Stefan Sigfried – Nya Dagbladet

”Kinas system visar vad väst har glömt”

Osignerad — Thu, 04 Jun 2026 11:16:45 +0000

Kineserna blev intresserade av en bok jag skrivit, China Unbeatable?, så jag fick träffa några från kinesiska ambassaden i Sverige. De gav mig boken The Governance of China av Xi Jinping. En bok med torra politiska tal, tänkte jag, så jag var inte särskilt intresserad – men jag hade ju lovat att titta i boken. Men läsningen blev betydligt mer engagerande än jag hade förväntat mig. Boken är stundtals krävande, eftersom den introducerar många nya idéer och begrepp som gradvis måste falla på plats innan helhetsbilden blir tydlig. När sambanden väl börjar framträda blir Kinas snabba utveckling emellertid begriplig. Det som träder fram är nämligen ett heltäckande och praktiskt systemtänkande kring styrning, utveckling och långsiktig planering av ett samhälle. Upplevelsen av att läsa The Governance of China blev lik den jag hade när jag för flera decennier sedan läste boken Demokratisk linje, en samling texter och tal av Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Den boken förändrade min förståelse av socialdemokratin genom att visa hur ett starkt moraliskt engagemang, genom årtionden av politisk kamp för ett bättre liv för vanliga människor, skapade ett gott folkhem. Få böcker har berört mig så djupt. Den sällsynta gåva som dessa två böcker delar är denna: de omorienterar dig. De ger dig en ny lins som väcker till insikt om att det handlar om att ha politiker som drivs av viljan att bygga ett samhälle med människorna i centrum. I takt med att socialdemokratin glömt bort sitt ideologiska arv har fokus på den vanlige svensken försvunnit. Trygga gator, låga elpriser, hopp om framtiden i en tid där AI oroar alltfler och en sjukvård man kan lita på – viktiga basfrågor har hamnat i skymundan för frågor som att utveckla EU, föra krig i Ukraina och annat som medelsvensson inte kan relatera till. Kontrasten mot The Governance of China kunde inte vara större, för där är ett genomgående tema att ”vi måste alltid sätta folket främst” (s. 20, 120, 141). Att det inte är tom retorik förstår man genom vad Kina gör i praktiken. Där lyfter man 800 miljoner ur fattigdom och inför skydd för arbetare som förlorar sina jobb på grund av AI. I Sverige gör vi pensionärer fattigare och dödar ungdomars dröm om att kunna köpa en bostad medan en redan rik elit bara blir allt rikare och mäktigare. Det jag fann i The Governance of China var just det som vänstern i väst har tappat bort: förståelsen av ideologins avgörande betydelse för att vanliga människors goda liv ska bli det som prioriteras. Tage Erlander uttryckte detta mycket tydligt när han skrev:

”Sambandet mellan ideologi och praktisk politik (är) så starkt, att en vilsenhet inom ideologin försvagar partiets möjligheter att fungera som den drivande kraften i samhällsutvecklingen.”

Den verkliga politiska kampen är därför alltid ytterst en kamp mellan olika ideologier – något som Olof Palme förstod väl. Han deltog intensivt i idédebatten därför att ”vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft, och vi är djärva nog att önska förändring därför att förändringen kan göra utopier till verklighet”. Det är tydligt att Kina strävar mot de utopier som socialdemokratiska politiker en gång strävade efter, men som de i dag inte tycks tro är möjliga. Målet i Kina formuleras däremot tydligt: att ”säkerställa att moderniseringens vinster delas av alla på ett rättvist sätt ... genom att främja gemensamt välstånd, tillämpa en människocentrerad utvecklingsfilosofi, förbättra inkomstfördelning och sociala trygghetssystem samt stärka grundläggande offentliga tjänster” (s. 121). Nostalgiskt konstaterar man att det var just detta som socialdemokratiska ledare en gång strävade efter. Denna vilja att bygga ett land finner man nu i stället i boken The Governance of China och i Kinas femårsplaner. I den senaste femårsplanen har artificiell intelligens gått från att vara ett teknikområde bland många till att bli själva motorn för en bred industriell omvandling. Analytiker vid Stanforduniversitetets DigiChina-program beskriver AI i Kina som ”den organiserande logiken för en bred industriell omvandling”. I den senaste femårsplanen nämns AI 52 gånger och har dessutom fått en egen ”AI+”-strategi. Femårsplanen innehåller mycket höga mål för forskning och innovation, bland annat över 7 procents årlig ökning av investeringarna i forskning och utveckling samt ”extraordinära åtgärder” för att stärka Kinas teknologiska självständighet. Satsningarna handlar inte bara om dagens teknik utan om att leda utvecklingen inom framtidsområden som kvantteknologi, fusionskraft, hjärn-datorgränssnitt, halvledare, nya material, flyg- och rymdindustri samt bioteknik. Ambitionen är tydlig: Kina vill inte längre följa andra länders utveckling utan forma nästa steg i den industriella utvecklingen. Planen innehåller dessutom 20 bindande sociala välfärdsmål och kopplas till en bredare strategi för ”högkvalitativ befolkningsutveckling”, där både ökade födelsetal och utvecklingen av en ”silver economy” för ett åldrande samhälle ses som viktiga delar för att bygga framtiden. Sverige hade inga femårsplaner som Kina, men efterkrigstidens socialdemokrati byggde miljonprogrammet och satsade stort på kärnkraft. Då fanns en förståelse för det Kina förstår: att långsiktig statlig planering är nödvändig för brett välstånd. Än bättre blir samhällsbygget om man har verklighetsförankrade teorier och starka mekanismer för återkoppling. I boken The Governance of China finner vi båda dessa saker. Boken ger teorier för hur samhällen fungerar och bör organiseras, den ”ger oss grundläggande vägledning för att föra partiets och landets sak framåt i den nya eran” (s. 7). Kring detta byggs sedan ett omfattande ramverk med modeller och strategier som Five-Sphere Integrated Plan, Four-Pronged Comprehensive Strategy, Ten Clarifications, Fourteen Commitments, Thirteen Achievements, Two Integrations, Six Musts och mycket annat. Vikten av korrekt återkoppling från verkligheten finner vi också, alltså att ett samhälle inte kan styras effektivt utan att ”söka sanning i fakta” och förstå ”sanningens kraft” (s. 125, 127, 609). Just denna strävan att se verkligheten sådan den faktiskt är framträder mycket tydligt i boken. När tron på marknaden blir dogmatisk försvinner däremot förmågan att förstå vad som faktiskt händer, att hitta sanning i fakta. Det gäller inte minst synen på pengar och ekonomi. Om vi glömmer att pengar i bästa fallet bara är en representation av verkliga värden förlorar vi snabbt kontakten med verkligheten – något som blivit allt tydligare i västvärlden där pengar regelbundet sätts före människor. The Governance of China presenterar ett radikalt annat synsätt och varnar för ”pengadyrkan”, och i stället för kortsiktig finansiell exploatering betonas den reala ekonomin: ”när vi strävar efter ekonomisk tillväxt måste vi fortsätta fokusera på den reala ekonomin” (s. 6, 31). Denna helt grundläggande insikt har jag även diskuterat i min artikel ”Trealth är den verkliga rikedomen som västvärlden glömt”.

”Marknaden är en usel herre men en god tjänare.”

I väst glömde ledare successivt bort den historiska kamp som en gång byggde ett bra samhälle för medelsvensson. I stället omfamnades privatiseringar, avregleringar och en närmast religiös tro på marknadens självreglerande kraft. Marknaden började betraktas inte som ett verktyg för samhället (som i Kina) utan som en mirakulös kraft i sig själv. Man glömde bort att marknaden är en usel herre men en god tjänare. Erfarenheten visar att den västerländska föreställningen om Adam Smiths osynliga hand som skapare av balans, om den bara lämnas i fred, inte stämmer. I stället öppnar den för ett fåtal mycket intelligenta personer med bristande empatisk förmåga att skapa egna enorma förmögenheter. Kina har mycket vist valt att behålla marknaden som tjänare under samhällets strategiska styrning. Jag ser dock två hot som Kina måste hantera: En rik elits maktövertagande. Ekonomisk makt omvandlas till politiskt inflytande, som ju skett i väst. Ingripandet mot Jack Ma visar dock att Kinas ledare förstår hotet från en liten rik elit, driven av egenintresse och med en stor tilltro till sin egen förträfflighet. Historieglömskan. När framsteg väl har uppnåtts börjar människor snart se dem som självklara och tappar förståelsen för den kamp som gjorde dem möjliga. Sverige är ett varnande exempel på detta. När generationerna som byggde folkhemmet försvann tappade folket minnet av varför stark samhällsstyrning behövdes. Många kunde då övertygas om att mindre planering, avregleringar och större tillit till marknaden automatiskt skulle leda till bättre resultat. Man förstod inte att detta bara var kampen i en ny form. Precis som det beskrivits: ”Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia. ... kort sagt, förtryckare och förtryckta, stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp.” Den som tror att kampen är över har redan förlorat. The Governance of China visar en tydlig medvetenhet om denna fara. Genom hela boken återkommer nämligen betoningen på vaksamhet, ideologisk kontinuitet och människocentrerad utveckling. Det talas om att ”tillämpa partiets stora grundaranda”, att ”säkerställa att våra yngre generationer förblir hängivna partiet, landet, folket och socialismen”, att ”genomföra folkbildningsinsatser om partiets historia”, om vikten av ”att stärka den politiska vägledningen” och att man ”måste upprätthålla den rätta politiska inriktningen” (s. 3, 47, 284, 293, 575). Inte nog med det: Kina förstår också att man inte kan slå sig till ro trots sina framgångar och sitt redan starka ideologiska ramverk. Därför betonas om och om igen behovet av att fortsätta utveckla teorier. Man behöver skapa ”en pool av talangfulla filosofer och samhällsvetare”, påminner om att ”det inte finns något slut på teoretisk innovation”, och uppmanar till att ”kontinuerligt utforska lagarna bakom ekonomisk och social utveckling”, att ”aldrig koppla bort sig från innovation i teori och praktik”, och att ”utforska innovativa teorier och praktiker” (s. 19, 46–47, 110, 143, 609). Sverige driver okontrollerat under marknadsvindar. I Kina styr de med stor insikt och kraft om hur världen fungerar, mot det folkhem vi en gång började bygga men kastade bort för att vi glömde att kampen för folkets väl är evig. Stefan Sigfried

”Enade vi stå, söndrade vi falla”

