Västerlandet – Nya Dagbladet

Västerlandet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Tue, 21 Feb 2023 19:22:09 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Västerlandet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Putin i talet till nationen: ”Västs eliter har tappat vettet” https://nyadagbladet.se/utrikes/putin-i-talet-till-nationen-vasts-eliter-har-tappat-vettet/ https://nyadagbladet.se/utrikes/putin-i-talet-till-nationen-vasts-eliter-har-tappat-vettet/#comments Tue, 21 Feb 2023 17:14:40 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=143460 Konflikten i Ukraina kan i många avseenden jämföras med kriget på Östfronten under andra världskriget och riskerar att utvecklas till en global konflikt. Några kärnvapentester är dock inte aktuella från ryskt håll - så länge man inte inleder kärnvapentester från amerikansk sida. Det var några av den ryske presidenten Vladimir Putins punkter i sitt tal till nationen under tisdagen där han åter bland annat betonade vikten av att skydda Ryssland från västerlandets kulturella förfall. Talet som kan sägas motsvara det amerikanska årliga talet "State of the nation" direktsändes i rysk tv. I publiken återfanns bland andra landets premiärminister Michail Misjustin, utrikesministern Sergej Lavrov och försvarsministern Sergej Shojgu. I talet riktade sig Putin till hela det ryska folket i allmänhet och till landets beslutsfattare i synnerhet för att sammanfatta landets politiska, ekonomiska och kulturella situation. Den ryske presidenten utgick i talet från det pågående kriget i Ukraina, och höll bland annat en tyst minut för de som stupat i kriget. Han gjorde i sitt inledande anförande ett antal olika jämförelser med Ukraina och Tredje riket och drog flera paralleller mellan kriget i Ukraina och kriget på östfronten i andra världskriget. [caption id="attachment_143465" align="alignnone" width="1170"]

I publiken återfanns huvudkärnan av det ryska politiska etablissemanget. Foto: Kremlin.ru[/caption] – Den västliga eliten döljer inte sina mål. De vill, för att citera dem direkt, "tillfoga oss ett strategiskt nederlag". Med andra ord att göra slut på oss en gång för alla. De planerar att omvandla en lokal konflikt till en global konfrontation, säger Putin som menar att Ukrainakriget i grunden är en del av ett större krig som bedrivs mot Ryssland och även tar sig uttryck på kulturell och ekonomisk front. – De ljuger ständigt och förvrider historiska fakta, slutar inte med angreppen mot vår kultur, mot den rysk-ortodoxa kyrkan och andra traditionella-religiösa institutioner i vårt land. Se vad de gör med sina egna folk; de förstör familjen, kulturell och nationell identitet, tillägger han och pekar på att degenerationen i västerländska länder i nuläget gått så långt att man på allvar börjat sexualisera barn i populärkulturen. – Miljontals människor i Väst förstår att de leds in i en verklig andlig katastrof. Deras eliter, det måste man säga rakt ut, har tappat vettet och det verkar inte finnas något botemedel mot detta. https://twitter.com/CitizenFreePres/status/1627973545056784385 Sanktionspolitiken från västligt håll är något han konstaterar gjort saker och ting mer omständigt för Ryssland under en period. Putin menar dock att man i praktiken inte bara klarat sig utan större negativ påverkan, utan att det istället stärkt landets oberoende och ekonomi då man tvingas utveckla den inre marknaden och handelsbanden till andra länder. – Väst för inte bara ett militärt och informationsmässigt krig utan även ett ekonomiskt krig, men detta är inte lyckosamt någonstans och kommer heller inte att vara det. Därtill slår sanktionerna tillbaka på deras egna länder i form av ökade priser, förlorade företag och arbetsplatser, energikris. Till sina medborgare säger de, som vi alla hört, att detta är ryssarnas fel. Han tillade med stort allvar att Ryssland förberett tester av nya kärnvapen, men betonade att man inte kommer att genomföra dessa så länge inte USA testar nya kärnvapen först. Det nästan två timmar långa talet lyfte även upp en rad andra i huvudsak inrikespolitiska frågor som ekonomi, utbildning, rättsväsende, infrastruktur och välfärden i Ryssland i stort. Talet kan ses i sin helhet översatt till engelska här.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/putin-i-talet-till-nationen-vasts-eliter-har-tappat-vettet/feed/ 13 Svenskarnas tacksamhetsskuld är missriktad https://nyadagbladet.se/kronikor/svenskarnas-tacksamhetsskuld-ar-missriktad/ https://nyadagbladet.se/kronikor/svenskarnas-tacksamhetsskuld-ar-missriktad/#comments Sat, 15 Aug 2020 11:41:45 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=82791 Under samma tid som idéer om stor frihet för individen och dennes rätt att delta i politiska beslut växte fram i västerlandet, började samma principer tillämpas även inom det ekonomiska livet. Inom mindre än två sekel kom dessa att helt omvandla ländernas ekonomi och lyfta befolkningen upp till en standard man tidigare inte ens kunnat drömma om. Skälet var den fria marknadsekonomin och skapandet av teknisk utveckling för kommersiella ändamål tillsammans med fri kapitalbildning, det vill säga kapitalismen. Effekten blev en revolution på de flesta områden.