Tucker Carlson – Nya Dagbladet

Tucker Carlson: ”Israels mål har alltid varit att förstöra Europa”

Emil Fjellstedt — Wed, 05 Aug 2026 16:42:38 +0000

Tucker Carlson hävdar att kaoset efter Mellanösterns krig inte är ett misslyckande utan ett strategiskt resultat som försvagar Israels regionala motståndare – och samtidigt slår mot Europa genom migration, energikriser och politisk söndring. Uttalandet kommer från hans stora monolog om Irankriget i mars, men har fått förnyad spridning när konflikten åter har trappats upp. I ett videoklipp, som nu sprids på X, säger den amerikanske medieprofilen att Israels mål i Iran varken är att avsluta kärnenergiprogrammet eller att åstadkomma ett ordnat maktskifte. Målet är istället, enligt Carlson, ett långvarigt tillstånd av kaos där varje möjlig rival hålls upptagen av interna och etniska konflikter. Klippet är inte nyinspelat. Det är hämtat ur den mer än 100 minuter långa monologen ”Tucker Carlson Responds to Israel’s War on Iran”, som publicerades på Carlsons officiella kanal den 2 mars 2026, två dagar efter att USA och Israel inledde kriget mot Iran. Nya Dagbladet refererade då programmets övergripande tes om att kriget drevs av israeliska snarare än amerikanska intressen. I hela programmet utgår Carlson från fyra frågor: varför kriget började, vad syftet är, vart utvecklingen leder och hur USA bör agera. Uttalandet om Europa kommer i den andra delen, där han försöker ringa in vad han anser vara Israels strategiska mål. Han ägnar därefter större delen av programmet åt krigets följder för Iran, gulfstaterna, energimarknaden och USA:s ställning. Carlsons genomgående tes är att kriget ska förstås som ett försök att skapa israelisk dominans i regionen, inte som ett avgränsat anfall mot Irans kärnenergiprogram. Han avslutar med att uppmana USA att utropa seger, lämna kriget och säga till Israels regering att den inte bestämmer över amerikansk utrikespolitik.

”Det verkliga målet är kaos”

Carlson räknar upp Syrien, Libyen, Irak och Somalia som exempel på stater som efter krig eller utländsk inblandning har lämnats splittrade och försvagade. — Det verkliga målet är kaos, dysfunktion och ett öppet sår som består i generationer. Det verkliga målet är förstörelse för förstörelsens egen skull, säger han. Resonemanget är att ett land som förbrukar sina krafter på inbördeskrig inte kan motsätta sig en grannmakts militära eller territoriella ambitioner. — Varje möjlig rival till din makt är så upptagen av stam- och etniska konflikter i sitt eget land att den inte har någon möjlighet att göra motstånd mot din territoriella expansion, säger Carlson. [caption id="attachment_232208" align="alignnone" width="640"] Donald Trump och Benjamin Netanyahu i Vita huset i februari 2025. Foto: Dan Scavino/White House/Public domain.[/caption] Därifrån drar han sin slutsats om Europa. Krig som slår sönder stater driver stora befolkningsrörelser norrut, samtidigt som Europas energiförsörjning och ekonomi utsätts för nya chocker. — Migrationskriser i Europa förstör Europa ytterligare. Det har alltid varit ett israeliskt mål: att förstöra Europa, säger Carlson.

Stod fast när Bloomberg pressade honom

Påståendet var inte en enstaka formulering som Carlson senare tog avstånd från. I en intervju med Mishal Husain, som Bloomberg publicerade den 17 juli, återkom hon till uttalandet och frågade om han verkligen menade att Israels mål var att förstöra Europa. — Netanyahu menar det. Han har sagt det, svarade Carlson. När Husain frågade var Israels premiärminister hade sagt något sådant hänvisade Carlson till ”Rom” och tolkade det som en beteckning för det kristna Europa. Hänvisningen tycks avse ett uttalande som publicerades i november 2025, där Benjamin Netanyahu berättar att han läser historikern Barry Strauss bok Jews vs. Rome. På frågan varför han valt den svarar Netanyahu: ”Vi förlorade den gången. Jag tror att vi måste vinna nästa”. Netanyahu säger inte uttryckligen att dagens Europa är fienden. Carlson tolkar däremot uttalandet som en modern politisk markering och frågar varför ett krig mot Rom år 70 efter Kristus annars skulle vara relevant för en nutida regeringschef.

Strategidokumenten bakom resonemanget

Carlsons långtgående slutsats om Europa finns inte formulerad i någon offentlig israelisk doktrin. Däremot finns dokumenterade exempel på strategier där sönderslagna eller kraftigt försvagade grannstater har betraktats som fördelaktiga för Israel. Det mest kända är strategidokumentet A Clean Break från 1996, skrivet av en grupp amerikanska neokonservativa för den tillträdande Netanyahu-regeringen. Där beskrevs avsättandet av Saddam Hussein som ett viktigt israeliskt strategiskt mål, samtidigt som Syrien skulle försvagas och pressas genom regionala allianser och ombud. [caption id="attachment_232964" align="alignnone" width="640"] Rök stiger över Teheran efter israeliska attacker i juni 2025. Foto: Mohammadjavad Alikhani/Mehr News Agency/CC BY 4.0.[/caption] Den linjen har också nutida paralleller. Reuters rapporterade i februari 2025 att Israel försökte övertyga USA om att hålla Syrien ”svagt och decentraliserat”. Kyiv Independent återgav Reuters uppgifter. Strategin skulle enligt källorna motverka Turkiets växande inflytande efter Bashar al-Assads fall. Israels inblandning i Syrien stannade inte vid diplomatiska påtryckningar. Den avgående israeliske försvarschefen Gadi Eisenkot bekräftade 2019 att Israel hade försett syriska rebellgrupper med vapen. Uppgiften gav ytterligare stöd åt tidigare rapporter om ett hemligt program med pengar, vapen och förnödenheter till grupper i södra Syrien. Netanyahu argumenterade själv för samma linje inför USA:s kongress 2002. Enligt det officiella kongressprotokollet sade han att Saddam Hussein utan tvekan måste avlägsnas. Han lovade att ett regimskifte skulle få ”enorma positiva återverkningar” i regionen. Utfallet blev dock ett annat. Irakkriget följdes av statsupplösning, sekteristiskt våld och omfattande flyktingströmmar. Krigen i Syrien och Libyen förstärkte därefter trycket mot Europa. Under 2015 nådde drygt en miljon flyktingar och migranter Europa och närmare 4 000 människor dog under färden, som UNHCR redovisar. De största grupperna kom från Syrien, Afghanistan och Irak – tre länder som präglats av krig, utländsk inblandning och statsupplösning. Den följdkedja Carlson beskriver – krig, statsupplösning och migration mot Europa – är alltså dokumenterad. Den mer långtgående slutsatsen att Europas försvagning är själva slutmålet är hans egen geopolitiska tolkning. EU är samtidigt fortfarande Israels största handelspartner och stod 2025 för 31,7 procent av landets varuhandel, enligt EU-kommissionen.

Ett krig som har spridit sig

Carlsons varning har fått ny aktualitet genom utvecklingen efter monologen. Kriget som USA och Israel inledde den 28 februari har under fem månader dragit in Iran, Libanon, Irak och flera gulfstater. Som Associated Press skriver har striderna kombinerats med attacker mot sjöfarten och störningar i Hormuzsundet, med följder för energi- och råvarupriser långt utanför regionen. Oavsett om man delar Carlsons slutsats om avsikten pekar hans resonemang på ett återkommande mönster: när stater i Mellanöstern slås sönder stannar kostnaderna inte där. De förs vidare genom flyktingströmmar, energibrist, inflation och politiska konflikter – och Europa har gång på gång fått bära en stor del av dem.

Greene: ”Trump har förrått oss alla”

Markus Andersson — Sun, 02 Aug 2026 07:46:59 +0000

Marjorie Taylor Greene har samlat flera tidigare Trumpallierade och förklarar att en ny America First-rörelse har börjat. I gruppen finns bland andra Tucker Carlson, Thomas Massie och Joe Kent, som samtliga har vänt sig mot president Donald Trump med anledning av kriget mot Iran. Den tidigare kongressledamoten från Georgia publicerade på lördagen en bild från sammankomsten. Runt bordet sitter, utöver Greene, medieprofilen Tucker Carlson, kongressledamoten Thomas Massie och Joe Kent, som i mars avgick som chef för USA:s nationella antiterrorcentrum. Även Greenes make Brian Glenn samt Carolyn Massie och Heather Kent syns på bilden. ”Vi sade inga fler utländska krig och vi menade det”, skriver Greene. Hon anklagar Trump för att ha förrått sina tidigare anhängare och säger att rörelsen ska vara till för amerikaner ”till höger, vänster och i mitten”.

We said no more foreign wars and we meant it and supported Donald Trump because he made that promise. But he’s betrayed us all. Our commitment is America First for all Americans, right, left, and center. The movement has begun. pic.twitter.com/mZXadw0kBr
— Former Congresswoman Marjorie Taylor Greene🇺🇸 (@FmrRepMTG) August 1, 2026

Har öppnat för ett tredje parti

Sammankomsten kommer efter att både Greene och Carlson offentligt har talat om att utmana USA:s två etablerade partier. I en intervju med Piers Morgan den 30 juni sade Greene att en grupp profiler från både höger och vänster skulle kunna bilda ett parti med amerikanska intressen i centrum. Carlson gick längre i en intervju med Columbia Journalism Review i juli. ”Det kommer att bli ett tredje parti, och jag ska göra allt jag kan för att få det till stånd”, sade han. Något partinamn, program eller någon formell organisation har dock ännu inte presenterats. Greenes besked gäller än så länge en ”rörelse”, inte ett registrerat parti.

