Isac Boman – Nya Dagbladet

Isac Boman lämnar rollen som nyhetschef

Jan Sundstedt — Sat, 09 May 2026 09:44:05 +0000

Isac Boman, skribent på Nya Dagbladet sedan 2016 och nyhetschef för tidningen sedan 2019, meddelar för läsarna att han avgår som redaktör. – Det har varit en otrolig resa, men det har också varit ett arbete som har haft ett högt pris i många avseenden, kommenterar han beslutet. Den 38-årige ålänningen Isac Boman kom i kontakt med NyD-redaktionen i samband med att tidningen år 2015 uppmärksammade hans magisteravhandling i nationalekonomi under rubriken Penningmakten: Ett medel för frihet eller slaveri. Efter att ha debuterat som krönikör i en artikelserie på tidningen under hösten 2016 kom han snart att engagera sig som redaktör för medieprojektet och började arbeta på heltid med Nya Dagbladets verksamhet våren 2019. – I ett litet projekt som detta har det givetvis inte bara handlat om att skriva eller syssla med journalistik hela tiden, det är en lyx som stora redaktioner kan ägna sig åt. I praktiken har det också handlat mycket om jordnära och administrativa sysslor för att få allt att gå runt, berättar Boman. Under åren 2020 till 2022 spelade han en nyckelroll i att bryta mark för tidningens stora genomslag under coronakrisen, då Nya Dagbladets artiklar nådde ut mycket brett i Sverige och fick ett bredare erkännande som en unik aktör i det nordiska medielandskapet.

"Stolt över vad vi har åstadkommit"

Boman konstaterar själv att förutsättningarna för verksamheten har varit mycket svåra, i synnerhet i eftermälet av attacken från Länsförsäkringar Bank i slutet av 2022. – Med tanke på hur begränsad ekonomi vi har haft i verksamheten är jag väldigt stolt över vad jag själv och tidningen har åstadkommit under dessa år. Att driva en publikation som Nya Dagbladet är samtidigt en väldigt speciell verksamhet och när den där extra lilla gnistan inte längre finns där tror jag det bästa är att försöka överlåta stafettpinnen till nya krafter, säger Boman som betonar att beslutet är hans eget. Ålänningen kommer åtminstone på kort sikt att fortsätta sitt uppdrag som styrelseledamot i mediebolaget Aeon Media och betonar att han även kommer att fortsätta att följa med i det pågående rättsfallet med Länsförsäkringar Bank "så länge som det krävs". – Vi får se hur det blir, men jag kommer inte att vara en del av redaktionen eller vara involverad i det dagliga redaktionella arbetet framöver, förklarar han. [caption id="attachment_216692" align="alignnone" width="640"] Isac Boman tillsammans med chefredaktör Markus Andersson utanför Södertörns tingsrätt i samband med den första behandlingen av Länsförsäkringar-affären i september 2025. Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet[/caption]

Nya krafter på redaktionen

Samtidigt som Boman har trappat ned på sitt engagemang sedan hösten, har Emil Fjellstedt, 37, gradvis klivit in som ny redaktör på tidningen. – Emil har varit med i bakgrunden under en period och vi har alla fått ett stort förtroende för honom. Det är väldigt glädjande att han kan kliva in i det här skedet, säger Isac Boman. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson instämmer. – Ingen redaktör kan vara den andra lik, och med Isacs långa erfarenhet och breda kompetens är det klart att det blir ett svårt tomrum att fylla. Samtidigt måste livet tillåtas att ta nya vägar ibland och vi får också helt enkelt vara glada för den tid vi har fått med Isac på redaktionen och fortsätta att göra det bästa av våra förutsättningar, säger Andersson. Andersson tillägger om den avgående redaktören och käre medarbetarens avgång: – Bomans insatser hör hemma i en framtida vitbok för Nya Dagbladet. Hans insatser är ofattbart stora och han har visat prov på en offervilja som få svenskar i historien uppvisat. Han släppte allt han hade och gav upp karriärer inom både politik och nationalekonomi, lämnade Åland för Sverige och Dalarna och har vigt 7 år av sitt liv åt att arbeta med upplysning, folkbildning och bygget av en mediekoncern som är värdig den nordiska befolkningen. Vi är evigt tacksamma för hans uppoffringar och önskar honom all lycka framåt!

Kunskapen om det psykopatiska inflytandet är avgörande för vår framtid

Isac Boman — Sun, 09 Mar 2025 17:13:23 +0000

Efter andra världskrigets slut inledde Andrzej Łobaczewski sina studier i psykiatri vid Jagellonska universitetet i Krakow. Vad han då inte visste var att hans professor, Edward Brzezick, själv var psykopat. Efter att instinktivt ha känt att något inte stod rätt till började Łobaczewski tillsammans med ett fåtal vänner, för att själva behålla vettet, på ett vetenskapligt sätt studera hur gruppdynamiken förändrades under studietiden.

Artikeln publicerades ursprungligen den 16 oktober 2021.

Med åren drog de sedermera slutsatsen att psykopatiskt inflytande följer vissa förutsägbara mönster och har exakt samma effekt på små grupper som på samhället i stort. Łobaczewski myntade begreppet ponerologi (studiet av ondska) för att beskriva det nya forskningsområdet och sammanfattade sedermera detta på sin ålders höst i boken Political Ponerology som utgavs 2006. Enligt Łobaczewski kännetecknas grupper som infekterats av psykopatologi framförallt av vad han benämner som paramoral, paralogik och dubbeltänk. Paramoral innebär att värderingar förvrids till sin motsats, medan paralogik syftar på stigmatisering och utträngande av genuint logiskt tänkande. För att hålla ihop paramoralen och paralogiken medföljs dessa även av så kallat dubbeltänk, där två eller flera motstridiga idéer samtidigt måste accepteras som sanna. Det fåtal individer som håller fast vid de förlorade värderingarna, eller envisas med att använda sig av sitt sunda förnuft, demoniseras med olika typer av fientliga etiketter och riskerar olika sanktioner - såsom social utfrysning eller till och med fysiska repressalier. Den psykopatiska maktens antimoral projicerar samtidigt en demonisk avbild på dem den uppfattar som sina motståndare och avleder på det sättet också uppmärksamheten från sig själv. Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare. Ner blir upp och upp blir ner.

Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare.

Samtidigt är det svårt för de flesta att sätta fingret på vad som är fel i en grupp som infekterats. Upplevelsen av att befinna sig i en liten eller stor grupp, där psykopatiskt inflytande fått fäste, kan närmast vara som om en demonisk kraft tagit kontroll över dem utan att de ens kan förklara varför de känner som de gör. Samhällen där dessa fenomen blivit dominerande i politiken och kulturen benämner Łobaczewski som patokratier - ett styrelseskick som är oberoende av den samhällsbärande ideologin. Patokratier kan med andra ord vara kommunistiska likväl som fascistiska eller liberala - eftersom psykopaten blott betraktar och behandlar ideologi som olika säljande förpackningar att förvridas för att förmedla ett annat innehåll - att möjliggöra för en psykopatisk härskarklass att dominera och parasitera på den resterande samhällsorganismen. Łobaczewskis budskap var att den yttersta utmaningen för ponerologins studier stod i att finna hållbara motmedel mot sådan patokratisk förvridning. Idag lever vi de facto i en tid då det ekonomiska systemet möjliggör finansiell utsugning och förslavning av hela länder. Privatlivet gentemot centralmakten har avskaffats och ersatts med ett övervakningssamhälle. Det fria demokratiska samtalet har ersatts med politiskt korrekt moralpanik. Etablerad massmedia förvrider och förtiger istället för att informera och upplysa. De folkvalda har själva vänt sig mot sitt egna folk och förnekar grunden för dess själva existens. Demokratin, kan man konstatera, är inte heller den immun mot psykopatiskt inflytande och kan även den förvridas till patokrati under Demon Kratius härskarskap. Hoppeligen kan Andrzej Łobaczewskis visdom och insikter nyttjas för att förhindra att så åter sker när väl dagens variant av bred samhällelig patokrati är förpassad till historieböckerna. Isac Boman

Planeten Panopticon: Övervakningssamhällets psykologi

Isac Boman — Thu, 03 Oct 2024 15:41:50 +0000

Under den gångna hösten har Oliver Stones filmatisering av Edward Snowdens liv rullat på biografer runtom i världen. Händelseförloppet kring Snowdens visselblåsning 2013 och påföljande flykt till Ryssland lämnar knappast någon oberörd.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 3 december 2016.