¹ I tider när det dominerande narrativet kollektivt skambelägger vita människor som folkgrupp på bred front kan man samtidigt konstatera att det är samma vita människor som i huvudsak skapat den moderna världen. Det inkluderar bland mycket annat den moderna vetenskapen sedan många århundraden, liksom teknisk utveckling och tillämpning i form av den industriella revolutionen; den moderna företagsledningen med dess imponerande ekonomiska effekter; de medicinska landvinningarna som bland annat legat till grund för den enorma folkökningen i världen; regler för människors relationer i samhället, vilka skapar förutsättningar för dess dynamiska utveckling och mänsklig frihet i alla avseenden. Den västerländska kunskapen om hur samhällen kan utvecklas om man tillämpar rätt samhällssystem, kan nu användas av alla nationer. Bland asiatiska länder kan som tidiga framstående exempel nämnas Japan och de fyra asiatiska tigrarna, vars exceptionella framgångar senare inspirerat andra länder. Problemet är bara att den frihet, äganderätt, rättssystem samt skattelagstiftning, som normalt krävs, ofta inverkar negativt på etablissemangens gamla privilegier och regeringarnas makt i olika avseenden. Därför tillämpar otaliga nationer inte de för ekonomisk tillväxt mest lämpliga principerna, eftersom deras huvudmål är andra än detta - nämligen bevarad makt och rikedom. Vänstern har svårt att förstå hur avgörande god kultur och goda institutioner - såsom individuella rättigheter, marknadsekonomi och ett opartiskt rättssystem - vanligtvis är för snabb tillväxt. Socialisterna syns heller inte förstå hur destruktiva dåliga regeringar är genom att att orsaka negativa förhållanden för företagare, vilket skapar usel utveckling och tillväxt. Istället för att angripa u-länders politik hävdar kulturmarxister med olika argument att västländer har en skyldighet att på olika vis tillmötesgå behoven och moderniseringskraven dessa har. Särskilt kvinnor har visat sig känsliga för argumentet att svenskar på grund av tacksamhetsskuld till dessa länder ska tillåta – säg – invandring. Förklaringen som anges till denna skuld är i grunden metafysisk - att dagens svenskar inte gjort något för att födas i ett rikt land som Sverige (vi påstås ha dragit en vinnarlott i födelselotteriet) - vilket skulle göra oss förpliktigade att hjälpa människor från fattigare länder.² Samtidigt har Sveriges välstånd skapats mödosamt under lång tid av våra förfäder, och de var på intet vis engagerade i något lotteri. De ville föda just oss och därvid i Sverige ge oss de allra bästa förutsättningar de kunde skapa. Vår tacksamhetsskuld ska därför enbart riktas till svenska förfäder och våra föräldrar, inte till några u-länder.

Sveriges välstånd har skapats mödosamt under lång tid av våra förfäder, och de var på intet vis engagerade i något lotteri.

Vänstern försöker göra oss skuldmedvetna också genom påståendet att just det svenska medborgarskapet gör oss priviligierade.³ Ordet ”priviligierad” är historiskt förbundet med att det offentliga gav någon en rätt andra inte hade. Ordet används för att det förknippas med något som verkar orättvist. Vår standard i förhållande till invånarnas i fattiga länder är dock inte alls orättvis. Den är enbart konsekvensen av att våra förfäder slet under svåra förhållanden och att dåtidens politiker hade vett att inte utforma lagar som gjorde att den ekonomiska tillväxten hindrades. Istället skrev de ofta lagar som stödde utvecklingen. Vi är på inget vis priviligierade enligt ordets rätta innebörd, och fattiga länder är ingen orsak att kräva del av vårt välstånd, vilka på grund av sina ofta undermåliga kollektivistiska regeringar inte spelar den ekonomiska roll de borde fylla. Något som vänstern har särskilt svårt att erkänna är att skilda kulturer och samhällssystem har olika inverkan på livskvalitet och ekonomisk standard. Om vi då använder ett antal av de viktigaste kriterierna för att bedöma levnadsstandard i bred mening, framgår snabbt att länder – och därmed skilda civilisationer - skiljer sig avsevärt: vissa är just i dessa avseenden "underlägsna". Ett mätsystem som kan användas är FN:s Human Development Index, som är betydligt bredare än enkla BNP-mätningar per capita.