marxism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sun, 21 Dec 2025 21:05:43 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg marxism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Radikalfeminismens facit: ”Så många förstörda liv” https://nyadagbladet.se/kultur/radikalfeminismens-facit-sa-manga-forstorda-liv/ https://nyadagbladet.se/kultur/radikalfeminismens-facit-sa-manga-forstorda-liv/#comments Sun, 21 Dec 2025 13:00:03 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=47408 Alla som kan sin feminismhistoria vet att det började med Betty Friedan, Kate Millett och Germaine Greer. Det var deras insatser som var startsignalen för "Women's Lib" (Women's Liberation Movement), som med början på 1960- och 70-talen skulle komma att sprida sig över hela den icke-muslimska världen. Betty Friedan (1921-2006) var först med sin bok "Den feminina mystiken" (1963). Sedan kom Kate Millett (1934-2017) med "Sexualpolitiken" (1970), samtidigt som australiensiska Germaine Greer (född 1939) med "Den kvinnliga eunucken" (1970).
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet 20 februari 2018
Ett halvsekel senare lever vi i feminismens baksmälla, och inga smärtstillande medel hjälper mot insikterna om vad denna i grunden marxistiska rörelse har fört med sig och fortfarande för med sig, inte bara för kvinnorna utan också för männen, barnen och hela mänskligheten. "När kvinnorna går fel följer männen efter." – Mae West "Socialism är misslyckandets filosofi, okunnighetens krig och avundens evangelium; dess inneboende avsikt är att dela eländet lika." – Winston Churchill Feministikonen Kate Millett avled i höstas, 82 år gammal, i hjärtstillestånd. Två år före hennes död skrev hennes syster Mallory Millett en artikel där hon obarmhärtigt avslöjar sina egna upplevelser och åsikter om resultatet av systerns och andra kvinnoaktivisters radikalfeminism: "Så många förstörda liv." Det märks att Mallory Millett har kämpat hårt och länge med den lojalitetskonflikt som ligger i att öppet och offentligt ta avstånd från sin egen syster och hennes ideologi. Hon skriver: ”Om du ser ett förräderi i det jag skriver, ett förräderi mot min syster: jag har kommit att identifiera mig med människor som Svetlana Stalin (Allilujeva) eller Juanita Castro; människor som talar klarspråk om en familjemedlem som har gjort stor skada.” Jag, Julia Caesar, har översatt och redigerat Mallory Milletts artikel nedan. Originalet går att läsa här.
  "Jag gick ut universitetet som kommunist och ateist, precis som min syster Katie hade gjort sex år före mig. Efter flera år utomlands var jag nyskild och höll på att skapa ett nytt liv för min dotter och mig när Katie sa: "Kom till New York! Vi gör revolution! Vi bygger upp en nationell kvinnoorganisation, och du kan bli en del av den." Jag hade inte träffat henne på flera år. Så började min period som omedvetet vittne till historien. Jag bodde hos Kate och hennes japanske make, Fumio, när hon avslutade sin första bok, en doktorsavhandling vid Columbia University, "Sexual Politics." Det var 1969. Kate erbjöd mig att gå med henne på ett möte hos en vän, Lila Karp. De kallade det en ”medvetandehöjande grupp”, en typisk kommunistisk övning, något som praktiserades i det maoistiska Kina. Vi samlades kring ett stort bord, och ordföranden öppnade mötet med litanior, något som liknade en katolsk mässa. Men nu var det marxism som predikades. Varför är vi här idag? – För att göra revolution! Vilken typ av revolution? – Kulturrevolution! Och hur gör vi kulturrevolution? – Genom att förstöra den amerikanska familjen! Hur förstör vi familjen? – Genom att förstöra den amerikanske patriarken! Och hur förstör vi den amerikanske patriarken? – Genom att krossa hans makt! Hur gör vi det? – Genom att förstöra monogamin! Hur kan vi förstöra monogamin? – Genom att främja promiskuitet, erotik, prostitution och homosexualitet! Det de sa gjorde mig målös. Jag trodde inte mina öron. Vad var det här för människor? De fortsatte med en lång diskussion om hur man går vidare mot de här målen genom att inrätta en nationell organisation för kvinnor. Det var tydligt att vad de ville ha var inget mindre än en fullständig dekonstruktion av det västerländska samhället. Strategin var att invadera varenda amerikansk institution. De måste alla infiltreras av "revolutionen": media, utbildningssystem, universitet, gymnasium, skolstyrelser. Sedan rättsväsendet, lagstiftarna, och även bibliotekssystemet. De var som ett gäng fantasifulla och bortskämda barn. Själv var jag i chocktillstånd efter att ha bott i länder i tredje världen i flera år utan att kunna resa tillbaka till USA. Jag var en av dem som, när de återvände till amerikansk mark, kände extas när de var hemma i USA. Jag knäföll på marken och täckte den med kyssar. Jag hade insett hur fantastiskt mitt födelseland är och brydde mig inte om vad någon annan tyckte, eftersom de inte hade sett vad jag hade sett eller varit där jag hade varit. Jag hade vuxit ifrån kommunismen från min universitetstid. Hur kunde tolv respektabla amerikanska kvinnor – privilegierade akademiker vid fina institutioner, med avancerade universitetsgrader, intelligenta och resonabla – hur kunde de tro att de skulle lyckas med sådan ondskefull grandiositet? Och varför? Jag avfärdade det som luftslott. Jag fortsatte med mitt nya liv i New York, medan min syster blev känd för sina böcker och presenterades på omslaget av Time Magazine. Time kallade henne "kvinnorörelsens Karl Marx". Orsaken var att hennes bok innehöll en kurs i marxism för kvinnor. Hennes tes var att familjen är en plats för slaveri, där mannen är förtryckare och kvinnan och barnen är proletariatet. Det enda hoppet för kvinnors befrielse är att springa för livet. Detta var den nya kvinnorörelsen. Kate Milletts böcker trollband de akademiska klasserna, och snart infördes ”kvinnostudier” vid högskolor över hela landet med hennes böcker som obligatorisk läsning. Föreställ dig att en flicka på 17 eller 18 år sitter vid köksbordet med sin mamma. Mamman studerar kursplanen för dotterns första år på college. Där finns en kurs som heter "Women's Studies". "Hmmm, det kan vara intressant", säger mamman. "Kanske kan du få något ut av det här." Hur skulle hon kunna misstänka att det här är en kurs där hennes dotter kommer att lära sig att hennes pappa är en skurk? Att hennes mamma är en dåre som tillåter en man att förslava henne med barbariska metoder som monogami, familjeliv och moderskap? Ett sådant slöseri med hennes talanger! Flickan får inte följa i sin mammas fotspår. Det skulle vara att underkasta sig ett liv som redskap för någon dominerande man, en förtryckare som har hypnotiserat henne med trick som romantisk kärlek. "Låt dig aldrig luras in i detta bedrägeri", får hon lära sig. Men även om män inte är något att ha bör hon använda sig av dem för sin egen orgasmiska tillfredsställelse. Hon ska ligga med så många män som möjligt för att vara obunden och fri. När professorerna i kvinnostudier är klara med din dotter kommer hon att vara ett skal av den oskyldiga flicka du kände, övertygad om att hon, även om hon ligger med varenda kille, inte bör bli gravid. Som utövare av promiskuitet blir hon expert på tekniker för att förebygga graviditet, i synnerhet abort. Målet med kvinnors frigörelse är att få varje kvinna att förlora all empati för pojkar, män och spädbarn. De känsligaste aspekterna av hennes själ förråas tills hon inte har någonting emot att mörda sitt eget barn i livmoderns varma lilla skyddsrum. Hon kommer att bli undervisad om att hon, för att bli en fri kvinna, måste bryta mot lagen. Det är helt rimligt, eftersom all västerländsk lag, sedan Magna Charta och till och med tidigare, är en sammansvärjning av den onde vite mannen, vars verkliga syfte är att tvinga henne till slaveri. "Bryt mot lagen! Var en rebell! Var trotsig!" "Alla kvinnor är prostituerade", kommer hon att få veta. Du är antingen väldigt smart och använder sex för ditt eget nöje och utveckling som helt fri människa, precis som män, genom att vara promiskuös. Eller du kan vara en professionell prostituerad, en lönsam affär för kvinnor. Eller du kan låta dig duperas som din mamma och prostituera dig själv för en enda man, och därigenom låta dig kontrolleras av "förtryckaren". Alla gifta kvinnor är "enmanshoror". Det finns inget slut på de absurditeter din unga dotter kommer att bli övertygad om att svälja. "Jag hoppar från kille till kille så mycket som jag vill, och ingen kan stoppa mig, för jag är frigjord!" Med andra ord kommer de här människorna att göra din dotter till en slampa med min systers böcker som instruktionsmanualer. [caption id="attachment_47419" align="alignnone" width="640"] Foto: Pixabay[/caption] Hon kommer att berätta för dig: "Jag kommer nog aldrig att gifta mig, och om jag gör det kommer det att vara efter att jag har etablerat min karriär" – vilket i dag ofta betyder aldrig. "Jag ska behålla mitt eget namn, och jag vill verkligen inte ha barn. De är så besvärliga och är bara i vägen." De kommer att säga till henne: "Låt inte någon man degradera dig genom att låta honom öppna dörrar för dig." "Att bli kallad ”dam” är en förolämpning." "Ridderlighet är ett medel för ägande." Jag känner kvinnor som föll för den här trosbekännelsen när de var unga och som nu, i 50-60-årsåldern, gråter av sorg över de barn som de aldrig kommer att få och som de kallblodigt tog livet av för att värna den tomma, kärlekslösa framtid som de nu lever i utan att kunna gå tillbaka. "Var är mina barn? Var är mina barnbarn?" snyftar de. Många gånger har jag fått höra: "Din systers böcker förstörde min systers liv!" [caption id="attachment_47413" align="alignright" width="280"] Bette Davis (1908-1989)[/caption] Under samma tid som de här kvinnorna invaderade våra institutioner förändrades den amerikanska kvinnans karaktär drastiskt av förebilder som Rosalind Russell, Bette Davis, Deborah Kerr, Eva Arden, Donna Reed, Barbara Stanwyck, Claudette Colbert, Irene Dunne, Greer Garson. De var enastående kvinnor som inte behövde några maktlektioner och vars egna personligheter, liksom de karaktärer de tolkade, var starka och tydliga i konturerna. Deras röster var så olika att du kunde urskilja dem med detsamma. Vi kände alla Rita Hayworths röst. Vi kände alla Katharine Hepburns röst. Kvinnorna i dagens Hollywood, efter den stora kvinnobefrielsen, ser alla exakt likadana ut, och deras röster låter likadant, dessa Julies och Jessicas! Den amerikanska kvinnans karaktär har snedvridits av den skadliga rörelse som kallas feminism. Varifrån kom den här vulgära, tatuerade, laglösa varelsen som utan att blinka mördar sitt barn och sedan går för att festa utan att känna något samvete eller ånger? Och detta under en så kort fas i historien? [caption id="attachment_47412" align="alignnone" width="640"] Rita Hayworth (1918-1987). Foto: 20th Century Fox[/caption] När kvinnorna vid Lila Karps bord i Greenwich Village bestämde sig för att förstöra den amerikanska familjen genom att övertala unga kvinnor att hata västerländsk lag, män och äktenskap, fullföljde de precis vad de menade. Deras önskan – jag bevittnade det vid flera möten tills jag blev sjuk av deras hat – var att slita isär det amerikanska samhället, familjen och "den patriarkale slavägaren", det vill säga den amerikanske mannen. [caption id="attachment_47417" align="alignright" width="280"] Mao Zedong (1893-1976)[/caption] Vi är alla så upptagna med att gratulera varandra, eftersom Ronald Reagan "vann det kalla kriget utan att skjuta ett enda skott" att vi helt missar sanningen – att Mao, med sin lilla röda bok, och Sovjet vann det kalla kriget utan att skjuta ett enda skott genom att ta över våra kvinnor, våra unga och sinnena på alla dem som låter sig handledas av Noam Chomsky och Howard Zinns läroböcker. Om du ser ett förräderi i det jag skriver, ett förräderi mot min syster: jag har kommit att identifiera mig med människor som Svetlana Stalin (Allilujeva) eller Juanita Castro; människor som talar klarspråk om en familjemedlem som har gjort stor skada. Lojalitet kan vara mycket destruktiv. Jag har varit en av de tysta, men till slut öppnar jag munnen. Flickor har utsatts för något ont i åratal. Det är ondska. Jag mår illa av det. Massförstörelsen, det oundvikliga resultatet av alla socialistiska/kommunistiska experiment, lämnar spillror efter sig. Så mycket grace, kvinnlighet och skönhet som har gått förlorade. Så många förstörda liv."   Mallory Millett   Denna artikel har tidigare översatts till svenska och publicerats på Julia Caesars blogg]]> https://nyadagbladet.se/kultur/radikalfeminismens-facit-sa-manga-forstorda-liv/feed/ 2 Kampen om det kulturella herraväldet https://nyadagbladet.se/kronikor/kampen-om-det-kulturella-herravaldet/ https://nyadagbladet.se/kronikor/kampen-om-det-kulturella-herravaldet/#comments Tue, 15 Jul 2025 13:27:08 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=72180 Antonio Gramsci var en italiensk marxist, som levde mellan 1891 och 1937. Gramsci var en ledande kommunist och upplevde efter första världskriget hur kommunisterna i många länder misslyckades med att genomföra den revolution Marx förutsett. Han fängslades 1926 av fascistregimen i Italien och dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff, men dog 1937 beroende på sjukdom och bristande fängelsevård.
