<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><?xml-stylesheet type="text/xsl" href="https://nyadagbladet.se/wp-content/plugins/rss-feed-styles/public/template.xsl"?><rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	xmlns:rssFeedStyles="http://www.lerougeliet.com/ns/rssFeedStyles#"
xmlns:media="http://search.yahoo.com/mrss/" >

<channel>
	<title>skräckfilm &#8211; Nya Dagbladet</title>
	<atom:link href="https://nyadagbladet.se/tag/skrackfilm/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>https://nyadagbladet.se</link>
	<description>Morgondagens Dagstidning!</description>
	<lastBuildDate>Mon, 02 Mar 2026 14:54:55 +0000</lastBuildDate>
	<language>sv-SE</language>
	<sy:updatePeriod>
	hourly	</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>
	1	</sy:updateFrequency>
	<generator>https://wordpress.org/?v=7.1</generator>

<image>
	<url>https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg</url>
	<title>skräckfilm &#8211; Nya Dagbladet</title>
	<link>https://nyadagbladet.se</link>
	<width>32</width>
	<height>32</height>
</image> 
<rssFeedStyles:reader name="Digg Reader" url="http://digg.com/reader/search/https%3A%2F%2Fnyadagbladet.se%2Ffeed%2F"/><rssFeedStyles:reader name="Feedly" url="http://cloud.feedly.com/#subscription%2Ffeed%2Fhttps://nyadagbladet.se/feed/"/><rssFeedStyles:reader name="Inoreader" url="http://www.inoreader.com/?add_feed=https%3A%2F%2Fnyadagbladet.se%2Ffeed%2F"/><rssFeedStyles:button name="Like" url="https://www.facebook.com/sharer/sharer.php?u=%url%"/><rssFeedStyles:button name="G+" url="https://plus.google.com/share?url=%url%"/><rssFeedStyles:button name="Tweet" url="https://twitter.com/intent/tweet?url=%url%"/>	<item>
		<title>&#8221;The Omen&#8221; 50 år &#8211; filmen som försökte varna oss&#8230;</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-omen-50-ar-filmen-som-forsokte-varna-oss/</link>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 18 Jan 2026 14:01:04 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Recensioner]]></category>
		<category><![CDATA[Antikrist]]></category>
		<category><![CDATA[film]]></category>
		<category><![CDATA[filmtips]]></category>
		<category><![CDATA[Jan Sundstedt]]></category>
		<category><![CDATA[katolicism]]></category>
		<category><![CDATA[religion]]></category>
		<category><![CDATA[Richard Donner]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=219852</guid>

					<description><![CDATA["When the Jews return to Zion / And a comet rips the sky / And the Holy Roman Empire rises, / Then You and I must die. / From the eternal sea he rises, / Creating armies on either shore, / Turning man against his brother / 'Til man exists no more..."

Ovanstående citat från 1976 års klassiker och kassasuccé <em>The Omen</em> är förvisso uppdiktat av manusförfattaren David Seltzer, i syfte att förstärka filmens apokalyptiska stämning. Den blandar bibliska associationer (Zion, Antikrist, inbördeskrig) med 1970-talets geopolitik (Israel, kalla kriget) för att skapa en profetisk känsla.

Citatet som sådant må vara ett kreativt påhitt, men i filmens kontext känns det äkta och passar således tonen perfekt. Faktum är att det framstår så äkta att man köper det med hull och hår.

Bakom <em>The Omen</em> står primärt regissören Richard Donner (<em>Superman – The Movie</em> [1978] och <em>Dödligt vapen</em>-filmerna) och manusförfattaren Seltzer, som tillsammans destillerade 1970-talets växande intresse för ockultism, domedagsprofetior och Antikrists återkomst till en stram, psykologiskt driven skräckfilm.

Producenterna lyckades överraskande kontraktera Gregory Peck i huvudrollen som ambassadör Robert Thorn – ett drag som gav projektet tyngd långt bortom traditionell genrefilm – och omgav honom med skådespelare som Lee Remick, David Warner och Billie Whitelaw i roller som gradvis förskjuter berättelsen från familjedrama till kall religiös paranoia.

Filmens ton bygger i mångt och mycket på en serie märkliga "olyckor", där det är oklart om det handlar om slump, projektioner eller verklig ondska. Åtminstone tills profetiorna och märket 666 inte längre går att bortförklara.

[caption id="attachment_219872" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Omen-bakom-kulisserna.jpg"><img class="size-medium wp-image-219872" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Omen-bakom-kulisserna-640x328.jpg" alt="The Omen" width="640" height="328" /></a> Katherine Thorn (Lee Remick) och Robert Thorn (Gregory Peck) under inspelningen av "The Omen". Foto: Imdb[/caption]
<h3>Familjen Thorn</h3>
Den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Gregory Peck) och hustrun Katherine Thorn (Lee Remick) adopterar, efter att parets biologiske son avlider vid födseln, en föräldralös pojke vid namn Damien. Katherine vet dock inte om att pojken är adopterad (något som kommer att få stor betydelse för handlingen).

Barnet växer upp i lyx men också med stor kärlek från sina föräldrar. Från och med Damiens femårsdag börjar emellertid ett antal kusliga olyckor äga rum – tillsammans med en varning från en präst som talar om en olycksbådande profetia om Antikrist.

När olyckorna eskalerar söker ambassadören hjälp hos den erfarne fotojournalisten Keith Jennings (David Warner), som på egen hand har nystat i pojkens bakgrund. Jennings pratar om ett mystiskt märke av biblisk betydelse, som han menar kan finnas i Damiens hårfäste.

Tillsammans med en arkeolog börjar pusslet med profetior och apokalyptiska tecken veckla ut sig till en fasa som världen aldrig tidigare skådat...

[caption id="attachment_219873" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Omen-Katherine-och-Damien-Thorn-bevittnar-den-forsta-av-manga-kusliga-olyckor.jpg"><img class="wp-image-219873 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Omen-Katherine-och-Damien-Thorn-bevittnar-den-forsta-av-manga-kusliga-olyckor-640x328.jpg" alt="The Omen" width="640" height="328" /></a> Katherine och Damien Thorn bevittnar den första av många kusliga olyckor i "The Omen". Foto: Imdb[/caption]
<h3>Gregory Peck och Lee Remick briljanta</h3>
Gregory Pecks Robert Thorn är en central figur i maskineriet. Han är ingen ond man utan det rakt motsatta: rationell, plikttrogen, djupt förankrad i statens tjänst. Hans tragedi ligger i att han alltför länge vägrar acceptera det han ser. Inte för att bevisen saknas, utan för att konsekvenserna är otänkbara.

Att erkänna sanningen skulle innebära att ifrågasätta hela den ordning han byggt sitt liv kring (det kan för övrigt inte nog betonas hur viktigt det var att få en skådespelare av Pecks kaliber och gravitas att tacka ja till rollen som ambassadör Thorn).

Lee Remicks Katherine Thorn fungerar som filmens emotionella ankare. Där Robert klamrar sig fast vid rationalitet och statlig plikt, drivs Katherine av en alltmer förtärande intuition. Remick spelar henne inte som hysterisk, utan som en kvinna vars verklighet långsamt krackelerar.

Katherines inledande förnekelse och sedermera oförklarliga rädsla inför Damien samt känslan av att ingen lyssnar på henne smälter samman till ett lågintensivt psykologiskt sammanbrott.

Relationen mellan Katherine och Robert bär i praktiken hela filmen. Det är i deras äktenskap som <em>The Omen</em> blir som mest tragisk. Robert vill skydda sin familj genom att förneka sanningen; Katherine vill rädda sin familj genom att konfrontera den. Ingen av dem har onda avsikter – men deras oförenliga sätt att hantera hotet gör katastrofen oundviklig.

Damien Thorn själv är en ovanligt tom gestalt. Givetvis delvis beroende på att han är blott fem år gammal. Damien är i filmen ofta frånvarande, nästan anonym. Det är omgivningens reaktioner – eller snarare bristen på reaktioner – som driver berättelsen framåt. Ondskan behöver inte skrika. Den behöver bara bli accepterad.

[caption id="attachment_219875" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Omen-Robert-Thorn-Gregory-Peck.jpg"><img class="wp-image-219875 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Omen-Robert-Thorn-Gregory-Peck-640x328.jpg" alt="The Omen" width="640" height="328" /></a> Robert Thorn (Gregory Peck), börjar förstå att något är fel, fruktansvärt fel, i "The Omen". Foto: Imdb[/caption]
<h3>Profetia eller slump?</h3>
<em>The Omen</em> är ingen hysterisk skräckfilm, utan en kyligt kontrollerad berättelse där det övernaturliga hela tiden hålls på armlängds avstånd. Kameran dröjer vid formella miljöer – ambassader, kyrkor, herrgårdar, diplomatbostäder – platser där makt och respektabilitet går hand i hand.