Något som Snowden efterlyste då och efterlyst allt sedan dess, är en levande diskussion om övervakningssamhällets effekter. En av dem som gjort minnesvärda inlägg i debatten är en av de journalister på The Guardian som såg till att få ut Snowdens avslöjanden till allmänheten - Glenn Greenwald. Greenwald påpekade i ett framträdande på TED år 2014 bland annat att det moderna övervakningssamhället påminner om vad han kallar för ett gigantiskt Panopticon. Panopticon (ung. ”Allseende”) var en ritning av ett fängelse som den brittiske filosofen Jeremy Bentham skapade i slutet av 1700-talet. I mitten av Benthams fängelse fanns ett vakttorn som i 360 grader kunde se in i en omgivande rund borg av fängelseceller. En avgörande detalj i Panopticons design var vakttornets speglar, som gjorde det omöjligt för fångarna att veta när vakterna tittade in i deras celler eller när de inte gjorde det. Det faktum att fångarna aldrig säkert visste när de var övervakade eller inte, skulle ge upphov till en psykologisk effekt som gjorde att de alltid kände sig tvungna att anta att de var övervakade och därmed att bete sig korrekt. Benthams idé om Panopticon har sedan tillkomsten inte bara kommit att användas i fängelsearkitektur världen över, utan har också givit upphov till ett eget begreppsområde – panopticism – myntat av den franske filosofen Michel Foucault för att beskriva även sociala fenomen. Utgående från ett sådant så kallat panopticistiskt perspektiv, sågar Greenwald bland annat argumentet att den som inte har något att dölja inte har något att frukta. Detta eftersom massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan, och gör människor mer konformistiska. Privatlivet har i sig självt ett egenvärde som ger individen en egen sfär där denne kan utveckla ett eget tänkande, eller förhindrar utveckling om den personliga integriteten systematiskt monteras ned. Vidare konstaterar Greenwald att innehav av känslig information om någon annan de facto är ett maktförhållande, och att övervakningsmaskineriet potentiellt kan användas mot vad systemets etablissemang uppfattar som utmanare till makten under täckmanteln att bekämpa extremism. Visst kan detta även användas mot terrorister med omoraliskt motiv, men det enda som krävs för omoraliskt bruk av riktad övervakning mot politiska dissidenter är att man lyckas definiera dem som terrorister eller åtminstone som farliga extremister. Bland de mer själviska och moraliskt eftersatta hållningarna som finns att anta är att acceptera övervakningssamhällets framväxt bara för att ens eget personliga vardagsliv inte utgör något hot mot den rådande statsmakten.

Massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan och gör människor mer konformistiska

Trots värdefulla bidrag till debatten som Snowden och Greenwald gjort, lyser den större och fördjupade analysen av övervakningssamhällets konsekvenser fortfarande med sin frånvaro. En central aspekt av temat, som aldrig tagits upp i konventionell media, är det faktum att många redan i ett tidigt skede uttryckte en oro för det framväxande övervakningssamhället över hela västvärlden i kölvattnen av 11 september 2001. Trots att totalitär lagstiftning som Patriot Act infördes gradvis, och vidareutvecklades inför öppen ridå både i Amerika och Europa, avfärdades dessa röster under nästan 12 års tid konsekvent som paranoida konspirationsteoretiker. De som vid tidpunkten för Snowdens avslöjanden att döma av detta redan sedan länge hade insett Storebrorsamhällets omfattning, förblev därför minst sagt förbryllade när de större mediekanalerna plötsligt hakade på The Guardians scoop om Snowden. Hur kunde det nu så självklart och oproblematiskt föras fram av samma massmedier som visat sig så positiva till nytotalitära strukturer och tidigare så systematiskt hade förnekat övervakningssamhällets framväxt? Om detta må de lärde tvista, men en tänkbar faktor är att Snowdens djärva avslöjanden inte nödvändigtvis verkar negativt för nytotalitarismens sympatisörer, åtminstone på kort sikt, förutsatt att en ökad Panopticon-effekt på medborgarna kompenserar för den demokratiska trovärdighetsförlusten man med detta orsakats. I kontrast till den föregående situationen, då övervakningssamhällets framväxt under många år beskrevs som paranoia, är det utgående från en sådan strategi snarare välkommet att låta medborgarna att i något skede förstå och påminnas om att de är övervakade av ett vakttorn i mitten av deras egen variant av Panopticon. Utgående från en sådan grundinställning är det viktigaste man kan göra för att rädda situationen att styra den efterföljande debatten in i en återvändsgränd och begränsa den vid att bara konstatera att Storebror ser dig. Det otvivelaktigt positiva i berättelsen om Snowden är att den är en källa till inspiration till en uppväxande generation att hävda sin integritet gentemot samtidens maktfullkomliga strukturer. Det budskapet överväger av allt att döma den psykologiska effekten av att människor numera kan konstatera att de vistas i ett globalt Panopticon. Isac Boman

Är Tulsi Gabbard demokraternas egen Donald Trump?