Iran-kriget förenar gruppen

Den gemensamma nämnaren är motståndet mot USA:s krig med Iran. Greene har under en längre tid anklagat Trump för att överge löftet om att avsluta amerikansk inblandning i utländska krig. Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om hur hon beskrev presidentens linje som ett svek mot MAGA-rörelsens ideal. Kent lämnade Trumpadministrationen den 17 mars. I sitt avskedsbrev skrev han att han inte med gott samvete kunde stödja kriget. Han hävdade att Iran inte utgjorde något omedelbart hot mot USA och uppmanade presidenten att ändra kurs. Massie förlorade i maj Republikanernas primärval i Kentucky mot den Trump-stödde Ed Gallrein. Han sitter dock kvar i representanthuset mandatperioden ut. Valförlusten följde efter hans kritik mot kriget och hans krav på att Epstein-dokumenten skulle offentliggöras. Carlson beskrev då resultatet som ett tecken på att MAGA-koalitionen höll på att splittras. Trump har i sin tur försvarat kriget med att det är nödvändigt för att hindra Iran från att skaffa kärnvapen. Han har också gått till hårda personangrepp mot flera av de tidigare allierade som kritiserat honom. Den nya samlingen visar att missnöjet nu har fått en mer organiserad offentlig form. Det återstår däremot att se om gruppen försöker bygga ett parti inför mellanårsvalet eller fortsätter som en lös politisk rörelse utanför Republikanerna.

Roger Waters vägrar tiga – om krigen, mediemakten och priset för att ifrågasätta

Osignerad — Mon, 20 Jul 2026 13:21:00 +0000

För flera generationer är Roger Waters betydligt mer än en världsberömd rockmusiker. Som en av de främsta kreativa krafterna bakom Pink Floyd gav han musikalisk gestalt åt alienation, krig, propaganda, auktoritär makt och människans utsatthet. Album som The Dark Side of the Moon, Wish You Were Here, Animals och The Wall har sålts i hundratals miljoner exemplar och blivit en del av västerlandets kulturhistoria. Men Waters samhällskritik stannade aldrig vid skivorna eller de storslagna scenproduktionerna. Ett halvt sekel senare riktar han fortfarande samma vrede mot de krafter som han menar offrar vanliga människor för politisk makt och ekonomisk vinning. Skillnaden är att hans budskap numera framförs lika ofta i intervjuer, demonstrationer och politiska tal som i konserthallar. Det har gjort honom till en av rockvärldens mest kontroversiella gestalter. För sina anhängare är han en sällsynt konsekvent antikrigsröst som fortsätter tala när många andra artister väljer tystnaden. För sina motståndare är han en provokatör, konspirationsteoretiker och extremist. Själv menar Waters att han helt enkelt försöker försvara samma princip som genomsyrat hans musik under hela livet: lika mänskliga rättigheter för alla, oavsett nationalitet, etnicitet eller religion. I samtalet med den amerikanske journalisten Tucker Carlson sammanför Waters flera av de frågor som präglat hans politiska engagemang. Det börjar med terrorattackerna den 11 september 2001 men utvecklas snart till en bredare uppgörelse med krigsindustrin, mediernas makt och krigen i Gaza och Iran samt den växande konfrontationen med Ryssland.

Dagen då kriget kom hem

Waters befann sig i en studio i London när de första bilderna från New York nådde honom den 11 september 2001. Arbetet avbröts omedelbart. Hans dåvarande hustru befann sig i New York och under de följande timmarna satt han i telefon med henne medan de tillsammans såg katastrofen utvecklas på tv. [caption id="attachment_235437" align="alignnone" width="1170"] Rök väller ut från World Trade Centers tvillingtorn under terrorattackerna den 11 september 2001. Foto: rds323/CC0[/caption] Liksom miljontals andra människor världen över reagerade han med chock. Men redan samma dag väcktes också en fråga som han menar snart trängdes undan från det offentliga samtalet: Skulle attackerna få amerikanerna att fundera över varför ett sådant hat mot USA hade uppstått? Waters betonar att en sådan fråga inte innebär att våldet försvaras. För honom handlade det om att förstå sambandet mellan USA:s utrikespolitik och de konflikter som landet under årtionden varit inblandat i. Han trodde att attacken, genom att föra krigets konsekvenser till amerikansk mark, möjligen skulle leda till en bredare diskussion om landets agerande i andra delar av världen. Så blev det inte. I stället, säger han, etablerades snabbt förklaringen att USA angripits för sin frihet och sitt demokratiska samhällssystem. Den efterföljande rädslan kom sedan att utnyttjas för att legitimera nya krig. Afghanistan invaderades redan samma år och 2003 följde invasionen av Irak, trots de omfattande protesterna runt om i världen. Waters beskriver sin egen tystnad under de första åren som något han fortfarande skäms över. Han hade tidigt tvivel kring hur attackerna utreddes och hur de tre byggnaderna i World Trade Center kunde kollapsa, men insåg också vilket socialt och professionellt pris han riskerade att betala om han offentligt ifrågasatte den officiella förklaringen. Atmosfären var, enligt honom, sådan att den som uttryckte minsta tvivel om 11 september riskerade att omedelbart avfärdas som galning eller konspirationsteoretiker. Stämpeln kunde därefter användas för att beröva personen trovärdighet i praktiskt taget varje annan fråga.

En familjs kamp för en ny prövning

En central person i intervjun är Matthew Campbell, vars bror Geoffrey befann sig på 106:e våningen i World Trade Centers norra torn och omkom när byggnaden kollapsade. En brittisk dödsfallsutredning slog 2013 fast att Geoffrey Campbell dödades sedan terrornätverket al-Qaida avsiktligt flugit ett passagerarplan in i byggnaden, vilket ledde till dess kollaps. Matthew Campbell och andra familjemedlemmar accepterar dock inte slutsatsen att tornet föll enbart till följd av flygplanskraschen och de efterföljande bränderna. De vill att material som de anser talar för en alternativ förklaring ska prövas rättsligt. Familjen ansökte därför om att få den tidigare utredningens slutsatser upphävda och en ny dödsfallsutredning genomförd. Begäran avslogs av den brittiska regeringens högsta juridiska företrädare, varefter Campbell inledde en rättslig process mot beslutet. Ärendet har nu nått Storbritanniens högsta domstol, där det ska behandlas den 14 och 15 oktober 2026. Waters har engagerat sig personligen i Campbells kamp och uppger att han bidragit med 100 000 dollar till kostnaderna för advokaterna. Han ser fallet som en möjlighet att för första gången få familjens bevisning prövad i en domstol. Det är viktigt att skilja denna process från de omfattande amerikanska utredningar som redan genomförts. USA:s officiella 11 september-kommission granskade attackernas planering, genomförande och myndigheternas agerande. USA:s nationella institut för standarder och teknik, NIST, genomförde tekniska undersökningar av byggnadernas kollaps och drog slutsatsen att flygplanskrascherna, skadorna och bränderna utlöste förloppen i tvillingtornen, medan långvariga okontrollerade bränder orsakade en fortskridande kollaps i byggnad 7. Waters och Campbell bestrider dessa slutsatser. De hävdar att byggnadernas fallförlopp inte har förklarats tillfredsställande och vill få möjligheten att lägga fram sin alternativa bevisning inför en domstol. Högsta domstolens uppgift blir inte att avgöra vad som fick World Trade Center att kollapsa, utan om myndigheternas vägran att tillåta en ny brittisk dödsfallsutredning var rättsenlig. För Waters är den avgörande principen att en familj som förlorat en anhörig måste få ställa frågor utan att misstänkliggöras. Han framställer därför Campbells kamp som en fråga om insyn, rättssäkerhet och allmänhetens rätt att pröva statens slutsatser – oavsett hur obekväma frågorna uppfattas vara. https://www.youtube.com/watch?v=JaKuo6w9TnA

Från 11 september till ett permanent krigstillstånd

Waters betraktar inte 11 september som en isolerad historisk händelse. För honom blev attackerna startpunkten för ett permanent krigstillstånd där militära ingripanden återkommande motiveras som nödvändiga för säkerhet, demokrati eller mänskliga rättigheter. Han hänvisar bland annat till den pensionerade amerikanske generalen Wesley Clarks välkända berättelse om hur han efter 11 september fick höra att Pentagon planerade militära angrepp mot sju länder under de kommande fem åren. De länder som Clark räknade upp var Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran. Samtliga dessa länder har sedan dess, på ett eller flera sätt, utsatts för invasioner, bombningar, sanktioner, försök till regimskifte, understödda inbördeskrig eller annan utländsk inblandning. Waters ser detta som ett uttryck för en långsiktig maktpolitik där den offentliga motiveringen kan förändras, men där resultatet ofta blir detsamma: förstörda samhällen, stora flyktingströmmar och nya möjligheter för militärindustrin. Iran står enligt honom nu i centrum för samma mönster. Han beskriver angrepp mot landet som oförsvarliga och frågar vilket konkret hot Iran skulle utgöra mot människor i USA. I hans tolkning ligger landets verkliga ”brott” i att det vägrar underordna sig den amerikansk-israeliska ordningen i regionen. Waters går ibland längre än vad hans egna belägg i intervjun medger. Han spekulerar exempelvis i ekonomiska och religiösa motiv bakom konflikten med Iran. Men hans övergripande argument är tydligt: krigen bör inte bedömas utifrån de högtidliga formuleringar som används när de inleds, utan utifrån vilka som tjänar på dem och vilka som tvingas bära kostnaderna. Det gäller enligt honom också den växande konfrontationen med Ryssland. Han reagerar särskilt mot de europeiska kraven på kraftigt ökade försvarsutgifter och föreställningen att Ryssland står i begrepp att anfalla övriga Europa. Ju mer pengar som förs över till upprustning, desto större blir de ekonomiska intressena av att hotbilden upprätthålls. För Waters är tanken på ett direkt krig mellan Nato och Ryssland inte bara oansvarig utan potentiellt självmordsbenägen. Kärnvapenmakter kan inte fortsätta trappa upp konfrontationen som om varje nytt steg vore riskfritt. Ett missförstånd, en felbedömning eller en provokation kan få konsekvenser som inte går att återkalla.

