socialism – Nya Dagbladet

socialism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Mon, 10 Oct 2022 11:06:42 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg socialism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Borgerlighetens vekhet är problematisk https://nyadagbladet.se/kronikor/borgerlighetens-vekhet-ar-problematisk/ https://nyadagbladet.se/kronikor/borgerlighetens-vekhet-ar-problematisk/#comments Sat, 08 Oct 2022 11:20:46 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=133775 Varför har borgerligheten förlorat? Redan från början tappade de borgerliga partierna bollen. Enbart ett exempel: Efter andra världskriget var Sovjetunionen respekterat och fruktat och det landet samt europeiska kommunister och socialister/socialdemokrater lyckades genom kontinuerlig propaganda knyta nazism och fascism till den demokratiska politiska högern. Nazistiska och fascistiska partier påstods tillhöra högern. Socialdemokratiska partier deltog i förtalet för de förstod vilket värde för dem detta hade. Vänstern har alltid varit duktig avseende propaganda och nu lyckades man att demagogiskt förknippa sina politiska motståndare med oacceptabla rörelser och idéer. I detta fall lyckades man dölja att rörelserna egentligen ideologiskt låg närmast totalitär socialism (auktoritär socialism gällande fascismen). Den påstådda knytningen har länge varit ytterst negativ för borgerligheten. Ännu i årets valrörelse karakteriserades de borgerliga partierna som ”blåbrun sörja” av statsministern. Löfvens tidigare språkbruk kommenteras inte här. Men detta är bara ett exempel på de misstag och passivitet de borgerliga visat under efterkrigstiden. Även när de vinner ett val förlorar de i längden. De har inte varit förmögna att ändra den socialistiska trenden. Efter kriget var Centern tidigt och folkpartiet blev genom tillväxten av sin radikala socialliberalism snart följsamt till socialdemokratin. Man visade då högerpartiet ett liknande förakt som SD fått erfara. Detta höll i sig länge och försvann väl först under 80-talet. Svårigheterna för de borgerliga att bilda en gemensam front mot vänstern var legio. Många medlemmar inom folkpartiets kulturradikala flygel kunde sägas ha varit vänstersympatisörer (bortsett från S:s kramande av kommunister och östblocket). De borgerliga lät sig efter nederlaget i folkomröstningen om pensioner 1957 bli invanda att ignoreras av socialdemokratin i alla stora frågor (socialisering av näringslivet var undantaget) och har följsamt accepterat StatsVälfärdsStaten¹, politiseringen av den offentliga förvaltningen och undervisningsväsendet, statsmedias indoktrinering av det svenska folket med mera. Många decennier av reträtter och att i riksdagen försöka påverka och ändra socialdemokratiska ”reformer” (men i praktiken bara gällande småfrågor, eftersom det var vad man förmådde) sätter också sina spår. Bara några få riktigt väsentliga reformer har genomförts av de fåtaliga borgerliga regeringarna: Friskolan är en av dem. Det är tydligt att medlemmarna i de tidigare borgerliga partierna inte är så övertygade om sina egna idéers värde, att man hårt och ständigt kämpar för dem. Alternativt är man borgerligt sedesam (feg) och tycker illa om klara motsättningar och konfrontation med andra, vilket är en hopplös attityd i förhållande till den ideologiskt övertygade vänstern. Konventionell borgerlig uppfostran att vara tillmötesgående, ta hänsyn och försöka kompromissa medför också, att de borgerliga partierna inte observerar, att innebörden av nästan varje kompromiss de ingår leder till en allt djupare kollektivisering av Sverige. Man förstår inte socialismens natur där anhängarna anser de borgerliga som omoraliska och bara värda att förkastas. De senare tror antagligen på motpartens huvudsakliga vilja till ”fairplay” och förstår exempelvis inte den orättfärdighet och hänsynslöshet som nysocialismen (främst kulturmarxismen) nu innebär. De borgerliga ses helt enkelt som direkta fiender. Nysocialisterna anser att ifall vi praktiskt sett (idag ej fysiskt) elimineras som maktfaktor blir världen bättre eftersom vi är de onda. Nu innebär den fortgående professionaliseringen av den borgerliga politikerklassen att personer som främst styrs av sin politiska ideologi slås ut av andra som betraktar politiska ståndpunkter också med nämnvärd hänsyn till sitt eget karriärintresse. Att ta ställning för något som är ideologiskt rätt, men vilket kan medföra en tillfällig förlust av sin plats, vill man då inte göra av hänsyn till sin egen ekonomi och framtid. Man är troligen ofta villig till kompromisser med socialdemokraterna, om dessa främjar den egna ekonomiska tryggheten. Detta förstärker kraftigt tendensen för högern-centern att förbli ”principiella förlorare”. De svaga och föga ideologiska borgerliga representanter som nu blir resultatet i varje val gör i mycket utfallet av röstningen i riksdagsvalet likgiltigt eftersom de valda ofta ändå inte är förmögna att använda ett gott resultat. Vad de gör är att sakta ner trenden mot vänster. Vilket beteende och vilka mål bör vi ha? De borgerliga partierna bör inse och erkänna att man misslyckats ända sedan andra hälften av 40-talet. Folkpartiet fick en framgång i valet 1948, men den spelade inte stor roll. Med centern som lätt påverkades av socialdemokraterna och med ökade ideologiska motsättningar mellan folkpartiet och högerpartiet fanns från början spänningar i det splittrade center-högerblocket. En folkpartist gav sedan vänstern segern i pensionsfrågan som berörde oerhörda kapitalbelopp och gav socialdemokratin ett hisnande politiskt övertag över de borgerliga, vilket lamslog dem länge. Valsegern 1976 skapade dock en ny enhet inom blocket och möjliggjorde en utveckling mot större enhet. Efter den korta framgången 1990 och senare valförlusten 2002 (efter Lundgrens ytterst oskickliga