Just därför blir våldet, när det väl bryter fram, så effektivt. Det kommer snabbt, brutalt och utan förklaring. Detta visar på Richard Donners styrka som regissör: att berätta handlingen så realistiskt som möjligt. Något som han återkommande skulle visa prov på under sin karriär.

Donner väljer här att fokusera på sannolikhet (på Donner-lingo "verisimilitude"), suggestiv musik och excellent skådespeleri, i motsats till primärt blod och vad vi idag kanske skulle kalla för effektmakeri - även om det också finns en del av den varan.

Jerry Goldsmiths <a href="https://www.youtube.com/watch?v=cFMVCKhzK1g&#38;list=PL0xQ4ztSeadjreIs1ZvcIzHPn5_qxJkmP" target="_blank" rel="nofollow noopener">musik</a> förstärker denna känsla av oundviklighet. Den latinska körsången, med sitt sakrala anslag, låter som en blandning av dom och hot. Musiken kommenterar inte handlingen, den förkunnar den. Det är ingen slump att soundtracket belönades med en Oscar – det fungerar som filmens moraliska ryggrad.

Sett i dag framstår <em>The Omen</em> som kusligt profetisk. Inte för att den förutspår specifika händelser, utan för att den visar hur makt koncentreras och normaliseras. Att Antikrist adopteras av en amerikansk toppdiplomat är ingen tillfällighet. USA framställs som världens självutnämnda moraliska väktare – ett land så övertygat om sin egen godhet att det inte ser vad som växer i dess skugga.

Filmen blev en av 1976 års största kassasuccéer och räddade i mångt och mycket filmbolaget 20th Century Fox dåvarande något prekära finansiella läge. Intäkterna hade stor del i att en viss rymdsaga skapad av en herre vid namn George Lucas fick klartecken av bolagets dåvarande vd Alan "Laddie" Ladd Jr.

Givet succén var det närmast en självklarhet att en uppföljare skulle se dagens ljus.

<iframe title="The Omen 1976 Trailer &#124; Gregory Peck" src="https://www.youtube.com/embed/keihMjK6OHk" width="678" height="381" frameborder="0" allowfullscreen="allowfullscreen"></iframe>
<h3>Damien: Omen II (1978)</h3>
Uppföljaren <em>Damien: Omen II</em> hade premiär 1978, regisserades av Don Taylor och fortsätter berättelsen sju år efter händelserna i originalfilmen. William Holden och Lee Grant gör rollerna som Richard och Ann Thorn, medan rollen som den nu tonårige Damien Thorn spelas av Jonathan Scott‑Taylor – en tolkning som är både subtil och obehaglig i sin normalitet.

I filmen konfronteras vi med en Damien som befinner sig i övergången från den första filmens suggestiva mystik till en mer medveten insikt om sitt öde. Scott‑Taylor skapar en Damien som är märkbart plågad av fragment av kunskap om vem han är, men fortfarande på ytan en vanlig pojke på väg mot vuxenvärlden.

Damiens ambivalens gör honom paradoxalt nog ännu mer oroande – inte en karikatyr av ond bråd död, utan en ung människa som sakta inser sin egen roll i historiens värsta drama.

Filmen lägger större tonvikt på psykologisk skräck och på relationerna inom familjen Thorn än på det rena övernaturliga. Richard Thorn, fast besluten att skydda sin brors arv, vägrar länge att tro på de dystra indikationerna – och när omgivningen försöker varna honom, backas dessa varningar upp av märkliga olyckor och dödsfall.

Mötet mellan det vardagliga och det mytiska skapar en särskild typ av obehag, där ondskan tycks frodas just där tillit och familjevärden borde regera.

[caption id="attachment_219893" align="alignnone" width="530"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/Damien-Omen-II-1978-US-One-Sheet.jpg"><img class="wp-image-219893 size-full" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/Damien-Omen-II-1978-US-One-Sheet.jpg" alt="" width="530" height="800" /></a> "<strong>Damien - Omen II</strong>" - 1978 US One Sheet. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]
<h3>The Final Conflict (1981)</h3>
I trilogins tredje film, <em>The Final Conflict</em>, tar regissören Graham Baker över rodret och för berättelsen vidare till sin slutliga punkt. Damien Thorn har nu vuxit upp till en karismatisk och självsäker vuxen, här spelad av Sam Neill (<em>Jurassic Park</em>), vars gestaltning är både elegant och obehaglig.

Här kliver Damien ut ur skuggorna och blir en offentlig figur – Antikrist i egen hög person. Sam Neill lyckas ge Damien en magnetisk närvaro som balanserar charm med en underström av iskall obarmhärtighet.

Den vuxne Damien är inte längre en produkt av omständigheterna; han är nu arkitekten bakom dem. Hans upphöjelse till maktpositioner inom världens politiska och ekonomiska strukturer gör honom till en fascinerande – och skrämmande – symbol för hur ondskan finner acceptans i det etablerade.

<em>The Final Conflict</em> är i högre grad en politisk och filosofisk skräckfilm än en traditionell sådan. Där originalet var en varning och del två en process, är tredje filmen en fullbordad manifestation av ondska som institution.

Damien Thorn erbjuder ordning i en värld av kaos – och många människor finner hans budskap lockande.

Att filmen därmed blir en spegling av hur makt kan legitimeras genom karisma och effektivitet, snarare än genom godhet eller empati, gör den till ett avslut som är både oroande och – i sin absurda logik – konsekvent.

[caption id="attachment_219894" align="alignnone" width="528"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Final-Conflict_Omen-III-1981-US-One-Sheet.jpg"><img class="size-full wp-image-219894" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Final-Conflict_Omen-III-1981-US-One-Sheet.jpg" alt="" width="528" height="800" /></a> "<strong>The Final Conflict</strong>" - 1981 US One Sheet. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]
<h3>Initialerna DT...</h3>
Sett som helhet framstår Omen-trilogin som en ovanligt konsekvent skildring av hur ondskan inte bryter sig in i samhället – utan bjuds in.

Från den första filmens antydningar och förnekelse, via uppföljarnas gradvisa normalisering, till det avslutande kapitlets öppna maktutövning, tecknas en bild av institutioner som hellre bevarar ordning än ifrågasätter dess pris.

Det är inte Djävulen som är det största hotet, utan människans vilja att blunda så länge tillvaron fungerar.

Richard Donners originalfilm förblir därför trilogins tyngdpunkt. <em>The Omen</em> är inte bara en effektiv skräckfilm, utan en djupt pessimistisk betraktelse över makt, tro och ansvar.

Den visar hur rationella, välutbildade och i grunden anständiga människor steg för steg abdikerar från sitt moraliska omdöme. När sanningen till slut inte längre går att ignorera, har den redan blivit omöjlig att stoppa.

Som ett märkligt sammanträffande bär Antikrist i filmerna initialerna Damien Thorn – DT – samma initialer som USA:s nuvarande president, Donald Trump. Det är naturligtvis inget mer än en slump. Men <em>The Omen</em> lär oss att slumpen i sig är ointressant.

Det avgörande är i stället hur makt accepteras, hur varningssignaler ignoreras och hur destruktiva krafter tillåts växa i skydd av respektabilitet, auktoritet och rädsla för instabilitet.

<em>The Omen</em> skrämmer inte för att den tror på Djävulen. Den skrämmer för att den vet hur lätt vi vänjer oss vid honom.

"Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex." – Uppenbarelseboken 13:18

<em>Jan Sundstedt</em>]]></description>
		
		
		
		<media:content url="https://www.youtube.com/embed/keihMjK6OHk" medium="video" width="1280" height="720">
			<media:player url="https://www.youtube.com/embed/keihMjK6OHk" />
			<media:title type="plain">The Omen 1976 Trailer  |  Gregory Peck</media:title>
			<media:description type="html"><![CDATA[The Omen 1976 Trailer  |  Subscribe ► https://t.ly/3qlURelease Date : June 25, 1976Starring : Gregory Peck, Lee Remick, Harvey StephensDirected By : Richard ...]]></media:description>
			<media:thumbnail url="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2026/01/The-Omen-faksimil-fortexter.jpg" />
			<media:rating scheme="urn:simple">nonadult</media:rating>
		</media:content>
	</item>
		<item>
		<title>&#8221;The Substance&#8221; – En kroppslig kamp mellan åldrande och evig ungdom</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-substance-en-kroppslig-kamp-mellan-aldrande-och-evig-ungdom/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-substance-en-kroppslig-kamp-mellan-aldrande-och-evig-ungdom/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Mon, 30 Sep 2024 16:29:49 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Recensioner]]></category>
		<category><![CDATA[film]]></category>
		<category><![CDATA[filmtips]]></category>
		<category><![CDATA[Jan Sundstedt]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=190119</guid>

					<description><![CDATA[Den franska regissören och feministen Coralie Fargeat, som 2017 fick sitt genombrott med den våldsamma hämndfilmen <em>Revenge</em>, återvänder till vita duken med omtalade skräckfilmen <a href="https://nyadagbladet.se/kultur/skrackfilmen-the-substance-vallar-uppstandelse-i-cannes/" target="_blank" rel="noopener"><em>The Substance</em></a>. Filmen utforskar det evigt aktuella ämnet åldrande och skönhet och inkluderar dessutom en skräckstvist av det mer bloddrypande och hårresande slaget.