Isac Boman — Sun, 19 May 2019 07:00:44 +0000

Vid en första anblick kunde kontrasten inte vara större. Han en permanent superkändis, lika bekväm i New Yorks jetsetliv som i sitt eget vardagsrum. Ett eko av 80-talets yuppie-version av den amerikanska drömmen när den moderna kapitalismen ännu hade kvar något av sin forna gloria. Grovhuggen och samtidigt flamboyant, som en sorts cirkusversion av Uncle Sam själv. En man som allas strålkastare riktas mot oavsett de älskar eller hatar honom. Ingen undgår Donald Trump. Hon en okänd ung kvinna, lika mild i sin framtoning som i sitt mjuka yttre. Med sitt ursprung i det polynesiska Söderhavets Samoa och på Hawaii, och med en hinduisk tro inspirerad av Gandhi och Bhagavad Ghita - verkar den amerikanska östkustens materialism vara henne främmande. Medan Trump gjorde dokusåpa-karriär och sålde fastigheter på Manhattan, var hon fältsjukvårdare på marken i Irak och befordrades till major i Hawaii Army National Guard. Även den politiska profileringen skiljer sig mellan Tulsi Gabbard och Donald Trump, men de har gemensamt att vara iögonfallande uppstickare i det amerikanska presidentvalet. Trumps kampanj 2016 vände upp och ner på den politiska debatten bland annat genom att lyfta migrationsfrågan till debattens centrum och förespråka ett diplomatiskt förhållningssätt till Ryssland. Gabbards fredliga utrikespolitiska linje för sin kampanj till 2020 går på ett liknande sätt på konfrontationskurs inte bara med krigshökar inom sitt eget demokratiska parti, utan även med det globalistiska etablissemangets heliga linje att driva oinskränkt imperialistisk politik i penningmaktens tjänst under amerikansk flagg. Trump har efter sitt tillträde till presidentämbetet tragiskt nog svikit sin valkampanj och tydligt slukats upp av de neokonservativa hökar som manifesterar den linjen inom det republikanska partiet. Den osynliga handens inflytande fortsätter bevisligen att hålla det amerikanska statsmaskineriet i ett järngrepp. Om Tulsi Gabbard nu inte själv råkar vara en av Vishnus sista avatarer som inkarnerat för att göra slut på mörkrets tidsålder Kali Yuga, är det fullständigt osannolikt att hon på egen hand skulle lyckas bryta upp den djupa statens korrupta strukturer - även i det mirakulösa fall hon skulle lyckas bli vald till USA:s första kvinnliga president. Gabbard må vara varken gudomlig eller ens felfri och har bland annat tidigare vikt sig för den demokratiska partipiskans allt mer urspårade identitetspolitik. Dock är varken gudomlighet eller felfrihet förutsättningar för att kunna göra en viktig tjänst för mänskligheten. Hennes centrala budskap att stoppa USA:s roll som världspolis är en frisk fläkt och står i närmast karikatyrmässig kontrast till demokraternas senaste kandidat Hillary Clinton. Den senares krigstörst som utrikesminister släcktes inte ens av den förödande bombningen av Libyen och försöket till blodig statskupp genom sponsrad terrorism i Syrien. Istället förespråkade Clinton en liknande linje gentemot Ryssland, med potentiella konsekvenser som är hisnande att försöka föreställa sig. Gabbard har nyligen fått utstå hård kritik av konventionell media för sitt milt sagt annorlunda sätt att behandla Syrienkonflikten, där hon istället för att understödja ytterligare vapenleveranser personligen besökt landet för att möta lokalbefolkningen och tackade ja till en diplomatisk inbjudan av den syriske presidenten Bashar Al-Assad för att bilda sig en egen uppfattning av läget. Gabbards kampanj har tagit inspiration av Bernie Sanders fokus på gräsrotsfinansiering, men hennes kandidatur bär på betydligt större sprängstoff än Sanders. Hon har med integritet stått upp för yttrandefriheten på sociala medier som grundläggande princip för ett civiliserat samhälle i en tid när den aldrig varit mer attackerad i västerlandet, med en tilltagande censur från dominerande aktörer som gradvis drar åt snarorna för det öppna samtalet. På hennes CV finns dessutom att hon var en av dem som stod emot penningmaktens försök till legal maktexpansion genom handelsavtalet TPP, samt att hon är en av de lätträknade offentliga profiler som tagit visselblåsare som Assange och Snowden i försvar och även givit uttryck för en tydlig kritik av övervakningssamhället. I en tid när politiker som lyfter frågor av verklig relevans är lika sällsynta som genuint nyfikna journalister, är det inte förvånande att hon redan vunnit sympatier som går bortom demokratiskt och republikanskt. Det faktum att en profil som Tucker Carlson på “högerkanalen” Fox visat Gabbard en respekt som många republikanska politiker bara kan drömma om, visar att den gemensamma nämnaren för oppositionen i vår tid inte är beroende av vänster eller höger. Snarare finns den ytterst hos dem som har öppenhet, hjärta och fantasi nog att föreställa sig högre ideal än totalitär globalism, och som har tro och tillförsikt nog att försöka tjäna dem enligt förmåga. Carlson tillhör en lika ovanlig typ av journalist som Gabbard tillhör en ovanlig typ av politiker, och det är knappast en högoddsare att en journalistkår - som i övrigt generellt tycks förakta egenskaper som hon visar - kommer att behandla henne orättvist. Enligt hinduismens syn på karmisk lag är ingen handling någonsin förgäves, och förr eller senare skördar vi också själva frukten av våra handlingar. Måhända tar jag fel, men mitt intryck är att Gabbard tillhör den ovanliga typ av politiker som utgår från att karma är verkligt och handlar från en uppriktig övertygelse att göra det rätta. Valkampanjer är samtidigt en sak, och handling i politiskt ämbete givetvis något helt annat. Det verkliga karaktärsprovet väntar ännu för Gabbard, men om hon håller den inslagna kursen kan hon genom sin kampanj under de kommande två åren, likt Donald Trump, bidra till att ytterligare blottlägga korruptionens mörka ansikte som idag antar en allt svartare skepnad i väst. Med det i åtanke finns alla förutsättningar för henne att sluta med positivt slutsaldo på sitt karmakonto. Isac Boman

