nationalism – Nya Dagbladet

Vem flyttar egentligen gränserna för vad som är politiskt möjligt? – AfS, SD och den nationalistiska strategins dilemma

Per Nordin — Fri, 11 Sep 2026 19:22:40 +0000

Det leder vidare till den konkreta strategiska frågan. Om mindre partier själva kan påverka vilka frågor och ståndpunkter som blir politiskt relevanta, kan deras betydelse inte reduceras till frågan om de har en omedelbar möjlighet att bilda regering. De kan också fungera som opinionsbildare, konkurrenter och påtryckare på större partier. Det gör Alternativ för Sverige särskilt intressant i förhållande till Dan Erikssons och andra nationalistiska opinionsbildares argument för att stödja Sverigedemokraterna.

Detta är del 3 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.

AfS som strategiskt mellanled

Ur Erikssons egen Overtonmodell, som även diskuterades i föregående artikel blir existensen av ett parti till ”höger” om SD särskilt intressant. Ett sådant parti skulle åtminstone teoretiskt kunna fylla den funktion som modellen förutsätter: formulera ståndpunkter som idag ligger utanför den masspolitiska mittfåran, föra in dem i offentlig debatt och därigenom göra dem mindre främmande för väljare och etablerade partier. Om ett sådant parti dessutom kom in i riksdagen skulle det kunna fungera som en konkurrent eller "vakthund" åt SD och potentiellt utsätta partiet för ett politiskt tryck från "höger" i frågor där SD annars huvudsakligen konkurrerar med partier som vill dra politiken i motsatt riktning. Intressant nog accepterar Eriksson själv i samma diskussion i stor utsträckning denna mekanism. Han föreställer sig ett hypotetiskt "återvandringsparti" som kommer in i riksdagen, koncentrerar sig på sin huvudfråga och därefter kan försvinna om andra partier har anammat politiken. Ett sådant utfall betraktar han inte som ett misslyckande, eftersom partiets funktion då varit att sätta press på större aktörer snarare än att självt bli statsbärande. I samma samtal efterlyses också en rörelse som kan fungera som "vakthund" gentemot SD och övriga riksdagen. Principen att ett mindre parti kan få strategisk betydelse utan att vinna regeringsmakten tycks alltså i stor utsträckning accepteras. Frågan blir snarare varför denna funktion inte skulle kunna fyllas av ett befintligt mindre parti vars politik i huvudfrågan redan ligger nära den eftersträvade riktningen. Det betyder naturligtvis inte att Alternativ för Sverige nödvändigtvis skulle lyckas fylla denna funktion. Men det gör Erikssons förhållande till AfS desto mer intressant. Han har själv sagt att partiets återvandringspolitik ligger "väldigt nära" hur han vill se frågan löst. Jonas Nilsson konstaterar också i deras samtal att hans egen position i återvandringsfrågan ligger närmare AfS än SD:s "öppna svenskhet". Eriksson och Söderman har dessutom, enligt egen uppgift, haft direkt kontakt med Gustav Kasselstrand och AfS. Det har alltså funnits möjligheter till dialog med ett parti som i delar av nations- och återvandringsfrågan står närmare deras uttalade ideal än dagens SD. Ändå avvisar Eriksson AfS som valalternativ. Den motsättning detta skapar till hans egen rangordning av den etnodemografiska frågan behandlas längre fram. Här är poängen främst strategisk: ett befintligt parti vars återvandringspolitik ligger nära hans egen avvisas samtidigt som Eriksson själv accepterar principen att ett mindre parti kan fungera som politiskt mellanled och påtryckare. Follin formulerar samtidigt ett något annorlunda argument när han beskriver Sverigedemokraterna som ett fordon med "skavanker" som ändå för Sverige i rätt riktning. Utifrån ett realpolitiskt perspektiv kan poängen vara begriplig för vissa: ett parti behöver inte föra väljaren hela vägen till den önskade slutpunkten för att ett steg i rätt riktning ändå ska kunna vara bättre än ett steg i motsatt riktning. På samma sätt kan argumentet att SD här och nu är det minst dåliga eller mest realistiska av de större alternativen vara fullt förenligt med att väljaren egentligen föredrar en betydligt mer långtgående politik. Men här behöver riktning skiljas från destination. Att två politiska aktörer rör sig åt samma håll från en viss utgångspunkt innebär inte nödvändigtvis att de eftersträvar samma slutmål. Om SD vill minska invandringen något, öka den frivilliga återvandringen och föra en restriktivare migrationspolitik kan detta mycket väl utgöra rörelse i "rätt riktning" från Follins och Erikssons perspektiv. Men om Erikssons uttalade slutmål samtidigt är etnodemografiskt och Sverigedemokraterna uttryckligen har en annan principiell definition av svenskheten och sätter en annan gräns för hur långt återvandringen ska gå, återkommer frågan: vid vilken punkt upphör fordonet att föra honom mot hans eget mål? Ett parti kan minska avståndet till en väljare i vissa frågor och ändå eftersträva en annan slutdestination i den fråga som väljaren själv beskriver som överordnad. Rörelse i samma riktning kan därför av vissa betraktas som ett argument för taktisk skademinimering, men den visar inte i sig att partierna delar samma långsiktiga politiska mål. Att hävda att SD är ett bättre eller mindre dåligt alternativ här och nu är med andra ord inte samma argument som att SD därför är det bästa strategiska verktyget för att på lång sikt förverkliga ett etnonationellt slutmål. Som konstaterades i föregående artikel behöver en förskjutning mot en mer restriktiv migrationspolitik inte innebära en motsvarande förskjutning mot etnonationalism. Lägre invandring är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Den skillnaden kan också prövas mot det konkreta utfallet under mandatperioden. Invandringen har minskat något, men under de tre hela åren 2023–2025 registrerade SCB samtidigt sammanlagt drygt 300 000 invandringar till Sverige. Enskilda år har därmed fortfarande legat på nivåer jämförbara med delar av Fredrik Reinfeldts regeringstid. År 2023 registrerades exempelvis 94 514 invandringar, jämfört med 98 801 år 2010 och 96 467 år 2011. Siffran kan inte likställas med 300 000 nya utländska invandrare – den omfattar bland annat återvändande svenskfödda och påverkades 2024 av att ukrainare som redan befann sig i Sverige kunde folkbokföras – men den illustrerar ändå avståndet mellan dagens situation och Sverigedemokraternas betydligt mer långtgående tidigare ambitioner. En möjlig invändning är naturligtvis att SD inte har egen majoritet och därför måste kompromissa med övriga partier i regeringsunderlaget. Det förklarar varför partiet inte ensamt kan genomföra hela sin politik, men undanröjer inte frågan om politiskt ansvar och prioriteringar. SD har accepterat kompromisser och eftergifter i andra frågor för att möjliggöra regeringssamarbetet och hade samtidigt kunnat ställa hårdare migrationspolitiska krav som villkor för sitt stöd. Att partiet inte fått igenom sina tidigare betydligt mer långtgående ambitioner kan därför inte enbart förklaras med att SD saknar egen majoritet; utfallet återspeglar också vilka krav partiet faktiskt har prioriterat och varit berett att göra till avgörande för samarbetet. Partiet beskrev under lång tid den svenska invandringspolitiken som massinvandring och krävde under 2010-talet en minskning av den utomeuropeiska asyl- och anhöriginvandringen med åtminstone 90 procent. Inför valet 2022 skrev SD dessutom att asylinvandringen från länder utanför Sveriges närområde skulle upphöra. Samtidigt har Åkesson uttryckligen avvisat tanken att svenskarnas framtida majoritetsställning har en etnisk dimension. För Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin uppstår därför en principiell fråga. Om det långsiktiga målet är en återgång till en etnonationell syn på Sverige, på vilket sätt innebär denna utveckling att Overtonfönstret faktiskt har flyttats närmare just det målet? Att SD har bidragit till att normalisera en restriktivare migrationspolitik är svårt att bestrida. Men detta är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Ett parti kan vilja minska invandringen och samtidigt avvisa föreställningen att bevarandet av en viss etnisk befolkningssammansättning är ett legitimt politiskt mål. Denna fråga blir än mer relevant mot bakgrund av vice partiledaren Henrik Vinges uttalanden den 3 september 2026. I en intervju med Dagens ETC gav Vinge, kort efter att Jimmie Åkesson återigen markerat att svenskheten inte är beroende av etnisk bakgrund, uttryck för samma grundläggande syn. När han konfronterades med migrationspolitiske talespersonen Ludvig Asplings uttalande om att alltför många i Sverige inte tillhör den etniskt svenska befolkningen svarade Vinge att det inte var så han själv skulle uttrycka problemet. I stället framhöll han att problemet är människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, att han känner många muslimer som enligt honom är svenskar och att han inte är intresserad av var människor är födda eller vilken hår- eller hudfärg de har. Han avvisade samtidigt tanken på återvandring i den storleksordning som diskuterades i intervjun som "helt orealistiskt och kanske inte önskvärt heller". Uttalandena förstärker bilden av att Åkessons tidigare besked inte bara bör förstås som en enskild formulering från partiledaren, utan ligger i linje med den principiella hållning som också uttrycks av SD:s vice partiledare. För den etnonationalist som trots detta betraktar SD som det främsta verktyget för att på sikt flytta Overtonfönstret i etnonationell riktning blir frågan därmed ännu svårare. Om både partiledaren och vice partiledaren öppet avvisar att etnisk bakgrund i sig har någon betydelse för vem som kan vara svensk, samtidigt som Vinge även ifrågasätter önskvärdheten i en storskalig återvandring, vilken mekanism ska då föra partiet mot målet att återskapa ett etniskt svenskt Sverige? Och vilket incitament har SD att göra en sådan ideologisk förflyttning så länge även väljare och opinionsbildare som själva eftersträvar ett etnonationellt slutmål fortsätter att ge partiet sina röster? Mot den bakgrunden blir det ännu svårare att förstå varför Dan Eriksson, Magnus Söderman, Marcus Follin och Jonas Nilsson öppet argumenterar för SD som det strategiska valalternativet och därmed också bidrar till att leda etnonationellt orienterade följare mot ett parti vars högsta ledning uttryckligen avvisar den centrala premiss som deras långsiktiga mål bygger på. För en väljare som fortfarande utgår från en sådan betydligt mer långtgående målsättning kan det strategiska SD-argumentet därför vändas på. Om utfallet under mandatperioden betraktas som otillräckligt kan fortsatt stöd till SD uppfattas som ett accepterande av resultatet, medan en röst på ett mer långtgående alternativ i stället kan fungera som en missnöjessignal och visa SD att det finns väljare att förlora åt "höger". Mot detta står naturligtvis den kortsiktiga invändningen att SD faktiskt har parlamentarisk möjlighet att påverka regeringspolitiken medan exempelvis AfS sannolikt saknar sådan makt. Frågan blir därför återigen vilken strategi som bäst förenar kortsiktig skademinimering med väljarens långsiktiga politiska mål. Det skapar också ett mer allmänt strategiskt dilemma. Att ett starkt SD betraktas som strategiskt önskvärt innebär inte automatiskt att just etnonationalistiska väljare måste lägga sina röster på partiet för att upprätthålla dess masspolitiska styrka. Om väljare som egentligen föredrar en mer långtgående opposition alltid avstår från den därför att ett större etablerat parti för stunden betraktas som mindre skadligt än dess motståndare, får den mer långtgående oppositionen samtidigt betydligt sämre möjligheter att växa, påverka offentligheten och själv bidra till att flytta Overtonfönstret. Ett mindre partis stöd har dessutom betydelse utöver själva valresultatet. Röster, medlemskap och andra former av politiskt stöd kan påverka organisationens möjligheter att rekrytera och behålla aktivister, bedriva opinionsbildning, bygga organisation och etablera sig som ett långsiktigt alternativ. Strategin riskerar därmed att bli självreproducerande: det mindre partiet anses för litet för att vara ett realistiskt alternativ, samtidigt som de väljare som skulle kunna göra det större uppmanas att rösta på det etablerade partiet därför att det mindre fortfarande är för litet. Den politiska efterfrågan på de mer långtgående ståndpunkterna blir därmed också mindre synlig än den annars hade varit. Här finns också en organisatorisk dimension som lätt försvinner när strategin endast bedöms utifrån nästa mandatperiod. Politiskt stöd är inte bara en röst på valdagen, utan bidrar också till att fördela uppmärksamhet, legitimitet, aktivister och organisatoriska resurser mellan konkurrerande politiska miljöer. För en rörelse som vill göra etnonationalismen politiskt relevant uppstår därför en spänning om dess egna opinionsbildare återkommande kanaliserar potentiella väljare till ett större parti som uttryckligen avvisar den etnonationella grundpositionen, samtidigt som betydligt närmare politiska alternativ förblir organisatoriskt svaga – en svaghet som just detta väljarflöde samtidigt riskerar att bidra starkt till.

När kritiken inte kostar något

Här uppstår också en fråga om vilket incitament SD egentligen har att ta kritik från mer etnonationellt orienterade opinionsbildare på allvar. Om dessa återkommande kritiserar partiets ideologiska förflyttning, dess syn på svenskhet eller dess migrationspolitik men ändå vid varje val belönar SD med sina röster och uppmanar sina följare att göra samma sak, minskar samtidigt det politiska priset för partiet att ignorera kritiken. För SD blir signalen i praktiken att missnöjet inte behöver innebära någon väljarförlust. Detta blir särskilt relevant för opinionsbildare som själva vill fungera som en ideologisk "vakthund". Kritikens påtryckande effekt försvagas om den kombineras med ett på förhand givet fortsatt valstöd. Om SD vet att samma väljare och opinionsbildare till slut ändå kommer att stödja partiet, varför skulle partiet behöva anpassa sin politik efter deras mer långtgående krav? Omvänt skulle ett mätbart väljarflöde till ett konkurrerande parti kunna göra missnöjet politiskt kostsamt och därmed ge kritiken större tyngd. Resonemanget blir än mer intressant mot bakgrund av att Alternativ för Sverige i Nordisk Opinions väljarbarometer i juli 2026 uppmättes till 1,0 procent, en fördubbling från 0,5 procent i april. I just denna mätning var AfS därmed också det största enskilda partiet utanför riksdagen. En enskild opinionsmätning ska naturligtvis inte övertolkas och innebär inte att ett riksdagsinträde nödvändigtvis är nära, men resultatet visar åtminstone att partiet i denna mätning nådde en nivå som ger en annan strategisk utgångspunkt än ett parti med endast marginellt väljarstöd. Ett parti som etablerar en stabil väljarbas utanför riksdagen får också bättre förutsättningar att växa vidare, synas i offentligheten och på sikt utmana SD från en position längre ut i nationalistisk riktning. Mot den bakgrunden blir Erikssons och Södermans rekommendation av Sverigedemokraterna särskilt svårbegriplig utifrån deras egna strategiska resonemang. Just när ett parti vars återvandringspolitik Eriksson beskriver som liggande "väldigt nära" hans egen möjligen börjar få ett större politiskt genomslag, uppmanas potentiella väljare i stället att stödja det betydligt större parti som redan befinner sig innanför Overtonfönstret. Men om AfS aldrig får dessa röster därför att dess potentiella väljare "taktiskt" röstar på SD, försvagas samtidigt möjligheten att skapa just det politiska tryck från "höger" som enligt Overtonmodellen skulle kunna flytta gränsen för vad SD och den bredare offentligheten tvingas förhålla sig till.

Är en röst på AfS en röst på motståndarsidan?