Fargeat, tydligt inspirerad av kanadensiske kroppsskräckschefen David Cronenberg (<em>Rabid</em>, 1977; <em>Scanners</em>, 1980; <em>The Dead Zone</em>, 1983 och <em>The Fly</em>, 1986), tar här steget in i det obekväma, där hotet kommer inifrån kroppen. En fysisk och psykologisk terror, som fångar vår fascination och avsky på en och samma gång.

I huvudrollerna ser vi Demi Moore och Margaret Qualley, två skådespelerskor som inte bara bär filmens narrativ, utan också levererar fysiskt påfrestande och emotionellt laddade prestationer, och som i mina ögon förtjänar all beröm de fått.

I <em>The Substance</em> står kroppens åldrande och förfall i centrum. En dystopisk kamp mot naturens gång där vi möter en kvinna som konfronteras med sitt eget åldrande – och konsekvenserna av att försöka stoppa det.
<h3>"Har du någonsin drömt en bättre version av dig själv?"</h3>
Elisabeth Sparkle (Moore), är en ikonisk fitnessvärd som under många år varit ansiktet utåt för ett framgångsrikt träningsprogram. Men när hennes chef Harvey (Dennis Quaid) beslutar att hon är "för gammal och passé" och behöver ersättas av en yngre modell, rasar Elisabeths värld samman.

På väg hem efter det hastiga och livsstilsändrande avskedandet är hon med om en bilolycka, vilket för henne i kontakt med en ung och stilig manlig sjuksköterska. Genom honom introduceras hon för den mystiska drogen "The Substance" som lovar att vända tiden tillbaka - återställa hennes kropp till dess ungdomliga perfektion.

Men det som börjar som en lösning på hennes problem blir snart en mardröm. Substansen skapar förvisso en andra och yngre version av henne själv kallad Sue (Qualley). Sue delar dock inte bara Elisabeths liv utan också hennes kropp, något som Elisabeth kanske inte riktigt föreställt sig. De två personligheterna turas sedan om att leva livet, där var och en får en veckas medvetande innan den andra tar över.

Snart blir det emellertid tydligt att Sue inte är nöjd med att bara dela tiden jämlikt, och hon börjar ta mer än vad som avtalats. Som i en modern tolkning av Jekyll och Hyde, börjar Sue sakta men säkert ta över Elisabeths liv. Problemet är bara det att vad som "lånas" av den andre aldrig kommer tillbaka i samma skick. Eller som Elisabeth Sparkle själv uttrycker det i en scen: – <em>There has been a..slight misuse..of the substance</em>...

[caption id="attachment_181370" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2024/05/The-Substance-Demi-Moore.jpg"><img class="size-medium wp-image-181370" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2024/05/The-Substance-Demi-Moore-640x328.jpg" alt="The Substance Demi Moore" width="640" height="328" /></a> Elisabeth Sparkles (Demi Moore) liv tar en något udda vändning i "The Substance". Foto: faksimil/trailer[/caption]
<h3>Kroppsskräck i sin renaste form</h3>
Det som verkligen skiljer <em>The Substance</em> från andra skräckfilmer är dess fokus på den kroppsliga förvandlingen. En klassisk kroppsskräckpremiss där kroppen blir det främmande, det hotfulla. Coralie Fargeat utnyttjar subgenren till fullo och förvandlar vad som i början verkar vara en enkel berättelse om åldrande till en djupare reflektion över kontroll, självbild och vår oförmåga att acceptera tidens gång.

De visuella effekterna är både groteska och fascinerande, och Fargeat har en förmåga att skapa en nästan poetisk skräck i kroppens sönderfall och förvandling. När man inte tror att det kan bli galnare, så blir det såklart tio resor värre i nästa scen..och i nästa. En anings styvfaderligt betonar jag att filmen kanske inte är lämpad för den mest klenmagade, och man gör klokt i att inte lajva Nyköpings Gästabud innan filmen, om ni förstår vad jag menar.

Både Moore och Qualley briljerar i sina roller. Moore levererar en känslomässigt komplex tolkning av en kvinna som förlorar kontrollen över sitt eget liv och sin egen kropp, medan Qualley ger liv åt den yngre, mer rebelliska Sue med en skrämmande intensitet. Deras samspel – eller snarare, deras kamp om kroppens dominans – är en av filmens starkaste element, och det är fascinerande att se hur de två kvinnorna utvecklas och förändras genom berättelsen.

Dennis Quaid (alltid en favorit) gör även han det mycket bra i rollen som programchef på tv-kanalen/bolaget som kickar Elisabeth Sparkle på ålderdomens soptipp. Rolltolkningen av Harvey är den som mansgrisarnas mansgris - en karikatyr av en slemhög - något som fungerar då i princip allt i filmen är uppskruvat ett gäng varv. Kvinnorna i filmen kommer inte heller de undan kritik och ansvar, utseendefixerade och självupptagna som de är.

[caption id="attachment_190156" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2024/09/The-Substance-Sue-lever-livet.jpg"><img class="size-medium wp-image-190156" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2024/09/The-Substance-Sue-lever-livet-640x328.jpg" alt="The Substance" width="640" height="328" /></a> Sue (Margaret Qualley) upplever lugnet före stormen i "The Substance". Foto: Imdb/MUBI[/caption]
<h3>Unik och galen ton</h3>
Det som gör filmen minnesvärd är framför allt Coralie Fargeats vågade ton. Filmen växlar obehindrat mellan djup psykologisk skräck och rena absurditeter, och resultatet blir en nästan surrealistisk upplevelse. Den visuella stilen är lika delar drömsk och grotesk, med en konstant underliggande känsla av att något är fruktansvärt fel – och det är detta som gör filmen så effektiv.

Fargeat har gjort sin Croneberg och lyckats fånga kroppsskräckens kärna: den outtalade rädslan för att förlora kontrollen över sin egen kropp, att se den förändras på sätt vi inte kan styra. Lägg till detta filmens grälla färgpalett, med sin överdrivna ton av inte minst rött (en färg som av förklarliga skäl spelar en central roll i filmen), så blir resultatet nästintill en skruvad mardrömsversion av Alice i Underlandet.

Musiken och det minimalistiska soundtracket förstärker filmens klaustrofobiska känsla, där varje ljud – ett droppande, en pulserande takt – känns som ett förebud om det som komma skall. Det är på många sätt en film som vågar gå till de yttersta gränserna av vad skräck kan vara. Möjligtvis går den emellanåt något över gränsen vad gäller det grafiska, men å andra är det just detta som gör <em>The Substance</em> så unik.

<iframe title="THE SUBSTANCE &#124; Official Trailer &#124; In Theaters Now" src="https://www.youtube.com/embed/LNlrGhBpYjc" width="607" height="341" frameborder="0" allowfullscreen="allowfullscreen"></iframe>
<h3>En kontroversiell pärla</h3>
Som många andra filmer i kroppsskräcksgenren har <em>The Substance</em> delat både publik och kritiker. Vissa har hyllat Fargeat för hennes orädda utforskande av kroppens transformation och psykologiska skräck, medan andra har funnit filmen för extrem och svårsmält.

Kroppsskräck är inte en lätt genre att ta till sig, och Fargeats tolkning är lika delar fascinerande som obehaglig.

Filmen har dock överlag fått beröm för såväl manus som skådespelarinsatser. Särskilt för Moores och Qualleys prestationer, som är smått fenomenala. Detta är en film som definitivt inte lämnar någon oberörd, och för dem som uppskattar kroppsskräckens intensiva och ofta oroande värld, är <em>The Substance</em> ett måste.