Min besvärliga storasyster Sverige

Osignerad — Sun, 26 Nov 2017 13:49:24 +0000

Åland är visserligen i praktiken en del av den svenska kultursfären med allt vad det innebär från Solsidan till Astrid Lindgren, men samtidigt är den åländska identiteten paradoxal. För ungefär 200 år sedan gick Åland från att vara en central del av Sverige till att bli Tsarrysslands västra utpost, och sedan till att bli en svensk autonomi under finländsk överhöghet för snart 100 år sedan. Den lokala identiteten har av dessa historiska skäl varit en verklig och påtaglig del av vardagen under de senaste två hundra åren och därför även något som intresserat gemene man på ett helt annat sätt än som varit fallet under samma tidsperiod i Sverige. Bland annat därför vågar jag hävda att ålänningar på ett generellt plan, som en naturlig följd, är något mer bevandrade när det kommer till självreflektion som relaterar till nationell och kulturell identitet. Inom sociologin syftar identitet på självbilden hos en individ eller en grupp. Identiteten är därför en utgångspunkt från vilken vi speglar oss själva mot olika aspekter av tillvaron och formar vår världsbild. I dagsläget har tidigare självklara delar av traditionell identitet blivit satta i upplösning inklusive religiösa, etniska och könsmässiga aspekter. Med transhumanismens annalkande intåg i kulturen är det förutsägbart att även synen på själva vår mänsklighet i sig själv med tiden kommer att relativiseras gentemot robotar och artificiell intelligens. Man kan tycka vad man vill om denna identitetspolitiska diskurs, men den verkar av allt att döma vara här för att stanna, och därför är den också något som varje människa på ett eller annat sätt är tvungen att förhålla sig till. Visserligen har den identitetspolitiska debatten expanderat bortom gränser som knappast någon trott var möjligt för bara en generation sedan, men på ett personligt plan har jag likväl upplevt att min åländska uppväxt satte igång en tidig tankeprocess om identitetsfrågor som underlättat att orientera sig även i detta nya klimat. Ett exempel på det är från mina uppriktiga barndomsdrömmar att bli hockeyproffs. Samtidigt som Lasse Granqvist, Arne Hegerfors och Peppe Eng var mina favoriter i TV-studion, bar jag alltid den finländska lejonsymbolen med bultande hjärta på bröstet i mina landslagsvisioner. Blotta tanken att dra på sig en tröja med Tre Kronor hade varit absurd, och det fanns ingen drömbild som motiverade mig så starkt som att en vacker dag sätta de högfärdiga svenskarna på plats. Allra helst i en OS-final och gärna under så förnedrande omständigheter som möjligt. Liksom resten av en förkrossande majoritet ålänningar jublade jag i lyrisk eufori hemma på TV-soffan när Ville Peltonen gjorde hattrick mot Sverige i Globen och därmed förde de finska lejonen till sitt första VM-guld 1995. I motsvarande grad var jag lika förkrossad när jag tre år senare bevittnade Finlands nederlag mot Sverige i VM-finalen 1998. Vid sidan av idrotten var även parodiserad humor på rikssvenskar i min uppväxt långt mer förekommande än Norgehistorier. Lite som en modern konstinstallation upplevde jag de svenskar jag mötte som något delvis obegripligt. Måhända berodde detta på Ålands närhet till Stockholm, men något jag i vilket fall upplevde som påfallande annorlunda var den ängsliga oförmågan att tala i klarspråk, med en högt utvecklad förmåga att förmedla saker på komplicerade omvägar. Samtidigt som jag suckade djupt i takt med att pepparkaksgubbar och kokosbollar (på riktig svenska heter det varken chokladboll eller negerboll om någon nu fått för sig det) blev kontroversiella ting i mitt stolliga grannland, fascinerades och förvånades jag också under mina besök västerut av hur socialt finkänsliga och genuint artiga dessa förunderliga svenskar kunde vara. Överlag upplevde jag relationen till Moder Svea, snarare än som till en moder, mer som en besvärlig och förvirrad men ändå i grund och botten uppskattad storasyster som man älskade att hata och i övrigt hysa alla mångbottnade känslor till som berikar familjelivet. Detsamma gällde även Finland, och under min studietid i Åbo var kulturkrocken i vissa sammanhang till och med starkare än jag upplevde som utbytesstuderande i Ryssland och Ukraina. Den kollektiva depressionen som präglar den finska folksjälen var särskilt svår att relatera till, men parallellt med detta fann jag även den finska mentalitetens rättframhet djupt sympatisk och lätt att relatera till. Varje kultur har sina ljusa och mörka sidor – och det gäller givetvis även den åländska kultur jag själv har präglats av. Efter att ha blivit någorlunda vuxen har jag hunnit röra mig runt en del och träffat många människor från allehanda delar av världen. Det är möten som överlag har berikat mig och jag har idag vänner på alla kontinenter utom Australien. Samtidigt kan jag likväl konstatera att det är i norra Ålands skogar och berg jag har mina rötter och känner mig verkligt hemma. Ålänningar står mig sist och slutligen närmast, men svenskar är trots allt mina bröder och systrar liksom Norden är mitt större hem. Den europeiska storfamiljen både västerut och österut är parallellt med detta något jag i stora drag upplever som min egen, och i detta finns heller ingen konflikt i att ha hysa genuin respekt och uppskattning för människor även från andra kultursfärer som delar mitt mänskliga öde på den här planeten. I det riktigt stora perspektivet känner jag som de flesta andra också en vördnad inför djur och natur, och ett ansvar inför vår mänskliga uppgift som trädgårdsmästare på rymdskeppet jorden. Organiska identiteter på multipla nivåer som dessa är i det nuvarande kulturella och mediala etablissemangets diskurs svåra att acceptera eller ens uppfatta, åtminstone i den grad dessa värnar en långsiktig mångfald av uttryck i en organisk helhet. Inom det smalt hörbara spannet uppfattas å ena sidan den kommande världsstatens kosmopolitiska smältdegel, där den ondskefulla vita människans förtryckande existens upplösts i ett moln av kärlek under regnbågens himmelska värderingar. Å andra sidan hörs stöveltrampen från ett nynazistiskt världsherravälde inriktat på industrialiserat folkmord av icke-vita. I denna banala dikotomi finns det inte plats för balanserade perspektiv som betonar den organiska identitetens naturliga lager. Dessa utgår från att en sund självkänsla hos individer och ömsesidig respekt mellan dessa skapar förutsättningar för kärleksfulla familjer. Föräldrar som älskar sina egna barn behöver för den skull som bekant inte hata andra familjers barn, tvärtom är det mellan sådana familjer som ett harmoniskt grannskap och i ett större perspektiv även landskap kan växa fram. Samma organiska princip måste även gälla vidare uppåt såväl nationellt och till och med internationellt om målet är att skapa en konstruktiv samverkan mellan nationer. Identitetspolitikens intensitet i den nuvarande epoken påminner ibland om en ostyrig tonårsperiod där överdrifter ligger nära till hands. Av allt att döma verkar det som att individen, såväl som samhället i stort, ibland måste ta ut svängarna ordentligt för att skaffa erfarenhet och med tiden på riktigt bli vuxen. I ett allt mer infantilt och ständigt polariserande samhällsklimat krävs det samtidigt andlig styrka och fortgående eftertanke för att inte tappa balansen. Organiskt identitära perspektiv utgör därför en användbar ledstjärna som hjälper till att hålla den balansen intakt. Som ålänning är jag sedan förstås partisk eftersom sådana perspektiv gör att jag kan finna ro i min egen paradoxala identitet, där jag kan fortsätta att vara svensk i praktiken och samtidigt att omfamna min ohejdade och genuina skadeglädje när den svenske fienden lider svåra kval på isen... Isac Boman