Medierna som krigens möjliggörare

Den hårdaste kritiken i intervjun riktas kanske inte mot politikerna, utan mot medierna. Waters menar att stora västerländska medieföretag har övergett rollen som granskare och i stället blivit en avgörande del av den apparat som gör krigen möjliga. Det sker inte nödvändigtvis genom direkta order eller en gemensam central styrning. Det räcker att redaktionerna lär sig vilka perspektiv som belönas och vilka som leder till utstötning. När vissa grundantaganden inte längre får ifrågasättas blir journalistikens uppgift att administrera den rådande berättelsen i stället för att pröva den. Samma mönster ser Waters i västvärldens hantering av ryska medier. Efter den ryska invasionen av Ukraina blockerades bland annat RT i EU och på stora digitala plattformar. Att människor i samhällen som beskriver sig som fria inte tillåts ta del av en utländsk tv-kanal betraktar han som ett tecken på hur snabbt principerna om öppenhet kan överges när makthavarna anser situationen tillräckligt allvarlig. Att propaganda förekommer i ryska medier är för Waters inget argument för förbud. Propaganda måste bemötas med information och kritisk granskning, inte genom att staten bestämmer vilka perspektiv vuxna människor får ta del av. Annars blir skillnaden mellan det öppna samhället och de system som västvärlden kritiserar allt svårare att urskilja. Waters pekar också på hur propalestinska demonstrationer i brittiska medier beskrivits som ”hatmarscher”. Själv ser han dem som motsatsen: människor som protesterar mot dödandet av civila och kräver samma rättigheter för palestinier som för israeler. [caption id="attachment_235438" align="alignnone" width="1170"] En stor propalestinsk demonstration på Trafalgar Square i London den 4 november 2023. Foto: Alisdare Hickson/CC BY-SA 2.0[/caption] Genom att definiera motstånd mot krig som hat kan makten, enligt Waters, vända på hela den moraliska ordningen. Den som försvarar bombningar framställs som ansvarsfull, medan den som kräver eldupphör misstänkliggörs som extremist.

Besöket som förändrade hans syn på Israel

Waters berättar att hans engagemang för palestinierna tog sin början efter att han själv rest till Israel och de ockuperade palestinska områdena. Tidigare hade han, som han uttrycker det, trott på bilden av det demokratiska och socialistiskt präglade Israel som byggt upp ett modernt samhälle i en fientlig omgivning. Inför en planerad spelning i Tel Aviv kom han i kontakt med palestinska uppmaningar om kulturell bojkott. Han flyttade konserten till Neve Shalom, eller Wahat al-Salam på arabiska, en by där judiska och palestinska familjer lever tillsammans. Senare återvände han och reste runt på Västbanken tillsammans med personal från FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. Där mötte han ett system av vägspärrar, separata vägar och skilda rättigheter som han beskriver som apartheid. Upplevelsen fick honom att offentligt ansluta sig till kravet på lika rättigheter för alla som lever mellan Jordanfloden och Medelhavet, oavsett etnicitet eller religion. Sedan dess har anklagelserna om antisemitism följt honom. Waters avvisar dem och betonar att hans kritik riktas mot staten Israels politik, inte mot judar som folk eller mot judendomen som religion. Hans scenföreställningar har samtidigt innehållit symbolik som kritiker uppfattat som antisemitisk. Waters menar att bilderna ryckts ur sitt sammanhang. Den fascistliknande uniform som han burit på scen är exempelvis en del av berättelsen i The Wall, där huvudpersonen förvandlas till en totalitär demagog. Gestalten är avsedd som en varning för fascism, inte som en hyllning till den. När myndigheterna i Frankfurt försökte stoppa hans konsert 2023 gick Waters till domstol. Staden hänvisade till hans Israelkritik och anklagelserna om antisemitism, men domstolen upphävde beslutet. Föreställningen bedömdes vara ett konstverk som varken glorifierade nazismens brott eller uttryckte identifikation med nazistisk rasideologi. Konserten kunde därför genomföras.

När påtryckningarna blev personliga

I intervjun beskriver Waters hur motståndet mot honom också drabbat verksamheter som inte haft med Mellanöstern att göra. Under flera år deltog han i välgörenhetsprojektet Stand Up for Heroes, som samlar in pengar till skadade amerikanska krigsveteraner. I stället för att bara uppträda bildade han ett band tillsammans med soldater som förlorat armar eller ben i krigen. En av dem var en man som efter att ha förlorat båda benen och ena armen skämtsamt förklarade att han inte längre spelade gitarr – han hade börjat spela trummor. Waters uppger att han senare utestängdes från projektet efter påtryckningar från proisraeliska givare. Enligt hans egen redogörelse fick inte heller veteranerna fortsätta framträda utan honom, eftersom det skulle väcka frågor om varför han försvunnit. Han berättar om liknande påtryckningar mot City Harvest, en organisation som samlar in mat från restauranger och delar ut den till behövande i New York. Budskapet från vissa finansiärer ska ha varit att bidragen skulle upphöra om organisationen fortsatte samarbeta med Waters. Under sin turné i Latinamerika 2023 nekades han dessutom rum av flera hotell i Buenos Aires och Montevideo. Waters tolkar även detta som resultatet av en organiserad kampanj med anledning av hans stöd för palestinierna. Påståendena om exakt vilka aktörer som låg bakom varje beslut är svåra att oberoende kontrollera. Det råder däremot ingen tvekan om att hans framträdanden utsatts för återkommande bojkottkrav och politiska försök till inställda konserter. För Waters visar erfarenheterna hur ekonomisk makt kan användas för att begränsa det offentliga samtalet utan formell censur. Det behövs inget statligt förbud om hotell, konsertarrangörer, välgörenhetsorganisationer och medieföretag kan fås att stänga sina dörrar genom hot om ekonomiska konsekvenser.

Från rockikon till persona non grata

Waters konstaterar att de stora medierna numera sällan vill tala med honom. Han bjuds inte in till de stora tv-kanalerna och hans debattartiklar blir inte publicerade. De få intervjuer han medverkar i sker främst på alternativa plattformar eller hos programledare som själva befinner sig utanför den traditionella medievärldens mittfåra. [caption id="attachment_235439" align="alignnone" width="1170"] Roger Waters under Us + Them-turnén på Estadio Nacional i Chile 2018. Foto: Andrés Ibarra/CC BY-SA 4.0[/caption] Han beskriver sig skämtsamt som ”förbjuden” och säger sig vara stolt över det. Om priset för att släppas in är att tiga om krigen och palestiniernas situation föredrar han att stå utanför. Kontrasten mellan hans budskap och den offentliga bilden av honom löper genom hela intervjun. Han har beskrivits som farlig och hatisk, men återkommer själv gång på gång till empati, vänlighet och människans ansvar för andra människor. Hans far dödades i strid mot Nazityskland under andra världskriget. Hans mor var socialist och övertygad om människans inneboende förmåga till godhet. Från dem, säger Waters, fick han övertygelsen att nationella, etniska och religiösa gränser aldrig får väga tyngre än det gemensamt mänskliga. Det är också denna tanke som förenar hans musik med hans politiska engagemang. Bakom de dystopiska bilderna i The Wall och Animals finns inte en uppgivenhet inför människan, utan en vrede över de system som skiljer människor åt och gör dem rädda för varandra. Krig är för Waters det yttersta uttrycket för detta misslyckande. Det förstör inte bara de samhällen som bombas, utan också de länder som utför bombningarna. Resurser som kunde ha använts till vård, utbildning och människors trygghet överförs till vapenindustrin, samtidigt som propagandan gör motståndaren till något mindre än en människa.

”Vi är många och de är få”

Trots sin mörka bild av utvecklingen avslutar Waters inte samtalet i hopplöshet. Han använder det arabiska ordet sumud, som ungefär betyder ståndaktighet och uthållighet i motståndet mot förtryck och ockupation. Förändringen kommer enligt honom inte att skänkas uppifrån. Den kräver att vanliga människor organiserar sig över nationsgränserna och vägrar låta sig ställas mot varandra. De som tjänar på krigen är få, medan de som betalar priset är många. Waters pekar på hamnarbetare, fackföreningar och folkliga rörelser som exempel på krafter som fortfarande kan påverka utvecklingen. Människor är enligt honom varken färre, mindre intelligenta eller mindre empatiska än den styrande eliten. Problemet är att makten är bättre organiserad. Det är därför hans slutliga budskap inte riktas till presidenter, regeringar eller mediechefer, utan till den stora majoritet som sällan får bestämma vart samhället är på väg. — Vi har blivit utmanövrerade organisatoriskt. Vi är inte färre och vi tänker eller känner inte mindre. Men vi måste organisera oss., säger Waters. Mot slutet återger Waters några ord som följt honom under många år: ”Jag var här. Jag kände något. Kanske var jag inte ensam.” För honom rymmer de hoppet om att den människa som reagerar mot krig och orättvisor inte är ensam – även när medierna och makthavarna försöker skapa den känslan. Det är samma trotsiga ton som har följt Roger Waters genom mer än ett halvt sekel. Rösten har blivit äldre, men budskapet från Pink Floyds stora verk känns igen: makten bygger murar mellan människor, kriget kräver lydnad och propagandan vill göra självständigt tänkande omöjligt. Waters vägrar fortfarande att rätta in sig i ledet. Och kanske är det just därför försöken att tysta honom aldrig riktigt upphör. Reza Nasouri

Viktor Bout varnar för att Ukrainakriget kan sprida sig till Europa

Emil Fjellstedt — Tue, 30 Jun 2026 15:41:34 +0000

Den tidigare ryske vapenhandlaren Viktor Bout varnar i en ny intervju med Tucker Carlson för att Ukrainakriget snabbt kan växa till en direkt konfrontation mellan Ryssland och europeiska länder. I det drygt timslånga samtalet hävdar han att västlig vapenproduktion, långdistansdrönare och amerikanskt underrättelsestöd har gjort Europa till en allt mer aktiv del av kriget. Intervjun publicerades av Tucker Carlson på X under måndagen och spelades in med Bout i Moskva. I samtalet med Carlson framställer den tidigare vapenhandlaren Viktor Bout kriget i Ukraina som ett växande stormaktskrig snarare än en bilateral konflikt. Han beskriver den västliga vapenhjälpen som en stegvis upptrappning där pansarvärnsvapen och luftvärn följts av stridsvagnar, Patriot-system, F-16 och långdistansdrönare. — Låt oss börja med att konstatera att detta inte är en konflikt mellan Ukraina och Ryssland. Detta är i grunden en konflikt mellan Ryssland och hela ”de villigas koalition”, säger Bout i intervjun.

