neokonservatism – Nya Dagbladet

Republikanens hälsning på israeliska bomben: ”Gör slut på dem – USA älskar Israel”

Markus Andersson — Wed, 29 May 2024 07:06:23 +0000

Den neokonservativa republikanen och tidigare presidentkandidaten Nikki Haley har profilerat sig som en av de mest krigiska och pro-israeliska amerikanska politikerna. Under gårdagen besökte hon en av IDF:s armébaser i norra Israel och passade då också på att skriva en ”kärlekshälsning” på en av artillerigranaterna. ”Gör slut på dem! USA älskar Israel”, skrev hon.

While Americans watch Israel burn Gaza alive, and Palestinian children are beheaded, Nikki Haley writes love notes on bombs that drop on civilians.
Let the world bear witness to your moral depravity… pic.twitter.com/GNTGxtUfin — Dr. Omar Suleiman (@omarsuleiman504) May 28, 2024

”Hälsningen” kommer samtidigt som stora delar av omvärlden fördömer Israels omfattande bombningar över den palestinska civilbefolkningen – alldeles nyligen dödades minst 45 palestinier i en ny israelisk flygräd mot ett flyktingläger i Rafah-området. Hittills har minst 35 000 palestinier dödats under den israeliska invasionen och bombningarna, enligt palestinska myndigheter och människorättsgrupper, och ytterligare tiotusentals har skadats. Trots larm och varningar om att Israel ägnar sig åt krigsförbrytelser och folkfördrivning, och kanske även uppfyller den juridiska definitionen för folkmord, fortsätter många republikanska företrädare att ge sitt helhjärtade stöd till det israeliska kriget.

"De är alla mördare"

Haley, som gärna upprepar det dominerande republikanska narrativet, hävdar dessutom att Iran, Ryssland och Kina ligger bakom Hamas blodiga attacker mot Israel den 7 oktober. Enligt republikanen var attacken ”orkestrerad av Iran, hjälptes av ryska underrättelser och drevs på av pengar från Kina” – Kina har finansierat Iran hela tiden. Rysslands underrättelsetjänst hjälpte dem att veta var allt fanns. Iran hjälpte till att träna dem. Så det här är inte Hamas. De är alla mördare och medbrottslingar, påstod hon vidare.

Nikki seems to have gathered that you can never be too rabidly belligerent for career benefit in the imperial capitol and has made herself a McCain-Bolton hybrid on steroids.
— John Achterhof (@JohnAchterhof) May 28, 2024

Politikern bemödade sig dock inte med att presentera några som helst bevis för sina anklagelser, vilket även israeliska medier noterar, och andra pekar på att uttalandet är ovanligt magstarkt och omdömeslöst, även för en amerikansk politiker.

USA skickar ytterligare 1000 soldater till Mellanöstern

Isac Boman — Tue, 18 Jun 2019 10:02:03 +0000

USA skickar ytterligare 1000 soldater till Mellanöstern efter att den amerikanske utrikesministern Mike Pompeo anklagat Iran för attacken mot två oljetankrar i Omanbukten. Det amerikanska försvarsdepartementet har publicerat bilder på en grupp personer vid ett båtskrov. Man hävdar att bilden föreställer Irans revolutionsgarde som tar bort en mina från en större båt och menar att detta skulle bevisa att Iran låg bakom attacken i Omanbukten mot en japansk och norsk oljetanker förra veckan. Den tillförordnade amerikanske försvarsministern Patrick Shanahan meddelar att man nu skickar 1000 soldater till regionen efter "trovärdiga underrättelser vi har fått på fientligt uppträdande av iranska styrkor och deras proxygrupper som hotar amerikansk personal och intressen över hela regionen". Det är oklart vilket Irans motiv skulle vara bakom attacken på oljetankrarna. Den ena oljetankern kom från Norge och transporterade oljeprodukter till Taiwan medan den andra kom från Japan och skulle föra kemiska produkter från Saudiarabien till Singapore. Den senaste incidenten följer på en liknande händelse i samma område i maj som involverade fyra tankerfartyg. Trumpadministrationen med den neokonservativa Pompeo i spetsen har fortsatt att trappa upp retoriken mot Iran sedan USA drog sig ur Iranavtalet förra året, och menar att Irans motiv är att pressa upp priset på olja som en följd av amerikanska sanktioner på deras oljeexport. Incidenterna i Omanbukten har av oberoende medier och andra observatörer jämförts med Tonkinincidenten, som var det egentliga startskottet till Vietnamkriget 1964. Då hävdade man från USA:s sida att Nordvietnam låg bakom en attack på krigsfartyg i Tonkinbukten, vilket sedermera visade sig vara en amerikansk operation under falsk flagg.

