musik – Nya Dagbladet

I Can Jive i Mörrum: Wells, Roadwork och den ännu levande musikhistorien

Mikael Rasmussen — Sat, 19 Sep 2026 08:26:13 +0000

Ser en affisch med arrangören Rock around the clock production AB. Den är uppsatt på en anslagstavla i anknytning till där evenemanget skall framföras och vill locka man ur huse i det lilla samhället Mörrum. Affischen beskriver målande I Can Jive och det är med bandet Roadwork och dragplåsternamnet Robert Wells. Påannonseringen är ute i god tid då vi tog en liten utflykt och fick syn på denna A4 i juli månad och evenemanget genomföres den tredje september klockan 19.00. Mikael Rasmussen alias Artist Razz tog därför tillfället i akt och i elfte timmen mailade en pressackrediteringsförfrågan samt en ödmjuk anhållan om att få fotografera de levande legenderna. Responsen lät inte vänta på sig utan med positiv ton kom vi med på listan som i övrigt var fulltecknad. Känslosträngarna blev berörda och blodet rusade till i musikvenerna. Artist Razz får därmed förtroendet att förvalta sitt visitkortsutlåtande, kulturreporter.

I det lilla bor det vackra

I en liten biografsalong i det lilla laxdeltat Mörrum gästade de coola veteranerna i bandet Roadwork med originalmusikerna Ingemar Rogefeldt, gitarr, och Peder Sundahl, trummor. Förutom originalmusikerna förstärkte Danny Handley, sång och gästgitarrist från Animals and Friends, och Robert Wells på piano, hans fru Maria Wells på kör, sång och dragspel samt Micke Finell, bas, som vi känner igen från tiden Micke fanns med i bandet The Refreshments. Det utstrålar och doftar folkparkskänsla där platsen andas som att vi skulle få möta en ung Jerry Williams. Verkligheten smyger inpå oss och vi möts istället av åldrande veteraner och urkompetenta musiker som en gång i tiden var dåtidens backline till rockkungen Erik Fernström alias Jerry Williams. Det märks även på publikens höga medelålder att repertoaren lever i igenkänning med de flestas gillande men ändå stillasittande diggande. Ett auditorium som ger musikerna total uppmärksamhet och noggrant lyssnande med avvaktande applåder. Publikens blickar vandrar mellan de ikoniska musikerna. Någon småler, en annan myser av rummets charm och någon blundar för att stärka hörsel- och umamisinnena. Gemensamt för denna publik är att de flesta älskade Jerry Williams. Det märks också i Jerry Williams biografi att från det att Erik föds 15 april 1942 till dess att Erik avled i cancer 25 mars 2018 består hans pokaler och ornament av framgångar utan dess like. På denna länk kan ni ta del av Jerry Williams cult-CV.

En tight trum- och basgång ger grunden för allt det andra

Det märks tydligt hur trum- och basrytmen av boogie och rock 'n' roll når långt in i kropp och själ. Det är fascinerande hur vackert ett intro kan vara med ett fint piano- eller sångintro för att sedan efter en första vers eller låt säga två takter av finstämda toner för att sedan kläs med medryckande trum- och basgång. Det framstår för mig som ett smärre under hur publiken ändå kan sitta still. Någon har däremot möjligheten att få resa sig för att dokumentera och ta viktiga fotografier…;) och det blir nästan en utmaning att hålla kameran stilla i dessa fantastiska Jerry Williamska kompositioner. Det är sköna växlingar mellan sångakterna och de växelframträdande mellan Danny på solosång till Marias solosång. Stundtals finns det oerhört starka kropps- och bildförnimmelser av Agnetha Fältskog och fina likheter i de vackra röstresurserna i denna country- och dansbandsdrottning. Det var nog i dessa energier som Robert och Maria en gång i tiden möttes i folkparksvimlet. Coolt också att hon trakterar dragspelet som en riktig rockbrutta, det tillför repertoaren sin extra gnista. Ja det är en rejäl låtkatalog som bandet kunde ösa och välja ifrån. Ett självklart nostalginummer som framfördes och berörde publiken var låten Did I Tell You. Mäktigaste numret som så fantastiskt levererades var helt klart melodin Working Class Hero. Soundet, trumtakterna, de variationsrika ljudvolymerna, kören, sången, nådde den verkshöjd som denna fantastiska komposition förtjänar. Det var nära att med kisande ögon skymta Jerry Jerka Williams njuta, buga och bocka för sina väl förvaltande musiker, Peder, Ingemar, Danny, Micke, Maria och Robert. Showen levereras under två gånger 45 minuter och det blir verkligen en resa tack vare maestro Robert Wells som berättar anekdoter och symboliskt bildar likt små smycken av minnen varvat med erfarenheter då Robert och Jerry möttes för drygt 40 år sedan och sedan dess återkommande gästat folkparker, scener till stora arenor såsom Ullevi i Robert Wells väloljade Rhapsody in Rock.

