feminism – Nya Dagbladet

Regeringen ska kartlägga pojkars värderingar på nätet

Emil Fjellstedt — Fri, 17 Jul 2026 11:21:16 +0000

Regeringen ger Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga hur sociala medier påverkar pojkars och unga mäns värderingar, livsval och syn på jämställdhet. Även flickors och unga kvinnors förväntningar på pojkar ska granskas. Bakgrunden är regeringens oro för den så kallade manosfären – digitala miljöer där budskap om maskulinitet och relationer kan bygga på förenklade eller polariserade föreställningar. Kvinnor och flickor kan där framställas negativt eller stereotypt. Innehållet sprids genom öppna sociala medier, videotjänster, medlemsforum, dataspel och samtal i anslutning till spel. Jämställdhetsmyndigheten ska undersöka vilka förväntningar och "maskulinitetsnormer" pojkar och unga män möter i dessa miljöer, och i vilken utsträckning innehållet påverkar deras livskvalitet och livsval.

Vill motverka ”destruktiva mansnormer”

Jämställdhetsminister Nina Larsson framhåller att jämställdhet är en grundläggande värdering i Sverige och att unga män ska kunna forma sina liv utan att begränsas av normer och förväntningar. — De ska kunna växa upp fria från kvinnofientliga ideal, destruktiva mansnormer och algoritmer som sprider hat och förakt, säger hon. Som motiv för kartläggningen pekar regeringen på digitala miljöer där självmord glorifieras, utseendefixering förekommer och psykisk ohälsa föraktas. Sådant innehåll kan enligt pressmeddelandet påverka pojkars vilja att söka hjälp, prägla deras relationer och öka polariseringen mellan könen. Socialminister Jakob Forssmed uppger att mer än var fjärde ung man saknar någon att anförtro sig åt och att mer än var tredje känner att livet saknar mening. Han menar att aktörer i manosfären utnyttjar ensamhet, isolering och upplevd hopplöshet. — Aktörerna i manosfären exploaterar allt detta och gör på samma gång livet ännu sämre, säger Forssmed. Uppdraget omfattar även flickors och unga kvinnors förväntningar på pojkar och unga män utifrån innehåll i sociala medier. Jämställdhetsmyndigheten ska slutredovisa arbetet senast den 15 december 2027. Pressmeddelandet anger inte närmare hur myndigheten ska skilja mellan destruktiva värderingar och legitim kritik av den rådande jämställdhetspolitiken.

Det nya matriarkatet: En kartläggning av feminiseringen inom staten

Markus Andersson — Sat, 06 Jun 2026 11:30:00 +0000

Är jämställdhetspolitiken blind för kvinnlig makt? I boken riktar författarna blicken mot staten själv – och hävdar att departement och myndigheter i dag präglas av en omfattande kvinnlig dominans.

I Det nya matriarkatet fortsätter Catharina Grönqvist Olsson och Erik J. Olsson den kartläggning av det offentliga Sverige som de inledde med Den mjuka staten 2024. Den här gången ligger fokus ännu tydligare på staten: departementen, myndigheterna och de institutioner som formar samhällskultur, politik och offentlig förvaltning.

Bokens kärna är enkel men kontroversiell. Om Sveriges jämställdhetspolitiska mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att påverka samhället och sina egna liv, hur ser det då ut i statens egna verksamheter? Författarnas svar är att makten inte längre kan beskrivas med den invanda bilden av en mansdominerad stat. Tvärtom menar de att stora delar av staten i dag har blivit kvinnodominerade.

Myndigheterna som prövosten

Enligt Karnevals presentation av boken hävdar författarna att kvinnor är i majoritet bland de anställda på nästan 80 procent av myndigheterna. De pekar också ut Jämställdhetsmyndigheten som en av de mest ojämställda myndigheterna, räknat efter könsfördelning. Därmed vänder boken på ett välbekant perspektiv: jämställdhetsproblemet lokaliseras inte främst till kvarvarande mansdominans, utan till att statliga verksamheter med stark kvinnlig övervikt sällan behandlas som ett problem.

Denna asymmetri gör boken till ett särskilt intressant bidrag i samhällsdebatten. Författarna menar att jämställdhetsintegrering fortfarande ofta riktas mot mansdominerade miljöer, med krav på större kvinnlig representation, medan motsvarande krav på kvinnodominerade myndigheter att rekrytera fler män inte ställs på samma sätt. Resultatet blir, enligt deras analys, att den kvinnliga dominansen inom staten snarare förstärks än balanseras.

Från departement till totalförsvar

Det nya matriarkatet nöjer sig inte med att redovisa könsfördelning i myndigheter. Boken tar också upp vilka följder författarna menar att utvecklingen får för samhällskultur och politik i stort. Särskilt behandlas områden som totalförsvar, polis och rättsväsende – sektorer där staten inte bara administrerar utan också upprätthåller ordning, säkerhet och rättsliga principer.

Boken är därmed aktuell i en tid då frågor om försvarsförmåga, brottsbekämpning, myndighetsstyrning och offentlig sektors effektivitet står högt på dagordningen. Författarnas tes är inte bara att könsfördelningen har förändrats, utan att förändringen också påverkar hur staten tänker, prioriterar och agerar. Läsaren behöver inte dela varje slutsats för att se varför frågan har sprängkraft.

Föregångaren Den mjuka staten väckte uppmärksamhet i svensk offentlighet. Enligt förlagets återgivning skrev Erik Jersenius i Dagens Nyheter att bokens hypotes öppnade för ett fält som diskuteras för lite och för onyanserat. Svenska Dagbladets Lena Andersson beskrev den som välargumenterad och väl underbyggd av vetenskap och logik.

Erik J. Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och har i sin senare forskning bland annat intresserat sig för jämställdhet, offentlig styrning och akademisk frihet. Catharina Grönqvist Olsson har mångårig erfarenhet av offentlig sektor med inriktning på artificiell intelligens, digitalisering samt arkiv- och informationshantering. Tillsammans skriver de från en position där statistik, förvaltningskunskap och idédebatt möts.

Det nya matriarkatet är därför särskilt relevant för läsare som vill följa den svenska jämställdhetsdebattens mindre bekväma sidor. Boken ställer en fråga som ofta hamnar i skymundan: om jämställdhet mäts som balans mellan könen, varför uppmärksammas då obalans åt ena hållet mer än obalans åt det andra?

Karneval beskriver boken som en kartläggning av feminiseringen inom staten. Det är en laddad formulering, men också en tydlig inbjudan till diskussion om makt, representation och statens egen självförståelse. Därmed är boken intressant för den som vill förstå en växande konfliktlinje i svensk samhällsdebatt.