Bout: Europas industri har blivit en del av kriget

Han hävdar att ukrainsk militär produktion och logistik i allt högre grad har flyttats till europeiska länder och att detta enligt Moskvas synsätt gör dessa länder till en del av konflikten. Han nämner Polen, Tyskland, Frankrike, Italien, Danmark, Turkiet, Spanien och Belgien som exempel på platser där vapen och drönarkomponenter enligt honom produceras för Ukraina. Enligt Bout används långdistansdrönare för att angripa ryska raffinaderier, civil infrastruktur och mål långt från fronten. Han anklagar även Ukraina för attacker mot civila i områden som står under rysk kontroll. Flera av de specifika påståendena i intervjun är ryska uppgifter om konflikten och bör förstås som Bouts beskrivning av kriget, men de ingår i hans bredare varning om att Moskva kan komma att betrakta europeiska logistikcentra och fabriker som legitima mål. — Vi skulle till slut inte ha något annat val än att börja slå mot logistikcenter i Polen, Rumänien, Tyskland och alla dessa länder, eftersom de är en del av konflikten, säger han. Carlson tillade att han uppfattar Rysslands president Vladimir Putin som mer återhållsam än många i väst tror. Bout svarade att den ryska allmänhetens tålamod minskar när drönarattacker och gränsincidenter fortsätter. — I väst tror man ibland att återhållsamheten hos vår ledning är svaghet. Men se på vad som sker i världen. Vi är nu mycket nära ett fullskaligt tredje världskrig i en het fas, varnar Bout.

Drönare – en ny faktor i eskaleringen

En stor del av intervjun kretsar kring drönarkrigföring. Bout, som Carlson presenterar med hänvisning till dennes erfarenhet av vapenhandel, menar att billiga obemannade system förändrar krigets karaktär genom att göra civila transporter, energianläggningar och logistiska flöden sårbara långt bakom fronten. Han beskriver särskilt drönare med AI-styrd målsökning som ett hot, eftersom de enligt honom kan skickas in över stora områden och själva välja rörliga mål. I Bouts version används denna utveckling inte bara militärt utan också för terror mot civilbefolkning i ryska gränsregioner och nyligen intagna områden. — Det krävs inte ens en operatör längre. Den går in och väljer vilket mål som helst, vilken bil som helst, till och med ett barn på cykel, säger han. Han kopplar tekniken till en större geopolitisk risk: om drönare med västliga komponenter eller västligt underrättelsestöd slår mot ryskt territorium, ökar trycket på Moskva att svara mot de resurser som möjliggör attackerna.

Trump, Starlink och satellitdata

Carlson frågade även om kriget går att stoppa. Bout svarade att han anser att Donald Trump skulle kunna göra det snabbt, men inte i första hand genom diplomati. Han pekar i stället ut två tekniska beroenden som enligt honom håller den ukrainska krigsförmågan vid liv: Starlink och amerikanska satellitunderrättelser. — Utan dessa två faktorer kan de inte strida ens en dag. För det första handlar det om Starlink, som är deras viktigaste kommunikationssystem, säger Bout. Han hävdar att ukrainska drönarattacker, ledning och målval är beroende av amerikansk realtidsinformation. Om Washington stängde av kommunikationen och satellitstödet skulle den ukrainska armén enligt Bout snabbt hamna i kaos. — Inte en enda attack är möjlig om USA inte delar underrättelseinformation från satelliter, säger han. Bout hänvisar också till ett påstått möte mellan Trump och Putin i Alaska året innan intervjun och säger att Ryssland fortfarande väntar på att Trump ska ”göra sin del” för att få slut på kriget. Den delen av resonemanget uttrycks som Bouts egen bedömning av diplomatin och speglar en rysk förväntan om att USA, snarare än Ukraina eller EU, sitter på det avgörande inflytandet.

Religion, Zelenskyj och ukrainska val

Intervjun rör sig därefter in på krigets ideologiska och religiösa dimension. Bout hävdar att konflikten för många ryssar har fått karaktären av en religiös strid, bland annat genom konflikten kring den ukrainska ortodoxa kyrkan, kloster i Kiev och den historiska betydelsen av Kiev för den ryska ortodoxa traditionen. Han anklagar ukrainska myndigheter och nationalistiska grupper för att ha fördrivit präster och tagit över kyrkor. Ukraina har å sin sida beskrivit delar av den kyrkliga konflikten i landet som en fråga om ryskt inflytande och nationell säkerhet under krigstid. — För oss är även detta ett stort religiöst krig, säger Bout. Bout angriper också Volodymyr Zelenskyj och återkommer till att den ukrainske presidentens mandatperiod löpt ut medan landet befinner sig under krigslagar. Han hävdar att en stor del av Ukrainas befolkning vill ha fredsuppgörelse med Ryssland och menar att västliga ledare ignorerar detta eftersom kriget tjänar deras egna politiska intressen.

Påståenden om svarta marknaden och Hamas

Ett av samtalets mest långtgående påståenden gäller västliga vapenleveranser till Ukraina. Bout hävdar att delar av de vapen som skickats till Ukraina har sålts vidare på den svarta marknaden och hamnat hos aktörer som Hamas, Hizbollah och mexikanska karteller. Carlson instämmer i intervjun och frågar varför Israel, som enligt honom borde känna till detta, inte offentligt har protesterat. — Vi ser att ukrainarna tidigt började sälja de vapen som väst levererade till dem på svarta marknaden, säger Bout. Detta är ett känsligt och omstritt påstående. Västliga regeringar har återkommande medgett risker för korruption och att vapen hamnar på avvägar vid stora vapenflöden, men de specifika påståendena om försäljning till Hamas och Hizbollah kräver separat verifiering. I artikeln återges de därför som Bouts och Carlsons påståenden, inte som fastslagna fakta.

Utväxlingen mot Brittney Griner

Bout blev internationellt känd som den ryske vapenhandlare som av amerikanska myndigheter kallades ”Merchant of Death”. Han dömdes 2011 i USA och anklagades bland annat för en "sammansvärjning för att döda amerikaner" och materiellt stöd till den colombianska Farc-gerillan, fick 25 års fängelse och utväxlades 2022 mot den amerikanska basketspelaren Brittney Griner. Efter återkomsten till Ryssland har han gått in i politiken genom det nationalistiska partiet LDPR och valdes 2023 in i den regionala lagstiftande församlingen i Uljanovsk oblast. I slutet av intervjun frågar Carlson om fångutväxlingen 2022, då Bout frigavs från amerikanskt fängelse i utbyte mot Brittney Griner. Carlson beskriver affären som obalanserad och Bout säger att han själv uppfattade valet av motpart som närmast förolämpande, eftersom han hade väntat sig att en annan fånge skulle ingå i utväxlingen. — Jag kan inte klaga. Jag är tacksam för att min regering beslutade att föra mig tillbaka, säger Bout. Han säger samtidigt att den amerikanska bilden av honom som världens största vapenhandlare byggdes upp till en ”dramatisk myt” och att han i dag är mer upptagen av Rysslands och USA:s framtida relation än av sitt eget förflutna. Avslutningsvis säger Bout att han ser en möjlighet till ett helt annat förhållande mellan Ryssland och USA om Washington frigör sig från vad han kallar globalistisk kontroll. Han menar att ryssar och amerikaner har gemensamma drag som stora folk, präglade av sin geografi och att länderna skulle kunna samarbeta i stället för att lägga enorma resurser på ömsesidig förstörelse. — Om vi förenas och slutar slåss, slutar vara svurna fiender och samarbetar för att lösa problemen på planeten, då finns det inga gränser för hur långt vi kan nå – kanske är inte ens himlen gränsen, säger Bout.

The war in Ukraine is very close to exploding into Europe, including the cities where your kids are taking a semester abroad. No one in the West seems to be paying any attention at all. A warning from Viktor Bout in Moscow.
0:00 The Escalation in Ukraine 15:27 What Is the Motive… pic.twitter.com/uwg7huYz2k — Tucker Carlson (@TuckerCarlson) June 29, 2026

Analyser: USA missbedömde Iran – och Israel kan sabotera freden

Redaktionen — Tue, 16 Jun 2026 18:41:08 +0000

Den iransk-svenske Mellanösternanalytikern Trita Parsi beskriver den framväxande Iranuppgörelsen som ett möjligt genombrott – men varnar för att avtalet fortfarande kan saboteras. I en lång intervju med Tucker Carlson hävdar han att USA grovt missläste Iran, att Teheran fruktade kapitulation mer än krig och att Israel nu är den största risken för att processen spårar ur. Parsi, som är medgrundare av Quincy Institute for Responsible Statecraft och grundare av National Iranian American Council, argumenterar för att USA:s långvariga linje i Mellanöstern har gjort amerikanska intressen underordnade regionala allierades agendor. Han menar att en verklig fredsuppgörelse med Iran skulle kunna förändra hela säkerhetsordningen i regionen. Intervjun publicerades på The Tucker Carlson Show den 15 juni och kretsar kring ett påstått amerikanskt fredsupplägg med Iran efter en period av krig, blockad och upptrappning i regionen. Parsi betonar redan i inledningen att uppgörelsen inte bör betraktas som säker förrän ett slutligt avtal finns på plats. — Jag ser detta som en viktig framgång, men inget är definitivt förrän de lyckas nå ett slutligt avtal, säger Parsi. Han jämför situationen med kärnenergiavtalet JCPOA från 2015, som slöts under Barack Obama men senare övergavs av Donald Trump. Lärdomen, menar Parsi, är att även ett undertecknat avtal måste försvaras politiskt om det ska överleva. Parsi beskriver sig som försiktigt optimistisk, men framhåller att flera versioner av den möjliga uppgörelsen cirkulerar och att vissa uppgifter kan vara medvetna sabotageförsök. Han pekar bland annat på hårdföra krafter inne i Iran som motsätter sig en uppgörelse och enligt honom försöker få avtalet att framstå som en kapitulation.

Ett avtal om Hormuz, sanktioner och regional vapenvila

De exakta villkoren är inte kända, men Parsi anger flera punkter som han menar tycks ingå i den framväxande uppgörelsen. Enligt honom handlar det först om att öppna Hormuzsundet igen, vilket kan kräva tid för minröjning och säkerhetsåtgärder. Därefter ska USA enligt hans beskrivning lätta på blockaden och möjliggöra att frysta iranska tillgångar frigörs via Gulfstaterna. Parsi understryker att dessa medel inte handlar om amerikanska skattepengar. — Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om Irans egna pengar, säger han. Han beskriver pengarna som intäkter som Iran fått för oljeexport men som låsts i banker till följd av amerikanska sanktioner. Sanktionsfrågan är enligt honom central eftersom Iran, trots sin militära motståndskraft, har en ekonomi som länge pressats hårt. Parsi menar att uppgörelsen sannolikt också måste följas av förhandlingar om kärnfrågan och en bredare regional vapenvila. Annars finns risken, säger han, att konflikter i Libanon eller Gaza används för att dra in USA och Iran i en ny konfrontation.