&#160;

<em>Jan Sundstedt</em>]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-substance-en-kroppslig-kamp-mellan-aldrande-och-evig-ungdom/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Blandade förväntningar på Alien: Romulus</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/kultur/blandade-forvantningar-pa-alien-romulus/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/kultur/blandade-forvantningar-pa-alien-romulus/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 10 Aug 2024 06:15:10 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kultur]]></category>
		<category><![CDATA[Alien]]></category>
		<category><![CDATA[film]]></category>
		<category><![CDATA[Ridley Scott]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=186223</guid>

					<description><![CDATA[<strong>Den mer eller mindre ikoniska Alien-filmserien, som såg dagens ljus 1979 i och med Ridley Scotts klassiska mästerstycke, har blivit en av de mest inflytelserika någonsin. Nästa vecka har det senaste tillskottet svensk premiär i form av <em>Alien: Romulus</em>, och fansen är försiktigt förväntansfulla på vad som komma skall.</strong>

Den <a href="https://nyadagbladet.se/recensioner/alien-ett-masterverk-i-sin-genre-och-i-hela-filmhistorien/" target="_blank" rel="noopener">första filmen</a> introducerade 1979 en unik kombination av skräck och science fiction och gav biopubliken en aldrig tidigare upplevelse. James Camerons uppföljare <em>Aliens</em> (1986) tog serien i en mer actionorienterad riktning, vilket blev en rejäl succé samt uppskattat av fansen och biobesökarna.

Sedan dess har franchisen dock kämpat med att uppnå samma kreativa och kritiska framgångar som den ursprungliga dynamiska duon.

Filmer som <em>Alien 3</em> och <em>Alien: Resurrection</em> möttes med blandade reaktioner samt mindre klirr i filmbolagskassan, men det var Ridley Scotts återkomst som regissör med <em>Prometheus</em> (2012) och <em>Alien: Covenant</em> (2017) som verkligen delade fansen.

<em>Prometheus</em> var också en besvikelse för ett stort antal fans, främst på grund av dess komplexa och ibland förvirrande handling, men den innehöll trots allt någonting som, på väldigt långt avstånd, berättigar dess existens.

<em>Alien: Covenant</em> anses av många dock vara ett riktigt magplask, då filmens ton och berättelse inte motsvarade förväntningarna samt innehåller för mycket av den moderna filmvärldens kreativa hämsko CGI.

[caption id="attachment_186244" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2024/08/Alien-1979-Veronica-Lambert.jpg"><img class="size-medium wp-image-186244" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2024/08/Alien-1979-Veronica-Lambert-640x507.jpg" alt="Alien 1979 Veronica Lambert" width="640" height="507" /></a> Fansen hoppas med "Alien: Romulus" få uppleva mer av sådant som stackars Lambert fick uppleva i klassiska "Alien". Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]
<h3>Fansen försiktigt optimistiska</h3>
Nu vänder sig fansen med försiktig optimism mot <em>Alien: Romulus</em>. Regisserad av skräckentusiasten Fede Alvarez (känd för bland annat 2013 års nyinspelning av Sam Raimis klassiker <em>The Evil Dead)</em> men också producerad av Ridley Scott, regissören till 1979 års bravurnummer. Medproducenter är Walter Hill (som också medproducerade originalet) samt Michael Pruss. Förutsättningar för en gammal hederlig Alien-film torde således finnas där.

Förhoppningarna är höga på att filmen undviker de misstag som präglat tidigare bidrag i serien, särskilt när det gäller att inte falla i fällan av politisk korrekthet eller överdriven fokus på moderna teman som politisk korrekthet, feminism eller den så kallade 'girlboss'-mentaliteten.

Trots detta verkar trailern för <em>Alien: Romulus</em> lovande, med en återgång till den mörka och atmosfäriska tonen som gjorde de tidiga filmerna så minnesvärda. Filmen sägs utspela sig mellan <em>Alien</em> och <em>Aliens</em>, vilket väcker förhoppningar om en scenografi i gammal god stil. Frågan är om den kan återuppväcka samma känsla av rädsla och fascination som de två första filmerna.

Ett litet orosmoment är att karaktärerna - och följaktligen skådespelarna - ger intryck av att vara ungdomar eller i bästa fall så kallade unga vuxna. Ofta ett tecken på mindre bra prestationer, men men, vi får väl se hur det blir med den saken.

<iframe title="Alien: Romulus &#124; Final Trailer" src="https://www.youtube.com/embed/x0XDEhP4MQs" width="607" height="341" frameborder="0" allowfullscreen="allowfullscreen"></iframe>

Svensk premiär äger rum onsdag den 14 juli, och både gamla och nya fans väntar spänt på att se om den kan leva upp till förväntningarna.]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/kultur/blandade-forvantningar-pa-alien-romulus/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Skräckfilmen &#8221;The Substance&#8221; vållar uppståndelse i Cannes</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/kultur/skrackfilmen-the-substance-vallar-uppstandelse-i-cannes/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/kultur/skrackfilmen-the-substance-vallar-uppstandelse-i-cannes/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 25 May 2024 06:16:52 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kultur]]></category>
		<category><![CDATA[Cannes]]></category>
		<category><![CDATA[film]]></category>
		<category><![CDATA[kultur]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=181350</guid>

					<description><![CDATA[<strong>Årets "snackis" i samband med Cannesfestivalen i Venedig är skräckfilmen "The Substance", regisserad av fransyskan Coralie Fargeat. Filmen beskrivs av vissa som "feministisk body horror" och har skapat uppståndelse med sina grafiska specialeffekter.</strong>

Årets upplaga av Cannes Filmfestival nådde i dagarna halvvägs, och filmvärlden på plats har redan fått ta del av både hyllningar och kontroverser. Ingen Cannes-festival är emellertid komplett utan en utmanande skräckthriller, och i år är det <em>The Substance</em> som står för denna aspekt.

Filmen har redan väckt såväl positivt surr som avsky där en del vill beskriva filmen som "feministisk body horror". Handlingen har hållits hemlig fram till premiären i söndags.

Demi Moore spelar Elisabeth Sparkle, en före detta firad skådespelerska vars stjärnstatus har dalat. Hennes senaste jobb inom fitness-videor avslutas abrupt då hon anses vara för gammal, och i desperation söker hon sig till ett företag som erbjuder en mystisk substans som utlovar att göra henne yngre och bättre.
<blockquote class="twitter-tweet">
<p dir="ltr" lang="en">Cannes just got splattered. THE SUBSTANCE is the most batshitfuckinginsane movie of the last 20 years. It is on such a freakish level that it's impossible to believe it exists. Demi Moore goes there and <a href="https://twitter.com/coraliefargeat?ref_src=twsrc%5Etfw">@coraliefargeat</a> has carved a contemporary horror unlike anything you've seen. <a href="https://t.co/yzuFSbenwY">pic.twitter.com/yzuFSbenwY</a></p>
— Beyond Fest (@BeyondFest) <a href="https://twitter.com/BeyondFest/status/1792316166121099563?ref_src=twsrc%5Etfw">May 19, 2024</a></blockquote>
<script async src="https://platform.twitter.com/widgets.js" charset="utf-8"></script>

<script async src="https://platform.twitter.com/widgets.js" charset="utf-8"></script>
<h3>"Äcklig och briljant"</h3>
Den yngre versionen av Elisabeth spelas av Margaret Qualley. Filmen utvecklas sedan snabbt till en "obekvämt tokrolig mardröm", fylld med magstarka scener som filmbolaget och besättningen bakom filmen lyckats hålla väl dolda. Det ligger förmodligen nära till hands att "substansen" som filmens titel syftar på inte är vare sig Ipren eller Samarin...

Flera i publiken lämnade biografen under den första pressvisningen medan en del till filmen positivt lagda kritiker samtidigt har beskrivit <em>The Substance</em> som "en omedelbar klassiker i body horror-genren" och som "äcklig och briljant".
<blockquote class="twitter-tweet">
<p dir="ltr" lang="en">Watch Trailer THE SUBSTANCE, starring Demi Moore. Premiering at <a href="https://twitter.com/hashtag/Cannes2024?src=hash&#38;ref_src=twsrc%5Etfw">#Cannes2024</a>.
<a href="https://t.co/nEJkbDPxCB">pic.twitter.com/nEJkbDPxCB</a></p>
— Mahyad (@Mahyad) <a href="https://twitter.com/Mahyad/status/1792630256295133519?ref_src=twsrc%5Etfw">May 20, 2024</a></blockquote>
<script async src="https://platform.twitter.com/widgets.js" charset="utf-8"></script>

<em>The Substance</em> deltar i tävlingen om årets Guldpalmen, och det återstår att se om filmen faller jurymedlemmarna i smaken. Med en blandning av råhet, sårbarhet och satir över samtidens fixering vid yta, lär <em>The Substance</em> vara en film som kommer att diskuteras även efter att festivalen är över.]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/kultur/skrackfilmen-the-substance-vallar-uppstandelse-i-cannes/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Svensk bok blev norsk skräckfilm</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/kultur/svensk-bok-blev-norsk-skrackfilm/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/kultur/svensk-bok-blev-norsk-skrackfilm/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Sofie]]></dc:creator>
		<pubDate>Mon, 05 Feb 2024 14:23:05 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Kultur]]></category>
		<category><![CDATA[John Ajvide Lindqvist]]></category>
		<category><![CDATA[Norge]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=172059</guid>

					<description><![CDATA[<strong>Boken <em>Hanteringen av odöda</em>, skriven av den svenske författaren John Ajvide Lindqvist, har filmatiseras i Norge. Skräckfilmen regisseras av norska Thea Hvistendahl.</strong>

I den norska skräckfilmen <em>Håndtering av udøde</em> får man följa tre familjer som drabbats av tragiska förluster. Plötsligt efter en värmebölja fylld med elektriska spänningar får journalisten Mahler ett samtal om att de döda börjat vakna upp på bårhuset. Det väcker frågan om även hans egna barnbarn, som nyligen begravts, också återuppstått från de döda. I filmen får man följa familjerna när de behöver hantera det faktum att deras närstående kommit tillbaka hem från de döda.