Osignerad — Wed, 22 Apr 2026 11:10:11 +0000

Född 1955 och uppvuxen på 60- och 70-talet, stor beundrare av socialdemokraterna som byggde ett folkhem som fungerade så bra för mig när jag var ung – men uruselt på flera områden nu när man blivit pensionär – är det svårt att förstå hur det kunnat bli som det blivit. Vi röstar, men resultatet blir detsamma. Politik har slutat lyssna på väljarna och driver istället abstrakta idéer som inte har något att göra med våra vardagsproblem. Avvecklar fungerande kärnkraft – svensk ingenjörskonst som bäst! – och bygger vindkraft som ju bara ger el om det blåser och ställer till med problem för de som bor kring vindkraften. Vi prackas på ett värdelöst covidvaccin som inte ens fick kallas vaccin förrän man nedgraderade definitionen på vaccin. Och nu hör man rapporter om dess biverkningar samtidigt som billigt, säkert och effektivt Ivermektin motarbetas. Vi satsar miljarder på ett värdelöst krig i Ukraina som ju absolut inte handlar om att försvara demokratin. Kriget handlar om att bevara EU:s makt och om pengar. Nu har vi börjat få censur också så vi inte ska kunna diskutera dumheterna som politikerna gör. Till och med att personer som Jacques Baud, Xavier Moreau, Hüseyin Doğru, Alina Lipp, Thomas Röper m.fl. får sina bankkonton frysta, kreditkort blockerade och förbjuds att resa inom EU – trots att de inte begått något brott, bara uttryckt åsikter som är obekväma för EU:s ledare. Politikerna känns likadana oavsett färg och löften bryts – vi skulle inte gå med i Nato, ändå gjorde vi det. Demokratin har blivit ett tomt argument för att tysta klagomål: ”Du får ju rösta, så rösta bort dem du inte gillar.” Men det verkar inte fungera, något är djupt fel med vår typ av demokrati. Visst, det dyker upp mängder av nya småpartier som ska lösa problemen, men de kommer ju inte att komma in i riksdagen om de inte går samman. Men så kan de inte tänka, så de insisterar på att de ensamma kan göra det som de bara skulle kunna göra om de gick samman. Värst är den oändliga strömmen av analyser, expertuttalanden och videor som målar upp ett skräckscenario i världen. När analysen är klar och vi förstått att ett tredje världskrig väntar runt hörnet händer bara att vi uppmanas att gilla och prenumerera på fler analyser. Det blir absurt. Som en Monty Python-sketch, likt ett sovande folk på Titanic. Kunskap är viktigt, men när analysen bara blir en evig loop utan handling förvandlas den till underhållning. Det räcker inte att förstå världen. Vi måste också vara beredda att förändra den. Jag minns min uppväxt på 60- och 70-talen. Då var kopplingen mellan analys och handling självklar. Vi såg det på gatorna. Demonstrationerna mot Vietnamkriget var en massiv, fysisk påminnelse om att ord måste följas av handling. Och vi hade politiska ledare, som Olof Palme, som inte bara analyserade orättvisorna, utan som gick i demonstrationståg och tog ställning – med risk för egen del. Karl Marx formulerade denna insikt med en skärpa som fått den att eka genom historien. Så viktig var den för honom att den finns inristad på hans egen gravsten:

"Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt. Det som dock gäller är att förändra den."

Denna insikt är den centrala insikten som krävs hos varje ledare som vill ha förändring men den verkar ha tvättats bort hos dagens småpartiledare. Hur får vi till handling som kan förändra när vi verkar vara vaccinerade mot att ändra på vårt sätt att tänka? Professor George Lakoff beskriver det som att vi är fångade i våra moralsystem – de djupa strukturer som handlar om grundläggande antaganden om rätt och fel, mod och feghet, heder och skam. De fungerar som karta och kompass i livet. Att ifrågasätta dem känns inte bara intellektuellt fel, utan som en existentiell chock. Därför håller vi fast vid kartan även när verkligheten skriker motsatsen. Själv gjorde jag värnplikten i början av 70-talet för att jag trodde jag försvarade ett bättre system – yttrandefrihet och demokrati mot öst. Min bästa vän vägrade vapen men gjorde värnpliktig ambulanstjänst. En annan totalvägrade och satt i fängelse. Varför? Olika moralsystem, olika kartor och kompasser leder till att vi tvingas navigera olika i livet. Tvingas är ordet för ytterst få av oss kan gå emot logiken som finns i våra moralsystem. Vi är alltså alltid logiska – men logiska enligt det moralsystem vi har byggt upp. Vladimir Putin är ett bra exempel. Han ser Ukraina som historiskt och kulturellt ryskt och anser därför att Ryssland måste gå fram "varsamt". Det har lett till ett utdraget krig med fler döda och mer förstörd infrastruktur än en snabbare, brutalare offensiv troligen hade orsakat. Och man verkar inte förstå risken att så länge Ryssland tillåter att deras röda linjer korsas fortsätter konflikten att eskalera och riskerar att dra in hela EU. Putins bild av väst som elitstyrt har fått honom att rikta sig till västerländska politiker med diplomatiska vädjanden – istället för att vända sig direkt till medborgarna. Han blir blind för att väljaropinionen fortfarande spelar roll i väst; långvariga krig blir politiskt ohållbara utan folkets stöd, precis som Vietnamkriget visade. Den ökade censuren i väst är ett tecken på just denna sårbarhet. Om medelsvensson fick hela bilden skulle EU-ledarna tvingas avgå. Ryssland försökte aldrig utnyttja detta. Istället för att driva informationskampanjer direkt riktade till västerländska väljare – om Donbas före invasionen, om fredssamtalen i Istanbul 2022 som var nära en överenskommelse innan Boris Johnson ingrep, eller om hur EU har blivit ett slags nytt Sovjet – satsade man på militär styrka. Några hundratals miljoner i riktad masskommunikation hade kunnat påverka opinionen kraftigt och troligen förhindrat ett krig vars kostnader vida överstiger sådana investeringar. Men en sådan strategi låg helt utanför Putins moralsystem så han blev blind för alternativ som inte fanns på hans karta. Logik är dåligt på att påverka våra moralsystem, men något som skakar om kan öppna upp för nya insikter och ändra på det. Ett möjligt exempel: tänk om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov vid en presskonferens vägrade svara på frågor från journalister som inte sett The Day After (1983), filmen som skildrar konsekvenserna av ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. President Ronald Reagan skrev i sin dagbok att filmen var "very effective and left me greatly depressed". Han menade också att den bidrog till hans övertygelse om behovet av kärnvapennedrustning. En sådan gest skulle tvinga journalisterna att prata om vad ett tredje världskrig skulle innebära och skapa global uppmärksamhet kring kärnvapenkrigets konsekvenser. Det skulle tvinga folket att tänka i nya tankebanor. Men ett sådant handlande ligger utanför diplomatins ramverk – Lavrov är en av världens mest erfarna diplomater men ett sådant handlande finns inte som en del av den karta och kompass han har så det sker inte. Istället får vi kanske ett WWIII. Orimligt, ologiskt. Ja, precis; vi håller fast vid kartan – även när den är felaktig och människor därför inte bara lider utan dör. På samma sätt gör kartan och kompassen hos småpartierna det svårt för dem att tänka om och gå samman. Tillhör du de få som ser detta är du mycket viktig för om vi blir tillräckligt många och tillräckligt högljudda skulle vi kunna ruska om dem så de hajar till; få deras ledare att övervinna egot, så de skulle få mod att handla för att gå samman och kunna bli en kraft som kan få in vettiga politiker och bryta den nuvarande proppen av icke-lyssnande politiker. Frågan är alltså: kan vi få småpartierna att inse att deras chans till framgång inte ligger i att fortsätta var för sig, utan i att samarbeta? Jag hoppades ju på det redan när jag skrev i en tidigare debattartikel:¹

"Behövs en ny Gustav Vasa, Engelbrekt eller en Branting? Nej, men en ledare stark och befriad nog från sitt ego så han kan kompromissa och samla oss alla till en gemensam kamp under en vision om frihet."

Socialdemokratin förstod för över hundra år sedan att enade vi stå, söndrade vi falla. När den insikten kom skedde också stora förändringar. Samma insikt behövs akut nu. Och glöm inte bort att strax bortom hörnet väntar AI-revolutionen. Den största förändringen de senaste 2000 åren, förstådd av mycket få. Prata med dem du känner. Småpartierna måste offra lite ego och samlas. Annars förlorar vi demokratin steg för steg och går mot en Orwelliansk framtid. 2026 är ett krisår, men tänk på kinesernas tecken för kris 危机. Kris på kinesiska betyder samtidigt fara och möjlighet. Så är det ett krisår, så är det också de stora möjligheternas år. Nu, eller kanske aldrig. Stefan Sigfried

¹ "111 miljarder till Ukraina men tandvården stryps – när vaknar svenska folket?" https://nyadagbladet.se/debatt/ukraina-miljarder-tandvard-valet-2026/

”111 miljarder till Ukraina men tandvården stryps – när vaknar svenska folket?”

Osignerad — Sun, 15 Feb 2026 09:45:59 +0000

I en interpellationsdebatt¹ med Elsa Widding uppgav utrikesminister Maria Malmer Stenergard att Sverige har bidragit med 111 miljarder kronor i militärt och civilt stöd till Ukraina. Samtidigt sänks åldersgränsen för fri tandvård från 23 till 19 år för att spara 450 miljoner.² Kan prioriteringar bli mer orimliga? Utrikesministern upprepade också mantrat: att "Ryssland helt utan provokation angrep, anföll och startade ett krig mot Ukraina. Ryssland är inte intresserat av diplomati." och att invasionen varit "fullskalig." Men det hade ju blivit fred redan 2022 om Zelensky skrivit på Istanbul-avtalet i stället för att följa västs uppmaningar om att fortsätta kriget. Och om invasionen verkligen varit fullskalig skulle Ukraina varit förstört och dessa otaliga västliga statsbesök till Kiev hade varit omöjliga. Och hade det varit oprovocerat hade NATO inte genomfört ständiga östutvidgningar trots ryska protester. Dessutom hade regimen i Kiev inte beskjutit rysktalande områden med tusentals civila dödsoffer och Minskavtalen hade inte brutits av väst.

111 miljarder till Ukraina, men tandvården för unga stryps för att spara 450 miljoner. Kan prioriteringar bli mer orimliga?

