Sean Connery

Sean Connery – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Thu, 15 Jan 2026 15:15:10 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Sean Connery – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 ”Åskbollen” 60 år – James Bond-klassikern som definierade den tidiga blockbuster-eran https://nyadagbladet.se/recensioner/askbollen-60-ar-james-bond-klassikern-som-definierade-den-tidiga-blockbuster-eran/ Sat, 06 Dec 2025 14:34:21 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=217909 Åskbollen ("Thunderball") hade premiär vintern 1965 var James Bond inte enbart en filmserie – det var ett globalt fenomen som överträffade allt filmskaparna från början hade föreställt sig. De tre tidigare filmerna, Dr. No, From Russia with Love och den explosiva Goldfinger, hade stegvis förvandlat Ian Flemings spion från litterär figur till internationell superstjärna. Och i centrum stod Sean Connery, mer självklar och ikonisk än någonsin. Det fanns något i kombinationen av Connerys kontroll, fysiska närvaro och ironiska glimt som gjorde Bond till en figur ingen annan riktigt kunde fylla ut på samma sätt. I Åskbollen når den versionen av Bond sin kulmen. Samtidigt hade produktionen växlat upp på alla nivåer. Det här var filmen där EON Productions bestämde sig för att gå all-in: större kulisser, mer avancerade stunts, havsbaserade sekvenser som saknade motstycke – och en budget som då var seriens klart största. Allt pekar mot samma slutsats: Åskbollen är pre-blockbusterns blockbuster - tio år innan Spielberg skulle föra begreppet in i den moderna filmvärlden. [caption id="attachment_217939" align="alignnone" width="640"]

En hård dag på jobbet... Regissören Terence Young instruerar Molly Peters och Sean Connery i samband med en scen i "Åskbollen". Foto: Imdb[/caption]

Från idé till roman till film

Men Åskbollen är inte bara monumental som film – dess tillkomst är i sig ett kulturhistoriskt drama. Få Bond-produktioner har en lika komplicerad och infekterad bakgrund. I slutet av 1950-talet samarbetade Bonds skapare Ian Fleming med manusförfattaren Jack Whittingham och filmproducenten Kevin McClory, med avsikten att skapa en originalfilm om James Bond – något fristående från de romaner Fleming redan skrivit. Projektet kom dock aldrig i mål – bland annat mot bakgrund av att Fleming började tvivla på McClory efter dennes flopp The Boy and the Bridge (1959) - men Fleming tog i nästa steg, utan att meddela övriga parter, delar av manuset och gjorde det till romanen "Thunderball" (1961), dock utan att ge Whittingham eller McClory erkännande. Det ledde i sin tur till en av de mest omfattande rättsprocesserna i James Bonds historia... Efter rättegången i november/december 1963 tillerkändes Fleming rättigheterna till romanen men McClory erhöll rättigheterna till en framtida filmatisering samt vissa filmiska element – framför allt Blofeld, SPECTRE och delar av berättelsens struktur. Detta blev anledningen till att filmen producerades i samarbete mellan EON och McClory, och långt senare öppnade dörren för McClorys egen nyinspelning Never Say Never Again (1983) – med Sean Connery tillbaka som 007. Den juridiska härvan är i dag filmhistoriskt viktig, inte minst för att den visar hur nära Bond var att splittras i flera konkurrerande franchiser redan på 1960-talet. Att Åskbollen överhuvudtaget blev av är nästan otroligt. Att den dessutom blev en av tidens största filmsuccéer gör historien än mer remarkabel. En synnerligen tråkig konsekvens av hela historien blev att Ian Fleming, som redan led av försämrad hälsa (han var bland annat en kedjerökare av rang), i samband med rättsprocessen drabbades av två hjärtinfarkter. Något som dessvärre bidrog till att han dog knappt ett år senare, blott 56 år ung. [caption id="attachment_143815" align="alignnone" width="640"]

Ian Lancaster Fleming (1908-1964).[/caption]