Krönikan publicerades ursprungligen den 14 april 2024.
Under fängelsetiden tilläts han skriva och författa och lyckades då även smuggla ut sina manuskript. Hans syn på hur man bör påverka den politiska utvecklingen i ett land har senare publicerats och studerats och har medfört att han numera ibland kallas ”kulturmarxismens fader”. Det finns andra som också nämns som fäder till den ideologin, men Gramsci skapade den övergripande strategiska ramen inom vilken andra sedan utformat olika viktiga komponenter. Som rättrogen marxist hade Gramsci inget emot att med våld erövra den politiska makten genom en brutal revolution som i Ryssland – i det fall det var möjligt. Han fann dock att så inte var fallet allmänt i Europa efter världskriget (Finland är ett exempel) och skälet till det var att staterna där vanligen stöddes av civilsamhällen som präglades av rätt gemensamma borgerliga värderingar, och som inte accepterade ett kommunistiskt maktövertagande med våld. Gramscis banbrytande bidrag till den kommunistiska ideologin var att visa på en väg som ändå kunde leda till den politiska makten. Gramsci skiljer mellan manöver(rörelse)krig och positionskrig såsom medel att erövra makten. Den förstnämnda typen innebär just det ovannämnda direktanfallet, där revolutionärerna koncentrerat och ohämmat brukar våld mot staten i syfte att erövra denna, dess institutioner och maktmedel för att därigenom kunna dominera landet. Sådana anfall fungerar dock bara i länder med färre och svagare civila organisationer utanför den offentliga administrations- och maktapparaten. Under sådana omständigheter kan manöverkriget medföra ett övertagande av regeringsmakten och dess våldsmedel, vilket möjliggör att folket snabbt kan kuvas, eftersom det står utan ledare med brett inflytande i samhället genom många och starka organisationer, och som kan fungera som centrum för motstånd. I länder utan en starkare civil gemenskap är sannolikt de gemensamma värderingarna också betydligt svagare. I Europas länder misslyckades dock till kommunisternas förvåning marxistiska uppror överallt. Genom sin bredd och sitt inflytande på en stor del av befolkningen inklusive arbetarna, utgjorde civilsamhällena ett oöverstigligt hinder för den revolutionära aktiviteten. De borgerliga hade etablerat en sådan värdemässig hegemoni, att revolutionärernas mål och avsikter bröt mot de flesta invånares syn, vilket omöjliggjorde en allmän uppslutning av landets arbetarklass kring den röda fanan.1
Genom sin bredd och sitt inflytande på en stor del av befolkningen inklusive arbetarna, utgjorde civilsamhällena ett oöverstigligt hinder för den revolutionära aktiviteten.
Hegemonin möjliggjorde en styrning av samhället utan öppet tvång, våld eller ekonomisk påverkan. Gramsci formulerade då teorin för hur man genom ett varaktigt positionskrig (även kallat skyttegravskrig) först omvandlar ett fientligt civilsamhälle och långsamt mobiliserar det för att slutligen möjliggöra en våldsam revolution, som störtar den demokratiska (och troligen borgerliga) makten, som dittills styrt landet. Man erövrar alltså först civilsamhället innan manöverkriget (det våldsamma direktanfallet) sker mot staten. De politiska ansträngningarna inriktas då med andra ord till största del mot civilsamhället i alla dess förgreningar: de politiska partierna, media av alla slag, folkrörelser, skolor och högre utbildning, fackföreningarna, andra yrkessammanslutningar, kulturinstitutioner och stödorgan för kultur inom offentliga sektorn, kulturlivet i övrigt inklusive populärkultur, landets tongivande kyrka och andra religiösa sammanslutningar, NGOs och större intresseföreningar, vissa typer av företag, rika stiftelser och så vidare. Genom dagens kulturmarxism (också baserad på postmodernistisk filosofi) har kommunisterna utvecklat nya effektiva metoder att vinna inflytande i olika delar av samhället. Man försöker även att omvandla själva språket, där ordens innebörd helt eller delvis ändras.2 Särskilt verksamt är att sedan länge accepterade begrepp, såsom demokrati, tolerans och det allmänna människovärdet, omstöps för att betyda något annat än tidigare. Samtidigt försöker man förknippa begrepp med borgerligt eller frihetligt innehåll till något negativt eller skamligt.
Särskilt verksamt är att sedan länge accepterade begrepp, såsom demokrati, tolerans och det allmänna människovärdet, omstöps för att betyda något annat än tidigare.
Den revolutionära organisationen är beroende av många troende, som kan arbeta i civilsamhällets organisationer, föreningar etcetera för att stegvis vinna inflytande där och kunna påverka organisationens värderingar och aktivitet. De flesta av dessa personer kanske inte är medvetna om hela sin roll utan drivs bara av de värderingar de bibringats. Genom kulturmarxismens främsta politiska delstrategi: identitetspolitiken, kan man identifiera och mobilisera ett stort antal anhängare, som då kan bibringas även andra värderingar än gällande det specifika identitetsområdet. Genom dessa och motsatsställningen gällande identiteten bibringas anhängarna en samhällssyn, som bryter sönder samhörigheten med andra medborgare i landet, och gör många av dem möjliga att använda också i andra sammanhang. Skyttegravskriget pågår under lång tid på alla samhällsområden med ständiga strider och ideliga lokala infiltrationer av motståndarens skyttegravar (viktiga civila organisationer såsom svenska kyrkan) och, vid framgång, erövring av och dominans över dessa nya territorier. Det leder till ytterligare möjligheter att samarbeta med andra övertagna positioner och att ytterligare kunna stärka inflytandet i samhället. Parallellt med det fortgår infiltrationen av den offentliga sektorn, vars viktigaste del är staten. Placering av pålitliga medarbetare i viktiga positioner, tillträde till statens alla funktioner, deltagande och försök till styrning av alla viktiga utredningar, samt utstötning av alla borgerliga anställda är viktiga inslag. Offentliga media och vissa fakulteter inom universiteten är i Sverige goda exempel på den sistnämnda policyn, och även inom borgerliga media har man nått långt. Att i fakulteter med röda lärare majoriteten av studenterna sedan anger, att de är socialister förvånar inte. Indoktrineringen i utbildningssektorn är effektiv. När socialisterna i framtiden (enligt teorin) erövrat de flesta viktiga skyttegravar och (a) kunnat utse nya ledningar där, och (b) på ett stort antal områden fört in nya värderingar och därmed format opinionen inom dessa dominerade organisationer, (c) vilka dessutom tillsammans kunnat omforma majoritetssamhällets syn (den värdemässiga hegemonin i landet har därmed övertagits), och därutöver (d) fyllt staten (och en del av övrig offentlig sektor) med anhängare, kan marxisterna till slut övergå till manöverkriget. Sverige är särskilt utsatt, då välfärdsstaten och långvarig tidigare massindoktrinering3 redan minskat civilsamhällets motståndskraft. Nu kan revolutionärerna snabbt erövra statens maktmedel, eftersom stödet av marxisterna från det civila samhällets sida är betydligt större än motståndet. Revolutionärerna kan börja utöva makt med tvång över hela samhället. Moderna diktaturer kan senare heller inte kastas över ända genom medborgarnas motstånd, såvida inte staten och dess positioner i civilsamhället sedan länge förruttnat (såsom skedde i Sovjetunionen). En regim, som kontrollerar statens maktmedel och med dominerande positioner i hela civilsamhället, kan systematiskt rensa ut och oskadliggöra sina motståndare och dessutom förstärka massindoktrineringen så att befolkningen blir anhängare eller helt passiviseras. De svenska kulturmarxisterna (och ännu värre vänsterelement) arbetar outtröttligt – men de flesta aktiva är säkerligen ovetande om det verkliga och slutliga syftet – att realisera Gramscis teorier och skapa den värderingsmässiga marxistiska hegemonin inom det svenska civilsamhället. Men även om många aktiva i huvudsak förblir demokrater, om och när vänstern skapat en kulturell hegemoni, och de därför inte accepterar en klar eliminering av demokratin, har de ändå medverkat till att skapa ett samhälle med system, kultur och regler, som är oacceptabla. De får inte lyckas med det!   Dan Ahlmark
Denna text publicerades ursprungligen den 18 januari 2020.
Källhänvisningar 1) New Statesman - Why Antonio Gramsci is the Marxist thinker for our times 2) Nya Dagbladet - Kulturmarxismen och språket 3) Contra - Massindoktrineringen i Sverige]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/kampen-om-det-kulturella-herravaldet/feed/ 9 Lasse Wilhelmson: Resan från judisk marxist till svensk nationalist https://nyadagbladet.se/kultur/resan-fran-judisk-marxist-till-svensk-nationalist/ https://nyadagbladet.se/kultur/resan-fran-judisk-marxist-till-svensk-nationalist/#comments Thu, 01 May 2025 05:04:04 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=105291 Det är en regnig höstdag i oktober när jag möter Lasse Wilhelmson i hans villa i Täby. Han har skördat honung från sin egen lilla biodling och sätter på en kopp te för att bjuda på ett smakprov. Mer uppvärmning än så behövs inte för honom för att dyka ner i ett djupt samtal om livet och omvärlden. Honungen är för övrigt mästerligt god, något jag sedermera blir ännu tydligare varse eftersom jag får med mig en väl tilltagen burk hem som tack för samtalet.
Artikeln publicerades ursprungligen den 14 augusti 2021.
Den 7 maj 1941 föddes Lasse Wilhelmson till en svensk far och en judisk mor. Det hade tagit flera år för fadern att övertyga moderns familj för att hon skulle få gifta sig med en icke-judisk man, men han gav sig inte och vann till slut deras hjärtan efter en ihärdig övertalningskampanj. I början av 60-talet hälsade familjen och Lasse själv ofta på i Israel för att besöka sina judiska släktingar. – Jag har bara goda minnen av min uppväxt, berättar Lasse. I hans släkt fanns framförallt skomakare och skräddare, eller ”lägre medelklass” och ”proletariat” som han själv beskriver det. – Det var vanligt folk, inga bankirer och oligarker och sånt, skojar han. Några år efter att han hade gjort militärtjänstgöring i Sverige bodde han från 1961 fram till 1963 på en så kallad kibbutz i Israel. – Jag ville ju ta reda på vem jag var. Många invandrare från andra länder har ju samma identitetsproblematik, berättar Lasse om tiden i Israel. Kibbutzerna beskriver han som socialistiska experimentsamhällen som lockade även icke-judiska ungdomar från utlandet. Även Israels armé försökte utnyttja dessa förhållandevis utbredda kollektivsamhällen, exempelvis genom att försöka sätta personer som vuxit upp på samma kibbutz i samma förband i den israeliska armén. – De där åren i början av 60-talet blev jag nästan frälst i Israel. Jag träffade arabiska människor som berättade hur man hade beslagtagit deras land men jag såg bara det jag ville se och fick mig till livs, säger han tillbakablickande. Det var dock inte frågor om varken Israels eller Palestinas relationer och framtid som senare skulle komma att väcka hans politiska intresse – utan den omvälvande vänstervåg som sköljde över Europa och även Sverige med den så kallade 68-rörelsens framfart.