Västerlandets förlorande segrare

Osignerad — Wed, 06 Sep 2017 13:40:51 +0000

Många av oss som står för västerländska värden är generellt sett mycket medvetna om i vilket uselt tillstånd vi befinner oss i. Det nittonde århundradet har inneburit en stadig nedgång för det traditionella västerländska samhället på många olika plan. På min blogg, The Swedish Paleocon -kulturrevolution från höger, brukar jag ofta skriva om de demografiska och kulturella förändringarna vi står/har stått inför. Jag skriver ofta om kulturmarxismen och dess skadliga inverkan på vårt samhälle. I denna artikel skulle jag vilja lyfta fram en annan aspekt av detta, en aspekt jag inte skrivit så mycket om tidigare, men som likväl är mycket viktig i sammanhanget. Europa har inte enbart försvagats kulturellt, spirituell och demografiskt utan också i frågan om reell makt. Det finns ett känt citat som lyder att "en stormakt definieras av dess förmåga att vinna ett stort krig". Dessvärre mins jag ej citatets upphovsman men visst ligger det mycket i detta. Det citatet inte förtäljer är att en segrande stormakt inte nödvändigtvis är en segrare. Tvärtom visar historien att ett deltagande i ett storkrig ofta innebär en förlust för de flesta inblandade, inte sällan även för den officiella segraren. Storkrigens vinnare är vanligtvis de som; 1. Undvek kriget helt eller inträdde vid ett sent tillfälle. 2. Lyckades vinna med oddsen emot sig, det vill säga krigets underdog. Det första exemplet skulle kunna vara Sveriges roll i både Första -och Andra världskriget. Även USA är ett exempel på detta då landet dels gick in mycket sent i Första världskriget och relativt sent in i Andra. Ett exempel på nummer 2 är Sovjets deltagande i Andra världskriget. Trots att landet led enorma förluster i form av både människoliv och materiella förluster lyckades de avsluta kriget som segrare, en segrare som efter kriget fick möjligheten att forma östra Europa efter eget tycke. Därefter delade Sovjet förstaplatsen som världens mäktigaste nation med USA. Det gemensamma för både USA och Sovjet var att de lyckats fylla det tomrum som de tidigare stormakterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike lämnat efter sig. Alla krig har sina förlorare. Ibland är en vinnare och en förlorare samma sak. Exempel på detta är Storbritannien och Frankrike som båda stod som officiella segrare i båda världskrigen. Till skillnad från deras fiender var de båda länderna inte helt pulvriserade men kriget hade trotts allt slukat tillräckligt med resurser för att de aldrig mer skulle kunna uppnå samma styrka, samma världsinflytande, som de tidigare haft. Britterna och fransmännen vann krigen, vilket bekräftade dem som stormakter, men de innebar också deras undergång som imperier. Decennierna efter Andra världskriget kännetecknades av en nedmontering av de forna imperiernas kolonier. Först ut var Indien som deklarerade sin självständighet 1947. Strax därefter följde ett längre krig i franska Indokina som resulterade i att Vietnam, Laos och Kambodja bröt sig loss från det franska imperiet. De första dominobrickorna hade fallit. Inom ett par decennier hade hela Afrika och Asien blivit avkoloniserat, med i förlängningen svåra konsekvenser för europeiska bosättare i bland annat Algeriet, Rhodesia och Sydafrika. Anledningarna till de tidigare kolonialmakternas förfall är många. En viktig komponent var vågen av anti-kolonialism inom Västvärlden. En annan var de koloniserade ländernas törst efter självstyre (anledningarna till detta utelämnar jag av utrymmesskäl). Men den enskilt viktigaste anledningen torde ändå vara kolonialmakternas minskade styrka till följd av världskrigen. Det krig som definierar en stormakt, som just en stormakt, är ej sällan det krig som innebär stormaktens undergång. Under Kalla kriget blev Europa ett schackbräde för världens två nya stormakter, USA och Sovjet, ett schackbräde som, om än i förminskad skala, kvarstår mellan USA och dagens Ryssland. I slutändan är det inte européerna själva som bestämmer utan herren på täppan, som i vårt fall är USA. USA är egentligen världens enda supermakt även om media gärna vill få oss att tro att det är Ryssland eller Kina. Den makt som tidigare låg hos Europas folk ligger sedan Andra världskrigets slut, och i ännu högre grad efter Kalla krigets slut, hos USA. Amerikanerna är vida överlägsna alla världens länder både när det kommer till militärmakt, ekonomi och militärindustriell styrka. Men hur kom vi hit? Hur uppnådde USA sin stormakts -om inte världsmaktsställning? Historien är som vanligt komplex men en enskilt viktig faktor var att USA, mot vad man kan tro idag, var ett relativt fredligt land. USA ruschade aldrig ut till nya storkrig utan lät istället Europa sköta sina egna konflikter. Under Första världskriget fanns inga amerikanska trupper på plats i Europa förrän 1918. Under mellankrigstiden fanns en stark fredsrörelse kallad America