Charlottesville speglar massmedias verkliga ansikte

Osignerad — Sat, 26 Aug 2017 10:04:44 +0000

Under de senaste veckorna har massmedias förhållningssätt till två olika skeenden stått i bjär kontrast till varandra på ett mer iögonfallande sätt än tidigare. Framförallt blottlägger denna kontrast en illa dolda agenda som står naken att beskåda i öppen dager för var och en med seende ögon och tänkande hjärna. Det första av dessa kontrasterande skeenden är sättet man relaterat till de islamistiska terrorattackerna som under 2017 slagit som spön i backen. Den senaste veckan har listan av dessa kompletterats med en överkörning i Barcelona med 15 döda och 130 skadade, samt med en knivattack i Åbo med 2 döda och 8 skadade. Narrativet från konventionell media har varit att det handlat om isolerade galningar och inte bör associeras till den övriga muslimska gemenskapen som migrerat till västvärlden. Det genomsyrande budskapet på temat är vikten av att nyansera väsentliga och faktiska skillnader mellan terrorister, islamister och den stora massan av muslimer. ”Oron stor bland muslimer” var den framträdande kommentaren på TV4 på morgonen efter dådet i Åbo, och stort utrymme gavs för att belysa att den islamiska kulturen är något mer än blodig jihad. I grund och botten finns det inget fel i att nyansera bilden av muslimer eller för den delen av andra folkgrupper. Kulturella gemenskaper är komplexa ting, och det är heller ingen lögn att alla inom en specifik folkgrupp inte nödvändigtvis står bakom allt som sker i relation till en bredare gemenskap. Problemet är när nyanseringen inte sker konsekvent och därmed inte ger en mångfacetterad bild även av andra kulturella strömningar. Huruvida eventuell oro i eftermälet såg ut bland folkgrupper såsom exempelvis den finska och finlandssvenska framgick exempelvis inte av inslagen på TV4. Den enda acceptabla reaktion som förmedlas till dessa grupper enligt invant manuskript är att gå till bön. Pray for Paris har bytts av till Pray for London, Pray for Berlin, Pray for Stockholm, Pray for Barcelona och nu senast till Pray for Turku. Med undantag för vissa troende kristna och ett fåtal andra som faktiskt lägger andlig handling bakom dessa ord, handlar denna typ av förment bön mer än något annat om ett utlopp för människor med bekräftelsebehov att signalera sin godhet på sociala medier. Efter att den virtuella ceremonin nått sin kulmen förväntas sedan allt fortsätta som vanligt. Eventuellt avrundas ritualerna med en uppgradering av Storebrors övervakningsapparat och en uppmaning att känna extra mycket kärlek och hålla varandra i händerna – bildligen eller genom att samlas på ett torg och sjunga Kumbaya. En totalt spegelvänd reaktion sker från medialt håll, och som en konsekvens med ringar på vattnet i den bredare kulturen, när dödsfall på något sätt kan associeras till en nationalistisk strömning. Det senaste exemplet på det är eftermälet av det olyckliga kaos som uppstod i samband med manifestationen till försvar för statyn av konfederationens general Robert E. Lee och de amerikanska sydstaternas rätt till ett historiskt minne. Klart är att en person, som ska ha närvarat till förmån för statyns bevarande, i ett skede körde över två personer med dödlig utgång. Av flera övriga närvarande bedöms det ha handlat om ett panikartat flyktförsök från attackerande antifa-aktivister och borde således betecknas som dråp, medan det enligt konventionella informationskanaler otvetydigt handlat om en oprovocerad attack mot en folkmassa som skett i berått mod för att mörda. Oklart är ännu vems version som är närmast i enlighet med sanningen. Klart är däremot att budskapet från gammelmediers håll var att inte bara samtliga som närvarat till förmån för statyns bevarande i Charlottesville var kollektivt medskyldiga för de döda. I bredare andemening fördes det fram att det grundläggande problemet ligger i den kulturella identiteten hos den europeiskättade befolkningen i den amerikanska södern. Dessa måste nu om ej förr vika hädan med sina minnesmärken om man ska lyckas tvätta bort den medfödda extremism som sitter i deras gener. Ett ramaskri utbröt sedan när president Trump vägrade ta ställning varken för demonstranter eller motdemonstranter i Charlottesville. Ingen hejd fanns på moraliska fördömanden som haglade i de stora mediekanalerna efter att Trump vidare påpekat att det visst fanns hedervärda människor även bland nationalisterna. Lika illa ansåg man presidentens uttryckta oro vara att statyn av Thomas Jefferson i Washington - förr eller senare - står på tur om man fortsätter på den inslagna vägen att montera ned historiska monument. Att presidenten dagarna innan hade tagit avstånd mot rasism och dylikt spelade ingen roll i jämförelse med det enkla faktum att han nu inte tog ensidig ställning för de närvarande vänsterelementen i Charlottesville. Därmed slog elefanten Trump ännu en gång sönder en glasvägg av det heliga narrativet och visade än en gång varför de stora medierna hatar honom så innerligt. Den enda genomsyrande nyans som accepteras i dessa sammanhang är att europeiska folkgruppers rätt att hävda sina intressen i sig självt alltid och utan undantag måste betraktas som ett sataniskt påfund. Den obegripliga viljan hos denna bredare folkgrupp att föra sitt ondskefulla arv vidare måste brytas ned för att himlen ska kunna återkomma till jorden. Inga ytterligare dimensioner finnes, och de som icke dela denna Gudagivna uppfattning måste vara psykiskt sjuka eller måhända besatta av djävulen själv. Sällan eller aldrig nämns därför varianter av identitära strömningar som med en mer etnopluralistisk grundsyn hävdar alla folkslags mänskliga rättighet att bevara sitt biokulturella arv i sina hemländer. En sådan nyansering vore ödesdiger för penningmaktens lejda mediahus, som därför alltid likställer det breda spektra av identitärer och andra liknande strömningar med klanens vita luvor. Enligt samma ensidiga propaganda är det enda moraliskt försvarbara beteendet för personer av europeiskt ursprung att visa en kritisk grad av självförakt och ta tydligt avstånd från sig själv. Detta vämjeliga hyckleri är något som dess företrädare själva på något plan är smärtsamt medvetna om, och därför är det också helt logiskt att man nu sjösatt en bred operation för att rensa ut dem som påtalar dessa dubbla måttstockar för allmänheten. NyD är en av de många plattformar som attackerats och fick den senaste veckan hela radiokanalen på Soundcloud nedstängt utan någon förklaring om på vilket sätt man brutit mot användaravtalet. NyD har vidare rapporterat om hur den för alternativhögern framträdande mediaplattformen Red Ice utsatts för avancerad hackning, och hur en rad organisationer och privatpersoner stängts av bland annat från Paypal, Facebook, Twitter, Youtube, Uber, Patreon, Mailchimp, Discord med flera, i en uppenbart koordinerad operation. Flera demonstranter i Charlottesville har belagts med inreseförbud till USA och stängts av från att boka boende via AirBnB eller flygresor via Expedia. Spotify har samtidigt påbörjat en utrensning av icke önskvärd musik i sitt utbud, och till och med ett yttrandefrihetsevent i Toronto med den marxismkritiske professorn Jordan Peterson har ställts in. Detta är blott ett litet och icke fullständigt urval av en lista som kunde göras mycket längre över avstängningar i spåren efter Charlottesville. Mot bakgrund av det breda spektra av till synes oberoende företag som deltar i denna demokratifientliga operation, är det endast möjligt att härleda dessa repressiva attacker till den övergripande och genomkorrupta penningmakt som i dagens läge dominerar den västerländska samhällsorganismen. Med detta har västvärlden om ej tidigare, nu definitivt markerat ingången i en nysovjetisk era där repressionen växlat upp ytterligare en nivå. Den positiva sidan av myntet är att detta skeende ger ytterligare incitament för den växande skara dissidenter världen över att skapa en parallell infrastruktur som med tiden kan och måste utvecklas till en pånyttfödd västerländsk civilisation bortom den nuvarande världsordningens grepp. Den efterkloke kan tycka att detta borde ha skett långt tidigare, men framförallt har utvecklingen kraftigt försenats till följd av att rent ekonomiskt resursstarka invidier än så länge till stor del lyst med sin frånvaro för att underlätta snabba framsteg. När dessa gör sitt intåg i det som för närvarande är Davids kamp mot Goliat, kommer spelplanen avsevärt att förändras. Tills dess ska man samtidigt inte underskatta kraften i en god stenslunga. Isac Boman

Är det lögnerna som är värst eller är det oförmågan att hantera sanningen?

Osignerad — Sat, 19 Aug 2017 10:19:39 +0000

Sommar med postsanning och alternativa fakta på P1

Det är numera sällan något fångar mitt genuina intresse från konventionella medier. Den intellektuella stimulansen som kan förväntas därifrån är normalt sett ungefär i nivå med att tömma en sexpack fulöl på kort tid. Under årets sommarsemester rattade jag likväl in P1 på radioknappen under en bilfärd för att lite pliktskyldigt uppdatera mig om vad som för närvarande ekar i etablissemangets mediala kammare. I etern snurrade en repris från filosofiska rummet på tema ”Postsanning och alternativa fakta”.

Deltagarna bestående av Lena Andersson, Roland Paulsen och Lasse Dencik ska ha viss credit för att deras diskussion överträffade den sedvanliga prepubertala nivå som i övrigt är standard för statlig media. Programledaren Lars Mogensen öppnade programmet med den sammanfattande frågan i relation till framförallt sociala och alternativa mediers framväxt – är det lögnerna som är värst eller är det oförmågan att hantera sanningen?

Samma fråga ställde jag mig själv som tonåring när den stora massan av medier och journalister både i Sverige och utomlands helt okritiskt förde fram lögnerna om Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen som angavs som förevändning till det andra Irakkriget. Idag, över 14 år efter krigets inledning, kan jag konstatera att även det filosofiska rummets deltagare tydligen har accepterat det som ett faktum att Irakkriget byggdes på falska nyheter. Samtidigt kan något som tidigare varit kätterskt med tiden omvandlas till att bli fullt accepterat, och ibland kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Ett ytterligare exempel på det var att man nu även förde fram invandrades överrepresentation i brottsstatistik som kalla fakta.