"Vi riktiga marxist-leninister tyckte han var en riktig jävla mjukis"

Från 1965 och fram till 1972 kom Lasse att studera vid den pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och sedermera även att arbeta som lärare och forskare på ”Peddan” som den kallades i jargong. Institutionen leddes av Arne Trankell som var känd som en ytterst ”röd” professor politiskt sett, något han var långtifrån ensam om. – Vi som var riktiga marxist-leninister tyckte dock han var en riktig jävla mjukis, skämtar Lasse samtidigt som han understryker att det faktiskt var lite så de mer radikala ungdomarna uppfattade det. Vid sidan av att institutionen var genomgående röd politiskt, konstaterade han att det vid sidan av honom själv fanns ett ansenligt antal övriga judiska studerande vid institutionen. – Vad det där beror på kan man ju diskutera, men det var egentligen ingenting jag tyckte var märkvärdigt eller ens reflekterade över där och då, säger han. Lasses judiska identitet gav honom däremot vissa kval i relation till den tydliga marxistiska anti-imperialistiska diskursen, som även innefattade ett tydligt motstånd mot ockupationen av Palestina. I samband med att det så kallade sexdagarskriget bröt ut 1967 berättar han om sina egna blandade känslor inför de israeliska framryckningarna i Jordanien och Egypten. – Där satt vi ett gäng judiska marxister och lyssnade på radion om kriget. Teoretiskt och i praktiken stödde vi Palestinierna, men ändå kommer jag ihåg mina egna och de andras känslor över de israeliska framgångarna på marken när Sharon gjorde den avgörande rörelsen för att få slut på kriget. Vi tyckte Israel hade fel men ändå hoppades jag att de skulle vinna, berättar Lasse. Hans medstuderanden Hans Gordon och Lennart Grosin, som likt honom själv hade judisk bakgrund, skrev sedermera sina licentiatavhandlingar om just denna dubbla typ av identitet som förekom hos marxistiska judar. Själv ägnade han sin uppmärksamhet bland annat på att lägga grunden för fredsforskningen i Sverige, och hann även skriva en uppsats på temat tillsammans med Charles Westin - som senare skulle komma att bli Stiftelsen Expos ordförande och förbli så i många år.   [caption id="attachment_105300" align="alignnone" width="456"] Lasse Wilhelmson på bokmässan 2016.[/caption]   I slutet av 60-talet tilltog vänstervågen i Sverige och den övriga västvärlden på ett sätt som Lasse menar är svårt att återge till någon som inte var med då. Det var en omvälvande tid, på gott och ont, men han understryker fortfarande idag att han kan se många positiva sidor med den speciella anda som rådde under den så kallade 68-rörelsens högtidsdagar. Han nämner bland annat hur den nya öppenheten avspeglade sig inom den akademiska världen med tvärvetenskapliga seminarier och diskussioner som utvecklade det pedagogiska området bland många andra. Upptäckarglädjen och det fria samtalet är ett exempel på något som han konstaterar dock helt har försvunnit från vänsterpolitiska rörelser i samtidens Sverige. – Man öppnade upp, det var en debatt. Det var sånt som var bra där som först senare urartade eller blev dåligt. Rollen att vara systemkritiska, att jobba för yttrandefrihet och så vidare är det dock inte den rörelsen som spelar längre, den rollen spelas idag snarare i högre grad av nationella – det vill säga nationalister, menar Lasse. Under en tid var han medlem i kommunistiska partiet och kom därtill att sitta i den centrala ledningen för FNL-rörelsen i Sverige - riksstyrelsen för Vietnamrörelsen i Sverige - enligt hans egen och många andras bedömning vad som faktiskt utgjorde världens starkaste Vietnamrörelse. – I USA och andra länder var det mer flower-power, det fanns ingen organiserad Vietnamrörelse i samma grad som i Sverige. Han konstaterar att dåtidens breda vänsterrörelse såg mycket annorlunda ut jämfört med vad den sedermera skulle komma att utvecklas till och pekar bland annat på synen på nationalism och nationellt självbestämmande. – Vi talade för att Vietnams sak är vår, och med det menade vi att om vi hjälper till att stödja och försvara en annan liten nations självständighet och territoriella integritet – så innebär det också ett stöd för vårt eget oberoende. Den delen av 68-rörelsen var både nationalistisk och internationalistisk. Vi hade ju svenska flaggor i våra demonstrationer. På det viset var ju också vi både internationalister och nationalister, men det är många från den gamla vänstern som har glömt det eller låtsas ha glömt det.

Den största lärdomen: "Enhetsfronten"

Lasse menar att det finns många lärdomar att hämta från Vietnamrörelsen, bland annat vad som inom den marxistiska diskursen kallades och fortfarande kallas för enhetsfronten – en metodik som går ut på att formulera ett begränsat antal krav i paroller för att samla människor kring dessa. Den svenska Vietnamrörelsen använde denna metod systematiskt med stor framgång och blev stark även internationellt, något som bland annat föranledde att till och med statsministern Olof Palme gick med i deras tåg. ”USA ut ur Vietnam”, ”Stöd Vietnams folk på deras egna villkor” och ”Bekämpa den amerikanska imperalismen” var exempel på slagord man samlades kring. – Enhetsfronten är min största lärdom från 68-rörelsen, betonar han med eftertryck. I rörelsen fanns även en frän kritik mot Sovjet, som man benämnde som ”socialimperalism” - något som till och med fick Nordvietnams Moskva-ambassadör att kräva att få träffa ledningen och försöka få dem att avstå från denna kritik. Vid tillfället funderade ledningen inklusive Lasse på huruvida man skulle hålla tyst om dessa påtryckningar eller gå ut med dem i offentligheten. – Vi valde till slut att inte göra det för att vi trodde det skulle försvaga Nordvietnams kamp, berättar han och uttrycker ånger över detta. – I backspegeln tror jag det var det största felet vi gjorde, Nordvietnam hade nog befriat sig ändå och om det hade blivit en stor grej att de Sovjettrogna kommunisterna försökte påverka vårt oberoende hade Vietnam kanske inte kunnat gå in i Kambodja.   [caption id="attachment_105301" align="alignnone" width="387"] Exempel på en typisk 68-poster man lade upp i Täby centrum.[/caption]  

"Uppfattade Reinfeldt som en nolla"

När 68-vågen hade passerat kom barn, familj och jobb emellan. Fram till slutet av 90-talet var Lasses politiska engagemang fokuserat på kommunalpolitiken i Täby, där han satt i fullmäktige och kommunstyrelsen för Täbypartiet i 24 år. Under ett av dessa år arbetade han där nära med Fredrik Reinfeldt när denne gjorde ett kort gästspel i kommunpolitiken. Lokalpolitikerna hade vid tillfället en tradition att hälsa på företag i regionen, och de enda två som åkte ut på de besöken var Lasse och den blivande statsministern. – Jag uppfattade honom som en nolla. Han var ju egentligen inte intresserad av det, han stod bara och snackade skit i fullmäktige och hade ingenting att säga när vi besökte företagen i kommunen, säger han om Reinfeldt. – Han förstod att det var nödvändigt för att komma vidare, men för mig var det på allvar - företagarna hade problem och det var mest jag som snackade för jag hade en plan för regionen, berättar Lasse. – Till saken hör ju att Reinfeldts pappa också var moderat och aktiv i kommunpolitiken och var en av mina främsta supporters. Han tog ju avstånd från sin son senare i livet, det var en bra gubbe, avrundar Lasse temat. Under årens lopp hopade sig samtidigt efterhand allt fler frågetecken hos Lasse kring marxismen och den politiska vänstern i Sverige. Han nämner den vänsterpopulistiska S-tidningen Aftonbladets kulturchef och uttalade marxist Åsa Linderborg som ett exempel på något som väckte sådana frågor. – Man kan undra hur det kommer sig att en marxist kan få vara kulturchef på en av Sveriges största tidningar, som ägs av kapitalister. Hur kommer det sig att marxister och vänstern i Sverige aldrig frågar sig varför det är så?, frågar han sig. I början av 2000-talet återgick Lasse till allt mer djupgående studier och berättar att han ”köpte hyllmeter med böcker” i ett försök att få svar på sina frågor. Utgående från sitt intresse för judisk historia och marxismens rötter gjorde han snart en upptäckt som förbryllade honom.

Sionismen och marxismen

Enligt officiell historieskrivning är Theodor Herzl omnämnd som sionismens anfader och dess grundande skedde på sionistkongressen 1897. Lasse fann dock i sina studier att sionismens verklige upphovsman var Moses Hess i form av hans epokgörande bok Rom och Jerusalem - vilken i sin tur hade lagt en grund som Herzl tog vid. Hess var själv en av de första socialdemokraterna i Tyskland och introducerade även Karl Marx till socialismen som en framträdande mentor. Något som fick Lasse att särskilt höja på ögonbrynen var att Moses Hess även var Marx personliga suppleant på den kommunistiska internationalens två första möten. – Det var en första grej som chockade mig. Varför hade vi inte pratat om det här i våra studier i 68-rörelsen? Jag fick inte ihop det där. När jag hade vänt på den stenen tänkte jag att jag måste fortsätta på det spåret, berättar han. – Det enda sättet jag fick ihop det på var ju liksom att de tillhörde samma grupp. De var judar bägge två. Lasse konstaterar att det judiska som tema betraktat är minst sagt laddat för många att sätta ord på - även i de fall det är någon som han själv med judisk bakgrund som berör frågan. – Folk får hjärtat i halsgropen så fort man säger ordet jude eller judisk, och om man sedan lägger till begrepp som makt eller inflytande i samma diskussion – ja då är det ju supertabu, konstaterar han. Själva frågan om vad som egentligen konstituerar den judiska identiteten med dess religiösa, kulturella och etniska aspekter är heller inte helt enkel att besvara, menar Lasse. – Det där finns det ju olika uppfattning om. Enligt den mosaiska församlingen, alltså den religiösa församlingen i Sverige, är man jude om man har en judisk mor. Men man kan också bli jude genom att konvertera, men det är omständigt och otroligt sällsynt. De som gör det blir aldrig riktiga judar enligt andra judar, menar han. Utgående från detta synsätt är man alltså jude även om man anser sig själv vara ateist, eller om man själv anser att man inte är det. Det är ett förhållningssätt som Lasse själv dock inte delar och tar i detta stöd av den judiske forskaren Schlomo San. San noterar bland annat att 80 procent av dagens judar, ashkenasiska judar, härrör från att större delen av folket i kungadömet Khazarien, som låg mellan Svarta och Kaspiska havet på 700- och 800-talet, konverterade till judendomen. – De har överhuvudtaget ingen hemvist i Palestina. Och de resterande då – större delen av de 20 procenten – det är konverterade berber ifrån Nordafrika, förklarar Lasse och nämner den israeliske journalisten Gideon Levy på tidningen Haaretz som gjorde en undersökning på sin egen bakgrund, och ingenstans fann någon anknytning till Mellanöstern. Den stora divergensen inom judenheten gör det enligt Lasse tvivelaktigt om man faktiskt kan definiera judar som en distinkt etnisk grupp. – Jag har ju bott i Israel, och judar som bott i Jemen och Marocko ser ju helt annorlunda ut än de som kommer från Polen, Tyskland eller Sverige. Många som ser sig som judar är ju araber helt enkelt, förklarar han. Istället menar Lasse att det judiska i första hand är en identitet eller rentav en mentalitet. – Att vara jude är i första hand en identitet, mentalitet eller ideologi som jag ser det, och som är kopplad till den judiska staten Israel, förintelsen och utvaldheten. Det är delar som främst knyter samman judar, men det betyder inte att det är en enhetlig grupp – långtifrån, menar Lasse. – Samtidigt är det en extremt stamorienterad grupp som påminner om andra klanbaserade samhällen som finns i Sverige idag. De som är utanför gruppen betraktas enligt den kulturen inte som fullvärdiga människor, de är ”gojer”. Lasse betonar vad han skriver i sin bok Är världen upp och ner? - att alla sociala, religiösa eller etniska grupper av olika slag som regel värnar om sina särintressen - och att det uppfattas som helt legitimt att deras företrädare gör sitt bästa för att göra just det. Enligt samma princip, menar Lasse, bör det dock samtidigt också vara legitimt att kritisera sådana särintressen, oavsett vem de representeras av, i synnerhet om dessa strider mot allmänintresset. Därtill pekar han på att kritik mot specifikt judiska särintressen, aktivister eller makthavare som regel medvetet misstolkas som "antisemitism" – fientlighet till den judiska folkgruppen i sin helhet – som en metod för att tysta kritik. – Att diskutera ”zigensk makt” eller snarare maktlöshet, går bra. Men så snart man kritiserar judiska organisationer och dess företrädare, är den legitimiteten så gott som bortblåst, noterar han och menar att tabut är en direkt konsekvens av dessas kulturella, ekonomiska, mediala och politiska inflytande - som systematiskt riktar sig emot sådan kritik.

"Det var den andra chocken för mig"

Lasse lade dock alla känsliga tabun åt sidan och fortsatte att gräva i marxismens historia och ner i den ryska revolutionen. – Jag började köpa böcker om det där. De flesta av de källor jag hade då var skrivna av judiska professorer, historiker och så vidare, det är de som kan mest om det och har skrivit mest, säger han och nämner bland annat historieprofessorn Jurij Slezkin och hans bok ”The Jewish Century” som en klargörande pusselbit. I Slezkins forskning framgår bland annat att lejonparten av de socialistiska grupperingar som drev igenom och ratificerade den ryska revolutionen hade judiska företrädare. – Det var den andra chocken för mig och då fortsatte jag att tänka – varför diskuterade vi aldrig det här i 68-rörelsen? Vi hade ju studier om marxismen och kapitalismen och Marx och Lenin och Mao Tse-Tung - varför var det viktigare för oss att veta hur mycket de producerade i en liten bondby i Kina än att gå till de här grundläggande sakerna som hur Marx blev socialist och vilka det var som var i ledningen för den här så kallade ryska revolutionen? Efter ett tag upptäckte jag att det inte var någon rysk revolution utan en judisk statskupp, fortsätter han. Lasse menar på basen av sin forskning att det inte är någon överdrift att benämna marxismen som en i sina rötter judisk rörelse. – Många judar själva anser ju att det är på det viset och om man ser till hur det hela började med Moses Hess och Karl Marx och även tittar på den judiska statskuppen - den ryska revolutionen - så är det ju rätt tydligt att det är en judisk rörelse. Det innebär inte att majoriteten av dem som var eller är marxister är judar. Men den har grundats, iscensatts och letts av judar. Enligt hans uppfattning används marxismen i praktiken som ett politiskt vapen som en del av en mycket cynisk strategi. – På något sätt så handlar det om att försvaga andra grupper utom sin egen – för då stärks ju samtidigt den egna gruppen. Sionismen handlar om en judisk stat i Palestina och marxismen handlar om att man ska upplösa andra nationer. Det är en dubbelsidig överlevnadsstrategi som jag ser det, där sionismen innebär att judarna garanteras en egen nation, och marxismen verkar för att andra nationer upplöses, menar Lasse.