First! som bland annat leddes av svenskättlingen, tillika kändispiloten, Charles Lindberg. USA hade initialt en avvaktande hållning till det krig som senare skulle komma att kallas Andra världskriget. Först efter att själva ha blivit anfallna av Japan i december 1941 trädde USA in. USA:s seger, i samband med Europas nederlag, innebar att de, i konkurrens med Sovjet, kunde ta plats som världens ledare. Visst är det paradoxalt att våra moderna stormakter uppkommit till följd av passivitet? Visst är det paradoxalt att de nya stormakternas tillkomster i mångt och mycket skedde på grund av andras misslyckanden, snarare än deras egna framgångar (även om det funnits växelverkan)? Det är nu vi kommer till våra dagar. Frågan vi bör ställa oss är ifall USA är på väg mot samma point of no return som britterna och fransmännen en gång var. Har USA:s makt blivit så stor att den riskerar att falla under sin egen vikt? Jag kommer osökt att tänka på en fransk satirteckning från tidigt 1800-tal som visar kejsar Napoleon när han försöker härska över både Europa och Ryssland samtidigt, men ser att styltorna han står på har knäckts. Är USA på väg in i ett nytt krig, ett krig de officiellt kommer att vinna men som innebär deras undergång som stormakt? Planerar Donald Trump sitt eget ryska fälttåg? Mitt intryck av president Trump är inte att han har några sådana intentioner. Dock vet vi att presidentens makt, särskilt i utrikesfrågor, är svag. På Capitol Hill sitter en kongress som inte drar sig för ännu en kostsam intervention. På deras lista över lämpliga mål hittar vi länder som Ryssland, Iran och Nordkorea, länder som av olika anledningar inte tänker rätta sig i ledet av liberala demokratier av västerländskt mått. Jag finner ingen bedömare som anser att USA inte skulle segra i ett krig mot dessa nationer. USA och NATO:s samlade militära förmåga är vida överlägsen alla andras. Men ett krig handlar inte om att vinna utan om att det skall vara värt att vinna. Det moderna USA:s utrikespolitik, personifierad av figurer som George W. Bush och John McCain, för landet mot ett scenario där kriget innebär en försvagning istället för en förstärkning. Med demokratin som ledstjärna säger de sig försöka sprida västerlandets liberalism till alla världens hörn. Vad USA:s utrikespolitik egentligen handlar om är en helt annan diskussion. Vad dessa hökar inte förstår är att det amerikanska imperiet håller på att försvagas på grund av viljan att utvidga det. Precis som hos Napoleon håller USA:s styltor på att knäckas. Innan Berlinmurens fall var det få som kunde förutse Sovjetimperiets undergång. Vi européer bör vara inställda på att även en gigant som USA kan falla. Ett scenario där USA går Sovjets öde till mötes skulle innebära en enorm omskakning av hela världspolitiken. På grund av globalismen, på grund av vår beroendeställning till USA, skulle Europa drabbas av problem som får dagens ”utmaningar” att framstå som enkla hinder. Med all sannolikhet skulle västerlandets tid som världens mittpunkt vara över. Den post-amerikanska, postvästerländska, världsordningen kommer vara en mörk ordning för alla planetens människor, inte enbart för oss västerlänningar. I dagsläget kan jag inte se att Europa har någon plan-B. Tvärtom brottas vi med svåra interna problem i form av splittringar på både ett kulturellt och demografiskt plan, både inom och mellan nationerna. I en tid när vi behöver enighet står vi splittrade inom våra egna länder i form av etniska konflikter, kulturella konflikter (ex. feminism) och genom splittringen mellan folket och staten. På ett internationellt plan står vi splittrade mellan dels ett Öst -och Västeuropa, på grund av ansvarslös invandringspolitik, och dels mellan Nord och Sydeuropa på grund av EU:s monetära experiment. Aldrig har vår civilisation varit såpass hotad som den är idag. Det är något vi, västerlandets folk, måste inse. Europas länder måste både internt och sinsemellan arbeta fram en plan-B, en plan med målet att återupprätta Europa som supermakt. I en tid av mörker måste optimistiska röster ge oss hoppet och framtidstron tillbaka. Den framåtanda som en gång präglade Väst, den framåtanda som tog människan till månen, måste återvända. Även om jag må vara EU-skeptiker så är jag någon form av paneuropist*. Västerlandets, och inte enbart Europas, folk måste inse att även om avstånden skiljer oss åt härstammar vi från samma civilisation som en gång lade världen under våra fötter. Även om våra grenar ser lite olika ut är det stammen som förenar oss och rötterna som berättar vilka vi är. Endast genom att vattna rötterna kan trädkronan frodas. Genom att vattna våra rötter kan varje enskilt gren stärkas samtidigt som stammen, den västerländska civilisationen, bestå. *En vilja att knyta västerlandets folk närmare varandra baserat på närbesläktad kultur, etnicitet och ursprung. Jämför med exempelvis panslavism. The Swedish Paleocon @swedishpaleocon