Utrikesministerns uttalanden kan därför förbrylla eftersom de saknar förankring i verkligheten, men i ljuset av den så kallade femte generationens krigföring blir de begripliga. Vi ser en modern form av manipulation och vilseledning, oerhört mer sofistikerad än den Orwell beskrev i 1984. Jag utvecklar detta i Tree of Liberty. Det handlar om påverkan, möjlig genom mediekontroll, censur och ett EU alltmer likt SovjetEUnionen. För att vi inte ska märka vad som händer ska våra känslor aktiveras genom en hetsig krigsretorik så vi slutar tänka logiskt. NATO:s generalsekreterare Mark Rutte: "Konflikten står vid vår dörr… vi måste vara beredda på krigets omfattning som våra far- och morfäder och deras föräldrar genomlevde."³ Tysklands förbundskansler Olaf Scholz talar om en "Zeitenwende (tidens vändpunkt)"⁴ som kräver massiva uppoffringar. Samtidigt lägger våra politiker på område efter område en grund för ett försvagat land:

Under pandemin lovades att vacciner och restriktioner skulle stoppa smittspridning och återställa normaliteten. Men det stämde dåligt. Allt fler rapporterar skador av "vaccinet", samtidigt som enkla och billiga åtgärder – som adekvata D-vitaminnivåer och mängder av effektiva läkemedel som Ivermektin motarbetas så vi ska tvingas köpa dyra patentmediciner.
Man avvecklar fungerande kärnkraft men bygger dyr vindkraft som inte ger el kalla vinternätter. El blir en lyx som industri och människor inte har råd med. Samtidigt satsas miljarder på koldioxidinfångning med minimal effekt, medan man tiger om att koldioxid är näring för växtlighet, ger ökade skördar, får träd att växa snabbare och gör att öknar⁵ får tillbaka växtligheten.
Det kokar av protester mot nya handelsavtal, såsom EU–Mercosur. Avtal som gynnar multinationella bolag, pressar lokala producenter och ytterligare flyttar makt från folkvalda församlingar till överstatliga strukturer.
NATO garanterade frihet – så sades det. Men i praktiken är alliansen USA:s verktyg. Sverige blev inte tryggare, vi blev en spelbricka. Och vår försvarsbudget ska höjas till 3,5 procent av BNP på bekostnad av vår välfärd.
Massinvandring och kulturell urvattning skapar en förvirrad och lätthanterlig befolkning. Medan familj och lokalsamhälle försvagas, ökar de multinationella företagens inflytande, på bekostnad av demokratisk självbestämmanderätt.
Brottslighet och våld ökar, och tryggheten i vardagen minskar och oroar allt fler svenskar.
Och slutligen – elefanten i rummet: AI och robotik. Elon Musk säger att AI-singulariteten redan har börjat och att AI kan bli smartare än människor redan 2026.⁶ Jensen Huang (NVIDIA) talar öppet om humanoida robotar som kan röra sig som människor: "Om två år fungerar de riktigt bra, om fem år är de i masstillverkning."⁷ Sam Altman (OpenAI)⁸ bromsar anställningar eftersom AI gör människor så produktiva att färre behövs – och varnar andra företag för att anställa nu. Dario Amodei (Anthropic) varnar för superintelligent AI redan 2027, med risker för ekonomisk kollaps, biologiska hot och AI som bryter mot uppsatta begränsningar.⁹ Överdrifter, på kort sikt säkert, men när robotar som jobbar 24 timmar om dagen 7 dagar i veckan kan ersätta mängder av arbetare, vad tror du händer med jobben då? Ett system som det kinesiska som tar ett ansvar för hela befolkningen får då enorma fördelar. Men i väst står det kapitalistiska systemet utan mekanismer för att hindra att vinsterna koncentreras till ett litet teknologiskt och finansiellt fåtal. Vi behöver politiker som engagerar sig i det här och fattar vad som står på spel.

Man vill avskaffa den oberoende nationalstaten så att WHO, Bilderberggruppen, WEF, EU:s byråkrater och andra icke-valda globala makter ska bestämma. Vår frihet är farlig, så vi har blivit omyndigförklarade.

Rösta på vem?

Dyr el, bortprioriterad vård, massinvandring som bryter ner vår kultur, skenande brottslighet, hot om storkrig och miljoner vars jobb försvinner. När ska folket vakna och rösta in kunniga politiker som bryr sig om oss? Men rösta på vem? Det kryllar av nya småpartier som alla tror de ska komma in i riksdagen. Ja, ibland verkar de inte ens tycka det är speciellt viktigt. Jag lyssnade på ledaren för ett av dessa småpartier säga att "1 % är halvvägs till 4 %" (för då får man statligt tryck av valsedlar med mera). I en följande mejlväxling med partiet tillades att "det tog SD 22 år att komma in", som om två decennier av väntan är något vi har råd med. Man undrar – för att knycka Reinfeldts boktitel Det sovande folket – hur vi kan väcka svenska folket och dessa småpartier till att det är illa, riktigt illa? För misslyckas vi med att få in nya politiska krafter 2026 kan det vara kört. När personer som Dr Reiner Füllmich och Jacques Baud kan sanktioneras eller gripas finns det ingen garanti för att 2030 blir ett demokratiskt val. Speciellt inte när vi har att bemöta de effektiva medel som femte generationens krigföring ger fienden. Mer krasst: det borde brinna i arslet på oss.

Det ”öppna” samhällets baksida

Vår "demokrati" haltar betänkligt som jag pekade på i en annan artikel, Hur mår vår demokrati egentligen?¹⁰ Soros menar att det handlar om "en kamp mellan två styrelseskick som står i diametral motsättning till varandra: det öppna samhället och ett slutet samhälle. … I ett öppet samhälle är statens roll att skydda individens frihet; i ett slutet samhälle är individens roll att tjäna statens härskare."¹¹ Soros använder rätt termer – "öppet" och "slutet" – men han förvränger det för att vilseleda oss. Hans idé om ett öppet samhälle skyddar inte individen. Soros "öppna" system öppnar istället upp för fria kapitalflöden, global migration och marknader där multinationella företag i praktiken sätter spelreglerna. Detta gör "demokratin" till en fasad där den verkliga makten hamnar hos överstatliga, icke folkvalda institutioner, och rika personer som Soros. Det "slutna" systemet – symboliserat av den suveräna nationalstaten – skyddar mot yttre påverkan: Länder behåller kontrollen över handel, industri och migration, och kan använda statliga verktyg för att bygga långsiktig välfärd. När Alexander Hamilton argumenterade mot brittisk ekonomisk makt så pekade han just på att nationell utveckling ofta kräver skydd och riktade insatser. Hans insikter har historiskt legat till grund för framgångsrik industrialisering och välfärd, från tidigt USA till det svenska folkhemmet.

En enad front för folkets frihet

Detta är inga slumpmässiga systemfel vi ser, utan följden av en maktelit som är okunnig och döv för folkets vilja. Men hur gör vi? Till att börja med måste vi förstå att kampen inte längre står mellan "vänster" och "höger", det är en vilseledande illusion så att vi inte ska se den verkliga, gemensamma, fienden: Det öppna samhället som överlåter makten till globala kapitalkrafter, där stora banker styr i bakgrunden. Det är därför politiker slutat lyssna på oss, de har fått nya herrar att tjäna. Därför måste vi ersätta dem med nya, kompetenta politiker som vill lyssna på oss vanliga medborgare. Men ensam är inte stark. Småpartier och rörelser måste sluta se varandra som konkurrenter – vi har ju samma fiende. Vi behöver skapa en kriskänsla som får väljare att känna att 2026 är det viktigaste valet i deras livstid; en vision om frihet för folket så att väljare vaknar och skapar en massrörelse som kan få in vettigt folk i riksdagen. Historien visar vägen: det var genom att gå samman som klassiska socialdemokrater tillsammans med andra krafter en gång byggde folkhemmet. En enad front skulle:

skapa uppmärksamhet i media för det vore ju en politisk händelse,
ge större räckvidd genom gemensam kraft, och viktigast,
locka väljare att rösta. En röst på ett litet parti känns bortkastad. Men går små partier, organisationer och individer tillsammans blir vi stora. Tillsammans blir vi en urkraft som bryter igenom etablissemangets murar.

Behövs en ny Gustav Vasa, Engelbrekt eller en Branting? Nej, men en ledare stark och befriad nog från sitt ego så han kan kompromissa och samla oss alla till en gemensam kamp under en vision om frihet.

Småpartier och rörelser måste sluta se varandra som konkurrenter – vi har ju samma fiende.

Om du känner, som jag, att läget är allvarligt och tiden rinner ifrån oss, då är detta en kallelse. Hjälp då till att hitta en ledare som kan samla oss under visionen Frihet för folket.

Där det inte finns någon vision, går folket under.¹²

Stefan Sigfried

Källor: ¹ Debatt i Riksdagen 2026-01-22 mellan Elsa Widding och utrikesminister Maria Malmer Stenergard ² Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård. Prop. 2023/24:158. ³ Keynote speech by NATO Secretary General Mark Rutte ⁴ Turn of phrase: Germany’s Zeitenwende ⁵ Elevated CO2 as a driver of global dryland greening ⁶ Will AI reach Singularity in 2026? Elon Musk drops big claim ⁷ Nvidias vd till Sverige: ”Ta kontrollen över er intelligens – bygg egen AI” ⁸ Sam Altman to companies: Don’t hire aggressively… ⁹ Anthropic CEO Warns Superhuman AI Could Arrive By 2027 With ‘Civilization-Level’ Risks ¹⁰ Hur mår vår demokrati egentligen? ¹¹ Remarks Delivered at the 2022 World Economic Forum in Davos ¹² Ords. 29:18, övers. från KJV

”Hur mår vår demokrati egentligen?”