valkampanj alltför snävt baserad på skattesänkningar) inleddes högerpartiets omvandling till ett socialliberalt parti. Det ledde efter segern 2006 senare bara till Alliansens kräftgång. Den radikala socialliberalismen, som nu även delvis omfattar S, är ingen intressant borgerlig ideologi utan har bara inneburit en fortsatt vänsterglidning. SD är inte heller något svar eftersom partiet bortsett från invandringsfrågan också influeras av socialliberala tankegångar och gammal folkhemsideologi vid sidan av socialkonservatismen. Inte ens i frågan om nationell suveränitet står det klart att SD nu är helt pålitligt. Vilken är då läget idag? Det är att nysocialismen verkligen har spjutet riktat mot vår strupe. Deras ideologi är bred och inriktar sig även på de mest grundläggande frågorna om mänsklig existens: Vilka egenskaper har egentligen människan? Vad är riktig kunskap ? Vilka regler bör i grunden styra samhället och så vidare? Det är kanske vår otur att vi lever vid en mycket viktig historisk tidpunkt. Men vi kan idag inte blunda för verkligheten utan måste göra det nödvändiga. Vi kan inte på några villkor låta motståndarna vinna gällande sådana (och otaliga andra) frågor. Kollektiviseringen måste stoppas. Vi måste bemöta detta förnyade angrepp på den västerländska civilisationen brett och kraftfullt. Det kräver antagligen också nya partier, där ett förhoppningsvis är libertarianskt.² Den frihetliga borgerligheten ska inte begränsa sig till de konventionella stridsområdena utan snabbt vidga perspektivet och göra en full insats i kulturkriget. Den kampen har varit skälet till nysocialisternas opinionsmässiga vinster bland kvinnor och ungdomar. Kulturmarxismens påverkan och insteg i samhället och därmed också många partier ska slås tillbaka: Dess ideologi är så djupt skadlig och samtidigt intellektuellt så svag att detta är möjligt, trots dess stöd från många och spridning i Sverige genom ett stort antal kanaler. De grava bristerna i dess människo-, kunskaps- och samhällssyn och åsikter avseende till exempel rasism, kön/genus med mera kan klart avslöjas och övertyga de flesta medborgare. De många som blivit kulturmarxister helt baserat på känslomässiga argument kan inte övertygas av rationella skäl. Sakskäl var ju inte orsaken till deras åsikter men argumentation, som granskar de ursprungliga känslomässiga skälen och deras felaktiga grunder, kan ändå i vissa fall hjälpa till att deaktivera dem. Men att 1. Stoppa dem räcker inte. Vi måste också 2. Eliminera mängder av kollektivistiska lagar införda under efterkrigstiden och därefter 3. Föra in våra nya lagförslag, som på ett förnyat sätt utökar friheten. Vad som nu främst behövs är partier och medlemmar som envetet arbetar för att eliminera nysocialismen i Sverige och därefter socialismen! De måste vara helt inställda att lämna varje antydan av den tidigare principiella förlorarattityden. Det krävs individer som inte längre alls accepterar att det offentliga övertar alltmer makt och inflytande på individernas bekostnad. Man ska säga Nej till varje reträtt och kollektivistiskt förslag. Det behövs borgerliga som oeftergivligt bekämpar vänstern i nästan alla frågor. De ska inte tveka för att driva radikala förslag som djupt kan reformera Sverige och återställa samt sedan öka medborgarnas handlingsfrihet. Den enda förlust som kan accepteras är nu nederlag gällande klara frihetliga principfrågor, där allmänheten ännu inte hunnit förstå innebörden av förslagen. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Dagens välfärdsstat – StatsVälfärdsStaten – står i motsättning till det frihetliga alternativet: den Civila VälfärdsStaten. Denna beskrivs i : Ahlmark, Dan (1917). VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. Realia Förlag, Stockholm. (2) Det finns idag ett parti – Klassiskt Liberala partiet – som på många sätt ligger nära ett libertarianskt parti. Vad det behöver är bland annat ett namnbyte till Libertarianska Partiet och att utveckla partiprogrammet.]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/borgerlighetens-vekhet-ar-problematisk/feed/ 7 Vänsterpartiet största parti vid Lunds universitet https://nyadagbladet.se/inrikes/vansterpartiet-storsta-parti-vid-lunds-universitet/ https://nyadagbladet.se/inrikes/vansterpartiet-storsta-parti-vid-lunds-universitet/#comments Wed, 07 Sep 2022 04:45:28 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=130970 Vänsterpartiet skulle få flest mandat i Sveriges Riksdag om studenterna vid Lunds universitet fick bestämma. Studenttidningen Lundagårds opinionsundersökning har kartlagt hur studenterna tänker rösta i söndagens val. Närmare 23 procent av de som svarat på enkäten uttrycker att de tänker rösta på Vänsterpartiet, vilket är drygt 13 procentenheter över rikssnittet - baserat på Novus väljarbarometer från den 18 augusti. Röstsiffrorna för Vänsterpartiet är tätt följda av Socialdemokraterna på knappa 21 procent. På tredje plats för lundastudenterna ligger Moderaterna som stöds av 15 procent. Ytterligare en skillnad gentemot rikssnittet är att enbart 5,2 procent av studenterna uppger att de planerar att rösta på Sverigedemokraterna. Jämfört med 2018 års valenkät har det skett en tydlig vänstersväng. Då var den forna Alliansen störst med 44 procent och de rödgröna något lägre på 39 procent. – Ju längre utbildning desto färre röster på Sverigedemokraterna. Ålder är också viktigt – i de senaste valen har Vänsterpartiet och Miljöpartiet haft en övervikt bland unga, menar Anders Sannerstedt som är docent i statsvetenskap samt valexpert vid Lunds universitet. [caption id="attachment_130987" align="alignnone" width="640"]