En berättelse större än intrigen

Själva handlingen – där SPECTRE stjäl två kärnvapenladdningar och utpressar världens stormakter – är kanske mindre intressant i sig än hur den visualiseras. Hela filmen bär på en känsla av 60-talets modernitetsoptimism: jetflyg, atomkraft, undervattensfarkoster, hypertekniska kommandocentraler. Samtidigt är den genomsyrad av den då rykande heta kalla kriget-nerv som gjorde Bond till en perfekt tidsmaskin för sin samtid. James Bond-filmer bygger ofta mer på stil än intrikat handling (även om det finns exempel på filmer med den varan), och Åskbollen är kanske det tydligaste exemplet på detta. Här är det atmosfären, rytmen och äventyrets storlek som driver upplevelsen. När Bond dyker ner i det azurblå vattnet runt Bahamas känns det som att filmen expanderar i alla riktningar samtidigt – visuellt, tonalt och produktionstekniskt. Det är också här som Ken Adams produktionsdesign briljerar. De tekniska miljöerna, konferensrummen, SPECTRE:s möten – allt genomsyras av en futuristisk elegans som var flera steg före sin tid. Ingen annan filmserie har lika tydligt definierats av sin scenografi, och i Åskbollen befästs det helt. [caption id="attachment_217947" align="alignnone" width="640"]

"Nåväl, nu när vi alla är här..." 'M' (Bernard Lee) ger James Bond (längst t.v. i bild) en gliring för sen ankomst. Fotnot: Nio stolar för nio stycken 00-agenter. Foto: Imdb.[/caption]

Undervattenssekvenserna

Mycket har skrivits om filmens omfattande undervattensscener, som på sin tid var fullständigt revolutionerande. Ingen storfilm hade tidigare ägnat så mycket tid åt långsamma, svävande undervattensdueller där harpuner och dykutrustning ersatte pistoler och biljakter. I dag kan de av vissa uppfattas som sega eller överdrivet utdragna, särskilt i filmens tredje akt då handlingen utmynnar i ett regelrätt undervattensslag mellan gott och ont, men samtidigt är de ett monument över kreativt risktagande. Regissören Terence Young (som här gör sin tredje Bond-film) och stuntkoordinatorerna genomförde här något som dittills saknat motstycke, och resultatet blev ett stycke filmhistoria. Det är lätt att glömma hur obeprövad denna typ av action var 1965. I retrospektiv är undervattensscenerna därför både filmens charm och dess akilleshäl. De visar seriens ambitioner, men blottar också gränserna för vad 60-talets rytm och klippning klarade av. Ändå är det svårt att föreställa sig Åskbollen utan dem; de är lika ikoniska som Connerys tidlösa Savile Row-kostymer eller John Barrys ikoniska musik. [caption id="attachment_217941" align="alignnone" width="640"]

Grodmän från SPECTRE på väg mot filmhistoriens största sjöslag under vattenytan i..."Åskbollen". Foto: Imdb[/caption]

Sean Connery i högform

Det sägs ofta att Connerys Bond är den definitiva – och i Åskbollen märks varför. Han är lika vass i replikerna som i de fysiska scenerna. Här har Connery rollen så väl inarbetad att minsta gest signalerar självsäkerhet, professionalism och den karisma som gjorde honom till ett popkulturellt fenomen långt utanför filmens ramar. Hans sätt att kliva in i rummet, dominera varje möte och hålla karaktären handfast var unikt. Enligt mig levererar han här en av sina mest eleganta prestationer som agent 007. [caption id="attachment_217945" align="alignnone" width="640"]

Filmhistoriens coolaste James Bond, Sean Connery, briljerar i "Åskbollen". Foto: Imdb[/caption] Det är också intressant hur filmen – med dagens glasögon – speglar en tid då Bond fortfarande var symbolen för västerländsk teknologisk överlägsenhet och gentlemannatänk. Samtidigt är filmen full av detaljer som i dag läses annorlunda. Men allt detta är också en del av filmens historiska värde. Åskbollen är inte bara underhållning – det är en tidskapsel över 1960-talets populärkultur, politik och ideal. Filmen hade allt som 60-talets publik sökte: exotiskt resande, modern teknologi, glamourösa miljöer, extravaganta skurkar, futuristiska prylar och en huvudrollsinnehavare som definierade maskulin elegans. Ekonomiskt blev filmen en sensation. Justerar man för inflation är Åskbollen än i dag en av de mest inkomstbringande Bond-filmerna någonsin. Det säger något om vilken kraft Bond-serien redan då hade utvecklat. I dag talar man ofta om Hajen och Stjärnornas krig som ur-blockbusters. Men Åskbollen fanns där långt innan – som en global filmhändelse, en publikkatalysator, en storslagen upplevelse som drog folk till biograferna i massor och cementerade idén om filmen som kulturell megahändelse.