Osignerad — Mon, 03 Nov 2025 12:17:58 +0000

Ursula von der Leyen uppmanar EU att skicka miljarder till Ukraina, ett av Europas mest korrupta länder¹ och att upprusta. När vi röstade om anslutning till EU handlade det om frihandel och rörlighet, inte om att bli en militär stormakt – ett löfte som sveks på samma sätt som löften om att inte ansluta till Nato sveks. I Frankrike, Storbritannien och Tyskland protesterar folket mot ledare som vägrar avgå trots usla förtroendesiffror. Men i Sverige ser vi inga massiva protester. Och vi ska massupprusta – men det ska betalas med lån. Vem tror ni ska betala lånen? Sveriges befolkning naturligtvis. Den sänkta åldersgränsen för fri tandvård från 23 år till 19 år är bara början². Vad blir det sen? Fler neddragningar av tandvården, sämre pensioner, sämre sjukvård? Vårt demokratiska folkhem, väl beskrivet av Olof Palme, är idag långt borta. ”Den generella välfärden ger oberoende och rörelsefrihet. Den lyfter bort oron för mycket av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra liv och drömmar. Vi kan andas lättare. Vi kan se oss omkring. Viljan vaknar att erövra världen, spänna våra krafter för att påverka och förändra. . . . Trygga och befriade från rädslans och orons förlamning kan vi låta livslusten växa och sprida sig . . ..” ³ Demokrati betyder inte längre att politiker ska lyssna på medborgare och ha vår välfärd i fokus. Något har hänt. EU har förbjudit kanaler som Russia Today och Sputnik. Censur? I Sverige? Ryssland framställs idag som en oemotståndlig kraft på marsch västerut och som en trött koloss som knappt orkar bära sin egen skugga i Ukraina. Och Ryssland skickar drönare för att spionera, men Ryssland har ju spionsatelliter som gör det bättre. Behovet av att skapa fiendebilder skapar sådana narrativ. Det är dags vi säger nej till sådan logisk akrobatik innan atombomberna börjar falla. Och varför ändrades definitionen av ”vaccin” 2022 från att handla om immunitet till att handla om skydd? Stefan Oelrich vid Bayer’s Pharmaceuticals Division gav oss svaret, det handlade om att få acceptans för preparatet.⁴ Samtidigt gjorde man vad man kunde för att stoppa Ivermektin – ett billigt effektivt preparat som skyddar mot sjukdomar inklusive covid och cancer. Och röstar folk ”fel” tar EU genom "lawfare” bort ledare som den kristne Călin Georgescu i Rumänien och Le Pen i Frankrike och AfD i Tyskland står väl på tur. Var inte demokrati att man fick rösta fram den man sympatiserade med? EU är på väg att bli likt Sovjetunionen: egenmäktiga ledare, byråkrati och intolerans mot avvikande åsikter. Måste EU bli en ny Sovjetunion? Ja, om mainstream media fortsätter att vägrar lyfta fram dessa frågor till debatt. Om tystnaden och censuren permanentas. Och om vi inte orkar ta kampen. För hur kunde det gå så här? Ja, vi trodde att kampen var över. Vi glömde "hur förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp," och hur det moderna samhället "har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe." Verkligheten är att det alltid kommer finnas en smart elit som gör sig själva rikare och rikare tills det antingen blir en ”revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.”⁵ Det som höll eliten i schack i Sverige var en levande lyssnande arbetarrörelse. Den motkraften är borta idag. Vi trodde att vårt folkhem var garanterat bara vi fick lägga vår valsedel i valurnan. Hur fel hade vi inte! De rikare blir rikare medan vi andra ska jobba längre och få sämre levnadsvillkor. Och detta i en tid när AI lovar att ersätta många trista jobb, så vi skulle kunna få kortare arbetstid. Men välståndet ska väl samlas hos redan välbärgade, medan vanligt folk får uppleva både ekonomisk och politisk maktlöshet. Rösträtten blir meningslös när en rik elit styr medier, finanser och narrativ. Demokrati reduceras till en ursäkt för politiker att undvika ansvar: "Väljarna får rösta bort oss nästa gång." Ansvar skjuts över på folket, och genom tron att "marknaden löser allt" kan misslyckanden skyllas på marknaden. Resultatet? Ledare utan ansvar och krav på resultat. Kontrastera med Kina: Där finns lokala val och folkliga kanaler, men ingen direkt nationell rösträtt som i Sverige – ansvaret fokuseras då på ledarna. Kina använder marknaden som verktyg för politiska mål i en blandekonomi à la svensk socialdemokrati från efterkrigstiden. Exempel: 800 miljoner ur fattigdom, världens största höghastighetstågsnät, kraftigt utbyggd vägar- och kollektivtrafik även i avlägsna områden, plus massiva satsningar på utbildning av folket, bredband och 5G och annan high-tech. Här kan ingen skylla på folket eller marknaden – ledarna tvingas visa resultat. Och där finns motkrafter mot en elit som blir för stark. Se bara hur Jack Ma, grundaren av Alibaba, hölls i schack när han höll på att bli för stor. Att mäta samhällen binärt – rösträtt ja/nej, 1 eller 0 – missar vardagens verklighet. Vi behöver nyanserade indikatorer: Folks välmående? Hälsovård? Trygghet? Utbildning? Håller ledarna sina löften? Kan medborgaren påverka i praktiken? Varje indikator får samla poäng till en slutsumma säg 0–1000. Ett röstkuvert vart fjärde år är vackert men vi borde förstå nu hur det inte garanterar oss trygghet, rättvisa eller frihet från kriser. Genom att mäta samhällets verkliga kvalitet tvingas ledare leverera resultat – de kan inte längre gömma sig bakom "demokrati"-etiketten. Ett system där vi mäter resultatet skulle skapa krav på ansvar och avslöja politikernas ursäkter. Speciellt om Sverige skulle samla lägre poäng än Kina. Stefan Sigfried

Källor och referenser: 1. Transparency - Corruption Perceptions Index 2024 2. Riksdagen - Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård 3. Olof Palme. Riksdagens allmänpolitiska debatt den 5 februari 1986. 4. Stefan Oelrich president of Bayer’s Pharmaceuticals Division, at the World Health Summit in Berlin from October 24-26 in 2021. 5. Ur det Kommunistiska manifestet

”Sverige befinner sig i kris”

Osignerad — Wed, 07 Jul 2021 13:19:52 +0000

Skulle ett extraval innebära att vi har dubblerat demokratin? Valdagen bestämmer väljarna, resten av tiden bestämmer politikerna åt oss. Politiker uppför sig ju som om de fått en blankofullmakt att besluta och göra vad de vill efter valet. Så, om vi har ett extraval så har vi ju fått rösta två gånger under en mandatperiod istället för en gång och då måste ju demokratin ha ökat med 100 procent? Alltså, rösträtten ger oss demokrati typ ett värde 1 (eller 2 vid extraval) eller så har vi diktatur – ett värde på 0. Men självklart är detta orimligt. En verklig demokrati måste vara mer än att vi bara får rösta. Rösta fick de ju även göra i Östtyskland! Att tänka så här trubbigt har kvävt själva demokratins väsen. Alltså att demokrati är att politiker ska lyssna på oss, folket, och sedan ge oss det vi vill ha. Istället så skulle vi regelbundet kunna låta folket svara på frågor som summerades till ett värde på en skala på säg 1000 till 0. Ett värde på 1000 vore det perfekta samhället och 0 vore samhället där ingen vill bo. Och alla länder skulle hamna någonstans däremellan. Ett sådant nyanserat värde – även om det inte vore exakt – skulle avslöja när demokratin blivit tom och kvar är bara en vacker fasad. Rösträtten som det enda allena salig görande är uppenbarligen en farlig illusion. För hur är det nu? Ta till exempel Kina. Där verkar invånarna gå säkra på gatorna, känna stolthet över sitt land och kunna turista utomlands. Vi vet att Kina bekämpar fattigdom framgångsrikt och välståndet ökar kraftigt.Så om vi mätte kinesernas nöjdhet med samhället på en skala 1000 – 0, vet vi idag ens om Sverige skulle få ett högre värde än Kina?Och det är nog rätt klart att när eländet tilltar så kommer ord som demokrati att betyda mindre och mindre jämfört med att kunna gå trygga på gatorna och känna tilltro till samhällsutvecklingen. Framförallt när vi ser att det vi trodde vi var bäst på som yttrandefrihet och pressfrihet försvinner. Vem kan ha missat att Julian Assange sitter i fängelse fast han suttit av sin tid? Och vem kan ha missat censuren på sociala media? Vad har vi då kvar? Bilbränder, public service som kraftigt vinklar nyheterna och att vi ska tvingas in i ett kontrollerat språkbruk i Orwelliansk anda. Samt, inte att glömma bort, ett alltmer utbrett kriminellt nätverk som förpestar tillvaron för alltfler, inte minst för invandrare som bedriver små affärsrörelser. Vi har lurats tro att själva röstandet är demokratins mening, men röstandet var ju bara sättet för oss att få det samhälle vi ville ha. Rösträtten var medlet för att folkets vilja skulle genomföras – inte adelns, inte de rikas vilja. Detta borde göra oss så arga att vi börjar göra mer än att bara klaga. Och det är helt klart att det räcker inte längre att vi får hålla politiker till svars i ett val då och då. Vi behöver nya instrument som kvalitetsmätningar för att avslöja politikerna så de tvingas närma sig folkviljan inte bara undervalår – utan hela tiden. Men det är inte bara vi väljare som måste vakna upp. Det är dags att det kommer nya politiker som verkligen vill lyssna på vad folket – och vetenskapen – säger. För även nya partier är fast i illusionen om att det handlar om deras partiprogram, den agenda de vill genomföra, snarare än om att demokrati – med kvalitet - måste vara att aktivt lyssna på väljarna. Det finns många socialdemokrater som är rejält trötta på gökungarna som tagit över partiet men som har svårt att rösta på högerpartier. Här skulle ju till exempel AFS kunna komma in men AFS fortsätter prata om ”Platt inkomstskatt” och ”Enhetlig moms”. Något som effektivt kopplar bort dom från väljare till vänster om mitten. Gränsen mellan vänster och höger går nämligen vid tanken på vad syftet med skatter är. För de till vänster är skatter verktyget för att bygga ett bättre samhälle. Skatter utjämnar inkomstskillnaderna vilket vi vet från forskning – se till exempel boken Jämlikhetsanden – leder till ett mer harmoniskt fungerande samhälle. Och skatter ger resurser för att bygga ett effektivare samhälle. Men sådant resonemang kan inte AFS lyssna till för det passar dem inte. Eller ta Örebropartiets långa filosoferande utläggningar i podcasts och tanken att köra en slags Montgomery stil för att långsamt bygga upp sitt parti för att erövra riksdagen någon gång i framtiden. Men de borde lyssna till det här rådet som vi kan läsa på Karl Marx gravsten ”Filosoferna har tolkat världen på olika sätt. Poängen är dock att förändra världen”. När kulor och knivar viner i luften och det brinner här just nu är det förändring som behövs – inte mer filosoferande. Det behövs en snabbt framryckande Patton stil där man agerar istället för att filosofera. Det är nu vi måste agera - inte när Sverige kört över avgrunden. Men Örebropartiet kan inte rucka på sitt sätt att vara. Varför förmår inte nya partier att vinna fler väljare? Antonio Damaiso pekar i sin bok ”Descartes Error” på att vi beslutar utifrån (trygghets)känslan snarare än det rationella. Det handlar alltså aldrig om enkel logik – Sverige är i kris och vi måste få till en återvandringspolitik och då måste vi komma in i riksdagen och då får man helt enkelt ta acceptable losses – alltså anpassa det politiska programmet –så att man optimerar chansen att vinna väljare. Men när partier inte har som prioritet ett att lyssna, utan att upprepa det de redan tycker, ja, då röstar inte så många väljare på dem. För om vi kunde se - med samuraj termer se sono mama – se saker som de är skulle vi förstå att det är rätt enkelt egentligen: Vilka frågor är det som om de sattes på en kvalitetsskala skulle locka oss väljare att ge höga poäng? Precis där vinns väljare. Så skriv då ett sådant partiprogram! För att anknyta till psykologen Jonathan Haidtsanalogi om elefanten och ryttaren så har vi två sidor, en känslomässig sida (Elefanten) och en analytisk, rationell sida (dess ryttare). Och det är nästan alltid elefanten som bestämmer. Känslan, kickkänslan som kommer när man bekräftar att det man redan tänkt är korrekt gör att annat faller bort. Att man skulle ändra sitt sätt att agera inklusive det egna partiprogrammets utformning blir för otryggt, för smärtsamt. Det behövs därför nya tuffare politiker som kan göra det som faktiskt behöver göras. De måste sluta uppföra sig som officeren i filmen Gallipoli om första världskriget. I en dramatisk scen har kanoner från stora krigsfartyg bombarderat turkarnas ställningar så de har tvingats fly ner i sina skyddsrum. På ett bestämt klockslag ska bombardemanget upphöra och innan turkarna förstått att bombardemanget slutat så ska man storma deras ställningar. Men det blir fel med klockorna så turkarna hinner återgå till sina ställningar. Första anfallsvågen går iväg och det blir en massaker. På samma sätt med andra anfallsvågen. Så ska då resten gå iväg i en tredje anfallsvåg som kommer att bli en likadan massaker. Då säger befälhavaren inte det logiska ”Detta är vansinnigt, jag vägrar ge order om en tredje våg. Jag väljer att rädda mina mannar och tar en krigsrätt om det så behövs”. Nej, hans oförmåga att tänka annorlunda, hans pliktkänsla, tvingar honom att säga ”Jag kan inte begära av mina män att göra något jag inte själv skulle göra så jag följer med dom i denna tredje anfallsvåg”. Vi dör och låter de vi älskar dö hellre än att agera annorlunda - rationellt - så vi kan rädda dem. Därför byts inte politikerna ut för de som skulle kunna rädda Sverige kan inte övervinna sitt eget behov av den trygghet de finner i att fortsätta som vanligt, inte ändra på sig. Men den dag ett parti kommer som verkligen vill lyssna på väljarna och ge oss det Sverige vi behöver så kommer vi att få se en revolution. Men då krävs en stor öppenhet för att offra allt utom det som ska rädda Sverige: Att Sverige måste låta de som inte accepterar svenska grundvärderingar få återvandra. Det var ju helt enkelt sant det Tage Erlander sa, apropå rasupploppen i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”. När grupper med helt olika grundvärderingar ska samarbeta blir det massor av missförstånd och det fungerar sämre, eller inte alls. Det krävs ett parti som skapar ett partiprogram grundat på vad forskning säger om hur samhällen bäst fungerar och efter väljarnas behov – maximera väljarnas svar på en kvalitetsskala: Möt väljarna där de är. I smått och stort. Kära Gud, väck upp en sådan partiledare, en svensk Patton! Stefan Sigfrid