Ett vanligt argument mot att rösta på ett mindre parti är att rösten i praktiken hjälper det motsatta politiska blocket. En röst på AfS beskrivs exempelvis ibland som en indirekt röst på de rödgröna, eftersom en väljare som annars hade kunnat stödja SD i stället lägger sin röst på ett parti som sannolikt inte kommer in i riksdagen. I strikt mening är detta missvisande. En röst på AfS är inte en röst på Socialdemokraterna eller något annat parti. Om AfS inte når riksdagsspärren kan rösten däremot få en alternativkostnad: för en väljare som annars hade röstat på SD innebär den att SD går miste om en röst som hade kunnat bidra till Tidöunderlagets mandat. Den kortsiktiga parlamentariska invändningen är därför inte betydelselös. Men den avgör inte den långsiktiga strategiska frågan. Argumentet förutsätter i praktiken att det viktigaste vid varje enskilt val är att maximera stödet för det minst avlägsna av de två dominerande blocken. För en väljare som betraktar den etnodemografiska frågan som överordnad uppstår då ett problem om båda blocken anses leda bort från det eftersträvade slutmålet, även om det ena bedöms göra det långsammare än det andra. Att det ena alternativet innebär en mindre kortsiktig försämring visar inte i sig hur det långsiktiga målet någonsin ska kunna uppnås. Här återkommer alltså samma självförstärkande strategiska dilemma som jag nämnde tidigare. Om ett mindre parti aldrig bör stödjas därför att det ännu är för litet för att påverka mandatfördelningen, får det också svårare att nå den storlek som skulle göra en röst på partiet parlamentariskt relevant. För den som ser ett mindre parti som ett möjligt långsiktigt alternativ uppstår därför frågan hur den omedelbara mandatkostnaden ska vägas mot värdet av att bygga upp ett framtida alternativ, skapa konkurrenstryck på större partier och ge den egna politiska riktningen ett mätbart väljarstöd. Om alltför många av det mindre partiets potentiella väljare följer uppmaningar att i stället stödja ett större kompromissalternativ kan konsekvensen dessutom bli mer långtgående än utebliven tillväxt. Ett parti som under lång tid inte lyckas omsätta sitt potentiella stöd i röster, medlemmar och organisatoriska resurser kan försvagas så kraftigt att verksamheten till slut måste begränsas eller i värsta fall upphöra. Till detta kommer risken att politisk och organisatorisk kapacitet går förlorad under väntetiden: aktivister och sympatisörer kan lämna politiken i besvikelse, medan uppbyggda nätverk, erfarenheter och organisatoriska strukturer försvagas eller försvinner. Sådana resurser kan inte självklart återskapas den dag man bedömer att "nu är tiden mogen" för det mindre alternativet. Det betyder inte nödvändigtvis att en röst på ett mindre parti alltid betraktas som strategiskt rationell. Om skillnaden mellan två möjliga regeringsunderlag bedöms som avgörande och det mindre partiet saknar realistisk möjlighet att nå representation eller skapa något annat betydelsefullt politiskt genomslag kan skademinimering, ur detta perspektiv, väga tyngre. Men då bör argumentet formuleras just så: väljaren accepterar ett parti som ligger längre från det långsiktiga målet för att undvika ett ännu sämre kortsiktigt utfall. Det är något annat än att hävda att rösten på det mindre partiet egentligen är en röst på motståndarsidan. Gustav Kasselstrand formulerade inför valet 2026 den motsatta invändningen i direkt polemik mot argumentet om den "bortkastade rösten". Efter Jimmie Åkessons uttalande om att bevarandet av en etniskt svensk majoritet inte i sig är ett politiskt mål frågade Kasselstrand vilket politiskt värde en nationalistiskt orienterad väljare egentligen får av en röst på SD om väljaren samtidigt anser att partiets svenskhetsdefinition och demografiska mål går i fel riktning. Hans slutsats var att en röst på AfS i stället bör användas för att ge stöd åt en politik som uttryckligen syftar till att bevara en etniskt svensk majoritet och genomföra omfattande återvandring. Ur ett etnonationalistiskt perspektiv blir den motsatta logiken därför tydlig: ett partis storlek och parlamentariska inflytande är inte i sig tillräckliga skäl att stödja det, om partiet inte eftersträvar det långsiktiga mål som väljaren själv betraktar som överordnat. En röst på ett större parti kan i den meningen vara strategiskt bortkastad och rent kontraproduktiv om den samtidigt stärker ett parti vars principiella slutmål går i en annan riktning. Problemet blir större om samma skademinimeringsargument upprepas vid varje val. Om etnonationellt orienterade väljare konsekvent uppmanas att stödja det minst avlägsna etablerade alternativet – och väljare som i stället försöker bygga ett närmare alternativ anklagas för att i praktiken hjälpa motståndarsidan – uppstår frågan när övergången till det långsiktiga alternativet någonsin ska ske. Om båda dominerande blocken, från väljarnas egen ideologiska utgångspunkt, leder bort från det eftersträvade etnonationella slutmålet, men i olika hastighet, kan en permanent strategi av detta slag som mest visa hur utvecklingen ska bromsas. Den visar inte i sig hur riktningen ska vändas. Detta är den centrala svagheten i argumentet. Att rösta på det mindre dåliga alternativet kan av vissa betraktas som rationell tillfällig skademinimering, men om samma princip görs permanent riskerar medlet att ersätta målet. För en väljare vars uttalade slutmål är ett etnonationellt Sverige krävs därför ytterligare ett led i strategin: när, genom vilken mekanism och under vilka omständigheter ska stödet till det större kompromissalternativet faktiskt övergå till en politisk kraft som eftersträvar detta slutmål? Utan ett svar på den frågan beskriver strategin främst hur den oönskade utvecklingen kan fördröjas, inte hur den ska upphöra eller vändas. Jag står fast vid den grundläggande analysen från 2019: Sverigedemokraternas politik är inte tillräcklig för att förverkliga det etnonationella mål som resonemanget utgick från. Det utesluter naturligtvis inte att en väljare av andra skäl kan betrakta en röst på SD som kortsiktig skademinimering.

En möjlig vakthundskedja

Ur ett etnonationalistiskt perspektiv följer inte av detta att AfS bör ges ett villkorslöst stöd. Följer man samma strategiska logik finns det tvärtom skäl att förvänta sig ett fortsatt ideologiskt tryck på även AfS från etnonationalistiska opinionsbildare. Om AfS fortsätter på den nu inslagna vägen uppstår, utifrån dessa premisser, en möjlig påverkanskedja som förefaller mer förenlig med själva Overtonmodellen: etnonationalistiska miljöer pressar AfS att hålla fast vid och utveckla sina positioner; AfS försöker normalisera dessa positioner i den bredare politiska debatten och pressar samtidigt SD från "höger"; SD:s betydligt större väljarbas och parlamentariska inflytande kan därefter, om trycket faktiskt får effekt, föra delar av förskjutningen vidare in i den politiska huvudfåran. Det skulle alltså handla om etnonationalistiska opinionsbildare → AfS → SD → den bredare offentligheten, snarare än att hoppa direkt från etnonationalistiska opinionsbildare till ett SD som uttryckligen avvisar deras centrala ideologiska premiss. Jag har själv försökt inta ungefär en sådan position gentemot Alternativ för Sverige. Min tidigare granskning, "Är Alternativ för Sverige verkligen ett alternativ för nationalister?", syftade inte till att angripa partiet därför att det befann sig för långt utanför den etablerade politiska mittfåran, utan till att pröva om dess faktiska politik motsvarade de nationalistiska och etnonationella anspråk som partiet gjorde. När jag fann motsägelser – bland annat mellan retoriken om att "göra Sverige svenskt igen" och dåvarande företrädares avståndstagande från repatriering på etnisk grund – kritiserade jag dem. Om AfS idag rör sig tydligare i den etnonationella riktning som då saknades förändras också förutsättningarna för just den delen av kritiken. Det är också så den ideologiska "vakthundsfunktionen" kan förstås inom denna strategiska modell. Den förutsätter varken ett villkorslöst stöd för ett parti eller att partiet bekämpas så snart en meningsskiljaktighet uppstår. Opinionsbildaren kan stödja utvecklingen när partiet rör sig i den eftersträvade riktningen, men samtidigt reagera när partiet vacklar, överger centrala mål eller motsäger sina egna principer. Sett ur ett etnonationalistiskt perspektiv skulle funktionen därmed bestå i att kritiskt granska och försöka påverka AfS så att partiet håller fast vid den etnonationella kursen, samtidigt som AfS i sin tur kan utöva tryck på SD från "höger". Intressant nog har Kasselstrand själv beskrivit ett förhållningssätt som på flera punkter ligger nära denna modell. När han vid ett torgmöte i Gävle den 22 augusti 2026 fick frågan hur väljarna skulle kunna lita på att han inte skulle förändras och svika sina tidigare ståndpunkter om AfS växer och får makt, svarade han:

Du måste utvärdera mig hela tiden

Han frågade retoriskt om han hade "blivit korrumperad", "blivit köpt" eller "blivit påverkad". Han framhöll att politiker kan lova att aldrig bli korrumperade eller "sälja sig" och ändå senare göra det. Det viktiga var enligt Kasselstrand därför "egentligen inte vad jag säger idag", utan att väljarna hela tiden frågar sig: "står Gustav fast vid sina åsikter?" Om så inte längre är fallet uppmanade han dem att säga: "fan, du svek, du blev precis som de andra". Kort därefter beskrev Kasselstrand dessutom hur ett litet parti kan fungera som en "mygga", skapa problem för större konkurrenter, föra upp frågor på den politiska dagordningen och göra SD nervöst för att förlora väljare till AfS. Uttalandena innebär inte att Kasselstrand uttryckligen ansluter sig till den "vakthundsmodell" som används här, men de illustrerar båda leden i samma möjliga påverkanskedja: ett fortlöpande kritiskt tryck från de egna sympatisörerna på AfS och ett konkurrenstryck från AfS på SD. Det gör valet av vem som främst ska kritiseras och påverkas strategiskt betydelsefullt. Om SD uttryckligen avvisar etnonationalismen, medan AfS åtminstone för närvarande rör sig närmare den, framstår det som svårförklarligt att etnonationalistiska opinionsbildare lägger sin kraft på att legitimera SD och samtidigt undergräva det parti som potentiellt skulle kunna fungera som det nödvändiga mellanledet i deras egen Overtonmodell. Risken är då att man kastar sin möjliga politiska "vakthund" under bussen samtidigt som man stärker ett betydligt större parti vars ideologiska gränsdragning uttryckligen utestänger den egna grundpositionen. I denna kedja kan även Nordiska motståndsrörelsens existens, åtminstone teoretiskt, få en begränsad funktion. Som konstaterades i föregående artikel har organisationen genom sin öppna nationalsocialism och sina positiva referenser till Adolf Hitler samtidigt byggt upp mycket höga trösklar för att vinna ett bredare stöd. NMR hade kunnat förespråka långtgående etnonationalistiska mål utan att knyta dem till ett historiskt belastat nationalsocialistiskt styre i ett annat land. Organisationens möjliga funktion i denna modell måste därför skiljas från frågan om dess möjligheter till egen parlamentarisk framgång. Att NMR trots detta kan fylla en begränsad funktion i denna kedja motsäger inte resonemanget ovan om AfS som ett betydligt mer realistiskt parlamentariskt alternativ för en etnonationellt orienterad väljare. Här handlar det om två olika former av politisk betydelse. Ett parti kan vara alltför litet för att framstå som det mest effektiva parlamentariska huvudalternativet och samtidigt vara tillräckligt stort för att utöva konkurrenstryck på ett annat mindre parti. För AfS, som självt befinner sig kring en procent i den aktuella mätningen, kan även en väljarförlust på några tiondels procentenheter eller rentav några promille få betydelse. NMR:s möjliga funktion ligger därför inte nödvändigtvis i att självt vinna parlamentarisk framgång, utan i att utgöra en ideologisk flank som AfS riskerar att förlora väljare till. Ett sådant bortfall behöver dessutom inte innebära att alla missnöjda väljare går till NMR. Vissa kan i stället avstå från att rösta, rösta blankt eller förlora förtroendet för partipolitiken som väg till förändring. NMR behöver alltså inte självt bli framgångsrikt för att mekanismen ska få betydelse. Sett på detta sätt får "vakthundskedjan" ytterligare ett led: NMR och andra mer långtgående etnonationella miljöer kan utöva ett ideologiskt och konkurrensmässigt tryck på AfS; AfS kan i sin tur försöka pressa SD; och SD kan genom sin betydligt större väljarbas och parlamentariska ställning påverka den bredare politiska huvudfåran. Aktörerna behöver alltså varken stödja varandra eller dela samma ideologi för att konkurrensen mellan dem ska få politiska effekter. Sett från just denna ideologiska utgångspunkt blir den strategiska frågan dock svår att undvika. Om målet verkligen är att åter göra en etnonationell definition av Sverige politiskt möjlig, är det då mest rationellt att fortsätta legitimera ett SD som uttryckligen lämnat denna målsättning – eller att försöka bygga upp den politiska kraft som faktiskt kan föra in den i det parlamentariska Overtonfönstret? Sett utifrån dessa premisser kan det senare framstå som den mer internt konsekventa strategin för en väljare som delar AfS:s nuvarande etnonationella mål, så länge partiet faktiskt fortsätter i denna riktning. Ur ett konsekvent etnonationalistiskt perspektiv uppstår en obekväm fråga för Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin. Hur länge kan man uppmana människor att strategiskt stödja ett parti som betraktar ens egen centrala målsättning som något oönskat eller extremistiskt och samtidigt hävda att stödet är ett redskap för att föra just denna målsättning närmare politisk acceptans? Vid någon punkt riskerar strategin att upphöra att vara en kompromiss på vägen mot målet och i stället bli en anpassning till det parti som har övergett målet, vilket behandlades närmare i seriens första del. Då är frågan inte längre bara vad etnonationalister kan få ut av Sverigedemokraterna, utan vad som återstår av etnonationalismen när dess anhängare accepterar Sverigedemokraternas gränser för vad som får vara politiskt möjligt. Det vänder i slutänden deras eget resonemang om Overtonfönstret tillbaka mot dem själva: är det verkligen Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin som genom sitt strategiska stöd använder Sverigedemokraterna för att flytta gränsen för det politiskt möjliga i deras riktning – eller är det i praktiken Sverigedemokraterna som har fått dem att successivt anpassa sina politiska ambitioner till partiets gränser? Om påverkan i själva verket går åt det senare hållet uppstår en ännu obekvämare fråga: har de, i tron att de använder SD strategiskt för sina egna syften, i praktiken kommit att fungera som strategiska understödjare av ett parti som samtidigt arbetar för att hålla just deras etnonationella målsättning utanför det politiskt acceptabla? Och där sluts cirkeln tillbaka till Erikssons egen Overtonmodell. Om valet endast är "termometern" och den verkliga förändringen måste börja längre in i "kärnan" – i idépolitiken, kulturen och den strategiska offentligheten – återstår frågan vilken politisk aktör som slutligen ska föra den etnonationella idén från dessa lager in i masspolitiken. Om SD uttryckligen inte vill göra det, samtidigt som ett parti som försöker inta en position till "höger" om SD avfärdas som valalternativ, blir det oklart genom vilken mekanism den etnonationella förändring Eriksson fortfarande beskriver som central faktiskt är tänkt att nå den parlamentariska politiken. Det är kanske den mest grundläggande frågan som hans strategiska modell lämnar obesvarad: inte vilket av dagens regeringsalternativ som för stunden är minst dåligt, utan hur den politik han själv säger sig ytterst vilja se någonsin ska kunna gå från idé till verklighet.

Erikssons motsägelse om AfS

Erikssons argumentation blir än mer svårbegriplig i ett senare avsnitt av podden "Eriksson & Söderman" från den 10 augusti 2026 under rubriken "Om misstagen vi gjort och vad vi lärt oss". Vid omkring 1:14:34 diskuterar han Alternativ för Sverige och säger först att Gustav Kasselstrand är en "jätteduktig retoriker" och att AfS har "en återvandringspolitik som ligger väldigt nära" hur han själv skulle vilja se frågan lösas. Trots detta säger han omedelbart därefter:

Men jag kan ändå inte rösta på dem

Det beror enligt honom på att det finns för många andra frågor där han "går helt vilse". Slutsatsen blir därför att han "hellre [röstar] på någonting annat". Redan vid omkring 1:16:31 – bara knappt två minuter senare – argumenterar Eriksson emellertid utifrån en princip som förefaller leda till motsatt slutsats. Han säger då:

En fråga som är överordnad alla andra

Det gäller nämligen "den demografiska fortlevnaden", och han definierar målet som att säkerställa att svenskarna förblir "en absolut majoritet i Sverige" och att svenskarna styr landet. Han utvecklar därefter resonemanget genom att uttryckligen säga att han hellre ser "ett Sverige som bedriver en ekonomisk politik och en utrikespolitik som jag inte håller med om, men som är svenskt" än ett Sverige vars ekonomiska politik och utrikespolitik han håller med om men som är "multikulti". Motsättningen är svår att komma runt. I det första resonemanget kan Eriksson inte rösta på AfS trots att partiets återvandringspolitik enligt honom själv ligger mycket nära hans egen, eftersom han motsätter sig andra delar av partiets politik. I det andra resonemanget säger han däremot uttryckligen att den demografiska frågan är överordnad alla andra och att han är beredd att acceptera såväl ekonomisk politik som utrikespolitik han ogillar, så länge Sverige förblir svenskt. De båda resonemangen framförs alltså inte bara i samma samtal, utan praktiskt taget direkt efter varandra. Motsägelsen blir desto mer påfallande eftersom Erikssons övergripande argument i samma diskussion är att ett parti som bildas kring en avgörande huvudfråga inte bör belasta sig med ett heltäckande program som skapar onödiga skiljelinjer. Han beskriver just problemet som att människor som sympatiserar med huvudfrågan splittras kring andra frågor och menar att ett sådant parti i första hand bör fungera som en proteströrelse kring sin kärnfråga. När han några minuter senare beskriver sig själv som potentiell AfS-väljare gör han alltså närmast exakt det som han nyss har identifierat som problemet: han delar partiets centrala fråga men avstår från att stödja det på grund av andra politiska ställningstaganden. Vid omkring 1:20 återkommer Eriksson dessutom till att demografin är den "avgörande viktigaste frågan" och säger att det för att säkerställa "demografisk säkerhet" krävs vad han själv räknar upp som att "internera, deportera, repatriera", "remigration" eller "återvandring". En stark politisk röst för denna fråga behövs enligt honom, men riskerar att "vattnas [...] ur" när andra ställningstaganden läggs ovanpå den. Det gör hans eget ställningstagande till AfS särskilt anmärkningsvärt: den väljare som hans resonemang varnar för – någon som delar huvudfrågan men låter andra frågor hindra honom från att stödja partiet – är i detta konkreta exempel Eriksson själv. Motsägelsen går ett steg längre. Följer man Erikssons eget resonemang till dess logiska slutsats borde han själv kunna rösta på just Alternativ för Sverige. Han har konstaterat att AfS:s återvandringspolitik ligger "väldigt nära" hur han själv vill se frågan löst. Samtidigt slår han fast att den demografiska fortlevnaden är "överordnad alla andra" frågor och att han hellre accepterar en ekonomisk politik och utrikespolitik han ogillar i ett svenskt Sverige än motsatsen. Med hans egen rangordning av frågorna blir det därför svårt att förena detta med beskedet att han "ändå inte" kan rösta på AfS just på grund av andra politiska frågor. Det anmärkningsvärda är också hur snabbt motsägelsen uppstår. Det handlar inte om två uttalanden gjorda med flera års mellanrum, där förändrade omständigheter eller en ideologisk omprövning skulle kunna förklara skillnaden. Från beskedet att han "ändå inte" kan rösta på AfS till påståendet att den demografiska fortlevnaden är "överordnad alla andra frågor" går bara omkring två minuter. Eriksson argumenterar därmed först för varför han inte kan rösta på AfS och formulerar nästan omedelbart därefter en politisk princip som, tillämpad på hans egen beskrivning av partiet, tycks tala för att han borde kunna göra just det. [caption id="attachment_239744" align="alignnone" width="640"] Magnus Söderman medverkade på kanalen ”Frihetsnytt” och förde fram tesen ”Svenskheten är inget förhandlingsbart”. Kanalen leds av Tor Änglasjö, som är dömd för misshandel av en kvinna, har använt identiteten ”Tobbe Larsson” och är huvudman bakom det så kallade ”Nätverket”. Även Dan Eriksson har medverkat på kanalen.[/caption] För den som under många år har följt Dan Eriksson och Magnus Söderman är ideologiska omprövningar i sig inget märkligt. Deras olika projekt har genom åren producerat många intressanta samtal, analyser och resonemang, och människor måste naturligtvis kunna ändra uppfattning. Problemet är inte att politiska ståndpunkter förändras över tid, utan när svårförenliga principer tycks kollidera inom samma resonemang utan att motsättningen förklaras. AfS-diskussionen är ett ovanligt koncentrerat exempel på just detta: här behöver man inte jämföra vad Eriksson sade för fem, tio eller tjugo år sedan med vad han säger idag. Två svårförenliga principer presenteras som hans egen uppfattning praktiskt taget direkt efter varandra. Samtidigt bör Erikssons ståndpunkt nyanseras på en viktig punkt. Han avvisar inte principiellt tanken på ett mindre och mer radikalt återvandringsparti. Tvärtom föreställer han sig i samma diskussion ett parti som koncentrerar sig på återvandringsfrågan, tar sig in i riksdagen och sätter sådan press på de större partierna att det i princip kan ha fyllt sin funktion om dessa därefter anammar politiken. Hans invändning tycks därför främst gälla att dagens AfS enligt honom inte längre fyller denna funktion tillräckligt renodlat, bland annat därför att partiet breddat sin profil till andra och mer splittrande frågor. Det gör kritiken mer precis: frågan är inte varför Eriksson avvisar småpartistrategin som sådan, utan varför han efterlyser ett framtida renodlat återvandringsparti samtidigt som han avstår från att stödja ett befintligt parti vars återvandringspolitik han själv beskriver som "väldigt nära" den egna – och samtidigt hävdar att sidofrågor inte bör få splittra människor kring den överordnade frågan. Problemet är alltså inte att Eriksson avvisar småpartistrategin, utan att de sidofrågor som enligt hans egen modell inte bör få splittra väljare kring den överordnade demografiska frågan samtidigt blir skälet för honom själv att avvisa det befintliga parti vars politik i just huvudfrågan enligt honom ligger "väldigt nära" hans egen. Det finns också en historisk ironi i den raljanta tonen kring AfS:s storlek. I ett annat poddsamtal inför valet 2026 från den 31 augusti (cirka 11:18 in i samtalet) säger Nilsson först om AfS: "De tar sikte på 0,1 men jag tror det blir tungt", varpå Eriksson korrigerar honom: "1,0 tar de sikte på." Därefter skämtas det om den lägre nivån och Eriksson fortsätter: "Det hade i och för sig varit kul om en partiledare gick ut och sa att i år ska vi klara 0,1. Varför då? Något mål måste man ha." Eriksson satt emellertid själv i Svenskarnas partis partistyrelse under valrörelsen 2014, då partiet offentligt hade som målsättning att nå 10 000 riksdagsröster och tio kommunala mandat. Målet hade offentliggjorts av partiet redan vid höstkonferensen 2012. De 10 000 rösterna skulle, räknat mot det slutliga antalet giltiga röster 2014, ha motsvarat omkring 0,16 procent – alltså en målsättning i samma storleksordning som den nivå som i samtalet används som skämtexempel. SvP nådde dessutom endast 4 189 riksdagsröster, motsvarande 0,07 procent, och inget kommunalt mandat. Eriksson deltar därmed i ett skämt om en ambitionsnivå som ligger anmärkningsvärt nära den som det politiska projekt vars partistyrelse han själv tillhörde offentligt satte upp inför valet 2014. Motsättningen sammanfattar samtidigt svårigheten att förena Erikssons äldre etnonationella målsättningar, hans nuvarande strategiska försvar av SD och hans kritik av AfS. Den väcker därmed en bredare fråga om vilken politisk och ideologisk linje som idag faktiskt företräds av de opinionsbildare som argumenterar för SD som masspolitiskt verktyg. Tidigare under året argumenterade Eriksson för att själv rösta på Sverigedemokraterna och beskrev partiet som det masspolitiska alternativ som befinner sig innanför Overtonfönstret, medan mer långtgående opinionsbildning skulle ske i andra lager av politiken. Söderman har på motsvarande sätt offentligt argumenterat för en röst på SD. I den senare diskussionen instämmer han samtidigt i ett resonemang där Eriksson framhåller behovet av ett betydligt mer radikalt återvandringsalternativ till "höger" om SD – alltså just den typ av politisk aktör vars praktiska betydelse den tidigare strategin åtminstone tycktes tona ned. När Eriksson dessutom i samma diskussion beskriver den etnodemografiska frågan som överordnad alla andra, uttrycker stor närhet till AfS:s återvandringspolitik men ändå avvisar partiet som valalternativ, blir det svårt att avgöra hur dessa principer egentligen ska rangordnas när de kommer i konflikt med varandra. Frågan gäller därmed inte enbart en motsägelse hos Eriksson som enskild person. Den berör också den bredare strategiska linje som kommuniceras från en miljö där både Eriksson och Söderman har centrala roller och där närstående opinionsbildare som Jonas Nilsson och Marcus Follin på olika sätt har deltagit i samma strategiska diskussion. För den publik och de medlemmar som följer verksamheten återstår därför en grundläggande fråga: vilken princip är ytterst vägledande – stödet till SD som masspolitiskt verktyg, behovet av ett mer radikalt alternativ som kan pressa SD utifrån, eller den etnodemografiska målsättning som samtidigt beskrivs som överordnad andra politiska hänsyn? Ett färskt exempel på samma resonemang gav Marcus Follin i en video publicerad den 3 september 2026, bara dagar före valet. Follin medgav uttryckligen att han inte känner Jimmie Åkesson och inte kan tala för honom, men spekulerade samtidigt i att Åkesson "innerst inne" vill att etniska svenskar ska förbli majoritet i Sverige. Han tolkade dessutom Åkessons ovilja att diskutera etnicitet som ett taktiskt val inför valet: Åkesson skulle enligt Follin koncentrera sig på den praktiska politiken och undvika en diskussion som riskerar att kosta röster. Här uppstår ytterligare en paradox. Om Follin själv betraktar bevarandet av en etniskt svensk majoritet som ett centralt mål, varför väljer han då att ge Åkesson en så välvillig tolkning när dennes offentligt uttryckta hållning i just denna fråga går i en annan riktning? Follin presenterar inga belägg vare sig för denna motivförklaring eller för den privata övertygelse han tillskriver Åkesson. Frågan blir därför varför en uttalad politisk ståndpunkt ska ges mindre vikt än en förmodad privat övertygelse som det saknas belägg för. Ett strategiskt argument för fortsatt stöd till SD kan knappast med trovärdighet byggas på antagandet att partiledaren egentligen eftersträvar ett etnodemografiskt mål som han inte själv uttrycker politiskt, utan tvärtom offentligt har tagit avstånd från, och som inte heller återfinns i partiets nuvarande program och dessutom har avvisats av andra ledande företrädare för partiet. Även om Åkesson privat skulle dela en sådan målsättning får den ingen politisk betydelse så länge den inte uttrycks eller omsätts i partiets faktiska politik. Det finns dessutom konkreta exempel på att Åkesson själv har beskrivit förändrade politiska uppfattningar som just förändrade värderingar, snarare än som taktiska anpassningar bakom vilka en äldre övertygelse finns kvar. När han inför valet 2018 fick frågan om samkönade pars rätt att adoptera – en fråga där SD tidigare intagit en annan position – svarade Åkesson: "Jag har varit väldigt skeptisk, men jag har utvecklat mina värderingar." Liknande förändringar har under hans tid som partiledare skett på flera områden, samtidigt som partiets syn på svenskhet, etnicitet och nationalism genomgått den utveckling som dokumenterats i denna artikelserie. Det bevisar naturligtvis inte vilka privata uppfattningar Åkesson har i dag. Men det försvagar antagandet att hans offentliga avståndstagande från ett etnodemografiskt mål utan vidare bör förstås som valtaktik bakom vilken den äldre målsättningen egentligen finns kvar. För att en sådan tolkning ska väga tyngre än partiets program, politiska utveckling och Åkessons egna offentliga uttalanden krävs belägg. Annars riskerar föreställningen om en "dold agenda" – där SD efter vunnen makt skulle återgå till äldre ståndpunkter och exempelvis eftersträva ett etniskt homogent svenskt Sverige genom en omfattande etniskt grundad återvandring – att bli ett antagande som inte går att pröva mot partiets faktiska politik. Sverigedemokraterna kan historiskt mycket väl ha bidragit till att flytta Overtonfönstret genom att göra invandringskritik och krav på en mer restriktiv migrationspolitik mer politiskt accepterade. Men därav följer inte att partiet också kan fortsätta flytta fönstret i etnonationell riktning. Det är därför viktigt att skilja mellan olika dimensioner av samma förskjutning. Ett parti kan bidra till att göra en betydligt stramare migrationspolitik politiskt accepterad och därigenom indirekt underlätta även för aktörer som vill gå längre i migrationsfrågan, samtidigt som det drar en allt tydligare gräns mot en etnisk definition av svenskheten. Overtonfönstret behöver alltså inte röra sig i samma riktning i båda frågorna. Sverigedemokraterna kan i migrationsfrågan ha fungerat som en dörröppnare för ståndpunkter som tidigare låg utanför det politiskt accepterade, men samtidigt fungera som en ideologisk bromskloss i etnonationalismens fall. Genom att från sin position som det dominerande "nationalistiska" riksdagspartiet själv dra gränsen för legitim nationalism vid den "öppna svenskheten" kan partiet bidra till att befästa, snarare än förskjuta, Overtonfönstrets yttre gräns i just den etnonationella frågan. I den meningen kan SD paradoxalt nog komma att fungera som en slags "vakthund" åt andra hållet: inte som den aktör som för etnonationalismen närmare politisk acceptans, utan som en aktör som bidrar till att hålla den utanför. När SD självt i stället företräder "öppen svenskhet" uppstår därför frågan om partiet på just denna ideologiska dimension fortfarande kan fungera som en motor för förskjutningen. En röst på Sverigedemokraterna innebär därför förmodligen inte att Overtonfönstret fortsätter att förskjutas i en mer radikalt nationalistisk eller etnonationell riktning, åtminstone inte genom Sverigedemokraternas egen politiska påverkan. Partiet kan rimligen förväntas bidra till att normalisera och legitimera de ståndpunkter som det självt företräder, inte sådana idéer som det uttryckligen har lämnat bakom sig eller tar avstånd från. Här finns dessutom en viktig skillnad mellan politiskt handlingsutrymme och politisk vilja. Även om metapolitisk opinionsbildning skulle flytta Overtonfönstret så långt att en mer etnonationell politik blev möjlig för Sverigedemokraterna att föra, följer det inte därav att partiledningen också skulle vilja föra den. Ett förändrat opinionsklimat kan undanröja ett hinder för en viss politik, men det skapar inte automatiskt övertygelsen att denna politik är önskvärd. Erikssons strategi tycks därmed förutsätta ytterligare ett led som behöver beläggas: inte bara att Overtonfönstret kan flyttas utanför Sverigedemokraterna, utan att partiet därefter också skulle följa med i just den etnonationella riktningen. Om målet är att flytta den politiska debatten längre än vad Sverigedemokraternas nuvarande program och ideologiska gränser medger, talar denna osäkerhet snarare för att sådana ståndpunkter också behöver politiska aktörer som faktiskt företräder dem och själva arbetar för att göra dem politiskt möjliga. Det innebär inte att en röst på ett mindre parti med säkerhet flyttar Overtonfönstret eller att valresultat är den enda kraft som påverkar det. Men om politiska partier själva kan bidra till att förändra gränserna för det politiskt möjliga blir det svårt att samtidigt hävda att väljare först måste vänta på att dessa gränser har flyttats innan de kan stödja partier utanför dem. Ur ett rent strategiskt perspektiv finns här också en risk för att resonemanget blir självundergrävande. Ju fler led som läggs mellan den egna politiska övertygelsen och det faktiska partivalet – Overtonfönster, masspolitiska verktyg, opinionsbildning utanför partipolitiken och förhoppningar om att SD längre fram ska förflyttas – desto svårare blir det att avgöra om strategin fortfarande tjänar det uttalade målet eller om den i praktiken leder bort från det. Om utgångspunkten är att den etnodemografiska frågan är överordnad andra politiska frågor och att en betydligt mer omfattande återvandringspolitik än SD:s är nödvändig, blir den mer grundläggande strategiska frågan därför vilket av de alternativ som faktiskt företräder en sådan politik som bäst motsvarar den egna målsättningen. I det perspektivet blir Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen relevanta jämförelseobjekt, medan Sverigedemokraterna – utifrån de premisser som Eriksson själv ställer upp – hamnar betydligt längre från den uttalade målsättningen. Den enklare utgångspunkten blir då att jämföra partiernas faktiska program och målsättningar med den politiska övertygelse som strategin ytterst är tänkt att förverkliga. Ibland kan den mest konsekventa och strategiskt rationella vägen helt enkelt vara den minst komplicerade: att utgå från vilket politiskt mål man ytterst vill uppnå och vilket av de tillgängliga alternativen som faktiskt ligger närmast detta mål – och rösta därefter. Per Nordin

Vad hände egentligen med Sverigedemokraternas nationalism?

Per Nordin — Wed, 09 Sep 2026 15:56:00 +0000

Inför årets val den 13 september beskrivs Sverigedemokraterna ofta som ett nationalistiskt parti – av partiet självt, av dess motståndare och av andra nationalister.

Detta är del 1 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.