Docent Anders Sannerstedt. Foto: faksimil/Sveriges Radio[/caption] Socialdemokraternas ökning sedan 2018 tror docent Sannerstedt är ett resultat av att Magdalena Andersson valdes till statsminister samt kriget i Ukraina. – Det fanns en liten effekt på grund av Magdalena Andersson och Ukrainakriget, men den effekten har klingat av, säger Anders Sannerstedt. Anders Sannerstedt beskriver det han kallar ”en ganska stor vänsterövervikt” som aningen större än han räknat med – Det är väldigt höga siffror för Vänsterpartiet och ganska låga för Miljöpartiet, menar han. De låga siffrorna för MP är anmärkningsvärda, eftersom deras väljarbas till stor del består av unga människor med akademisk utbildning, kommenterar han. Enbart vad gäller C verkar LU-studenter rösta representativt för befolkningen i helhet. I undersökningen fick de drygt 7 procent, vilket ligger omkring rikssnittet. Vidare undersökte Lundegård vilken valfråga som studenterna bedömde som viktigast. Med en tydlig majoritet svarade drygt 27 procent ”miljö och klimat”. Näst på tur svarade 12 procent ”Sveriges ekonomi” följt av ”lag och ordning”, ”jämställdhet” och ”sjukvård” med drygt 9 procent av rösterna vardera. – Unga och välutbildade är mer bekymrade för klimatet. Det är också möjligen så att med bättre utbildning följer en bättre förståelse för vilka faktorer som påverkar klimatet, säger Anders Sannerstedt och fortsätter – Ekonomin hänger naturligtvis samman med vad vi har sett de senaste månaderna med inflationen och de galopperande priserna. Anders Sannerstedt identifierar lag och ordning som den i allmänhet största frågan bland väljarna. – Dock kanske inte riktigt bland studenterna. Det är kanske inte den grupp som är allra mest bekymrade för gängkriminaliteten, tror Sannerstedt. ]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/vansterpartiet-storsta-parti-vid-lunds-universitet/feed/ 7 Marxismens ekonomi leder till underskott – även moraliskt https://nyadagbladet.se/kronikor/marxismens-ekonomi-leder-till-underskott-aven-moraliskt/ https://nyadagbladet.se/kronikor/marxismens-ekonomi-leder-till-underskott-aven-moraliskt/#comments Sat, 05 Sep 2020 12:47:27 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=83556 Otaliga kommunister och andra typer av marxistiska socialister har under mera än 150 år bedyrat, att planekonomiska samhällen är överlägsna kapitalistiska marknadsekonomier inte bara moraliskt utan även ekonomiskt. Så länge vänstern inte hade politisk makt kunde sådana illusioner hållas vid liv, men efter att Lenins kupp mot den unga ryska demokratin lyckades och det så kallade proletariatets diktatur med planekonomi infördes, kunde så småningom sanningen uppdagas. Europeiska nationalekonomer hade dock redan tidigt funnit ödesdigra svagheter i den marxistiska teorin, där exempelvis prisbildningen utgör en mycket primitiv del. Innan moderna empiriska exempel på socialismens ekonomiska följder framkommit, hade Ludwig von Mises på 20-talet visat teoretiskt att socialistiska planekonomiska system inte kan åstadkomma samma välfärd som fria marknadssystem, därför att socialismen använder en felaktig prissättning. Systemet innebär att korrekta priser inte sätts på kapitalvaror. Samhället kan därför i sin investeringsplanering inte välja rationellt mellan olika projekt, vilket har ödesdigra verkningar på investeringarna. F.A. Hayek - senare nobelpristagare - visade på 40-talet att centralplanerade ekonomiska system är underlägsna marknadssystem, eftersom planekonomierna inte har eller kan kontinuerligt utnyttja information från ett fritt prissystem. Enskilda företag, som på en marknad justerar sin produktion utifrån kontinuerlig information om volymer och priser, når därför en mycket högre anpassning till efterfrågan med de effekter detta har för produktionskostnader, investeringar och effektivitet. De många skilda beslutsfattarna på marknaden styrs av sitt frekventa hänsynstagande till volym- och prisutveckling, vilket medför en samordning av olika företagsverksamheter, trots att var och en fattar beslut bara gällande det egna företaget. Marknadssystemets kärna är just vinstmotivet i kombination med de volymer och priser som framkommer i samverkan mellan köparna och säljarna på marknaden. Marknaden ger kontinuerligt vital beslutsinformation, som företagen kan agera utifrån. Centrala planeringsorgan har ingen möjlighet att göra något liknande¹. Sovjetiska erfarenheter redan på 20-talet visade fatala svagheter i planekonomisk styrning av ekonomin, vilka sedan doldes under den tvångsmässiga industrialiseringen på 30-talet. Folket fick ta stötarna genom mycket stora umbäranden. Genom segern i andra världskriget och övertagandet av resurser från sina nya östeuropeiska kolonier kunde Sovjetunionen under några decennier fortsätta dölja sanningen om den sovjetiska ekonomins följder för medborgarna. Därefter gick det inte att dölja, att avståndet till västländerna ständigt växte gällande levnadsstandard och allmän effektivitet. Även lydstater som Tjeckoslovakien och Östtyskland, vilka under mellankrigstiden tillhört världens främsta industriländer, visade klart underlägsna resultat. De många nationalekonomer som var socialistiskt troende, kunde därför så småningom professionellt inte längre hävda fiktionen om planekonomins överlägsenhet. Den gemensamma synen bland ekonomer blev att kapitalistiska marknadsekonomier var överlägsna de kommunistiska staterna gällande tillväxt och levnadsstandard. Sammanbrottet för östblocket i slutet av 80-talet var bara en bekräftelse på det. Det blev nu uppenbart för alla att marknadsekonomier tydligt överträffade socialistiska ekonomier. Påstått ”själviska” företagare skapar tillsammans betydligt bättre ekonomiska resultat för alla – vid sidan av att frihet och demokrati upprätthålls – än stater styrda av påstått altruistiska motiv (figur ovan). Bevisen var så överväldigande att om socialister påstod motsatsen var det tydligt att de ljög. Vad driver då människor att fortfarande förespråka ett ekonomiskt system, överallt byggt på mord och