Efter en flera år lång och välfungerande relation med Länsförsäkringar Bank, där medieföretaget bakom Nya Dagbladet haft en god och regelbunden kontakt med det lokala bankkontoret, händer det plötsligt något.

Medieföretaget får i oktober en förfrågan om ”kundkännedom” rörande ett antal transaktioner. Förfrågan kommer från en hemlig avdelning inom banken på huvudkontoret i Stockholm och det insinueras att bolaget skulle ha ägnat sig åt organiserad penningtvätt. Det anmärkningsvärda ur penningtvättsperspektiv är att samtliga transaktioner rör överföringar på konton inom banken som dessutom helt och hållet ägs och kontrolleras av medieföretaget och dess ägare.

Några transaktioner utanför Länsförsäkringar Bank finns alltså inte ens listade i denna förfrågan. Någon penningtvätt kan per definition överhuvudtaget inte äga rum mellan konton på en och samma bank, med pengar som alltså inte ens lämnar banken och mellan konton som står under kontroll av samma personer.

Medieföretaget redovisar dock vad transaktionerna avser, fullständigt och i god tid. Banken kan inte återkomma med några anmärkningar.

I början på december låser banken plötsligt medieföretagets konto för utlandsbetalningar. Detta sker utan förvarning och vidare förklaring. Det är också nu ”dödsstöten” kommer.

Medieföretaget får ett nytt brev rörande hundratals alldagliga transaktioner. Samtidigt erhåller tidningsledningen motsvarande brev rörande sina privata bankkonton. Även här kräver banken svar på flera A4-sidor fyllda av transaktioner – som även dessa rör transaktioner inom Länsförsäkringar Bank, med undantag för enstaka mindre kontantuttag.

Underlaget man efterfrågar är så omfattande att det för ett företag i vår storlek innebär en mycket stor belastning och kostnad att framställa. Motsvarande utsätts också vi som tidningsägare för privat.

Advokaten som nu företräder medieföretaget bakom Nya Dagbladet, och som tidigare företrätt andra klienter då de drabbats av liknande missbruk från bankerna, säger att mönstret är typiskt. Avsikten med en så omfattande kundkännedomsförfrågan är inte att banken vill skaffa sig kundkännedom – utan att man vill göra sig av med kunden genom att helt enkelt knäcka dem genom förfrågningar och administration som blir övermäktig.

För att inte ge banken någon anledning att säga upp bankkontona, som man hotat med, väljer dock medieföretaget att ta hjälp av redovisningskonsulter för att producera det mycket omfattande underlaget som sedan lämnas in till banken.

När banken till slut fått materialet, komplett och inom angiven tid, meddelar man ändå att samtliga bankkonton kommer att stängas permanent. Man påstår inte ens i uppsägningsbrevet att man inte lyckats uppnå kundkännedom, utan väljer att avsluta kontot utan specifik motivering.

Detta ger ytterligare en anvisning om hur bedrägligt bankens beteende varit från början och att frågorna kring ”kundkännedom” varit ett svepskäl hela vägen.

Sannolikt att banksekretess brutits

Vad som blir uppenbart är alltså att avstängningen av medieföretaget, som driver den snabbt växande och profilerade dagstidningen Nya Dagbladet, inte överhuvudtaget är kopplad till några transaktioner, affärsverksamheten eller förändrade mönster på bankkontot.

Det finns inget som föranleder banken att plötsligt låsa konton, hota med avstängning och trots att grund saknas komma med en uppsägning av tidningens bankkonton efter en flera år lång fungerande relation där banken haft kännedom om medieföretagets affärsverksamhet.

Det blir därför uppenbart att uppsägningen är kopplad till den publicistiska verksamheten och att banken har kontaktats av en utomstående part. Banksekretessen, som är skyddad i vår lagstiftning, förbjuder banker att kommunicera med utomstående parter om sina kunder.

Detta är också ett slags skydd för banken eftersom utomstående inte skall kunna sätta press på banken, som helt enkelt är förbjuden att varken bekräfta eller dementera huruvida någon är kund i banken, privatpersoner likväl som företag.

Allt tyder dock på att banken, givet i hemlighet och med få inblandade, kommunicerat med utomstående om Nya Dagbladets engagemang i banken. Detta är den enda rimliga förklaringen till att banken plötsligt låser tidningens bankkonto och kort därefter, utan att ange några konkreta skäl, beslutat att permanent stänga ned samtliga konton.

Att bryta banksekretessen är mycket allvarligt och självfallet också straffbart. Det innebär att man brutit sin integritet gentemot kunden och, direkt eller indirekt, bekräftat till utomstående att tidningen är kund i banken och att själva agerandet i sig är olagligt – det vill säga att själva skälet till avstängningen handlar om innehållet i tidningens publicistiska verksamhet, inte bristande kundkännedom, vilket i normalfallet är det enda giltiga skäl under vilket banken har rätt att säga upp ett bankkonto.

Flera andra lagbrott

Utöver att Länsförsäkringar Bank i och med uppsägningen, som inte grundar sig i bristande kundkännedom, och därmed bryter mot lagen om insättningsgarantin (vilken ger både privatpersoner och företaget en lagstadgad rätt till bankkonto i valfri bank), gör de sig samtidigt skyldiga till ytterligare ett lagbrott i sin uppsägning.