Frankfurtskolans signum

Han pekar också på Frankfurtskolans intellektuellt inriktade judiska marxister som ett annat exempel som är mer aktuellt i dagens läge än den sovjetiska marxismen. Skolans tre mest namnkunniga teoretiker Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer var med och lade grunden för så kallad ”kritisk teori” – något som i praktiken banat väg för det som i folkmun kommit att bli känt som ”politisk korrekthet” eller ”kulturmarxism” i modern tid. – Det är det som är hela Frankfurtskolans signum. När jag undervisade på universitet så undervisade jag om Frankfurtskolan, och det är ju den här identitetspolitiken – ”som invandrare tycker jag”, ”som kvinna anser jag”, ”som homosexuell anser jag” och så vidare... och sen sätter man alltid etiketter på dem som har åsikter man inte gillar – etiketter som passar de egna åsikterna. Ett tecken på illviljan i denna ideologiska diskurs och dess anhängare, menar han, är dess avsaknad av nyanser, där öppen och förutsättningslös diskussion brännmärks och brunsmetas. Ett exempel där denna typ av attityd strypt det offentliga samtalet under många år, påpekar han, är migrations- och flyktingpolitiken. – Att Sverige och även andra länder tar hand om en viss del av riktiga flyktingar tror jag alla kan omfatta, och det rimliga är att när det blir lugnt igen i deras länder så åker de tillbaka. Kanske en del rotar sig och stannar kvar – så länge det handlar om väldigt små mängder så är det där inte något problem. Dagens migrationspolitik däremot är ytterst destruktiv, menar Lasse, och går heller inte att jämföra med historiska folkvandringar. – Under Hansatiden var det väldigt tyskt i Sverige, men det var ju europeiska folk i huvudsak och nu när det handlar om migration från Afrika och Mellanöstern och även ännu längre bort – helt främmande kulturer – det funkar ju inte, det förstår ju vem som helst. Det skulle inte funka om vi reste till deras länder – de skulle ju aldrig släppa in oss på det viset. Förklaringen till den enfaldiga debatten, tror han, är att massmigrationen utgör det viktigaste verktyget i att upplösa och försvaga länderna i Europa och i synnerhet Sverige. Han går så långt som att slå fast att det är det ”absolut effektivaste sättet att ta död på ett folk” och att man inspirerade av Richard von Coudenhove-Kalergi driver på för att blanda ut vita folkgrupper och ytterst sett upplösa samtliga etniska särarter i en eurasisk-afrikansk smältdegel, som Kalergi själv visionerade om. – Massmigrationen är det starkaste vapnet att slå sönder Europas nationer, och i Sverige är vi långt på väg. I Sverige pekar han i sammanhanget även på den israeliska aktivisten Barbara Spectre som grundat och driver stiftelsen Paideia med stöd av den svenska regeringen. Spectre har bland annat blivit vida uppmärksammad för sina hårdföra uttalanden kring nödvändigheten av att judar tar en ledande roll i att omvandla Europa till ett mångkulturellt samhälle.   https://www.youtube.com/watch?v=G45WthPTo24   Ett annat uttryck för samma ideologi och anda i Sverige är enligt Lasse underrättelsegruppen Expo, som under många år arbetat med att brännmärka olika typer av nationalistiska strömningar i samhället - och sedermera kan nämnas även den svenska så kallade frihetsrörelsen som varit drivande i protesterna mot coronapolitiken. – Alla kallar dem för vänsterextremister, och man kanske kan göra det också, men det är samtidigt ett sätt att, tycker jag, gömma undan vad det är för intressen som Expo verkligen står bakom, menar han. Dagens vänsterpolitiska rörelser ger han inte mycket för och menar att det i dagsläget inte finns något kvar av det positiva som fanns i 68-rörelsen. – De ömmar för nationer som förtrycks och utsätts för krig och annat i andra delar av världen, men inte för sitt eget folk, och därmed blir de totalt värdelösa när det gäller kampen för att rädda Sverige. En särskilt påtaglig del av detta, menar Lasse, är hur många gamla vänsteraktivister som i dagens läge prostituerat sig för att få vara en del av ”kultureliten” i egenskap av journalister och att man anklagar andra för att sprida falsk information när man själva konsekvent gör sig skyldiga till just det. – Snacket om fake news är ett sätt att försöka ge sken av det man själv säger är sant och det som meningsmotståndare säger är falskt. Det är bara ett skådespel som jag ser det. Media använder ju själva fake news, de bara tycker saker utan att ha några riktiga källor och finns det källor är det amerikanska nyhetsbyråer. En mer komplicerad problematik han pekar på i medielandskapet är semi-oppositionella figurer som lyfts fram i debatten, men som i hög grad fokuserar på symptom och inte på att söka grundorsaker, exempelvis i frågan om massmigrationen till Väst, där han nämner Ann Heberlein, Katerina Janouch och Peter Springare som exempel. – De kan få vara hur kritiska som helst utan att tala om orsakerna bakom massmigrationen. Vem vill ha det, vem har satt igång det, vem tjänar på det? Det gör ingen av dem. De jobbar med symptom. De gör det på ett bra sätt, men de jobbar bara med symptomen. Så fort man kommer in på orsakerna så börjar det brännas. – Låt oss ta Syrien som exempel. Varför blev det ingen massmigration där under de första åren av kriget, när folk verkligen flydde? De sitter ju fortfarande kvar där, alla fattiga människor som flydde är kvar i närområdet. Varför satte den här vågen igång flera år efteråt? Vad var det för krafter som satte igång den i EU, i FN i USA, i alla tankesmedjor och så vidare? Han nämner bland annat den ökände ungersk-judiske globalisten George Soros som drivit på migrationsströmmarna från Afrika och Mellanöstern genom sin stiftelse Open Society Foundation, till och med på så direkta sätt som att ta fram broschyrer för hur man ska göra för att ta sig till Sverige och få ekonomiskt stöd. Rädslan för att ta i den typen av analyser präglar heller inte bara vänsterpolitiskt inriktade personer utan även Sverigedemokraterna och så kallade ”Sverigevänner” i stort, påpekar Lasse. – Bland de Sverigevänner och invandringskritiker som stampas ut ur åsiktskorridoren är det väldigt få som tar upp bakomliggande orsaker till massmigrationen, och så fort det är någon som gör det – som jag – då gör de likadant som de själva blivit behandlade, det vill säga de stampar ut dem som talar om vilka som ingår i makteliten. Han konstaterar att priset för att tala klarspråk om sina analyser idag är högt och att debattklimatet förändrats radikalt i Sverige under de senaste decennierna. – Under de här 15 åren så har det skett enorma förändringar när det gäller yttrandefriheten, i synnerhet under de senaste 5 åren. Det gick ju ändå en bit in på 2000-talet i alla fall att föra en debatt i olika frågor, men nu är det mycket mera styrt, och det var ju aldrig på det viset att den här häxjakten som har funnits länge på oliktänkande och som påverkar oliktänkandes hela liv – möjligheten att få jobb, deras familjer – det fanns ju inte då. Lasse lyfter fram ett annat exempel på det aggressiva tonläget i den offentliga debatten där den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Anna Hagwalls motion, att motverka monopoliseringen av medialandskapet, bemöttes med anklagelser om ”antisemitism”. – Hon har inte sagt ett ord om judar. Man behöver inte ens säga att det är judiska intressen, utan bara att man säger att media måste decentraliseras – så blir man anklagad att vara antisemit, eftersom det är judar och judiska intressen som styr de här koncernerna. Även i privata forum finns idag en godtycklig lagstiftning genom lagen om hets mot folkgrupp som ytterligare spär på rädslan för att tala fritt. – Det här skär ju rakt igenom hela samhället – det går in i familjer, in i äktenskap, det går in bland vänner – det här att man sätter etiketter på folk.

"Vi finansierar vår egen undergång som nation"

Han bedömer att den demografiska situationen i Sverige har blivit särskilt problematisk, även jämfört med andra länder, eftersom man på grund av sin homogena befolkning, och i många avseenden skyddade tillvaro har haft en väldigt hög tillit. Även om det kan vara något positivt pekar han på att den naiva inställningen inte fungerar i dagens läge och att svenskarnas låga självbevarelsedrift är ett problem. – Jag tror att 68-rörelsen och vänsterrörelsen, som omfattade hela samhället och var oerhört stark, öppnade upp för att man ska hjälpa andra, att man ska solidarisera sig med andra och så vidare – och jag tror också att det är så att eftersom svenskarna är ett så homogent folk så har man haft en väldigt hög tillit. Man har litat på varandra och på att man inte behöver låsa dörren när man går hemifrån och så man känner sig trygg och så vill man hjälpa andra – och helt plötsligt ställs man då inför främmande kulturer som kommer hit olagligt. Alla ska öppna sina hjärtan som Fredrik Reinfeldt säger. Det fanns inget naturligt med det och det fanns ingen självbevarelsedrift hos det svenska folket, så upplever jag det. Man bara tog, man ska hjälpa andra, man ska vara snälla, det är synd om dem och så vidare. I den mån det finns möjlighet till politiska åtgärder efterlyser han att i första hand repatriera migranter som kommit på lögnaktig eller olaglig grund, samt komplettera en återvandring med ekonomiska incitament för att vända den demografiska utvecklingen. – Det är en rent moralisk fråga – folk som har ljugit om sin ålder, sin bakgrund eller hittat på en historia – eller inte sökt asyl i första land. Folk har ju åkt genom 10 länder innan de sökt asyl i Sverige. Alla som sökt asyl olagligt måste så fort som möjligt ut ur Sverige. – De som kommit hit är inte de riktiga, fattiga flyktingarna som finns i närområden till krigen, det är välfärdsmigranter. Det är inget som jag hittar på, det säger man ju inom EU själv att merparten är välfärdsmigranter. Vi håller på att finansiera vår egen undergång som nation, ekonomiskt och som folk. Han konstaterar att det är svåra beslutsprocesser som krävs, men att det faktiskt finns exempel på att en annan typ av migrationspolitik åtminstone delvis kan bli verklighet i en framtid i Sverige med exempelvis Danmarks återvandringsprogram som exempel. – Om Sverige som nation och svenskarna som folk inte ska försvinna inom en par generationer så handlar det ju inte om att skicka tillbaka 50 000 afghanska män som ljugit om sin ålder, utan det handlar ju om en eller två miljoner människor som inte kan få bo i Sverige. Det vill säga om Sverige ska kunna existera som nation – alltså inte bara som en geografisk plätt med gränser – utan som ett folk.

