katolicism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Mon, 02 Mar 2026 14:54:55 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg katolicism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 ”The Omen” 50 år – filmen som försökte varna oss… https://nyadagbladet.se/recensioner/the-omen-50-ar-filmen-som-forsokte-varna-oss/ Sun, 18 Jan 2026 14:01:04 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=219852 The Omen är förvisso uppdiktat av manusförfattaren David Seltzer, i syfte att förstärka filmens apokalyptiska stämning. Den blandar bibliska associationer (Zion, Antikrist, inbördeskrig) med 1970-talets geopolitik (Israel, kalla kriget) för att skapa en profetisk känsla. Citatet som sådant må vara ett kreativt påhitt, men i filmens kontext känns det äkta och passar således tonen perfekt. Faktum är att det framstår så äkta att man köper det med hull och hår. Bakom The Omen står primärt regissören Richard Donner (Superman – The Movie [1978] och Dödligt vapen-filmerna) och manusförfattaren Seltzer, som tillsammans destillerade 1970-talets växande intresse för ockultism, domedagsprofetior och Antikrists återkomst till en stram, psykologiskt driven skräckfilm. Producenterna lyckades överraskande kontraktera Gregory Peck i huvudrollen som ambassadör Robert Thorn – ett drag som gav projektet tyngd långt bortom traditionell genrefilm – och omgav honom med skådespelare som Lee Remick, David Warner och Billie Whitelaw i roller som gradvis förskjuter berättelsen från familjedrama till kall religiös paranoia. Filmens ton bygger i mångt och mycket på en serie märkliga "olyckor", där det är oklart om det handlar om slump, projektioner eller verklig ondska. Åtminstone tills profetiorna och märket 666 inte längre går att bortförklara. [caption id="attachment_219872" align="alignnone" width="640"]The Omen Katherine Thorn (Lee Remick) och Robert Thorn (Gregory Peck) under inspelningen av "The Omen". Foto: Imdb[/caption]

Familjen Thorn

Den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Gregory Peck) och hustrun Katherine Thorn (Lee Remick) adopterar, efter att parets biologiske son avlider vid födseln, en föräldralös pojke vid namn Damien. Katherine vet dock inte om att pojken är adopterad (något som kommer att få stor betydelse för handlingen). Barnet växer upp i lyx men också med stor kärlek från sina föräldrar. Från och med Damiens femårsdag börjar emellertid ett antal kusliga olyckor äga rum – tillsammans med en varning från en präst som talar om en olycksbådande profetia om Antikrist. När olyckorna eskalerar söker ambassadören hjälp hos den erfarne fotojournalisten Keith Jennings (David Warner), som på egen hand har nystat i pojkens bakgrund. Jennings pratar om ett mystiskt märke av biblisk betydelse, som han menar kan finnas i Damiens hårfäste. Tillsammans med en arkeolog börjar pusslet med profetior och apokalyptiska tecken veckla ut sig till en fasa som världen aldrig tidigare skådat... [caption id="attachment_219873" align="alignnone" width="640"]The Omen Katherine och Damien Thorn bevittnar den första av många kusliga olyckor i "The Omen". Foto: Imdb[/caption]

Gregory Peck och Lee Remick briljanta

Gregory Pecks Robert Thorn är en central figur i maskineriet. Han är ingen ond man utan det rakt motsatta: rationell, plikttrogen, djupt förankrad i statens tjänst. Hans tragedi ligger i att han alltför länge vägrar acceptera det han ser. Inte för att bevisen saknas, utan för att konsekvenserna är otänkbara. Att erkänna sanningen skulle innebära att ifrågasätta hela den ordning han byggt sitt liv kring (det kan för övrigt inte nog betonas hur viktigt det var att få en skådespelare av Pecks kaliber och gravitas att tacka ja till rollen som ambassadör Thorn). Lee Remicks Katherine Thorn fungerar som filmens emotionella ankare. Där Robert klamrar sig fast vid rationalitet och statlig plikt, drivs Katherine av en alltmer förtärande intuition. Remick spelar henne inte som hysterisk, utan som en kvinna vars verklighet långsamt krackelerar. Katherines inledande förnekelse och sedermera oförklarliga rädsla inför Damien samt känslan av att ingen lyssnar på henne smälter samman till ett lågintensivt psykologiskt sammanbrott. Relationen mellan Katherine och Robert bär i praktiken hela filmen. Det är i deras äktenskap som The Omen blir som mest tragisk. Robert vill skydda sin familj genom att förneka sanningen; Katherine vill rädda sin familj genom att konfrontera den. Ingen av dem har onda avsikter – men deras oförenliga sätt att hantera hotet gör katastrofen oundviklig. Damien Thorn själv är en ovanligt tom gestalt. Givetvis delvis beroende på att han är blott fem år gammal. Damien är i filmen ofta frånvarande, nästan anonym. Det är omgivningens reaktioner – eller snarare bristen på reaktioner – som driver berättelsen framåt. Ondskan behöver inte skrika. Den behöver bara bli accepterad. [caption id="attachment_219875" align="alignnone" width="640"]The Omen Robert Thorn (Gregory Peck), börjar förstå att något är fel, fruktansvärt fel, i "The Omen". Foto: Imdb[/caption]