Diskussionen kretsade kring varför det förs fram ”alternativa fakta” av underförstått vilseledda extremister som i grund och botten kan sammanfattas som illvilliga människor med skumma motiv. Antagligen, antar jag, åsyftande exempelvis skribenter på Nya Dagbladet och andra liknande medieplattformar. En motfråga jag skulle vilja ställa programmets medverkande deltagare är om de inte kan se att svaret på den frågan ligger i just det förhållningssätt som deras egna mediala prästkast hade vid upptakten av Irakkriget, liksom i oräkneliga andra sammanhang. Alternativ information och kritiska röster förkastades under lång tid som extrema och omoraliska, och istället för att pröva argument i en öppen diskussion såg man mellan fingrarna på ett krig som startades med hundratusentals oskyldiga döda som följd. Det har knappast undgått någon ärlig själ att exakt samma dynamik även utspelat sig under den långdragna och fortsatt pågående diskussionen om det mångkulturella samhälle som eldats på i Sverige och andra västländer med en nästintill nyreligiös frenesi, men vars negativa konsekvenser sakteligen nu inte längre kan hållas helt utanför diskursen.

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer menade att all sanning går igenom tre stadier. Först förlöjligas den, sedan motarbetas den våldsamt och slutligen accepteras den som självklar. Den processen tycks till stora delar vara naturlig och är måhända även till viss del hälsosam då idéer kan behöva gå igenom en viss prövning och eftertanke före de anammas på bredare front. Ett allvarligt problem uppstår däremot när etablerade institutioner hetsar till häxbränning av oliktänkare, som den katolska kyrkan gjorde i historisk tid, eller som i dagens läge när massmedia driver klappjakter på den moderna tidens kättare. Dagens mediala etablissemang har ännu inte lyckats få till en häxbränning av avvikare, även om de ibland ger intryck av att sträva mot det. Däremot är de skyldiga till att omoraliska krig har startats, till att storebrorssamhället etablerats och till att storföretag försämrat kosten med kortsiktigt jordbruk och genmanipulerade grödor. De är skyldiga till att europeiska befolkningar är på väg att marginaliseras i sina hemländer, till att ungdomar inte längre kan fungera normalt på grund av vaccinskador och till att penningmaktens samhälleliga inflytande inte granskas i sina grundvalar. Mot den bakgrunden är det lätt att ställa sig samma fråga som ställdes av filosofiska rummets programledare Lars Mogensen - är det lögnerna som är värst eller är det oförmågan att hantera sanningen?

[caption id="attachment_40123" align="alignright" width="333"] Dagens diskurs påminner om sovjetiska Pravda (ry. "sanningen"), där avvikare från partilinjen betecknas som lögnare.[/caption] Den nysovjetiska skrämselpropagandan att all information som inte kommer från konventionella mediakanaler är ”falska nyheter”, kväser det senhistoriska faktum att det är ur den alternativa mediefloran som många lösningar potentiellt kunnat hämtas för att undvika många av de konsekvenser som samtidens förljugna dogmer fört med sig. En av de mer klarsynta kvarvarande journalister som ännu verkar inom konventionella arenor – Janne Josefsson - har förhållit sig positiv till konkurrensen från alternativa medier, och påtalat ett möjligt scenario där dessa helt kommer att ta över om så kallade gammelmedier inte klarar av att se sig själva i spegeln. Även om ett sådant scenario ännu är relativt långt ifrån att fullbordas, är likväl det faktum att anknytande teman till denna problematik åtminstone diskuteras i ett program som filosofiska rummet i P1 – ett tydligt symptom på att det innevarande etablissemangets kanaler inte längre kan styra debatten med järnhand på samma sätt som man tidigare gjort. Det filosofiska rummets deltagare satte också med sällsynt skarpsyn fingret på västvärldens sammanfattande problem i dagsläget – nämligen det faktum att politiken i praktiken gått till att bli ett sorts instrumentellt förvaltarskap för ekonomiska intressen. Man är inte kapabel att beröra frågor av samhällsavgörande betydelse på ett meningsfullt sätt. Istället behandlas samhällets ödesfrågor snarast administrativt med lösningar tillgängliga endast inom snäva ramar som åsiktskorridoren anger.

Det säger även något om tidsandan att programmets deltagare uttrycker en förståelse för varför de senaste årens etablissemangskritik vunnit så mycket mark att den tagit sig hela vägen in i deras tidigare tryggare ekokammare. Sannolikt är det inte sista gången Sveriges Radio kommer att lyfta samma tema. Frågan är inte om, utan snarare hur snabbt och på vilket sätt den utvecklingen kommer att fortgå under de kommande åren. Ju snabbare vi går den utvecklingen till mötes desto bättre.

Isac Boman

Vad väntar Annie Lööf?

Osignerad — Sat, 03 Jun 2017 10:13:39 +0000

För bara ett tiotal år sedan betraktades det i den offentliga debatten som en moraliskt förtappad konspirationsteori att överhuvudtaget hävda att Bilderbergmötet ens existerade. Säkerligen finns det fortfarande rester kvar av den andan på sina ställen, men i kölvattnet av ny medias framväxt genom internet har till och med konventionella mediekanaler så som Svenska Dagbladet sent om sider erkänt dess existens med besked och till viss del även dess relevans. Således har mötets sekretess försämrats jämfört med de första åren efter premiären på hotell Bilderberg i Nederländerna år 1954. Samtidigt är det fortfarande i allra högsta grad ett relevant globalistiskt forum att döma av deltagarlistans tunga namn inom finans, politik och media. Några exempel från årets möte i Chantilly, USA är Goldman Sachs och EU-kommissionens före detta ordförande José Manuel Barroso, The Economists chefredaktör Zanny Minton Beddoes, Internationella Valutafondens direktör Christine Lagarde, SEB-ordföranden Marcus Wallenberg, Nordeas ordförande Björn Wahlroos och den fortfarande aktiva och inflytelserika politikerdiplomaten Henry Kissinger för att nämnda ett urval av de 130 närvarande. Lika viktigt om inte viktigare än vad som diskuteras på möten som dessa, är nätverkande som möjliggör för korsbefruktning mellan olika maktsfärer. Under 2017 års Bilderbergmöte som inleddes i torsdags, återfinns i år en svensk politiker - centerpartiets ordförande Annie Lööf. Intressant är att det är just Lööf som inbjudits till årets möte framom ledaren för alliansens största parti moderaterna - Anna Kinberg Batra. Måhända är det en antydan om att man inom dessa kretsar ser Lööf som en mer gångbar statsministerkandidat än Kinberg Batra om Löfven inte skulle klara av ytterligare en mandatperiod. Det är inte en obetydlig milstolpe i Annie Lööfs egen karriär om man tar tidigare svenska Bilderbergpolitiker i beaktande. 2006 deltog alliansens dåvarande ledare och nuvarande rådgivare för Bank of America - Fredrik Reinfeldt - på det årliga mötet i Ottawa några månader före han blev statsminister för Sverige. Den nuvarande statsministern Stefan Löfven deltog på 2013 års möte i Watford på inbjudan av Jacob Wallenberg, ett år före han 2014 efterträdde Reinfeldt i Rosenbad. Mot den bakgrunden kan man fråga sig vad som nu väntar Annie Lööf. Sedan valet 2014 kan man notera att (C) redan hämtat in 10 hela procentenheter på (M) - och med en extra ryggdunk från Wallenberg med vänner kan man ta det för sannolikt att den trenden kommer fortsätta under den närmaste framtiden. Samtidigt behövs ingen raketforskning för att räkna ut att ryggdunkar som dessa förstås inte är villkorslösa. Mycket av Lööfs och centerpartiets fortsatta framgångar lär bero på hennes egen goda vilja att vara globalismens centrala teser trogen. I det ingår att sätta penningmaktens intressen främst, vidareutveckla det totalitära övervakningssamhället, fortsätta bidra till demografisk marginalisering av europeiska folkgrupper och i allt övrigt dansa följsamt efter konventionella mediers politiskt korrekta kakafoni. Att döma av hennes imponerande insatser på samtliga av dessa punkter har Annie Lööf alla förutsättningar att lyckas ta nästa kliv på sin karriärstege. Isac Boman Källor: bilderbergmeetings.org