Den svenska boken, som släpptes 2005, utspelas i Stockholm. I den norska filmen har man flyttat till Oslo. Det är Thea Hvistendahl, 35, som regisserat filmen, och hon har tillsammans med författaren till boken skrivit filmmanus. Norska Renate Reinsve spelar huvudrollen Anna, journalisten Mahlers dotter, och blev berörd av manuset.

– <em>Det var så hjärtskärande. Jag var förväntansfull över hur det skulle påverka mig att filma de scenerna</em>, säger hon till norska statskanalen <a href="https://www.nrk.no/kultur/xl/_handtering-av-udode_-med-renate-reinsve-er-en-zombiefilm-om-kjaerlighet-og-tap-1.16728424" target="_blank" rel="nofollow noopener">NRK</a>.

John Ajvide Lindqvist är känd för bland annat vampyrboken <em>Låt den rätte komma in</em>, som filmatiserats både i Sverige och USA.

Filmen hade världspremiär på Sundance Film Festival och Europapremiär på Göteborg Film Festival den 26 januari 2024. Den släpps på bio i Norge den 9 februari och på bio i Sverige den 15 mars.]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/kultur/svensk-bok-blev-norsk-skrackfilm/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>Den perfekta allhelgona-skräckisen</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/recensioner/den-perfekta-allhelgona-skrackisen/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/recensioner/den-perfekta-allhelgona-skrackisen/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 05 Nov 2022 11:42:04 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Recensioner]]></category>
		<category><![CDATA[filmtips]]></category>
		<category><![CDATA[Halloween]]></category>
		<category><![CDATA[Jan Sundstedt]]></category>
		<category><![CDATA[John Carpenter]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=135745</guid>

					<description><![CDATA[Bortglömd av många och ställd i Halloween-seriens skamvrå av etablissemanget. Emellertid uppskattad av er ödmjuke filmskribent, inte minst mot bakgrund av att filmen är uppfriskande udda, genuint otäck och ljuvligt stämningsfull. Det, mina damer och herrar, är <em>Halloween III: Season of the Witch</em>

En essentiell komponent i varför filmen ser ut som den gör härrör till att producenterna <a href="https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-ett-rysande-masterverk-som-haller-an/" target="_blank" rel="noopener">John Carpenter</a> och Debra Hill ville distansera detta kapitel från de två föregående <em>Halloween</em>-filmerna och göra något fundamentalt väsensskilt. Tankegodset var således att göra fristående filmer på temat Halloween. Filmer som var och en stod på egna ben.

Slutprodukten var ett tappert och förnämligt försök att göra just detta. På grund av dels tafflig marknadsföring - bland annat misstaget att i titeln ha med siffran III - och dels publikens tvivelaktiga smak, blev filmens kassaintäkter markant blygsammare än de två föregående filmerna i serien och i synnerhet då originalfilmen <em>Halloween</em> (1978).

John Carpenter har i intervjuer förklarat att den ursprunglige regissören skulle ha varit Joe Dante (<em>Gremlins</em>, 1984). Efter att Dante gått vidare till ett annat projekt blev Carpenters mångårige medarbetare, Tommy Lee Wallace, projektets nye regissör. Tommy Lee Wallace skulle åtta år senare regissera miniserieadaptionen av Stephen Kings <em>It</em>. En annan film som kretsar kring det vidriga uppsåtet att döda barn.

[caption id="attachment_136349" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/11/Halloween-III-1982-Sant.jpg"><img class="wp-image-136349 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/11/Halloween-III-1982-Sant-640x328.jpg" alt="Halloween III Santa Mira" width="640" height="328" /></a> When in Santa Mira...GET THE HELL OUT! "Halloween III: Season of the Witch. Foto: Imdb[/caption]
<h3>Handling</h3>
Efter att hennes far Harry Grimbridge (Al Berry) i filmens hårresande inledning blir tagen av daga, beslutar dottern Ellie (Stacy Nelkin) och Dr. Daniel Challis (Tom Atkins) att på egen hand undersöka mordet. Spåren leder till dem till den bortglömda byn Santa Mira, mitt ute i ödemarken.

Byns invånare uppvisar inom kort klassisk småstadsmentalitet (åtminstone som den tenderar te sig på film), och det udda paret drar snart ögon och öron till sig. Byfolket tycks besitta en närmast manisk trohet till ortens starke man, en irländsk leksaksmakare vid namn Conal Cochran (Dan O'Herlihy) som är känd för sina Halloween-masker.

Inom kort upptäcker duon Cochrans djävulska plan att hjärntvätta Amerikas barn, så att de går hans ärenden genom en blandning av uråldriga ritualer, teknik och häxkonster. På kommande Halloween kan det vara livsfarligt att bära en mask tillverkad i Santa Mira...

[caption id="attachment_136347" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/11/Halloween-III-1982-Tom-.jpg"><img class="wp-image-136347 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/11/Halloween-III-1982-Tom--640x328.jpg" alt="" width="640" height="328" /></a> Livsfarliga dödskallemasker i "Halloween III: Season of the Witch".[/caption]
<h3>Mottagande</h3>
Vid tidpunkten för filmens premiär erhöll den ömsom vin ömsom vatten. Tvärtemot gängse myt var det ett antal kritiker som uppskattade det faktum att filmen försökte göra något annorlunda och inte upprepa det (redan då) uttjatade temat med Michael Myers. Man prisade bland annat producenternas mod, ett relativt snitsigt manus samt en stabil regidebut av Tommy Lee Wallace.

Kritik riktades dock mot filmens många visuellt starka scener - filmen är inget för den känslige - samt kärlekshistorien mellan 23-åriga Ellie och drygt 40-åriga doktor Daniel. Det sistnämnda instämmer undertecknad i. Filmen hade tjänat på att utelämna den biten. För kliché och för handlingen överflödigt och onödigt.

<em>Halloween III: Season of the Witch</em> känns oerhört Carpenter-esque i tonen. Inte minst gäller detta bildspråk, tempo och redigering. Manuset är genomtänkt och avvikande jämfört med vad som då överlag var på modet.

Musiken är i sedvanlig Carpenter-anda magnifik. Ödesmättad, stämningsfull och obehaglig kryper den åskådaren inpå bara skinnet och förhöjer rysligheterna som sköljer över oss. Ljudbilden är typisk för det sound han och parhästen Alan Howarth hade som signum cirka 1981 - 1989.

<iframe title="YouTube video player" src="https://www.youtube.com/embed/9MnaYzBhx0A" width="560" height="315" frameborder="0" allowfullscreen="allowfullscreen"></iframe>

&#160;

Det blir helt klart tummen upp för <em>Halloween III: Season of the Witch</em>, och jag råder vän av ordning att bilda sin egen uppfattning om filmen och inte tro blint på allt som skrivs på diverse filmforum. För undertecknad som ända sedan 1982 stått upp för detta svarta får är det med glädje en konstaterar att filmen genom åren sakta men säkert byggt upp en välförtjänt supporterskara och så sakteliga erhållit välförtjänt uppskattning.

Streamingentusiasten finner i dagsläget filmen <a href="https://www.justwatch.com/se/film/halloween-iii-season-of-the-witch" target="_blank" rel="nofollow noopener">här</a> och anhängare av fysisk media rekommenderas att botanisera efter lämplig version förslagsvis via denna <a href="https://www.blu-ray.com/Halloween-III-Season-of-the-Witch/34573/#Overview" target="_blank" rel="nofollow noopener">hemsida</a>.