Profetia eller slump?

The Omen är ingen hysterisk skräckfilm, utan en kyligt kontrollerad berättelse där det övernaturliga hela tiden hålls på armlängds avstånd. Kameran dröjer vid formella miljöer – ambassader, kyrkor, herrgårdar, diplomatbostäder – platser där makt och respektabilitet går hand i hand. Just därför blir våldet, när det väl bryter fram, så effektivt. Det kommer snabbt, brutalt och utan förklaring. Detta visar på Richard Donners styrka som regissör: att berätta handlingen så realistiskt som möjligt. Något som han återkommande skulle visa prov på under sin karriär. Donner väljer här att fokusera på sannolikhet (på Donner-lingo "verisimilitude"), suggestiv musik och excellent skådespeleri, i motsats till primärt blod och vad vi idag kanske skulle kalla för effektmakeri - även om det också finns en del av den varan. Jerry Goldsmiths musik förstärker denna känsla av oundviklighet. Den latinska körsången, med sitt sakrala anslag, låter som en blandning av dom och hot. Musiken kommenterar inte handlingen, den förkunnar den. Det är ingen slump att soundtracket belönades med en Oscar – det fungerar som filmens moraliska ryggrad. Sett i dag framstår The Omen som kusligt profetisk. Inte för att den förutspår specifika händelser, utan för att den visar hur makt koncentreras och normaliseras. Att Antikrist adopteras av en amerikansk toppdiplomat är ingen tillfällighet. USA framställs som världens självutnämnda moraliska väktare – ett land så övertygat om sin egen godhet att det inte ser vad som växer i dess skugga. Filmen blev en av 1976 års största kassasuccéer och räddade i mångt och mycket filmbolaget 20th Century Fox dåvarande något prekära finansiella läge. Intäkterna hade stor del i att en viss rymdsaga skapad av en herre vid namn George Lucas fick klartecken av bolagets dåvarande vd Alan "Laddie" Ladd Jr. Givet succén var det närmast en självklarhet att en uppföljare skulle se dagens ljus.

Damien: Omen II (1978)

Uppföljaren Damien: Omen II hade premiär 1978, regisserades av Don Taylor och fortsätter berättelsen sju år efter händelserna i originalfilmen. William Holden och Lee Grant gör rollerna som Richard och Ann Thorn, medan rollen som den nu tonårige Damien Thorn spelas av Jonathan Scott‑Taylor – en tolkning som är både subtil och obehaglig i sin normalitet. I filmen konfronteras vi med en Damien som befinner sig i övergången från den första filmens suggestiva mystik till en mer medveten insikt om sitt öde. Scott‑Taylor skapar en Damien som är märkbart plågad av fragment av kunskap om vem han är, men fortfarande på ytan en vanlig pojke på väg mot vuxenvärlden. Damiens ambivalens gör honom paradoxalt nog ännu mer oroande – inte en karikatyr av ond bråd död, utan en ung människa som sakta inser sin egen roll i historiens värsta drama. Filmen lägger större tonvikt på psykologisk skräck och på relationerna inom familjen Thorn än på det rena övernaturliga. Richard Thorn, fast besluten att skydda sin brors arv, vägrar länge att tro på de dystra indikationerna – och när omgivningen försöker varna honom, backas dessa varningar upp av märkliga olyckor och dödsfall. Mötet mellan det vardagliga och det mytiska skapar en särskild typ av obehag, där ondskan tycks frodas just där tillit och familjevärden borde regera. [caption id="attachment_219893" align="alignnone" width="530"] "Damien - Omen II" - 1978 US One Sheet. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]

The Final Conflict (1981)