Samtidigt har det bland mer genuint nationalistiskt sinnade personer uppstått en diskussion om hur man bör förhålla sig till SD. Skribenter, debattörer och poddare som själva företräder en mer etnonationell syn har argumenterat för att SD trots allt är det enda realistiska alternativet, eller gjort gällande att partiet i grunden fortfarande står för samma mål som tidigare. Det är också en anledning till att frågan om Sverigedemokraternas nationalism är relevant inför valet. Jag argumenterade redan 2019 för att Sverigedemokraterna hade lämnat sin tidigare ideologi i analysen "Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?" Den som vill läsa en bredare genomgång av hur jag menar att Sverigedemokraternas politik i övriga frågor förändrats sedan början av 2000-talet kan läsa den tidigare analysen, och även Nya Dagbladets valgranskning "Sverigedemokraternas förvandling". Här vill jag gå ett steg längre och fokusera på en mer avgränsad fråga: hur partiet förändrat sin egen definition av nationalism. Med hjälp av partiets egna program och ideologiska texter undersöker jag vad denna förändring innebär för frågan om dagens SD fortfarande kan beskrivas som nationalistiskt enligt partiets egen tidigare definition. Är dagens Sverigedemokrater verkligen nationalistiska enligt partiets egen tidigare definition av nationalism? Den här artikelserien består av tre delar och är medvetet mer omfattande än en traditionell opinions- eller analysartikel. Den riktar sig framför allt till läsare med ett djupare intresse för politik, ideologi och politisk strategi och gör därför inte anspråk på att vara snabbläst eller nå den bredaste möjliga läsekretsen. Serien är aktuell inför valet 2026, men frågorna den behandlar har betydelse både på kort och lång sikt – också för hur den nationalistiska politiken och dess strategiska vägval kan komma att utvecklas efter valet. Att en fråga kräver en längre analys och främst engagerar en mer politiskt intresserad publik gör den inte mindre viktig. Tvärtom finns det frågor som behöver undersökas på djupet just därför att förenklade svar riskerar att dölja de ideologiska och strategiska motsättningar som faktiskt står på spel. Den här serien är ett försök att göra just det.

Nationalismen enligt Sverigedemokraternas egna dokument

1979–1988 – Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna Sverigedemokraternas äldre syn på nationen uppstod inte först i partiprogrammen under 1990-talet. En viktig del av den organisatoriska bakgrunden fanns i kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som bildades 1979 och gjorde motståndet mot invandringen och bevarandet av ett svenskt Sverige till sin centrala fråga. I BSS:s material framställdes invandringen inte enbart som ett kulturellt eller ekonomiskt problem, utan som ett hot mot svenskarnas fortsatta existens som folk i sitt eget land. I ett BSS-program som enligt organisationens egen senare debattskrift troligen skrevs 1985 formulerades denna linje mycket tydligt. Synen på svenskhet framträder särskilt tydligt i programmets avsnitt om internationella adoptioner. BSS motsatte sig sådana adoptioner och skrev om barn från Korea, Sri Lanka, Indien och Afrika: "Dessa barn [...] kan aldrig bli fullt svenska". Här var alltså etnisk härkomst inte bara relevant för invandringspolitiken, utan också uttryckligen för frågan om vem som över huvud taget kunde betraktas som fullt svensk. Den etniska dimensionen framgår också tydligt av programmets konkreta politiska förslag. Där beskrivs Sveriges historiskt homogena befolkning som en tillgång, samtidigt som organisationen slog fast att "endast etniskt besläktade människor från kulturellt närstående länder" principiellt skulle kunna accepteras som invandrare. Programmet sammanfattade sin linje med krav på begränsad invandring från "kulturellt och etniskt besläktade länder", flyktingmottagande av människor "etniskt besläktade med de nordiska folken" och understödd repatriering från "etniskt och kulturellt avvikande länder". Det innebär att flera av de grundläggande idéer som senare återfinns i Sverigedemokraternas tidiga program – etnisk homogenitet, etnisk närhet som kriterium för invandring, assimilation och repatriering – redan återfinns uttryckligen i BSS eget programmaterial. År 1986 gick BSS samman med Framstegspartiet och bildade Sverigepartiet. Samarbetet blev kortvarigt. Efter interna konflikter och splittringar bildades Sverigedemokraterna i februari 1988 ur den falang inom Sverigepartiet som hade sina organisatoriska rötter i BSS. Det innebär inte att BSS, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna kan betraktas som exakt samma organisation eller att varje politisk ståndpunkt förblev oförändrad. Men det finns en tydlig organisatorisk koppling mellan dem. Det gör det relevant att undersöka om det också fanns en ideologisk kontinuitet i synen på nationen, etniciteten och invandringen. Den kontinuiteten blir tydlig när Sverigedemokraternas egna partiprogram börjar granskas.

1989 – Den homogena nationen

Redan i Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989 framställdes Sveriges historiskt homogena befolkningssammansättning som en tillgång. Partiet kopplade Sveriges fredliga utveckling till den nationella samhörigheten och "frånvaron av främmande folkminoriteter". I programmet formulerades den grundläggande synen på nationen: "Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig och demokratisk utveckling [än] en mångkulturell heterogen statsbildning". Även härkomst tillmättes uttrycklig betydelse. Partiet ville huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst, eftersom européer ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt" smälta in i det svenska samhället. Det långsiktiga målet för befolkningspolitiken var samtidigt att vända invandrarströmmen. Sverigedemokraterna ville kraftigt begränsa invandringen och "verka för återflyttning av invandrare av utomeuropeisk härkomst". Redan i partiets första program förenades alltså kulturella argument med en uttrycklig etnisk dimension: homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, människors härkomst tillmättes betydelse och återflyttningspolitiken riktades uttryckligen mot invandrare av utomeuropeisk härkomst.

1994 – Att "återskapa ett svenskt Sverige"

I partiprogrammet från 1994 blev målet för befolkningspolitiken ännu tydligare. Sverigedemokraterna skrev:

Sverigedemokraternas viktigaste politiska målsättning är att återskapa ett svenskt Sverige.

Sveriges homogena befolkningssammansättning beskrevs som en "ovärderlig tillgång", och partiet ville "stoppa all invandring av människor från etniskt avlägsna kulturer". Programmet förespråkade samtidigt en omfattande återflyttningspolitik: "Stora resurser måste avsättas för att skapa förutsättningar för att de som kommit till vårt land efter 1970 ska kunna återvända till sina respektive länder inom en snar framtid." Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder. Programmet slog fast att "någon hänsyn till utgivna medborgarskap" inte skulle tas. Även härkomst användes uttryckligen som kriterium för vilken invandring som ansågs önskvärd. Sverige borde enligt programmet huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av nordeuropeisk härkomst, eftersom dessa ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället". Det är därför svårt att tolka 1994 års nationalism som enbart kulturell. Etnisk härkomst hade en självständig politisk betydelse. [caption id="attachment_239731" align="alignnone" width="1058"] Exempel på Sverigedemokraternas val- och informationsmaterial från 1990-talet. Montage: NyD/SD-arkivet[/caption]

1995 – "Bevara Sverige Svenskt" lever kvar

Kontinuiteten med den äldre nationalistiska miljön framgår inte enbart av partiprogrammen. I filmen SD-95 använde Sverigedemokraternas dåvarande partiledare Mikael Jansson själv den gamla BSS-parollen när han talade om Sveriges framtid. Jansson sade: — Trots att hoten mot Sverige är flertaliga och allvarliga och trots att många människor känner i sin vardag en dyster sinnestämning så är det ännu inte för sent. Följ med oss i vårt motto. Hjälp oss att rekonstruera en svensk överlevnad. Låt oss alltså bevara Sverige svenskt. Uttalandet är intressant eftersom uttrycket "Bevara Sverige Svenskt" fortfarande användes som ett motto av partiets egen ledare 1995, sju år efter Sverigedemokraternas bildande. Kontinuiteten mellan BSS-miljön och 1990-talets SD framträder därmed inte bara genom likheter mellan organisationernas programtexter och partiledarens egen retorik, utan också i det budskap som förmedlades genom partiets affischer, klistermärken och annat kampanjmaterial.

1996 – Repatrieringspolitiken konkretiseras

I 1996 års partiprogram stod den etniska dimensionen kvar. Partiet beskrev fortfarande sin viktigaste politiska målsättning som att "återskapa ett svenskt Sverige" och framhöll den homogena befolkningssammansättningen som en tillgång. Återflyttningspolitiken formulerades nu som ett repatrieringsprogram för "de etniska främlingar" som hade invandrat till Sverige efter 1970. Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder, och en särskild repatrieringsmyndighet skulle inrättas för att administrera politiken. Även människors härkomst hade fortsatt en uttrycklig betydelse. Tillhörigheten till den "västerländska kulturkretsen" definierades bland annat med utgångspunkt i förfädernas nationella tillhörighet, samtidigt som programmet framhöll värdet av etnisk homogenitet och betydelsen av att svenskarna kunde behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung". Det bör samtidigt noteras att programmet inte förespråkade att samtliga människor med icke-svenskt ursprung skulle lämna Sverige. Personer som hade invandrat senast 1970 samt adopterade skulle kunna finnas kvar, och partiet skrev att svenskarna skulle leva i "fredlig samvaro" med dessa. Målet var alltså inte absolut etnisk homogenitet, men etnicitet och härkomst hade fortfarande en uttrycklig och självständig betydelse för partiets syn på nationen och befolkningspolitiken.

1999 – En etniskt och kulturellt homogen nation

I partiprogrammets inledning från 1999 (reviderat 2002) beskrev Sverigedemokraterna sin grundläggande syn på nationen: "Vår nation är ett kollektiv, där vi alla har ett ansvar för vårt folks bästa både nu och i framtiden. Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig utveckling än en mångkulturell heterogen statsbildning. Erfarenheten talar för att gemensamma rötter stärker den nationella samhörigheten och bidrar till stabilitet och rättvisa". Partiet nöjde sig alltså inte med att framställa etnisk homogenitet som önskvärd. Den kopplades uttryckligen till bättre förutsättningar för nationell sammanhållning, stabilitet och en fredlig samhällsutveckling.

1999/2002 – Målet att återskapa Sverige

Lite längre fram i samma partiprogram under rubriken "Befolkningspolitik" formulerades också partiets långsiktiga mål: "Sverigedemokraterna vill istället på sikt återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt."

2003 – Den nationalistiska principen

I principprogrammet från 2003 utvecklades resonemanget ytterligare under rubriken "Den nationalistiska principen": "Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen." Programmet slog dessutom fast att nationalismens princip var "en stat, en nation" och att den ideala nationalstaten var befolkningsmässigt homogen.

2005 – Nationalismen kan aldrig vara multietnisk

På en ideologisk frågesida på Sverigedemokraternas webbplats från 2005 förklarade partiet skillnaden mellan konservatism och nationalism. Där skrev man: "Konservatismen kan även vara internationalistisk och multietniskt orienterad, vilket nationalismen naturligtvis aldrig kan vara". Detta var ingen tillfällig eller isolerad formulering. Samma grundsyn återkommer i partiets program och ideologiska texter från samma period.

2005 – Folkbegreppet

På samma ideologisida utvecklade Sverigedemokraterna även sin syn på begreppet folk. Partiet tog uttryckligen avstånd från den nationalsocialistiska uppfattningen att ras och folk är samma sak, men skrev samtidigt: "Vår utgångspunkt är istället folket, som är ett subjektivt och föränderligt begrepp vilket inrymmer både kulturella, sociala och biologiska hänsynstaganden". Partiets folkbegrepp var alltså inte strikt rasbiologiskt, men det var heller inte enbart kulturellt eller medborgerligt. Enligt partiet ingick uttryckligen även biologiska hänsynstaganden i folkbegreppet. Läser man partiets program och ideologiska texter från 1989 fram till mitten av 2000-talet tillsammans framträder en tydlig kontinuitet. Sverigedemokraternas nationalism var under denna period etnonationell, även om det samtidigt förekom formuleringar om assimilation och möjligheten för vissa människor med annan bakgrund att upptas i den svenska gemenskapen. Den etniska dimensionen hade dock en självständig betydelse. Etnisk homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, härkomst tillmättes politisk betydelse och folkbegreppet omfattade enligt partiet inte bara kulturella och sociala utan också biologiska hänsynstaganden. Det fanns därför redan tidigt en kulturell syn på svenskhet och en möjlighet till assimilation i partiets nationalism, men den existerade tillsammans med – inte i stället för – den etniska dimensionen. Detta skiljer den äldre ideologin från den senare "öppna svenskheten", där etnisk härkomst inte längre ges samma självständiga betydelse för vem som betraktas som svensk. Här krävs samtidigt ett begreppsligt förtydligande. När Sverigedemokraterna och den bredare nationalistiska miljön under denna period talade om nationalism användes inte nödvändigtvis beteckningen etnonationalism. I denna artikel använder jag begreppet för att skilja den äldre nationssynen från den kulturnationalism som SD senare kom att företräda. I det äldre synsättet sammanföll den svenska nationen i hög grad med det svenska folket i etnisk mening: härkomst och etnisk tillhörighet hade en självständig betydelse för vem som kunde betraktas som svensk och bevarandet av den etniska kontinuiteten var en del av nationalismens mål. Det skiljer sig från den senare kulturnationalismen och den "öppna svenskheten", där nationstillhörigheten inte görs beroende av etnisk bakgrund och där människor av annan härkomst kan assimileras och "bli svenskar". Distinktionen mellan etnonationalism och kulturnationalism används alltså här för att hålla isär två olika nationsbegrepp som annars riskerar att döljas bakom samma ord: nationalism. Innan vi går vidare finns det en sak som bör klargöras. Den här artikeln argumenterar inte för att dagens Sverigedemokrater inte är nationalistiska enligt alla tänkbara definitioner av nationalism. Den argumenterar för att partiet inte längre är nationalistiskt enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets bildande och fram till mitten av 2000-talet.

Den ideologiska omorienteringen

2005–2011 – Gradvis ideologisk omorientering

Under denna period började en annan syn på svenskhet successivt ta större plats i partiets program. Redan vid revideringen 2005 betonades FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samtidigt som partiet uttryckligen skrev: "Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund". Samtidigt fanns de äldre etnonationella formuleringarna kvar. Under denna övergångsperiod kunde alltså avståndstagande från etnisk diskriminering och möjligheten till assimilation samexistera med resonemang om etnisk likhet, biologiska hänsynstaganden och en nationalism som enligt partiets egen ideologiska frågesida "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad. Programutvecklingen framstår därför inte som ett enda plötsligt ideologiskt brott. Under några år existerade äldre och nyare sätt att definiera nationen parallellt innan den senare definitionen blev dominerande.

2001–2005 – Splittringen försvagar motståndet mot förändringen

För att förstå förutsättningarna för denna ideologiska omorientering behöver man gå några år tillbaka. Sverigedemokraterna hade redan från 2001 genomgått omfattande interna konflikter. År 2001 inträffade en av de största splittringarna i partiets historia, då missnöjda medlemmar bröt sig ur Sverigedemokraterna och bildade Nationaldemokraterna. Utbrytarna kritiserade vad de uppfattade som en pågående liberalisering av Sverigedemokraterna och ville företräda en hårdare och mer uttalat etnonationell linje. Bland dem som lämnade SD för Nationaldemokraterna fanns också personer med djupa rötter i den äldre nationalistiska miljö som föregick partiet. Sven Davidson hade varit ordförande för BSS, vice ordförande i Sverigepartiet och därefter verksam inom Sverigedemokraterna, innan han på 2000-talet gick över till Nationaldemokraterna. Även Tomas Johansson, som tidigare varit verksam i SD och bland annat suttit i partistyrelsen, anslöt sig till Nationaldemokraterna när partiet bildades 2001 och valdes 2004 till dess partiledare. Brytningen omfattade inte bara några enskilda ledande personer. Nationaldemokraterna tog också med sig en betydande del av SD:s aktivistmiljö, och utbrytningen slog särskilt hårt mot partiets organisation i Stockholmsområdet. I Haninge gick större delen av den lokala SD-organisationen över till det nya partiet. Nationaldemokraterna etablerade sig samtidigt även i bland annat Göteborgsområdet där flera av Sverigedemokraternas medlemmar anslöt sig till det nya partiet. Nationaldemokraternas senare partiledare Marc Abramsson beskrev själv brytningen som "den kanske största utbrytningen i Sverigedemokraternas historia" och förklarade den ideologiska skillnaden med att hans sida ansåg sig företräda en "genuin nationalism", medan SD enligt honom hade slagit in på en "liberaliserande väg". Splittringen fick också betydelse för den fortsatta maktkampen inom SD. De som motsatte sig partiets förändring utgjorde nämligen inte en enda sammanhållen falang. En del av de mer "hårdföra" nationalisterna hade lämnat partiet för Nationaldemokraterna, medan andra stannade kvar och försökte bevara mer av den äldre programlinjen. I Stockholm fanns den gruppering som inom partiet kom att kallas "bunkergänget" eller "bunkerfalangen" med gamle partiledare Mikael Jansson i spetsen. Samtidigt växte den yngre Skånebaserade kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson fram. Åkesson har själv senare beskrivit hur de redan under Lundatiden såg sig som den grupp som skulle forma partiets framtid, samtidigt som den äldre Stockholmsgruppen främst var inriktad på Stockholm. Den äldre och mer etnonationellt orienterade miljön hade därmed redan försvagats genom splittringen 2001 när den yngre generationen successivt ökade sitt inflytande. När Jimmie Åkesson 2005 besegrade Mikael Jansson i partiledarvalet innebar det därför inte bara ett generationsskifte, utan blev också en viktig etapp i den längre ideologiska förändring som senare skulle bli tydlig i partiets program.