Trumfen blir Svarte Petter

Osignerad — Sat, 08 Apr 2017 15:31:36 +0000

För tre månader sedan vann Donald Trump det amerikanska presidentvalet på ett mandat att sätta det amerikanska folkets intressen framom det plutokratiska etablissemangets. Sedan dess har frågan varit vad som verkligen döljer sig bakom Trumps fernissa. Det stora i Trumps seger var att han lyckades vinna trots att konventionell medias monolitiska maskineri sattes emot hans kampanj. I förlängningen var valet av Trump därför ett tydligt långfinger mot de stora mediakoncernernas ägare på Wall Street och deras politiska hantlangare i Washington. Istället för garanterad politisk prostitution i Vita Huset med det finansmediala komplexets företrädare Hillary Clinton, hade amerikanerna nu röstat fram ett wildcard till Vita Huset. Skulle han göra skäl för sitt namn som Trumf eller var han i själva verket en Svarte Petter? Under de första veckorna av hans presidentskap chockerade han kommentatorer främst genom att ge antydningar att han faktiskt ämnade leverera på vissa av sina vallöften, och hans supportrar var försiktigt positiva till inledningen. Mest uppmärksamhet fick den inledande planeringen av Trumpmuren och skärpningen av gränskontrollerna. Dessutom lade Trump ökad tyngd bakom sitt tal om att angripa globalistiska strukturer genom att riva upp det kritiserade frihandelsavtalet TTIP. Trots domedagsprofetiorna om att USA nu skulle isolera sig som Nordkorea omfamnade även börserna de nya riktlinjerna i Vita Huset med stigande kurser på Dow Jones index. Med de senaste händelserna i Syrien har Trump dock bekräftat farhågor som fanns om att han, när det väl kom till kritan, skulle vara kapabel att vända på en femöring i centrala frågor. En av de förhoppningar som många lade på Trump, utgående från vad han tog upp i sina egna tal och sade sig representera, var att han till skillnad från den då sittande utrikesministern Hillary Clinton inte skulle förklara krig mot Ryssland eller för den delen mot den syriske presidenten Bashar Al-Assad. Visserligen uttryckte sig Trump aggressivt om Iran, men första prioritet skulle likväl vara att lägga krafterna på att besegra Islamiska Staten och de islamistiska elementen av rebellgrupperingarna i Syrien. Redan i ett tidigt skede efter Trumps tillträdande började en annan linje intas. Det underströks att sanktionerna kommer att fortsätta mot Ryssland precis som tidigare. För bara en vecka sedan menade man sig visserligen avse lämna Assads vara eller inte vara som Syriens president till det syriska folkets ansvar. Bara några dagar senare fick dock Trump enligt egen utsago se några emotionellt berörande bilder på bebisar och skickade sedan omgående iväg 59 Tomahawk-missiler in i landet, riktade mot en flygbas kontrollerad av den syriska regeringen. Det tidigare kritiska förhållningssättet till massmedias och underrättelsetjänstens rapportering var plötsligt som bortblåst från Trumps huvud om man ska ta honom på hans ord. Islamiska Statens härjningar var underförstått tydligen inte heller något som berört honom tillräckligt för att motivera samma resoluta handling gentemot dem. Det som konventionella medier menar var en saringasattack som organiserats av den syriska regeringen är en exakt repris av det som sånär föregick ett militärt ingrepp av Obama i samband med vad som påstods vara en kemvapenattack i Damaskus 2013. Då lyckades alternativmedia på ett förvånansvärt framgångsrikt sätt ta luften ur den extrema hetsen för att få till ett krig mot Assad genom att belysa märkliga detaljer i vad som påstods. Den gången slutade historien med att Syriens regering överlämnade alla sina kemiska vapen till FN på Rysslands förslag, och det svaga folkliga stödet för ännu ett krig räckte efter detta inte till för att initiera ett militärt angrepp från amerikansk sida. Trump tillhörde själv då dem som motsatte sig planerna på en invasion, men väl insvuren som president visade han nu att dessa ord inte var vatten värda. Man kan tycka vad man vill om hårdföra och brutala ledare som Iraks Saddam Hussein, Libyens Muammar Khaddafi eller Syriens Bashar Al-Assad. Samtidigt måste varje tänkande person ställa den pragmatiska frågan som ingen konventionell journalist eller politiker i väst är intellektuellt kapabel att formulera eller ens reflektera över – vad är alternativet? Det alternativ som Irak och Libyen visat på av USA- och NATO-ledda interventioner är en blodig omvandling av länderna ifråga till bördig betesmark för rovdrivande storföretag och extrema terrorgrupper. Samma öde kommer att gälla för Syrien om landet inte tillåts ta ansvar för sig självt. Det krävs ett barns naivitet för att tro att syftet med inblandningen i alla dessa länder från västerländsk sida under 2000-talet har varit att sprida fred, frihet och humanitet. Bakom den typen av banal propaganda finns givetvis djupare geopolitiska och ekonomiska motivbilder. I Rysslands intresse ligger bland annat att stärka sin ställning i Mellanöstern genom sitt stöd till den syriska regeringen, medan USA stödjer andra aktörer i regionen så som Saudiarabien och Israel. Israels fientliga relation till Assad är inte obetydligt i sammanhanget med tanke på den israeliska lobbyns påtagliga inflytande på amerikansk utrikespolitik. Det utgör en uppenbar del i motivbilden till det amerikansk-israeliska stödet till den spretiga skaran av syriska rebeller i Syrien riktade mot Assad, samt till den passiva västerländska hållningen i förhållande till hur vapen och legosoldater läckt över till Islamiska staten som också vållat den syriska regeringen stora bekymmer. Kombinerat med Saudiarabiens wahabbistiska värdegrund har IS knappast uppstått ur ett vakuum, utan som en följd av ekonomiskt såväl som politiskt understöd från andra spelare i regionen. Säkerligen finns ytterligare faktorer med i bilden, men detta är ett exempel på sådant som inte tas upp i konventionella mediakanaler. Vad som står klart är att Trumps administration inte visar några som helst tecken på att växla ner vad gäller krigshets och aggressivitet. Förmodanden att Trump skulle skilja sig från tidigare presidenter med att fokusera på att ”make deals” istället för ”make war” har visat sig vara ett grovt misstag. Parallellt med missilerna som skickats in i Syrien och den hetsiga tonen mot Iran verkar Trump heller inte bekymra sig om att skapa förutsättningar till ökad spänning mellan Nordkorea-Sydkorea och Kina-Japan. Bordet är som dukat för att bygga upp till något riktigt otäckt under de kommande åren. Det är nu verkligen upp till bevis för Trump att använda sina förmenta diplomatiska talanger till att skapa förutsättningar att undvika blodbad som endast tjänar önskemålen hos det plutokratiska etablissemang han påstår sig arbeta emot. Det framstår i dagens läge allt mer som önsketänkande – och om det verkligen är Trumps intention verkar han redan ha tappat kontrollen över sin egen regering som är infesterad av neokonservativa inslag på ett sätt som påminner om eran under Bush den yngre. Med det facit som just nu finns på hand har Trump visat att han inte är något Trumfkort, utan en Svarte Petter. Det är en pajasartad tragedi att bevittna hur "folkets kandidat" Trump nu lämnar sina vallöften att fokusera på kriget mot Islamiska Staten och således förebygga militär konfrontation med Ryssland - till skillnad från motkandidaten Hillary Clintons föreslagna linje. Istället avancerar Trump den långvariga neokonservativa planen för Mellanöstern som den höge amerikanske generalen Wesley Clark påtalade i en intervju med Democracy Now år 2007. Clark berättade där om hur Pentagons hökar formulerat en målsättning efter 11 september 2001 att under de kommande åren genomföra invasioner av sju länder - däribland Irak, Libyen, Syrien och Iran. Trumps anti-etablissemangs-linje har antingen varit ett falskt spel för gallerierna som han inte klarar av att leva upp till, eller så är han faktiskt så infantil och skrupellös som hans värsta belackare påstått. Visst kvarstår det fortfarande som något i sig självt positivt att det amerikanska folket visade sig kapabelt att rösta fram en anti-president som profilerade sig som att stå utanför etablissemangets politiska linjer, men väl insvuren verkar det som att trycket nu blivit för stort. Tyvärr verkar det just nu som att hans svek mot det amerikanska folket blir ett förräderi av lika historiska proportioner som hans valseger. Isac Boman Länkar: Transkribering av intervjun med fd Natogeneralen Wesley Clarke

Humanismen är död. Länge leve humanismen!