⁴ Många länder och regioner värderas: Arabländernas sammanfattande indexvärde överstiger bara subsahariska Afrika, gruppen små ö- eller kuststater på (främst) södra halvklotet, samt länder i kontinentala Sydasien (vid sidan av Indien och några mindre länder främst de stora muslimska staterna Pakistan, Bangladesh och Iran). På basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier kan man alltså säga, att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform (i dessa avseenden) jämfört med vad man finner i till exempel Mellanöstern. Även i övrigt okunniga människor i MENA-länderna förstår detta praktiskt, vilket är skälet till den starka viljan att emigrera till västländer. Ett gigantiskt problem i världen är att förekomsten av helt eller delvis auktoritära regeringar med usel politik är så hög. Om man granskar FN:s medlemsstater, där i stort sett alla länder ingår, gör The Economist en bred utvärdering och placerar länder i någon av fyra kategorier: ”1) fullvärdiga demokratier, 2) demokratier med brister, 3) hybridregimer och 4) auktoritära regimer. Antalet länder i respektive kategori är då, i samma turordning: 20, 55, 39 och 53 stycken – sammanlagt 167 stater”.⁵ Ett problem här är att även kategori 2 innehåller många politiskt oattraktiva stater, som till exempel Sydafrika, Indonesien, Brasilien, Peru, Mexiko, Malaysia och Mongoliet. Befolkningsmässigt är dessa betydande. Till sådana stater läggs sedan den stora majoriteten av hel- och halvauktoritära länder. Politiskt betyder denna medlemsstruktur att FN idag aldrig bör få inverka på viktiga politiska beslut i demokratierna. Att en korrekt ekonomisk politik grundad på marknadsekonomi och rättssäkerhet allmänt inte genomförs i världen är inte märkligt med sådana regeringar. Bristande utveckling är främst en följd av politiska beslut. Hjälp till u-länder har sedan många decennier förts fram som ett kraftfullt medel att stötta deras utveckling, och Sverige är då världsetta i sådan hjälp per capita. Resultaten har dock varit nedslående, och den korrekta politiken vore idag att avsluta all u-hjälp (6). De svenska medborgarna bör själva individuellt få besluta om vad och hur de vill stödja. Hjälp åt utländska länder ligger inte inom ramen för det svenska sociala kontraktet. Vissa politiska val av länder som socialdemokratin gjort historiskt har varit avskräckande. Jämfört med skadorna regimerna utvecklingsmässigt tillfogar sina egna länder genom olämplig politik, väger även betydande stöd lätt. Det enda tillåtna offentliga stödet bör vara ”tillfällig katastrofhjälp och bidrag för att stötta demokrati och individuella rättigheter, samt skapandet av ett fritt ekonomiskt system inklusive dess legala komponenter” (6). Sverige och västländerna ger redan en helt ojämförlig hjälp genom att resultaten av deras resurskrävande och långvariga tekniska och kommersiella utveckling (kunskap, metoder, teknik) i huvudsak fritt är tillgängliga för utvecklingsländerna. Inga penninggåvor kan mäta sig med denna historiskt remarkabla gåva, som tillåter u-länderna att dramatiskt avkorta tiden för att nå en hygglig nationell standard. Det som nu behövs är främst lämplig - men välkänd - politik i ett antal avseenden. Men eftersom denna ofta gäller ökad frihet och rättssäkerhet, vägrar länderna införa sådan. Dan Ahlmark

Källor och referenser:

]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/svenskarnas-tacksamhetsskuld-ar-missriktad/feed/ 5 Imperiers uppgång och fall https://nyadagbladet.se/kronikor/imperiers-uppgang-och-fall/ https://nyadagbladet.se/kronikor/imperiers-uppgang-och-fall/#respond Sun, 06 Oct 2019 05:08:48 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=65898 Under närmare ett decennium har jag, i likhet med många andra, sökt ett svar på varför den västerländska civilisationen tappat fotfästet och med stor iver ägnar sig åt självskadebeteende, med sammanbrottet som en trolig kommande final. Är det feminismen, globalismen, sekularismen, individualismen, kulturmarxismen, politikerkarriärismen, elitismen, islamismen, islamofobismen, journalismen, postmodernismen, godismen, empatismen, antikolonialismen, massinvandrismen eller någon annan ism? Det är framför allt en hittepåism, därför att detta behövde inte alls hända. Även om både Kina och Indien, likt skickliga tävlingscyklister, ligger på rulle, så bär västerlandet fortfarande ledartröjan. Världshandeln sker i dollar, västvärlden sätter den teknologiska agendan och engelska är det suveräna världsspråket. I Sverige tenderar vi att se vägen mot en systemkollaps som ett specifikt svenskt problem. Vi anklagar våra politiker och opinionsbildare. Däremot skyggar vi lite inför att anklaga folket. Det är ju framför allt medierna som lurar folket, så att de inte begriper. Vi hoppas att en majoritet av svenska folket har förstått, även om de inte visar det utan tiger, kniper ihop läpparna och stoppar dem i byxfickan. Sedan, att de i allmänna val fortsätter att ge förövarna makten, det är både obegripligt och oförsvarligt. Jag vill emellertid inte bära mig lika illa åt som vår svenska överhet, som är rätt ohöljd i sitt förakt inför svenska folket, svensk patriotism och svensk kultur. Det hindrar inte att jag för mig själv kan mumla ”Djävla människor, ni är ju idioter som går med på att förstöra ert eget land! Är detta verkligen vad ni vill lämna i arv till era barn och barnbarn?” Jag kan också tänka att ”Jag vill inte bo här, det här är ett land där man inte tycker om sådana som mig”. Så fortsätter jag att leta efter förklaringar och visst hittar jag sådana, men det är som om jag aldrig kommer fram till ett ”Heureka!”