förtryck, och som medför varubrist, låg valfrihet och relativ fattigdom? Är sådana personer helt omoraliska? Är man i själva verket människofiender? Kollapsen skapade en svår situation för de miljoner av marxister, som baserat sina värderingar och sin moral på att socialismen var överlägsen marknadsekonomin. De flesta troende socialister i västländerna trodde nog på att planekonomin var ett bättre system, men vid Sovjetunionens sammanbrott förintades deras fantasivärld framför deras ögon och de kastades ut i ett andligt kaos. Det är ju smärtsamt att inse att man trott och levt på en livslögn hela livet. Hur stor andel, som då ärligt reviderade sin syn på ekonomi och accepterade objektiva fakta, är okänt. Men andra hittade ett annat sätt att lösa sin intellektuella och moraliska kris. Som Hicks² visar i sin analys av postmodernismen fanns en effektiv lösning för de fortfarande troende: de kunde bli anhängare av den filosofin. Denna eliminerar nämligen förnuftet och vetenskapen genom sin teori, att människans mentala egenskaper medför, att hon inte rätt kan uppfatta verkligheten. Det innebär att fakta, forskning, empiri och objektivitet förklaras vara otillförlitliga och alla omdömen är relativa. Det medför att man inte kan döma ut socialismen, eftersom inga tillförlitliga bevis finns att den inte i alla fall är jämbördig med kapitalismen. Konsekvensen blir att socialister inte behöver skämmas offentligt varje gång de påstår något om det socialistiska ekonomiska systemets förträfflighet³. Utvecklingen inom naturvetenskaperna vederlägger dock ständigt påståendena om människans bristande förmåga att förstå verkligheten. Men det påverkar inte socialisterna. Det finns ett engelskt talesätt som säger: ”You cannot reason a person out of an opinion which he hasn´t reasoned himself into”. Skälet är här vanligen en irrationell men ytterst kraftfull längtan och tro på en samhällsutopi och vad dess styrka gör samt att sakskäl inte klarar av att vederlägga den. Det är som en gudstro, som ju inga logiska argument biter på. Men vad föranledde denna filosofi att utvecklas? Jo, det var tydligen en akademisk utveckling av kunskapsteorin, som skedde samtidigt med ett plötsligt enormt politiskt behov av skäl att kunna fortsätta tro på socialismen⁴. Det ledde till ett kraftigt uppsving för filosofin och dess samhällspolitiska uttryck: kulturmarxismen. Så under skyddet av en till synes vederhäftig filosofi kunde alla troende fortsätta att tro på den ekonomiska socialismens välsignelser och existensen av det perfekta samhällssystemet. Men självfallet tror de flesta (?) socialister inte själva på att all kunskap är osäker och att man inte kan uttrycka definitiva värdeomdömen. Så man utnyttjar istället postmodernismen för att den erbjuder det effektivaste sättet att argumentera gällande både försvar och anfall av ståndpunkter. Försvaret innebär att tron på socialismen kan fortleva på grund av beskyddet från den relativistiska synen på kunskap, medan andra verktyg - men samma kunskapssyn - kan användas för att undergräva basen för motståndarnas system och åsikter. Sådant arbete drivs idag ständigt i skolan, på universiteten och i media. Medan man på alla sätt angriper stöd för marknadsekonomi och den västerländska civilisationen, har man kvar sin ursprungliga barnatro på kollektivism och det goda socialistiska samhället. Och man ser fram emot den dag, när man får makt att införa det systemet. Men både försvar och anfall är ändå bara bluffar gällande ytterst allvarliga frågor. Att använda sådana argument för att vinna ett politiskt syfte är i sig inte irrationellt, men däremot djupt omoraliskt. Dan Ahlmark

Källor och referenser:

Frihetsportalen - Politiska hädelser
Hicks, Stephen (2014), ”Postmodernismens förklaring”. Timbro, Stockholm. s.103ff, 193f.
Hicks, a.a., sid 104.
Hicks, a.a., s.194f.

]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/marxismens-ekonomi-leder-till-underskott-aven-moraliskt/feed/ 8 Vilken godhet är viktigast? https://nyadagbladet.se/kronikor/vilken-godhet-ar-viktigast/ https://nyadagbladet.se/kronikor/vilken-godhet-ar-viktigast/#comments Sat, 27 Jun 2020 08:12:03 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=80903 Beträffande ekonomisk politik hävdas ibland, att socialism på grund av sina goda avsikter leder till utmärkta resultat för samhället, medan marknadsekonomin drivs av själviska motiv och därför inte kan kallas ett gott system. När man sedan betraktar de verkliga resultat de olika systemen uppnår, visar det sig, att de så kallade goda avsikterna leder till undermåliga resultat för medborgarna. Samtidigt skapar fria kapitalistiska ekonomier, drivna av ”själviska ” motiv hos mängder av företagare, en ojämförbar välfärd (1): Motsättningen mellan avsikt och resultat gällande samhällssystemen har en motsvarighet på det individuella planet. Här vill personer framstå som goda just på grund av sina radikala vänsteråsikter – förespråkar socialism plus att man röstar ”rätt” vart fjärde år - medan andra, som håller fast vid marknadsekonomi, betecknas som egoister. Men med tanke på de erfarenhetsmässiga resultaten av planekonomier, torde beskrivningen av en sådan socialist istället rätteligen vara ”människofientlig” eller ”skadegörare”. Men problemet är djupare än så på det individuella planet. Den viktiga frågan är i själva verket: Vem är egentligen en god människa? Kan ett så grundläggande begrepp som godhet vara baserat på, att en individ tycker och kanske röstar på ett visst sätt? Att denne vill ”hjälpa” mindre bemedlade genom att ge andras pengar till dem? Bör inte ”godhet” beteckna något viktigare hos en person än bara en viss attityd avseende hjälp till andra (vanligen inte uppbackad av någon speciell personlig prestation annat än röstande).

Den viktiga frågan är i själva verket: Vem är egentligen en god människa?