Osignerad — Sat, 17 Dec 2016 05:00:09 +0000

När Martin Luther genomdrev den protestantiska reformationen var det inte för att han protesterade mot kristendomen som sådan. Snarare ansåg Luther att påvedömet inte längre var en värdig representant för det kristna budskapet och att man hade förvanskat det för sina egna korrupta syften. Idag är kristendomen i mångt och mycket en insomnad religion i Sverige. Istället har det mänskliga behovet av det heliga ersatts av nya värdebegrepp såsom exempelvis demokrati, mänskliga rättigheter och humanism. Frågan är samtidigt om inte även flera av modernitetens begrepp står redo för en reformation i lutheransk anda. En av den etablerade diskursens otaliga företrädare som exemplifierar detta är Sveriges före detta statsminister Fredrik Reinfeldt. I Almedalen 2012 berättade Reinfeldt med högtidlig stämma att han skänkt 110 miljoner kronor av svenska skattemedel till konflikten i Syrien. Sverige var långt ifrån ensamt om sådana bidrag från västsfären, vilka drevs på från amerikansk sida med det uttalade syftet att störta den syriske presidenten Bashar al-Assad. Kritikerna menade att de grupper man stödde knappast dominerades av några demokrater, och att det fanns en uppenbar risk att man med sitt stöd av vapen, krigsmateriel och utbildning skulle främja islamistiska strömningar såsom al-Nusra-fronten i Syrien och även riskera spridningseffekter av islamism i hela regionen. Om sådana invändningar överhuvudtaget diskuterades i konventionella kanaler, avfärdades de, som alltid med avvikelser från Pravda-medias upprättade definition av sanningen, som paranoida konspirationsteorier. Emellertid dröjde det inte länge förrän samma mediekanaler förundrat rapporterade om islamisternas snabba tillväxt i Mellanöstern. Varifrån hade de fått så mycket vapen och pengar på så kort tid? Nöten var hård att knäcka och presenterades som en stor gåta som var till synes omöjlig att besvara. Ur tomma intet hade en spretig grupp islamister utropat den Islamiska Staten efter att ha lyckats ockupera stora landområden i Syrien och Irak. Man rapporterade också att dessa islamister även tilläts utöka sina inkomster med att sälja olja från beslagtagna oljefält till det med USA och NATO allierade Turkiet. Detta händelseförlopp verkade inte nämnvärt bekomma USA:s president Obama eller för den delen statsminister Reinfeldt. Reinfeldt återvände istället till Almedalens scen 2014 för att deklarera att Sverige nu var en humanitär stormakt och vädjade till det svenska folket att öppna sina hjärtan för de människor som nu befann sig på flykt, från det kaos han själv bidragit till att skapa. Sin vana trogen ställde ingen journalist från konventionell media förstås inte någon kritisk fråga om huruvida statsministerns förda politik kan ha bidragit till de massiva migrationsströmmarna - inte bara mot bakgrund av hans bidrag till att destabilisera Syrien med dess närområde - utan också genom bombningarna av Libyen där Sverige bidrog med Gripen-plan. Reinfeldt förlorade visserligen statsministerposten efter valet 2014, men har parallellt med sin nya karriär som medarbetare på Bank of America ändå fortsatt sitt kall att förmedla till det svenska folket vad det innebär att vara en god människa. På samma sätt som kristendomen enligt Luther var en moralisk täckmantel för ett förtappat påvedöme, är den humanism som förespråkas av Reinfeldt och andra makthavare i den förmenta humanitära stormakten Sverige, bevisligen inte inriktad på att lösa problem på ett sätt som minimerar mänskligt lidande eller på en strävan efter genuin upplysning. Snarare är det centrala för detta pseudohumanistiska paradigm att rätta sig i ledet efter vad ett skrupellöst etablissemang definierar som humanism. Med tanke på att humanismen som begrepp utgör en så central del av den värdegrund som blivit modernitetens nuvarande moraliska rättesnöre, är det hög tid att ta tillbaka detta begrepp från en medial och politisk nomenklatura vars humanism i praktiken främst består av en kombination av självgod opportunism och djuplodat folkförakt. Vid sidan av den omsorg för människan som ordet humanism i sig självt åsyftar, är det också en tradition som värdesätter den vetenskapliga metoden att göra observationer, ställa frågor, formulera hypoteser och testa dem för att vinna ny kunskap. En genuin humanism inbegriper således en idelig strävan att förstå verkligheten som den är, samt att låta denna växande förståelse utgöra den karta som samhället ska orienteras efter. En sant humanistisk värdegrund är mot den bakgrunden något djupt främmande för dagens falska humanism, som snarare bedriver ett envist krig mot verkligheten och alla som intresserar sig för att utforska den. Ett försök att reformera humanismen i en ny tid är den organiska humanismen, ett begrepp som delvis är inspirerat av den naturfilosofi som utgjorde inspiration till renässansens humanism. Den organiska delen av begreppet betecknar bland annat en strävan efter att människan ska leva och utvecklas i samklang med naturens lagar och tillvarons faktiska förutsättningar. Snarare än att definiera människan och livet som sociala konstruktioner i väntan på att omstöpas enligt den politiska korrekthetens senaste påbud, är den organiska humanismen en realistisk humanism som söker utgå från människans underordnade ställning till naturens krafter och hennes faktiska inneboende egenskaper. Inbegripet i den organiska humanismen finns således en naturlig respekt för skapelsen och dess biologiska mångfald inklusive den etniska pluralismen. Vidare ser den organiska humanismen också på olika delar av ett samhälle, som män och kvinnor, arbetare och företagare eller religion och vetenskap, som kompletterande aspekter av en levande mänsklig gemenskap som kan liknas vid en organism. En identitetsskapande kultur är ur det perspektivet ett medel att sammanföra samhällets medlemmars olikartade egenskaper till en organisk helhet som fortgående kan utvecklas med varje generations bidrag till dess evolution. Det kan kontrasteras mot den atomiserande liberalismen, där samhället snarare betraktar varje individ som en isolerad och i grunden utbytbar del i ett maskineri, utan något levande band till en nationell gemenskap eller ens ett högre syfte annat än sin egen njutning och underkastelse gentemot globalismens politiskt korrekta tyranni. Med sina alltmer urartade uttrycksformer är det sannolikt en tidsfråga förrän den politiskt korrekta varianten av humanism på ett eller annat vis kommer att ersättas av en reformerad humanism värdig sitt namn såsom den organiska. Det döende paradigmets ihärdigaste försvarare skapar med sina intellektuella avfallsprodukter och den skit man kastar på varje uppfattat hot mot dess ideologiska herravälde, paradoxalt nog också en bördig jordmån för den organiska humanismens fortsatta tillväxt. Isac Boman