. Kollar jag sedan in andra europeiska länder, blir jag absolut inte klokare. Till exempel har Frankrike ett helt annat slag av nationalstat än såväl det mångkulturella Sverige som Storbritannien, med sin historia som mångetniskt och pluralistiskt imperium. I Frankrike har aldrig mångkulturen, etniska minoriteter eller regionala kulturer stått högt i kurs. Den franska kulturen och det franska språket är det som gäller. Intresserar vi oss för USA, så är det på liknande sätt, i USA gäller ”det amerikanska”, men det är ändå annorlunda, eftersom USA, till skillnad från Frankrike, är skapat av immigranter. Med andra ord, dessa länder är helt olika uppbyggda. Ändå är samtliga drabbade av samma västerländska förfall. Det kanske är helt fel att söka förklaringen i ett slags orsak-verkan-modeller? Det handlar möjligen om något annat, exempelvis ett cykliskt förlopp? Den västerländska civilisationen har helt enkelt levt klart sitt utmätta tidsspann. Nu har den gått in i ålderdomen och bereder sig på att dö. För att det kan förhålla sig så, tyder att förfallet inte tycks gå att stoppa. Det spelar ingen roll hur rätt vi dissidenter har – lika lite som myran kontrollerar färden från elefantens rygg, kan vi förhindra eller styra om den västerländska civilisationens färd mot undergången. Den engelske generallöjtnanten Sir John Glubb (1897-1986), också känd som Glubb Pasha, var mellan åren 1939 och 1956 befälhavare för Jordaniens berömda armé. Efter sin pensionering skrev han ett antal intressanta böcker, där han framför allt sökte en förklaring till det engelska imperiets uppgång och fall. 1978 gav han ut skriften The fate of empires and search for survival där han granskar elva civilisationer/imperier/stormakter/supermakter under tretusen år. Imperium / Årtal / Antal år Assyrien 859-612 f.Kr. / 247 Persien (Kyros den store) 538-330 f.Kr / 208 Grekland (Alexander den store) 331-100 f. Kr / 231 Rom, republiken 260-27 f. Kr / 233 Rom, imperiet 27 f. Kr – 180 e. Kr / 207 Arabiska imperiet 634 – 880 e. Kr / 246 Mameluckerna 1250 – 1517 / 267 Ottomanska riket 1320 – 1570 / 250 Spanska imperiet 1500 – 1750 / 250 Romanovs Ryssland 1682 – 1916 / 234 Brittiska imperiet 1750 – 1950 / 200 Glubb Pasha finner att dessa stormakter, som inbördes är långt mer olika än de ovan nämnda nationalstaterna Sverige, Storbritannien, Frankrike och USA, har en livslängd kring 250 år, det vill säga tio generationer. De flesta av dem har vuxit genom att expandera geografiskt med arméer som marscherade, medan Storbritannien erövrade sitt imperium vattenvägen. Det vanliga mönstret är också att det är en högkultur som faller. De som besegras och erövras är välbärgade, mätta och förvekligade, inte längre inriktade på att expandera sitt imperium utan på att, ofta rätt passivt, försvara sig. Erövrarna är tuffare och överlägsna i energi, vilja och aggressivitet, men i sig själva inte bärare av någon högkultur. Glubb Pasha skriver: "Fattiga, hårda, ofta uthungrade och dåligt klädda, men med ett stort mod, flödande energi och förmåga att ta initiativ, övervinner de varje hinder och verkar alltid ha kontroll över situationen." I början av 1200-talet var mongolerna primitiva stammar, spridda i Mongoliet. 1211 erövrade Djingis Khan Kina och 1253 hade mongolerna etablerat ett imperium som sträckte sig från Mindre Asien till Sydkinesiska Havet – ett av de största imperier som någonsin funnits. USA skapades den motsatta vägen, en högkultur som trängde undan urinvånare. Araberna styrde större delen av Spanien under närmare 800 år. Efter att Granada, det sista arabiska kungariket år 1492 hade fallit hade Cortez inom femtio år erövrat Mexiko och Spanien var världens största imperium. Det går att ge flera exempel på den förbluffande snabbhet som imperier skapats med. Exempelvis tog det tre år för Attila och hunnerna att med en närmast obeskrivlig grymhet plundra, våldta och lägga Europa under sig. Som tur var dog Attila, bara 47 år gammal. Hunnerna drog sig tillbaka österut och hans imperium föll samman. Glubb Pasha skriver själv att det inte går att uttala sig kategoriskt om imperiers varaktighet men att deras livslängder ändå är slående lika. Exempelvis fanns det romerska imperiet i ytterligare ett sekel efter det angivna årtalet, men det var en tid av kaos, med rebelliska inbördeskrig och invaderande barbarer. Det finns också imperier som inte alls passar in. Nebukadnessars babyloniska rike störtades av Kyros, efter en livslängd av bara sjuttiofyra år. Det mest intressanta i Glubb Pashas beskrivning av imperiers uppgång och fall är emellertid inte imperiernas livslängd utan hans indelning i fem olika perioder. Den första perioden efter erövringen, pionjärernas tid, är en period med stor initiativkraft, flödande entreprenörskap, mod och förmåga att tåla umbäranden. Erövrarna är inte bundna av traditioner, vilket gäller för de högkulturer