Att ägna viss tid åt att hjälpa eller ge pengar till andra, som har behov, är en typ av godhet och har sin vikt. Att bemöta vissa människors mänskliga behov är en social nödvändighet, men är inte av central betydelse i de flesta individers liv. Men den godheten beror samtidigt i mycket på förmågan, kanske genialiteten samt i alla fall produktiviteten hos människor, som skapar grunden för dess materiella del (hjälp och bidrag). Så sådan godhet vilar till stor del på något, som totalt ignoreras i sammanhanget, nämligen de arbetande människornas arbete och prestationer. Frågan är då, vilka som egentligen främst borde uppmärksammas och berömmas beträffande den hjälpen. Omdömet ”godhet” eller att ”vara god” är verkligen kraftfullt, och innebörden är mycket bredare och djupare än att stödja andra. Vikten och kraften i det omdömet om en person bör därför egentligen gälla det, som utmärker och är det allra viktigaste i personens handlande. Det bör avse det helt grundläggande i individers liv. Det är i så fall naturligt, att det har ett direkt samband med det biologiskt mest utmärkande för människan, nämligen hennes förnuft och beträffande handlandet det viktigaste hon överhuvudtaget gör. Och det är naturligen hennes yrkesarbete. I sitt val av utbildning och arbete graviterar individen hän mot ett område, som hennes förnuft valt som mest förenligt med hennes värderingar (vilka alltid bör respektera mänsklig frihet), intressen och livsmål. Vad krävs då av personer i arbetslivet? Ja, det beror självfallet på arbetsuppgifterna men professionell kompetens, engagemang, arbetsvilja samt kreativitet är vanligen viktiga. Inom den ramen blir utmaningen sedan att verkligen prestera sitt bästa, vilket innebär att utnyttja en så stor del av sin potential som möjligt. Det sker bäst i ett samhälle, där man respekterar mänsklig frihet och den snabba utveckling denna orsakar. Där skapas nämligen en miljö, som både tillåter och starkt uppmuntrar människor, vilka maximalt utnyttjar sin kraft, sitt tänkande och kreativitet samt därför också sina eventuellt unika egenskaper. De personerna skapar ett för dem maximalt arbetsresultat, där något inslag kanske även är unikt. En sådan prestation är - i sin avsikt och till sina resultat - så imponerande, att den aktuella individen bör betecknas som en god människa (2). Skälet är, att hon realiserar det som är möjligt för en människa beträffande hennes centrala livsuppgift: arbetet. Givet hennes yrkesinriktning och mål ger hon då ur ett samhällsperspektiv också sitt största möjliga bidrag till samhällsnyttan (där hjälp och stöd ingår). A) Hon har utifrån sitt förnuft valt höga arbetsmål (inledningsvis utbildning, sedan anställningar) förenliga med de egna värderingarna och livsmålen men realistiska utifrån hennes kapacitet (inklusive kreativitet). B) Detta kombineras med en mycket hög arbetsinsats, vilken så småningom realiserar individens olika mål. Ett sådant beteende har sällan explicit erkänts som det fundamentalt viktiga och värdefulla i människors liv (3), men att prestera det är att nå godhet i primär mening. Vad kan individuellt vara finare och värdefullare än en människa, som realiserar kärnan av sina värderingar och personlighet, presterar maximalt och därför skapar högsta möjliga värde (för henne) gällande sitt valda verksamhetsområde ?

Kan ett så grundläggande begrepp som godhet vara baserat på, att en individ tycker och kanske röstar på ett visst sätt?

I populärt tal gäller ”moral” numera oftast sexuella aspekter, men egentligen avser ordet något mycket viktigare: det som ska styra en persons beteende i livet. Det är främst värderingar och mål. Hennes arbete utfört på sättet ovan visar nivån på hennes moral, vilken ju också bestämt kravet på prestationer. Så godheten är baserad på essensen av hennes motivation och moral samt den förmåga, som realiserat den. Det är för en människa den mest relevanta definitionen av just primär godhet. Som mål att uppnå är denna individuella godhet det finaste och värdigaste målet, som är möjligt i livet för en individ. Sekundär godhet – att hjälpa andra - har sitt värde men är mycket mindre betydelsefullt än den primära. Så unga människor på väg ut i livet bör ha denna godhet som det övergripande målet. Det ställer höga krav på deras värderingar, mål (bland annat gällande utbildning och yrke), motivation och sedan alla prestationer. Det är ett konkret, storslaget och passande mål för människor jämfört med snäva karriärmål eller begränsade mål såsom sekundär godhet. Det uppnådda resultatet av arbetet är viktigt som mått på ambitionen i målsättningen, motivationen och ansträngningen. Om individen misslyckas beroende på negativa omständigheter, behöver det inte minska den godhet hon egentligen besitter. Avsikten att konkret prestera något och den verkliga arbetsinsatsen för att förverkliga detta är då väsentligare. Man bör också observera, att mindre dugliga personer naturligtvis har samma möjlighet att nå godhet som mycket dugliga, eftersom prestationer i detta sammanhang ska ses i relation till kapaciteten. Att nå godhet bara genom medlemskapet i en identitetspolitisk offergrupp, eller att bara tro på en åsikt eller att proklamera den eller en avsikt, innebär ingen nämnvärd godhet. Att trots andras motstånd vilja ge bort deras pengar till människor du önskar hjälpa betyder inte, att du är moralisk. Ungdomar och till synes vuxna, som godhetssignalerar på Facebook för att få godkännanden från någon grupp utför inget, som har att göra med väsentlig godhet – man poserar bara. Men individer, som 1. rationellt och utifrån acceptabla värderingar självständigt formar sina livs- och arbetsmål, utvecklar sin kompetens och 2. anstränger sig och arbetar nära sin fulla potential i syfte att realisera målen, är de i verkligheten goda människorna. Dan Ahlmark Källor och referenser:

Frihetsportalen - Politiska hädelser 3
Varför välja Libertarianism som livssyn 3 – Hur bör man utvecklas?
Jfr dock: Rand, Ayn, 2013, Och världen skälvde, Del 3, Kap.VII. Timbro, Stockholm.