Pat Buchanan – föregångaren till Trump

Osignerad — Fri, 18 Aug 2017 04:45:54 +0000

Många människor har skrivit om Donald Trumps väg till makten och om hur detta var möjligt. Vad inte lika många skrivit om är Trumps föregångare inom den amerikanska politiken. En av dessa var Patrick ”Pat” Buchanan; före detta journalist, rådgivare åt tre republikanska presidenter, trefaldig presidentkandidat och en av paleokonservatismens viktigaste grundare. Få, om ens någon, politisk ledare har betytt så mycket för mig personligen som Pat Buchanan. Trots att han aldrig lyckades bli USA:s president höll han liv i idéer som annars hade riskerat att dö ut. Han var dessutom tidig med att påpeka vikten av kulturkamp genom sitt ”Culture war speech” på republikanernas konvent 1992. Närmare 25 år efter sin första presidentvalskampanj blev han återigen högaktuell i och med att Donald Trump tillkännagav sin kandidatur. Stora delar av Trumps valmanifest innehöll förslag och idéer som kunde spåras tillbaka till Buchanans kampanjer. Precis som Pat Buchanan på sin tid, bröt Donald Trump med det republikanska etablissemanget. Till skillnad från Buchanan lyckades Trump nå presidentposten, eller som Buchanan själv uttryckte det i en intervju från i år: "The ideas made it, but I didn’t". Neokonservativa kontra paleokonservativa För att förstå Buchanan och den ideologiska kampen som lett fram till Trumps seger i presidentvalet måste man gå tillbaka några decennier till den konflikt som blossade upp inom det Republikanska partiet under 1970-och 80-talet. Det som skulle komma att prägla republikanerna i slutet av, och åren efter Kalla kriget, var kampen mellan de två huvudsakliga falangerna inom partiet. Dessa var de neokonservativa respektive ”Old Right”-republikanerna, de som sedermera skulle bli den paleokonservativa falangen. Under efterkrigstiden strömmade nya väljare in i det republikanska partiet bestående av tidigare demokrater som blivit missnöjda med hur partiet utvecklats. Många av dessa var paradoxalt nog före detta marxister, främst från den anti-stalinistiska falangen inom vänstern. En viktig utlösande faktor till partibytet var demokraternas val av Georg McGovern till presidentkandidat 1972. De nyblivna republikanerna hade betydande påverkan på sitt nya parti. Sammanfattat kan man säga att de nya anhängarna, de neokonservativa, drog republikanerna i en globalistisk och internationalistisk riktning, något som sedermera har avspeglat sig i partiets hållning inom bland annat utrikespolitik, handelspolitik, inrikespolitik, migrationspolitik, säkerhetspolitik med mera. Republikanerna gick från att ha varit ett icke-interventionistiskt, invandringskritiskt, patriotiskt, antiglobalistiskt parti till att bli det motsatta. Något som många inte känner till är att republikanerna förr var USA:s fredsparti. Det var demokraterna som startade krigen och republikanerna som avslutade dem. Georg McGovern var ett undantag. Han var emot militär interventionism, vilket fick många pro-interventionistiska demokrater att gå över till republikanerna. Man kan säga att republikanerna under 1970 -och 80-talet liberaliserades och förlorade mycket av sin patriotiska anda. Till den som vill veta mer om neokonservatismen och vad som skiljer den från traditionell amerikansk konservatism rekommenderar jag att se de videor som The John Birch Society producerar. Nedanstående videor behandlar vad neokonservatism är, hur den vuxit fram och vilka amerikanska politiker som är en del av den rörelsen: https://youtu.be/IcratzFRPek https://youtu.be/S_I1L5HK9c8 För att ytterligare förstå Buchanans betydelse bör man också veta lite om 1990-talet. I början av 90-talet föll Sovjetimperiet. Kalla kriget gick mot