Ny analys sågar mytomspunnen feministisk könsstudie

Jan Sundstedt — Sun, 25 Jan 2026 11:10:10 +0000

En inflytelserik svensk studie från 1997, som påstod att kvinnor måste vara 2,4 gånger mer meriterade än män för att nå lika långt i akademin, håller inte vid granskning. En ny analys visar att slutsatsen bygger på grova metodfel – i stället pekar resultaten mot att mäns kompetens underskattats. Våren 1997 publicerade Christine Wennerås och Agnes Wold en artikel i Nature som analyserade hur Medicinska forskningsrådet bedömde postdoktorala ansökningar. Deras slutsats – att kvinnor behöver 2,4 gånger högre meriter för att uppfattas som lika kompetenta – spreds blixtsnabbt i jämställdhetsdebatten och blev en symbol för systematisk diskriminering av kvinnor inom akademin. Talet 2,4 dök upp i flera internationella rapporter, politiska underlag och svenska jämställdhetsprogram. Studien fick snabbt ikonstatus och togs för absolut sanning – trots att ingen tidigare granskat analysen ordentligt. [caption id="attachment_76033" align="alignnone" width="640"] Agnes Wold (arkivbild). Foto: Faksimil/SVT[/caption]

Ny analys avslöjar metodfel

Forskarna Ulf Sandström och Ulla Riis har nu återskapat hela analysen med tillgång till originaldata från Riksarkivet och Medicinska forskningsrådets arkiv. Deras studie i Quantitative Science Studies från december 2025 visar att Wennerås och Wolds resultat kollapsar vid korrekt metod. Kärnproblemet: Originalstudien mätte kompetens enbart via tidskrifters citeringsgrad, utan hänsyn till skillnader mellan forskningsfält. Prekliniska biomedicinare publicerar många internationella artiklar, kliniska forskare färre, och beteendevetare ofta i svenska tidskrifter. Dessa skillnader speglar ämneskulturer – inte kön.

Könseffekten försvinner – män underskattas

När Sandström och Riis justerade för ämnesskillnader, publiceringsmönster och beredningsgruppernas olika normer försvann könseffekten helt. Tvärtom antyder den nya analysen att högpresterande mäns kompetens kan ha undervärderats i bedömningarna. Forskarna konstaterar: "Det som tolkats som könsbias visade sig vara en analytisk artefakt." Sandström och Riis betonar att deras resultat inte bevisar ett jämställt system, men visar hur metodfel kan cementeras som sanning när de passar rådande narrativ. Studien understryker vetenskapens behov av ständig prövning – även av politiskt laddade "sanningar".

Radikalfeminismens facit: ”Så många förstörda liv”

Osignerad — Sun, 21 Dec 2025 13:00:03 +0000

Alla som kan sin feminismhistoria vet att det började med Betty Friedan, Kate Millett och Germaine Greer. Det var deras insatser som var startsignalen för "Women's Lib" (Women's Liberation Movement), som med början på 1960- och 70-talen skulle komma att sprida sig över hela den icke-muslimska världen. Betty Friedan (1921-2006) var först med sin bok "Den feminina mystiken" (1963). Sedan kom Kate Millett (1934-2017) med "Sexualpolitiken" (1970), samtidigt som australiensiska Germaine Greer (född 1939) med "Den kvinnliga eunucken" (1970).

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet 20 februari 2018

Ett halvsekel senare lever vi i feminismens baksmälla, och inga smärtstillande medel hjälper mot insikterna om vad denna i grunden marxistiska rörelse har fört med sig och fortfarande för med sig, inte bara för kvinnorna utan också för männen, barnen och hela mänskligheten. "När kvinnorna går fel följer männen efter." – Mae West "Socialism är misslyckandets filosofi, okunnighetens krig och avundens evangelium; dess inneboende avsikt är att dela eländet lika." – Winston Churchill Feministikonen Kate Millett avled i höstas, 82 år gammal, i hjärtstillestånd. Två år före hennes död skrev hennes syster Mallory Millett en artikel där hon obarmhärtigt avslöjar sina egna upplevelser och åsikter om resultatet av systerns och andra kvinnoaktivisters radikalfeminism: "Så många förstörda liv." Det märks att Mallory Millett har kämpat hårt och länge med den lojalitetskonflikt som ligger i att öppet och offentligt ta avstånd från sin egen syster och hennes ideologi. Hon skriver: ”Om du ser ett förräderi i det jag skriver, ett förräderi mot min syster: jag har kommit att identifiera mig med människor som Svetlana Stalin (Allilujeva) eller Juanita Castro; människor som talar klarspråk om en familjemedlem som har gjort stor skada.” Jag, Julia Caesar, har översatt och redigerat Mallory Milletts artikel nedan. Originalet går att läsa här.