Rådet inför framtiden: Nätverka

I frånvaro av politisk förändring tror Lasse att vägen framåt framförallt går genom att nätverka med andra som ser allvaret i situationen och ta stöd av varandra. – Man får skapa kontaktnät med sådana som tycker ungefär som en själv och förstår allvaret. Jag tror inte så mycket på formella organisationer längre. Jag tror på informella nätverk och att man bygger parallella informella nätverk med likasinnade. En person kan vara delaktig i flera olika nätverk som inte ens nödvändigtvis behöver veta om de andra. Då kan man bygga ett motstånd underifrån, tror jag. – Det andra är att försöka göra sig oberoende från alla system. Det är nästan omöjligt att göra det, men att göra det så mycket som möjligt. Av försäkringskassan, av pensionssystem, av olika myndigheter som ska hålla på och tala om för en vad man ska göra. – Poängen är att hela tiden försöka organisera sitt eget liv med sina närmaste så att man kan fortsätta att fungera efterhand som samhället fortsätter att falla isär, avslutar han.  
Om intervjun Artikeln är baserad på ett samtal med Lasse Wilhelmson i oktober 2020 i hans hem i Täby. I samråd med honom själv är den till stor del kompletterad med hans kommentarer från Jonas Nilssons intervju med honom på Palaestra Media från mars 2018. Han har skrivit om sin livshistoria i boken "Ett porträtt med många berättelser" och har även publicerat ett urval av sina viktigaste artiklar i boken "Är världen upp och ner?". Lasse Wilhelmson avled den 5 augusti 2021, 80 år gammal. Under sitt sista levnadsår kom han också att bli en uttalad kritiker till coronapolitiken och riktade bland annat frän kritik mot den pågående massvaccinationskampanjen och planerna på att införa digitala vaccinpass.]]> https://nyadagbladet.se/kultur/resan-fran-judisk-marxist-till-svensk-nationalist/feed/ 13 ”Den stora vänsterkrisen” https://nyadagbladet.se/debatt/den-stora-vansterkrisen/ https://nyadagbladet.se/debatt/den-stora-vansterkrisen/#respond Sat, 17 Jun 2023 10:16:10 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=152254 Mina sympatier går till alla dem som fortfarande håller fast vid tanken att (även måttlig) vänsterpolitik skulle vara vägen till en bättre framtid. Många rakryggade, modiga och sympatiska människor finns bland dem, inklusive många av mina vänner. I många fall särskilt de mest sympatiska av dem. Ändå är det förmodligen dags att ompröva den historiska vänsteridentifieringen. En vän till mig uttryckte det en gång så här: "De som röstar vänster är för de fattiga människorna, de som röstar höger är för de rika människorna". Min kommentar till detta är att om det vore så enkelt så skulle jag också (fortfarande) tillhöra vänstern. Det djupare problemet är att socialism, kommunism, marxism, maoism, feminism, kritisk rasteori och wokeism (queerteori) alla tillhör samma familj av marxistiska teorier. Dessa postulerar först en ond, förtryckande klassfiende som (för närvarande fortfarande) dominerar samhället och, i ett andra steg, förnekar den rätten att leva. I den ursprungliga marxismen handlar det om bourgeoisien (de borgerliga kapitalistiska exploatörerna), som formar alla levnadsvillkor genom kapitalet och därför måste störtas. I den kritiska rasteorin är det den vita befolkningen som man menar alltid utövar strukturell rasism genom sin vithet. I feminismen är det män i allmänhet som föreskriver alla värderingar. I wokeismen (queerteorin) är det den sexuellt binära och familjeorienterade befolkningen som formar hela samhället. Därför, säger dessa teorier, måste respektive fiendeklass omyndigförklaras, reduceras och slutligen förstöras. Snabbt med kommunism, långsamt med demokratisk socialism, men skillnaden är blott gradvis. Den strukturella likheten mellan alla dessa teorier har nyligen påpekats av i synnerhet Dr. James Lindsay, men den var redan märkbar långt tidigare för alerta observatörer med en andlig koppling. Tre problem med detta ur min synvinkel: 1. Fredlig samexistens mellan olika klasser, där varje klass bidrar till helhetens framgång, är inte tänkt från början (redan från dessa teorier), utan målet är omyndigförklaring, om inte utrotning, av den klass som uppfattas som en motståndare eller ett hot i varje enskilt fall. Under tiden följer det hela en tvåstegsprocess. I det första steget vädjar man till människors känsla för rättvisa genom att säga: De hittills förtryckta (i marxismen proletariatet, i den kritiska rasteorin människor med icke-vit hudfärg, i feminismen kvinnor, i woke-teorin queerpersoner) ska inte längre vara förtryckta, utan ha lika rättigheter. Den rättviseälskande personen håller naturligtvis med. I ett andra steg postuleras sedan att jämlikhet bara kan uppnås om den tidigare förtryckta klassen befordras mer, ges fler privilegier än alla de andra. Således upphöjs denna klass nu till det nya idealet och alla andra berövas alltmer sin försörjning. Precis som aristokraterna i den franska revolutionen hamnade under giljotinen, vilket fortsatte i den ryska revolutionens "utrensningar" och i stalinism, maoism, etcetera, så är det nu fiendebilden i allmänhet, den "gamle vite mannen" tillsammans med sin familj (man, hustru, barn), som måste försvinna. Tendensen är att den unga, sexuellt icke-binära, icke-familjeorienterade och helst också färgade personen, som största möjliga kontrast till den "gamle vite mannen och hans familj", nästan automatiskt upphöjs till det nya idealet, förebilden, det enda rätta. Alla andra skall i bästa fall tolereras tillfälligt och gradvis, men inte längre tjäna som särskilda förebilder. Detta är den riktning den kommer att ta. 2. De flesta anhängare av dessa teorier tänker inte igenom dem konsekvent och observerar inte utvecklingen tillräckligt vaket. Därför har de flesta vänstermänniskor inte ens märkt något som egentligen är uppenbart, nämligen att proletariatet (arbetarklassen) för den moderna marxismen (i alla dess former) sedan länge blivit överflödigt. De vanliga människorna som går till jobbet varje dag bryr sig i de flesta fall inte längre om den politiska vänstern. De människor som fortfarande går till jobbet varje dag röstar nu - surprise surprise - alltmer åt höger. 3. Dessa olika fiendebilder och kategorier används sedan länge huvudsakligen för att i verkligheten etablera ett uppenbart tvåklass-samhälle. Å ena sidan en tunn överklass av supermiljardärer som (direkt eller indirekt) äger och kontrollerar nästan allt (vad skall vi kalla dem? Superbourgeoisie? Superexploaterande klass?), och sedan resten av mänskligheten som skall hindras från att genomskåda detta och organisera sig mot det. Ett sätt att göra detta är att ständigt blanda in marxistiska, socialistiska, feministiska, wokeistiska teorier och tankar i denna underklass, vilka leder till interna konflikter och till att alla där försvagar varandra. Detta är de problem jag ser, men som de flesta inom den politiska vänstern inte verkar notera.   Hannes Frischat]]> https://nyadagbladet.se/debatt/den-stora-vansterkrisen/feed/ 0 Nytt vänsterparti kritiserar mångkultur, HBTQ och klimatrörelsen https://nyadagbladet.se/inrikes/nytt-vansterparti-kritiserar-mangkultur-hbtq-och-klimatrorelsen/ https://nyadagbladet.se/inrikes/nytt-vansterparti-kritiserar-mangkultur-hbtq-och-klimatrorelsen/#comments Wed, 08 Jan 2020 15:31:33 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=71800 Efter en splittring i Kommunistiska Partiet i Malmö är nu ett lokalt parti under bildning där fokus ska ligga på klasskamp och frågor som svenska arbetare kan relatera till snarare än mångkultur, klimatalarmism och HBTQ-frågor. Nya Dagbladet rapporterade nyligen om splittringen inom kommunistiska partiet. Nu har nästan hälften av Kommunistiska Partiets medlemmar i Malmö lämnat på grund av interna slitningar och missnöje med den förda politiken. Nils Littorin som leder utbrytargruppen menar att det inte längre går att stödja en vänster som motarbetar arbetarklassen och som blivit en del av den elit man var tänkt att bekämpa. – Från att ha varit folkets röst har vänstern blivit en del av eliten som avfärdar arbetarklassens åsikter som främmande och problematiska. De förstår inte varför så många arbetare inte tycker att mångkultur, HBTQ-rörelsen och Greta Thunberg är något fantastiskt utan tror att vi befinner oss i 1930-talets Tyskland och att arbetare som röstar SD smittats av någon nazistisk sjuka, säger han till Lokaltidningen. Littorin menar att frågor som mångkultur, HBTQ och klimataktivism trycks ner i halsen på vanligt folk och att integrationspolitiken har misslyckats fatalt. Därför kräver det nya partiet att invandrare ska assimileras och ett omedelbart stopp på invandringen till Malmö, där partiet ska verka. Partiets namn är inte helt bestämt, men det är klart att ordet kommunism inte kommer att finnas med i det nya partinamnet. – Det är ett ord som dragits i smutsen, ett fult ord i dag, och inte helt oförtjänt. I kommunistiska partier finns risken för elitism, självgodhet, att ett avantgarde ska leda en arbetarklass som inte vet sitt eget bästa, i stället för att fråga folk vad de vill. 1900-talskommunism dog med Sovjetunionen, den har aldrig lyckats uppdateras till 2000-talet utan har fastnat i 100 år gamla böcker. Men de principer som Marx formulerade, de gäller fortfarande för mig, säger Littorin. I en debattartikel i Expressen går Littorin till attack mot sitt gamla parti och den moderna vänstern som han menar präglas av en antiintellektuell diskussionsmiljö, där avvikande åsikter och känsliga frågor om exempelvis SD:s framväxt hos arbetare gör att man stämplas som kättare. Han beskriver också vänstern som trött och orkeslös, oförmögen att förnya sig och förbli relevanta. Det uttalade målet för det nya partiet är att nå kommunfullmäktige 2022. ]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/nytt-vansterparti-kritiserar-mangkultur-hbtq-och-klimatrorelsen/feed/ 6 Vilken människa har vänstern skapat? https://nyadagbladet.se/kronikor/vilken-manniska-har-vanstern-skapat/ https://nyadagbladet.se/kronikor/vilken-manniska-har-vanstern-skapat/#respond Sat, 09 Nov 2019 08:01:06 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=69023 Människan som vänstern skapar idag är i vissa avseenden samma människa som tidigare, före den klassiska marxismens och murens fall: personer som ofta passivt och lydigt accepterar de åsikter vänstern formulerat, och i sitt beteende följer dess angivna normer. Kärnan i denna rätt okritiska acceptans är frånvaron av individuella åsikter. Värderingarna och ståndpunkterna som följer av detta, avser idag många områden, eftersom kulturmarxism – den ideologi som efterträdde ortodox marxism – försöker påverka de allra flesta ämnen av betydelse. Det medför då en kraft, som överallt stoppar människors andliga utveckling tvärt och influerar otaliga individer så att de blir mindre människor än de borde vara. Kollektivism genomsyrar därför det mesta i det svenska samhället. Sverige är sedan länge troligen det mest massindoktrinerade demokratiska landet i världen. Alltifrån treårsåldern bearbetar man medborgarna i dagis, förskola, sedan skola och högre utbildning; genom statsmedia och en stor del av övrig massmedia, där åsiktskorridoren också härskar; fackföreningsrörelsen; främst – men alls inte enbart – vänsterns olika partier och av dem kontrollerade eller finansierade organisationer; offentlig förvaltning, NGOs och otaliga företag. Den helt massiva institutionella ramen för att influera människors åsikter berör då nästan alla svenskar. En ansats ägnad att införa partiell kollektivism på ett antal utvalda områden är den kulturmarxistiska identitetspolitiken i sina olika varianter. Där spelar inte längre personliga egenskaper och handlingar någon roll; allt beror på grupptillhörigheten: är du på det specifika området ett offer, eller är du en förkastlig förtryckare? De flesta individer föses in i någon offergrupp och ska då ta på sig den identiteten och förhoppningsvis den önskade fientligheten mot sina ”förtryckare”. Män kontra kvinnor är då ett viktigt område. Dagens identitetspolitiska kritik av maskulinitet syns genomgående gälla beteenden som inte tillhört acceptabelt beteende under flera generationer.1 Det främsta problemet idag är inte alls maskulinitet utan den toxiska feminismen (kan kallas radikalfeminism, nazifeminism eller könsmarxism). Omfattningen och intensiteten i angreppet på maskuliniteten har också medfört ett allt allvarligare problem, nämligen feminiseringen av män. Swedberg2 beskriver det som att ”den svenska mannen är kraftigt nedtryckt, hunsad och förtalad av ett samhälle som kräver att svenska män ska vara som kvinnor. De uppmuntras istället till att ifrågasätta sin egen manlighet, sitt eget kön, det som är djupt rotat i deras person av naturen. Detta är ett rent förtryck från samhället.” Istället indoktrineras de i att "...man inte ska visa sig stark, att man istället ska ... vara timid ... och undergiven, trots att kvinnor attraheras av det direkt motsatta." Eftersom kulturmarxisternas syfte främst är att krossa motståndet mot sina idéer, är feminiserade män i den meningen naturligtvis önskvärda. Vissa av de idéer som ska trummas in i människor för att dessa ska kunna anses vara goda, som jag kort beskrivit i artikeln om ”Den goda vänstermänniskan”3. Det finns därtill många andra, och alla dessa inlärda och felaktiga slutsatser gällande samhället och historien har sin effekt. För syftet att skapa skuldkänslor är till exempel dagens teser om slaveriet väsentliga. De bereder marken för exempelvis massinvandringen till Europa. Svenskarna tror då att de europeiska nationerna varit ledande gällande exempelvis afrikanskt slaveri, vilket fortfarande idag skuldbelägger alla oss européer. Att det inhemska afrikanska slaveriet historiskt varit mycket betydande glöms då lämpligen bort. Likaledes känner man inte till att fler européer förts bort som slavar under 1400-talet från Europa av muslimer, än afrikaner från Afrika till Amerika av européer. Att muslimerna under historiens gång fört många fler afrikanska slavar till islamska länder i Nordafrika