&#160;

<em>Jan Sundstedt</em>]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/recensioner/den-perfekta-allhelgona-skrackisen/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>En zombieklassiker med beröring till samtiden</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/recensioner/en-zombieklassiker-med-beroring-till-samtiden/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/recensioner/en-zombieklassiker-med-beroring-till-samtiden/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 19 Jun 2022 13:06:44 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Recensioner]]></category>
		<category><![CDATA[film]]></category>
		<category><![CDATA[filmtips]]></category>
		<category><![CDATA[Jan Sundstedt]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=124395</guid>

					<description><![CDATA[<p>Mångfacetterade Dan O'Bannon är en legend inom genrer som skräck och science-fiction, med skapelser såsom <a href="https://nyadagbladet.se/recensioner/alien-ett-masterverk-i-sin-genre-och-i-hela-filmhistorien/" target="_blank" rel="noopener"><em>Alien</em></a> (1979); <em>Dead and Buried</em> (1981) och <em>Total Recall</em> (1990) i sitt CV. Således har O'Bannon för evigt cementerat rättmätig hjältestatus bland supportrar av sagda genrer. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt vid en ålder av blott 63, år 2009.</p>
<p>1985 års <em>The Return of The Living Dead</em> är Dan O'Bannons regidebut. Snurrig, vågad och med en stor dos av underhållningsvärde, anses filmen av många fans vara en utav de förnämsta så kallade zombierullarna någonsin. Även med nyare zombie-apokylypsfilmer inräknade är "TROTLD" i undertecknads tycke bland de bästa i genren. Med en störtskön mix av skräck, galenskap, komedi samt ett fantastiskt skönt soundtrack.</p>
<p>Vi bjuds unika och stolliga karaktärer, hjärnätande zombies med drag under galoscherna, underbara så kallade one-liners samt stämningsfulla platser – däribland ett bårhus, en kyrkogård och en lagerlokal. Vad mer att önska?</p>

[caption id="attachment_154944" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/06/ROTLD-Tarman-halsar-pa.jpg"><img class="wp-image-154944 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/06/ROTLD-Tarman-halsar-pa-640x328.jpg" alt="Return of the Living Dead" width="640" height="328" /></a> Fullständigt vansinne utspelas i "The Return of the Living Dead".[/caption]

<h3>"They're Back From The Grave and Ready To Party!"</h3>
<p>Handlingen utspelas vid och omkring tre platser: företaget Uneeda (You-Need-A) som tillhandahåller och lagerför sjukvårdsutrustning och medicinska hjälpmedel, den intilliggande kyrkogården samt det lokala bårhuset. Vid Uneeda arbetar två snillen vid namn Frank (James Karen) och Freddy (Thom Mathews). Djupt och långt nere i källarlagret förvaras ett antal topphemliga och mystiska dunkar med militärt avfall, dunkar med innehåll som för tankarna till både Kina (covid) och USA:s laboratorier i Ukraina.</p>
<p>Såklart ska pappskallarna Frank och Freddy dit och peta, med påföljden att en av dunkarna går sönder, varpå suspekt grön gas strömmar ut. De båda männen svimmar av och när de vaknar upp igen mår de inte bara rejält dåligt, lagrets döingar har även vaknat till liv. I panik kontaktar de sin chef Burt (Clu Gulager), som inom kort anländer för att försöka ställa saker till rätta. Som en räddande ängel för dessa tre musketörer jobbar Burts gode vän, obducenten Ernie, nattskift vid det närliggande bårhuset. Ernie är för övrigt en stor beundrare av Eva Braun och när en fäbless för tysk marschmusik.</p>
<p>Sagt och gjort så beslutar sig Ernie för att hjälpa sin vän och startar igång kremeringsapparaturen. Vad herrarna inte vet är att från krematoriets skorsten strömmar gasrester ut ur byggnaden och med hjälp av ösregnet ner i marken på den lokala kyrkogården...</p>

[caption id="attachment_129656" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/08/Frank-Freddy-Burt-ROTL.jpg"><img class="wp-image-129656 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/08/Frank-Freddy-Burt-ROTL-640x328.jpg" alt="" width="640" height="328" /></a> Frank, Freddy och Burt funderar över sitt nästa genidrag i "The Return of the Living Dead".[/caption]

<h3>BRAINS!!</h3>
<p><em>Return of the Living Dead</em> är helt klart ett litet chef‑d'oeuvre. Dan O'Bannon har uttalat inspirerats av George Romeros legendariska zombiefilmer. I synnerhet 1698 års klassiska <em>Night of the Living Dead</em>. Detta faktum hymlas det inte med utan till och med nämns i filmen - ett kul meta-inslag. Till skillnad från hur zombier i gemen brukar gestaltas, finns emellertid här flera skillnader.</p>
<p>O'Bannons zombies besitter inte bara förmågan att prata utan bokstavligt rusar fram - ingen släpande gång här inte. De är överlag intelligenta samt problemlösande. Att försöka ha ihjäl dessa döingar genom att, på klassiskt zombie-manér förstöra hjärnan, är fullständigt meningslöst. Odödliga döingar, if you like.</p>
<p>Manuset är skönt galet med full fart från första till sista bildrutan. Samtliga karaktärer är väl genomtänkta och lätta att känna med och för. Min personliga favorit är obducenten Ernie, vars fäbless för tysk marschmusik och Eva Braun skänker filmen en humoristisk lyster.</p>
<p>Dan O'Bannons kärlek till zombiegenren lyser filmen igenom och det är svårt att tro att detta var karlns regidebut. Som grädde på det berömda moset bjuds vi på ett förnämligt soundtrack. Både vad gäller den av Matt Clifford egendesignade musiken samt de röjiga punk- och hard core-låtarna som filmen är pepprad med.</p>
<p><iframe src="//www.youtube.com/embed/KeSAFGWzft8" width="560" height="314" allowfullscreen="allowfullscreen"></iframe></p>
<p>&#160;</p>
<p>Till allvaret hör att det även finns klara beröringspunkter med vår samtid. En militärapparat som mörkar sina mellanhavanden för en intet ont anande allmänhet, paranoia för virus och bakterier samt korruption i form av myndighetsinkompetens. Zombievarelser som besinningslöst attackerar den icke munskyddsbärande delen av befolkningen är några tankar som slår en.</p>
<p>Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis <a href="https://www.blu-ray.com/The-Return-of-the-Living-Dead/21867/" target="_blank" rel="nofollow noopener">här</a> och streamaren kan förslagsvis kika in på <a href="https://www.justwatch.com/" target="_blank" rel="nofollow noopener">denna plats</a>.</p>
<p>Sammanfattningsvis är <a href="https://www.blu-ray.com/The-Return-of-the-Living-Dead/21867/" target="_blank" rel="noopener"><em>The Return of the Living Dead</em></a> ett gott tillfälle att glömma den nedslående samtiden och i stället luta sig tillbaka och låta sig underhållas av en de märkligaste och unikt häftiga filmer som gjorts.</p>
<p>&#160;</p>
<p><em>Jan Sundstedt</em></p>]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/recensioner/en-zombieklassiker-med-beroring-till-samtiden/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>The Thing (2011) &#8211; bakgrundshistoria som överraskar</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-fran-2011-en-bakgrundshistoria-som-overraskar/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-fran-2011-en-bakgrundshistoria-som-overraskar/#respond</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Fri, 28 Jan 2022 15:50:47 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Recensioner]]></category>
		<category><![CDATA[film]]></category>
		<category><![CDATA[filmtips]]></category>
		<category><![CDATA[Jan Sundstedt]]></category>
		<category><![CDATA[John Carpenter]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=115869</guid>

					<description><![CDATA[Nya Dagbladets kulturintresserade läsare må ha snappat upp att er ödmjuke filmskribent är ett stort fan av regissören John Carpenter. Inte minst gäller detta hans mästerverk <a href="https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-ett-rysande-masterverk-som-haller-an/" target="_blank" rel="noopener"><em>The Thing</em></a>. Vad som däremot kan ha gått filmintresserad näsa förbi är det faktum att 2011 såg en bakgrundshistoria till 1982 års klassiker dagens ljus.

Från början var filmbolagets plan att göra en nyinspelning (en synnerligen bisarr och otäck plan). Ungefär som när samma filmbolag 1998 fick den lysande idén att göra en nyinspelning på Alfred Hitchcocks <em>Psycho..</em>. I fallet med <em>The Thing</em> klev dock försynen in i form av filmens producenter, som lyckades övertala cheferna på Universal att istället göra en så kallad prequel.

Filmen kom sig så att utspelas dagarna och i slutändan timmarna innan händelserna i det amerikanska lägret. En utmärkt idé och ett synnerligen intressant ingångsvärde.