Unika och exklusiva möten

Sådana berörande minnesbilder gör att undertecknad också minns ett riktigt tidigt möte med Robert Wells tillsammans med Charlie Norman i Ugglas Park år 1993 då vi var utövande radioskapare för Strängnäs Lokalradio dåvarande 91,2 MHz. Det är sådana här minnen som gör mötet med artister och musiker ytterligare värdefullt och ger fler mervärden till lyssnare, betraktare och följare. För ett par år sedan mötte vi Robert inne på Sweden Rock Festival i ett arrangemang tillsammans med Mikkey Dee på trummor, Nina Söderquist sång m.fl. och därför blir detta nostalgiframträdande ännu viktigare och värdefullare att därmed kunna förmedla en viktig story både om bandet Roadwork som spelade med Jerka till alla de viktiga separata bitarna som tillsammans skapar den helhetsbild som publiken i detta fall Mörrum kan minnas och glädja sig åt lång tid framöver. Tack till den eminenta saxofonisten, basisten, kapellmästaren, producenten Micke Finell som födde idén till att turnera med detta koncept. Tack till bandet Roadwork Peder Sundahl och Ingemar som också är och var bror till den nyligen bortgångne Pugh Rogefeldt. Det fina som berättelsen förtäljer är att de på Gotland hann mötas, träffas och umgås tre dagar före Pughs bortgång. Stark story som kan avslutas med att förtälja att Ingemar även hade styrkan att avsluta det hela med en hyllningskonsert år 2023 där på den magiska ön. Vacker story!

Lilla avrundningen

Ja och hur avslutar vi denna kultur-essä-artikel då, jo vi gör så här… Well Well Wells bandet avslutade de två gånger förtiofem minuterna med urhiten utgiven 1979 I Can Jive, I Can Jive där det hela framfördes med bravur till ett urkramande crescendo. Tack för att ni finns, ljudtekniker, arrangörer, kärleksfulla medmänniskor, artister, musiker, roddare, mediaarbetare, fotografer. Det är vi alla tillsammans som skapar det som sker i det rum vi är i. Publiken, det unnar jag er alla. På återseende och lycka till i ert fortsatta turnerande och musicerande. Ni delar så generöst med er till oss, och om Roadwork ger sig ut ännu en gång – de påbörjade turnén 2025 – passa då på att njuta av denna ännu levande musikhistoria med ursköna, väl kompetenta, härliga gubb- och gummrockare. Mikael Rasmussen alias Artist Razz mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Countryikonen Dolly Parton död – blev 80 år

Jan Sundstedt — Wed, 26 Aug 2026 11:44:27 +0000

Den amerikanska artisten och låtskrivaren Dolly Parton har avlidit, 80 år gammal. Hennes musikaliska karriär sträckte sig över sju decennier. Hon slog igenom på 1960-talet och fick internationell framgång med låtar som Jolene, 9 to 5 och I Will Always Love You. Under karriären nådde 26 av hennes låtar förstaplatsen på Billboards countrylista. Hennes senaste studioalbum, Rockstar, kom 2023. Enligt dödsbeskedet på hennes officiella webbplats avled Parton stilla i Nashville på tisdagen, omgiven av sina närmaste. Hon hade varit sjuk i cancer under en kort tid, uppger hennes team.