och Mellanöstern än européerna fört till Amerika är okänt, och så vidare. Ett stort antal betydande missuppfattningar och manipulationer avseende historiska förlopp har medfört underlägsenhetskänslor hos yngre människor. Man påstår idag, att en nämnvärd andel av svenskarna är rasister, vilket är en direkt lögn. Bluffen om klimathot – naturligtvis orsakat av Väst – är ett annat exempel. Särskilt yngre kvinnor har skuldkänslor beroende på europeiska länders makt och standard, och jämför sin situation med motsvarande för kvinnor i utvecklingsländer.4 De finner sig ”priviligerade” och ser sig stå i skuld till icke-européerna. Skälet till deras så kallade privilegier är dock enbart att tidigare generationer av svenskar och senast deras föräldrar skapade denna förändring, vilket då är en gåva till dem från föräldrarna och deras föregångare. Sveriges förmånliga ställning har inte orsakats av och innebär på inget sätt ”privilegier” i förhållande till u-länderna. Vi har ingen som helst skuld till några icke-européer.5 På område efter område, i fråga efter fråga, har kulturmarxisterna skapat falska åsikter och teman som förvrider värderingarna hos dagens svenskar. Den indoktrinerade kollektivismen skapar generellt en svag personlighet i meningen ovilja att hävda sin åsikt i strid med den allmänna meningen. Man anpassar sig, och individualismen uttrycks inte i gruppen. Man följer gruppens vilja, och med falska inre ursäkter undviker individen de flesta konflikter där. I dagens Sverige, med en stark åsiktskorridor upprätthållen överallt, finns alla varianter även av sociala repressalier för överträdelser, så hotet är alltid närvarande. Att hävda att vårt land åtnjuter åsiktsfrihet (i meningen att i massmedia kunna argumentera för dem) är numera ett skämt. Det är denna frånvaro av individualitet i viktiga avseenden som gör att utlänningar jämfört oss med medeltidsmänniskor.6 När följsamheten till gruppen kombineras med en absolut lydnad gällande myndigheters dekret blir underkastelsen inför alla externa påbud rätt extrem. Samtidigt är kanske den interna tron svag, vilket också medför att engagemanget och ansvarskänslan för kollektiva beslut blir svag. Om man som medborgare i dagens samhälle inte får ta ansvar för sig själv, varför skulle man då som medborgare göra det för andra? Frånvaron av individuellt ansvar försvagar allt kollektivt ansvar. Allt blir mera ett spel att bara göra intryck, att upprätthålla en fasad. Samhället driver fram falskhet i så många avseenden, och medborgarna reduceras till mindre människor, i extrema fall andliga dvärgar. Men motståndet lever, vilket existensen av alternativa media vittnar om. Vilken uppgift frihetliga dissidenter har är uppenbar, och vi får inte skrämmas för uppdragets storlek. Eftersom gårdagens kollektivism, förstärkt och vidareutvecklad av dagens kulturmarxism, format så mycket i samhället, måste också det mesta reformeras. I många fall kraftigt.   Dan Ahlmark   Källhänvisningar: 1) Det Goda Samhället - Maskulinitet är viktigt för samhället 2) NB Nyhetsbyrån - Feminiseringen av svenska män är ett problemem 3) Nya Dagbladet - Den goda vänstermänniskan 4) Det Goda Samhället - Kulturmarxism och unga kvinnor 5) Det Goda Samhället - Är vi svenskar priviligerade? 6) Katerina Magasin - Vem är egentligen svensken? ]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/vilken-manniska-har-vanstern-skapat/feed/ 0 Sveriges marsch mot stupet https://nyadagbladet.se/kronikor/sveriges-marsch-mot-stupet/ https://nyadagbladet.se/kronikor/sveriges-marsch-mot-stupet/#comments Sun, 16 Sep 2018 19:12:58 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=54259 I en del västländer glider man mot en punkt, där stora befolkningsgrupper har mycket skilda, i vissa fall nästan helt annorlunda värderingar. Det gäller till exempel borgerliga personer med frihetliga åsikter, vilka helt avviker från den moderna versionen av socialism, nämligen kulturmarxismen (KM), vilken ju gjort ett stort insteg i vänstern. Dagens stridsområden gäller numera inte främst ekonomi- eller klassfrågor utan sammanhänger med ett antal andra dimensioner i samhället t ex extremfeminism och nya könsroller; massinvandring från tredje världen; tron på hypotesen om global uppvärmning med dess krav på radikala samhällsåtgärder för att "rädda" världen; ett federalt Europa eller ett bevarande av nationalstater med makt osv. Typiskt för den nya socialismen är, att dess grundläggande samhällssyn, som genomsyrar dess föreslagna policies på olika områden, ändå påminner mycket om socialismens - före östblockets sammanbrott. Det är alltid fråga om att det offentliga bestämmer alltmera och individen och privata företag allt mindre; att de offentliga sektorn växer; att mera av individens inkomst ska gå till det offentliga osv. Den klassiska marxismen är idag död i debatten, men om och när kulturmarxismen vinner valsegrar, kan vi vara säkra på, att vänsterns primitiva ekonomiska ideologi återuppstår med sina angrepp på privat äganderätt, konfiskerade skattehöjningar, resocialisering av stora samhällssektorer, osv. Ett skäl är att vänsterns hat mot av politiker okontrollerade marknader och företagare (kapitalister) är starkt, men främst gäller det frågan om politisk överlevnad. Utan kontroll av ekonomin kan även en nyvald socialistregering så småningom röstas bort. Samhällskontrollen är otillräcklig, och man måste på allt sätt försöka minska framtida hot genom att försvaga motståndarna. Skillnader mellan klassisk marxism och kulturmarxism Självfallet finns stora skillnader i marxisternas och kulturmarxisternas synsätt och argumentation på olika områden. KM är baserad på postmodernismen med dess misstro mot förnuft, logik och empirism och stark preferens för subjektivism, relativism och känslor framför rationellt tänkande. Den klassiska marxismen säger sig hylla förnuftet och objektiv samhällsanalys och vilar på materialism, dialektik, universalism och en deterministisk historiesyn. Den har inget till övers för bl a det grupptänkande och den nihilism som postmodernism så småningom utmynnar i. Genom att objektiv kunskap egentligen inte existerar enligt KM, kan språket och omdömen om världen inte sägas vara strikt kopplade till verkligheten, vilket självfallet har stora konsekvenser i många avseenden. Man har också ändrat sin syn på värdet av ekonomiska framsteg och använder nya argument för ökad samhällskontroll t ex klimatpolitiska. Så den nya ideologiska grunden slår kraftigt igenom i sättet att argumentera, vilket t ex visas i olika slag av identitetspolitik. Men själva metoden - identitetspolitik - är bara resultatet av, att man tillämpar marxismens principiella offer/förtryckarmodell (arbetarklassen mot kapitalister) på nya områden. Och eftersom den marxistiska ideologin ändå hade fel i det mesta, spelar det ingen roll, att KM:s idébas, metodik och sätt att resonera skiljer sig från marxismens. Att en rutten grund byts mot en annan förändrar inte mycket i deras slutsatser gällande det slutliga resultatet: det ideala samhället. I grunden tror kulturmarxisterna på grund av subjektiva skäl på samma sak som tidigare marxister dvs på ett socialistiskt samhälle. Och enligt mångas förhoppningar blir detta så småningom ett kommunistiskt samhälle. Den avskyvärda tesen: "Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov" ses nog fortfarande – trots den slavliknande ställning den enskilda individen därigenom degraderas till – som ett vackert ideal. Kollektivets totala (och totalitära) äganderätt av den enskilda människan kan inte uttryckas klarare än genom denna onda och föraktliga sats. Det gamla socialdemokratiska partiet höll under det kalla kriget rent mot vänster genom att marxismens mera extrema yttringar hölls kort. Från och med att marxismen kraschade tillsammans med östblocket, vilket kraftigt undergrävde socialdemokratins ideologi och argumentation för t ex en stor offentlig sektor, statlig styrning av ekonomin osv öppnade man dörren och släppte mera fritt in vänsterextremister i det socialdemokratiska huset. Det är inte det gamla socialdemokratiska partiet (med alla dess svagheter) som existerar idag, utan en ny hybrid baserad på en blandning av kulturmarxism och vänsterradikal socialliberalism. Socialliberalismen blev nödvändig för att överhuvudtaget kunna delta i seriösa politiska debatter efter murens fall. Mot kulturmarxisternas engagemang står i partiet realisternas variant av socialliberalismen. Realisternas styrkepunkt är då partiets vilja att vara ett regeringsalternativ. Man kan därigenom delvis hålla tillbaka kulturmarxismen genom att hänvisa till olika restriktioner mot att framstå som extrem. Det finns dock inga skäl att tro, att detta långsiktigt betyder en fast, politisk kurs. Ett fortsatt styre för socialdemokratin i Sverige betyder en fortsatt övergång till ett kollektivistiskt samhälle, dessutom ett där ursprungsbefolkningen börjar förlora sitt inflytande. Alliansen Ett spörsmål är omedelbart, vilken annan politik ett borgerligt regeringsalternativ väljer beträffande dagens viktigaste politiska fråga dvs massinvandringen: ett problem, som också har betydelse för de flesta andra samhällsfrågor. Skiljer sig verkligen alliansens syn så mycket från de rödgrönas? En annan fråga är: vilket avtryck på samhället skulle de borgerliga partierna göra, ifall de nu kommer till makten? På vilket sätt rullades den socialdemokratiska StatsVälfärdsStaten tillbaka under de åtta år de borgerliga senast regerade? Ekonomiskt gjorde regeringen då en del bra insatser och skyddade också de framsteg beträffande individuell frihet, som gjorts tidigare t ex gällande skolval. Men reformerades skolan på något djupare sätt eller politiseringen av högskolor och universitet, kulturmarxismen i statsmedia, penningfördelningen i kulturlivet och vänsterns ställning i samhällets kulturinstitutioner, subventioneringen av vänsterinriktade NGO:s och så vidare? Åstadkoms stora framsteg gällande privatisering av nya områden? Om de borgerliga inte lyckas åstadkomma åtminstone politisk neutralitet i samhällets viktigaste värderingssektorer, som successivt formar människors värderingar och därför deras politiska val, kommer man långsiktigt att förlora kampen mot vänstern. Vilken är då meningen med att ha borgerliga regeringar, om de bara fortsätter att i stort förvalta det socialdemokratiskt uppbyggda samhället? De borgerliga har under det sista decenniet låtit kulturmarxisterna vinna bland annat en stor seger genom att acceptera att Politisk Korrekthet införs på många områden, och att s k värdegrunder, som främst stöder vänsterns syn, accepteras. Vilken borgerlig allians med självförtroende skulle acceptera, att motståndarna definierar vad som får uttalas i Sverige, och vilka som får komma till tals i media? Dessutom även borgerliga media! Att de, som idag drabbas av detta gäller nyare partier, som tagit och fortsätter ta bl a borgerliga väljare, ursäktar på inget vis de gamla borgerliga partiernas acceptans av censuren och mobbningen. Att på grund av kortsiktig ilska och opportunistiska skäl samarbeta med sina fiender inger ingen respekt. Att tillsammans med vänstern mobba växande borgerliga grupper är ett dåligt tecken för de kommande åren. För en libertarian är detta plågsamt att observera, men det verkar inte finnas någon allmän övertygelse hos alliansen att på bred front ändra på socialdemokratins samhälle det vill säga StatsVälfärdsStaten. Om detta är en variant av Stockholmssyndromet eller mera liknar den misshandlade alkoholisthustruns acceptans och undergivenhet kan diskuteras. Men de borgerliga ger ofta intryck av, att ifall allvarliga konflikter uppkommer, kan de förväntas retirera, böja sig och acceptera. Det har de tidigare ofta gjort. Efter protester anpassar de sig snart till ett ytterligare steg i socialiseringen/kollektiviseringen av Sverige. Att man samtidigt är så beredd att lämna över beslutsrätt till Bryssel förvärrar samtidigt situationen. Men medlemskap i Europeiska Rådet och ministerrådet, någon svensk i kommissionen och ett litet antal representanter i Europaparlamentet är ingen kompensation för avskaffandet av riktig svensk demokrati. Att i riksdagen rösta om att införa EU:s lagförslag ersätter knappast ingenting av den förlorade självbestämmanderätten. Vad händer i framtiden? Politiska processer har sin egen logik, och frågan är, vilka följderna blir, om kulturmarxister i media och politiken – på det sätt man gör – fortsätter angripa, förfölja och undertrycka åsikter man inte accepterar, samtidigt som den allmänna samhällsutvecklingen inkl ekonomin försämras. Om "fel" åsikter nu börjar censureras även i sociala media, och personer (såsom i USA) så småningom kanske helt utestängs därifrån, vad medför det i ett längre perspektiv? Ett annat spörsmål är, vad som blir följden, om partierna efter årets val på grund av beröringsskräcken gentemot SD åter lämnar det parlamentariska systemet, där riksdagsbeslut kräver stöd av en verklig majoritet vid omröstningar i riksdagen. Man ignorerar då en kraftig och historiskt unik högermajoritet och gör – som i DÖ – en privat kartellöverenskommelse, som på något sätt tillfredsställer partierna men lämnar även delar av deras egna väljare kvar ute i kylan. Man talar allvarligt om, att skillnaden mellan blocken är cirka 26 000 väljare och glömmer den miljon, som röstade på SD. Som tidigare kanske man åter inför en låtsasparlamentarism, där det mindre blocket lovar att inte opponera i politikens viktigaste frågor (regering och budget) – allt för att beröva SD möjligheten att utöva inflytande i en fråga. Men det är ju en fråga, som samtidigt kraftigt påverkar de flesta andra politiskt viktiga områden (skola, sjukvård, äldrevård, brottslighet, skatter osv). Om detta upprepas, vilken blir då väljarnas reaktion mot bakgrund av, att ingen förändring kan ske förrän i slutet av 2022?     