"Jag gick ut universitetet som kommunist och ateist, precis som min syster Katie hade gjort sex år före mig. Efter flera år utomlands var jag nyskild och höll på att skapa ett nytt liv för min dotter och mig när Katie sa: "Kom till New York! Vi gör revolution! Vi bygger upp en nationell kvinnoorganisation, och du kan bli en del av den." Jag hade inte träffat henne på flera år. Så började min period som omedvetet vittne till historien. Jag bodde hos Kate och hennes japanske make, Fumio, när hon avslutade sin första bok, en doktorsavhandling vid Columbia University, "Sexual Politics." Det var 1969. Kate erbjöd mig att gå med henne på ett möte hos en vän, Lila Karp. De kallade det en ”medvetandehöjande grupp”, en typisk kommunistisk övning, något som praktiserades i det maoistiska Kina. Vi samlades kring ett stort bord, och ordföranden öppnade mötet med litanior, något som liknade en katolsk mässa. Men nu var det marxism som predikades. Varför är vi här idag? – För att göra revolution! Vilken typ av revolution? – Kulturrevolution! Och hur gör vi kulturrevolution? – Genom att förstöra den amerikanska familjen! Hur förstör vi familjen? – Genom att förstöra den amerikanske patriarken! Och hur förstör vi den amerikanske patriarken? – Genom att krossa hans makt! Hur gör vi det? – Genom att förstöra monogamin! Hur kan vi förstöra monogamin? – Genom att främja promiskuitet, erotik, prostitution och homosexualitet! Det de sa gjorde mig målös. Jag trodde inte mina öron. Vad var det här för människor? De fortsatte med en lång diskussion om hur man går vidare mot de här målen genom att inrätta en nationell organisation för kvinnor. Det var tydligt att vad de ville ha var inget mindre än en fullständig dekonstruktion av det västerländska samhället. Strategin var att invadera varenda amerikansk institution. De måste alla infiltreras av "revolutionen": media, utbildningssystem, universitet, gymnasium, skolstyrelser. Sedan rättsväsendet, lagstiftarna, och även bibliotekssystemet. De var som ett gäng fantasifulla och bortskämda barn. Själv var jag i chocktillstånd efter att ha bott i länder i tredje världen i flera år utan att kunna resa tillbaka till USA. Jag var en av dem som, när de återvände till amerikansk mark, kände extas när de var hemma i USA. Jag knäföll på marken och täckte den med kyssar. Jag hade insett hur fantastiskt mitt födelseland är och brydde mig inte om vad någon annan tyckte, eftersom de inte hade sett vad jag hade sett eller varit där jag hade varit. Jag hade vuxit ifrån kommunismen från min universitetstid. Hur kunde tolv respektabla amerikanska kvinnor – privilegierade akademiker vid fina institutioner, med avancerade universitetsgrader, intelligenta och resonabla – hur kunde de tro att de skulle lyckas med sådan ondskefull grandiositet? Och varför? Jag avfärdade det som luftslott. Jag fortsatte med mitt nya liv i New York, medan min syster blev känd för sina böcker och presenterades på omslaget av Time Magazine. Time kallade henne "kvinnorörelsens Karl Marx". Orsaken var att hennes bok innehöll en kurs i marxism för kvinnor. Hennes tes var att familjen är en plats för slaveri, där mannen är förtryckare och kvinnan och barnen är proletariatet. Det enda hoppet för kvinnors befrielse är att springa för livet. Detta var den nya kvinnorörelsen. Kate Milletts böcker trollband de akademiska klasserna, och snart infördes ”kvinnostudier” vid högskolor över hela landet med hennes böcker som obligatorisk läsning. Föreställ dig att en flicka på 17 eller 18 år sitter vid köksbordet med sin mamma. Mamman studerar kursplanen för dotterns första år på college. Där finns en kurs som heter "Women's Studies". "Hmmm, det kan vara intressant", säger mamman. "Kanske kan du få något ut av det här." Hur skulle hon kunna misstänka att det här är en kurs där hennes dotter kommer att lära sig att hennes pappa är en skurk? Att hennes mamma är en dåre som tillåter en man att förslava henne med barbariska metoder som monogami, familjeliv och moderskap? Ett sådant slöseri med hennes talanger! Flickan får inte följa i sin mammas fotspår. Det skulle vara att underkasta sig ett liv som redskap för någon dominerande man, en förtryckare som har hypnotiserat henne med trick som romantisk kärlek. "Låt dig aldrig luras in i detta bedrägeri", får hon lära sig. Men även om män inte är något att ha bör hon använda sig av dem för sin egen orgasmiska tillfredsställelse. Hon ska ligga med så många män som möjligt för att vara obunden och fri. När professorerna i kvinnostudier är klara med din dotter kommer hon att vara ett skal av den oskyldiga flicka du kände, övertygad om att hon, även om hon ligger med varenda kille, inte bör bli gravid. Som utövare av promiskuitet blir hon expert på tekniker för att förebygga graviditet, i synnerhet abort. Målet med kvinnors frigörelse är att få varje kvinna att förlora all empati för pojkar, män och spädbarn. De känsligaste aspekterna av hennes själ förråas tills hon inte har någonting emot att mörda sitt eget barn i livmoderns varma lilla skyddsrum. Hon kommer att bli undervisad om att hon, för att bli en fri kvinna, måste bryta mot lagen. Det är helt rimligt, eftersom all västerländsk lag, sedan Magna Charta och till och med tidigare, är en sammansvärjning av den onde vite mannen, vars verkliga syfte är att tvinga henne till slaveri. "Bryt mot lagen! Var en rebell! Var trotsig!" "Alla kvinnor är prostituerade", kommer hon att få veta. Du är antingen väldigt smart och använder sex för ditt eget nöje och utveckling som helt fri människa, precis som män, genom att vara promiskuös. Eller du kan vara en professionell prostituerad, en lönsam affär för kvinnor. Eller du kan låta dig duperas som din mamma och prostituera dig själv för en enda man, och därigenom låta dig kontrolleras av "förtryckaren". Alla gifta kvinnor är "enmanshoror". Det finns inget slut på de absurditeter din unga dotter kommer att bli övertygad om att svälja. "Jag hoppar från kille till kille så mycket som jag vill, och ingen kan stoppa mig, för jag är frigjord!" Med andra ord kommer de här människorna att göra din dotter till en slampa med min systers böcker som instruktionsmanualer. [caption id="attachment_47419" align="alignnone" width="640"] Foto: Pixabay[/caption] Hon kommer att berätta för dig: "Jag kommer nog aldrig att gifta mig, och om jag gör det kommer det att vara efter att jag har etablerat min karriär" – vilket i dag ofta betyder aldrig. "Jag ska behålla mitt eget namn, och jag vill verkligen inte ha barn. De är så besvärliga och är bara i vägen." De kommer att säga till henne: "Låt inte någon man degradera dig genom att låta honom öppna dörrar för dig." "Att bli kallad ”dam” är en förolämpning." "Ridderlighet är ett medel för ägande." Jag känner kvinnor som föll för den här trosbekännelsen när de var unga och som nu, i 50-60-årsåldern, gråter av sorg över de barn som de aldrig kommer att få och som de kallblodigt tog livet av för att värna den tomma, kärlekslösa framtid som de nu lever i utan att kunna gå tillbaka. "Var är mina barn? Var är mina barnbarn?" snyftar de. Många gånger har jag fått höra: "Din systers böcker förstörde min systers liv!" [caption id="attachment_47413" align="alignright" width="280"] Bette Davis (1908-1989)[/caption] Under samma tid som de här kvinnorna invaderade våra institutioner förändrades den amerikanska kvinnans karaktär drastiskt av förebilder som Rosalind Russell, Bette Davis, Deborah Kerr, Eva Arden, Donna Reed, Barbara Stanwyck, Claudette Colbert, Irene Dunne, Greer Garson. De var enastående kvinnor som inte behövde några maktlektioner och vars egna personligheter, liksom de karaktärer de tolkade, var starka och tydliga i konturerna. Deras röster var så olika att du kunde urskilja dem med detsamma. Vi kände alla Rita Hayworths röst. Vi kände alla Katharine Hepburns röst. Kvinnorna i dagens Hollywood, efter den stora kvinnobefrielsen, ser alla exakt likadana ut, och deras röster låter likadant, dessa Julies och Jessicas! Den amerikanska kvinnans karaktär har snedvridits av den skadliga rörelse som kallas feminism. Varifrån kom den här vulgära, tatuerade, laglösa varelsen som utan att blinka mördar sitt barn och sedan går för att festa utan att känna något samvete eller ånger? Och detta under en så kort fas i historien? [caption id="attachment_47412" align="alignnone" width="640"] Rita Hayworth (1918-1987). Foto: 20th Century Fox[/caption] När kvinnorna vid Lila Karps bord i Greenwich Village bestämde sig för att förstöra den amerikanska familjen genom att övertala unga kvinnor att hata västerländsk lag, män och äktenskap, fullföljde de precis vad de menade. Deras önskan – jag bevittnade det vid flera möten tills jag blev sjuk av deras hat – var att slita isär det amerikanska samhället, familjen och "den patriarkale slavägaren", det vill säga den amerikanske mannen. [caption id="attachment_47417" align="alignright" width="280"] Mao Zedong (1893-1976)[/caption] Vi är alla så upptagna med att gratulera varandra, eftersom Ronald Reagan "vann det kalla kriget utan att skjuta ett enda skott" att vi helt missar sanningen – att Mao, med sin lilla röda bok, och Sovjet vann det kalla kriget utan att skjuta ett enda skott genom att ta över våra kvinnor, våra unga och sinnena på alla dem som låter sig handledas av Noam Chomsky och Howard Zinns läroböcker. Om du ser ett förräderi i det jag skriver, ett förräderi mot min syster: jag har kommit att identifiera mig med människor som Svetlana Stalin (Allilujeva) eller Juanita Castro; människor som talar klarspråk om en familjemedlem som har gjort stor skada. Lojalitet kan vara mycket destruktiv. Jag har varit en av de tysta, men till slut öppnar jag munnen. Flickor har utsatts för något ont i åratal. Det är ondska. Jag mår illa av det. Massförstörelsen, det oundvikliga resultatet av alla socialistiska/kommunistiska experiment, lämnar spillror efter sig. Så mycket grace, kvinnlighet och skönhet som har gått förlorade. Så många förstörda liv." Mallory Millett Denna artikel har tidigare översatts till svenska och publicerats på Julia Caesars blogg