Kanye West planerar konserter i Ryssland

Jan Sundstedt — Thu, 20 Aug 2026 07:48:39 +0000

Den ryska arrangören Say Agency har offentliggjort två konserter med rapparen Kanye West, som numera använder artistnamnet Ye, i Sankt Petersburg i oktober. Konserterna är inplanerade till den 10 och 11 oktober på Gazprom Arena, som rymmer omkring 80 000 åskådare. Say Agency har för den statliga ryska nyhetsbyrån RIA Novosti bekräftat att Ye/Kanye West ska uppträda i Sankt Petersburg, skriver Meduza. Reuters uppger samtidigt att Gazprom Arena har bekräftat planerna. Biljetterna kostar 9 000 rubel och uppåt och kan köpas via en särskild biljettwebbplats. Meduza uppger att en ståplats på arenagolvet kostar 25 000 rubel och att en logeplats kostar upp till 160 000 rubel. Kanye West besökte Moskva 2024 i samband med den ryske designern Gosha Rubchinskijs födelsedagsfirande. Uppgifter från den tiden pekade på en möjlig konsert på Luzjnikistadion, men arrangörerna bekräftade aldrig planerna och spelningen blev aldrig av. Tillgängliga källor innehåller i dagsläget inget offentligt uttalande från Kanye West om konserternas vara eller inte vara.

Årets höjdpunkt i Knislinge – Time To Rock

Mikael Rasmussen — Sun, 26 Jul 2026 12:20:14 +0000

Det absolut yngsta mötte det absolut äldsta under årets upplaga av Time To Rock, årets stora händelse i Knislinge. Mikael Rasmussen alias Artist Razz bejakade och bevakade de fyra dagar som rockfestivalen pågick, den 3–6 juli, i det annars så lugna Helgeådistriktet. Killarna i bandet The Üniverse – enäggstvillingarna Tage och Sixten Reimerstam, Ville Persson och Kalle Grönvall, mellan 10 och 13 år gamla – inledde fredagens förfest under Time To Rock-dagarna. Precis som Bruce Dickinson under Sweden Rock-festivalen gjorde entré i ett militärt terrängfordon, anlände killarna i bandet tjusigt i en tåghyllning utformad efter Ozzy Osbournes Crazy Train. Vi fick även ta del av dem som i musikens tecken har rullat på vägarna i hela 50 år och nu stannade till för att framföra de coola, kultiga och medryckande melodierna, såsom Sommarnatt med den välkända textraden ”in och ut, ut och in och in igen”. Ja, ni vet, rockrävarna i Snowstorm. De bjöd på balanserad storytelling där frontmannen, sångaren och gitarristen Ralph Peeker redogjorde för hur de första trevande åren gestaltade sig, då samtida band gjorde det svårare för dem att nå ut. Envishet, tro på sig själva samt musikbegåvning ledde slutligen till dagens framgångar, vars frukter de nu får njuta av.

Familjär stämning på området

Det råder verkligen en familjär stämning bland människorna på festivalområdet. I år fick besökarna, förutom all mat och dryck, även känna på och smaka hantverksmässigt framtagen öl från Höganäs Bryggeri. En av dagarna erbjöds även utvecklande teambuildning i form av att lära sig att ro åt samma håll. Många företag satsar på sådana initiativ för att stärka personalens självkänsla och självförtroende och samtidigt företagets varumärke. Från stående till sittande position fick publiken i gemenskap symboliskt och direkt möjlighet att ro åt samma håll. Det var en vacker syn när publiken omedelbart och unisont följde uppmaningen. [caption id="attachment_235259" align="alignnone" width="1170"] Publiken svarade an på teambuildningen och rodde åt samma håll. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Den goda responsen syns också i besökssiffrorna. Enligt Kristianstadsbladet uppgick antalet besökare i år till strax under 5 800 per dag från sammanlagt 24 länder, jämfört med cirka 5 500 besökare per dag 2025. Festivalgeneralen Andreas Martinsson beskriver sin vision om möjligheten att få se sina favoriter – från självklara storsäljare till udda veteranband med kultstatus. — Vi har alltid velat göra en renodlad rockfestival, säger Andreas Martinsson.