som besegras, utan fria att improvisera. De läser sig inte till hur man ska kriga och bedriva politik. De diskuterar inte så mycket, utan de agerar. Gentemot denna dådkraft kan inte åldrade och defensiva civilisationer hålla stånd: "Erövrarnas djärvhet och initiativkraft visar sig i många sammanhang, exempelvis geografisk utforskning. De bygger vägar, de bestiger berg, de seglar över och kartlägger okända vatten. Den nya nationen är övertygad, optimistisk och inte sällan föraktfull gentemot de ”dekadenta” folk som de har besegrat, och som får underkasta sig. /…/ När mongolerna på 1200-talet erövrade Persien hade de ingen som helst utbildning och blev helt beroende av infödda persiska tjänstemän för att administrera landet och ta upp skatterna. De behöll som wazeer den persiske premiärministern Rashid al-Din, en historiker med internationellt anseende. När denne premiärminister talade till Mongol II Khan, var han tvingad att förbli på knä under hela samtalet. På statsbanketter stod premiärministern bakom Khans säte, för att passa upp på honom. Om Khan var på gott humör gav han ibland sin wazeer en bit mat över axeln." Nästa era är handelns tid, då välståndet byggs upp inom imperiet. Vår tids snabba kommunikationer får oss att tro att handel över stora avstånd enbart tillhör vår egen tid, men så är inte alls fallet. Transporterna var omständliga men i de stora imperierna stördes de inte av tullar och gränser, nationella regelverk och annat krångel, som tillhör vår egen tid. Exempelvis sträckte sig det romerska imperiet från England till Syrien och Egypten. Det är långt men här gällde samma regelverk. Om sedan själva transporten tog en vecka eller ett halvår hade inte så stor betydelse, bara den kom fram. Det gällde också för primitiva och militära välden som mongolernas. Karavanerna mellan Kina och Europa gick i en strid ström under deras tid. Den tredje perioden är välståndets tid, vilket låter väldigt lockande, men också innebär att kurvan vänder. De starka, tappra och självsäkra männen – det är män och inte kvinnor som bygger imperier – demoraliseras. Äran och äventyret hamnar inte längre överst på rankinglistan för de unga männen utan pengarna. Dessutom, tidigare handlade det om imperiets rikedom, nu kommer det mer att handla om att de själva vill bli rika. Pliktkänslan försvagas och som civiliserade män ägnar de sig inte åt att slåss. ”Det är inte så att vi är rädda för att slåss”, säger de, ”men vi betraktar det som omoraliskt”, ett synsätt som kan läggas till grund för känslan av moralisk överlägsenhet. Skolorna fostrar inte längre i samma takt tappra patrioter, beredda att tjäna sitt fosterland: "Den arabiske moralisten Ghazali (1058-1111) klagar på hur målsättningarna förändras i det arabiska samhälle som under hans tid är på nedgång. Studenter, säger han, går inte längre på universitet för att bli lärda och moraliskt högtstående, utan för att få de kvalifikationer som gör att de kan bli rika. Samma situation är överallt uppenbar hos oss i väst idag." Den fjärde perioden är Intellektets tid. Nu vill de rika handelsmännen ägna sig åt filosofi, konst, musik och litteratur. De vill bygga vackra hus och grundar universitet. Det är anmärkningsvärt hur lagbundet denna fas följer efter välståndet, i imperium efter imperium, skilda åt av hundratals år. I vår egen tid har vi kunnat se samma fenomen både i USA och Storbritannien. Nu har var och varannan större stad sitt eget universitet. Det är inte längre militära gradbeteckningar som gäller, utan akademiska. Det är mycket finare att bli doktor än att bli kapten eller överste. Inom imperiet uppfattas detta som tecken på en framgångsrik högkultur. Det finns ingen medvetenhet om att fokuseringen på bildning och kultur (”dessa rara djur”) är ett svaghetstecken: "Människor är väldigt olika, och intellektuella argument leder sällan till att de blir överens. Styret av staten går därför från dåligt till sämre, i en ständigt pågående kakofoni av argument. Men denna debattglädje eroderar handlingskraften. Mitt i ett Babel av babbel, driver skeppet vidare mot klipporna." Glubb Pasha anser att det är en villfarelse att det mänskliga intellektet har kapacitet att lösa världens problem. Nationer kan bara överleva om medborgarna är lojala och beredda att prioritera samhällets intressen framför sina egna. När dessa grundförutsättningar saknas kan inte aldrig så kompetenta ledare förhindra kollapsen. Den briljante men också cyniske intellektuelle är en personlighetstyp helt motsatt det slags hjältar som med starkt känslomässigt engagemang och egna uppoffringar bygger upp samhället. Den femte och sista perioden är Dekadensens tid. Både ledare och folk ägnar sig hellre åt njuta av livet än åt nationens ära och de puritanska ideal som byggde upp den. Nu stiger känslan av att leva i de yttersta av tiden, vilket på slutet skyndar på förfallet. ”Låt oss äta, dricka och vara lyckliga, därför att i morgon är vi döda”. Tar vi Romarriket som exempel så är det nu som