Sverige: På väg mot ett matriarkat

Jan Sundstedt — Sat, 13 Dec 2025 10:19:21 +0000

Det talas fortfarande gärna om "patriarkatet" i svensk offentlighet. Begreppet upprepas likt en LP-skiva som hakat upp sig - en ideologisk grundbult som aldrig får ifrågasättas. Men samtidigt har utvecklingen tyst glidit i en helt annan riktning. Den som tar en snabb titt på hur makten faktiskt fördelas i dagens Sverige möts av en bild som snarare påminner om ett omvänt system – ett matriarkat, där institutioner, myndigheter och utbildningsväsendet i allt större grad kontrolleras av kvinnor. Och utvecklingen accelererar. I offentlig sektor – särskilt inom kommuner och regioner – innehar kvinnor numera en tydlig majoritet av chefspositionerna, framför allt på mellan- och förstalinjenivå där omkring två tredjedelar av cheferna är kvinnor. Även inom staten växer andelen kvinnliga chefer stadigt och i rask takt. I och med den snabba ökningstakten av kvinnliga chefer kommer den kvinnliga dominansen i välfärdssektorns ledning att förstärkas för varje ny rekryteringsomgång. Det innebär att stora delar av den offentliga maktapparat som formar vård, skola, omsorg och mycket av arbetsmarknaden i praktiken leds av kvinnor – samtidigt som den politiska berättelsen fortfarande gärna beskriver makten som i första hand manlig. [caption id="attachment_215302" align="alignnone" width="640"] En konsekvens av det svenska matriarkatet. Foto: Srdjanns74/iStock[/caption]

Skolan en tydlig indikator

Parallellt ser vi en dramatisk könsobalans inom utbildningssystemet. Enligt SCB har 40 procent av inrikesfödda kvinnor mellan 25 och 65 år minst tre års eftergymnasial utbildning – jämfört med 24 procent av männen. Skolsystemet är dessutom format så att flickor genomgående får högre betyg än pojkar, trots att pojkarna överlag presterar bättre på nationella prov. När meritokrati ersätts av subjektiva bedömningar är det knappast förvånande att skillnaderna växer. Universiteten förstärker bilden. På en klar majoritet av de mest sökta högskoleprogrammen är majoriteten av de antagna kvinnor. Journalistutbildningarna – som formar framtidens opinionsbildare – har ofta över 70 procent kvinnliga studenter. Enligt 2020 års siffror från Skolverket, via Vi Lärare, är tre av fyra grundskolelärare kvinnor. Det betyder att den institution i samhället som formar barnens tidigaste normer, värderingar och uppfattningar om kön, relationer och makt är nästan helt kvinnodominerad. En hel maktsektor växer alltså fram där kvinnor är normen, samtidigt som männen i praktiken lämnar spelplanen. [caption id="attachment_163908" align="alignnone" width="640"] Kvinnor i kraftig majoritet i den svenska grundskolan. Foto: Thirdman/Pexels[/caption]

In Memoriam: Dirty Harry

Rättsväsendet följer samma mönster. Sammanställningar baserade på Domstolsverkets statistik visar att kvinnor är i tydlig majoritet i domarkåren, särskilt i de yngre domarleden, och inget tyder på att den utvecklingen har brutits. Även Polismyndigheten rapporterar en snabb ökning av kvinnliga chefer, i en takt som saknar historiskt motstycke. Petra Lundh är sedan 2023 rikspolischef, Charlotte von Essen är chef för Säpo, Katarina Johansson Welin är riksåklagare och Lena Lindgren Schelin är generaldirektör på Kustbevakningen – för att ta några exempel. När även rikspolischefen blir nationell symbol för en ny sorts ledarskap – känslostyrt, kommunikativt och PR-anpassat – ser vi hur maktens språk ändras i grunden. Det handlar inte om enstaka exempel, utan om strukturella skiften. Ingen Dirty Harry här inte. Frågan är om någon på politisk nivå ens reflekterat över konsekvenserna av det som pågår? Sammantaget pekar siffrorna åt ett enda håll. Det svenska samhället är på god väg att bli ett matriarkat – åtminstone i den bemärkelsen att den institutionella makten koncentrerats kraftigt till kvinnor. Samtidigt halkar männen efter i utbildning, avancemang och karriärmöjligheter. På stora delar av arbetsmarknaden blir männen i praktiken överflödiga, och hamnar i marginaliserade, lågavlönade eller helt utdöende yrken. Det mest anmärkningsvärda är dock tystnaden. Den här utvecklingen diskuteras nästan inte alls. Ingen offentlig kommitté analyserar varför männen faller efter. Man kan fråga sig hur det hade låtit om det hade varit tvärtom. Svaret på det vet nog de flesta av oss – ramaskri. [caption id="attachment_218329" align="alignnone" width="640"] Dirty Harry får inte vara med i matriarkatets Sverige... Foto: Imdb[/caption] [caption id="attachment_166136" align="alignnone" width="640"] Rikspolischefen Petra Lundh kan sägas symbolisera det som nu sker i Sverige. Foto: faksimil/SVT[/caption]

Samtyckeslagen – ett uttryck för hämnd, inte rättvisa

Samtyckeslagen, framröstad och införd av samtliga (inklusive SD) riksdagspartier år 2018, har kommit att bli ett av de tydligaste uttrycken för hur rättsstaten förskjutits i ideologisk riktning. I praktiken har lagen inneburit ett paradigmskifte där beviskraven i sexualbrottsmål sänkts, samtidigt som rättssäkerheten för den anklagade – i de allra flesta fall tonårspojkar och unga män – kraftigt försvagats. Kritiken har varit återkommande: domstolar dömer i allt större utsträckning på subjektiva berättelser, där ord står mot ord, och där frånvaron av motbevis tolkas till den åtalades nackdel. Detta strider mot en av rättsstatens mest grundläggande principer: att skuld ska bevisas bortom rimligt tvivel. I stället har ett system vuxit fram där den anklagade förväntas visa att samtycke faktiskt förelåg – något som i praktiken ofta är omöjligt. Att kalla detta rättvisa är svårt. Lagen tillkom i ett politiskt klimat präglat av moralpanik och kollektiv skuldbeläggning av män som grupp. Den bars fram som ett symbolprojekt, inte som ett juridiskt genomarbetat reformarbete. I stället för att stärka rättssäkerheten för verkliga brottsoffer har den bidragit till att urholka förtroendet för domstolarna – särskilt bland unga män, som nu vet att ett anklagande påstående kan räcka för att ödelägga deras framtid. Samtyckeslagen framstår därmed inte som ett verktyg för rättvisa, utan som ett ideologiskt korrektiv – ett slags juridisk hämnd, där balans och proportionalitet fått stå tillbaka för politiska signalvärden. [caption id="attachment_218392" align="alignnone" width="640"] Är du (ung svensk) man och anklagad för våldtäkt är utgången i flertalet fall i princip given. AI-genererat montage. Illustration: Nya Dagbladet[/caption]

Hysch... inte tala högt om fakta...