2011 – Den öppna och ickerasistiska nationalismen

Den tydligaste programmässiga brytpunkten i det material som här har gåtts igenom återfinns i principprogrammet från 2011 , där den äldre etnonationella definitionen i huvudsak ersattes av en nationalism där kultur, språk, identitet och lojalitet stod i centrum. Från partiets principprogram från 2011 går följande att läsa:

Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk.

"Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer". "Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur". "Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den". "Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation". "Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter". Kontrasten blir särskilt intressant om denna definition av nationalismen jämförs med hur Jimmie Åkesson själv beskrev Sverigedemokraternas nationalism i en TV-debatt 1998. På frågan varifrån partiet hämtade sin ideologi svarade han: — Vi ligger ju på den nationaldemokratiska ideologin, det vill säga en demokratisk nationalism, där man strävar efter ett tryggt och stabilt samhälle genom att folket känner samhörighet med varandra genom att man har en gemensam historia, en gemensam kultur, talar samma språk, en gemensam historia och religion. Åkessons beskrivning från 1998 är inte identisk med den uttryckliga etniska definition som återfanns i partiets dåvarande program, men den ligger tydligt närmare den äldre föreställningen om ett folk sammanbundet av historisk kontinuitet, gemensam kultur, språk och religion än 2011 års formulering. I det senare principprogrammet definierades nationen i stället genom kultur, språk, identitet och lojalitet, samtidigt som partiet uttryckligen slog fast att nationstillhörigheten inte grundades på "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Skillnaden blir särskilt betydelsefull eftersom Åkesson här, tretton år före 2011 års principprogram, med egna ord beskriver den nationalism som Sverigedemokraterna företrädde under 1990-talet. Ett konkret exempel från denna övergångsperiod visar samtidigt hur konfliktfylld förändringen kunde vara redan innan den nya definitionen skrevs in i principprogrammet 2011.

2005 – När den äldre programtolkningen blev oförenlig med medlemskap

Ett särskilt illustrativt exempel på konflikterna kring Sverigedemokraternas ideologiska förändring är statsvetaren Jimmy Windeskog. Han var inte någon perifer medlem. Windeskog tillhörde under många år partiets ledande och mest aktiva skikt. Han var ordförande för SDU (Sverigedemokratisk ungdom) 1996–2000, satt i partistyrelsen 1995–2004, var partisekreterare 2001–2003 och hade därefter ansvar för kommunpolitiska frågor. Han hade också en framträdande roll i partiets publicistiska verksamhet och var bland annat redaktör för SD-Bulletinen och SDU:s medlemstidning Demokraten. [caption id="attachment_239880" align="alignnone" width="640"] Jimmy Windeskog, tidigare SDU-ordförande och partisekreterare i Sverigedemokraterna. Foto: okänd[/caption] Windeskog var samtidigt en praktiskt inriktad partiaktivist. Hans engagemang bestod alltså inte enbart av styrelseposter och skrivande, utan också av deltagande i partiets utåtriktade verksamhet. Hans betydelse för det äldre SD är därför relevant när den senare ideologiska konflikten ska förstås. Windeskogs egen tolkning av den nationalism som partiet företrädde under 1990-talet var tydligt etnonationalistisk. I en intervju i SVT:s ungdomsprogram Elbyl 1996 uttryckte han målsättningen: "Jag vill ha ett etniskt homogent Sverige. I den mån det går." Den tolkningen hade tydliga motsvarigheter i Sverigedemokraternas officiella program under samma period. I 1994 års program framhölls människor av "nordeuropeisk härkomst" som särskilt lämpade därför att de ansågs bäst kunna "etniskt och kulturellt smälta in" i Sverige. I 1996 års program betonades värdet av etnisk homogenitet och möjligheten att behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung", samtidigt som partiet motsatte sig framtida adoptioner av barn med ursprung utanför den västerländska kulturkretsen. [caption id="attachment_239732" align="alignnone" width="640"] Jimmie Åkesson och dåvarande SDU-ordföranden Jimmy Windeskog vid en SD-årskongress omkring år 2000. Foto: okänd[/caption] Mot den bakgrunden blir Windeskogs uteslutning 2005 särskilt intressant. Konflikten utlöstes av ett blogginlägg den 29 september 2005, "Tony Wiklander och mångkulturen", där Windeskog kritiserade vice partiordföranden Tony Wiklander sedan denne berättat att han hade en adoptivdotter från Indien. Windeskog menade att Wiklander därigenom själv hade bidragit till det mångkulturella samhälle som partiet sade sig motarbeta och frågade: "vilken trovärdighet har vi som parti när inte ens vice partiordförande verkar avvisa mångkulturen?" Sveriges Radio rapporterade efter uteslutningen att partistyrelsen ansåg att Windeskogs synsätt stred mot principprogrammet och därför omöjliggjorde fortsatt medlemskap. Windeskog själv uppfattade konflikten på motsatt sätt. I en kommentar till Ingrid Carlqvist, som då arbetade på Aftonbladet, sammanfattade han sin syn på konflikten: "De vill utesluta mig för att jag håller mig till vårt principprogram". Detta var också kärnan i det försvar Windeskog själv publicerade i samband med uteslutningen. Han hänvisade bland annat till principprogrammets formulering om att den gemensamma identiteten förutsatte "en hög grad av etnisk och kulturell likhet" och till partiets politik kring internationella adoptioner. Hans slutsats var att han "till punkt och pricka följt SD:s politiska styrdokument". I kommentarsfältet fick Windeskog också öppet stöd från partivännerna Weine Berg och Joakim Larsson, vilket visar att hans tolkning inte var helt isolerad inom partiet. Windeskog gjorde samtidigt klart att han själv inte nödvändigtvis förespråkade ett förbud mot internationella adoptioner. Kärnan i hans argument var i stället att han ansåg sig ha tillämpat partiets dåvarande syn på nation, etnicitet och mångkultur konsekvent även på en ledande partiföreträdare. Därmed hade konflikten också blivit en strid om hur Sverigedemokraternas egen ideologi skulle tolkas: Windeskog försvarade sitt resonemang genom att hänvisa till partiets fortfarande gällande skrivningar om etnisk likhet och dess politik kring internationella adoptioner, medan partiledningen ansåg att hans synsätt stod i strid med partiets grundläggande principer. Windeskog beskrev senare själv konflikten som en del av en längre ideologisk förändring inom partiet. Han skrev att han redan före uteslutningen "själsligen lämnat SD" och kritiserade vad han kallade den "popularisering och missnöjespolitiska förskjutning" som enligt honom hade accelererat efter valet 2002. Särskilt pekade han ut synen på etnisk homogenitet: "Till slut kunde man bli misstänkliggjord för att man försvarade delar av principprogrammet – det jag syftar på är främst delarna som talar om etnisk homogenitet. Det är bara en fråga om tid innan dessa snart stryks bort från deras principprogram för gott". Windeskogs bedömning är särskilt intressant i efterhand. Han hade själv under 1990-talet företrätt en etnonationell tolkning av partiets politik och uteslöts 2005 efter en konflikt om hur principprogrammet skulle förstås. Sex år senare antog SD ett nytt principprogram där nationen uttryckligen definierades utifrån kultur, språk, identitet och lojalitet och inte utifrån "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Det som Windeskog förutsåg skulle försvinna ur partiets program kom alltså också att göra det. Kontrasten mot partiets äldre program är påtaglig. Ett synsätt som bara några år tidigare hade kommit till uttryck i Sverigedemokraternas officiella program kunde alltså 2005 bidra till att en tidigare SDU-ledare och partisekreterare uteslöts ur partiet. Windeskogs fall blir därmed ett konkret exempel på att den ideologiska förändringen inte enbart kom till uttryck genom nya formuleringar i partiprogrammen, utan också genom att uppfattningar som tidigare hade rymts inom partiets officiella linje inte längre accepterades inom organisationen. Utvecklingen skedde således i flera steg. En del av den äldre nationalistiska miljön lämnade SD vid splittringen 2001 och bildade Nationaldemokraterna. Andra stannade kvar men kom senare i konflikt med den förändrade programtolkningen. Windeskogs fall visar också hur en tidigare ledande företrädare för det äldre SD till slut hamnade utanför partiet i en konflikt om vad dess nationalism skulle innebära. Samtidigt stärkte den yngre kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson successivt sin ställning. När principprogrammet 2011 slutligen definierade nationalismen som "öppen och ickerasistisk" och slog fast att nationstillhörighet inte bygger på "genetisk grupptillhörighet" hade förändringen därför föregåtts av ungefär ett decennium av programförändringar, interna ideologiska konflikter, avhopp och uteslutningar.

Dagens SD beskriver svenskhet på ett helt annat sätt

Dagens Sverigedemokrater betonar i stället det som partiet har kallat "öppen svenskhet". Svenskhet beskrivs inte längre som beroende av etnisk härkomst eller biologiskt ursprung. [caption id="attachment_239734" align="alignnone" width="992"] Jimmie Åkesson vid ett SD-torgmöte. Bilden illustrerar den "öppna svenskhet" partiet i dag företräder. Foto: okänd[/caption] Den som delar svenska värderingar, lär sig språket, identifierar sig med Sverige och blir en del av den svenska gemenskapen kan enligt partiet bli svensk oavsett om personen har sina rötter i Afrika, Asien, Europa eller någon annanstans. I SD:s valplattform inför valet 2026 beskrivs den svenska nationen som bestående av både människor som bott i Sverige i generationer och människor som flyttat hit, anpassat sig och så småningom uppgått i nationen. I partiets program kan man exempelvis läsa: "Svenskheten är öppen. Det betyder att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk". Samma syn uttrycks på partiets nuvarande webbplats , där SD skriver att "Svenskheten är öppen för den som vill bli en del av den", men att den bygger på "lojalitet, ansvar och anpassning".

Åkesson: svenskheten sitter inte i det biologiska

Jimmie Åkesson har själv vid flera tillfällen uttryckt samma syn på svenskhet. I en intervju som publicerades 2018 fick han frågan om han med det svenska folket avsåg en rent etniskt svensk befolkning. "Nej, nej, inte alls", svarade Åkesson och fortsatte, översatt till svenska: "Vi förespråkar en öppen svenskhet. Vem som helst kan bli svensk." Han framhöll också att han aldrig hade betraktat befolkningen som något som behöver vara biologiskt ren. Samma grundsyn uttryckte Åkesson 2018 i en radiointervju med Ekot i konflikten med de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige. Han framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet" och beskrev skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi". Åkesson förklarade vidare: "Svensk för mig sitter inte i det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson företrädde de uteslutna "en annan typ av nationalism som vi inte står för", och skillnaden i synen på nationen och svenskheten hade varit själva konflikten och anledningen till att de inte längre var med i SD. I sitt vårtal den 2 maj 2026 formulerade Åkesson denna syn ännu tydligare:

Svenskheten sitter inte i hudfärgen eller någon annan kroppsdel.

Han framhöll samtidigt att det inte är blodsband som avgör vem som är svensk och beskrev i stället svenskheten i termer av normer, värderingar och seder. Om människor som invandrat till Sverige sade han: "Människor som har valt att flytta till vårt land, har rätt att genom flit, ambition, strävan, så småningom uppgå i vår nation och bli svenskar. Så man kan bli svensk, utan att vara född i Sverige". Den 24 juli 2026 återkom Åkesson till frågan om etnicitetens politiska betydelse. "Det är inte politik. Politik handlar om att stifta lagar och fördela resurser. I en politisk kontext är alla svenska medborgare lika inför lagen", sade han till SVT. Till Sveriges Radio uttryckte han samma princip: "I Sverige är alla medborgare lika inför lagen, det är ganska grundläggande i en rättsstat, och det tycker vi också". I en intervju med den SD-närstående mediekanalen Riks den 31 augusti 2026 under titeln "Väljarna grillar politikern" blev Åkesson ännu mer explicit när han inför fyra personer med invandrarbakgrund fick frågan hur han såg på uppfattningen att etniska svenskar inte får bli en minoritet i Sverige. Åkesson svarade att han höll med om att svenskar inte får bli en minoritet, men tillade: "det har inte nödvändigtvis en etnisk aspekt utan det handlar just om identitet, värderingar, normer". När frågeställaren därefter målade upp ett scenario där svenska värderingar, traditioner och kultur fortfarande dominerar, men där den etniskt svenska befolkningen inte längre gör det, svarade Åkesson att hans politiska mål är ett så konfliktfritt samhälle som möjligt och att hudfärg inte spelar någon roll för detta. I sitt svar reducerade han därmed frågan om den etniskt svenska befolkningens framtida majoritetsställning till en fråga om hudfärg, trots att frågeställningen uttryckligen gällde etnicitet – ett betydligt bredare begrepp än hudfärg. Åkessons resonemang innebär alltså att det inte i sig är ett problem om etniska svenskar blir en minoritet, så länge människor med annan etnisk bakgrund assimileras, anammar den svenska kulturen och enligt hans definition "blir svenskar" i kulturell mening. Ett ytterligare exempel kom den 3 september 2026 från SD:s vice partiledare Henrik Vinge. I en intervju med Dagens ETC avvisade han en etnisk definition av den politiska skiljelinjen. När han konfronterades med migrationspolitiske talespersonen Ludvig Asplings uttalande om att alltför många i Sverige inte tillhör den etniskt svenska befolkningen svarade Vinge att det inte var så han själv skulle uttrycka saken. Problemet var enligt honom i stället människor som kommit till Sverige utan att vilja bli en del av det svenska samhället. Vinge framhöll också att han känner "många muslimer som är svenskar" och att han inte är intresserad av var människor är födda eller vilken hår- eller hudfärg de har. Uttalandena ligger därmed tydligt i linje med den moderna SD-definitionen som beskrivits ovan: svenskheten avgörs inte av etnisk härkomst utan av assimilation, samhällstillhörighet och kulturell anpassning. Ett annat uppmärksammat exempel på Åkessons nuvarande syn på svenskhet kom i Morgonpasset i P3 den 25 augusti 2026. På frågan om det var fel att vara statsminister och troende muslim svarade Åkesson nej. När programledarna senare återkom till frågan förklarade han att religion i Sverige är en privatsak och bekräftade att det var "helt okej" med en troende muslim som svensk statsminister, så länge den religiösa övertygelsen inte omsattes i politiska krav såsom införandet av sharialagar. Uttalandet mötte kritik även från nationalister. Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand reagerade med orden : "Nej, Jimmie Åkesson. Det är absolut inte okej med en muslimsk statsminister i Sverige". Åkesson har dock därefter gått ut på X och kommenterat: "Sveriges statsminister ska vara svensk och tillhöra den svenska majoritetskulturen, något annat vore vansinne". För frågan om Sverigedemokraternas nationalism är denna distinktion central. Åkessons förtydligande att statsministern ska vara "svensk" innebär enligt hans eget svenskhetsbegrepp inte att statsministern måste vara etniskt svensk. Som partiets program och Åkessons övriga uttalanden visar definieras svenskheten i stället utifrån bland annat kultur, identitet och assimilation. En statsminister skulle enligt detta svenskhetsbegrepp alltså exempelvis kunna ha arabisk etnisk bakgrund och samtidigt vara muslim, förutsatt att personen assimilerats och blivit svensk i kulturell mening. Sammantaget lämnar dessa uttalanden inget utrymme för en tolkning där biologisk eller etnisk härkomst i sig skulle utgöra ett hinder för att "bli svensk" enligt Åkessons nuvarande syn. Detta är inte bara en förändring av invandringspolitiken. Det är en förändring av själva definitionen av svenskhet – och därmed också av den nationalism partiet säger sig företräda.

Samma ord – en förändrad definition

Sverigedemokraterna betecknar sig i dag främst som socialkonservativa, men beskriver fortfarande sin ideologiska grund som nationalistisk i partiets principprogram. Men ordet nationalism används idag på ett annat sätt än i de program och ideologiska texter som präglade partiet från dess tidiga år och fram till mitten av 2000-talet. Det finns därför två sätt att beskriva utvecklingen. Det ena är att säga att SD fortfarande är nationalistiskt, men att partiet har omdefinierat nationalism från en etnonationell till en kulturell eller medborgerligt orienterad nationalism. Det andra är att utgå från partiets egen tidigare definition. Om nationalism enligt SD år 2005 "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad, men dagens SD accepterar ett mångetniskt Sverige där människor med olika etniska bakgrunder enligt partiets nuvarande syn kan "bli svenskar", följer en logisk slutsats: Enligt Sverigedemokraternas egen tidigare definition är dagens Sverigedemokrater inte längre ett nationalistiskt parti. Partiet har inte övergett ordet nationalism. Men man har övergett den definition av nationalism som man själv tidigare ansåg vara självklar.

Nationalismen förändrades – förändrades också målet?