”Drakoniska åtgärder eller medicinska genombrott nu våra enda alternativ”

Osignerad — Wed, 25 Mar 2020 06:01:45 +0000

I Tyskland har man nu infört förbud för större folksamlingar än två personer. Nu gör man så även i Storbritannien. I Sverige har vi när det här skrivs en gräns på 500 (!) personer. Vad är det svenska myndigheter inte förstår? Logiken är ju så enkel: Om folk inte kan träffa andra så kan de inte smitta andra och då dör ju smittan snabbt ut. Två eller tre veckor av en sådan drakonisk åtgärd nu och vi skulle vara över det värsta. Det är dessa åtgärder som fungerar. När centrala myndigheter i Kina begrep att lokala myndigheter schabblat till det tog man i med hårdhandskarna. President Xi Jinping deklarerade ett folkets krig mot Covid-19 och man satte tiotals miljoner människor i karantän i det som kanske är den största karantänen i mänsklig historia. Nu har Kina nästan inga nya fall. Dessa drakoniska åtgärder är ju överdrivet säger en del. De har fel. 800 döda på en dag i Italien är något som är svårt att förena med att Covid-19 bara är en vanlig influensa. Utsagor om att krisen överdrivs för att staten ska få större kontroll över oss, eller av andra cyniska bakgrundsmotiv, bleknar när folk dör i sådan omfattning – och även om sådana konspirationsteorier skulle visa sig vara sanna så ändrar de tyvärr inte på att smittan är farlig och att smittspridningen måste stoppas. När man blir allvarligt sjuk i den här sjukdomen behöver man andningshjälp. Här är en sak som få känner till men som borde få oss att haja till: anledningen till att yngre då klarar sig är att de kan hantera den påfrestning som en respirator innebär. Är man äldre och speciellt om man är rökare eller har andra sjukdomar klarar man ibland inte av en respirator. Men både ung och gammal behöver respirator för att överleva när denne blir allvarligt sjuk. Får vi brist på respiratorer spelar det ingen roll om man är ung eller gammal, man dör när man inte får andningshjälp. I Stockholmsregionen finns enligt Agenda 90 intensivvårdsplatser och de skulle rätt snabbt kunna ökas med 50 procent. Blir det några tusen som behöver andningshjälp samtidigt kan vi snabbt se att läget här i Sverige kan bli som i Italien. Visst, kanske kan malarialäkemedlet klorokinfosfat eller något annat som dyker upp rädda situationen, men är det mänskligt att spekulera i att allt ska ordna sig när det som händer runtomkring oss talar ett så tydligt språk? Det räcker i min mening att ha lite sunt bondförnuft för att förstå vartåt det här håller på att barka. Borde vi då inte till varje pris försöka undvika att vi får brist på respiratorer? I Agenda nyligen insisterade Tegnell om och om igen om att vi vet så väldigt lite, och det blev återigen anledning till handlingsförlamning. Men, ett beslut byggd på bristfällig information är alltid bättre än inget beslut - speciellt när vi är i kris. Eric Schüldts rubrik ”Anders Tegnell spelar schack med döden” i Expressen nyligen är träffande. Det finns de som menar att det är Kinas fel att detta händer och på något sätt skulle det vara en ursäkt för att inte handla? Men det är som att skylla på brottslingen när denne gick in i lägenheten för dörren var olåst. Visst är det brottslingens fel, men var ligger det egna ansvaret? För de länder som vaktat sina gränser har Covid-19 inte inneburit denna katastrof. Taiwan införde redan i december förra året kontroller när WHO varnade om smittan och redan i januari stärkte landet kontrollerna. Taiwan har idag få fall. När Kina i januari tillkännagav att de hade en problematisk smitta och att det smittade från människa till människa så stängde Ryssland gränsen samma dag till Kina. I Ryssland har de just nu cirka 300 smittade och knappt någon har avlidit. I Sverige har vi schabblat, vi har inte lyssnat och varit på hugget. Vi stängde inte till gränsen för smittan som Taiwan och Ryssland gjorde och nu betalar vi priset för det, och vi har därtill också schabblat med våra förberedelser. ”Under det kalla kriget hade Sverige ett totalförsvar med sjukhus och utrustning för krig och katastrofer. Men allt avvecklades – bland annat 600 respiratorer som nu skulle kunna rädda liv.” kunde vi läsa i DN nyligen. Det är dags att vi slutar spela schack med döden och agerar nu. Vi måste följa efter Tyskland och Storbritannien och införa samma drakoniska åtgärder här i Sverige. Vi ligger två till fyra veckor före de länderna så sådana insatser nu skulle kunna göra att vi slipper väldigt lindrigt undan. Om vi kan lämna de högintellektuella diskussionerna och agera kraftfullt skulle vi kunna rädda situationen. Om vi även kunde svälja vår stolthet och be Kina om hjälp – ett land som nu hjälper andra länder på löpande band – så skulle vi kanske kunna slippa undan med blotta förskräckelsen. Kina har ställt upp där EU misslyckats och visst innebär deras hjälp till andra länder naturligtvis stora propagandasegrar för dem, men ska det verkligen hindra oss från att rädda människoliv och lindra folkets lidande? Stefan Löfvens tal till nationen nyligen var en stor besvikelse. Visst ska vi som folk ta vårt ansvar, men vilket ansvar tar regeringen? Vad gör de? Vi fick i princip inte veta något. Nu är tid för dig och mig att göra allt vi kan för att trycka på för mer kraftfullt agerande. Om regeringen sedan med ett sådant agerande skulle framstå som hjältar när vi ser facit i framtiden – ja, då får väl vi som inte röstat på (S) svälja den förtreten. Det viktigaste nu är att vi räddar liv. Håll med om det! Ring, skriv, eposta till de politiker du känner och nätverka med andra för att stå stark i denna udda tid. Ditt eget liv kan faktiskt stå på spel, inte bara dina gamla föräldrars. Stefan Sigfried

”Gnällspikar ändrar inget”

Osignerad — Mon, 27 Jan 2020 13:58:02 +0000

Det finns gnällspikar idag – inte minst på internet – som tror att de gör något stort när de berättar om problemen som finns. Ältandet av problemen minskar måhända frustrationen men med det minskar också behovet av konkret handling. Allra värst är dock att många lever i tron att om de presenterar problemen så ska andra nu hitta lösningarna. Vi borde inspireras av Elon Musk som lär blir arg när någon presenterar ett problem om han inte också får ett förslag på en lösning. Gnäll behöver inte vara fel, men formulerandet av problemen måste sättas in i ett sammanhang, fokuseras mot att hitta lösningar, organiseras och koordineras, så att gnällandet uppmuntrar till konkret agerande. Varje diskussion måste tillföra något så att vi bygger upp kampen steg för steg med mål och delmål och där delarna kan samverka bra. Ilskan i kroppen måste med andra ord leda till mer än en gnällande video på Youtube; det räcker inte att videon gör att det känns skönt efteråt för man har fått prata av sig. Gnällspikar som sitter i den mjuka diskussionssoffan och ojar sig över hur illa läget är kommer inte ändra mycket, om ens något. De liknar Harry Potter: säg trollformeln, rabbla förskräckligheter och vifta med trollstaven så händer det. Vi är i stort behov av en attitydförändring; vi måste nu fokusera på att diskutera hur vi tillsammans på ett organiserat och systematiskt sätt ska arbeta för den västerländska demokratins bevarande och stå emot globaliseringen. Nya lagar är på gång och det går snabbt när makteliten försöker tysta ner oss. Det brådskar därför med att fokusera på att organisera kampen. Varje handling vi utför måste som sitt slutresultat ha en idé om hur vi konkret ska agera för förändring. Vi måste utveckla olika konkreta verktyg att sätta i händerna på människor som vill göra något. Lyckas vi inte med detta lär det fortsätta rinna ut i sanden och inte mycket kommer att förändras. Det vi kan lära av Reinfeldt och för den delen också av Trump är att om man inte är rädd att bryta mot konventionen och är villig att göra mer än att snacka så kan man också förändra. Men förstå mig rätt, lösningen är inte Reinfeldts idé om ett samhälle där alla alltid ska kunna stå på egna ben och att universallösningen på våra problem är sänkta skatter. Redan klassisk socialdemokrati förstod intuitivt att ojämlikhet är socialt nedbrytande, något som bekräftats av modern forskning. I till exempel boken Jämlikhetsanden av Kate Pickett och Richard Wilkinson redovisas varför mer jämlika samhällen nästan alltid blir mer effektiva och humana samhällen. Kravet på jämlikhet finns inprogrammerat i våra gener. I Thomas Pikettys bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet visas hur stor ojämlikhet ofta leder till revolutioner. Forskare som Frans de Waal har visat att kravet på jämlikhet även finns hos djuren, men till skillnad från djur så kan människor omprogrammeras – vilket skett i stor omfattning att vi accepterar ökande ojämlikhet och de ständiga ekonomiska krascherna som gör de rikare allt rikare. Vi är på en farlig väg just nu, för ojämlikhet är skadligt. Sverige behöver inte Reinfeldt och hans politiska lösningar, men vi har mycket att lära av hans desperation och hur det transformerade honom så han kunde ta makten. Det märkliga är att idag är de flesta politikerna lika handfallna som socialdemokraterna var då de mötte Reinfeldts offensiv. De tror de kan vinna väljare genom att övertyga väljare om att de står för rätt politik. Genidraget var att Reinfeldt vände detta; istället för att försöka omvända väljare så omvände han sitt parti så det passade väljare vänsterut. Det var ju där han måste hitta nya väljare. Att ta väljare från ett annat borgerligt parti skulle inte ändra maktbalansen. Det hela är självklart om det viktiga är att vinna röster för att få makten. Men det är inte det som är det viktiga i praktiken. Det viktiga är att få sin egen världsbild bekräftad; Vi faller alla lätt i en av mänsklighetens äldsta fallgropar nämligen den om att vi alla älskar att prata om det som vi tycker är viktigt. Men Reinfeldt ville, åtminstone som han såg det, desperat rädda Sverige – läs bara hans bok ”Det sovande folket.” Han hade också en ”Killerinstinct to win” och kunde därför göra det han gjorde. En sorts desperation fick honom att bryta igenom vallen som är att vi vill bara prata om det som vi själva tycker är viktigt. Han förstod hur vinden blåste och valde att jobba i medvind. Det gjorde honom fri från hämningar så att han kunde utveckla ordspråket att "I krig och kärlek är allt tillåtet" till att också inkludera politik. Visst, Reinfeldt ljög och han förlorade ju även makten sedan, så långsiktigt är det dålig politik. De hot Reinfeldt såg var dessutom inga verkliga hot utan tankefoster som kom från en felaktig människosyn. De hot vi ser idag är däremot verkliga hot. På till exempel Folk och Försvars Rikskonferens 2020 diskuterades skapandet av en ny myndighet för psykologiskt försvar ”för att bevara det öppna samhället” men myndigheten ska också bemöta ”antagonistisk informationsverksamhet.” Vem som avgör vad som är antagonistiskt blir naturligtvis myndigheten som också ska få maktmedel att gripa in. Fröet till ett Sanningsministerium är nu sått, Orwell går igen. Fler av oss måste därför lämna trygga komfortzonen och börja agera för att bevara vår yttrandefrihet och för att lösa alla andra problem. Rapporterna är så många och så oroande över den ökande kriminaliteten att det är en gåta att inte mer händer. Här lever vi i den förnekelse som kommer av behovet att vara politiskt korrekt. Vi är inte rustade att hantera sådan kriminalitet, för den bygger på en klankultur som är så väsensskild från vår kultur att vi inte kan greppa den. Det närmaste vi kan komma är väl maffian. Det är så politiskt inkorrekt att anlägga ett sådant perspektiv att vi blir handfallna. Lösningen är att sluta bemöta denna kriminalitet som om den vore vanlig svensk kriminalitet. Vi håller på att få en helt ohållbar situation inom energisektorn där vi riskerar att inte kunna försörja Sverige med el. De så kallade förnybara energikällorna räcker inte till och de ställer också till med problem. Bland annat är vindkraftverken en fara för våra fåglar. Men det finns nya energikällor som till exempel toriumreaktorer. Lösningen är att inse att marknadskrafter där vinst är drivkraften inte kan fixa detta. Vi behöver få till ett ämbetsverk som på ett långsiktigt sätt kan garantera vår elförsörjning och hålla nere elpriserna. Inte höja elpriserna för att det blivit en kardinalsynd med billig energi för dem som följer klimatsekten. 5G hotar vår hälsa och protesterna från forskare blir alltmer högljudda. Lösningen här är helt enkelt att säga nej till kortsiktiga vinstintressen och ta en timeout. Vi måste även satsa på grundläggande forskning om strålningens skadeverkningar och söka andra lösningar, till exempel med infraröd strålning. AI-revolutionen kommer att göra många arbetslösa. En del i en lösning är att införa en kortare arbetsvecka, först 35 timmar och sedan 30 timmar för de flesta samtidigt som de med mycket informationsintensiva arbeten kommer att behöva jobba längre än så. De kan då kompenseras på andra sätt. Sjukvården krackelerar och blir mer och mer en fråga om att ha pengar så man kan köpa sig den vård man behöver. Pensionärer får svårt att leva på sin pension då det mesta av välståndsökningen sedan 70-talet gått till den rikaste delen istället för att fördelas jämnt. Lösningen är ”socialdemokratisk” skattepolitik i dess klassiska bemärkelse tills vi slipper se klasskillnader i folks tandstatus med mera. Det verkliga dödshotet mot vår västerländska civilisation är dock att yttrandefriheten hotas. Visselblåsare som Julian Assange och Chelsea Manning blir fängslade. Icke politiskt korrekta tankar motarbetas på alla möjliga sätt, till exempel genom att personer stängs av från olika kanaler på internet som Youtube, Facebook och genom nya lagar som smygs in, ofta i tysthet. Lösningen är att inse att yttrandefriheten är själva grundbulten i vår typ av samhälle. Vi måste därför med kraft stå emot försöken att minska vår rätt att framföra obehagliga fakta om ideologier och religioner.