Inga partier vågar fråga sig vad det innebär när ett helt samhälle glider in i en könsmässig obalans. Ingen debattör nämner ordet matriarkat – trots att vi, baserat på faktiska siffror och institutionellt inflytande, befinner oss närmare ett sådant än något annat land i västvärlden. Man kan förstås välja att ignorera allt detta och fortsätta tala om vanföreställningen patriarkatet i Sverige som om det vore en levande realitet, trots att nästan alla centrala samhällssektorer i dag präglas av en motsatt maktfördelning. Den som är intresserad av vart Sverige faktiskt är på väg gör klokt i att ställa sig en mer relevant fråga: Vad händer i ett land där ett kön dominerar utbildning, offentlig sektor, skola, vård, rättsväsende, media – och där den andra halvan av befolkningen gradvis tappar fotfästet? Det svaret kommer att forma Sveriges framtid långt mer än några högtidstal om jämställdhet. Jan Sundstedt

Mansrörelsen som vill leva utan kvinnor

Isac Boman — Sat, 10 May 2025 11:31:39 +0000

Vi lever i en tid präglad av vad som närmast kan beskrivas som ett könskrig som brutit ut ur den marxistiska kulturkampen och postmodernistiska förvirringen kring könsroller. Rörelsen MGTOW (Men Going Their Own Way) är starkt kopplad till denna samhällsutveckling och har under de senaste decennierna vuxit fram som sorts reaktionär motpol till den feministiska rörelsen. MGTOW, som förespråkar att män ska "gå sina egna vägar" – bort från romantiska förbindelser och samhällets förväntningar – är i många avseenden en komplex spegelbild av feminismen och en form av proteströrelse mot ett samhälle där allt fler män känner sig marginaliserade, diskriminerade och direkt oönskade.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 21 februari 2025.

MGTOW har rötter i så kallade mansrättsgrupper och antifeministiska forum från tidigt 2000-tal, där kritik växte fram mot familjerättssystem, MeToo-rörelsen och vad man generellt betecknar som "toxisk feminism". Centralt är en uppfattning att samhället i allt högre grad demoniserar män och manlighet i stort, något som kopplas till den feministiska analysen av "patriarkatet" som en huvudorsak till strukturellt förtryck. Rörelsens anhängare pekar på att män idag straffas för historiska och kollektiva synder, och att detta skapat en kultur där mäns röster och behov trivialiseras. Som svar förespråkar man att "opt outa" – att leva i frivilligt celibat, undvika äktenskap och ibland till och med undvika sociala relationer med kvinnor helt och hållet. Rörelsens idéer har sedan spridits från internetforum in i populärkulturen via YouTube-kanaler och sociala medier. Centrala "förgrundsgestalter" kända med namn som Barbarossaa, Sandman och Turd Flinging Monkey har populariserat MGTOW:s budskap genom att blanda humor, provokation och analyser av samhällsfrågor. Retoriken överlappar till delar med andra samhällskritiska rörelser exempelvis med metaforer som "det röda pillret" – en referens till filmen The Matrix som symboliserar uppvaknandet till vad som uppges vara en hård sanning om ett sjukt samhälle, i MGTOW:s fall med särskild åsyftan till påverkan av feminismens och kvinnors roll i det moderna samhället.

Definition of MGTOW pic.twitter.com/wBMgFEHxHw
— CONCERNED MGTOW (@ConcernedMGTOW) February 16, 2025

De fyra stadierna: En väg mot total avskildhet

MGTOW beskriver ofta sin filosofi som en progression genom fyra stadier, där varje steg innebär en allt djupare separation från samhället och från kvinnor: 1. Situationsmedvetenhet Detta inledande skede beskriver man som att män börjar ifrågasätta sina relationer till kvinnor och även till samhället i stort. Detta beskrivs som förknippat med att man upplever att man utnyttjas, ofta med hänvisning till äktenskap och rättssystem som man anser vara ojämställda. Män i detta skede tror fortfarande på äktenskapets värde men har samtidigt börjat "inse" att de manipuleras av kvinnor. 2. Förkastandet av långsiktiga relationer I det andra steget avvisar män långsiktiga förbindelser, samliv och äktenskap. De ser dessa institutioner som fällor som begränsar deras frihet och utsätter dem för stora ekonomiska och emotionella risker. Kortvariga förhållanden och sexuella möten accepteras dock fortfarande, eftersom de inte innebär samma grad av förpliktelser. 3. Förkastandet av kortvariga relationer I det tredje steget, som MGTOW-anhängare ofta ser det, minskar män sina interaktioner med kvinnor till ett minimum. De undviker inte bara romantiska förbindelser utan också vänskapliga eller till och med professionella relationer med kvinnor. Detta skede präglas av en stark misstänksamhet och en övertygelse om att kvinnor, oavsett kontext, utgör ett hot mot deras frihet och välbefinnande. 4. "Going Ghost" Det sista steget, kallat "going ghost", innebär en fullständig separation från det moderna samhället. Män i detta skede försöker minimera sin medverkan i "vardagssamhället" och säger ofta upp sig från sina arbetsplatser. De strävar efter att leva så individuellt som möjligt, ofta genom att flytta till avlägsna platser eller leva så anonymt de kan.

Äktenskapet blir ett "juridiskt hot"

MGTOW framhålls ofta av sina medlemmar som en motvikt till vad de ser som en ensidig feministisk berättelse i den allmänna samhällsdebatten. I feministisk teori lyfts ofta "patriarkatet" som en systemisk orsak till alla tänkbara orättvisor - från könsbaserat våld till lönegap och maktobalanser – en analys som MGTOW-anhängare avfärdar som felaktig och mansfientlig. "Feminismen har gått från att kämpa för jämställdhet till att göra män till syndabockar för alla samhällsproblem", skriver en anonym MGTOW-medlem i ett forum. Andra anhängare menar att rörelsen erbjuder ”brödraskap” och manlig ”solidaritet” – något som i det moderna samhället upplevs vara en bristvara. ”En av de främsta anledningarna till att MGTOW är bra för män är att det ger dem ett sätt att behålla sitt oberoende och sin frihet. I dagens samhälle förväntas män ofta försörja sina partners, både ekonomiskt och känslomässigt. Detta kan vara en betydande källa till stress och ångest för många män, vilket leder till känslor av förbittring och frustration. Genom att välja att gå sin egen väg kan män fokusera på sina egna behov och önskningar, snarare än att försöka uppfylla andras förväntningar”, argumenterar en anhängare. Kritiker av rörelsen, som den kanadensiske psykologen Jordan Peterson, menar bland annat att den trots att den pekar på verkliga problem, som mäns ensamhet eller orättvisa vårdnadstvister, misslyckas med att erbjuda konstruktiva lösningar. Istället för att adressera frågor som behöver lösas eller främja förståelse och samarbete mellan könen romantiserar rörelsen en tillvaro präglad av misstänksamhet, isolering och könsbaserad segregation. Att betrakta kvinnor som en kollektiv fiende eller ett "juridiskt hot" (en vanlig MGTOW-term för äktenskap) riskerar naturligtvis att förstärka polarisering snarare än att läka den. Andra konstaterar att det är en handling av maktlöshet snarare än egenmakt och självbestämmande att retirera från samhället och att många av medlemmarna mest tycks vara förbittrade och har svårt att bearbeta oförrätter de varit med om i tidigare relationer.

Vem tjänar på splittringen?