sitt slut. Segrande ur detta gick USA som nu blev ensam herre på den globala täppan. Genom Sovjets fall skapades ett tomrum som banade vägen för en ny tid präglad av globalism. Det talades om ”historiens slut”, att kommunismens fall innebar det slutgiltiga beviset för liberalismens ideologiska överlägsenhet. Historien hade visat att liberal demokrati och liberal marknadskapitalism, trotts tillfälliga bakslag, varit den ideologi som alltid segrat i slutändan. Efter Sovjetunionens fall ansåg alltfler neokonservativa att det var dags att sätta sitt demokratiska korståg i verket nu när den stora politiska motvikten i öst var röjd ur vägen. Min personliga bedömning är att det också var under tidigt 1990-tal som den kulturmarxistiska revolutionen började få utfall på allvar i de breda folklagren. Bollen hade satts i rullning redan flera decennier tidigare men 1980-talets kultur var trotts allt relativt maskulin, ”vit” och ”heteronormativ”. En inblick i detta får man om man ägnar lite tid åt att studera den tidens kulturuttryck. Inom filmvärden var Star Wars och Indiana Jones bland de mest populära filmerna, på tema mod och manlighet med män som är ute på äventyr och räddar kvinnor. Ett annat bra sätt att studera ett samhälles kultur kan vara att studera företagens reklam. Företagens intresse är att skapa så mycket profit som möjligt, och därav måste de anpassa sin reklam efter befolkningens kultur och lynne. Gillettes reklamfilm från 1989 är ett utmärkt exempel på att en annan kultur och mentalitet rådde under 1980-talet, något som förändrades snabbt därefter: https://youtu.be/mgzHu3pxgG8 Det tidiga 90-talet präglades också av omfattande raskravaller, särskilt de i Los Angeles efter att några vita poliser blivit friade från anklagelser om misshandel av en svart man vid namn Rodney King. Kravallerna i Los Angeles var så omfattande att över 60 människor dog och militären tvingades sättas in för att stävja upploppen. Detta var ett av de största raskravallerna i USA:s historia. Republikanernas svarta får Samtidigt som denna utveckling pågick, stod USA inför ett nytt presidentval. George H. W. Bush hade suttit vid makten sedan 1988 och hade 1992 ambitionen att bli omvald. Alla republikaner var dock inte med på noterna. En av dem var Pat Buchanan. Efter studier vid Georgetown University och Columbia University blev han skribent på den konservativa tidskriften Globe-Democrat i St. Louis. Genom sitt skrivande blev han 1966 anlitad av Richard Nixons kampanjstab, vilket med tiden öppnade dörren till Vita huset. Buchanan arbetade nära tre presidenter; Nixon, Ford och Reagan. Under 1980-talet började dock någonting hända. De neokonservativa började få alltmer inflytande i den amerikanska politiken, vilket president Reagans utnämning av George H. W. Bush till vicepresident kan ses som ett bevis på. Buchanan stod dock kvar vid en mer traditionell konservativ övertygelse och började alltmer röra sig mot det som skulle bli en paleokonservativ hållning. Sprickan mellan det republikanska etablissemanget och Buchanan växte. År 1992 bestämde sig Buchanan för att göra ett första försök att bli USA:s president genom att utmana Bush den äldre om posten som republikanernas presidentkandidat. På vissa punkter gick han till val på sedvanlig republikansk politik; sänkta skatter, minskad byråkrati och reglering, stoppad ökning av de offentliga utgifterna, skapandet av en”medelklassrevolution för Amerika”. Det fanns dock punkter där Buchanan stack ut i sitt valmanifest. Han gick också till val på bland annat minskad invandring, minskad u-hjälp, hårdför värdekonservatism och motstånd mot multikulturalism. Buchanan var också motståndare till de neokonservativas utrikes- och