Lösningen är att inse att yttrandefriheten är själva grundbulten i vår typ av samhälle. Vi måste därför med kraft stå emot försöken att minska vår rätt att framföra obehagliga fakta om ideologier och religioner.

För att Sverige ska komma på rätt spår igen behöver vi konkreta verktyg som kan organisera vår kamp där det viktigaste verktyget vore ett ”vänster-SD.” SD har gått högerut ekonomiskt så de får allt svårare att ta väljare vänsterut. Att bygga en framtid och ett starkt samhälle genom skatter är inget ett högerparti vill göra. Knappast att sänka arbetsveckan heller, då högern menar att arbete är det som ska dana karaktären hos oss. Men ett ”vänster-SD” som förstår behovet av skatter för att bygga ett folkhem? Låt SD stå på högerbenet, men ett annat parti som också förstår behovet av att minska massinvandringen, satsa på återvandring och så vidare men som annars anlägger ett vänsterperspektiv? Alltså att skatter är metoden för att göra ett samhälle mer jämlikt – med de minskade slitningar det medför i ett samhälle, och att skatter är sättet att få resurser för att bygga en framtid för oss. Tillsammans skulle de kunna skapa en majoritet för en nyanserad invandringspolitik. Och det borde inte vara svårt. S har ju gått så långt högerut att vi nyligen kunde läsa om vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt ”att han nu ska ta kontakt med Moderaterna för att försöka göra upp om en begränsning av arbetskraftsinvandringen till Sverige.” Det torde således inte vara speciellt svårt att framstå som ett klassiskt socialdemokratiskt parti och då skulle fler väljare vänsterut kunna vinnas. Reinfeldt använde en gång den metoden med framgång, så den borde kunna användas igen. Om vi kunde skippa detta med lögnen och ha ett parti som förde en äkta klassisk socialdemokratisk politik så skulle det kunna hålla flera generationer framöver. Kommer något parti att nappa på den idén? Ja, men bara om någon eller några i det partiet kan lämna den trygga komfortzonen det innebär att göra samma saker om och om igen. Men då måste de hitta Reinfeldts desperata ingång till att angripa tillståndet i Sverige. Stefan Sigfried

”Det är tid att agera, Team Sverige”

Osignerad — Wed, 12 Jun 2019 05:08:36 +0000

Kraschar man från 21,1 procent till 8,7 procent som Dansk Folkeparti gjorde nyligen så borde väl även den mest hårdföre ideologen nyktra till och börja undra varför väljare inte längre gillar partiprogrammet? Men så fungerar inte den mänskliga naturen, så förändra sin politik tänker de inte göra. Politiken ligger fast. ”Vi har alltid sagt samma sak. Vi står fast vid det som vi är, eftersom vi är stolta över det” säger Dansk Folkepartis vice ordförande Sören Espersen. Många tror att partier bara tänker på att vinna väljare. Men så är det alltså inte. Det centrala är istället att känna sig trygg, och trygg blir man när man får bekräftat att det man tror på – vare sig det kallas för ett politiskt program eller för en religion – stämmer. Banbrytande forskning kring moralsystem de senaste decennierna har avslöjat att våra övertygelser – både politiska och religiösa – närs av och lever i ett tankesystem som vi byggt upp genom livet. Vårt moralsystem är likt en karta och kompass något som vi använder för avgöra hur läget är, och förstå hur vi bäst ska agera; ett verktyg för att navigera genom världen så att vi kan minimera risker. Systemet byggs till stor del upp av omedvetna och halvt medvetna grundtankar som genom känslor förmedlar vad som är rätt och fel till oss. De flesta vill naturligtvis inte erkänna att vi är känslovarelser snarare än logiska och rationella varelser. Men hur logiskt är det att hålla fast vid en politik som kraschar som för Danskt Folkeparti? Det är naturligtvis inte enda exemplet. När Alternativ för Sverige misslyckas totalt och bara får några tiondelar både i riksdagsvalet och i EU-valet så verkar partiledaren Gustav Kasselstrand nöjd med resultatet och säger till Nyheter24: ”Vi har ökat trots att media försöker tysta oss och trots att vi belagts med reklamförbud nästan överallt. Det är starkt.” Starkt att komma så långt ifrån det mål man självsäkert innan basunerade ut? Vår hjärna är snabb på att skapa bortförklaringar så vi kan känna oss trygga; att slippa hantera frågan "Är det fel på min karta och kompass?” Men då uteblir analysen. En djuplodande analys krävs dock för att kunna komma vidare. Den enda svenska politiker som verkligen förstått detta är Fredrik Reinfeldt. Geniet hos Reinfeldt var att han lyckades lyfta sig upp ur de egna idéernas värld och se vad som faktiskt behövdes för att vinna väljare. Att det inte räckte för moderaterna att stå på högerbenet; man måste också stå på vänsterbenet, locka sossar. Och då måste man prata med bönder på bönders språk; man måste prata med sossar på sossars språk. Och han förstod att man måste skrida till handling. I sin bok Fredrik Reinfeldt i huvudrollen beskriver Ulf Kristersson hur moderaterna byggde upp en pressavdelning med flera medarbetare som fick större inflytande än någonsin tidigare och hur detta hängde ihop med att Reinfeldt hade en annan syn på mediefrågor än tidigare. ”Det är en jättestor förändring. . . . Perspektivet är affärsmässigt och ovanligt rakt på sak när hon (Ulrica Schenström) beskriver hur lättmanipulerade medierna är.” En del menar väl att Fredrik Reinfeldt helt enkelt ljög, och det kan man hålla med om, men det missar totalt poängen. Den kritiska poängen är att Reinfeldt var så pass desperat i sin kamp att rädda Sverige att han insåg att politik är krig och i krig måste man ibland acceptera förluster; man måste offra värdefulla saker för att vinna något större. Fast i hans fall offrade man ju bara på ytan, det väljare fick se. Nu förespråkar jag inte att man ska låtsas vara ett arbetarparti som Fredrik Reinfeldt gjorde. Dels är det ju fel att använda lögner för att nå sina mål, dels så håller sådant inte i längden. Nej, jag menar att man ska bli ett klassiskt socialdemokratiskt parti. Alltså i bemärkelsen att anamma dess grundläggande idé om att använda skatter för att minska inkomstskillnaderna och få resurser att bygga upp samhället till ett folkhem. I boken Jämlikhetsanden sammanfattas vetenskaplig forskning som klart visar att de länder som begränsar inkomstskillnaderna blir bättre samhällen. En annan viktig bok är Kapitalet i tjugoförsta århundradet som beskriver hur det blir revolution när inkomstskillnaderna blir för stora. Så klassisk socialdemokratisk politik där man minskar inkomstskillnaderna genom skatter är livsviktigt, för det leder till bättre samhällen och vi slipper riskera kaotiska revolutioner. Och som grädde på moset ger skatter kraftfulla verktyg för att bygga framtiden och ge oss välfärd. Detta förstår medelsvensson. Det var därför den politiken ledde till ett mycket långt maktinnehav för S – och för den delen lurade tillräckligt många väljare att rösta på Reinfeldt när han låtsades vara liksom en sosse. Människor vill minska riskerna. Tage Erlander beskrev det så här: ”Även enligt vår uppfattning borde människor stimuleras till att klara sig själva, att ordna sitt eget liv. Men vi ansåg det vara helt verklighetsfrämmande att tro att medborgarna skulle kunna klara sin sysselsättning vid en arbetslöshetskris, att ge sina barn en tidsenlig utbildning, att betala sin sjukvård, om de drabbades av ett långvarigt sjukdomsfall. Allt detta kunde endast klaras av ett samhälle, byggt på samverkans och solidaritetens principer.” Det handlar om att bemöta människor värdigt enligt Tage Erlander: ”Socialdemokratin var en reaktion mot ett system som krossade människor. Först gällde det att skapa social trygghet. Denna strävan fick socialdemokratin ett helhjärtat stöd av liberala vänsterkrafter. Men motståndet var stort från de konservativa.” Och motståndet är fortfarande stort. 2012 kunde vi under rubriken ”Visar att det funkar” läsa om Marita Häggström med grav artros och en svår blodsjukdom som fick klara sig med 3000 kronor i månaden. Dåvarande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson tyckte det var fullt rimligt. Högern vill inte acceptera att det behövs skatter för att kunna bygga ett humant samhälle, Tage Erlander igen: ”Men att bygga ett samhälle efter våra principer krävde att medborgarna var villiga att betala ganska höga skatter. Striden om den allmänna sektorn, om den sociala balansen blev en strid om skatternas höjd. I Sverige var högern det parti som hänsynslösast och skickligast gick till anfall mot högskattepolitiken.” Även idag är lågskattepolitiken - med dess dystra konsekvenser - central i högerns DNA: ”Vi hatar att höja skatten” hette det nyligen när Danderydspolitikerna presenterade en skattehöjning. Förbundsordförande för Muf, Benjamin Dousa, kommenterade: "Moderater höjer inte skatten, punkt slut." Genom att minimera risker i våra vardagsliv fick S en gång med sig folket. Det viktiga som hänt är att vi nu har två stora trygghetsbehov som drar i väljare. För det första de minskade risker som folkhemmets högskattepolitik gör möjligt. För det andra de minskade risker som en striktare invandringspolitik ger. Så när de danska Socialdemokraterna anammade en stramare invandringspolitik kunde de anknyta till båda dessa trygghetsbehov och det gav dem valseger i Danmark. Med Dansk Folkepartis katastrofval och en stundande anhöriginvandring borde desperationen finnas där hos partier som SD och AfS. Det borde då vara lätt för dem att offra skattesänkarpolitiken då omfattande forskning stöder behovet av att minska inkomstskillnaderna. Men icke, för som vi påpekade tidigare så styrs vi inte av det rationella och logiska utan av betydligt grumligare ofta omedvetna grundvärderingar. Därför lyssnar man inte på vetenskaplig forskning. I ett nötskal här sammanfattat av ekonomen Augusto Lopez-Claros på World Economic Forum: ”Om höga skatter skapar resurser som sedan används till att leverera utbildning i världsklass, effektiva sociala trygghetssystem och en högt motiverad och kunnig arbetskraft, då blir konkurrenskraften stärkt, inte underminerad.” En nödvändig förändring av politiken hejdas också av att vi gillar att snacka, men vi är genomgående dåliga på att skrida till handling. Bara snack ändrar inget. Ett bra exempel på detta är Swebb-tvs senaste konferens. Mycket intressant sades, men när sedan frågestunden kom och någon undrade vad man skulle göra och hur gå till väga så blev det mest svar i stil med "Ut med de kriminella", "Totalt asylstopp", "Återvandring", "Det är kvinnorna som ger kraft" och liknande. Jo, en kvinna föreslog tillsättandet av en arbetsgrupp, och en man att vi måste samla oss, men på dessa helt grundläggande trådar spann man inte vidare. Det är förunderligt. Är verkligen Fredrik Reinfeldts förmåga till insikt så unik? En av deltagarna, Lennart Matikainen, skulle bli en mycket bra partiledare för ett nytt parti, Team Sverige. Matikainen kan argumentera, han har viktiga insikter och han kan bygga ett team. Somliga av oss minns säkert hur Ny Demokrati kraschade för att det inte fanns någon som förstod att bygga det partiet till ett team. Receptet är enkelt; det som förde S till regeringsmakten under lång tid och det som förde Reinfeldt till makten var idén om folkhemmet. Vad som behövs är ett skräddarsytt partiprogram som anknyter till den svenska folksjälen: folkhemmet. Man måste lyssna på vad vetenskaplig forskning säger; man måste våga offra flosklerna om att sänkta skatter för de rikaste är lösningen på nästan alla våra problem. Vi kan få en fungerande invandring och ett slut på det vansinne som pågår på allehanda ställen, men då måste slöjorna som ligger över mångas huvud skingras. Polletten måste falla ner, arbetsgruppen måste till, vi måste samla oss och börja agera nu. Stefan Sigfried