mobben kräver fria måltider, atletiska tävlingar och gladiatorspel. Glubb Pasha skriver att dekadensen är mycket tydlig och lätt att visa. Han jämför med hur dagens engelsmän respektive amerikaner tycker att fotboll och baseball är viktigare än kanske någonting annat. Detta är en tid när skådespelare, sångare och idrottsmän istället för statsmän, generaler och stora författare blir förebilder. Kvinnorna tar sig in i de manliga reviren. Glubb Pasha skriver: "En ökning av kvinnors inflytande i det offentliga livet har ofta hängt samman med nationellt förfall. De sentida romarna klagade över att, även om Rom styrde världen, dominerades Rom av kvinnor. Under det tionde århundradet kunde en liknande tendens observeras i det arabiska riket, där kvinnorna krävde tillträde till yrken som dittills varit förbehållna män. ”Vad”, skrev den samtida historikern Ibn Bessam, ”har bokhållarna, skatteindrivarna eller predikanterna med kvinnor att göra? Dessa yrken har alltid varit förbehållna männen.” Många kvinnor praktiserade juridik, medan andra fick tjänst som universitetsprofessorer. Det fanns de som agiterade för kvinnliga domare, men det verkar inte ha lyckats. Mot slutet av 900-talet kollapsade den arabiska staten och invaderades. En konsekvens av förvirringen och våldet blev att kvinnor inte kunde röra sig på gatorna i Bagdad utan eskort, vilket ledde till att den feministiska aktivismen också kollapsade." Särskilt intressant är Glubb Pashas konstaterande att detta också är en tid av starka ideologiska motsättningar. Han använder faktiskt begreppet ”political hatreds”. Man skulle kunna ha trott att ledare och opinionsbildare gick samman för att rädda nationen, men det är det motsatta som händer. Glubb Pasha skriver också detta är en tid när många främlingar söker sig till imperiernas huvudstäder. Romerska historiker klagar över det stora antalet asiater och afrikaner i Rom. Bagdad är ett annat exempel med en internationell befolkning och i vår tid gäller detsamma för London och New York. Vi kan se hur samhällen från att under sin uppgång vara etniskt enhetliga, under nedgången blir mångetniska och kosmopolitiska, vilket dels eroderar känslan av att samhörighet, men också gör dem handlingssvaga under en period när det är handlingskraft som behövs mest. Istället för att stärka försvaret införde Bagdad femdagarsvecka, fri sjukvård och gratis universitetsstudier. Glubb Pasha skriver: "När jag först läste dessa samtida beskrivningar av 900-talets Bagdad, kunde jag knappast tro mina ögon. Jag sa till mig själv att detta måste vara ett skämt! Beskrivningarna kunde lika gärna ha tagits ur The Times i dag. Likheten i alla detaljer tog andan ur mig – imperiets sammanbrott, övergivandet av sexualmoralen, popsångarna med sina gitarrer, kvinnornas entré i yrkeslivet, femdagarsveckan. Jag vågar mig inte ens på att försöka förklara! Det finns så många mysterier med mänskligt liv, långt bortom vår förståelse." Gemensamt för dessa imperier är, att när de kraschar så har eliterna aldrig förstått vad som är på gång. De tror att deras imperier kommer att finnas för evigt. Inte heller i vår tid tar vi till oss historiens lärdom, att ett imperiums framgång bygger på patriotism, mod, uthållighet och hårt arbete. Historien visar också att det finns ett samband mellan imperiers förfall och tendensen till filantropi och sympati för andra folk. Så länge som imperiets elit är övertygad om sin egen överlägsenhet så bekräftar deras generositet detta. Det gäller också för medborgarskap. Det romerska imperiet hade en period då alla kunde bli medborgare och där provinsiella politiker kunde bli senatorer. Det arabiska imperiet var ännu generösare. Från uteslutande araber i den härskande klassen så blev imperiet under åttahundratalet helt kosmopolitiskt. I vår tid finns det inte särskilt gott om barbarer som vill invadera västerlandet på det sätt som skett med tidigare imperier. Men vi har en annan form av invasion, massinvandring. Denna moderna variant av nomadism har även den kapaciteten att få ett imperium att falla samman. På sätt och viss attackerar också dessa migranter underifrån, eftersom de söker sig till länder som erbjuder större trygghet och högre välfärd. Väger man samman massinvandring och att västerländska kvinnor inte föder tillräckligt många barn, avtecknar sig ett folkbyte. Det är ett möte vi känner igen från historien. Vi vet också hur det vanligtvis går. Karl-Olov Arnstberg]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/imperiers-uppgang-och-fall/feed/ 0 Den nationella frågan och kriget mot Polen https://nyadagbladet.se/kultur/den-nationella-fragan-och-kriget-mot-polen/ https://nyadagbladet.se/kultur/den-nationella-fragan-och-kriget-mot-polen/#comments Tue, 21 Nov 2017 06:00:55 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=44396 Jag gömde mig i mitt badrum för antisemitiska marschdeltagare i Polen – år 2017 skrek Sam Rubin i Forward (den 13 november 2017), detta som reaktion på tiotusentals polska