Gediget artistutbud

Utbudet av band och artister är gediget. Allt är en fråga om smak och stil, och vi landar i ett band som heter The Mercury Riots. Det är rock, soul, blues, scennärvaro och dramaturgi, där bandmedlemmarna tillsammans lyfter melodierna. Ett annat band som har det där lilla extra är Wolf, med en urskön karaktär hos sångaren och gitarristen. Han vet också hur man hanterar röst, scenframträdande och helhetstänk, vilket förenar teaterdrama med en extra nerv i bandets välarbetade kompositioner. Vi har det extrainsatta rock’n’roll- och punkbandet The Headlines, som ersatte Discharge. Det var ett mycket gott val av festivalledningen att med fingertoppskänsla sätta detta band på den stora scenen Falcon Stage. The Headlines berörde verkligen hela publikhavet med sin utlevande och utåtagerande kvinnliga basist Cim Dahlblom, som stod för en del av sången och ibland kören, med sköna moves och cool utstrålning. Den enastående karismatiska sångerskan Kerry Bomb kompletterar Cim och ger föreställningen hela sin kropp med smekande fingrar, blick och röst. De bjuder på sig själva precis på det där viset som kanske gör alla nöjda och tillfredsställda samt ger en smak av: Er vill vi höra och framför allt se igen – var smeker ni oss nästa gång? Vackert var det att få se, höra och betrakta Tommy Nilssons Easy Action. Här finns så mycket mognad och klokskap, med lagom balans mellan humor, självdistans och kärleksfull utstrålning. Charmigt var också ordväxlingen och samspelet mellan Tommy och Easy Actions gitarrekvilibrist Kee Marcello. Vi fick ta del av ett teater- och skräckdramaframträdande från de kompetenta Dominum i samband med deras skivsläpp. De släppte ett rykande färskt album den 3 juli med namnet Night Is Calling. Publiken fick ynnesten att se, höra och betrakta de långväga gästerna, de uppskattade musikerna i det japanska bandet Loudness. Det blev ett unikt möte under deras 45-årsjubileum. Pain bjöd på ett rejält energi- och kraftpaket i form av stundom gotisk rock, ibland med eurodiscoinslag, mycket färgad rök och ljus samt coola bandmedlemmars scennärvaro. Detta förde söndagens nattshow till ett fantastiskt crescendo. Det blev verkligen effektfullt. Med ett sådant avslut som söndagsnatten erbjöd dröjde det innan måndagens energi infann sig igen, lagom till A Tribute To Gary Moore.

Bayamayornas förtret

Det uppstod även en smärre chock för vissa av de tillresta besökarna. I det här fallet skedde det inne på VIP-området, som var avsett för vissa utvalda. Det uppstod en stank som hämtad från död och förruttnelse – ett riktigt reningsverk. Hu, hu, hu! Ni vet, en sådan där upplevelse där man får se människor springa med handen för näsan för att försöka slippa den allra värsta stanken, som egentligen inte går att beskriva förutom för dem som har upplevt något liknande. En spolningsbil kom till allas glädje och undsättning, och personalen löste uppgiften så att festivalbesökarna inne på VIP-området återigen kunde uträtta sina behov. Festivalledningen inser och lovar att det hela tiden finns detaljer som går att förbättra, förfina och lära sig av. Viljan finns att fortsätta förkovra sig, bygga team, utveckla det egna arbetet och ge god service till alla festivalbesökare. Maya min baya, min aya baya maya. Tolkning av Artist Razz av Electric Banana Bands Maya min Maya, min bitska lilla piraya.