Ett 60-årsjubileum med tyngd

Sex decennier efter premiären står Åskbollen kvar som en av Bond-seriens mest inflytelserika och mytomspunna produktioner. Det är en film som både fångar sin tid och överskrider densamma med Bond-konceptet i full blom. Filmen må ha sina brister men den är närapå mästerlig i sin kontext - modig, tekniskt nyskapande, estetiskt sinnlig och strålande underhållande – en film som både formade sin samtid och satte en mall för den moderna filmindustrin. Att Åskbollen fyller 60 år påminner oss om vilken kulturell kraft James Bond faktiskt var – och fortfarande är. En film som inte bara blev en framgång, utan ett fenomen. En äkta blockbuster – innan ordet existerade. Jan Sundstedt Fotnot: Åskbollen var den första James Bond-film undertecknad såg på svenska biografer, och är därav med kärlek för evigt cementerad i mitt hjärta.]]> Outland: Sci-fi-klassikern som inte fått erkännandet den förtjänar https://nyadagbladet.se/recensioner/outland-sci-fi-klassikern-som-inte-fatt-det-erkannande-den-fortjanar/ https://nyadagbladet.se/recensioner/outland-sci-fi-klassikern-som-inte-fatt-det-erkannande-den-fortjanar/#comments Sat, 16 Nov 2024 16:26:37 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=100929 Alien återknyter vi bekantskapen med filmen Outland (i Sverige "Operation Outland") från 1981. Detta då man kan argumentera för att filmen är ett slags kusinfilm till Ridley Scotts konstverk och innehåller mycket av samma ton.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 15 maj 2021.

Som filmintresserad tonåring blev jag varse om detta osjungna glansnummer våren 1982. Vad som fångade intresset mitt var som så ofta på den tiden bioaffischen. Ingen mindre än Sean Connery, original-007, i rymden iklädd sheriff-outfit och med hagelbrakare i näven, redo att leverera rättvisa. Jag hade vid denna tidpunkt hunnit utveckla ett närapå maniskt intresse för agent 007 samt Stjärnornas Krig. Så här fanns möjligtvis en kombination gjord i himmelriket - "James Bond" och science-fiction. Regissör och manusförfattare till Outland är Peter Hyams. Hyams gjorde sig ett ganska så stort namn på 70- och 80-talet med filmer som exempelvis Capricorn One (1977); The Star Chamber (1983) och 2010 (1984), varav den sistnämnda är uppföljaren till Stanley Kubricks ikoniska 2001: Ett Rymdäventyr. Peter Hyams är en multibegåvad herre som förutom regissörsrollen även haft kameramannens roll till ett flertal av sina filmer. [caption id="attachment_100954" align="alignnone" width="640"]

Sean Connery i samspråk med regissören Peter Hyams under inspelningen av "Outland".[/caption]

Io och Con-Amalgamate

Outland utspelar sig på Jupiters tredje största måne Io (Eye-O). En storslagen vy över delar av Io inleder till tonerna av ödesmättad musik, och vi följer månlandskapet tills vi hamnar vid vad som visar sig vara en gruvkoloni. Inte Lundin Mining men väl företaget Con-Amalgamate; ett gruvbolag som utvinner mineraler för vidare leverans till moder jord. Arbetarna vid Con-Amalgamate arbetar på ettårskontrakt och tjänar bra med pengar. Baksidan är att de jobbar bakdelen av sig, vilket många bokstavligt talat också gör. En av arbetarna får under ett arbetspass för sig att han har spindlar inuti sin rymddräkt, och gör i panik det fatala misstaget att slita loss en av de livsuppehållande slangarna. Inte en bra idé i en miljö likt den på Io. Entré marshal William T. O'Neil (Sean Connery), hans fru Carol (Kika Markham) och sonen Paul (Nicholas Barnes). Familjen har nyligen anlänt till Io och O'Neils uppdrag är ett "lousy assignment". Vi kan ana att O'Neil är en för arbetsgivare, "jobbig" personlighet. En som inte hela tiden jamsar med och som till råga på allt har mage att besitta yrkesstolthet och inte accepterar korruption och orättvisor. Härnäst följer ännu en "olycka". Vi som åskådare vet att något kommer att hända när kameran fokuserar på en utomordentligt påtänd arbetare som lallar igenom omklädningsrummen och in i hissen som för gruvarbetarna ner till gruvorna...utan rymddräkt (dålig idé). Till råga på allt visar det sig att "incidenter" likt dessa två ökat dramatiskt på senaste tiden. O'Neil börjar ana ugglor i mossen och inleder en undersökning av dödsfallen. En undersökning som leder till ljusskygga knarkaffärer inte bara in i den lokala maktens korridorer på Io, utan även högre upp i hierarkin. Detta ses givetvis inte med blida ögon av den korrumperade ledningen som sätter ett pris på O'Neils huvud...