Jordan Peterson har uppmärksammat MGTOW-rörelsen vid flera tillfällen och kommenterat den med att han förstår vissa faktorer bakom dess upphov men att han samtidigt noterat den destruktiva inverkan den har, särskilt på yngre män. https://www.youtube.com/watch?v=GLbjmIajj9g En central fråga vad gäller kritiken mot MGTOW är också vem eller vilka som egentligen gynnas av denna splittring, eftersom varken män eller kvinnor de facto tjänar på att se varandra som fiender eller konkurrenter. Genom att skapa en "vi mot dem"-mentalitet undermineras förutsättningar till sunda relationer och samarbeten medan de som istället vill splittra folket gynnas – oavsett om det handlar om oligarker och politiskt drivna aktörer eller algoritmdrivna sociala medier som drar nytta av konflikten. Det finns en förståelig föreställning om att det aldrig tidigare varit lika svårt att skapa bestående relationer och familjer som idag, inte bara eftersom samhället bygger på att båda parter helst gör någon form av karriär, vilket i praktiken förstås försvårar familjebildande – utan också för att synen på vad en relation faktiskt innebär har förändrats radikalt. Den liberala synen på relationer har i den offentliga debatten lyfts fram som något som kan främja ”frihet”, individualism och självförverkligande – men på samhällsnivå är den av allt att döma också en starkt bidragande orsak till att hälften av alla äktenskap idag slutar i skilsmässa, att svenskarna är ensammast i världen – och till en alarmerande låg nativitet. Vem vågar längre bilda familj med någon om både män och kvinnor känner att man när som helst kan bli utbytt eller utnyttjad av nästan vilket skäl som helst? Vem vågar egentligen satsa när allt känns så osäkert? Att bryta upp en relation så snart någon form av missnöje eller konflikt uppstår ses ofta som en lika rimlig lösning som att slänga en produkt som krånglar. Vad är egentligen poängen med att försöka reparera något när man bara kan skaffa nytt? Även denna ultraindividualistiska verklighet är något som ofta tas upp i MGTOW-kretsar, i både positiva och negativa ordalag. Samtidigt som många medlemmar känner sig rädda, svikna och bedragna av kvinnor som valt bort dem framhäver de själva ofta vikten av att vara ”fria” och ”oberoende” och fokusera på sig själva snarare än på någon annan. Som även Peterson pekar på är MGTOW på många sätt ett olyckligt symptom på en tid av stort, och till delar legitimt, missnöje eller rädsla hos många män – i många fall direkt förtvivlan. Rörelsens svar – att kollektivt förkasta kvinnor och vända samhället ryggen – är dock att kasta ut barnet med badvattnet och förpassar istället oundvikligen män till en skadlig tillvaro av isolering och växande bitterhet. Kritiker, av såväl extrema misogyna mansrörelser som mansfientliga feministideologier, konstaterar att lösningen inte är att fly från varandra eller att leva i olika nyanser av destruktivt fiendeskap. Lösningen är att både män och kvinnor tar ansvar för att söka en bättre förståelse för våra naturliga olikheter och på detta sätt kan respektera och bejaka dem, fokusera på att bygga sunda relationer och komplettera varandra i smått och i stort. Social ingenjörskonst inklusive destruktiv ideologi kan störa det naturliga normaltillstånd som både individen och samhället mår och utvecklas bäst av. Historiska fynd pekar på att tvåsamhet har varit den etablerade normen hos folken i Europa sedan förhistorisk tid, och att den i sig själv också utgör grunden för Västerlandets civilisation som vi känner den. Kanske kan vi helt enkelt bara tillåta oss att förmoda att naturen och försynen har skapat oss i två kön på goda grunder. Isac Boman

Unga svenskar överger feminismen

Redaktionen — Sun, 09 Mar 2025 09:15:25 +0000

Allt färre unga svenskar lockas av den feministiska ideologin och på bara fyra år har andelen som identifierar sig som feminister sjunkit från 34 till 24 procent. En förklaring till raset är att många ungdomar betraktar feminismen som en extrem och splittrande ideologi. Generationsrapporten 2025, som tagits fram av Ungdomsbarometern, visar att konservativa värderingar är på frammarsch i många områden och att även synen på relationer blivit alltmer konservativ de senaste åren. Idag anser exempelvis nio av tio unga att ”målet med en relation är att hitta en person att dela resten av sitt liv med” – en ökning med 14 procentenheter på bara två år. Samtidigt har det också blivit betydligt viktigare för unga kvinnor att uppfattas som feminina. – Unga visar en längtan efter stabila och långsiktiga relationer, vilket kan ses som en motreaktion på den ökande osäkerheten i samhället. Det traditionella synsättet på könsroller inom dejting blir mer framträdande, där förväntningarna på både män och kvinnor formas av mer konservativa ideal, menar Ungdomsbarometerns analyschef Jessica Åkerström. Feminismen har länge lyfts fram som en ideologi som varit närmast obligatorisk för svenskar att ansluta sig till – och den som kritiserat rörelsen och dess tankegods har ofta misstänkliggjorts och hånats.

"Direkt skadliga för jämställdhetsarbetet"

Idag ser situationen annorlunda ut och svenska tonåringar berättar att det är feminismen som betraktas som någonting extremt och som man inte vill förknippas med. – Det är många som tänker på feminism och vad det betyder som något väldigt extremt i dag, förklarar 17-åriga Siri Olers Björck till statstelevisionen, SVT. Flera feministiska inriktningar är uttalat fientliga mot män, där det motsatta könet utmålas som fiender eller avhumaniseras. En teori som lyfts fram är att dessa extremisters framfart inte haft den påverkan de själva önskat utan istället har avskräckt unga och fått dem att rygga tillbaka och ta avstånd från feminismen. – Jag identifierar mig inte med de som säger att ’män är djur’. Den typen av uttalanden tror jag är direkt skadliga för jämställdhetsarbetet, menar jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), som trots det kallar sig feminist. Enligt ministern är det inget problem att färre unga identifierar sig som feminister – men däremot att intresset för jämställdhetsfrågor sjunker. Nya Dagbladet uppmärksammade nyligen MGTOW-rörelsen som ofta beskrivs som en motreaktion och en destruktiv "manlig" spegelbild av den feministiska rörelsen.

”Feminismen har maskuliniserat kvinnors liv”

Osignerad — Thu, 09 Jan 2025 11:22:52 +0000

”Det värsta som hänt oss tjejer”. Det var ”feminismen” enligt min hårfrisörska. Hon hade tagit över den salong jag brukat gå till. Hon skötte den bra, kunnig, trevlig och omtänksam. Jag kan inte säga om hon var 28 år eller 38 år. En morgon var hon tydligt på dåligt humör och förklarade att hon hade brått. När vi var klara, var det något som brast: ”Min kille har schappat!” Hennes förtvivlan och ilska kokade över: ”Feminismen är det värsta som hänt oss tjejer! När sambeskattningen togs bort skulle vi bli fria. Men det har ju blivit tvärt om. Det är killarna som blivit fria. De kan knulla runt i åratal, eftersom tjejer är skapta för sex. Men så snart det kommer en antydan om barn eller bröllop schappar de. Och när de blir gamla är det våra barn som skall jobba ihop till deras pension.” Långt tidigare hade jag hört en kvinna i bilradion, Jag uppfattade hennes förklaring så här: ”Riktig sinnesro kan vi bara få sedan vi funnit ’Meningen med Livet’. I det DNA vi kvinnor har finns inskrivet att det är ’hem, familj, barn och barnbarn’. De aktiva feministerna vill inte erkänna att det är så. De jagar efter männens pristroféer.” Jag påminde mig ett radioreportage från fronten i Finland på 40-talet (Jovisst, jag är född 1932). Reportern befann sig i ett kompani med skyttegravar så nära de ryska soldaterna som 100 och 50 meter. Han konstaterade att han sett många kvinnor, lottor, i de bakre förbanden, men här vid fronten såg han inga. Kompaniets kalfaktor förklarade: ”Det är för att skydda kvinnorna vi krigar. Stupar en man, förlorar nationen EN man. Skulle en kvinna stupa, skulle nationen förlora henne, hennes tre barn och nio barnbarn. Det är kvinnorna som bär nationen vidare till de kommande generationerna.” Det är alltså kvinnorna som är viktigast. Feministerna har fått fel för sig. De ser män som så viktiga att kvinnorna skall eftersträva deras livsvillkor. Vilket får till följd att det både bland kvinnor och män blir fler som känner sig olyckliga. För att nationen skall bestå, behöver varje kvinna som föder barn, sätta tre barn till världen, eftersom några kvinnor inte kan få barn. I Sverige föds bara drygt hälften så många barn. De senaste decennierna har detta till en del kompenserats av att folk lever längre, vilket bara kan gälla en begränsad tid. Barnafödandet ligger alltså på en bekymmersamt låg nivå.