]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/vilken-godhet-ar-viktigast/feed/ 7 Statsvälfärdsstatens pågående förfall https://nyadagbladet.se/kronikor/statsvalfardsstatens-pagaende-forfall/ https://nyadagbladet.se/kronikor/statsvalfardsstatens-pagaende-forfall/#respond Sat, 08 Dec 2018 17:13:53 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=56820 Efter sammanbrottet för de ekonomiska marxismen i slutet på 80-talet trängde kulturmarxismen successivt in i den svenska statsvälfärdsstaten(1). Att socialisterna inte längre hävdade tron på, att staten kunde sköta och borde överta ekonomin, utan istället argumenterade på basis av postmodernism och dess politiska gren kulturmarxism visade sig innebära en förnyelse av de radikala rörelserna i Sverige. Man koncentrerade sig på andra ansatser och nya argumentationslinjer, vilka visade sig framgångsrika genom att även borgerliga partier till en del anammade dem. Medan socialdemokratins strukturella nedgång fortsatte, övertogs vissa av dess väljare av MP och V. Totalt sett minskade dock vänsterblocket i storlek, och bara de borgerligas brist på självförtroende och de injektioner av kulturmarxism de accepterat, hindrade den nya center-högermajoriteten att styra samhället. Kulturmarxismen försöker nu på område efter område ersätta statsvälfärdsstatens (1) synsätt och regler med en ibland ännu mera utpräglad kollektivism. Eftersom grunden för ideologin är brist på tro på förnuftet, vetenskap och objektivitet finns inte längre några gränser för dess påståenden och förslag. Genom att också förskjuta innebörden av ord i kollektivistisk riktning – till exempel ”Allas lika värde” (2) – har man hjälpt till att skapa grunden för ny politik gällande till exempel invandring. Andra områden gäller grundfrågor som ras och människors identitet bland annat kollektivism vs individualism, synen på Västerlandets ideal och historia, hela vår traditionella kultur, könsfrågor till exempel innebörden av riktig feminism, maskulinitet och kön(sroller) HBQT osv. Man försöker att etablera identitetspolitik på alla sådana områden, där man kan skapa fientlighet och konflikter i samhället och därmed flera röster till vänstern. Den nya socialismen (kulturmarxismen) genomför nu alltså ett generalangrepp på både grunderna och existerande struktur och former för det västerländska samhället. För tillfället angriper man inte aktivt dess ekonomiska system på grund av att människor fortfarande så väl minns de katastrofer realsocialismen ledde till, men så småningom kommer den angreppslinjen också tillbaka. Det finns dock inget skäl att tro, att kulturell marxism på de områden den lyckas påverka och omvandla kommer att visa sig mindre katastrofal än beträffande ekonomin. Det innebär, att vi säkert kan förutse en fortgående försämring av det svenska samhället. En sådan kan observeras gällande till exempel vår allmänna kultur (3). Det är också skälet till, att vi nu upplever ett allt intensivare kulturkrig, där kulturmarxismens främsta styrka är, att man behärskar media och vad som får sägas offentligt (politisk korrekthet) och därigenom också förstärker ställningen på andra viktiga inflytandesektorer. Statsvälfärdsstaten bär inom sig fröet till sin egen nedgång genom dagens policies, och den nedgången påskyndas idag av kulturmarxismen. Läget förvärras allvarligt genom särskilt en effekt av vald politik, nämligen det stora befolkningstillskottet orsakat av massinvandringen. Gällande en rad olika samhällsfunktioner och områden inom offentlig sektor kan man på grund av detta observera en negativ utveckling: ökat bidragsberoende, högre arbetslöshet och kriminalitet, försämringar beträffande offentliga tjänster (vården, kvaliteten på skolan, bristande anslag till viktiga sektorer som polis och försvar, allt större påfrestningar på kommunernas och landstingens finanser osv). Vid försämrad samhällsservice har vänstern inga andra lösningar än skattehöjningar och eventuellt återsocialisering av sektorer, som delvis privatiserats. Detta innebär bara försämringar på medellång och lång sikt, även om man kortsiktigt kan visa någon förbättring genom främst ökade skatteintäkter. Men resurstillskott är ingen lösning för improduktiva system och alltför höga kostnader. Vänstern har helt enkelt inga produktiva idéer utan främst destruktiva samhällsförslag. Och alliansen syns lamslagen genom sin bindning främst till den katastrofala invandringspolitiken. Utan förändring av denna kan man inte tillräckligt snabbt uppnå större positiva förbättringar på olika samhällsområden. Reellt sett är den nuvarande så kallade restriktiva politiken helt otillräcklig för att ändra trenden. Från redan alltför höga 100 000 invandrare under åren 2010-12 ökade takten sedan till 116k (2013), 127k (2014), 134k (2015), 163k (2016) och sedan 144k (2017) personer. Och antalet invandrade första halvåret i år hade bara sjunkit med 4 % jämfört med 2017. Ifall anhöriginvandringen i framtiden ligger på dagens höga nivå, syns det tvivelaktigt, om ett meningsfullt trendbrott verkligen sker. Beträffande den allmänna utvecklingen torde Sverige beträffande BNP per capita ligga bland de sämsta EU-länderna under i alla fall de närmaste åren. Även om invandringen är det klart största bekymret, skulle även utan den Sverige möta successivt växande problem genom till exempel den ökade internationella konkurrensen och vår svaga produktivitetstillväxt. En fortsatt standardtillväxt bygger främst på ett kreativt och expansivt näringsliv med ett gott inslag av nyföretagande och uppbackat bland annat av ett inflöde av internationellt sett välutbildade unga. Men beträffande nyföretagande har Sverige en dålig position. I en undersökning av 54 länder placerade sig vårt land på 44:e plats. Om man granskar internationella jämförelser, fann undersökningar för några år sedan att vare sig man tittar på forskares värdering av universitet i världen utifrån betydelsen gällande deras eget ämnesområde eller den allmänna kvaliteten på svensk högskole/universitetsutbildning, hade Sverige bara en ensam representant bland de 100 bästa skolorna i världen. Svenska