Här går det att gå ett steg längre. När SD i början av 2000-talet beskrev Sverige som en nation "såväl etniskt som kulturellt" var detta inte en detalj i partiets politik. Det var en central utgångspunkt för partiets nationalism. Målet var inte enbart att begränsa invandringen, bevara svenska traditioner eller ställa krav på kulturell anpassning. Det långsiktiga målet var att återskapa Sverige som en etniskt såväl som kulturellt svensk nation. Den svenska nationens och den svenska etnicitetens fortlevnad framstår därmed som centrala delar av partiets politiska existensberättigande under denna period. Det låg också i linje med partiets historiska framväxt i en politisk miljö där motståndet mot invandringen och idén om att bevara Sverige svenskt stod i centrum – en paroll som Sverigedemokraterna själva använde under 1990-talet och i början av 2000-talet. Jag minns själv hur jag som dåvarande medlem satte upp affischer och klistermärken med denna paroll inför valet 2002. Partiets särart låg inte i dess ståndpunkter om exempelvis skatter eller miljöpolitik, utan framför allt i synen på invandringen, nationen och det svenska folkets fortlevnad. Om den svenska nationen då definierades som både etnisk och kulturell, medan dagens SD inte längre betraktar etnisk härkomst som avgörande för svenskhet, innebär det att partiet också har lämnat det mål som tidigare utgjorde själva kärnan i dess ideologi. Det handlar inte bara om att SD har justerat sin invandringspolitik eller moderniserat sitt språkbruk. Det handlar om att partiet har lämnat etnonationalismen som under många år utgjorde dess ideologiska fundament och ersatt den med en annan nationalism, samtidigt som det har behållit samma benämning.

Det räcker inte att bara begränsa invandringen

Som jag skrev i min artikel från 2019: "Den någorlunda insatte vet att det inte räcker med att begränsa invandringen eller att ens stoppa den, om målet är att förhindra att vi svenskar ska bli i minoritet i vårt eget land. Det behövs idag en massiv återvandring för att rädda nationen. Även med SD:s politik vid makten blir svenskarna på sikt i minoritet, även om det måhända skulle gå i lite långsammare takt. För en genuin Sverigevän är en röst på Sverigedemokraterna inget annat än en bortkastad röst." Jag står fast vid den grundläggande analysen. Men poängen i denna artikel går längre än att SD:s praktiska politik enligt min uppfattning är otillräcklig för att uppnå partiets tidigare mål. Partiet har inte bara valt otillräckliga metoder. Det har förändrat själva målet. Om Sverige inte längre definieras som den svenska folkgruppens etniska och kulturella nation, utan som en öppen nation som människor av alla etniska ursprung kan uppgå i genom kulturell anpassning, återstår inte längre det mål som den äldre sverigedemokratiska nationalismen var avsedd att förverkliga.

De som ledde förändringen fanns redan i partiet

Flera av de personer som senare kom att utgöra partiets ledande skikt var redan aktiva och i vissa fall framträdande företrädare under denna period. Jimmie Åkesson valdes in som suppleant i partistyrelsen 1997 och ledde SDU 2000–2005. Björn Söder var suppleant i partistyrelsen 1997–1998 och förbundssekreterare i SDU 1998–2000. Han var ledamot i partistyrelsen 2001–2003 och åter från 2005, satt i det verkställande utskottet från 2001 och blev 2003 vice partiordförande. Richard Jomshof hade samtidigt centrala uppdrag inom partiet och dess publicistiska verksamhet och var chefredaktör för SD-Kuriren 1999–2009. Mattias Karlsson ingick tillsammans med Åkesson, Jomshof och Söder i den Lundakrets som senare blev känd som "de fyras gäng". De fyra kom senare att inta centrala positioner i partiet och har återkommande beskrivits som den krets som fick ett avgörande inflytande över Sverigedemokraternas organisatoriska och ideologiska förändring.

Senare ideologiska uteslutningar

Det väcker därför ytterligare frågor. Hur och varför kom partiledningen att överge de mål och principer som hade präglat partiets äldre program? Hur motiverades denna ideologiska förändring internt? Och vilken roll spelade den förändrade synen på nationalism, nation och svenskhet i de konflikter som senare ledde till avhopp och uteslutningar ur partiet? Att sådana ideologiska motsättningar faktiskt spelade en roll vid senare uteslutningar har Jimmie Åkesson själv beskrivit. Om de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige sade Åkesson i en intervju i Sveriges Radio P1 : "Vi uteslöt ju ledarna för det här partiet av ideologiska skäl". När reportern frågade om Åkesson alltså betraktade Alternativ för Sverige som ett extremistiskt parti svarade han: "Jo men för mig är det det". På följdfrågan om vad som var "extremistiskt" pekade Åkesson framför allt ut synen på svenskheten och framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet". Han förklarade skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi". AfS företrädde enligt honom "en annan typ av nationalism som vi inte står för". Han kritiserade dessutom partiets retorik om att minst hundratusentals människor skulle utvisas och beskrev den som inte förankrad i verkligheten. Den ideologiska skiljelinjen uttryckte Åkesson särskilt tydligt när han sade: "svensk för mig sitter inte i liksom det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson var skillnaden i synen på nationen och svenskheten "själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti". Åkessons beskrivning visar alltså att åtminstone denna senare brytning inte enbart handlade om personkonflikter eller organisatoriska frågor. Enligt honom själv handlade den viktigaste ideologiska skiljelinjen om synen på nationen och svenskheten. Vilken roll samma motsättning spelade i andra konflikter, avhopp och uteslutningar under partiets förändring är en fråga som förtjänar en egen historisk genomgång. Åkesson har även uttryckt sig mer nedsättande om AfS. I ett samtal med Navid Modiri 2019 sade han att partiet nu "drar till sig de här knäppgökarna" och att detta fått effekten att SD "slipper många knäppgökar". Uttalandena får en särskild historisk dimension av att Åkessons egen företrädare som SD-ledare, Mikael Jansson, gick över till AfS 2018 . Jansson hade lett SD 1995–2005 och stannade därefter kvar under Åkessons ledarskap i ytterligare tretton år, bland annat som riksdagsledamot och partiets försvarspolitiska talesperson. Han blev senare vice partiledare för AfS . Åkesson och Jansson hade därmed befunnit sig i samma parti från det att Åkesson anslöt sig 1995 fram till Janssons avhopp 2018 – sammanlagt 23 år. Mot den bakgrunden blir Åkessons språkbruk anmärkningsvärt. När han beskriver AfS som ett extremistiskt parti omfattar omdömet rimligen också det parti som hans egen företrädare och mångårige partikamrat valde att ansluta sig till. Och när han samtidigt talar om AfS som en miljö som "drar till sig de här knäppgökarna" hamnar även Jansson, åtminstone indirekt, i den krets som Åkesson beskriver i starkt nedsättande ordalag. Det väcker frågan hur Åkesson ser på en person som under ett decennium ledde SD, därefter arbetade tillsammans med honom i partiet och riksdagen och först efter 23 år som partikamrat valde att gå över till det parti som Åkesson nu beskriver på detta sätt.

Åkessons egen historiska paradox

Här uppstår också en historisk paradox i Jimmie Åkessons egen politiska historia. I konflikten med Alternativ för Sverige har Åkesson beskrivit en nationalism där biologiskt ursprung och genetik ges politisk betydelse som en ideologisk linje som inte hör hemma i dagens SD. Han har betonat att svenskhet inte "sitter i det biologiska", att även den som är född i ett annat land kan bli svensk och att AfS företräder "en annan typ av nationalism" som Sverigedemokraterna inte står för. Kontrasten blir än tydligare om man går tillbaka till Åkessons egen politiska verksamhet under 1990-talet. I en TV-debatt från 1998 argumenterade den då 19-årige Åkesson själv för att stoppa invandringen, med särskild betoning på den utomeuropeiska invandringen, och därefter inleda ett återvandringsprogram. På frågan om vad han menade med det mångkulturella samhället beskrev han bland annat utomeuropeisk invandring som något som skapade etniska konflikter, segregation och rotlöshet, innan han fortsatte: — Och det är det vi vill förhindra då genom att stoppa invandringen, först och främst den utomeuropeiska invandringen, och sen starta ett återvandringsprogram… Åkesson avbröts därefter av programledaren innan han hann utveckla vad återvandringsprogrammet skulle innebära. Det handlade inte heller enbart om invandringspolitiken. Som tidigare visats beskrev Åkesson i samma TV-debatt Sverigedemokraternas nationalism utifrån ett folk som kände samhörighet genom bland annat "en gemensam historia, en gemensam kultur, språk och religion". Detta kan jämföras med att SD:s principprogram från 2011 uttryckligen slog fast att nationen inte definierades genom "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". När Åkesson senare tar avstånd från AfS:s nationalism och invandringspolitik blir därför hans egen ideologiska förflyttning relevant för bedömningen: hans kritik riktas mot ett parti vars ståndpunkter i flera av dessa frågor ligger betydligt närmare den nationalism och återvandringspolitik som SD – och i vissa avseenden Åkesson själv – företrädde under 1990-talet än vad dagens Sverigedemokrater gör. Den historiska kontrasten förstärks dessutom av att Åkesson anslöt sig till Sverigedemokraterna under en period då partiets officiella program uttryckligen betonade etnisk homogenitet och härkomst. I 1994 års program beskrevs det som partiets "viktigaste politiska målsättning" att "återskapa ett svenskt Sverige". Partiet ville stoppa invandring från "etniskt avlägsna kulturer", förespråkade omfattande återflyttning och framhöll människor av nordeuropeisk härkomst som de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället". [caption id="attachment_239879" align="alignnone" width="1170"] Jimmie Åkesson vid ett SD-torgmöte i Sölvesborg 1995, under sitt första år i partiet. På banderollen syns Sverigedemokraternas dåvarande fackelsymbol och parollen "Sverige åt svenskarna". Faksimil: SD-arkivet[/caption] Det innebär inte automatiskt att Åkesson personligen omfattade varje formulering i partiprogrammen. Men här uppstår en fråga som hans senare beskrivning av konflikten med AfS inte i sig besvarar. När Åkesson blev medlem i Sverigedemokraterna 1995 gällde 1994 års partiprogram, där etnicitet och härkomst uttryckligen gavs stor betydelse för synen på nationen och invandringen. Det rörde sig samtidigt inte enbart om ett program som redan gällde när han anslöt sig. Även de program som antogs och reviderades under de följande år då Åkesson var aktiv och avancerade inom partiet behöll en tydlig etnisk dimension. I 1996 års program betonades bland annat etnisk homogenitet och ett "genuint svenskt ursprung", medan 1999 års program, reviderat 2002, slog fast att partiet på sikt ville "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt". Ännu i principprogrammet 2003 beskrevs en hög grad av "etnisk och kulturell likhet" som en förutsättning för den gemensamma identiteten. Frågan blir därför inte bara hur Åkesson förhöll sig till det program som gällde när han gick med i partiet. Om han inte delade dessa centrala delar av den äldre nationalismen – hur förhöll han sig då till att samma grundläggande etniska dimension återkom i partiets program under de år då han själv blev en alltmer framträdande företrädare? När tog han i så fall avstånd från den, och hur beskrev han själv denna ideologiska förändring? Här har jag också en personlig erfarenhet från min egen tid i Sverigedemokraterna. Jag var medlem och aktiv inom SD och SDU under större delen av 2000-talets första år och träffade Jimmie Åkesson vid några tillfällen. Vi hade också kontakt via telefon, e-post och de nätforum och chattar som användes inom ungdomsförbundet på den tiden. Jag uppfattade honom då som både kompetent, sympatisk och trevlig, och min senare kritik av partiets ideologiska utveckling handlar därför inte om någon personlig konflikt med honom. Vid ett tillfälle frågade jag honom i en privat chatt, så som jag minns formuleringen, om han inte ville "återgå till ett etniskt homogent svenskt Sverige". Hans svar har fastnat i mitt minne: "Om jag ändå hade haft ett trollspö." Jag uppfattade svaret som att han fortfarande betraktade ett mer etniskt homogent Sverige som önskvärt, men att han ansåg ett sådant mål politiskt och praktiskt omöjligt att förverkliga i det mångetniska Sverige som redan hade vuxit fram. Jag minns också att Åkesson vid ett annat tillfälle resonerade om själva nationalismen som beteckning för partiet. Enligt min minnesbild sade han att det strategiskt hade varit bättre om Sverigedemokraterna aldrig hade deklarerat sig som ett nationalistiskt parti, eftersom beteckningen stod i vägen för väljare som annars skulle kunna tänka sig att rösta på SD. Jag minns honom också säga att han egentligen hade velat stryka nationalismen ur partiets program, men att en sådan förändring skulle vara svår att få igenom. Båda dessa uppgifter återger jag ur minnet. Samtalen dokumenterades inte, och de ska därför läsas som mina personliga minnesbilder av hur Åkesson resonerade vid denna tid, inte som dokumenterade offentliga uttalanden från honom. [caption id="attachment_239735" align="alignnone" width="640"] Per Nordin och Jimmy Åkesson vid en träff i Sundsvall 2005. Foto: privat/Per Nordin[/caption]

Privat övertygelse och offentlig politik

För mig blev dock skillnaden mellan vad en politiker personligen kunde anse önskvärt och vilka mål han faktiskt var beredd att öppet företräda allt viktigare. Om ett politiskt mål inte längre formuleras, försvaras eller eftersträvas kan det enligt min uppfattning heller aldrig bli verklighet. Privata försäkringar från enskilda företrädare är därför en svag grund för att bedöma ett partis långsiktiga riktning. Inte heller offentliga uttalanden utgör någon garanti för att en ståndpunkt förblir partiets linje över tid. En uttrycklig och entydig formulering i partiets program ger en betydligt starkare grund för en sådan bedömning, men inte ens den är oföränderlig: program kan skrivas om, tolkningar kan förändras och personer som anser sig försvara den äldre linjen kan hamna utanför organisationen. Hur en politisk rörelse kan försöka skydda sina grundläggande mål mot en sådan utveckling återkommer jag till i nästa del. Min egen brytning med partiet blev definitiv några år senare. Vid ett möte 2007 med Björn Söder tog jag upp förhållandet mellan etnicitet och kultur och frågade, i sak, om svensk kultur lika gärna hade kunnat uppstå bland en helt annan befolkning. Jag minns hans svar som att etniciteten inte hade någon avgörande betydelse för kulturen och att även exempelvis en afrikansk befolkning i princip hade kunnat skapa den svenska kulturen. Även detta återger jag ur minnet och inte som ett ordagrant dokumenterat citat. För mig blev svaret emellertid ett tydligt tecken på att den syn på förhållandet mellan folk, etnicitet och kultur som jag själv hade uppfattat som central i det äldre SD inte längre självklart delades inom den framväxande partiledningen. Efter det lämnade jag partiet definitivt. [caption id="attachment_239736" align="alignnone" width="640"] Undertecknad har följt partiet och den svenska nationalismen i närmare 30 år och konstaterar att långt ifrån alla förändringar har varit till det bättre. Foto: privat/Per Nordin[/caption] Det är naturligtvis svårt att veta i vilken utsträckning den "öppna svenskhet" som den nya partiledningen successivt kom att företräda från början var resultatet av en förändrad personlig övertygelse och i vilken utsträckning den också hade strategiska orsaker. Min egen minnesbild av samtalet med Åkesson gjorde att jag under en tid uppfattade åtminstone hans hållning som mer pragmatisk än principiell: det äldre målet kunde fortfarande framstå som önskvärt, men betraktades som politiskt omöjligt att förverkliga. Jag kan naturligtvis inte veta vad Åkesson eller andra ledande företrädare innerst inne ansåg då eller vad de anser idag, och det är också fullt möjligt att deras personliga uppfattningar förändrades i takt med partiets ideologiska utveckling. Det innebär också att frågan om den öppna svenskheten ursprungligen främst var en strategisk anpassning eller uttryck för en genuint förändrad övertygelse inte behöver avgöras för den här artikelns huvudtes. För den politiska frågan är detta i slutänden mindre avgörande. En privat övertygelse som en politiker inte är beredd att formulera offentligt, försvara eller omsätta i politiska mål får ingen självständig politisk verkan. Om ett parti inte längre säger sig eftersträva ett etniskt homogent Sverige, inte utformar sin politik för att nå ett sådant mål och i stället uttryckligen definierar svenskheten som "öppen oavsett etnisk bakgrund", förändras den politik partiet faktiskt företräder – oavsett vilka enskilda personer eventuellt kan ha för privata uppfattningar. Skillnaden mellan privata uppfattningar och offentlig politik är inte unik för Sverigedemokraterna. Uppdrag gransknings uppmärksammade valstugereportage inför valet 2002 visade hur flera politiker uttryckte betydligt hårdare uppfattningar om invandring när de trodde att de talade privat än de gjorde offentligt. Med dold kamera dokumenterades bland annat "rasistiska och främlingsfientliga" uttalanden som stod i motsättning till vad politiker tidigare hade sagt offentligt. När politikerna därefter konfronterades med inspelningarna blev skillnaden mellan det privata och offentliga tydlig. Hela det ursprungliga reportaget kan även ses här: Episoden illustrerar en mer generell poäng: vad en politiker säger privat kan ge information om personens övertygelse, men det är de mål och den politik som personen faktiskt är beredd att företräda offentligt och försöka genomföra som får politiska konsekvenser. Ett annat, mer konkret exempel på samma problematik är den tidigare SSU-ordföranden Anna Sjödin. Hon var inte någon perifer medlem utan förtroendevald ledare för Socialdemokraternas ungdomsförbund och företrädde därmed en politisk rörelse som offentligt bekämpade "rasism och främlingsfientlighet". Efter ett krogbråk i Stockholm 2006 dömdes hon emellertid bland annat för förolämpning sedan Stockholms tingsrätt funnit det styrkt att hon kallat en ordningsvakt "svartskalle". Åklagaren beskrev förolämpningen som ett brott "av hatbrottskaraktär" med en "främlingsfientlig udd". En servitris som vittnade i rättegången uppgav dessutom att hon var helt säker på att hon hade hört Sjödin säga "svartskalle". Sjödin förnekade anklagelserna, men tingsrättens dom stod fast sedan Svea hovrätt inte meddelade prövningstillstånd. Sjödin försökte därefter få saken prövad i Högsta domstolen, men inte heller HD meddelade prövningstillstånd. Fallet innebär naturligtvis inte att det går att fastställa vilka Sjödins "egentliga" eller innersta politiska övertygelser var. Däremot illustrerar det hur stor motsättningen kan vara mellan vad en politisk företrädare uttrycker i en privat eller pressad situation och den politik och de värderingar som samma person offentligt företräder. Om en privat uttryckt uppfattning verkligen motsvarar en djupare övertygelse uppstår en personlig motsägelse, men utomstående kan sällan veta varför den finns. Det kan handla om politisk strategi, karriär och inflytande, social anpassning, förändrade övertygelser eller helt andra orsaker. Det viktiga för resonemanget här är därför inte att spekulera om Sjödins motiv, utan att skilja mellan privat övertygelse och politisk handling. Även en djupt hållen personlig uppfattning får begränsad politisk betydelse om personen inte är beredd att offentligt stå för den, arbeta för den eller försöka omsätta den i politiska beslut – och särskilt om personen i sin politiska gärning i stället aktivt företräder den motsatta linjen. Frågan blir särskilt relevant eftersom Åkesson senare har beskrivit just en biologiskt eller genetiskt grundad syn på svenskheten som en avgörande ideologisk skiljelinje gentemot personer som uteslutits ur SD. Om en liknande etnonationell grundsyn senare används som argument för att beskriva politiska konkurrenter som "extremister" uppstår åtminstone frågan om hur denna bedömning förhåller sig till Sverigedemokraternas egen ideologiska historia och om skillnaden i bedömning kan uppfattas som användandet av dubbla måttstockar. Om Åkesson idag betraktar denna typ av nationalism som "extremistisk" blir frågan också när han själv kom fram till det, hur han betraktar den period då hans eget parti företrädde sådana principer och varför denna förändring inte tydligare har beskrivits som en uppgörelse med Sverigedemokraternas egen tidigare ideologi – och med hans egen roll i ett parti som då företrädde den. Innebär Åkessons kritik av den nationalism som AfS företräder därmed också ett indirekt fördömande av det Sverigedemokraterna som han själv en gång valde att tillhöra? Men oavsett hur denna interna utveckling gick till kvarstår den ideologiska kontrast som partiets egna dokument visar. Hur kunde Sverigedemokraterna gå från att vilja "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt", beskriva en hög grad av etnisk likhet som en förutsättning för den nationella gemenskapen, hävda att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad och att folkbegreppet omfattade biologiska hänsynstaganden, till att senare beskriva sin nationalism som "öppen och ickerasistisk", slå fast att nationen inte definieras utifrån "genetisk grupptillhörighet" och förklara att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk?