I trilogins tredje film, The Final Conflict, tar regissören Graham Baker över rodret och för berättelsen vidare till sin slutliga punkt. Damien Thorn har nu vuxit upp till en karismatisk och självsäker vuxen, här spelad av Sam Neill (Jurassic Park), vars gestaltning är både elegant och obehaglig. Här kliver Damien ut ur skuggorna och blir en offentlig figur – Antikrist i egen hög person. Sam Neill lyckas ge Damien en magnetisk närvaro som balanserar charm med en underström av iskall obarmhärtighet. Den vuxne Damien är inte längre en produkt av omständigheterna; han är nu arkitekten bakom dem. Hans upphöjelse till maktpositioner inom världens politiska och ekonomiska strukturer gör honom till en fascinerande – och skrämmande – symbol för hur ondskan finner acceptans i det etablerade. The Final Conflict är i högre grad en politisk och filosofisk skräckfilm än en traditionell sådan. Där originalet var en varning och del två en process, är tredje filmen en fullbordad manifestation av ondska som institution. Damien Thorn erbjuder ordning i en värld av kaos – och många människor finner hans budskap lockande. Att filmen därmed blir en spegling av hur makt kan legitimeras genom karisma och effektivitet, snarare än genom godhet eller empati, gör den till ett avslut som är både oroande och – i sin absurda logik – konsekvent. [caption id="attachment_219894" align="alignnone" width="528"] "The Final Conflict" - 1981 US One Sheet. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]

Initialerna DT...

Sett som helhet framstår Omen-trilogin som en ovanligt konsekvent skildring av hur ondskan inte bryter sig in i samhället – utan bjuds in. Från den första filmens antydningar och förnekelse, via uppföljarnas gradvisa normalisering, till det avslutande kapitlets öppna maktutövning, tecknas en bild av institutioner som hellre bevarar ordning än ifrågasätter dess pris. Det är inte Djävulen som är det största hotet, utan människans vilja att blunda så länge tillvaron fungerar. Richard Donners originalfilm förblir därför trilogins tyngdpunkt. The Omen är inte bara en effektiv skräckfilm, utan en djupt pessimistisk betraktelse över makt, tro och ansvar. Den visar hur rationella, välutbildade och i grunden anständiga människor steg för steg abdikerar från sitt moraliska omdöme. När sanningen till slut inte längre går att ignorera, har den redan blivit omöjlig att stoppa. Som ett märkligt sammanträffande bär Antikrist i filmerna initialerna Damien Thorn – DT – samma initialer som USA:s nuvarande president, Donald Trump. Det är naturligtvis inget mer än en slump. Men The Omen lär oss att slumpen i sig är ointressant. Det avgörande är i stället hur makt accepteras, hur varningssignaler ignoreras och hur destruktiva krafter tillåts växa i skydd av respektabilitet, auktoritet och rädsla för instabilitet. The Omen skrämmer inte för att den tror på Djävulen. Den skrämmer för att den vet hur lätt vi vänjer oss vid honom. "Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex." – Uppenbarelseboken 13:18 Jan Sundstedt]]> The Omen 1976 Trailer | Gregory Peck nonadult Exorcisten firar 50 år https://nyadagbladet.se/recensioner/exorcisten-firar-50-ar/ https://nyadagbladet.se/recensioner/exorcisten-firar-50-ar/#respond Fri, 13 Oct 2023 15:01:19 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=162251 Be silent! beordrar fader Merrin under pågående exorcism till demonbesatta Regan McNeil i legendariska Exorcisten. Några som inte var ”silent” var dåtidens biobesökare som flockades till biograferna världen över samt mången hyllande filmkritiker. Filmen blev snabbt en publiksuccé och räknas som en tidig "blockbuster". Justerat för inflation har Exorcisten världen över spelat in omkring två miljarder dollar och är således filmbolaget Warner Bros. största succé någonsin. Källan till filmen står att finna i 1971 års roman med samma namn av författaren William Peter Blatty. Som regissör valdes ingen mindre än William Friedkin, som bara några år tidigare gjort succé med kriminaldramat French Connection - Lagens Våldsamma Män, för vilken han belönades en Oscar för Bästa regi. Friedkin erbjöds att regissera Exorcisten av Blatty personligen, efter att denne imponerats av just The French Connection. Filmbolaget uppmanade emellertid Blatty att anlita en annan regissör men han menade att filmatiseringen av hans roman skulle genomsyras av lika mycket intensitet och energi som Friedkin tillfört The French Connection. [caption id="attachment_162255" align="alignnone" width="640"]Exorcisten The Exorcist Friedkin och Blatty under inspelningen av "Exorcisten". Foto: Warner Bros.,Wikimedia Commons[/caption]

Georgetown, 1973...