Outland en utomordentligt välgjord sci-fi-thriller som bjuder på spänning, stämning, drama och enastående specialeffekter. Filmen har ett välskrivet tillika realistiskt manus och styrs av en handfast regissör. Skådespelarna är utan undantag utmärkta över hela linjen. Filmen har som sagt Sean Connery i huvudrollen, något som tål att upprepas. Connery är en av filmhistoriens främsta filmstjärnor och en sjusärdeles magnifik skådespelare. Filmens huvudantagonist, gruvbossen Sheppard, gestaltas av Peter Boyle (Malcolm X, The Shadow, Taxi Driver). Boyle spelar sin vana trogen sin roll till fulländning och glänser i de få scener han är med i. O'Neils vicesheriff Sgt. Montone spelas av ingen mindre än James B. Sikking. Vi som är i den rätta åldern minns honom som SWAT Team-befälet Sgt. Lt. Hunter från Hill Street Blues. Här lyfter han filmen till en nivå som endast skickliga skådespelare mäktar med. Frances Sternhagen spelar chefsläkare Dr. Lazarus. En intressant karaktär av främst två skäl: 1. Hon blir O'Neils allierade och inte någon klyschig affär vid sidan av hans äktenskap. Dr. Lazarus blir en trogen allierad som gör skillnad. Liksom O'Neil är hon stor i truten och kan såväl ge som ta en verbal smocka. 2. Karaktären är en verklig person/kvinna och ingen pinnsmal fotomodell med ankläppar. En välskriven karaktär helt enkelt - oavsett kön. [caption id="attachment_193517" align="alignnone" width="640"]

Connery, Sean Connery...kämpar på i... "Outland". Foto: faksimil/"Outland"[/caption]

Välgjord med utsökt skådespeleri

Specialeffekterna är fantastiska och håller än idag hög klass. Specialeffekts-geniet John Stears (x antal James Bond-filmer, Stjärnornas Krig, m.fl.) och hans team gör underverk med trovärdiga modeller, förgrundsminiatyrer, optiska effekter och övrigt analogt godis. John Mollos kläddesign är påtagligt realistisk, skitig och verklighetstrogen. Filmens ton, utseende och visuella look ytterligare en koppling mellan Outland och Alien. Rymddräkter, rymdfärjor, gruvkolonis exteriör och interiör, etcetera. Precis som i Ridleys film är det skitigt, använt och andas utarbetad och utnyttjad arbetarklass på långt håll. Musiken är komponerad av geniet Jerry Goldsmith och befinner sig i mitt tycke i samma ljudbildsmässiga universum som Alien. Kanske inte så konstigt då det är samma kompositör och det faktum att det endast skiljer ett par år mellan filmerna. Goldsmith har magiska dirigentfingrar och en unik känsla för vad som musikaliskt passar till en specifik film och Outland är inget undantag. Tyvärr gick inte filmen så bra ekonomiskt som man hoppats. Den tjänade in sin budget men var långt ifrån en braksuccé. Detta gjorde inte minst Sean Connery besviken då detta var en film han trodde mycket på och pushade för. Han lovprisade Peter Hyams som regissör och berömde filmens manus samt hade enligt utsago en bra tid under inspelningen. Varför vissa filmer får sin publik samtidigt som andra, enligt mig bättre filmer, inte erhåller det i samma utsträckning, är en av filmhistoriens stora gåtor.

Oscarsnominerad

Filmen nominerades 1982 för en Oscar i kategorin Bästa Ljud, och vann samma år en Saturn Award (Bästa Skådespelerska, Frances Sternhagen). Sean Connery nominerades i samma gala för bästa manliga huvudroll, tillsammans med fyra andra nomineringar som till exempel Bästa Science-Fiction Film. Ytterligare argument att lägga till redan nämnda, varför jag ser Outland och Alien som kusinfilmer, är mineralutvinningen ur gruvorna på Io. I Alien fraktar Nostromo hem mineralmalm. I Outland utvinns mineralmalm. Det må vara olika bolag men kanske samarbetar dessa - Weyland-Ytani och Con-Amalgamate?! Jag vill i alla fall tro att det är så - tanken roar. Se klassiska Outland redan ikväll. Om du är ett fan av science-fiction, thrillers, Sean Connery eller bara råkar uppskatta välgjord och välspelad film i största allmänhet, finns inget att tveka inför. Du blir garanterat inte besviken. Valfri fysisk version av detta högklassiska opus finner en förslagsvis här, varefter streamaren enligt förslag kan kika in i denna mineralgruva. Vi ses på Io... Jan Sundstedt]]> https://nyadagbladet.se/recensioner/outland-sci-fi-klassikern-som-inte-fatt-det-erkannande-den-fortjanar/feed/ 7