”Iran fruktade kapitulation mer än krig”

Ett av Parsis huvudargument är att Trumpadministrationen och dess rådgivare misstog Irans strategiska läge. Enligt honom utgick Washington från att Teheran var svagare än landet faktiskt var, och att ett massivt amerikanskt militärt tryck skulle tvinga fram eftergifter. — Jag tror att det här kriget var ett misstag från början, säger Parsi och tillägger att han varnade administrationen för att den ”missbedömde Iran”. Han menar att USA och Israel felaktigt trodde att den iranska ledningen skulle vara mer rädd för krig än för att tvingas ge upp. I själva verket, hävdar Parsi, var kalkylen den motsatta i Teheran. — Iranierna fruktade kapitulation betydligt mer än krig, säger han. Enligt Parsi skulle en ovillkorlig kapitulation ha hotat hela det iranska systemets överlevnad. Krig kunde enligt den iranska ledningens synsätt överlevas, medan kapitulation skulle innebära ett existentiellt sammanbrott. Detta ledde enligt honom till att hotpolitiken fick motsatt effekt. Parsi framhåller samtidigt att Iran inte är opåverkat. Landet behöver sanktionerna lyfta, infrastrukturen har skadats och ekonomin har under lång tid kvävts av restriktioner. Han jämför sanktionernas effekt med utvecklingen i Irak, där han själv arbetade med frågan under sin tid vid svenska Utrikesdepartementet. — Det är kvävningen av ett land, och iranierna behöver få sanktionerna lyfta, säger han.

Hormuzsundet som hävstång

I intervjun återkommer Parsi flera gånger till geografin. Iran behöver inte nödvändigtvis exportera olja till ett land för att ändå vara avgörande för dess ekonomi, säger han. Genom sitt läge vid Hormuzsundet påverkar Iran sjöfarten genom Persiska viken, och därmed även länder som sedan länge slutat köpa iransk olja på grund av amerikanska sanktioner. Detta, menar Parsi, har blivit en läxa för både USA och Asien. Sydkorea, Japan och andra stora ekonomier är beroende av att sjöfarten fungerar, oavsett deras direkta handelsrelation med Teheran. Carlson instämmer i resonemanget och kritiserar amerikanska beslutsfattare för att inte ”studera kartan”. Parsi bygger vidare på samma poäng: äldre amerikanska krigssimuleringar, där man antog att USA snabbt kunde röja minor och återställa flödet genom Hormuz, tar enligt honom inte hänsyn till dagens drönar- och robotkapacitet längs Irans långa kust. Detta geografiska övertag gör enligt Parsi att Iran efter kriget står starkare i förhandlingar än vad många i Washington förutsåg. Landet har visat att det kan påverka världsekonomin och att dess motstånd inte enkelt kan brytas genom militärt tryck.

Israel pekas ut som största risken

På frågan om vad som kan få den möjliga uppgörelsen att falla svarar Parsi utan tvekan att den största risken kommer från Israel. Han hävdar att premiärminister Benjamin Netanyahu länge velat få USA att bekämpa Iran och att en amerikansk-iranisk överenskommelse hotar Israels regionala strategi. — Den största risken för att detta spårar ur kommer naturligtvis från israelerna, säger Parsi. Enligt honom kan sabotage inte bara ske genom direkta angrepp mot Iran, utan också genom att andra konflikter i regionen trappas upp. Om krig i Libanon eller Gaza återstartas i ett känsligt läge kan USA och Iran enligt Parsi dras tillbaka in i en kedja av vedergällningar. Parsi menar därför att Washington måste vara mycket tydligt mot Israel. Om Israel startar ett krig mot ett avtal som Trump själv har förhandlat fram, säger han, bör USA göra klart att Israel i så fall får hantera konsekvenserna utan amerikansk militär uppbackning. — Om israelerna startar ett krig mot inte bara ett avtal som Trump har slutit, utan mot något som han hoppas ska bli en del av hans arv, då drar sig USA ur, säger Parsi. Han beskriver villkorslöst amerikanskt stöd som en farlig drivkraft i regionen. Problemet är enligt honom inte att USA har relationer med Israel, Saudiarabien eller andra allierade, utan att stödet ofta ges utan tydliga gränser eller krav. — När vi ger ändlöst stöd utan frågor och utan begränsningar underblåser det de sämsta instinkterna hos vilket land som helst, säger han.

USA:s baser i Mellanöstern ifrågasätts

Ett annat återkommande tema är USA:s militära närvaro. Parsi ifrågasätter varför USA har ett så stort nätverk av baser i Mellanöstern om dessa i praktiken måste evakueras eller tömmas när krig hotar. I intervjun beskriver han detta som ett tecken på att den amerikanska säkerhetsarkitekturen inte längre fungerar som förespråkarna hävdar. Han förutspår att USA om tio år sannolikt kommer att ha betydligt färre baser i regionen. En sådan utveckling skulle enligt honom inte nödvändigtvis skapa kaos, utan kan tvärtom tvinga regionala aktörer till mer diplomati. Parsi jämför med Saudiarabien efter attackerna mot saudiska oljeanläggningar 2019. När Trump då markerade att angreppet inte var ett angrepp på USA, menar Parsi, insåg Riyadh att landet inte kunde räkna med att Washington automatiskt skulle föra krig mot Iran för saudiska intressen. — De valde diplomati när de inte längre kunde gömma sig bakom amerikansk militärmakt, säger Parsi. Han ser detta som ett möjligt mönster för hela regionen: om USA minskar sin roll som yttersta garant för olika allierades konflikter, kan de regionala staterna tvingas hitta egna former av balans och överenskommelser.

”Det handlade aldrig bara om anrikning”

Parsi går också längre än den vanliga debatten om Irans kärnprogram. Han hävdar att frågan om urananrikning inte är hela förklaringen till varför Israel och delar av Washington motsätter sig diplomati med Teheran. I stället menar han att den större frågan handlar om regional maktbalans. Han återger ett möte med en tidigare Mossadchef, där han enligt egen utsago fick höra att kärnan inte var anrikningen i sig utan risken för att USA skulle kunna utveckla en mer normal relation med Iran utan att Israel fick definiera villkoren. — Det här handlade aldrig om anrikning, säger Parsi. Enligt honom är Israels ”mardrömsscenario” att USA lämnar Mellanöstern som dominerande militär garant och att Israel då tvingas verka i en region där relationerna med Iran, Saudiarabien och andra grannar inte längre kan ske med USA som mellanhand. Parsi formulerar det som en kritik av Israels egen säkerhetsdoktrin. — Jag tror att Israels egen säkerhetsdoktrin är det verkliga existentiella hotet mot Israel, säger han.

AIPAC, tankesmedjor och krigskonsensus

I den senare delen av intervjun kopplar Parsi Iranfrågan till Washingtons politiska ekosystem. Han hävdar att Iran sedan 1990-talet varit en central mobiliseringsfråga för pro-israeliska lobbystrukturer, särskilt AIPAC, efter att Oslo-processen förändrade synen på Yassir Arafat och PLO. Parsi säger att Iran därefter blev en ny samlande fiendebild, användbar både för politisk mobilisering och finansiering. — Iran hade varit en mjölkkossa för AIPAC sedan 1994, säger han. Han beskriver också hur motståndet mot JCPOA fortsatte även efter att avtalet redan var slutet. Enligt Parsi var detta ett bevis för att problemet inte enbart handlade om avtalets tekniska detaljer, utan om ett bredare motstånd mot att USA och Iran skulle kunna normalisera sina relationer. Parsi berättar vidare att grundandet av Quincy Institute blev ett hot mot den etablerade utrikespolitiska konsensusen i Washington. Institutets idé var enligt honom att förena krigskritiska röster från både höger och vänster, i stället för att låta utrikespolitiken fortsätta domineras av en interventionistisk mittfåra. Han beskriver även hur han själv blivit föremål för hård kritik. Carlson hänvisar i inlägget till Bari Weiss och The Free Press, och Parsi säger i intervjun att en artikel där påstod att utrikesdepartementet undersökte honom för eventuell deportation. Enligt Parsi dementerade departementet senare att sådana planer fanns, åtminstone vid den tidpunkten.

Gaza som vändpunkt

Mot slutet av samtalet vidgas diskussionen till Gaza och USA:s ansvar för Israels krigföring. Parsi använder mycket skarpa ord och menar att USA till slut måste göra upp med sin egen roll. Han kritiserar särskilt Bidenadministrationens strategi att ge Israel sitt fulla stöd, ge landet omfattande stöd för att därigenom vinna inflytande över dess agerande. Enligt Parsi var detta fel tänkt från början eftersom USA redan hade betydande påtryckningsmedel mot Israel. — USA har ett enormt påtryckningsmedel mot Israel. Problemet är att vi inte har politiker med tillräcklig ryggrad att använda det, säger han. För Parsi hänger Gaza, Iran, baserna och lobbystrukturerna samman i en större fråga: vem som definierar amerikanska intressen i Mellanöstern. Han menar att frasen ”stå vid våra allierade” alltför ofta blivit ett sätt att göra andra staters intressen till amerikanska vitala intressen. Parsi vill bryta denna logik. USA bör enligt Parsi inte ha fiendskap med Israel, Saudiarabien eller Iran, utan ”sunda” relationer med så många länder som möjligt. Men det kräver, hävdar han, att Washington slutar låta villkorslösa garantier och regionala agendor styra amerikansk krigspolitik.

Carlson hävdar att Trump lade ner Butler-utredningen

Emil Fjellstedt — Sun, 14 Jun 2026 14:12:03 +0000

Tucker Carlson hävdar att Donald Trump själv lade ner Butlerutredningen om mordförsöket mot honom. Uppgiften tillbakavisas kraftigt av Dan Bongino, som säger att Carlson har misstolkat privata meddelanden och att påståendet är helt påhittat. Den konservative programledaren Tucker Carlson har väckt ny debatt om mordförsöket mot Donald Trump i Butler i Pennsylvania sommaren 2024. I en intervju med Mario Nawfal säger Carlson att han kommit över inlägg i sociala medier som enligt honom ska ha skrivits av skytten Thomas Matthew Crooks före dådet. Carlson hävdar att han kontaktade FBI-chefen Kash Patel och Dan Bongino sedan han tagit del av materialet. Enligt Carlson blev Bongino då ”hysterisk” och ”tydligt skräckslagen”. — Dan Bongino sade till mig att Trump lade ner Butlerutredningen. Det är ett faktum, sade Carlson i intervjun, enligt Mediaite. Carlson påstår vidare att Bongino, efter en lång rad textmeddelanden och telefonsamtal, ska ha hänvisat honom till Trump eftersom det enligt Carlson var presidenten själv som stoppade utredningen. — Det finns ingen bra förklaring till att lägga ner utredningen om mordförsöket mot en själv, sade Carlson. Mordförsöket inträffade vid Trumps kampanjmöte i Butler den 13 juli 2024. Trump träffades i örat, en åhörare dödades och två andra skadades allvarligt. Den misstänkte skytten, 20-årige Thomas Matthew Crooks, sköts ihjäl av säkerhetsstyrkor på platsen. Händelsen ledde till omfattande kritik mot Secret Service och lokala myndigheter efter uppgifter om flera säkerhetsmissar.