patrioter, som hedrade sitt lands självständighet i en marsch lördagen den 13 november. Det behöver nog inte sägas att trots den till klick lockande rubriken och det ritualmässiga åberopandet av det innevarande året jagades Rubin inte in på sitt badrum av några nazister. Även om han låtsades vara reporter, kunde han egentligen inte rapportera om något han sett, eftersom han ”var för rädd för att titta ut genom fönstret”. Han rentav drog gardinerna för fönstren, släckte ”varenda ljusstrålande apparat” och flydde till det ”fönsterlösa badrummet”. Således handlade Rubins artikel egentligen inte alls om en polsk nationalistmarsch utan var bara ett oavsiktligt komiskt reportage om hans egna neuroser. Men han var inte ensam. Polska patrioter behöver handla snabbt för att värna sin självständighet mot det som kan vara ett ännu större hot än de otaliga främmande arméer som deras folk överlevt i det förgångna. [caption id="attachment_44409" align="aligncenter" width="800"]

Foto: Maciej Zygmunt/CC BY-NC 2.0[/caption] På det egendomliga sätt att samordna sig, som de internationella mainstreammedierna uppvisar, har de exploderat i förtrytelse över att Polen högtidlighåller sin existens. Dessa mediers reaktion visar att hatet sannerligen är i tilltagande – men inte något hat hos polacker mot judar eller minoriteter, utan hatet hos journalister som är fast beslutna att se till att icke en enda fungerande västerländsk nationalstat skall överleva detta århundrade. I nästan vilket annat land som helst i världen skulle en marsch för firandet av nationens självständighet tas som något för givet. Och Polen utgör inte något hot mot sina grannar och ägnar sig inte åt territoriell revanschism. Givet det vansinniga hyckleri vad gäller etniskt hat, som de amerikanska mainstreammedierna ger prov på gentemot Ryssland, skulle man ju föreställa sig att de borde hylla polsk nationalism på samma sätt som de mestadels hyllade ukrainsk nationalism (som också den ofta var lierad med ”högerextrema” element) efter Majdan-händelserna. Men den polska marschen föranledde en uppseendeväckande myckenhet av kritik och hån från utländska journalisters sida – vilket visade att dessa var samma andas barn som de kommunistiska kommisarierna, som förtryckte den polska nationen så många år: Brittiska Guardians Paul Mason tjöt löjeväckande att ”60 000 nazister genomförde en marsch för att fira landets självständighetsdag” [This weekend’s march in Poland proves the far right isn’t going away without a fight, Guardian, den 13 november 2017] (Det vore intressant att få se Mason läxa upp en polsk självständighetsfirande patriot för att vara ”nazist” och skåda vad som sedan skulle hända.) Irish Times riktade liknande kritik mot hela Centraleuropa, varvid tidningen högdraget gjorde gällande: ”Den polska regeringens retorik tenderar att röra samman flyktingar, terrorism och Islam till ett inbillat hot mot polska värden. Liknande tankegångar kan man få höra i Ungern, Österrike och Tjeckien.” [Racism in Poland: threat to liberal order, Irish Times, den 14 november 2017]. (Glöm för all del inte Slovakien, liberaster!) Shree Paradkar i Torontotidningen Star [Skicka henne en hälsning!], som är ”ras- och genusredaktör”, lutade sig mot slagordet ”Aldrig mer” och hånade Polen såsom det där ”vitaste, mest katolska av europeiska länder” i en spalt som fördömde ett ”massivt fascistmöte” [Massive fascist rally in Poland shows how the far right has perverted the word ‘patriotism’: Paradkar, Toronto Star, den 13 november 2017] Det förvånar knappast att denna medlem av den parasitära klassen, som gör anspråk på rätten att definiera vad patriotism är, är en invandrare i Kanada som vill ha en diskussion om huruvida man inte borde avlägsna statyer av landets förste premiärminister sir John A. Macdonald. Det rådde även åtskillig förvirring om hur händelsen skulle beskrivas. CNN hävdade absurt att ”tiotusentals nationalistiska protesterande störde evenemangen på Polens självständighetsdag”, som om nationalisterna på något underligt vis försökte sabotera firandet i stället för att genomföra det [Nationalist protesters disrupt Poland independence day events, av Matthew Day, den 13 november 2017]. De enda, som tycktes vilja hejda firandet, var i själva verket antifa, som protesterade mot marschen. En av dem som protesterade, en viss Andy Eddles, krävde att få veta varför nationalisterna ”hade fått tillstånd att demonstrera denna dag”, en förmäten fråga med tanke på att Eddles tydligen inte ens är polack utan en brittisk man, som bor i ett land som ej är hans eget [Poland marks independence day with rallies, Gulf Times, den 12 november 2017]. De flesta reportrar erkände att de flesta av dem som marscherade inte var ”nazister”. Men likväl hyperventilerade de alltjämt om ett och annat plakat eller slagord som inte behagade dem. Men också dylika, som de såg som ”stötande”, är det bara för dem som hatar själva tanken om att de europeiska folken skall behålla kontrollen över sina hemländer. Så till exempel hänvisade otaliga artiklar till ett slagord som lydde ”Ett vitt Europa av brödranationer” [Declaring ‘White Europe’ and ‘We Want God,’ 60,000 join far-right march on Poland’s Independence Day av Vanessa Gera, Associated Press, den 12 november 2017]. Men år 1939 skulle detta ha betraktats såsom uttryck för en känsla av idealistisk internationalism, varvid ”ett vitt Europa” skulle ha ansetts i sammanhanget självklart, alldeles som ”vit amerikan” var det för den generation som grundade Förenta staterna och år 1790 skrev dess naturalisationsakt. [caption id="attachment_44410" align="alignright" width="333"]