Banken har nu dessutom sagt upp tidningsledningens privata bankkonton med 30 dagars uppsägningstid. Detta strider mot 4 a kap. 9 § betaltjänstlagen tredje stycket, som föreskriver att uppsägning endast kan ske med iakttagande av två månaders uppsägningstid alternativt, i vissa särskilt angivna fall, med omedelbar verkan.

Något särskilt skäl har banken dock inte uppgivit, utan meddelar istället att kontona kommer att stängas tidigare än vad betaltjänstlagen medger. Detta lagstridiga agerande ifrån Länsförsäkringar Bank är förstås stämningsgrundande och något som banken måste ställas till svars för i en domstol.

Banksekretessen som av allt att döma också brutits är dock svårare att bevisa i detta skede, men de indikationer som i nuläget påvisar att så har skett är graverande.

Den djupa staten

Begreppet den djupa staten syftar på försänkningar inom statsapparaten med kopplingar till näringslivet i vilken en makt utövas som är osynlig för det allmänna och ligger bortom beslutsfattandet i regering och riksdag.

Det handlar i praktiken ofta om tjänstemän inom myndigheter som i vissa fall varit verksamma i årtionden inom statligt kopplade verksamheter, bland annat säkerhetstjänsten och polisen, men även inom försvarsindustrin, bank- och finanssfären och inte minst inom mediesfären.

Denna typ av maktutövning bygger på hemliga kontakter och andra informella kanaler mellan tjänstemän på de olika myndigheterna och inom delar av näringslivet.

Det är en sfär som säkerställer att det verkliga maktutövandet förblir relativt oberört av regeringsskiften och den vanliga ordning genom vilken maktutövningen normalt skall ske i ett fungerande samhälle.

När denna makt hotas aktiveras den för att försvara sig genom kontakter och försänkningar, som via sina informella band utkräver tjänster och gentjänster för att säkerställa att dess ställning inte rubbas.

Den upplevda diskrepansen mellan hur medborgarna förväntar sig att samhället skall fungera och dess dysfunktion, särskilt i vissa avseenden, visar sig härmed. Särskilt påverkar detta förtroendet för uppfattningen att vi verkligen lever i en demokrati där ”all makt utgår från folket”.

Vanliga medborgare upplever som följd en allt större vanmakt, där de formella rättigheterna i praktiken inte längre gäller och där stat, myndigheter och många privata företag kan utöva maktmissbruk i allt större omfattning.

Den djupa staten är därför det största hotet mot demokratin, alltså folkstyret och folkets möjlighet att utkräva sina rättigheter av de formellt folkvalda vilka i praktiken har en högst begränsad makt.

Det är genom den djupa staten som makten målmedvetet försvagar all verklig opposition till sin egen makt och säkerställer att de partier som gör anspråk på att kandidera i vår riksdag, när de till slut släpps in i värmen, är relativt tandlösa och inte utgör något verkligt hot mot makten.

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är exempel på två partier där det bland gräsrötterna funnits många som varit högst medvetna om den typ av korruption som möjliggör djupstatligt inflytande, men som själva nu urholkats och försvagats så till den grad att de inte längre utgör något hot mot denna subtila makt. Talande är deras tystnad inför bankernas grova maktmissbruk.

En del av denna maktutövning sker i praktiken inom det så kallade frimureriets nätverk. De förment oskyldiga herrklubbarna utgör ett forum för medlemmar av den djupa staten att knyta och underhålla sin informella kontakter och bygga sina osynliga band.

Gällande just banksfären har dylika nätverk av allt att döma en mycket betydande roll när det kommer till att begränsa all typ av verklig opposition i landet. Att låsa eller helt stänga ned en verksamhet från ett fungerande bankkonto är ett mycket effektivt sätt att handikappa aktörer som kan hota den djupa statens ställning.

Därför måste de ansvariga exponeras

Nya Dagbladet är en legitim och etablerad aktör med en tioårig publicistik verksamhet i ryggen. Att utöva denna typ av missbruk, och dessutom genom att begå lagbrott mot tidningen, är något banken denna gång inte kommer att tillåtas komma undan med.

Utöver att tidningen står redo för långtgående juridiska processer mot banken inför öppen ridå, avser tidningen också att exponera individer som är ansvariga för maktmissbruket, oavsett om dessa är kopplade direkt till Länsförsäkringar Bank eller om det rör sig om utomstående aktörer.

Den hemliga grupp inom banken som kallar sig för ”KYC”, ”compliance” eller bara ”kundkännedomsavdelningen” är ett talande exempel på en instans som bäddar för djupstatligt inflytande. Denna sitter på en farlig makt att godtyckligt trycka på en knapp för att stänga ned och förstöra verksamheter som tagit mycket lång tid att bygga upp.

Man utsätter även privatpersoner för personliga tragedier och svåra situationer när de inte längre har ett konto att betala räkningar med, vilket varit fallet för många svenskar där någon verklig grund för anklagelse om penningtvätt aldrig funnits eller varit högst tveksam.

Det är hög tid att allmänheten får vetskap om dessa hemliga makthavare och deras osynliga maktmissbruk.

Markus Andersson,
chefredaktör och ansvarig utgivare