Nostalgi och humor

En rejäl nostalgitripp var det helt klart att få se och höra coola Niclas Frisk som sångare, gitarrist och kompositör i Atomic Swing, som vi minns från det tidiga nittiotalet, en tid då undertecknad gjorde amatörradiosändningar i Strängnäs Lokalradio. År 1993 spelade vi låten Stone Me Into The Groove på dåvarande 91,2 MHz, och med Atomic Swings framträdande under lördagens program reste hela Time To Rock-publiken i tid och rum i nostalgins tecken. [caption id="attachment_235249" align="alignnone" width="1170"] Nostalgi och tidlös energi i det ytterst kompetenta basspelet av Tomoko Sukenobu i det svängiga Atomic Swing. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Festivalen bjöd även på humor, självdistans och ironi med band såsom Metal Dragon, Nanowar of Steel och Leningrad Cowboys. Publiken kunde undra om det var peruker eller äkta hår och om fötterna verkligen var så stora. Bandet The Night Flight Orchestra, med körsångerskor utklädda till flygvärdinnor, bjöd på äkta champagne – eller var den oäkta? Alltid lika förlösande var det också att få ta del av coachande Knogjärn. Bra rap kombinerad med rock. Bra texter. Bra textförmedling. Bra tolkningar av bland annat Kent: Brinn pengar brinn och Brinn hjärtat brinn, hämtat från Kärleken väntar (2002). Dags att ställa detta band på lite större scener!

Bockar och bugar

Med röster från publik, besökare, vänner och fotokollegor vill de flesta, tillsammans med Mikael Rasmussen alias Artist Razz, tacka för dessa inspirerande och givande Time To Rock-festivaldagar. Artist Razz erbjuder munspelspoesi, workshops och storytelling. Tack går till alla volontärer, all säkerhetspersonal, all mat- och dryckesvagnspersonal, publik, besökare, övernattande, blåljuspersonal samt pressackrediteringsteamet. Detta år gav teamet Artist Razz en ordinarie fotoväst i stället för en reservväst som man inte vet vem som burit tidigare. Relationer har stärkts och vänskapsband har knutits. En bukett av tacksamhet går till påhittigheten i evenemangsinslagen. Vi tackar hela festivalledningen för dess fingertoppskänsla och Andreas, skeppets general, som fyllde hedersamma 51 år lite tidigare i våras. Vi bockar och bugar och ser fram emot att ses, träffas och knåda varandra med en hälsning, ett litet leende och en stor känsla av det största som finns – tacksamhet. Avslutningsvis då? Ja, låt oss hedra Ozzys minne genom att lyssna på Crazy Train! Nästa gång kan vi kalla tåget Mr. Tinkertrain! Mikael Rasmussen alias Artist Razz mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Rejäl ribba på årets Sweden Rock Festival