undersökningar av kvalitén på den högre undervisningen i vårt land visade också dåliga resultat beträffande de flesta ämnesområden. Beträffande den allmänna skolan visar den senaste Pisa-undersökningen, att vi inte ligger över genomsnittet för OECD-länderna, vilket är klart otillfredsställande för ett land, som tidigare varit ledande. Svensk undervisning är också mindre effektiv, med tanke på att våra utbildningskostnader per elev är högre än för genomsnittet länder. Sådana data indikerar, att Sverige inte långsiktigt kan försvara sin tidigare ställning ekonomiskt eller i andra avseenden. Statsvälfärdsstaten visar alltmera sin naturliga medelmåttighet och räddas inte längre av den unika svenska kulturen, vars produktiva komponenter försvagats. Bara andra nationers stagnation kan rädda vår relativa ställning. Men asiatiska nationer kommer kanske inte stagnera. Beträffande känslan av samhörighet i samhället har utvecklingen också varit olycksbådande. Graden av missnöje med samhället, dess politik och förtroendet för de politiska aktörerna har nog sällan varit så lågt som idag. Betydande grupper av svenskar finner, att de värderingsmässigt har väldigt lite gemensamt med sina politiska motståndare. Istället uppfattas dessa utgöra ett hot mot ett anständigt samhälle. Och det är i mycket en direkt följd av de praktiska uttrycken för kulturmarxistisk ideologi i kombination med etablissemangspartiernas val av politik gällande invandring, integration i EU med mera. Proffspolitikernas val i dessa avseenden avspeglar både deras egna karriärintressen och etablissemangets ekonomiska intressen. Allt större motsättningar av detta slag kommer klart att medföra växande politiska problem för vårt land. Tillsammans med en medioker utveckling på en rad områden kan det leda till nu oväntade förändringar i folkopinionen. Dan Ahlmark

(1) Ordet ”statsvälfärdsstat” används som beteckning på dagens svenska välfärdsstat, som bland annat kännetecknas av tvingande kollektiva system utan nämnvärd valfrihet. I min bok om svensk libertarianism förklarar jag, hur den Civila VälfärdsStaten, byggd på individualism, eget ansvar och fria val, skiljer sig från StatsVälfärdsStaten. Man kan ta bra hand om människor, som inte klarar sig själva, utan att tvinga in alla i system, som inte tillåter valfrihet och handlingsfrihet. Ingen glöms bort i den civila välfärdsstaten. (2) I en tidigare artikel visade jag hur man politiskt förändrat och utnyttjat definitionen av ”Allas lika värde” (3) Se här till exempel: Vilket är läget i kulturkriget?]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/statsvalfardsstatens-pagaende-forfall/feed/ 0 ”Som en röd tråd” https://nyadagbladet.se/insandare/som-en-rod-trad/ https://nyadagbladet.se/insandare/som-en-rod-trad/#respond Tue, 01 Aug 2017 05:02:11 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=39390 Socialister hävdar gärna att socialismen är till för alla. Men det är en senare konstruktion. Marxismen och socialismen har sin grund i en rasmässig tanke om utrotandet av industriellt underlägsna raser. Karl Marx och Engels var Socialdarwinister som har gett upphov till historiens värsta massmördarideologier alla kategorier. I Karl Marxs tidning Neue Rheinische Zeitung 1849 skrev Engels att "När klasskriget sker enligt Marxismens principer och revolutionen sker, kommer det att finnas primitiva samhällen som är två steg bakom eftersom de inte är kapitalistiska än, (Basker, Bretoner, Skotska högländare, Serber) de är ett rasmässigt skräp, och måste förintas då de kan omöjligt bli revolutionärer." Engels ska även ha uttryckt åsikten att "Polen har inget skäl att existera!" Karl Marx själv skrev att "De klasser och raser som är för svaga att hantera de nya förutsättningarna för livet, måste bort..." samt "De måste försvinna i en revolutionär förintelse..." Man kan därför se en röd tråd ifrån Marx/Engels till Hitler och Stalin. Två despoter som utvecklade varsin egen gren på det Marxist-socialistiska och kommunistiska politiska trädet. Leninism/Stalinism och Nationalsocialism. Den italienska fascistiska staten (beundrat av Socialdemokratiska paret Myrdal) är en också en gren på samma träd dock utan den renodlade rasideologiska biten som de två andra diktaturstaterna hade. Man kan följa spåren av samma Marxist-socialistiska politik i Nazityskland, det fascistiska Italien och Sovjetunionen. Låt oss börja med ekonomin. I Sovjet ägde staten all egendom och produktionsmedel. Styrning skedde via s.k. 5-årsplaner i Tyskland 4 års planer. I Nazityskland genomfördes inte det socialistiska 25 partiprogrammet som innehöll t.ex: 11. Avskaffande av arbetsfria inkomster, brytande av ränteslaveriet. 12. Med hänsyn till de oerhörda offer i egendom och blod, som varje krig kräver av folket, måste personlig vinning av krig betraktas som förbrytelser mot folket, vi kräver därför ovillkorlig indragning av alla krigsvinster. 13. Vi kräver förstatligandet av alla (hittills) bolagiserade företag. 14. Vi kräver vinstdelning i storföretagen. Dock skulle småföretagen hållas utanför en socialisering dock hade man en 4 års plan ifrån 1936. Att inte genomföra partiprogrammet, även kallad "Den andra revolutionen" blev det som beseglade Ernst Röhms och andra politiska fienders öde i Tyskland. För vem behöver revolutionärer när revolutionen är genomförd! Liknande likvideringar skedde i Sovjet av de grupper som motsatte sig revolutionens socialiserings framfart. I Italien sker få regelrätta politiska mord men ett flertal dödas i gatustrider mellan kommunister och fascister. Den fascistiska ekonomi kallades det tredje alternativet som byggde på en stor del korporatism. Anledningen till att Hitler och Mussolini inte genomförde en total socialisering, är att de sökt stöd hos företagarna för att kunna få makten. "Stöd oss, så får ni behålla era egendomar, vi styr proletariatet/arbetarna, krossar kommunisterna och håller dem lugna bara vi får makten". Det var ett avtal som kom att hållas, men senare när andra världskriget bröt ut tog staten mer och mer över produktionsapparaten. Även om det fanns partifolk som ville genomföra en