Stefan Sigfried: ”Assange vågade ta kampen”

Osignerad — Thu, 09 May 2019 08:00:00 +0000

På sin första dag i Vita huset lovade Barack Obama en ny era av öppenhet från regeringen. Vad blev det av det löftet? Obama lät under 1917 års Espionage Act åtala mer än dubbelt så många som alla tidigare presidenter gjort tillsammans och förde ett veritabelt krig mot visselblåsare och läckor. Men inte ens Obama ville sätta åt Julian Assange, för han förstod vad det skulle innebära för pressfriheten. Man satte åt andra, som John Kiriakou, men undvek att sätta åt journalister. Kiriakou är den enda CIA-agenten som fått fängelse för USA:s tortyrprogram. Han torterade aldrig någon, men bekräftade i en intervju att tortyr som skendränkning var officiell amerikansk politik som godkänts på högsta nivån inom regeringen. Med Assange ämnar makteliten gå ett steg till genom att kriminalisera vad journalister inte bara är tillåtna att göra, utan vad som etiskt krävs för att hålla källor anonyma. Det som nu händer med Assange är därför en farlig attack på alla journalister. Obama förstod detta, men inte dagens journalister och politiker. Kan det bli mer absurt? När Karin Olsson, kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen, skriver om Assange under rubriken ”Låt oss aldrig beskriva honom som en riddare”, tar hon del i ett smutsigt spel som går ut på att ändra hur vi tänker genom att förvanska, välja ut oväsentligheter, att lura oss att inte se det viktiga. Hon hjälper till att ”programmera” oss att tänka på ett visst sätt genom en ny referensram: Assange var ingen riddare. En skev bild skapas för att vår bild av Assange ska ändras. Hon nämner inte att anklagelserna om våldtäkt lades ner för där fanns inget. Hon glömmer att Julian Assange tog sin tillflykt till ambassaden för att han förstod att han skulle komma att utlämnas till USA om han kom till Sverige. Då bortförklarades detta som nonsens. Idag är det uppenbart att han bedömt läget korrekt. Hon tar inte upp att Julian Assange nyligen fick ett journalistiskt EU-pris som ges till personer som "avslöjar sanningen och för ut det till allmänheten" och för att hedra "individer eller grupper som har blivit hotade och/eller förföljda" för sådana handlingar. Hon ändrar vår referensram genom att inte betona allt det som avslöjats genom Wikileaks och dess betydelse för att demokratin ska kunna fungera. Hon trollar bort att de som kan föra ut statsmakternas brott behöver visselblåsare. Hamnar de som för ut informationen i fängelse så kommer ingen att våga föra ut information om de brott som begås. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle där mörkandet av maktmissbruk blir den nya regeln? Julian Assange vågade ta kampen och han har betalat ett högt pris för detta. Därför är han en riddare i kampen för det öppna samhället - det demokratiska samhället som vi vill tro att vi lever i. Mot honom står närmast oändliga resurser hos dem som nu fått så mycket makt att de verkar kunna göra som de vill. Många känner till hur Dwight D. Eisenhower varnade för hur det militärindustriella komplexet kunde komma att hota våra friheter och vår demokrati. En del känner nog också till hur John F Kennedy varnade för hur hemliga föreningar konspirerade emot demokratin. Men hur många känner till att liknande varningar gjorts av presidenter som Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt och ända tillbaka till Thomas Jefferson? Hotet mot demokratin sträcker sig långt tillbaka, men aldrig tidigare har olika regeringar arbetat medvetet och brett för att censurera media och att till varje pris stoppa visselblåsare. För att det ska bli fritt fram för korrupta politiker och globala företag att göra som de vill, måste sådana som Julian Assange utrotas, för människor av hans kaliber låter oss få reda på hur det faktiskt är. Han är därför lika mycket en politisk fånge som Nelson Mandela var i Sydafrika. Mandela sattes i fängelse för att stoppa den politiska rörelse han stod bakom; maktmissbruket återvänder alltid till samma maktspråk. Det som nu sker är lika historiskt som den franska revolutionen, och det är minst lika avgörande för vår framtid. Det är en kamp som sker med å ena sidan politiker och globala företag som vill ta makten över oss, och å den andra sidan med sådana som de gula västarna i Frankrike, Nigel Farage för Brexit i Storbritannien och Italiens Mateo Salvinis arbete för att förena nationella krafter i Europa. Julian Assange är symbolen för stoppbocken på vägen mot ett totalt övervakat samhälle. Om han faller, blir det ett stort steg på vägen mot en global stat där den nya eliten bestämmer helt över oss. Där vi blir som nötkreatur, inte mycket mer än slavar som måste lyda herrarna. Assange med sitt sanningssägande är som de vita blodkropparna i blodet. Det tar bort sjukdomar så vi kan förstå att rösta bort korrupta politiker och se till att demokratin förblir frisk. Värdet av det han gjort kan därför inte överskattas. Utan sådana personer kommer demokratin fortsätta insjukna tills den helt vittrat bort och demokratin blir en illusion likt ”demokratin” i de gamla öststaterna. Makteliten har blivit så stark, så självsäker, att de idag agerar öppet. Man bryr sig inte längre om att dölja när man bryter mot internationella lagar och i största allmänhet beter sig som maffiabossar. Tidigare försökte USA hemlighålla när man gjorde interventioner för regimskiften runt om i världen. Nu försöker man inte ens dölja det i Venezuela. Mest infernaliskt är hur makten aktivt arbetar på att ändra våra referensramar. Den demokratiskt valde Maduro i Venezuela sägs inte vara legitim längre, och vi luras in i tankar om regimskifte. Den tidigare presidenten Jimmy Carter som numera leder The Carter Center har sagt att "I själva verket, av de 92 val som vi har övervakat, skulle jag säga att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen." Hör vi sådant börjar vi tänka i andra banor. Man jobbar på att ta kontrollen över media och därifrån ändra ords betydelse och se till att bara ”rätt” saker sägs. Det är visserligen inget nytt. Ett exempel från 2003 är hur tv-värden Phil Donahue fick sparken från sin mycket populära talkshow på MSNBC som gick på bästa sändningstid. Problemet var inte Donahues publiksiffror, utan att han sa ”fel” saker om det krig USA ville starta i Irak. Idag är censuren mer utbredd och sker även här och nu i Sverige. Den flerfaldigt prisbelönte journalisten Johannes Wahlström berättar i en intervju för RT hur han blev tillfrågad av flera redaktörer om han ville delta i intervjuer och diskussioner om Julian Assanges arrestering och det ville han göra. Sedan blev han uppringd en efter en av redaktörer som blivit tillsagda av personer högre upp i hierarkin att de blivit förbjudna att skriva om detta. Ytterligare ett exempel från samtid är hur Facebook och andra sociala media bedriver ett krig mot oliktänkande genom att ta bort dem från plattformar. I romanen 1984 ändras våra referensramar genom att historien skrivs om och genom att ordens betydelse förskjuts så folket ska tänka ”rätt.” I vår tid introduceras nya ord som "hen". I det ögonblick vi accepterar ordet ”hen” så tänker vi inte längre i man och kvinna utan i något diffust både ock. Andra grundläggande ords betydelse ändras gradvis: Yttrandefrihet blir inte längre yttrandefrihet i min ungdoms inspirerande bemärkelse att "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det". Nej, gillar någon inte en vedertagen sanning så kallas det för hets mot folkgrupp. Vår mun täpps till och vi manipuleras att tänka som makteliten vill att vi ska tänka genom att vi påtvingas nya referensramar. Även i den bemärkelsen lever vi redan i ett Orwellskt samhälle, där romanen 1984 slutat vara en roman och istället blivit en manual för hur överheten kan manipulera oss. Makteliten förstår att sanningssägandet hindrar dem från att få total kontroll, och det är därför de nu gör allt för att spärra in Julian Assange. Därför måste vi alla prata om det som händer, för desto mindre som det pratas om det som sker, desto mindre får vi veta - och desto enklare kan makteliten ta över. Stefan Sigfried