Bongino: Helt påhittat

Bongino avfärdar Carlsons version och säger att den saknar stöd i deras faktiska meddelanden. I sitt program uppgav han att textväxlingen inte visar att Trump lagt ner någon utredning, utan att Trump hade informerats och var nöjd med svaren han fått. — Han säger att presidenten lade ner Butlerutredningen. Det är helt och hållet påhittat, sade Bongino, enligt The Daily Beast. Bongino menar att Carlson i praktiken anklagar både honom och Trump för ett allvarligt brott utan att lägga fram bevis. Han uppgav också att han själv har de aktuella textmeddelandena och att de inte stöder Carlsons påstående. — Om du ska anklaga mig offentligt för ett federalt brott, och dessutom anklaga presidenten, måste du styrka det, sade Bongino.

Tvist om textmeddelanden

Konflikten rör i hög grad hur privata textmeddelanden mellan Carlson och Bongino ska tolkas. Carlson säger att han har kvar hela konversationen. Bongino har å sin sida publicerat vad han beskriver som de aktuella utdragen och menar att de visar motsatsen till Carlsons berättelse. Alex Jones har också lyft Carlsons uppgifter i en video på X, där han beskriver påståendet som ett stort avslöjande. I kommentarerna till inlägget hänvisar många användare samtidigt till Bonginos dementi och ifrågasätter Carlsons bevisning. Enligt tidigare rapportering har FBI beskrivit Crooks som ensam gärningsman. Samtidigt har mordförsöket fortsatt att omges av frågor och spekulationer, bland annat om skyttens motiv, hans digitala spår och de säkerhetsbrister som gjorde attacken möjlig. I nuläget står Carlsons anklagelse mot Bonginos dementi och de textmeddelanden som Bongino säger motbevisar historien. Carlson har ännu inte lagt fram någon fullständig dokumentation som styrker påståendet att Trump skulle ha stoppat utredningen.

This is one of Tucker's most explosive interviews about Trump, Iran, and who is actually in control of the U.S
He said Trump was pressured into a war he didn't want, knew it was a bad idea, understood it could wreck his presidency and blow up the global economy... and did it… pic.twitter.com/FO3kAC6xij — Mario Nawfal (@MarioNawfal) June 11, 2026

Berlin–Bagdad och den nya sidenvägen – kampen om Eurasien

Markus Andersson — Tue, 02 Jun 2026 14:27:05 +0000

Kampen om Eurasien har i över hundra år handlat om mer än territorier och militärallianser. Den har handlat om vem som kontrollerar järnvägar, hamnar, råvaruflöden, kreditgivning och de korridorer som binder samman Europas industriella kärna med Asiens landmassor. Berlin–Bagdad-järnvägen var ett av de tydligaste exemplen. Projektet skulle ge Tyskland en landväg till Osmanska riket och Persiska viken, och i förlängningen ge tillgång till råvaror och marknader bortom brittisk sjökontroll. I dag fyller Kinas Belt and Road Initiative – den nya sidenvägen – en liknande geopolitisk funktion. Den strategiska kärnan är densamma: den fysiska infrastrukturen avgör vilka länder som kan handla, försörja sig och bygga industri utan att vara beroende av sjövägar, finanssystem och flaskhalsar som andra makter kontrollerar. Järnvägar och hamnar är därför inte neutrala byggprojekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur. [caption id="attachment_231289" align="alignnone" width="640"] Historisk karta över Berlin–Bagdad-järnvägens ofullbordade delar vid första världskrigets utbrott. Karta: Okänd upphovsman/Wikimedia Commons (CC0).[/caption]

Järnvägen som utmanade sjöherraväldet

Efter Tysklands enande 1871 växte landet snabbt till en industriell och vetenskaplig stormakt. Den preussisk-tyska modellen byggde på god utbildning, lokal förvaltning, produktiv industri och ett stort antal banker som finansierade mindre företag och långsiktiga investeringar. Storbritanniens makt vilade samtidigt på dess sjöherravälde. Imperiet kunde kontrollera handelsvägar, råvaruflöden och sjötransporter över hela världen. Ett växande Tyskland, med behov av energi och råvaror, förblev därför sårbart så länge dess försörjningslinjer kunde strypas till havs. Berlin–Bagdad–Basra-projektet förändrade kalkylen. Järnvägen skulle binda samman Centraleuropa med Osmanska riket och Persiska viken, och ge Tyskland en möjlig landväg till råvaror, olja och marknader oberoende av brittiskt kontrollerade sjövägar. Uppslagsverket Britannica beskriver Bagdadjärnvägen som ett tyskfinansierat järnvägsprojekt genom Osmanska riket, med stor strategisk betydelse i upptakten till första världskriget. Ekonomen Richard Werner beskriver i en intervju med Tucker Carlson järnvägen som en nyckel till att förstå konflikten mellan sjömakt och kontinentalmakt. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att på 1990-talet ha myntat begreppet ”kvantitativa lättnader” (quantitative easing). — Planen utvecklades på investerings- och ingenjörssidan av Siemens och finansierades av Deutsche Bank – alltså planen att bygga järnvägen Berlin–Bagdad–Basra, säger Werner.

Kontroll över landmassan

Berlin–Bagdad-järnvägen blev därmed mer än ett transportprojekt. Den hotade själva mekanismen bakom det brittiska imperiets makt: möjligheten att via sjövägar, blockader och kontroll över de globala handelsflödena påverka andra länders utveckling. Sjömakter kontrollerar hamnar, sund och farleder och kan upprätthålla blockader. Kontinentalmakter försöker i stället skapa järnvägar, landkorridorer och regionala handelsnätverk som inte lika enkelt kan stoppas från haven. Den brittiska blockaden mot Tyskland efter vapenvilan i första världskriget visade hur sårbart ett industriland blir när försörjningen kan strypas från havet. — Om den hade färdigställts i tid skulle den i praktiken ha neutraliserat den brittiska sjödominansen, säger Werner om Berlin–Bagdad-järnvägen. [caption id="attachment_231290" align="alignnone" width="640"] Karta från Halford Mackinders Democratic Ideals and Reality, 1919. Karta: Halford Mackinder/Wikimedia Commons[/caption] Den brittiske geografen Halford Mackinder formulerade i början av 1900-talet tanken att kontrollen över Eurasiens inre delar kunde bli avgörande för global makt. Hans Heartland-teori satte ord på samma grundfråga: den makt som kan binda samman Europas industriella kärna med Eurasiens råvaror och landmassor får ett strategiskt övertag som sjömakter måste försöka förhindra. Historiskt handlade detta om Tyskland, Osmanska riket och Ryssland. I dag handlar det om Kina och de korridorer som knyter samman Asien, Europa, Mellanöstern och Afrika.

Vår tids Berlin–Bagdad-järnväg

Belt and Road Initiative är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Precis som Berlin–Bagdad-järnvägen utmanade en ordning byggd på sjöherravälde, skapar den nya sidenvägen alternativa vägar genom världsekonomin. Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. I ett skarpt konfliktläge kan sådana flaskhalsar utnyttjas för att störa kinesisk handel och energiförsörjning. Landbaserade rutter genom Centralasien, Ryssland, Iran och andra regioner minskar därför sårbarheten mot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden. — Vad är den moderna Berlin–Bagdad-järnvägen? Svaret är Belt and Road Initiative, den nya sidenvägen, säger Werner. [caption id="attachment_231291" align="alignnone" width="640"] Godståg vid Alashankou-stationen vid gränsen mellan Kina och Kazakstan. Foto: Republiken Tatarstans representation i Kazakstan/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).[/caption]

Kina som strategisk huvudfråga

Dagens konflikt med Kina bör därför ses som en fortsättning på ett historiskt mönster. Frågan är inte bara vem som exporterar mest eller vem som har störst militärbudget, utan vem som bygger de transportleder, kreditsystem och försörjningsvägar som andra länder blir beroende av. Flera av dagens konfliktlinjer bör därför förstås mot bakgrund av Kinas uppgång. Amerikanska makthavare betraktar Kina som den främsta strategiska utmaningen, på liknande sätt som brittiska imperieplanerare tidigare såg Tyskland som hotet mot den egna världsordningen. — Jag tror att det slutgiltiga målet är Kina, säger Werner. Kina har blivit den makt som kan utmana USA ekonomiskt, teknologiskt och infrastrukturellt. Konkurrensen behöver i sig inte vara ett problem. Tvärtom skulle handel och samarbete kunna gynna båda sidor. Konflikten uppstår när Kinas uppgång tolkas som ett strategiskt hot som måste begränsas.

Industrin som byggde rivalen

En avgörande del av utvecklingen är USA:s egen roll i Kinas industriella uppgång. Under flera decennier flyttades produktion, kapital och teknik till Kina. Företag tjänade på lägre kostnader, men den amerikanska industribasen försvagades samtidigt som Kina byggde upp den kapacitet som i dag gör landet till en självständig konkurrent. Werner jämför utvecklingen med amerikanska investeringar i Tyskland under 1920- och 1930-talen. I båda fallen byggdes en blivande motståndare upp ekonomiskt genom kapital, kunnande och tekniköverföring. — USA hade egentligen inte behövt flytta merparten av sin produktion till Kina överhuvudtaget, säger Werner. På kort sikt var utvecklingen lönsam för företag och finansintressen. På längre sikt stärkte den Kina till en nivå där landet inte längre behöver utländsk teknik på samma sätt, samtidigt som amerikanska arbetare, medelklass och industriell självständighet försvagades.