Dan Ahlmark]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/sveriges-marsch-mot-stupet/feed/ 3 Jean-Claude Juncker höll hyllningstal till Karl Marx https://nyadagbladet.se/utrikes/jean-claude-juncker-holl-hyllningstal-till-karl-marx/ https://nyadagbladet.se/utrikes/jean-claude-juncker-holl-hyllningstal-till-karl-marx/#respond Mon, 07 May 2018 13:59:17 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=50115 EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll nyligen ett tal där han i positiva ordalag lyfte fram Karl Marx och hans idéer. I förra veckan var det 200 år sedan Karl Marx föddes i Trier i Tyskland. I samband med 200-årsjubiléet av Karl Marx, som av många benämns som kommunismens fader, valde EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker att öppna en utställning i Trier i Karl Marx ära. Jean Claude-Juncker avtäckte bland annat en staty av Karl Marx som hade donerats av Kinas regim. Juncker, som egentligen är kristdemokrat och långt ifrån en vänsterpolitiker, talade i positiva ordalag om Marx. – Karl Marx var en filosof, som tänkte på framtiden och kreativa strävanden. Idag står han för saker som han inte är ansvarig för och som han inte orsakade. Mycket av det som han han skrev ner blev tolkat åt fel håll, sade Juncker i ett tal i Marx hemstad Trier i förra veckan. Flera konservativa och kristdemokratiska politiker har i starka ordalag fördömt Juncker för hans hyllande av Marx]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/jean-claude-juncker-holl-hyllningstal-till-karl-marx/feed/ 0 Marxismens nya kläder https://nyadagbladet.se/kultur/marxismens-nya-klader/ https://nyadagbladet.se/kultur/marxismens-nya-klader/#respond Sun, 18 Feb 2018 18:32:21 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=47209 I början av 70-talet, när inte ens de västerländska marxisterna kunde förneka kommunismens övergrepp på dess medborgare i framförallt Sovjetunionen och Kina, började en allt större medelklass i väst tappa sitt intresse för kommunismens ideologi. Under jämställdhetens namn så fördes kampen; arbetarna mot kapitalisterna och företagarna. När denna kamp kom till sitt fulla uttryck så ledde det till förföljelse, fängelse, koncentrationsläger, och mord. Sovjetunionen och Kina kan tillsammans med ytterligare några socialistländer tillräkna sig över 100 miljoner döda i jämställdhetens kamp för att uppnå marxismens utopi, kommunism. Postmodernismens födelse När de hemskheter som begicks i dessa socialistiska länder inte längre gick att dölja samtidigt som den växande medelklassen i väst fick det bättre ställt ekonomiskt, började några filosofer omformulera marxismens ideologi, framförallt Michel Foucault, Jean-François Lyotard, Jacques Derrida och Richard Rorty. I stället för kapitalisternas förtryck av arbetarna blev det ”de som förtrycker, och de som är förtryckta”. Med denna omformulering gick det mycket bättre att finna sympatier för den fördolda marxismen. Med postmodernismens omformulerade ideologi kunde marxismen influera flera olika politiska företeelser i samhället såsom feminism, jämställdhet, tesen om ”alla människors lika värde” och hbtq-rörelsen. Postmodernismens mål är att bryta ner det västerländska samhället till grunden för att sedan bygga upp det igen. Det västerländska samhällets framgång anses har nåtts genom förtryck och utnyttjande av de svaga. ”Phallogocentric” är ett uttryck som återkommer inom postmodernismen, vilket kan översättas till: en västerländsk man som genom logiskt tänkande och dialog (yttrandefrihet) förtrycker de svaga för att själv vinna makt och rikedom. Vad är det då som ingår i postmodernismens formulering för att uppnå målet med att riva ner hela det västerländska samhällets alla strukturer och institutioner? I grunden bygger den på en onaturlig jämställdhetsidé som menar att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan människor och vad människor skapar. Det finns ingen absolut sanning. Postmodernismen anser att det inte finns några objektiva kvalitetsskillnader, allt är endast en subjektiv uppfattning om vad människor anser bättre och vad som är sant. Samhället bygger på en social konstruktion som är till för att gynna de vid makten. Kompetens, kvalitet, logik och dialog (yttrandefrihet) är saker som postmodernismen förkastar. Även kärnfamiljen anses vara en av strukturerna inom det västerländska samhället som bidrar till förtryck. Inom postmodernismen är individen underordnad grupptillhörigheten. Det är grupptillhörigheten som avgör om du tillhör de som förtrycker eller de som är förtryckta. Individen kan inte hållas ansvarig för sina förtjänster eller sina svårigheter. Allt bygger på maktförhållanden och enligt postmodernismen så finns inga högre värden, allt skall ställas på samma nivå - jämställdhet! Inom konsten kan detta konstateras med egna ögon hos de stora klassiska konstnärerna. Dessa har efter åratals av övning gått från klåpare till mästare och lyckats skapa vacker konst i form av tavlor eller skulpturer. Här kan vi bokstavligen se att dessa stora konstnärer har en kvalitet som övergår vår egen förmåga. Genom postmodernismens ögon måste detta givetvis bekämpas. Kompetens, kvalitet och skicklighet i ett hantverk är endast betraktarens subjektiva uppfattning. Istället skall vi hylla klåparen, som genom sin inkompetens, bristande kvalitet och avsaknad av skicklighet i sitt hantverk är förtryckt inom det västerländska samhället. Avsaknaden av högre värden kan leda till totalitarism och nihilism. När Friedrich Nietzsche förkunnade på 1880-talet att ”Gud är död” bidrog detta till, tillsammans med den tidigare upplysningstiden, att många människor förlorade sin tro på det gudomliga. Om detta som människan hållit för högst och sant rivs ner allt för snabbt kan det leda till den felaktiga slutsatsen att det inte finns något för människans existens högre mening eller mål (nihilism), och till önskan att staten skall jämna allt till samma nivå (jämställdhet genom socialism och kommunism) vilket visade sig genom totalitarismen i Sovjetunionen och Kina. Under 1700 och 1800-talet fanns det även en rad tyska filosofer, från Immanuel Kant och Heidegger till Hegel, som gick till hårt angrepp mot den objektiva verkligheten, förnuftet och logiken. Till en början försökte man bortförklara den objektiva verkligheten med att människan saknade förmåga att uppfatta den genom förnuftet eftersom förnuftets tolkning är subjektiv. Senare försvann den objektiva verkligheten helt genom påståendet att den endast var en projicering av det subjektiva förnuftet (den yttre världen finns inte, den skapas av individens inre subjektiva projicering). Om den objektiva världen har blivit borttrollad så finns inte heller någon verklig kunskap eller sanning. Förnuftet kan därmed inte använda logik för att förstå verkligheten, och på så sätt har subjektivismen återuppstått. Förnuft och logik övertrumfas istället av känslans ”uppfattning”. De nya gruppidentiteterna som postmodernismen använder sig av är gruppidentitet genom; mäns förtryck av kvinnor (feminism), vitas förtryck av andra etniciteter (alla människors lika värde), heterosexuellas förtryck av hbtq-individer (hbtq-rörelsen). Problemet med dessa gruppindelningar är flerfaldigt. Det kan till exempel vara större skillnader mellan individer inom en grupp än mellan två grupper. Om en grupp klassas som en förtryckt grupp så kan man fråga sig varför postmodernismen stannar där och inte fortsätter att ytterligare särskilja fler grupper? Inom den förtryckta gruppen kvinnor så går det att ytterligare skapa undergrupper; svenska kvinnor i parrelation, ensamstående svenska kvinnor, utomeuropeiska kvinnor i parrelation, utomeuropeiska ensamstående kvinnor etc. När gruppidentitet drivs till sin yttersta gräns hamnar vi på individnivå. Inom postmodernismen så är inte individen viktig, endast den grupptillhörighet som individen tillhör. Eftersom dialog och yttrandefrihet är metoderna som används för att förtrycka de svaga så vill postmodernisten bekämpa dessa. De som inte håller med om postmodernismens beskrivning av verkligheten skall bekämpas genom att de tystas, genom politisk korrekthet få dem att känna skam och skuld, och till sist när detta inte räcker, ta till våld. Postmodernismen visar empati och attraherande känslor för de förtryckta, ilska och hat mot den förtryckande gruppen. Hat riktat inte bara mot de individer som har begått övergrepp och brottsliga handlingar, utan mot alla som tillhör den förtryckande gruppen. Detta hat motiveras genom sin egen ansedda högre moral som vill skydda de svaga och utjämna orättvisor i samhället. Liknande motiv som socialisterna i Sovjet och Kina använde för sitt rättfärdigande av kommunismens utopi med över 100 miljoner dödade. Naturliga olikheter mellan människor kan ses inom vad psykologin kallar ”Femfaktorteorin” eller ”The Big Five Personality Traits”. Inom denna modell för bedömning av personlighetstyper finns det fem olika egenskaper och förmågor som skiljer människor åt. 1) Neuroticism (känslomässig stabilitet), 2) Extraversion/introversion (sällskaplig/inåtvänd), 3) Öppenhet (mottaglig för nya idéer eller konservativ), 4) Vänlighet, sympatiskhet (hjälpsam, samarbetsvilja), 5) Samvetsgrannhet (ordningsam och flitig). Människor har olika intressen, egenskaper, intelligens, temperament etc. Dessa olikheter kommer till uttryck i livet genom de intressen, arbeten och kompetenser individen har. Att försöka utjämna naturliga olikheter, är en kränkning mot individens rätt att vara sig själv, vilket postmodernismen gör sig skyldig till. Inom feminismen så finns det argument som är sunda och rimliga och som inte tillhör postmodernismens ideologi. Exempelvis är kravet på lika lön för lika väl utfört arbete ett rimligt krav. Oavsett om den som utför ett arbete är en man eller kvinna så är det rimligt att individen blir bedömd och avlönad efter sin kompetens och duglighet. När kravet på jämställdhet betyder kvotering, frångår man kompetens och kvalitetskriterier som har varit grunden i marknadsekonomin, har postmodernismen flyttat argumenten ett steg närmare marxismen. Något som feminismen blundar för är en företeelse som kan kallas ”jämställdhetsparadoxen”. Psykologisk forskning har funnit att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors intressen som inte har psykosociala orsaker utan härrör från skillnader som är medfödda. Kvinnor tenderar att intressera sig mer för relationer och andra människor medans mäns intressen riktas mot saker, maskiner och byggande. I ett fritt land, där människan inte riskerar sitt liv eller hälsa, såsom i Sverige, Norge eller Finland, ökar skillnaden mellan män och kvinnor och deras val av studier och arbete. När människan är fri att själv välja, följer hon sin inre önskan och drivkraft. Detta förklara varför det är fler män som studerar till ingenjör inom något tekniskt ämne och varför det är fler kvinnor som studerar till sjuksköterska. Under ”#metoo” kampanjen framförs rimliga krav på att kvinnor inte skall bli sexuellt trakasserade, våldtagna eller på annat sätt kränkta. I en fungerande rättsstat skall brottslingar åtalas och straffas. Det finns även beteenden som i lagens mening inte är straffbara men som helt klart är olämpliga, kränkande och visar brist på respekt för andra kvinnors frihet. När postmodernismen ges utrymme så vrids argumenten från att handla om individer till gruppidentitet, med exempel ”Det spelar ingen roll att det inte är alla män som begår övergrepp, det är tillräckligt många, för att kunna anse att alla män bär en kollektiv skuld”. Inom postmodernismen betyder individen inget, det är den grupp individen tillhör som avgör om han tillhör de som förtrycker eller de som blir förtryckta. Det är grupptillhörigheten som avgör om individen är skyldig eller ej. Även hbtq-rörelsen har blivit starkt påverkad av postmodernismen under de senaste decenniet. Individen har rätt att leva sitt liv, fri, utan att bli förföljd eller utsatt för våld. Detta är mycket rimligt krav. Postmodernismen försöker genom flera olika strategier bryta ner det västerländska samhället bl.a. genom att argumentera att könsidentitet är endast en social konstruktion. Biologisk kön, könsidentitet, könsuttryck och sexuell attraktion är fyra delar som postmodernismen försöker hävda att dessa varierar oberoende av varandra och även att samtliga av dessa delar är endast en social konstruktion. Tvärtemot vad vetenskapen har funnit. Postmodernismen försöker genom hbtq-rörelsen föra fram utgångspunkten att det finns ett tredje och odefinierat kön, alltså inte bara man eller kvinna (han eller hon). Detta tredje alternativ ska benämnas med vad hbtq-individen själv vill benämnas med, t.ex. XY, hen, icke binär med flera. I Kanada har har denna rörelse drivit frågan genom lagstiftning och tvingande tal. Om man inte använder den benämning hbtq-personen själv vill (över 15 st) så klassas detta som hets mot folkgrupp och kan leda till fängelse. Normalt försöker lagstiftaren hindra beteenden eller yttranden men i detta fall försöker staten att tvinga människor att använda vissa ord och uttryck. Yttrandefriheten är borta, och kritik mot vissa företeelser inom hbtq-rörelsen klassas som hets mot folkgrupp. Sakta smyger totalitarismen närmare. Människor med en annan uppfattning skall inte debatteras eller föras dialog med, utan tystas. Ytterligare ett exempel från Australien där en reklamfilm stoppades inför fars dag som hyllade alla pappor, med förklaringen att alla barn har inte pappor, utan att vissa barn har två mammor istället. Postmodernismen försöker genom politisk korrekthet skuldbelägga det normala, försöker angripa kärnfamiljen, och tysta ner det som kännetecknar den. Alla människors lika värde är ett uttryck som har använts flitigt de senaste åren för att motivera olika politiska agendor. Människor som framför kritik för olika typer av politiska företeelser blir snabbt beskyllda för att inte dela uppfattningen om ”alla människors lika värde”, med utfrysning och förlorat arbete som följd. I efterdyningarna av Aftonbladets medarbetare Staffan Heimerssons krönika ”Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar” blev krönikören intervjuad av Resumé för att förklara vad han menade. I denna intervju gav Staffan svar som inte räknas som politiskt korrekta. Istället för att