[caption id="attachment_115893" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The_Thing_2011_Lat_ligga_kvar.JPG.jpg"><img class="wp-image-115893 size-large" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The_Thing_2011_Lat_ligga_kvar.JPG-1170x477.jpg" alt="" width="640" height="261" /></a> The Thing... Who goes there?[/caption]
<h3>Antarktis, 1982</h3>
En norsk forskningsstation har gjort en sensationell upptäckt. En utomjordisk farkost, begravd djupt ner i den 10 000-tals år gamla packisen. En bit från nedslagsplatsen har man även funnit något annat. En varelse. Också den nedfryst under isen.

Ledaren för forskningsstationen, Dr. Sander Halvorson (Ulrich Thomsen), ber en amerikansk paleontolog vid namn Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) om assistans i hopp om att kasta ljus över den otroliga upptäckten. Som sig bör i en film likt denna tackar Kate ja på tre röda sekunder och beger sig tillsammans med kollegan Adam (Eric Christian Olsen) till Antarktis. Ingen betänketid här inte. Väl på plats vid Antarktis dröjer det inte lång stund innan norrbaggar och amerikaner tar sig an det hela med liv och lust.

Det norska forskarlaget har sedan tidigare sett till att öppna en passage genom isen ner till farkosten. Vad gäller varelsen önskar man hjälp av en erfaren paleontolog för att inte riskera skada fyndet. Efter en god natts sömn beger man sig tillbaks ut till varelsens viloplats och karvar ut ett stort isblock, med varelsen inuti, och transporterar sin upptäckt till lägret för initiala undersökningar. Det står snart klart att cellerna från varelsen tycks innehålla liv. Millennium-lång nedfrysning till trots.

Samtidigt som vi bjuds på skönsjungande allsång av norrmännen i form av klassiker såsom "<em>Sámiid Ædnan</em>" (Norges bidrag till 1980 års Eurovision Song Contest) börjar de sakta men säkert upptinade cellerna få liv i sig...

[caption id="attachment_115895" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The_Thing_2011_Kanns_detta_igen....JPG.jpg"><img class="wp-image-115895 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The_Thing_2011_Kanns_detta_igen....JPG-640x356.jpg" alt="" width="640" height="356" /></a> Sam Carter (Joel Edgerton) och Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead).[/caption]
<h3>Bättre än väntat</h3>
<em>The Thing</em> anno 2011 är, något överraskande, inte alls oäven utan tvärtom. Undertecknad har som vana att inte förvänta sig alltför episka alster från Hollywood och framför allt inte vad gäller remakes/sequels/prequels. Döm då om min förvåning när en denna gång faktiskt investerade i filmens handling samt blev en smula överraskad av filmens förmåga att dölja vem som är vem (eller vad).

Slutprodukten får plus på många punkter. Manuset må emellanåt halta och svaja men är på det hela taget habilt och funktionellt. Man gör klokt att ha i åtanke vad det innebär att skriva prequels och sequels till klassiska filmer och kultklassiker. Man vet att fansen kommer nagelfara varenda liten detalj och filmruta.

Man märker snabbt att ansvariga och inblandade ansträngt sig för att vara Carpenters film vad gäller narrativ och detaljer trogen. En enstaka miss och blunder finns men inte så att det förtar totalupplevelsen. Jag har nu sett filmen ett antal gånger och kommer på mig själv att vara nöjd varje gång. Givetvis kan den inte mäta sig med Carpenter men det var det väl inte heller någon som förväntade sig.

Skådespelarna gör stabila insatser utan att sticka ut. Ensemblen står sig tämligen slätt jämfört med de tolv från 1982 men får överlag klart godkänt.

Ett för mig stort plus är att det norska forskarlaget spelas av norska skådespelare. Realistiskt, logiskt och ett klockrent beslut. Må så vara att man får stå ut med norska barnsånger i en scen, men okej då, allt för konsten. En sak till; håll ögonen öppna efter Den slutscenen...

[caption id="attachment_182678" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The-Thing-2011-norska-lagret.jpg"><img class="size-medium wp-image-182678" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The-Thing-2011-norska-lagret-640x357.jpg" alt="The Thing 2011" width="640" height="357" /></a> Äntligen får vi veta vad som hände i det norska lägret, i "The Thing". Foto: Imdb[/caption]
<h3>Skakig produktion</h3>
Filmen har fått luftvärnseld för sina många CGI-effekter. Jag kan delvis instämma i den kritiken. Initialt var det dock tänkt att filmen skulle, likt Carpenters film, innehålla analoga, optiska och klassiska makeup-effekter. Dessa specialeffekter spelades faktiskt också in. Problem uppstod emellertid när filmbolagscheferna på Universal tämligen tidigt i produktionen började lägga sig i Heijningens vision.

Man var till synes inte nöjda med knappt någonting och produktionen blev således skakig vad gäller relationen regissör/filmbolag. I slutändan resulterade allt tjafs och bråk i nyinspelningar av färdiga scener, omtagningar av specialeffekter (nu i form av CGI) och även ett delvis nytt slut - trist.

<iframe title="YouTube video player" src="https://www.youtube.com/embed/Txjm94GnrPA" width="560" height="315" frameborder="0" allowfullscreen="allowfullscreen"></iframe>

&#160;

Oaktat stök och tjafs bakom kulisserna är <em>The Thing</em> en bakgrundshistoria jag emellertid ger en halv tumme upp. En hyfsat värdigt kapitel i berättelsen om denna hiskeligt otäcka och märkliga varelse. Ända sedan 1982 har jag och många med mig undrat vad som egentligen hände i det norska lägret. Här får vi svaren. Bra jobbat; regissör van Heijningen och manusförfattare Eric Heisserer.

Fysisk version <a href="https://www.blu-ray.com/The-Thing/37244/" target="_blank" rel="nofollow noopener">här</a> och streamingversion på <a href="https://www.justwatch.com/se/film/the-thing" target="_blank" rel="nofollow noopener">denne plassen</a>. Who goes there...

&#160;

<em>Jan Sundstedt</em>]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-fran-2011-en-bakgrundshistoria-som-overraskar/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>0</slash:comments>
		
		
			</item>
		<item>
		<title>The Thing: Ett rysande mästerverk</title>
		<link>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-ett-rysande-masterverk-som-haller-an/</link>
					<comments>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-ett-rysande-masterverk-som-haller-an/#comments</comments>
		
		<dc:creator><![CDATA[Jan Sundstedt]]></dc:creator>
		<pubDate>Sat, 15 Jan 2022 12:14:32 +0000</pubDate>
				<category><![CDATA[Recensioner]]></category>
		<category><![CDATA[film]]></category>
		<category><![CDATA[filmtips]]></category>
		<category><![CDATA[Jan Sundstedt]]></category>
		<category><![CDATA[John Carpenter]]></category>
		<category><![CDATA[skräckfilm]]></category>
		<guid isPermaLink="false">https://nyadagbladet.se/?p=115115</guid>

					<description><![CDATA[Hyllade<em> The Thing</em>, anno 1982, är en av filmhistoriens mest inflytelserika science fiction- och skräckfilmer. Med en supporterskara som spänner över generationer och nationsgränser. Samtidigt var den en flopp av monumentala mått vid tiden för sin premiär och var nära att ända karriären för dess legendariske regissör John Carpenter.

När det i rundabordssamtal världen över diskuteras topplistor inom ovan nämnda genrer, hamnar allt som oftast detta makalösa och hårresande alster på många analoga eller för den delen digitala pappersark och undra på det.

John Carpenters <em>The Thing</em> är dels inspirerad av Howard Hawks klassiker <em>The Thing From Another World</em> (1951), samt än mer av inspirationen till den filmen; kortromanen <em>Who Goes There</em>, av science fiction-författaren John W. Campbell Jr.
<h3>Who Goes There, Mr. Carpenter?</h3>
Filmbolaget Universal Studios hade sedan mitten av 70-talet planerat en nyinspelning av Hawks film. Man hade under en tid febrilt sökt en regissör villig att ta sig an det utmanande projektet. Någon kapabel att hantera genrer som science-fiction och skräck. En regissör som var bekant med såväl Hawks film samt källmaterialet och dess författare.

Denna regissör blev sedermera, som ersättare till Universals ursprungliga val av Tobe Hooper (<em>The Texas Chain Saw Massacre</em>), skräckmaestro supreme: John Carpenter.

I kölvattnet av sina tre-i-rad succéer med <em>Halloween</em> (1978), <em>The Fog</em> (1980) och <em>Escape From New York</em> (1981), var John Carpenter i början av 80-talet en vad som i Hollywood kallas för "hot property". En ung regissör de stora elefanterna till filmbolag så sakteliga började bli villiga att anförtro produktioner med högre budgetar (läs; någon som kan dra in kosing till filmbolagen).

Det första större filmbolaget att satsa på Carpenter blev således Universal Pictures med dess plan avseende en nyinspelning av <em>The Thing from Another World</em>.