Frågor till väljarna

Den här artikeln handlar inte i första hand om att avgöra om dagens Sverigedemokrater har rätt eller fel i sin nya syn på svenskhet. Den handlar om en enklare och mer grundläggande fråga. För den som hävdar att dagens SD i grunden fortfarande företräder samma nationalism och samma långsiktiga mål som det äldre partiet blir den dokumenterade programutvecklingen därför central. Kan ett parti behålla samma ideologiska etikett samtidigt som det överger det som partiet självt tidigare beskrev som ideologins principiella kärna? Utifrån den definition som analyserats i den här artikeln är svaret nej. Sverigedemokraterna har inte slutat kalla sig nationalistiska. Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet har man lämnat denna nationalism bakom sig och gett ordet ett nytt – och i viktiga avseenden motsatt – innehåll. När partiet år 2005 fortfarande skrev att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad lämnade det inte mycket utrymme för alternativa tolkningar. Dagens Sverigedemokrater företräder i stället en kulturell syn på svenskhet där de menar att människor kan "bli svenskar" genom assimilation och där etnisk härkomst inte avgör vem som betraktas som svensk. Bevarandet av den svenska etniciteten utgör därmed inte längre något principiellt mål i partiets ideologi, till skillnad från den äldre ideologin där etnisk homogenitet, härkomst och etnisk likhet uttryckligen tillmättes betydelse för synen på den svenska nationen och dess framtid. Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet kan deras nuvarande ideologi inte beskrivas som nationalism. Man bör också fråga: Nationalistiskt enligt vilken definition? Det är vanligt att partier utvecklas och omprövar delar av sin ideologi. Men om definitionen av nationalism förändrats så genomgripande återstår en fråga som förr eller senare måste besvaras: När förändrades då nationalismens innebörd? Den programmässiga brytpunkten går i det material som här granskats att spåra till perioden 2005–2011. Men i vilken utsträckning förklarade partiledningen för väljarna att detta innebar ett avsteg från den nationalism och de grundläggande mål som partiet tidigare hade beskrivit som principiella? Utifrån den genomgång som gjorts i denna artikel framstår det som att den nationalism som präglade Sverigedemokraternas program från partiets tidiga år successivt omdefinierades, med en särskilt tydlig övergång under 2000-talet och en programmässig brytpunkt i principprogrammet 2011. Per Nordin

SD:s kapitulation: Etniska svenskar kan bli minoritet – bara kulturen blir kvar

Markus Andersson — Thu, 03 Sep 2026 17:43:01 +0000

Det avgörande beskedet kom inte när Jimmie Åkesson talade om språk, försörjning eller svenska sociala koder. Det kom när frågan preciserades: Spelar det någon roll om den svenska kulturen och de svenska traditionerna lever vidare, men människorna i Sverige inte längre ser ut som den historiska majoritetsbefolkningen? Åkessons svar var att hudfärg inte spelar någon större roll – ”det spelar faktiskt ingen roll”. Därmed drog han den yttersta konsekvensen av Sverigedemokraternas så kallade öppna svenskhet. Etniska svenskar kan bli en minoritet i sitt eget land, så länge en framtida befolkning säger sig bära svenska normer, värderingar och traditioner. Åkessons besked är ingen randanmärkning i ett annars nationalistiskt resonemang, utan själva slutpunkten för den nationalism som SD har valt och nedgraderats till vad man nu kallar "socialkonservatism".

Kulturen frikopplas från folket

I intervjun hos Riks säger Åkesson först att han håller med om att svenskar inte får bli minoritet i Sverige. Men han tillägger omedelbart att detta ”inte nödvändigtvis” har en etnisk aspekt. Det handlar enligt honom om identitet, värderingar, normer och sociala koder. Partiets officiella linje säger samma sak. I SD:s principprogram definieras nationen genom kultur, språk, identitet och lojalitet – inte genom historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Den som föds in i en annan nation kan enligt partiet aktivt välja att uppgå i den svenska. Att en enskild människa med utländsk bakgrund kan assimileras och bli svensk är inte den avgörande stridsfrågan. Den avgörande frågan är om denna individuella möjlighet innebär att det saknar betydelse vad som händer med det folk som har byggt landet, burit språket och fört kulturen vidare mellan generationerna. SD:s svar är i praktiken ja. Om kulturen kan läras in och identiteten kan väljas, blir folket utbytbart. Svenskheten förvandlas till ett kulturellt kontrakt som vilken tillräckligt anpassad befolkning som helst kan underteckna.

En kultur kan inte frikopplas från det folk som har skapat, burit och överlämnat den mellan generationerna utan att till slut förändras till något annat.

En nationalism utan rätt till kontinuitet

Åkesson har rätt i att kultur, gemensamma normer och lojalitet är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Han har också rätt i att medborgarskap och faktisk nationell tillhörighet inte är samma sak. Under intervjun framhåller han att första generationens invandrare ofta har mycket svårt att bli svenska och att verklig assimilering kräver lång tid och kontakt med människor som redan har en svensk identitet. Men detta gör motsägelsen större, inte mindre. Om assimilering är en lång process som kan ta flera generationer, och om stora grupper gör den svårare, kan inte den historiska majoritetsbefolkningens ställning samtidigt avfärdas som irrelevant. Utan en stabil svensk majoritet finns det till slut inte heller någon självklar majoritetskultur att assimileras in i. Än märkligare blir motsägelsen när SD numera uttryckligen vill att brott med motiv kopplade till offrets ”svenska etnicitet” ska kunna bedömas som hatbrott. Partiet erkänner alltså den svenska etniciteten när svenskar utsätts för brott, men avstår från att försvara samma grupps rätt att förbli majoritet i sitt historiska hemland. Dubbelheten gör svenskheten till ett politiskt redskap. Etniciteten finns när den kan användas i ett vallöfte om svenskfientlighet, men löses upp när frågan gäller folkets långsiktiga fortbestånd.

”Folkutbyte” utan folket

Så sent som 2024 skrev Åkesson att det pågår ett folkutbyte och att ett Sverige som människor känner igen håller på att ersättas av något annat. Men även då var han noga med att definiera utbytet kulturellt och inte etniskt. Det skapar en uppenbar begreppsförvirring. Om en befolkning kan ersättas demografiskt utan att folket anses utbytt, så länge efterföljarna tar över vissa normer och högtider, har ordet folk förlorat sin historiska betydelse. Kvar blir ett administrativt och kulturellt medlemskap som staten och politiken kan omdefiniera. Samma linje återkom i Åkessons vårtal 2026, där han förklarade att svenskheten inte sitter i hudfärgen eller någon annan kroppsdel. Nu har han också klargjort vad den formuleringen betyder när den förs hela vägen till den demografiska frågan: Det historiska folket behöver inte bestå som majoritet.

AfS formulerar motsatsen

Som kontrast publicerade Alternativ för Sverige ett kort budskap efter intervjun. Partiet skriver att svenskar ”aldrig någonsin” får acceptera att bli minoritet i sitt eget land och kopplar detta till kravet på ett omfattande återvandringsprogram. Man kan invända mot AfS:s politik, dess genomförbarhet eller dess sätt att formulera frågan. Men någon oklarhet om principen finns inte. Där SD talar om en öppen svenskhet som kan överleva en fullständig demografisk omvandling, säger AfS att ett folk också har rätt till kontinuitet och ett eget historiskt hemland. Skillnaden är inte kosmetisk. Den går till nationalismens kärna. Är nationen endast en uppsättning värderingar och kulturella vanor, eller är den också ett historiskt folk med band mellan döda, levande och ännu ofödda generationer?

SD har gjort sin egen nationalism ofarlig

Sverigedemokraterna vill gärna tala om att Sverige ska förbli Sverige. Partiet kampanjar om återvandring, svenskfientlighet, assimilation och en stramare migrationspolitik. Allt detta kan påverka utvecklingens hastighet och minska de mest omedelbara konflikterna. Men när partiledaren får den principiella frågan om etniska svenskar får bli minoritet finns ingen röd linje. Det finns inget mål om att det svenska folket ska förbli majoritet och ingen vilja att ens definiera vad en sådan kontinuitet skulle innebära. Kapitulationen inför den samhällsomvandling som partiet påstår sig vilja stoppa är därmed fullständig. Man försvarar svenska traditioner, men inte nödvändigtvis de svenskar som har skapat dem. Man försvarar ett kulturellt skal, men avstår från att slå fast att folket inuti det har en självklar rätt till framtiden. SD:s öppna svenskhet gör därmed partiets nationalism fullständigt ofarlig för den ordning som har drivit fram den demografiska förändringen. Så länge framtidens befolkning lär sig språket, följer lagarna och antar en godkänd svensk identitet kan processen fortsätta – och partiet kan ändå hävda att Sverige har förblivit svenskt. För väljare som anser att svenskarna inte bara är bärare av utbytbara normer, utan ett historiskt folk med samma rätt till kontinuitet som andra folk, är beskedet tydligt. Sverigedemokraterna företräder inte längre den självklara principen. På den här punkten kan man inte vara annat än glasklar: Svenskar existerar otvivelaktigt som etnisk grupp och vi européer skall nu och i framtiden utan det minsta ursäktande dominera kontinenten som är vår civilisations vagga och urhem! Markus Andersson

Österrikiske nationalisten: ”Jag har nekats bankkonto 116 gånger”

Emil Fjellstedt — Tue, 24 Feb 2026 13:13:10 +0000

Martin Sellner, ledare för den identitära rörelsen i Österrike, hävdar att han är fullständigt utestängd från det österrikiska banksystemet. Han uppger att han har kontaktat samtliga 340 registrerade banker i landet för att öppna ett företagskonto – utan att få ett enda positivt svar. Sellner beskriver hur han har rest till flera europeiska länder i jakt på bankförbindelser och har försökt kringgå problemen genom att låta andra öppna konton åt honom. Nu driver han rättsprocesser mot både den österrikiska och den tyska staten. På plattformen X redogör Sellner för vad han kallar en systematisk utestängning från finansiella tjänster. Enligt hans egen uppgift har han fått 116 kontoavslag eller uppsägningar. — Jag har varit tvungen att byta bankkonto lika ofta som andra byter rakblad, skriver han.

I have been debanked 116 times.
- I contacted all 340 registered banks in Austria to ask whether they would open a business account for my company. Not a single one agreed. - I tried having other people open accounts under trust agreements. - I traveled to Poland, Estonia,… pic.twitter.com/dFE9F3QnTe — Martin Sellner (@MartinSellner_) February 23, 2026

Försök i flera länder

Sellner beskriver hur han har försökt lösa situationen genom att resa till Polen, Estland, Schweiz, Malta och Georgien för att etablera bankförbindelser. Han har även låtit andra personer öppna konton genom förvaltningsavtal för hans räkning. Inget har fungerat, enligt honom själv. Han publicerade en bild på vad han kallar sin samling av avslagsbrev och antydde att han överväger att göra ett konstverk av dokumenten med titeln "Näringsfrihet i EU".

Förlorade i domstol

I januari avgjordes en rättstvist i Oberlandesgericht Wien, Österrikes appellationsdomstol, där Sellner hade stämt banken Sparkasse för att ha sagt upp hans konto. Domstolen gav banken rätt och slog fast att den inte är skyldig att tillhandahålla företagskonton. Enligt domstolen finns det inte samma skyddsnivå för företagskonton som för privata konsumentkonton, och risken att nekas ett företagskonto är en del av den allmänna affärsrisken. Sellner hade vunnit målet i första instans men förlorade alltså vid överklagandet. Han meddelade att han avser att ta ärendet till högsta instans. — Det är en förlorad drabbning, men saken är ännu inte avgjord. Processen är för viktig för oss alla för att ge upp nu, sade han till tyska Junge Freiheit.

Driver två rättsprocesser

Identitärledaren driver för närvarande rättsprocesser mot både den österrikiska och den tyska staten. Han har vädjat om donationer för att täcka de stigande rättegångskostnaderna, eftersom den förlorande parten i slutändan måste betala motpartens samtliga kostnader. Sellner har tidigare fått bankkonton uppsagda även utomlands. År 2022 avslutade den schweiziska banken Postfinance hans konto. Han har även tidigare fått inreseförbud till flertalet länder. Den identitära rörelsen, som Sellner leder i Österrike, förespråkar likt Restore Britain, "remigration" – att personer med invandrarbakgrund ska återvända till sina ursprungsländer.