Krediter, banker och nationell utveckling

Infrastrukturfrågan är även kopplad till bankväsendet. Tysklands, Japans och Kinas historiska framgångar byggde i hög grad på decentraliserad kreditgivning: lokala banker som finansierade små och medelstora företag, industri och produktiva investeringar. I ett sådant system styrs krediter mot verklig produktion och långsiktig utveckling. I ett centraliserat system hamnar pengarna lättare i spekulation och tillgångsbubblor, samtidigt som kontrollen uppifrån ökar. Skillnaden avgör vilka samhällen som kan bygga självständig industri och vilka som blir beroende av externa finanscentra. — Man behöver tusentals små lokala banker som lånar ut till små företag. Modellen bygger på decentraliserat beslutsfattande, säger Werner. Den preussiska modellen för lokal kreditgivning fördes enligt Werner vidare till Japan och därefter till Kina under Deng Xiaoping. Resultatet blev fyra decennier av snabb ekonomisk utveckling, industriell uppbyggnad och att hundratals miljoner människor lyftes ur fattigdom.

Kampen om världsekonomins vägar

Det som binder samman Berlin–Bagdad-järnvägen och den nya sidenvägen är därför kampen om världsekonomins vägar. Om en kontinental industrimakt kan bygga egna landvägar till råvaror, energi och marknader minskar sjömaktens förmåga att styra världshandeln. Transportleder och banker blir därmed politiska vapen. Järnvägar, hamnar och kreditsystem avgör vilka samhällen som kan utvecklas självständigt och vilka som förblir beroende av externa maktcentra. Att den nya sidenvägen väcker sådan oro beror på att den binder samman länder, öppnar alternativa försörjningsvägar och skapar ett eurasiskt nätverk utanför den gamla sjömaktens fulla kontroll. Den utgör vår tids Berlin–Bagdad-järnväg – och en av nycklarna till att förstå stormaktspolitiken kring Kina.

Belt and Road – Kinas väg ut ur dollarfällan

Markus Andersson — Thu, 28 May 2026 15:25:01 +0000

Belt and Road är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Initiativet handlar inte bara om byggprojekt, utan om hur handel, finansiering och geopolitisk självständighet hänger samman. Kinas president Xi Jinping lanserade Belt and Road Initiative 2013. Världsbanken beskriver satsningen som ett omfattande program för handel, investeringar och regional integration, med stora konsekvenser för infrastrukturen och utvecklingen i berörda länder. Den strategiska betydelsen ligger i att fysisk infrastruktur avgör vilka länder som kan handla, investera och försörja sig utan att vara beroende av de kanaler som domineras av andra makter. Vägar, järnvägar, hamnar och energikorridorer är därför inte neutrala tekniska projekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur. [caption id="attachment_231286" align="alignnone" width="640"] Karta över kinesiska Belt and Road-projekt 2018. Karta: Lena Appenzeller, Sabine Hecher, Janine Sack/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).[/caption]

En parallell väg genom världsekonomin

Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. Sådana flaskhalsar kan utnyttjas för att störa kinesisk handel i ett skarpt konfliktläge. Landbaserade rutter genom Centralasien, hamninvesteringar och järnvägar minskar därför sårbarheten gentemot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden. I en längre intervju med Tucker Carlson fördjupar ekonomen Richard Werner denna analys. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att ha myntat uttrycket ”quantitative easing” på 1990-talet. Han beskriver Belt and Road som Kinas moderna svar på en världsordning där USA:s valuta, finansinstitutioner och sjömilitära makt länge har gett Washington ett avgörande inflytande över andra länders utvecklingsvägar. — Det handlar å ena sidan om logistik för att säkra stabila och effektiva försörjningsvägar mellan Kina och resten av världen, säger Werner i intervjun.

Vägen bort från dollarn

Den andra delen av frågan rör dollarn. Sedan USA 1971 övergav dollarns direktkoppling till guldet – den så kallade Nixonchocken – växte ett system fram där dollarn behöll sin centrala roll genom oljemarknaden, amerikanska statspapper och Bretton Woods-institutionernas efterkrigsordning. Kina tjänade länge stora summor i dollar på sin export och placerade en betydande del av reserverna i amerikanska statspapper. Det passade USA, men innebar samtidigt att Kina hamnade i en strategisk beroendeställning: landets överskott bands till ett finansiellt system där Washington behöll den institutionella kontrollen. — Projektet fungerar även som ett sätt för Kina att göra sig oberoende av dollarn, säger Werner om Belt and Road. Petrodollarsystemet knöt oljehandeln, särskilt via Saudiarabien, till dollarn och ledde till att överskott återinvesterades i amerikanska statspapper. Denna ordning utmanas i dag av Kina, BRICS-länderna och andra stater som söker alternativ till dollardominansen. [caption id="attachment_231288" align="alignnone" width="640"] Federal Reserve Bank of New York i New York. Foto: Kidfly182/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).[/caption]

Statspapper som ett löfte

Ett av de mest tekniska men centrala resonemangen rör amerikanska statspapper. Utländska stater som köper amerikanska statsobligationer får inte nödvändigtvis en fysisk tillgång. Federal Reserve Bank of New York beskriver själv sina förvarings- och kontotjänster åt centralbanker, regeringar och internationella institutioner. Om statspapper och reserver hålls i amerikanska system blir de inte bara finansiella tillgångar, utan också möjliga verktyg för kontroll. — När andra länder köper amerikanska statspapper får de i praktiken bara ett löfte om framtida betalning, säger Werner. Denna insikt växte fram i Kina. Landet kunde inte i längden samla på sig dollaröverskott och återinvestera dem i ett system där USA samtidigt behöll den institutionella kontrollen över infrastrukturen. Belt and Road erbjöd en annan användning av dollarreserverna: att finansiera konkreta projekt i länder som Kina vill knyta närmare sig.

IMF-systemet som kontrollmekanism

Belt and Road måste också förstås mot bakgrund av IMF:s och Världsbankens roll i utvecklingsländer. Dessa institutioner har i praktiken ofta tvingat länder till åtstramningar, skuldsättning och utförsäljningar, snarare än att bidra till genuint självständig utveckling. Som exempel tar Werner upp Asienkrisen 1997–1998 och Thailand, där han själv säger sig ha analyserat läget på uppdrag av Asiatiska utvecklingsbanken. Thailand drogs in i ett dollarberoende genom fast växelkurs, kortfristig upplåning i dollar och efterföljande valutakris. När landet sedan blev sårbart kom IMF in med villkor om åtstramningar och försäljning av tillgångar. — Det var uppenbart ett system för att sänka landet, säger Werner. Mönstret fungerar som en kontrollmekanism: först skapas en skuldfälla, sedan kommer krisen, därefter krävs åtstramningar och försäljningar till utländska aktörer. Ur det perspektivet blir Belt and Road ett alternativ till den västerländska institutionella modellen. — Belt and Road-initiativet har erbjudit, och erbjuder fortfarande, ett alternativ till detta rovaktiga system, säger Werner. [caption id="attachment_231287" align="alignnone" width="640"] Containerterminal i Yangshan-hamnen utanför Shanghai. Foto: Bruno Corpet/Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0).[/caption]

Infrastruktur som finansiellt oberoende

Infrastruktur är därför en väg till finansiellt oberoende. Genom Belt and Road kan Kina både hjälpa mottagarländer att bygga fysisk infrastruktur och använda sina reserver på ett sätt som minskar beroendet av amerikanska statspapper. För mottagarländerna kan projekten erbjuda vägar, broar, hamnar och järnvägar som stärker den egna ekonomin. För Kina blir de en väg till försörjningssäkerhet, inflytande och minskat dollarberoende. — Inom ramen för initiativet lånade Kina ut pengar till andra länder, men för specifika projekt som bygger upp infrastruktur och därför också hjälper dessa länder, säger Werner. Satsningen har samtidigt mött motåtgärder. Länder som velat ansluta sig har utsatts för politiskt tryck från USA och EU. Italien, som under en period var anslutet till Belt and Road, är ett exempel på hur kontroversiellt det är när västländer knyter tätare band till Kina genom infrastruktur.

Iran och flaskhalsarna kring Kina

Iran ingår i samma större mönster. Landet är en strategisk energipartner för Kina, och konflikter kring Iran handlar inte enbart om regional säkerhetspolitik. De berör också försörjningsvägar, energiflöden och försöken att störa Kinas eurasiska nätverk. — Ett krig mot Iran skulle kunna ses som en del av de motåtgärder som egentligen riktas mot Kina, säger Werner. Den som kontrollerar pengar, skulder, handelsvägar och transportflöden kan också påverka andra länders politiska handlingsutrymme. Belt and Road framstår därmed inte enbart som ett kinesiskt prestigeprojekt, utan som ett försök att skapa en parallell infrastruktur för handel, finansiering och utveckling. Frågan är därför större än Kina. Den handlar om huruvida utvecklingsländer även i framtiden ska vara beroende av dollar, IMF-program och sjövägar kontrollerade av USA:s allierade – eller om de ska kunna välja andra finansiella och fysiska vägar in i världsekonomin.

Richard Werner: Krig banar väg för digital kontroll

Markus Andersson — Sat, 23 May 2026 14:10:00 +0000

Den tyske ekonomen Richard Werner hävdar att krig, finanskriser och digitala centralbankspengar ingår i en bredare rörelse mot centraliserad kontroll. I en längre intervju med Tucker Carlson varnar han för att kommande kriser kan användas för att pressa fram ett nytt digitalt penningsystem.

Werner är professor i bank- och finansfrågor och har länge profilerat sig som kritiker av centralbankernas makt. Han är bland annat känd för att ha myntat uttrycket ”quantitative easing” på 1990-talet och för sin forskning om hur banker skapar krediter.

I intervjun, som kretsar kring krigspropaganda, banker, Iran, Kina och digitala valutor, lägger Werner fram en långtgående maktanalys. Kärnan i resonemanget är att den som kontrollerar kreditgivningen också kontrollerar ekonomins riktning – och därmed i förlängningen samhällsutvecklingen.

Varnar för krigspropaganda

Samtalet börjar i historien. Carlson tar upp sänkningen av passagerarfartyget Lusitania 1915 och beskriver den som ett exempel på hur opinionen kring krig kan formas genom starka berättelser om fienden. Werner utvecklar resonemanget och hävdar att händelsen bidrog till att skapa en tyskfientlig opinion i USA inför landets inträde i första världskriget.