”Europaparlamentsvalet – ödesvalet för ett Europa av fria nationer”

Osignerad — Thu, 04 Apr 2019 09:03:29 +0000

Jag mötte en granne som kokade av ilska. Det hade inträffat ett antal incidenter på hennes arbete. Hon sa ”Jag har alltid röstat på socialdemokraterna men nu tänker jag rösta på Sverigedemokraterna. Ja, jag ska nog gå med i det partiet också.” Sedan kom det. ”Men de är väl inte ett högerparti?” Detta illustrerar i ett nötskal hur många av oss nu slits mellan det gamla hotet om att högern ska fortsätta förstöra välfärdssystemet och det nya hotet från massinvandringens kostnader. Vi söker trygghet men tryggheten finns inte längre i att rösta vänsterut om vi hamnat på livets skuggsida eller helt enkelt tror på solidaritet med medmänniskan. Eller i den trygghet som högern erbjuder de välbeställda genom att sänka skatterna så de ska få behålla mer av det de lyckats överföra till sig själva. Människor börjar vakna upp till att det istället handlar om en kamp mellan globalisterna som ser nationernas upphörande - öppna gränser - som lösningen och de som vill bevara nationen och folkhemmet. Nationen är ett skydd för individen. Liksom familjen ska vara det. Intressant att notera är att i Bibeln ser man att Gud inte bara intresserar sig för individer utan också för nationer. Att nationerna försvinner kan därför knappast ses som bra av en kristen. Vi börjar förstå att politikerna svikit i sin plikt att informera om att delandet av välfärden ger mindre vård, mindre skola, minskat socialt skyddsnät, mindre poliser – mindre trygghet. Kristna ledare från påven till vår ärkebiskop och neråt har inte stått upp för sin kristna lära och informerat om att den är mycket bättre än Islam. Några rakryggade och orädda ledare finns dock. Dalai Lama har gått ut och påpekat att Europa tillhör européerna och att för mycket invandring förstör Europa. En insikt som inte borde vara svår att ta till sig. Charles Darwin pratade ju även om att de grupper som var effektivast på att omsätta resurser till avkomma segrade över andra grupper. Segrande gruppers gener har överlevt. Reaktionen mot massinvandringen är därför någonting som aktiveras reflexmässigt utifrån våra gener. De globala företagen vill kunna verka fritt utan de lagar och regler nationer har upprättat till medborgarnas skydd. Vänstern lever i en naiv tanke om att om bara nationerna försvinner så kan det inte bli krig mellan nationer, då får vi världsfred. Tillsammans har de ingått ett oäkta äktenskap där massinvandringen blir det gemensamma medlet; Utopia ska uppstå när massinvandringen suddar ut nationerna. Men folkhemmet krackelerar när globala företag får fritt fram att öka utbudet av arbetskraft så de kan hålla nere lönerna och inte längre ska behöva bry sig om de lagar och regler som nationerna upprättat för att skydda sina medborgare. Både vänster-knegare och höger-knegare drabbas då av kostnaderna för massinvandringen – som det konsekvent mörkas om – skenar. Inte ens att en del invandrare skaffar dubbla identiteter och då tar ut dubbla bidrag diskuteras ju. Kritiken börjar nu bli så stark att makteliten i panik gör allt för att begränsa ramarna för diskussionen. Analyser och insikter som inte passar makteliten och dess mainstream media - som dom till stora delar kontrollerar – ska stoppas. Det är i det perspektivet vi måste förstå artikel 11 och 13 i upphovsrättslagen som nyligen röstades igenom i EU. Detta är ett drag i en lång rad av åtgärder för att stoppa det fria flödet av information:

Demonetizing, det vill säga att man inte kan få betalt för sina inlägg.
Att man blir borttagen tillfälligt eller tills vidare från plattformar.
Att sökalgoritmer ändras så att vissa inlägg inte ska dyka upp.
Lagar om ”hets mot folkgrupp” som begränsar vad vi får säga.
Försöken att skrämma oss till tystnad. Vilket sker både av individer och mer organiserat som av Juridikfronten som systematiskt under täckmanteln att man försöker stoppa näthat försöker skrämma människor till att sluta uttrycka sig.

Allt detta är försök att demontera grundbulten, yttrandefriheten, i ett fungerande västerländskt samhälle. Vi får ett Orwellianskt samhälle. Henry Ford sa ”Det är väl att folk i vår nation inte förstår vårt bank- och valutasystemet, för om de gjorde, tror jag att det skulle vara en revolution före imorgon.” Precis, kunskap till folket är ju nyckeln till vår frihet – och detta blir ett hot mot makteliten. Fakta vare sig det handlar om totalitära religioner eller om hur rika och bankerna skor sig på oss måste därför stoppas. Du ska inte få veta för då kommer du att börja protestera. Då kan det bli revolution. Det blir då en stor lögn när makteliten upprepar som i ett mantra att de står upp för demokrati för de håller istället på att plocka ner demokratin bit för bit. Joseph Goebbels menade ju att om man bara upprepar en lögn tillräckligt många gånger så kommer den att uppfattas som en sanning. Och att om man ska ljuga så ska man ta till en stor lögn. Det absurda i det som händer blir då ett skydd för makteliten. Vi kan inte ta till oss att detta händer, att demokrati i bemärkelsen att folket ska bestämma försvinner. När gräsrötter vill ha en diskussion för de oroar sig över massinvandringens följder får de veta att de är nazister och rasister. Makteliten har anammat Joseph Goebbels idé om att ”Det är statens absoluta rätt att övervaka bildandet av den allmänna opinionen.” I EU vet makteliten bäst så när vi röstar fel – som skedde i Irland – eller som nu i samband med Brexit så ska folkens vilja stoppas. Eller som när SD vinner röster, då måste man stoppa det folket röstat fram. Nu formas nya grupper, klasser. Klassen av de superrika, de arroganta, som anser att de ska bestämma över oss och så alla vi andra som vill ha kvar ett jämlikt samhälle och få säga vår mening utan att bli censurerade. Onekligen kommer man att tänka på det kommunistiska manifestet där det beskrivs hur det genom historien alltid varit en kamp mellan förtryckare och förtryckta. Klasserna har bara haft olika namn, och "Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe." Allt är sig alltså likt. Kampen mellan förtryckare och förtryckta fortsätter, kampen gömdes bara tillfälligt av ett folkhem som vaggade oss till sömns. Men folk vaknar upp! Vi ser det tydligast i Frankrike där de gula västarna består av en brokig skara människor från höger till vänster och sådana som inte ser sig som vare höger eller vänster. Det man har gemensamt är en begynnande insikt om hur makteliten tillsammans med globala företag och bankerna riggat systemet till sin fördel. I takt med att ojämlikheten ökar så den blir absurd ser denna stora majoritet att man har en gemensam fiende: Globalisterna som vill skapa en värld utan nationer. Det kommande EU-valet kan bli det viktigaste valet i våra liv. Jag säger kanske för EU-parlamentet är ingen bra demokratisk form; eftersom Kommissionen är den enda EU-institution som kan föreslå nya lagar (som sedan läggs fram för parlamentet och rådet) ligger makten inte där den borde ligga. Men genom att få in andra EU-parlamentariker kan vi drastiskt minska möjligheterna att sudda bort demokratin genom att stödja partier som ser nationen som garanten för stabilitet; fria nationer i konkurrens och samarbete. Vi måste göra vad vi kan för att knuffa på paradigmskiftet från vänster-höger tänket till denna nya fundamental motsättning: De som vill att vi ska få ett globalt samhälle kontra de som vill bevara nationerna. Låt oss inspireras av och stödja trender som de gula västarna, Brexit, Salvini i Italien, Orban i Ungern. Och det håller på att hetta till. I Frankrike anklagar en före detta försvarsminister och ett stort antal generaler Macron för förräderi för att han skrivit under FN:s migrationsavtal (1). I Belgien fick premiärministern avgå för att han skrivit under det avtalet (2). Mycket lite av detta får vi dock höra om i svensk mainstream media så uppvaknandet går långsamt. Uppvaknandet stoppas också av behovet av att känna sig trygg. En gammal sosse kan till exempel ofta helt enkelt inte tänka tanken att rösta annorlunda. Det känns tryggast att rösta som vanligt, fast det socialdemokratiska partiet numera styrs av en nyadel som utnyttjar oss. Och på samma sätt när man ser avarter inom religioner som kommer så vill man inte se detta för det känns inte tryggt. Att inte veta blir tryggast när fakta är så brutalt annorlunda än vad vi lärt oss tro.

Men vår trygghet ligger inte i att göra som strutsen utan i att veta

Vi måste återfå modet att se klart så att vi kan och vill kämpa för ett samhälle där våra traditionella västerländska värderingar som jämlikhet och yttrandefrihet stärks snarare än tillåts erodera. Vi måste som våra föregångare – de som skapade folkhemmet – nu återigen ta kampen för våra värderingar, vår yttrandefrihet, vår jämlikhet, vår rätt att tillhöra en religion eller inte. Gör vi inte det så sviker vi de som byggde vårt västerländska system, våra barn och de som flytt hit för att slippa förtrycket det innebär att leva under totalitära religioner och samhällssystem. Så rösta i Europaparlamentsvalet söndagen den 26 maj 2019. Men prata också med vänner och bekanta och säg till dem att rösta på partier som vill stoppa artikel 11 och 13, som vill stoppa maktkoncentrationen till EU, på partier som vill stärka nationerna och minska byråkraternas makt i Bryssel. Rösta för ett återinförande av oinskränkt yttrandefrihet och demokrati i Europa! Stefan Sigfried