handelspolitik. Buchanan var en uttalad motståndare mot NAFTA (North American Free Trade Agreement), det globalistiska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko eftersom han ansåg att den ökade konkurrensen skulle skapa färre industrijobb och försämrade villkoren för USA:s industriarbetare. Under valkampanjen 1992 var NAFTA ännu inte upprättat men debatterades häftigt. Idag har vi facit på att ett mycket stort antal jobb har försvunnit inom den amerikanska industrin. Om detta berott på frihandelsavtal eller på tekniska framsteg, och i vilken grad, är omdebatterat. Ytterligare kritik mot NAFTA har handlat om de omfattande regleringar och ökad byråkrati som ingick i avtalet. NAFTA innehåller cirka 2000 sidor, och alla handlar inte om frihandel. Många frihandelsförespråkare var samtidigt anhängare av öppna gränser mot Mexiko och idén om ett Nordamerikas Förenta Stater. Buchanans motstånd mot den pro-interventionistiska utrikespolitiken republikanerna än idag står för har gjort honom till ett svart får inom den amerikanska högern. Genom sitt motstånd mot den neokonservativa utrikespolitiken har Buchanan varit en av de viktigaste rösterna inom den icke-interventionistiska högern. Buchanan säger sig stödja ett starkt, fritt Israel och att USA har en skyldighet att garantera landet sin frihet. Dock medger han att pro-israeliska lobbygrupper starkt influerar USA:s utrikespolitik istället för amerikanska intressen. I samband med Gulfkriget sade han i en intervju att "There are only two groups that are beating the drums for war in the Middle East – the Israeli defense ministry and its 'amen corner' in the United States”. I samma intervju tillade han att ”The Israelis want this war desperately because they want the United States to destroy the Iraqi war machine. They want us to finish them off. They don't care about our relations with the Arab world” samt att Capitol Hill var ”Israeliskt ockuperad mark”. I ett brev från 1991 kallade han kongressen för "a Parliament of whores incapable of standing up for U.S. national interests if AIPAC is on the other end of the line”. För bland annat dessa citat har Buchanan anklagats för att ha antisemitiska åsikter, något han själv förnekar. Buchanans inställning till Israel kan sammanfattas som att USA bör alliera sig med Israel förutsatt att de båda har ett gemensamt intresse, att de båda ländernas intressen ibland överlappar, men inte alltid. Buchanans ståndpunkter sammanfattades väl av hans slogan ”America First”. Valmanifestet var konsekvent anpassat efter det amerikanska folkets egna intressen, en nagel i ögat på den globalistiska eliten. Det pågående kulturkriget Buchanan lyckades aldrig bli USA:s president, men hans kampanjer kan dock ses som relativt framgångsrika. I primärvalet 1992 var han initialt ett reellt hot mot sittande president Bush. Inledningsvis ledde Buchanan i opinionsmätningarna, men efter att med knapp marginal förlorat de första lokala primärvalen tappade han sitt momentum och landade i slutändan på 23% av rösterna, utan mandat. Under republikanernas konvent valde han att trots allt att ge sitt stöd till George H. W. Bush. Under samma konvent höll Buchanan sitt kanske mest berömda tal som skulle gå till historien som The Culture war speech. Buchanans förståelse för kulturens inverkan på politiken gör honom till en unik figur inom västerländsk politisk historia. Det är fortfarande, 25 år senare, svårt att hitta någon modern motsvarighet till Buchanan. Högern har förblivit fast på den politiska arenan och låtit vänstern vinna på ”walk over” när det kommer till kulturkampen. Buchanan är ett av få exempel på betydande frontfigurer inom högern som tagit denna strid på allvar. Buchanans