Det är alltså kvinnorna som är viktigast. Feministerna har fått fel för sig.

Feminismen har kämpat för att kvinnor skall ”komma in” i traditionellt manliga yrken och positioner. De skall bli brandmän, officerare, politiker och styrelseledamöter i börsbolag. Mitt intryck är att de sistnämnda grupperna mycket sällan har tre barn och ofta är barnlösa. Vägen till de höga posterna är kantad av stora beslut. Det innebär ständigt förhöjd stress. Jag tror att kvinnors fysik då skyddar dem från ytterligare höjning av stressen från en graviditet genom att fertiliteten minskar och de får färre barn. Idrotten visar tydliga exempel. Kvinnor deltar inte bara för motion och sällskap utan har smittats av manlig tävlingsinstinkt med ”vinnarskalle”. De kan bli ”proffs”. De spelar fotboll och handboll samt deltar i många andra idrotter med ständiga tävlingar både hemma och runt om i världen, bland annat i OS. Både en och två och tre gånger. Jagandet efter mästerskap och medaljer lämnar knappast tid för graviditet förrän sent i livet. Då kan det vara för sent och mycket sällan tillräckligt för tre barn. Det är en stor förlust för nationen att särskilt begåvade kvinnor inte ger sina talanger vidare till nästa generation. På ålderns höst bleknar minnet av höga positioner, värdet av OS-medaljer och prispokaler medan barnbarnen känns allt viktigare. Det gäller nog för både män och kvinnor. Feminismen har faktiskt utvecklats till sin motsats: Maskulinisering av kvinnors liv. Sture Åström, Helsingborg

Tysk frustration när Syriens islamistledare vägrar skaka hand med kvinnlig minister

Jan Sundstedt — Tue, 07 Jan 2025 13:00:29 +0000

Syriens nye islamistledare Abu Mohammad al-Julani vägrade skaka hand med Tysklands kvinnliga utrikesminister Anna Baerbock när denne besökte Damaskus i helgen. Efter att den tidigare al-Qaidaledarens styrkor störtade den syriska regeringen har dennes kopplingar till terrorism och militant jihadism bagatelliserats av västerländska makthavare – men nu uttrycker bedömare i Tyskland en oro för hur Syrien kommer att utvecklas under det nya ledarskapet. Al-Julani har efter maktövertagandet återgått till att kalla sig Ahmed al-Sharaa (hans riktiga namn) för att tona ner de islamistiska kopplingarna, och under fredagen mötte han både Baerbock och hennes manlige franske kollega Jean-Noël Barrot. Islamistledaren valde att sträcka fram handen till den manlige utrikesministern men hälsade på kvinnan genom att istället lägga handen mot sitt bröst. Även om Baerbock hävdar att det redan på förhand var väntat att det inte skulle bli några ”vanliga handskakningar” har filmklippet från händelsen gått viralt, och många pekar på att något moderat eller sekulärt styre knappast är att vänta i Syrien framöver.

Oh, look, the "moderate" leader of the new Syrian government snubs the German Foreign Minister's handshake. But no worries, Annalena Baerbock, the beacon of progress, is still more than happy to funnel German taxpayers' hard-earned money to this "moderate" regime..... pic.twitter.com/cTafhHb0T3
— Richard (@ricwe123) January 3, 2025

Plötslig tvärvändning

En vanlig uppfattning är istället att den nya regimens försök att skaka av sig bilden som fundamentalistiska och extrema bara är ett spel för galleriet - och inte ett särskilt trovärdigt sådant. – Det här är inte bra, kommenterar Volker Perthes vid den tyska tankesmedjan Stiftelsen för vetenskap och politik. Nya Dagbladet har tidigare uppmärksammat al-Juliani och dennes bakgrund som grundare av al-Qaidas gren i Syrien och ledare för jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Sham. Tidningen har också pekat på hur mannen, som nyligen var en av USA:s mest efterlysta terrorister, plötsligt efter störtandet av Bashar-al-Assads sekulära styre börjat beskrivas av västerländska makthavare som en legitim politisk aktör värd att samarbeta med och ge sitt stöd till. Isac Boman, Nya Dagbladets nyhetschef, problematiserar detta ytterligare i sin analys där han pekar på att eliten i Väst i själva verket struntar i om Syrien styrs av terrorkopplade islamister eller inte – eftersom det viktigaste är att jihadisternas framfart bedöms gynna USA:s och Israels intressen i regionen.

Det destruktiva könskriget

Jan Sundstedt — Sat, 28 Dec 2024 16:19:47 +0000

Att den så kallade jämställdheten, inklusive samtidens enfiliga tolkning av frågan, i praktiken tycks gå ut på att så split mellan könen kan nog på goda grunder numera sägas stå utom tvivel. Från att en gång i tiden måhända ha utgått från goda intentioner och värdighet för båda kön, tar sig dagens feministiska rörelse uttryck främst i att:

Sträva efter kvinnlig maktkoncentration inom Maktens Boningar som politik, juridik, utbildningssäten, förment objektiva och opartiska Public Service-kanaler, Svea rikes 811 myndigheter samt förvaltning - med mera.
Borga för att försvaga pojkar och män, företrädesvis den etniskt svenska sorten, och för att de får så lite att säga till om som möjligt (läs; "håll truten, man"). Således det diametralt motsatta vad gäller punkt ett.
Iordningställa och förvrida statistik inom ämnen och områden som är så att säga "känsliga" på temat.
Med alla till buds stående medel underminera kärnfamiljens status i samhället.

Matriarkatfeminism

Med split följer sår; med sår följer smärta och hat; med hat…följer lidande. Lidandet är också det som ger hatfyllda ideologier, såsom den postmoderna feministiska rörelsen, näring. Den är en bred samling av individer och lobbyister samt övriga intressegrupper, som med fog kan sägas ha skapat vad som kan beskrivas som "matriarkatfeminism". Ett färskt exempel på denna variant av feminism är den sexistiska retoriken i samband med fackförbundet Sveriges Ingenjörers förbundsstämma Ingenjörsmöte 2024. Stämman hölls i andra halvan av november och det som där utspelades kan komma att bli en svensk så kallad klassiker i sportgrenen särbehandling. Inför Sveriges ingenjörers centrala fullmäktigestämma hade en gemensam motion lagts av Sveriges Ingenjörer Syd, Sveriges Ingenjörer AB Volvo, Klöver Dam, Mera Pang för Pengarna/Volvo Cars, Chefer & Ledarskap samt Ericssonlistan, om att nyexaminerade kvinnliga ingenjörers löner ska vara 15 procent högre än mäns, något som sedermera också klubbades på stämman. Från talarstolen kunde åhörarna bland annat höra följande yttras: "Jag tror att vi ska gå ut och säga att tjejerna är bättre och ska ha bättre betalt" samt "Vi ska inte vara så ängsliga" - Philip Stankovski, Sveriges Ingenjörer Syd. "Förslag behöver sticka ut för att synas", tillade Michael Goldberg, Ericssonlistan.