Den erfarne katolske prästen fader Merrin (Max von Sydow) arbetar med en arkeologisk utgrävning i Irak. I samband med utgrävningarna finner man en staty av en bisarr demonisk figur känd som Pazuzu. Merrin erfar samtidigt en rad märkliga fenomen kring platsen för utgrävningarna och får en föraning om att något illavarslande kommer att ske... Samtidigt i USA, i Washington DC:s exklusiva Georgetown-kvarter, börjar en framgångsrik skådespelerska vid namn Chris MacNeil (Ellen Burstyn) sakteliga uppleva märkliga händelser i sitt hem, varav de flesta tycks kopplade till dottern Regan (Linda Blair). [caption id="attachment_162257" align="alignnone" width="640"]Exorcisten The Exorcist Mor och dotter McNeil innan helvetet bryter lös i "Exorcisten". Foto: Imdb, Warner Bros.[/caption] Situationen eskalerar – Regans säng skakar oförklarligt och från vinden hörs konstiga ljud. En Madonnastaty av Jungfru Maria vid en katolsk kyrka skändas grovt och regissören till Chris senaste film hittas död, misstänkt mördad. Efter hand börjar Regan bete sig mer och mer abnormalt och uppvisar beteendeförändringar som har drag av depression och ångest. Regans tillstånd försämras alltmer och hennes mor försöker förtvivlat få hjälp men läkarkåren står handfallen. Som en sista desperat åtgärd kontaktar hon katolska kyrkan, då hon befarar att dottern kanske – hur otänkbart det än må verka – är besatt av en demon. Hon får hjälp av den grubblande prästen fader Karras (Jason Miller) som själv brottas med sin tro men beslutar sig att göra vad han kan för att försöka hjälpa flickan.

En felfri film

Exorcisten har kallats världens bästa skräckfilm av många och jag är benägen att bifalla i det påståendet. Det här med att välja ut den bästa ditten och datten är såklart svårt och i mångt och mycket subjektivt men här finns det fog för epitetet. Den som letar efter en i princip felfri film behöver inte leta längre. Manuset av William Peter Blatty är ett skolboksexempel på hur man griper tag i åskådaren. Här har vi också ett smått unikt prov på när såväl manus som källroman bär identisk signatur. Blatty (tillika filmens producent) är omdömesgill nog att justera sin roman till mer filmlik prosa utan att förkasta alltför mycket av det som gör romanen läsvärd. Regin av William Friedkin är fulländad. Blott ett fåtal filmer är perfekta i sin exekution och Exorcisten är en av dessa. Blatty önskade energi till filmatiseringen av sin roman och det fick han. Ordet energi ska här inte förväxlas med snabba klipp och hisnande action. Filmen tar sin tid, där tempot är närmast sökande och emellanåt får man känslan av såväl dokumentärfilm, drama som thriller. [caption id="attachment_162737" align="alignnone" width="640"]Exorcisten Max von Sydow Fader Merrin (Max von Sydow) har onda aningar i "Exorcisten". Foto: Imdb, Warner Bros.[/caption] Fotot i bildformatet 1.85:1 fångar var skådeplats på ett realistiskt sätt, oavsett det handlar om Iraks sandgnistrande ökenlandskap, Georgetowns höstlika och grådassiga gator eller stackars Regans alltmer skärseldslika rum. Skådespelarinsatserna kan man sammanfatta som makalösa och klanderfria. Personligen vill jag flagga extra för Ellen Burstyn som mamman. Burstyns hjärtskärande porträtt av en kärleksfull mor som inte förstår vad som sker och som känner sig maktlös att hjälpa sin dotter, kan vara ett av de bästa personporträtt av en brydd förälder som skådats på film. Musiken i filmen komponerades ursprungligen av Lalo Schifrin men förkastades omedelbums av William Friedkin. Legenden säger att han blev så besviken på vad Schifrin komponerat att han slängde kassetten i en soptunna på parkeringen. Det är bland annat av den anledningen Mike Oldfields melodislinga ”Tubular Bells” kommit att bli något av signaturmelodi för Exorcisten, trots att melodin inte hörs speciellt ofta i filmen. Effekterna talar för sig själva och håller väl även till dags dato.