konventtal sände ett kraftfullt budskap till den amerikanska högern: ”My friends, this election is about more than who gets what. It is about who we are. It is about what we believe, and what we stand for as Americans. There is a religious war going on in this country. It is a cultural war, as critical to the kind of nation we shall be as was the Cold War itself, for this war is for the soul of America." Buchanan har länge varnat för den polarisering som alltmer drabbar USA, en polarisering som riskerar att helt slita sönder landet. Dessvärre är det få som har lyssnat på hans varningar. Dagens amerikaner är splittrade på många olika plan; etniskt, kulturell, språkligt, religiöst och inte minst politiskt. Buchanan fortsätter sitt tal med att ta upp raskravallerna i Los Angeles som ett exempel på den pågående splittringen av USA. I talet hyllade han de unga amerikanska soldater som återupprättat ordningen i staden och skickade samtidigt en uppmaning till sina konservativa gelikar: ”Here were 19-year-old boys ready to lay down their lives to stop a mob from molesting old people they did not even know. And as those boys took back the streets of Los Angeles, block by block, my friends, we must take back our cities, and take back our culture, and take back our country.” Efter valet 1992 försökte Buchanan ytterligare två gånger bli president. År 1996 som republikanernas kandidat och år 2000 som kandidat för det högerpopulistiska partiet Reform Party. Bäst chans hade han 1996 då han vann tre av de fyra första primärvalen och inledningsvis utgjorde ett stort hot mot favorittippade Bob Dole. Dole tog därefter ikapp Buchanans ledning som i slutändan gjorde att han landade på drygt 20% av rösterna. Pat Buchanan och Donald TrumpDet finns många intressanta kopplingar mellan Pat Buchanan och Donald Trump. Båda gick till val på en högerpopulistisk agenda som inkluderade ett starkt motstånd mot globalism, militär interventionism, frihandel, invandring och politikers tendens att sätta alla förutom det egna folket först. Om man bortser från att Buchanan var mer värdekonservativ än Trump så var likheterna dem emellan slående. Skillnaden var att amerikanerna inte var redo för denna politik för 25 år sedan. Folk har en tendens att behöva uppleva problemen själva först innan de lyssnar till andras varningar. Uppenbarligen behövde amerikanerna 25 år av stagnerade löner, massinvandring, bankkrascher och ändlösa krig i Mellanöstern innan de kunde ta sitt förnuft till fånga. Förutom politiska likheter har deras vägar korsats tidigare. Vad många inte vet är att Trump var påtänkt som presidentkandidat redan år 2000 för Reform Party. Trump gillade dock inte Buchanan som han valde att kalla nynazist. Trump hoppade därefter av primärvalet. 15 år senare gick han till val på en liknade plattform som Buchanan. Buchanans betydelse för Trump Vad fick egentligen Buchanan för betydelse för Trumps väg till Vita huset? Rent realpolitiskt var alla hans kampanjer misslyckade. Den negativa utvecklingen fortgick som vanligt. Buchanan blev istället en kandidat som, likt Ron Paul, höll en rörelse vid liv. En kandidaturs enda värde är inte alltid att vinna val, utan kan även vara att se till att idéer inte dör ut. Om det inte vore för Buchanan hade det funnits en risk att den traditionella konservatismen, vars eko vi idag hörs i Vita huset, mer eller mindre hade dött ut. Tack vare Pat Buchanan hölls flamman vid liv, och det som valde Trump till USA:s president var till stor del tankegods från den paleokonservativa rörelsen som Buchanan var med och grundade. I en färsk intervju från i år sammanfattar Buchanan detta med orden: ”The ideas made it, but I didn’t”. The Swedish Paleocon @swedishpaleocon