Enligt Werner visar sådana historiska exempel hur svårt det är för vanliga människor att föreställa sig att mäktiga aktörer medvetet skulle kunna driva fram krig.

— Vanliga människor vill inte ha krig i något land. De flesta människor är goda, sade Werner i intervjun.

Han påstår att falska förevändningar återkommande har använts för att få länder att gå in i större konflikter. I intervjun kopplar han denna historiska modell till dagens konflikter och varnar för att en enda välplacerad händelse, förstärkt av medier och propaganda, kan räcka för att förändra opinionen.

— Bara en ondskefull och framgångsrik falsk flagg-operation, förstärkt med falsk information i medierna, är tyvärr fortfarande tillräckligt, sade han.

Iran och Venezuela i Kinas skugga

Werner beskriver de senaste konflikterna kring Iran och Venezuela som delar av ett större geopolitiskt mönster. Enligt hans analys handlar det inte enbart om enskilda regimer eller specifika regionala konflikter, utan om resurser, strategiska handelsvägar och maktbalansen gentemot Kina.

Han pekar särskilt på Kinas infrastruktursatsningar och ekonomiska expansion som en parallell till tidigare epoker där stormakter försökt bryta eller kontrollera handelsförbindelser. I intervjun återkommer han flera gånger till hur konflikter, sanktioner och regimskiften kan fungera som verktyg för att hindra konkurrerande maktblock från att växa sig för starka.

Påståendena är långtgående och bygger i stor utsträckning på Werners egen historiska och ekonomiska tolkning. Intervjuns kärna är inte en enskild prognos, utan hans bredare tes: att krig och kriser ofta ger beslutsfattare möjligheter att införa åtgärder som annars hade mött starkare motstånd.

”Den som tillhandahåller pengar har makt”

Mot slutet av samtalet flyttar Werner fokus från geopolitik till bankväsendet. Han menar att makten över kreditgivningen är en av de mest avgörande politiska maktfrågorna, eftersom nya pengar i praktiken skapas genom bankernas utlåning.

— Den som tillhandahåller pengar har makt att välja vem som får dem, hur mycket de får och för vilka ändamål, sade Werner.

Av det skälet försvarar han små lokala banker och kritiserar den långvariga trenden mot större banker, färre institut och mer centraliserad finansmakt. När lokala banker försvinner, menar han, flyttas besluten om kredit och investeringar längre bort från lokalsamhällen och företagare.

Werner hävdar att detta i praktiken slår mot medelklassen och den produktiva ekonomin. En decentraliserad bankstruktur skulle enligt honom sprida makten över kreditgivningen och göra ekonomin mindre sårbar för politiskt styrda bubblor och kriser.

CBDC beskrivs som digital kontroll

Den skarpaste varningen riktar Werner mot digitala centralbankspengar, ofta kallade CBDC. Han avfärdar argumentet att centralbankernas digitala valutor framför allt handlar om teknisk modernisering.

— De lanseras som CBDC, centralbankers digitala valutor. Jag kallar det centralbankernas digitala kontroll, sade han.

Enligt Werner är det inte den digitala formen som är ny. Pengar på bankkonton är redan till stor del digitala. Enligt honom är ordet ”central” det avgörande. Om pengarna blir programmerbara och tillståndsbaserade kan användningen i teorin begränsas efter plats, tid, person eller ändamål.

— Vi är på väg mot digitala kontrollsystem där vi inte längre har kontroll över våra likvida tillgångar, varnade Werner.

Han kopplar utvecklingen till kriser, inflation och krigslägen. I ett sådant politiskt klimat kan befolkningar enligt honom lättare pressas att acceptera lösningar som annars skulle uppfattas som ett hot mot friheten.

— Det förverkligar en totalitär diktators dröm, sade Werner om ett fullt ut programmerbart penningsystem.

Intervjun avslutas med en bredare varning för centraliserad makt. Werners poäng är att den ekonomiska friheten inte främst avgörs av tekniska betalningslösningar, utan av vem som ytterst kontrollerar kredit, pengar och rätten att använda dem.

Se hela intervjun här

Carlson varnar för spricka i MAGA efter Massies förlust

Markus Andersson — Thu, 21 May 2026 14:29:03 +0000

Tucker Carlson riktar hård kritik mot Donald Trump och vad han beskriver som Republikanernas pro-israeliska donatornätverk efter Thomas Massies förlust i det republikanska primärvalet i Kentucky. I ett nytt avsnitt på X beskriver han resultatet som ett tecken på att America First-rörelsen har trängts undan – medan opinionsmätaren Richard Baris varnar för att MAGA-koalitionen redan håller på att splittras. Den tidigare Fox News-profilen publicerade på onsdagen ett nära 90 minuter långt program om valet i Kentuckys fjärde kongressdistrikt, där den sittande republikanske kongressledamoten Thomas Massie förlorade mot Ed Gallrein. Carlson beskriver inte förlusten som ett vanligt primärvalsresultat, utan som en symbol för ett djupare maktskifte inom den amerikanska högern. Massie har länge profilerat sig som libertariansk America First-republikan, kritiker av utländskt bistånd och motståndare till flera israelrelaterade stödpaket. Carlson hävdar att just detta gjorde honom till måltavla för pro-israeliska donatorer och grupper inom det republikanska etablissemanget. — Av 217 republikaner i kongressen är Thomas Massie den ende som aldrig har tagit emot pengar från Israellobbyn, sade Carlson i programmet.

”Inte Israel – utan USA:s relation till Israel”

Carlson ägnar en stor del av monologen åt att beskriva vad han ser som en klyfta mellan Trumps vallöften och den politik som enligt honom nu förs i Washington. Han återkommer till löftet om att sätta amerikanska väljare först, men menar att Trumpadministrationen i stället har låtit utrikespolitik, Israel och donatorintressen dominera. Han kopplar även Massies förlust till den infekterade Epsteinfrågan, där Massie krävt ökad insyn. Enligt Carlson var just kravet på öppenhet ett av de bärande löftena bakom Trumps politiska återkomst. — Varför skulle Donald Trump stoppa inte bara en utredning, utan varje samtal om mannen som förkroppsligar den korruption han valdes för att stoppa? frågade Carlson retoriskt. I programmet spelar Carlson också upp klipp där Massie avvisar anklagelser om antisemitism och säger att han inte kritiserar judar som grupp, utan politiskt inflytande och USA:s relation till Israel. Carlson gör samma åtskillnad i sin egen kommentar. — Thomas Massie kritiserade inte Israel, utan USA:s relation till Israel, och det får inte tillåtas, sade Carlson.

Baris: Valet köptes genom ”en vansinnig mängd pengar”

I programmets andra del intervjuar Carlson opinionsmätaren Richard Baris, som driver Big Data Poll. Baris beskriver primärvalet som ovanligt dyrt för att gälla ett kongressdistrikt och menar att pengarna inte bara köpte reklam, utan också en hel berättelse om lojalitet mot Trump. [caption id="attachment_231046" align="alignnone" width="640"] Tucker Carlson intervjuar opinionsmätaren Richard Baris i programmet. Foto: faksimil/Tucker Carlson Network/X.[/caption] — Det här var en vansinnig mängd pengar – och vad får man för det?, sade Baris. Han hävdar att kampanjen mot Massie gjordes till en fråga om huruvida Massie var ”tillräckligt lojal” mot Trump och partiet, snarare än om hans sakpolitiska linje. Enligt Baris hade Massie däremot starkt stöd bland yngre republikanska väljare. — Thomas Massie besegrade Ed Gallrein bland yngre väljare med tre mot en – tre mot en, inte två mot en, sade Baris. Baris beskriver därför resultatet som en pyrrhusseger för de krafter som ville få bort Massie. På kort sikt vann de primärvalet, men enligt honom riskerar metoden att förstärka den generationsspricka som redan finns inom partiet. — Det här är en pyrrhusseger som de kommer att få lida för senare, sade han.

Unga väljare uppges ta avstånd från MAGA

Baris menar att allt fler yngre Trumpväljare uppfattar Israel- och Iranpolitiken som ett avsteg från den America First-linje de trodde att Trump företrädde. Han beskriver även Epsteinfrågan och utrikespolitiken som två slag mot MAGA-rörelsens sammanhållning. — Ett krig mot Iran skulle kunna spräcka koalitionen, det skulle kunna splittra Republikanska partiet, och det är helt enkelt inte värt det, sade Baris. Enligt Baris visar hans mätningar att utrikespolitik inte har legat i toppen av väljarnas prioriteringar under Trumps mandatperiod. Han hävdar också att många väljare anser att administrationen fokuserar för mycket på utrikespolitik och för lite på inrikesfrågor. — MAGA har inte bara splittrats; frågan om huruvida det är splittrat är redan avgjord, sade han. Det har splittrats, krympt och förändrats. Baris kopplar förändringen särskilt till yngre väljare. Han säger att yngre väljare tidigare i hög grad identifierade sig som MAGA eller America First-republikaner, men att den andelen enligt hans mätningar har fallit kraftigt. — Om du tillhörde millenniegenerationen, 30 till 45 år, identifierade du dig till 66 procent som MAGA. Nu är det omkring 40 procent, sade Baris.

En intern strid om partiets framtid

Carlson och Baris framställer Massies förlust som en varningssignal snarare än som en stabilisering av Republikanerna. Carlson går längst och säger att resultatet visar hur långt partiet har avlägsnat sig från den rörelse som samlade många väljare bakom Trump 2024. — Detta är uppenbarligen slutet för MAGA, vad nu det var, men det är också slutet för det Republikanska partiet så som vi trodde att vi kände det, sade Carlson. Baris gör en liknande analys, men baserar den på opinionsmätningar. Han menar att äldre, mer etablissemangstrogna väljare fortfarande dominerar republikanska primärval, medan yngre väljare – som enligt honom i större utsträckning motsätter sig krigspolitik och utländskt inflytande – inte röstar i samma utsträckning. — Republikanerna måste inse att millenniegenerationen snart kommer att vara den dominerande väljargruppen, snabbare än folk tror, sade Baris. För Carlson blir slutsatsen att Massies nederlag kan visa sig bli ett större problem för partiets framtid än vad segern för Gallrein först antyder. Enligt honom har primärvalet blottlagt en konflikt om yttrandefrihet, utländskt inflytande, krigspolitik och vilka den republikanska rörelsen egentligen finns till för.