total socialisering före och under kriget så genomfördes det inte. Vinsten är stabilitet och man har framför allt makten som man eftersträvar, samt att man vet att man inte kan hantera de stora företagen d.v.s. förlusten blir större än vinsten. Svartskjortorna i Italien syftade till att bekämpa sympatisörer till kommunismen eller "pacifistisk socialism". Man tillgrep militaristiska paroller för att mana fram en aggressiv socialistisk korporatism som ansågs nödvändig i den sociala och nationella kampen som alternativ till sovjetkommunistiska teser. Samtidigt som rörelsen vann mark bland borgerliga grupper på grund av skräcken för ett sovjetkommunistiskt övertagande efter revolutionen i Ryssland. Den socialistiska propagandan kom gradvis att underordnas den mer nationalistiska för att få att vinna stöd av antikommunistiska partier. Tron på den egna nationen som högsta värde var ett sätt att motarbeta klasskampens söndrande doktrin. Mussolini själv menade att fascismen skulle slå "mot högerflygelns bakåtsträvanden och vänsterflygelns destruktivitet..." Efter maktövertagandet genomfördes till stora delar ett socialdemokratisk inspirerat välfärdsprogram, samt hus och motorvägsbyggen mm i Keynes anda. Likt Sovjet inför man sin typ av socialism och inte en världsrevolution som Trotskij ville genomföra. Mussolini var till en början socialist, vart Hitler stod politiskt i början är omdiskuterat rykten gör gällande att han var socialistinfluerad, men svängde sedan för att de ville implementera sin egen åskådning (variant) av socialism, ett slags proletariatets diktatur i sina egna länder. Så kommer vi till detta med raspolitik och avrättningar. Den nazistiska politiken mot vad man kallade mindervärdiga raser följer helt i linje med Karl Marx ovan uttalanden. Att man ska utrota de raser som inte genomgått industriella revolutionens alla faser. Karl Marx bok "Om judefrågan" är omdebatterad om den är antisemitisk eller inte, men det fanns en stor antisemitism i Europa som tyvärr kom att besegla judarnas öde. I Sovjet sker också avrättningar på samma grund. Folk som inte anses kunna inkorporeras i det nya samhället av ovan skäl likvideras, vilket skedde med Ukrainare, Tatarer, Kosacker, Koreaner, Kalmucker, Polacker, Armenier m.fl. Alla som uppvisade illojalitet genom etnocentrism dödades. Judar förföljdes först på grund av klass inte ras, men en stor pogrom genomfördes 1948 av "rotlösa kosmopoliter", en antisemitisk term på judar som dödas. Detta sammanfaller även med de polska pogromerna där koncentrationslägeröverlevande dödas. En ny förintelse förbereddes 1953 av Stalin men stoppades vid hans frånfälle. Rasdemagoger i dessa länder som t. ex Ukrainaren Trofim Denisovitj Lysenko som hävdade att Socialism kan ärvas genetiskt och tysken Hans Günther spädde på med ras/genetik idéer där raser ej kompatibla och en ny människa ska skapas för Socialismen. Ta filmer/konst/nyheter/propaganda ifrån 30-40 talet. Avlägsna symboler, skrift och ljud då blir det plötsligt svårt att skilja mellan Sovjet och Nazityskland i dess propaganda. Alla socialistiska länder har försökt att förgifta ungdomen via Komsomol (S), Hitlerjugend (T), Opera Nazionale Balilla (I), De Unga pionjärerna (K) m.fl. Genom att inpränta en social överlägsenhet mot andra folk, länder och politiska åskådningar skapade man små monster som växte upp till perfekta massmördare i statens namn. Det går även att jämföra likheter i attityden inom idrotten där den socialistiska överlägsenheten skulle påvisas genom segrar i fotboll och simbassänger med mera. Tillika så använde sig båda despoterna av den senaste formen av media. Radio och film (även test av TV) förmedlade en rosenröd bild av sin ideologi i en stil som SVT/SR tagit efter. De här ideologierna höll också sin befolkning i schack med hjälp av terrororganisationer som SS, NKVD, GESTAPO, GPU vilka brutalt slog ner allt motstånd samt mördade urskillningslöst allt i sin väg enligt respektive order och ideologi i Gulag och koncentrationslägren. Glöm inte heller Ledarkulten, fejkade val, upplösande av familjenormer t.ex. via Lebensbornsprojektet mm som dessa ideologier ägnade sig åt. Den påläste erinrar sig också bakgrunden till Spanska Inbördeskriget då två av dessa ideologier slogs med Franco mot den Republikanska sidan vilka hade stöd från Sovjet. Jag betraktar det som ett inbördeskrig mellan socialistiskt derivata åskådningar. Man får heller inte glömma att det var inbördesstrider mellan socialistiska fraktioner på den Republikanska sidan (Anarkister, Leninister, Nihilister m.fl.) Implementerade av sin egen socialistiska ideologi och spridandet av den kom att genomföras genom krig. Både Hitler och Stalin läste Sir Halford John Mackinders teser om kärnlandsteorin, som i korthet går ut på att kontrollen över Eurasien är nyckeln till världsherravälde. De båda kämpade om samma områden för att nå sina mål om världsherravälde och sprida sin version av socialismen. Nationalsocialisterna fullföljde sina planer under kriget och dess herrefolksideologi skiljde sig inte mycket från den som Sovjet hade efter andra världskriget i de ”befriade områdena”. Precis som tyskarna. Socialism, kommunism, nationalsocialism och fascism har mördat fler än 100 miljoner människor tillsammans. Då har man inte räknat offren för andra världskriget. Slutledningen blir att de tre politiska grenarna som är sprungna ur Marxist-socialismens träd; Fascism, Stalinism/Leninism och Nationalsocialism, alla är delar av en VÄNSTER-rörelse och har en politik som på inget sätt har att göra med det som föraktfullt idag kallas för värdekonservatism eller högerpopulism. Om man ska följa "logiken" som utövas i detta land avseende extrema partier som har sin ideologiska bas i en rasmässig mördarideologi kallad Marxism/Socialism borde inte då Vänsterpartiet, KPML®, Socialdemokraterna m.fl. sättas under lupp och dess symboler förbjudas? Likt Nationalsocialismen? Om man nu seriöst ska diskutera värdegrund så vänligen upphör med att kleta "Brun-Rött skit" på frihetens vackra blå och gula fana. KTH]]> https://nyadagbladet.se/insandare/som-en-rod-trad/feed/ 0