John Carpenter är en erkänt stor beundrare av Howard Hawks samt ett fan av John Campbells kortroman. Vilket gjorde att den unge och framgångsrike regissören inte var alltför svårövertalad. Han hade dock två krav: Full artistisk frihet samt 'final cut'. Till hans förvåning gick Universal Studios med på båda kraven - vilket vi ska vara väldigt tacksamma för. Han gjorde tidigt klart för att hans avsikt var att göra novellen rättvisa och inte en renodlad nyinspelning av Hawks film.

Carpenter var också vokal med att i hans version skulle det inte bli någon morrande jättegrönsak till à la James Arness <a href="https://www.imdb.com/title/tt0044121/" target="_blank" rel="noopener"><em>Fantomen Från Mars</em></a>. I hans version skulle publiken få uppleva något den aldrig tidigare upplevt...

[caption id="attachment_115166" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The_Thing_-_1982_-_John_Carpenter_t.v._diskuterar_en_scen.JPG.jpg"><img class="wp-image-115166 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The_Thing_-_1982_-_John_Carpenter_t.v._diskuterar_en_scen.JPG-640x431.jpg" alt="" width="640" height="431" /></a> John Carpenter (t.v) kontemplerar en scen i "The Thing".[/caption]
<h3>US Outpost No. 31</h3>
Efter inledande turer med manuset föll Carpenter, producenterna Turman/Foster och Universal för Bill Lancasters (son till Burt Lancaster) slutgiltiga version. Budgeten sattes till omkring 15 miljoner dollar och man hade efter intensiv scouting valt tre platser att spela in filmen på. Etableringsscener och övergripande glaciärscener spelades in långt norrut, i Alaska. Där spelades bland annat den berömda inledningsscenen in, med norrmännen som med helikopter jagar en viss hund.

Forskarbasen US Outpost 31 byggdes sommaren 1981 intill ett gruva ett par mil från staden Stewart, British Columbia, nära gränsen mellan USA och Kanada. Lägret byggdes komplett och fullt nästintill fullt fungerande. Färdigbyggt och klart fick lägret sedan sex månader på sig att bli gosigt insnöat. Allt för att få scenerna vid och omkring basen så verklighetstrogna och realistiska som möjligt.

Den tredje och sista övergripande inspelningsplatsen blev Universal Studios. Här spelades lejonparten av interiörscenerna in och det var även här som specialeffektsmagikern Rob Bottin med personal höll hov och uppfann det som <em>The Thing</em> kanske främst är ihågkommen för; de lika delar galna som genialiska makeup-effekterna.

[caption id="attachment_154344" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The-Thing-1982-US-Outpost-31-2.jpg"><img class="wp-image-154344 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The-Thing-1982-US-Outpost-31-2-640x328.jpg" alt="The Thing 1982" width="640" height="328" /></a> Antarktis, US Outpost No. 31, intet ont anande vad som väntar i "The Thing".[/caption]
<h3>Antarktis, 1982</h3>
Handlingen utgår från Antarktis, vintern 1982. En norsk helikopter jagar av okänd anledning en slädhund över de ändlösa och iskalla vidderna. Plötsligt befinner sig vi oss vid en en amerikansk forskningsstation.

Amerikanarna bevittnar förundrat hur de två norrmännen skjuter vilt efter hunden och sedan, efter att ha landat, gapar och skriker hetsigt på norska, varvid den ena av norrmännen av misstag spränger helikoptern och sig själv i luften. Norrman två fortsätter att jaga efter hunden och råkar i kaoset vådaskjuta basens meteorolog. Stationsbefälet Garry (Donald Moffat) känner sig då nödgad att besvara elden, varpå även norrman två dör. En något annorlunda dag att vakna upp till.

Efter att inledande kaos och förvirring lagt sig och hunden tagits om hand, samlas karlarna för att analysera den udda inledningen på dagen. Man beslutar sig för att försöka ta reda på varför man fått påhälsning från Norge. Helikopterpiloten R.J. MacReady (Kurt Russell) och Dr. Copper (Richard Dysart) åker således iväg för att undersöka den norska basen. Bland de förkolnade ruinerna och de frusna liken hittar man där bland annat brända rester av en missbildad humanoid-liknande massa. En äckel-gucka som de för tillbaka till den stationen.

Lägrets huvudansvarige läkare, Dr. Blair (Wilford Brimley), utför obduktioner på resterna och tycks initialt finna en normal uppsättning mänskliga organ. Inget konstigt här. Det kommer dock att visa sig att den initiala analysen är marginellt feltolkad. Visst ja, hunden... Vad hände med den? Efter att ha fått strosa runt i lägret och bekantat sig med omgivningen i ungefär 24 timmar, sätts Pluto äntligen in i lägrets kennel av lägrets hundansvarige Clark (Richard Masur) för att där bekanta sig med de andra hundarna och varva ner en aning. Nu blir det inte riktigt så ...

[caption id="attachment_115190" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/the-thing-spaceship.jpg"><img class="wp-image-115190 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/the-thing-spaceship-640x328.jpg" alt="The Thing 1982" width="640" height="328" /></a> MacReady (Kurt Russel) och kollegor hittar något i isen, i "The Thing".[/caption]
<h3>Ofelbar</h3>
Jag kunna skriva en bok om vad som enligt mig är John Carpenters bästa film alla kategorier. Regin är ofelbar och hanterar Campbells källmaterial med vördnad och den äran. Fotot av Carpenters fotograf-musa Dean Cundey är briljant. Glaciärisen är ömsom snövit bländande och ömsom blåaktig gnistrande. Interiörscenerna har ett naturligt skimmer över sig och faller väl in filmens ton.

Rob Bottins specialeffekter är häftigt fasansfulla, nyskapande och till dags dato närmast oöverträffade. Nämnas kan att den då 22-årige Bottin, som en konsekvens av tidspress och stress, drabbades av utmattningsdepression och lades in på sjukhem under ett par veckor för konvalescens. Detta fick till följd att specialeffektsgurun Stan Winston tackade ja till att slutföra arbetet med specialeffekterna. Winstons bidrag till <em>The Thing</em> kan beskådas i det som kallas "kennelscenen".

Lika berömda som makeup-effekterna är den fantastiska skådespelarensemblen. Här sparas det inte på vare sig talang eller krut. Om jag under förhör får frågan "Nämn tre favoritfilmer vad gäller perfekt rollbesättning", hamnar <em>The Thing</em> alltid på den listan. Tolv utsökta skådespelare som var och en ska lovprisas för sina insatser.

[caption id="attachment_154348" align="alignnone" width="640"]<a href="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The-Thing-1982-who-goes-there.-2.jpg"><img class="wp-image-154348 size-medium" src="https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2022/01/The-Thing-1982-who-goes-there.-2-640x328.jpg" alt="The Thing 1982" width="640" height="328" /></a> Who goes there?... "The Thing".[/caption]
<h3>Ennio Morricone</h3>
Musiken av ikonen Ennio Morricone är utsökt otäck och nedslående och man kan verkligen höra att jordens undergång är nära förestående. Det suggestiva ledmotivet går helt i linje med Carpenters dåtida klassiska stil. Faktum att John Carpenter tillsammans med sin då nyfunna parhäst Alan Howarth, också bidrog till filmens soundtrack. Detta i form av vad som i branschen kallas "cues".

Då ett antal av Morricones kompositioner av olika anledningar inte kom med i den färdiga filmen (men återfinns på filmens soundtrack), gav det <em>The Thing</em>-dyrkande regissören Quentin Tarantino snilleblixten att inkludera tre av dessa spår i hans egen mästerliga film från 2015, <em>The Hateful Eight</em>. En film som för övrigt är lite av en hyllning till Carpenters film. Mer om det i annan krönika.

<iframe title="The Thing (1982) - Trailer HD 1080p" src="https://www.youtube.com/embed/eke95-lTPnY" width="615" height="346" frameborder="0" allowfullscreen="allowfullscreen"></iframe>

&#160;

Avslutningsvis kan jag inte göra annat än råda er som inte sett <em>The Thing</em> att <a href="https://www.youtube.com/watch?v=LRB5lCH5j74" target="_blank" rel="noopener">raskt göra detta</a>. Det är inte enbart en klassiker inom sin genre utan överlag ett praktexempel på vad som kännetecknar ett mästerverk - kärlek till konstformen film kombinerat med stil och klass. <a href="https://www.blu-ray.com/The-Thing/18935/" target="_blank" rel="noopener">Se och njut</a>.

&#160;

<em>Jan Sundstedt</em>]]></description>
		
					<wfw:commentRss>https://nyadagbladet.se/recensioner/the-thing-ett-rysande-masterverk-som-haller-an/feed/</wfw:commentRss>
			<slash:comments>2</slash:comments>
		
		
			</item>
	</channel>
</rss>