Jag gick ur Sveriges Ingenjörer för ca tio år sedan efter att de gjorde kvinnlig kvotering till bolagsstyrelser till en av sina huvudfrågor. Jag ångrar inte beslutet idag.
Sveriges Ingenjörer: Nyexade kvinnor ska ha högre lön än män https://t.co/1xFJXIm4xm — Johan (@InvesterarHund) November 22, 2024

Välkommen till den svenska modellen - könsapartheid

I rättvisans namn ska sägas att den fasta procentsatsen ströks. 15 procent högre ingångslön för kvinnor blir ett riktmärke. I verkligheten kan det bli såväl mer som mindre än 15 procent, men riktningen vara på så sätt att en manlig sökande erbjuds lägre lön än kvinnliga sökanden. Föreställ er ramaskriet om det varit tvärtom. Det är svårt att inte drabbas av en viss känsla av overklighet när man tar del av sådana uttalanden som yttras av fackliga representanter. Dessa borde rimligen företräda alla sina medlemmar, oavsett kön. Vad vi ser här är inte jämställdhet i dess rätta bemärkelse av lika rättigheter och skyldigheter – det är snarare en form av könsapartheid i en ny, illasmakande förpackning. Den manliga ingenjören, som kanske kämpat sig genom en tuff utbildning, byggt upp sin erfarenhet och sina kompetenser, reduceras plötsligt till någon slags B-kategori. Hans lön ska vara lägre, inte på grund av bristande kvalifikationer eller insats, utan på grund av det oförlåtliga "brottet" att vara man. För detta finns ingen ursäkt, ingen rättfärdigande motivering som håller för kritisk granskning. [caption id="attachment_184410" align="alignnone" width="640"] Män och kvinnor i harmoni och symbios - en svunnen era? Foto: Leah Newhouse/Pexels[/caption]

När hatet göms bakom förment godhet

Vad vi bevittnar kommer samtidigt inte som något överraskande uttryck för något som blivit alltmer utbrett i vår samtid – en form av institutionaliserat manshat, maskerat som progressivitet och "rättvisa". Den postmoderna feministiska rörelsens polariserande retorik att hävda att tjejer och kvinnor per definition är "bättre" skapar inte en jämlik arbetsmarknad, utan en där kön ska gå före kompetens. Det är en "utveckling" som är djupt skadlig - inte bara specifikt för män, utan för samhället i stort. Kanske är det dags att lyfta blicken från motioner som Sveriges Ingenjörers och ställa en grundläggande fråga: Har vi inte kommit längre än så här? Är det verkligen detta som ska vara arvtagaren till den jämlikhetskamp som så många före oss offrat sig för? För övrigt kan, i diskussionen som sådan, nämnas att allmän och lika rösträtt för kvinnor och män infördes den 24 maj 1919. Trots att matriarkatfeministerna så gärna vill få oss att tro annat. Tacksamt vore även att kreti och pleti upphörde med det oklädsamma uttrycket "mäns våld mot kvinnor" som i praktiken används i osmaklig propaganda som kastar skuld och skam på vart gossebarn. Inte minst med tanke på att Jämställdhetsmyndigheten själva bakar in allt våld i nära relationer i begreppet. I myndighetens egen handbok "Inget att vänta på", publicerad 2020, formulerar man det exakt så. Rapportmakarna ägnar sig i handboken åt en egen definiering av begreppet "mäns våld mot kvinnor". Enligt författarna avser inte begreppet enbart den enskilda mannens våld mot den enskilda kvinnan i nära relationer. Det avser allt våld i nära relationer, och, som grädde på moset, allt hedersrelaterat våld utanför nära relationer. Samt även prostitution och all "kommersialisering och exploatering av kvinnokroppen i reklam, medier och pornografi i syfte att reproducera föreställningar om kvinnors underordning".

En rörelse på villovägar

Matriarkatfeminismen har sedan länge lämnat de ideal som en gång präglade kampen för jämställdhet. Istället ser vi nu en rörelse som med alla medel tycks verka för att cementera kvinnlig makt, oavsett konsekvenserna. Manliga knähundar – i form av individer som Stankovski och Goldberg – ser dessutom till att bana vägen genom att sjunga med i kören. För varje beslut likt detta tas ännu ett steg mot en arbetsmarknad där mäns bidrag och värde ignoreras eller till och med aktivt motarbetas. Hur många män ska förlora möjligheter, självkänsla och framtidstro innan samhället vågar sätta ner foten? Ta vilket område som nämnts ovan, så ser en blind höna vartåt det barkar. När hade skattefinansierade SVT senast en manlig vd? Svenska Filminsitutet - utöver Bengt Toll, som äntrade byggnaden, tog en kaffe och vände hem? Utbildningsväsendet, det förmenta rättsväsendet, myndighetssverige (inklusive dess 811 förvaltningsorgan) och en miljon HR-avdelningar (läs: personalavdelningar) - kvinnor i majoritet inom i princip samtliga områden. Är det svensk "jämställdhet"? Vad ska alla förhaltiga pojkar och män göra förutom att vara överrepresentaterade i självmordsstatistiken och slita ihjäl sig på verkstadsgolven (det finns emellertid även gott om hårt arbetande kvinnor med så kallade vanliga jobb - heder åt Er) och avlida på arbetsplatser med obefintligt säkerhetstänk? Enligt den strömning som matriarkatfeminismen representerar är svaret enkelt; håll tyst. [caption id="attachment_176481" align="alignnone" width="640"] Samhällets fiender Nummer Ett - män - ifärd med att färdigställa ännu ett hus för såväl kvinnor som män att sedermera sätta bo i. Foto: Perawit Boonchu/iStock[/caption]

Kärnfamiljen – ett hot?

Det kanske inte är någon tillfällighet att matriarkatfeminismens framfart också sammanfaller med en intensiv attack mot kärnfamiljen. Kärnfamiljen, en gång samhällsstommen, har blivit en måltavla. För att kunna implementera sina idéer om maktkoncentration och könsbaserad splittring behöver dessa krafter stärka misstron och polariseringen mellan könen – och var är väl bättre att börja än i hemmet? Det är dags att tala klarspråk om dessa frågor och att våga kritisera den riktning som jämställdhetsarbetet tagit. En rörelse som förr försvarade lika rättigheter har förvandlats till en maktapparat vars syfte allt tydligare tycks vara att diktera vem som är värd vad – baserat på kön. Sveriges Ingenjörers senaste beslut är bara ett exempel på ett bredare elakartat fenomen. Om vi inte säger ifrån nu, riskerar vi att lämna över ett samhälle till nästa generation som är mer splittrat än någonsin. Där hat och misstro mellan män och kvinnor får regera, i motsats till samarbete, ömsesidig respekt och förståelse för varandras olikheter. Jan Sundstedt