Foto: Charlotte Powell/CC BY-NC-ND 2.0[/caption] Men det fanns en mer bestämd agenda bakom de konventionella mediernas reaktion. Såsom den instinktivt antivita Anne Applebaum och många andra hävdade, var det inte bara det att alla de som marscherade var ”högerextrema”, utan även att partiet för lag och rättvisa, som till sin inriktning är nationalkonservativt, ”välkomnade och uppmuntrade lördagens marsch såsom en ’patriotisk handling’, trots att partiet visste vilka som stod bakom den.” [Anne Applebaum: Neo-fascists in Poland suddenly feel enabled and encouraged, Salt Lake City Tribune, den 13 november 2017] Således är denna internationella massmediekampanj en väldig övning i låtsad oro, ett försök att få Polens regering att slå högerut för att undergräva sin egen koalition. Slutmålet är naturligtvis att tvinga Polen att acceptera massiv muslimsk invandring, knäcka det östeuropeiska motståndet mot den politik som drivs av Tysklands regering och andra antivita västeuropeiska regeringar och förvandla Polen till blott en provins i EU från att ha varit en självständig nationalstat. Och kampanjen fungerar. Efter några dagars mediehysteri var president Andrzej Duda tillräckligt knäckt och upprepade pliktskyldigt det utslitna slagordet om att ”det inte ges något utrymme för främlingsfientlighet” i Polen. Han syntes också ha ställt sig bakom åsikten att Polen skulle vara en principnation och hävdade att det inte spelade någon roll varifrån en människa ledde sitt ursprung [Polish president sharply condemns weekend nationalist march av Vanessa Gera, Associated Press den 13 november 2017]. Men om detta är sant, varför då motsätta sig muslimers invandring, om de på något sätt kan bli precis lika polska som alla andra? För den delen: varför alls fira självständigheten, om Polen bara är ett stycke mark som alla andra och inte ett särskilt folks hemland?

Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö

Ett sätt att framställa saken, som journalister gärna och mycket använder, är att Polen i egenskap av att vara ett land, som erövrades av Wehrmacht i andra världskriget, inte har någon rätt att vara nationalistiskt. Martin Sandbu stönar: ”Att denna [marsch] skulle ske i Polen är särskilt nedslående. Det är ett land, som har vunnit oerhört på att återvända till den västliga familjen efter fyra årtionden bakom järnridån. Och det är ett land, vars storlek innebär att det kunde inta sin rättmätiga plats bland Europas ledande makter, om det stadigt höll en europeisk kurs.” [Poland leads the way in normalizing the far right, Financial Time, den 13 november 2017] Men det är just därför att Polen vill förbli europeiskt, som det hatas så mycket av mainstreammedierna och EUs antieuropeiska ledarskap. Ja, det är faktiskt ett steg bortom även Orwells nyspråk att ordet ”europeisk” numera används att beteckna en avsiktlig politik för att byta ut kontinentens inhemska befolkning mot tredje världen och underlätta islamiseringen av det som en gång var kristenheten. Och att åberopa Polens historia av främmande ockupation som ett knep att få polackerna att skämmas, så att de ger upp sin självständighet – det är bara oanständigt. Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö. Det finns inget annat val: den globalistiska eliten och dess tjänare i pressen kommer inte att tillåta något dylikt. Den nationella frågan kommer att behärska västländernas politik under de närmaste årtiondena. Och hur varje nation svarar kommer att bestämma huruvida den nationen och det folket skall fortsätta att finnas till. I själva verket kommer det att bestämma huruvida den västerländska civilisationen skall fortsätta att finnas till. De globala mediernas hatfyllda galningar kräver att vi skall låtsas som om ett lands kultur och identitet vore något helt skilt från det folk som bildat den. Polens president har redan visat svaghet, när han i stället borde ha trotsat detta absurda krav. Det vore bättre om han visade mod. Ty om han förlorar detta ideologiska slag, så betyder det att slutet för Polens nationella suveränitet och europeiska identitet kommer snabbare än han torde ana. Detsamma gäller varje ledare för varje västerländsk nation, även president Donald Trump och Amerikas förenta stater. James Kirkpatrick]]> https://nyadagbladet.se/kultur/den-nationella-fragan-och-kriget-mot-polen/feed/ 1