25 år sedan mordet på Daniel Wretström

Markus Andersson — Sun, 09 Nov 2025 11:48:01 +0000

Den unge nationalisten Daniel Wretström misshandlades och knivmördades brutalt i ett dike den 9 december år 2000 i Stockholmsförorten Salem av ett invandrargäng. Mördaren Khaled Odeh som skar halsen av 17-åringen och hans fyra andra kumpaner undslapp alla fängelse och mordet har kommit att bli symboliskt för det ökade svenskfientliga våldet i Sverige. Nu hålls en minnesmanifestation den 6 december, 25 år efter mordet, som väckte stark avsky bland unga svenskar. Mordet på Wretström skedde i en tid då svenska medier året innan hade hängt ut 62 personer som nazister och ett ”hot mot demokratin”. Statsminister Göran Persson och andra ledande socialdemokrater lovade i stora medieutspel samma år som mordet att ”krossa” rasisterna. Massinvandringen till Sverige hade vid tidpunkten på allvar börjat påverka landets demografiska sammansättning, skapat djupa etniska och kulturella splittringar samtidigt som den förda politiken drevs i riktningen att planlagt omvandla ett av världens mest homogena länder till ett mångkulturellt samhälle. Politiken som avsiktsförklarades av Olof Palme redan 1975 och som från 90-talet på allvar drevs från högsta politiska ort bidrog till den ökade otryggheten och blev startskottet för det gängvåld som idag skenat och gjort Sverige till ett av Europas mest osäkra länder. Motreaktionen, främst bland Sveriges unga som tidigast drabbades av otryggheten och samhällsomdaningen, blev en ökad nationalism. Utvecklingen tog fart i en nationell rörelse som omfattade både politik, kultur, musik och andra uttryck med betoning på patriotism, bevarandet av svenskhet och ett ökat nationellt självmedvetande med krav på stopp för massinvandringen. Svenska massmedier var drivande i samma riktning som regeringen med omvandlingen av Sverige mot en mångkultur och bidrog till att demonisera alla uttryck och reaktioner mot denna riktning vilket främjade subkulturer som minskade legitimiteten för alla former av motstånd. Massmediernas agerande bidrog också till att hålla tillbaka nationalistiska partier som Sverigedemokraterna i opinionen och drev in oseriösa personer i organisationer som arbetade för nationellt självbevarande. Unga svenskar som reagerade mot utvecklingen saknade kanaler och demoniserades som "främlingsfientliga" vilket kraftigt drev på en polarisering och sporrade unga invandrare till hot och våldshandlingar mot svenskar. Den unge nationalisten Daniel Wretström blev ett offer för den politiska och mediala hetsen och mördades i Stockholmsförorten Salem, vilket kom att bli symboliskt för det ökade svenskfientliga våldet i Sverige. Till minne av honom anordnades ett fackeltåg och den så kallade Salemmanifestationen samlade under det tidigare 2000-talet årligen tusentals svenskar, främst yngre. Den 6 december, 25 år efter mordet, arrangeras på nytt en manifestation för att hedra minnet av den mördade unge nationalisten. Arrangören skriver på sin hemsida att manifestationen är politiskt obunden. Liksom under 2000-talets manifestationer samlas man på Rönninge pendeltågsstation för att marschera mot platsen där Wretström miste livet.

Timbro-ekonom: ”Nationalism farligare än socialism”

Jan Sundstedt — Sun, 28 Sep 2025 11:03:02 +0000

Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro och känd provokatör, överväger att rösta på Miljöpartiet i nästa års val. Han menar att SD:s nationalism hotar samhället mer än de rödgrönas socialism. Fredrik Kopsch är känd för sina återkommande politiska utspel. I en färsk intervju med Dagens ETC bekräftar han att han överväger att lägga sin röst på Miljöpartiet i nästa års val. Detta trots att partiet vill stänga ned kärnkraften, höja skatten på drivmedel och införa kvotering i bolagsstyrelser. – Jag utesluter inte att rösta på Miljöpartiet, säger han i intervjun. Kopsch förklarar att han inte längre ser vänstern som ett hot mot det öppna samhället. Kampen mot socialismen är enligt honom vunnen. Istället pekar han ut den nationalism som uttrycks av Sverigedemokraterna som det största samhällshotet. Han öppnar också för en annorlunda taktik i valbåset. – Jag överväger att tillämpa en slumpstrategi där jag tar sju valsedlar från Centerpartiet och tre från Miljöpartiet och drar en på måfå. På så sätt väger jag rösten 70/30 mellan partierna. Migration står fortfarande högst på hans agenda. Han vill se en i princip fri invandring utan volymtak. – Ja, migration är min viktigaste politiska fråga.

Sänkt matmoms är ett populistiskt och dåligt förslag. Av ganska många skäl.
Låt mig förklara i en tråd. pic.twitter.com/5XDcDsczEe — Fredrik Kopsch (@FredrikKopsch) September 4, 2025

"Maten i Sverige är för billig"

Fredrik Kopsch och Timbro är kända för provokativa utspel. Ett urval av de mest uppmärksammade är:

Sänkt matmoms är "högerpopulism" och "maten i Sverige är för billig".
Regeringens prisövervakning är att likna vid "sovjetiska tendenser".
Kyrkor i Stockholms innerstad kan med fördel rivas för att bygga höghus.
Man har berömt polisens satsning på att rekrytera fler arabisktalande poliser.
Byggbolagen kan bygga lägenheter utan kök med hänvisning till att "det går lika bra att äta ute på restaurang".

Med sina nya uttalanden fortsätter Fredrik Kopsch och Timbro att provocera både höger och vänster. Kopsch beslut att eventuellt rösta på Miljöpartiet i valet 2026 kan ses som ett uttryck för att han prioriterar motstånd mot nationalism framför kritik mot socialism. Han säger också att han tidigare röstat på Miljöpartiet i EU-valet och på Feministiskt initiativ 2014. Fredirk Kopschs senaste utspel har skapat debatt i media och bland politiska kommentatorer, och Timbro har återigen visat att dess medarbetares idéer inte nödvändigtvis följer traditionella partilinjer.

Nationalistledare stoppades på Arlanda – påstods hota svenska värderingar

Jan Sundstedt — Tue, 05 Aug 2025 08:51:16 +0000

Den brittiske nationalisten Mark Collett, ledare för organisationen Patriotiska alternativet, frihetsberövades av svensk gränspolis direkt vid ankomsten till Arlanda flygplats i fredags - och utvisades därefter. Han var inbjuden talare på en sommarfest anordnad av nationalistföreningen Det fria Sverige i Töreboda, men stoppades med motiveringen att han ”utgör ett hot mot den allmänna ordningen, samhällets struktur och de värderingar på vilka Sverige och Europa är byggda”. Enligt Colletts egen redogörelse hölls han kvar på flygplatsen i över 25 timmar, utan tillgång till bagage eller pass, trots att han inte var misstänkt för något brott. ”Efter att ha varit strandad mer än 25 timmar på flygplatsen kom två poliser till slut och sade att det var dags att ge sig i väg. De följde mig till en gate och såg till att jag kom ombord på ett direktflyg hem”, skriver han på Telegram. Han konstaterar vidare att inget EU-land skulle drömma om att behandla en illegal invandrare på det sätt som svensk gränspolis behandlade honom – trots att han reste in i landet helt lagligt. Utvisningen grundas på utlänningslagen (8 kap. 11–12 §§), som ger myndigheter rätt att neka inresa för utlänningar som bedöms utgöra ”ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse”. Vad detta innebär i praktiken är dock mycket otydligt och lämnar ett omfattande och godtyckligt tolkningsutrymme. Kritiker menar att lagen används för att förhindra regimkritiker och oliktänkande från att resa in i landet, baserat på deras åsikter snarare än på faktisk brottslighet.

Ideologiskt styrd gränskontroll

Collett är sedan decennier en välkänd profil inom brittisk nationalism, med en tydligt invandringskritisk och etnonationalistisk agenda. På vilket sätt hans uppfattningar om att utomeuropeisk massinvandring är destruktivt och negativt skulle utgöra ett hot mot svenska intressen är dock oklart. Enligt kritiker visar fallet snarare på en ideologiskt styrd gränskontroll, där politiska ställningstaganden – inte handlingar – avgör vem som tillåts inresa. Det finns ingen brottsutredning eller utredning mot Collett, och inga uppgifter tyder på att han planerade något olagligt. Ändå bedömdes hans blotta närvaro som oförenlig med svenska värderingar – en bedömning som alltså räckte för att frihetsberöva honom och verkställa en utvisning. Istället för att granska gränspolisens rättsosäkra agerande mot regimkritiker har flera svenska etablissemangsmedier tagit tillfället i akt att gå till attack mot Collett - som bland annat beskrivs som en farlig "nazist", "vit makt-ledare" och "högerextremist".

Anti-invandringsprotester sveper över Polen

Jan Sundstedt — Mon, 21 Jul 2025 11:01:59 +0000

Tusentals människor deltog under lördagen i samordnade protester mot invandring i ett dussintal städer runtom i Polen. Demonstrationerna, som organiserades av det nationalistiska oppositionspartiet Konfederationen, möttes på flera håll av motdemonstrationer och har väckt livlig politisk debatt. Protesterna, som hölls under parollen "Stoppa invandringen", samlade stora folksamlingar i städer som Warszawa, Krakow, Wrocław och Katowice, rapporterar den brittiska statskanalen BBC. Den största demonstrationen ägde rum i Katowice, där lokala medier uppgav runt 3 000 deltagare. I Warszawa hölls samtidigt mindre motdemonstrationer av vänsterorienterade grupper, som framförde budskap om solidaritet med migranter och asylrätt. På vissa håll rapporterades spänningar mellan grupperna, men enligt polisen utbröt inga allvarligare våldsincidenter. Arrangörerna och flera framstående politiker, inklusive politiker från det konservativa oppositionspartiet Lag och Rättvisa (PiS), hävdade att Polen står inför en "växande våg av illegal migration". Dessa och flera andra talare krävde även hårdare gränskontroller, militära befogenheter för gränsvakter och regeringens avgång.

Polacy pokazują dzisiaj wielką siłę.
Frekwencja na protestach w całym kraju jest jasnym sygnałem, że obywatele oczekują natychmiastowych zmian w podejściu władz do kryzysu imigracji. I są gotowi wyjść na ulice, by się o to upomnieć.#StopImigracji pic.twitter.com/Dd1lbiofqs — Krzysztof Bosak (@krzysztofbosak) July 19, 2025

Översättning: "Det polska folket visar stor styrka i dag. Deltagandet i protester över hela landet är ett tydligt tecken på att medborgarna förväntar sig omedelbara förändringar i myndigheternas sätt att hantera invandringskrisen, och de är redo att gå ut på gatorna för att kräva det".

Slagord mot EU

Många demonstranter bar polska flaggor, höll upp banderoller med budskap som "Stoppa migrantinvasionen" och ropade slagord mot EU:s migrationspolitik. Under vissa demonstrationer hölls en tyst minut för en ung polsk kvinna som nyligen mördades i Toruń – ett fall där en utländsk medborgare misstänks och som använts av högerpolitiker som argument i debatten. Demonstrationerna ägde rum bara någon vecka efter att den polska regeringen återinfört tillfälliga gränskontroller mot Tyskland och Litauen, med hänvisning till oro över flyktingströmmar och anklagelser om att Berlin skickar asylsökande över gränsen – ett påstående som avvisats av tyska myndigheter. Polens migrationsdebatt har intensifierats i takt med nya EU-beslut om gemensam asylpolitik och ökade spänningar kring landets östra gränser. Samtidigt visar officiella siffror att antalet migranter som anländer till Polen i år är lägre jämfört med tidigare år, trots att frågan upptar en allt större plats i den politiska debatten. Regeringen har, förutom nya gränskontroller, infört hårdare regler för asylsökande och utlovat ytterligare resurser till gränsbevakningen. Frågan om migration förväntas förbli ett av de mest polariserande ämnena i polsk politik under den närmaste tiden.

Dissektion av Jordan Petersons förkastande av identitetspolitik

Osignerad — Mon, 05 May 2025 17:01:37 +0000

Den kanadensiske professorn Jordan B Petersons avfärdande av identitetspolitik är fåfäng inför ett politiskt etablissemang som gemensamt beslutat påtvinga Europa massinvandring. Den europeiska minskande befolkningens kulturella identitet ifrågasätts medan utomeuropeiska folks kollektiva kultur uppmuntras.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 9 maj 2018.

Peterson bemöter ofta anklagelser om att vara högerextrem med att han är klassisk liberal eller libertarian, eftersom han motsätter sig det som kallas "vitt privilegium". Han är dock en ordinär konservativ som navigerar i ett akademiskt landskap där enbart vänsterorienterade är välkomna. Mot bakgrund av denna vänsterdominans kan Peterson framstå som extremt höger, eftersom han kritiserar att våra universitets konsensus definieras av akademiker som offrar individuella identiteters särdrag genom att lovsjunga förmenta etniska minoriteter som muslimer och hbtq-rörelser. Peterson hävdar att både vänstern och högern bedriver en identitetspolitik som prioriterar gruppskillnader framför individuella olikheter. Han värdesätter västerländska ideal där en persons rättigheter inte skall vara avhängig tillhörighet till ras eller sexuell identitet. Vänsterns identitetspolitik grundar sig på att sexuell inriktning enbart är en social konstruktion samtidigt som den sexuella identiteten lättvindigt kan justeras genom tillfälliga nycker. På massinvandringens och mångkulturens villkor är inhemsk individualistisk politik riskabel. Denna attack på postmodernistisk identitetspolitik är måhända acceptabel. Problemet är att individualistisk politik i vår samtid, med kollektivt kulturella och multikulturella identiteter, är riskfylld. Européer har varit självständigt ansvariga under en politik med individuella rättigheter. Detta libertarianska tänkesätt har fungerat väl innan europeiska nationer öppnade för miljontals immigranter från länder med nedärvd kollektivistisk kultur. Européer var klassiskt liberala avhängigt antagandet att deras nationer faktiskt skapades och beboddes av ett folk med stark etnisk identitet, gemensamma traditioner och ursprung. Ingen nation har någonsin skapats av främmande individer utan på etnonationalistisk identitet och en tydlig känsla för vem som är vän och vem som är fiende. Västerländska nationer har, vilket var tydligt innan 60-talet, på ett unikt och framgångsrikt sätt kombinerat individuella rättigheter med en stark etnisk identitet. Minoriteters rättigheter är förenliga med denna liberala etniska nationalism. Vad som inte är förenligt med dessa liberala rättigheter är mandatet att tvinga Västeuropas länder att bevilja medborgarskap till miljontals främmande immigranter. Den libertarianism som Peterson försvarar är knappast den klassiska utan snarare en kulturmarxistisk variant, konstruerad av samma akademiska vänster han föraktar. Han menar att han är emot särbehandling för någon specifik grupp och att han inte ägnar sig åt identitetspolitik, medan mänskligheten sedan urminnes tider tenderat att bilda grupper efter social, kulturell, sexuell, ekonomisk etc. tillhörighet. Peterson utkämpar därmed en fåfäng och ensidigt avväpnande strid för en individualism som kollektivt angrips av feminismen och etablissemangets mångfaldspraktikanter. Vänsterns identitetspolitik kan bara utmanas av en identitetspolitik som erkänner naturens biologiska realiteter och nationell gemenskap. Dr. Ricardo Duchesne Detta är en något förkortad och bearbetad version av den längre engelska originalartikeln som tidigare publicerats av Council of European Canadians. Översättning: Per Johansson

När globalismen hotas svarar makten med förtryck

Jenny Piper — Sun, 04 May 2025 11:38:08 +0000

Efter att den tyska säkerhetstjänsten BfV beslutat att klassa partiet Alternativ für Deutschland (AfD) som ”högerextremt” – vilket ger regimen möjlighet att infiltrera, massövervaka och sabotera för det populära oppositionspartiet – har det tyska vänsterblocket gått vidare med att försöka totalförbjuda partiet - som är Tysklands näst största parti i förbundsdagen och som i färska mätningar varit landets största parti. Som förväntat har detta passerat utan invändningar hos det svenska etablissemanget, som är precis samma skrot och korn som sin tyska motsvarighet. USA:s vicepresident JD Vance håller dock inte igen på kritiken och uppmärksammar tilltaget på X. ”AfD är det populäraste partiet i Tyskland och det absolut mest representativa för Östtyskland. Nu försöker byråkraterna förstöra det. Västvärlden rev ner Berlinmuren tillsammans. Och den har återuppbyggts – inte av Sovjet eller av ryssarna, utan av det tyska etablissemanget”.

The AfD is the most popular party in Germany, and by far the most representative of East Germany. Now the bureaucrats try to destroy it.
The West tore down the Berlin Wall together. And it has been rebuilt—not by the Soviets or the Russians, but by the German establishment. https://t.co/Un6suHtSNJ — JD Vance (@JDVance) May 2, 2025

Inom hela Europa motarbetar makthavarna kraftfullt och tyvärr effektivt de växande partierna som omfamnar nationalism i stället för globalism, vilket går emot det etablerade politiskt korrekta synsättet som tillåtits dominera så länge utan något större motstånd. Förbud och ökad repression mot oliktänkande breder nu ut sig – hoppet står till att övriga Europas folk ska ta kampen mot överheten och stå upp för sina värderingar samt riktig demokrati. Den välindoktrinerade befolkningen i Sverige lär i alla fall inte vara en bidragande faktor – tvärtom ställer vi oss genast på förtryckarnas sida, redo att peka finger. Jenny Piper