bemöta hans syn på ”#Metoo” så valde arbetsgivaren att ge vika för det politiskt korrekta mediedrevet, tysta honom och avsluta han anställning. Även om Staffan jämförde #Metoo med kommunismens utrensningar så fick han själv känna på postmodernismens tystande av en kritiker och hindrande av yttrandefrihet. Brottet han påstås begått var att han inte delade arbetsgivarens grundvärderingar - ”alla människors lika värde och alla människors lika rätt”. I en fungerande rättsstat så följer arbetsgivare och anställda de lagar och regler som regleras av arbetsrätten. I detta fall verkar inte saklig grund för uppsägning vara uppfyllt enligt arbetsrätten, men enligt postmodernismen så har individer blivit ”kränkta”, vilket räcker för utdela straff, framförallt om det kan verka avskräckande. Innan hösten 2015 var kritik mot en alltför liberal migrationspolitik lika med att bli klassad som rasist. Den politiskt korrekta uppfattningen var öppna gränser med utgångspunkt ifrån tesen om ”alla människors lika värde”. När sedan den den största flyktingvåg skedde i modern tid blev regeringen tvungen att införa EU:s mest restriktiva migrationspolitik med utökade gränskontroller. Detta var nödvändigt då hela den svenska välfärden stod på spel och myndigheter och institutioner höll på att kollapsa. Helt plötsligt var de tidigare ”korrekta” spelreglerna borta och istället var det ett ansvarstagande regeringen tog. Det är ingen dold agenda som postmodernismen försöker driva, det är klart och tydligt uttryckt att det västerländska samhället är ett förtryckande samhälle och skall rivas ner till grunden. Med ”alla människors lika värde” försöker denna omformulerade marxism att uppnå just det. ”Alla människors lika värde” är ett uttryck och översättning som kommer ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Översättningen är slarvig och inte helt rätt. I artikel 1 står följande: All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood. I ett engelskt-svenskt lexikon så översätts ”dignity” värdighet och ”rights” rättigheter. En mer riktig översättning av första meningen blir därmed: Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. Sammanfattning av postmodernismen I flera av de företeelser som finns i det västerländska samhället har postmodernismen smugit sig in och försöker med en omformulerad marxism riva ner strukturer, institutioner, myndigheter, familjerelationer (kärnfamiljen) etc. Makt och förtryck är det som byggt samhället i väst enligt postmodernismen. Även om dessa två delar går att finna i samhället så är det snarare kompetens och samverkan mellan människor som förbättrat levnadsvillkoren i väst. Även om samhället idag har sina brister så är postmodernismens analys och slutsats inte riktig. Enligt postmodernismen så finns inga högre värden, allt skall ställas på samma nivå, jämställdhet. Om man då frågar varför postmodernismens beskrivning av samhället skall anses vara mer rätt och högre värderad än andra synsätt så visas en logiskt motsägelse. Men eftersom postmodernismen inte tror på logik så behöver den inte vara logisk, den kan alltid att falla tillbaka på marxismen. När gruppindelningen drivs till det yttersta, undergrupper i undergrupper i undergrupper etc, hamnar vi till sist på individnivå. Men postmodernismen är inte intresserad av individen såsom förklaring för hur väl individen har lyckats utbilda sig, skaffat jobb eller på annat sätt aktiverat sig. Det är hennes grupptillhörighet som ger förklaringen. För den som befinner sig på sydpolens sydligaste punkt, kommer alla andra riktningar peka norrut. På liknande sätt förhåller det sig med marxismen och postmodernismen, alla andra uppfattningar ter sig vara ”högerpopulistiska” eller ”högerextrema”. Betraktarens observationspunkt (marxism) gör att nyansskillnader av uppfattningar som är långt bort från egen uppfattning ter sig små och nästan obefintliga. Det blir på så sätt lätta att klumpa ihop alla andra som ”högerpopulistiska” och ”fascister”, som måste bekämpas, tystas. Med våld om inget annat hjälper. Hur motverkar man då postmodernismen Till att börja med, genom att inte gruppindela de individer som uttrycker postmodernismens idéer som en grupp som måste bekämpas (gruppers krig mot andra grupper leder sällan till långsiktig gemenskap). Arbetet börjar i stället med en själv. Trots våra egna tillkortakommanden, brister och svårigheter bör vi försöka ta det största ansvar vi själva kan bära, ta ansvar över sig själv, sin familj och försök att bidra till ett bättre samhälle som bygger på kompetens, dialog och yttrandefrihet. Sök efter sanning och kvalitet. På vilka grunder görs ett antagande? Fråga vad som är bättre och vad som är sämre? Konfucius fick frågan om vad det första han skulle göra var om han fick ta över styret i en stat. Han svarade: ”Det skulle vara nödvändigt att rätta till benämningarna! Om benämningarna inte är korrekta, kommer det som sägs inte att stämma. Om det som sägs inte stämmer, kommer det inte vara möjligt att fullgöra uppgifterna. Om uppgifterna inte fullgörs, kommer riterna och musiken inte att blomstra. Om riterna och musiken inte blomstrar, kommer straffen inte att vara rätt avvägda. Om straffen inte är rätt avvägda, vet inte människorna hur de ska handla. Det en ädel människa benämner går alltid att tala om, och det hon talar om går alltid att utföra. En ädel människa är aldrig slarvig med orden.” (Från ”Konfucius samtal” översättning av Torbjörn Lodén) Genom att våga undersöka, ställa frågor och utreda begreppen, söka efter sanningen, så kan det leda till begreppsklarhet och ökad förståelse mellan människor. Tidigare så betydde jämlikhet; rätt till människovärde, rätt till fri tävlan, rätt att bli bedömd efter enbart duglighet, likhet inför lag. ”Jämlika möjligheter” försöker inte utjämna naturliga skillnader mellan människor. Begreppet ”jämställdhet” har, genom postmodernismen, förändrats till att betyda ”jämställt utfall”. Oavsett individens intressen, egenskaper, kompetens. Allt skall utjämnas! För en mer detaljerad analys kan boken ”Postmodernismens förklaring” av Stephen R C Hicks rekommenderas. Och slutligen. Avsikten med denna text är att belysa postmodernismens och marxismens ideologi. Det är ingen kritik mot individer som uttrycker den. Att skilja på sak och person är svårt men nödvändigt, och oförmågan att göra det är ett misstag som begås allt för ofta.   Johan Berggren]]> https://nyadagbladet.se/kultur/marxismens-nya-klader/feed/ 0 Nazismens judiska rötter https://nyadagbladet.se/kronikor/nazismens-judiska-rotter/ https://nyadagbladet.se/kronikor/nazismens-judiska-rotter/#comments Wed, 11 Oct 2017 05:00:55 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=42395 När man väljer att benämna den tyska nationalsocialismen med den belastade förkortningen ”nazism”, då har man därmed markerat att historisk korrekthet är satt åsido av politiska skäl. Ordet är visserligen ett sammandrag av det längre ordet nationalsocialism, men likt ett draperi har det dragits fram för att skyla leden ”nation och socialism”, vilket var något som utmärkte partiet, för att istället fokusera på de våldsinslag som förekom. Därigenom förvanskar man historien och i stället för att berätta om ett parti som värnade om den egna nationen och genomförde ett socialt nationellt program som slog världen med häpnad samt fick de tyska arbetarna att jubla över goda arbetsvillkor, så lyfter man med en dåres envishet fram beteckningen ”nazism” för att markera det inslag av våld och terror som följde partiet i kampen mot röda terrorgrupper. Den sidan av rörelsen med våld som uttrycksmedel som på ett tidigt stadium ympades in i NSDAP, den tyska arbetarrörelsen, har dock sina rötter i den rysk- judiska statskuppen 1917. Och det är intressant eftersom etablissemanget föredrar att prata om nazismen och nazismens rötter så låt oss söka dessa rötter för att se om nationalsocialismen är något annorlunda. Hitler skapade inte nationalsocialismen och hos honom kan du inte finna dess rötter. Den amerikanske forskaren Michael Kellogg har i sin väldokumenterade bok ”Russian Roots of Nazism” klart påvisat att vi måste söka nazismens rötter österut. I det kaos som den judisk-dominerade statskuppen skapat i Ryssland fanns den dynga som en nazistisk ideologi kunde växa upp i. Några citat från den tiden kan tydliggöra detta: ”Sekret! Till representanterna för samtliga avdelningar av israeliternas internationella förbund; Ryssland är slaget till marken. Ryssland vrider sig i dödskamp under vår häl… äntligen har vi fått skåda det ryska folkets nöd och tårar. Genom att beröva detta folk dess egendom, dess guld, har vi förvandlat det till ett folk av ömkliga, fattiga och förtryckta slavar…. Vi bör röja undan det ryska folkets bästa och ledande element, så att det kuvade Ryssland inte kan få någon ledare. På så sätt tillintetgör vi varje möjlighet till motstånd mot vår makt”, från Centralkommitten för Petersburgska avd. av israeliternas internationella förbund. Lenin skrev i ett brev till justitieminister Kurskij: ”Kamrat Kurskij, vidga möjligheterna till arkebusering. Terrorn är ett sätt att övertyga, det verkar ju solklart. Domstolarna får inte eliminera terrorn….” Med kommunistisk hälsning – Lenin. Georrij Zinovjev, ordförande i Petrograds Sovjet: ”Vi måste dra till oss 90 miljoner av Sovjetunionens 100 miljoner invånare. Vad resten beträffar har vi inget att säga dem. De måste förintas". I själva verket kom det inte att stanna vid 10 miljoner förintelseoffer – 20 miljoner är mer realistiskt. Samme person kunde vid ett möte i Moskva utropa: "Without mercy, without sparing, we will kill our enemies in scores of hundreds. Let them be thousands, let them drown themselves in their own blood. Let there be floods of blood of the bourgeoisie – more blood! As much as possible” Där har du en bråkdel av den sataniska sörja som mordiska kuppmakare frossade i över moder Rysslands sargade kropp. De flesta av dem var importerade terrorister subventionerade främst av judiska bankirer. Där finner vi de ryska rötterna till den nazism som sedan kom att exporteras till ett Tyskland i upplösning. I den exporten fanns med det extrema våldet, den besinningslösa rasismen, förintelsen som ett projekt och även iden om koncentrationsläger. Vid den här tiden bestod den Sovjetiska regeringen till 85 % av judar. Wirschaftspolitische Vereinugung fyr den Osten – allmänt kallad, Aufbau, var en förening av ”vita emigranter” som flytt det ryska inbördeskriget och bosatt sig i München. De förde med sig idéer och lärdomar om hur en liten fanatisk minoritet kunde betvinga det väldiga Ryssland, och ville nu utveckla dessa idéer om hur man i Tyskland skulle kunna bemöta och försvara sig mot en kommunism som såg terrorn som en god kamrat. Ledande personer i denna förening var Max von Schauner-Richter samt Alfred Rosenberg. Inom gruppen Aufbau kom sedan nationalsocialismen att utvecklas. Hitler anslöt sig till gruppen år 1920. Då nationalsocialistiska arbetarpartiet i juli 1921 antog ett partiprogram framkom inte mycket av det hat som levererats av kommunistregimen i Ryssland. Men man möttes av detta hat så fort man gick ut på gatan. Den svenska säkerhetspolisen företog 1921 en inspektionsresa till bland annat München och kunde efteråt rapportera, ”att ledarna för revolutionsförsöket i Berlin 1919 varit judar som sedan fortsatt till Bayern och som drivits av ett gränslöst rashat att mörda personer ur borgerligheten”. Det torde näppeligen numera kunna bestridas, skrev rapportören, ” att det var judar som planlade och ledde revolutionerna i Ryssland, Tyskland och Ungern. Detta såväl som det förhållandet, att judarna stå i spetsen för arbetet på en tilltänkt världsrevolution, är även bevisat.” Och kände man sig inte säker på gatorna, kunde man stänga in sig på sin kammare och läsa den av Rothschild sponsrade boken ” Adel” skriven av greve Richard von Coudenhove-Kalergi. Där finner man t.ex. ”Judendomen är skötet, ur vilken en ny, Europas adel framträder, kärnan kring vilken en ny andlig adel grupperar sig”. eller ”Så har i detta ögonblick… en god försyn genom judeemancipationen, skänkt Europa en ny andlig högtstående adelsras”. Här har vi då polerad rasism serverad på skitiga dasslock i de finare salongerna. Men det av jude-bolsjevikerna frambringade våldet fortsatte under hela 1930-talet. Berlins dåvarande polischef, Grzesinski kunde 1932 meddela, att bara under juni-juli det året förekom det 461 kravaller i staden. Därvid dödades 86 personer och cirka 400 blev allvarligt skadade. Av de dödade var 30 kommunister och 38 var nationalsocialister. När nationalsocialisterna anordnade en marsch genom Altona, som var ett arbetardistrikt, blev de beskjutna från fönstren. De besvarade elden och sammanlagt dödades 19 personer. En annan helt fredlig front mot nationalism och det borgerliga samhället hade dock öppnats 1924 genom Frankfurterskolans etablering av kultur-marxismen som ju leder fram till våra dagars mångkulturella och politiskt korrekta samhälle. Men kultur-marxismens rötter går tillbaka till det röda kaoset i Ungern 1919. Söker man nazismens rötter ska man inte bege sig till München och knacka på Adolfs dörr. Nej det blir att bege sig till Petrograd och spana in Lenins varglya. Och förresten, var det inte Staffan Skott som fastslog att: ”utan Lenin så hade det inte blivit någon Hitler”. Dock med den skillnaden att Lenin funderade hela tiden på hur befolkningen skulle terroriseras – medan Hitlers bekymmer var hur han skulle kunna förbättra tyskarnas levnadsvillkor, och han lyckades med det ända tills provokationerna från grannländerna och även från det judiska världssamfundet drev fram hans vansinne. På en konferens i Amsterdam 1933 hade nämligen den judiska världskongressen förklarat krig mot Tyskland- ”You fire Hitler(…) And we, the jews of all the world, are serving an ultimatum upon you” löd det från talarstolen. Nej, nazismen rötter hade inte den bruna färg som man kunde se på vissa skjortor, utan rött som vredens druvor.   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/nazismens-judiska-rotter/feed/ 7