Tro, tvivel och Oscar

Att Exorcisten är en exceptionell film råder ringa tvivel. Tvivel, vad gäller exempelvis huruvida Gud och demoner existerar, finns det dock gott om i filmen. Vem och vad är Gud och existerar en andlig verklighet? Är Regans förmodade besatthet på ”riktigt” eller är det trots allt kanske ett extremt tillstånd av mental ohälsa? Fader Karras tvivlar på sin tro och likaså Chris, trots att hon vänder sig till Katolska kyrkan. William Friedkin själv har uttryckt att han med filmen ville så tvivel i åskådarens huvud och inte specifikt ”bara göra en skräckfilm”. – Tro är ett mysterium. Bill (Blatty) identifierade ”Exorcisten” som ett verk om trons mysterium. Folk kallar det en skräckfilm. Blatty och jag talade aldrig om en skräckfilm. Vi gjorde en film om trons mysterium, vilket var hans koncept, hans idé, hans trossystem, är Friedkins egen är tagning av sitt mästerverk. I samband med 1974 års Oscarsgala nominerades Exorcisten med hela tio (!) Oscar, unikt för en genrefilm. Filmen knep två statyer: Bästa manus baserat på annan förlaga samt Bästa ljud. William Friedkin nominerades till Bästa regissör och borde nog med facit i hand vunnit, hur mycket jag än älskar Blåsningen (The Sting) som vann det året.   Lagom till filmens 50-årsjubileum tycks filmbolaget Warner hört undertecknads böner och välsignat oss med en makalös klang- och jubel-utgåva på 4K UHD Blu-Ray. Den finns i diverse varianter varav jag själv satsade på den formidabla box-versionen. Lägg om möjligt pengar på någon av dessa utgåvor och inte på den bedrövliga The Exorcist: Believer som nyligen haft premiär. Denna är en fullständigt meningslös och direkt vederstygglig film som lämpligen borde behandlats med andeutdrivning redan vid planeringsstadiet. Kristi kraft betvingar snarare våra läsare att istället stifta sevärd bekantskap med familjen Regan, prästerna Merrin/Karras samt en viss Captain Howdy…   Jan Sundstedt]]> https://nyadagbladet.se/recensioner/exorcisten-firar-50-ar/feed/ 0 Duterte till attack mot den ”korrupta” katolska kyrkan https://nyadagbladet.se/utrikes/duterte-till-attack-mot-den-korrupta-katolska-kyrkan/ https://nyadagbladet.se/utrikes/duterte-till-attack-mot-den-korrupta-katolska-kyrkan/#comments Fri, 27 Jan 2017 07:53:07 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=34086 Filippinernas president Rodrigo Duterte har inte mycket till övers för den katolska kyrkan, som han menas styrs av korrupta präster. Rodrigo Duterte blev världskänd i somras när han valdes till Filippinernas president, mycket på grund av hans återkommande svordomar och tal om att skjuta ihjäl narkotikalangare och korrupta tjänsteman. Nu har Duterte riktat in sig på den katolska kyrkan. I ett tal som presidenten nyligen höll pekade han på korruptionen och jämförde kyrkan med exkrementer, rapporterar Daily Mail. – Jag utmanar den katolska kyrkan. Ni är fulla av skit. Ni luktar illa med all korruption, sade Duterte och menade att katolska präster använder metamfetamin och att de bett staten att bekosta deras lyxbilar. – Skäms ni inte över er själva? Det är väldigt dyrt och många människor har inte ens mat på bordet. Son of a bitch, idioterna accepterar det. Det återstår att se hur väl Dutertes uttalanden kommer att landa hos den filippinska befolkningen, där 86 procent är romersk-katolska. Landets katolska kyrka har tidigare motsatt sig Dutertes hårdföra hållning mot narkotikalangare. En som tidigare hyllat Duterte är USA:s president Donald Trump, som nyligen bjöd in den filippinska presidenten till Vita huset.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/duterte-till-attack-mot-den-korrupta-katolska-kyrkan/feed/ 2 Påve Franciskus öppnar för kvinnliga diakoner https://nyadagbladet.se/utrikes/paven-oppnar-for-kvinnor/ https://nyadagbladet.se/utrikes/paven-oppnar-for-kvinnor/#comments Fri, 13 May 2016 16:25:54 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=28727 Påve Franciskus säger sig vilja pröva om kvinnor kan bli diakoner inom den katolska kyrkan. Påven har tillsatt en utredning som ska undersöka frågan. Den 79-årige argentinske påven kommer att tillsätta en utredning kring hurvida kvinnor kan bli diakoner inom den katolska kyrkan. – Jag tror det skulle göra gott för kyrkan att frågan klargörs, säger påve Franciskus till ABC News. I dag är samtliga 42 000 diakoner inom den katolska kyrkan män.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/paven-oppnar-for-kvinnor/feed/ 1