Mikael Rasmussen — Fri, 19 Jun 2026 08:45:42 +0000

Årets intro inleddes med ett öronbedövande solo av ingen mindre än Jas 39 Gripen. Medan publiken, med huvudena riktade upp mot skyn, väntade på att bli insläppt från fållorna tog sig många sedan i rask takt, en del springande, in på festivalområdet för att fortsätta få trumhinnorna stimulerade av hög volym. Du kanske minns de artister och band vars tidigare bandnamn får oss att tänka på Wilmer Pitt, Korslagda Kukar och Bruce Dickinson, men som i sina dagsaktuella framträdanden får publiken att ömsom mysa, ömsom rysa och känna tacksamhet, för att slutligen visa uppskattning och respekt. Det var berörande vackert och känslostarkt när sångaren Stefan Sjur, alias Ubbe Näslund, i numera Korslagda inför ett andäktigt och uppmärksamt auditorium fick uppleva hur det brast för Ubbe. Det var verkligen vackert, så vackert att en tår rann nerför kinden. Många instämmer i att det sannerligen är både en yttre och inre resa att bevaka de fyra dagar som Sweden Rock Festival pågår. Det är möten med publiken, nasare, musiken, kollegor och framför allt sig själv i personlig utveckling, att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende, likväl som det handlar om att stärka samarbetspartners, varumärke och regionen. Låt oss ställa frågan: vad är den enda skillnaden mellan det gamla hjulspåret och graven? Låt oss säga: djupet. Det är här den stora styrkan ligger i Sweden Rocks utveckling och utvecklingspotential. De vågar prova nya grepp, fler musikgenrer och vidga bandrepertoaren från metal, doom och hårdrock till mildare akter såsom Wilmer X och Magnus Uggla, samt rena eventupplevelser av högsta rang. Vi minns kanske reklameventet då det dök upp en ubåt på ett helt oväntat ställe, uppkommen ur havets djup och genom en uppkrossad asfaltsväg med devisen: ”När du får oväntat besök.” Under festivalens dagar dök det däremot inrullande upp en pansarterrängbil 360, innehållandes och levererandes ingen mindre än sångaren Bruce Dickinson i Iron Maiden. Eventet åtföljdes av en exalterad fotokår, en förväntansfull publikskara och framför allt en glad, stolt och representativ Bruce som bjöd på glädje och flaggvinkning mellan oss svenska och brittiska grannar. Ja, ribban låg därmed högt, adrenalinpåslaget var påtagligt och det doftade underbar Sweden Rock Festival-stämning. [caption id="attachment_233508" align="alignnone" width="1170"] Pansarterrängbil 360 åkte förbi. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Årets line-up och bandmedlemmarnas scennärvaro, med exempelvis Iron Maiden, Savatage, Magnus Uggla, The Poodles, Bronze, Blood Incantation, Clawfinger och Michael Monroe, ger med självklarhet publiken en tillfredsställelse som många av oss trodde bara var möjlig i de bästa stundernas intimaste rum, där musiken verkligen är ett samspel mellan bandmedlemmarna och publiken samt allt i dess ömsesidiga respons till kittlandet av alla sinnen som existerar. [caption id="attachment_233496" align="alignnone" width="1170"] Mona Demona Lindgren från bandet The Gems. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Då Sveriges i särklass unikaste och exklusivaste gitarrkompetente viking Yngwie Malmsteen levererar gitarrsolon och melodier från sin gedigna låtkatalog är det utan tvekan fyrverkerier av gitarrekvilibrism. Maestro Yngwie bjuder inför ett hav av förväntansfulla öron, betraktare och fotografer till, underhåller akrobatiskt och avverkar uppemot ett tiotal elgitarrer, varav den sista i repertoaren går Malmsteen loss på tills den blir till ett gitarrlik. Han ger sig inte förrän halsen skiljs från kroppen och det sista av själen avger en sista suck, ett sista andetag, innan själen slutligen skiljs från kroppen. En show som tar och ger energi – och det mest förlösande i hela Yngwie Malmsteens unika framträdande gör han utan sina solglasögon. Det är helt underbart att från fotodiket få ynnesten att få ögonkontakt. [caption id="attachment_233499" align="alignnone" width="1170"] Gitarrgurun Yngwie Malmsteen varvade med blues, klassiskt och hårdrock med sin otroliga fingerfärdighet. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Vissa akter kan vi betrakta med kritiska ögon, öron, smak och umami. Kanske beror det på att vi blir bortskämda med tanke på hur hög verkshöjd som levereras och framförs från dagarnas alla scener. Det gör att somliga av oss kan uttala oförtjänt kritik som efter en viss tid kanske kan landa i glädje, kärlek och uppskattning. Vi tänker närmast på punk- och rockdrottningen Joan Jett and the Blackhearts, som där och då vid första anblick kanske inte nådde införlivade förväntningar. Låt säga så här till festivalledningen: lägg en sådan akt en aning tidigare och kanske på Rock Stage. Vi ställer därmed frågan likt Ronny Svensson gjorde från Rock Stage efter Magnus Ugglas framträdande: Vill vi ses nästa år igen? Vill ni att jag kommer åter? Publiken svarade unisont, som den mest kompetenta kör: Jaaaaaaaaaaa! Frågan därefter är bara: Vilken tonart levererades det i? Kanske dags att upptäcka en ny nyckel. Årets höjdpunkt då? Det skriver undertecknad på med, då det historiska dokumentet skapades där alla fotokollegor blev dokumenterade i ett gemensamt värdedokument, förevigat. Årets höjdpunkt helhetsmässigt – med musik, bild och text i säljande kombination – var helt utan konkurrens Bring Me The Horizon. De nådde på alla tänkbara sätt och vis igenom hela min kropp, igenom hela Sweden Rock Festivals kropp, där den digitala tekniken, rekvisitan med gotiska teman och musikerna, sångaren och musiken tog tag i hela den närvarande publiken. Allt växlade mellan hopp, uppgivenhet och åter till mänsklighetens återkommande eviga mod i ett fantastiskt åskådliggörande av övernaturliga krafter. [caption id="attachment_233494" align="alignnone" width="1170"] Bandet Bring Me The Horizon avslutade Sweden Rock Festival 2026. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Det var en blandning av skräck, humor, drama, äventyr och övernaturliga väsen som vi skulle kunna kalla Bibelns apokalyps, där röster, sound och drama fullständigt avrundade årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mäktigt, kosmiskt, supernoviskt, galaktiskt och av yppersta kvalitet – precis vad konst och artisteri handlar om. Därmed tackar vi för alla bidragande energier där vi alla bidrar till hur festivalens dagar genomförs: banden, entreprenörerna, volontärerna, säkerhetspersonal, pressteamet, publiken och inte att förglömma de intilliggande boendenas tålamod och acceptans för att låta Norje bli den plats där nästan allt blir tillåtet under dessa fyra dagar. Nu är det alltså riktigt givande och intressanta genreöverskridande artistframträdanden på Sweden Rock. Framför allt växlingarna mellan Magnus Uggla och Bring Me The Horizon ger verkligen alla sinnen stimulans och tillfredsställelse. [caption id="attachment_233514" align="alignnone" width="1170"] Här kan vi konstatera att ryggdunk har fått sig en ny innebörd. Foto: Mikael Rasmussen/NyD[/caption] Fortsätt gärna skapa ännu fler utmanande scenframträdanden med artister såsom Madonna, U2 och Depeche Mode, vars låtkataloger erbjuder god variation på välkomponerad musik med coola synthslingor, distade gitarrer och berörande artistiska själar. Fler ugglor lär även passa i festivalens utbud, närmast Caroline af Ugglas. Ytterligare kärlek kan levereras från artister såsom Thomas Di Leva till Laleh, den dag hon vill återvända till scenen. Vi märker att hårdrocken ligger så nära klassisk musik. Sånginsatserna är så nära operadivors skolade röster – och så alla dessa musikers ekvilibristiska keyboards, gitarrer, gitarrbasar och trumhjältar. Det levererades glädje, inlevelse och närvaro från fem scener under fyra dagar, som började vid lunch och pågick till dryga midnatten. Välgörande 21 kilometer var det någon av pressfotograferna som noterade, vilket visar vilken uppfriskande motion hela kroppen får av dessa kulturfyllda dagar. Detta, gott folk, lever vi gott på till nästa års upplaga av Sweden Rock, där vi må se vilken höjd ribban läggs på. Låt se om det kräver Duplantis stav eller om det räcker med ens egen. En stor hommage till er alla från Mikael Rasmussen alias Artist Razz. Må alla goda energier strömma. Slutligen: Var det någon festivalbesökare som blev gripen? Förutom av musiken och dagarnas intro av Jas 39. Mikael Rasmussen alias Artist Razz

En hyllning till en av filmmusikens obestridliga giganter

Jan Sundstedt — Sun, 14 Jun 2026 10:37:41 +0000

I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans mer än 60 år långa karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 18 januari 2025.

Dokumentären är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film. John Williams var 45 år när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas krig-filmen. Han var med andra ord i en ålder då många tror att deras bästa tid sedan länge är förbi — John Williams var dock bara på väg att bli varm i kläderna...

En resa genom musikhistorien

Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från de första stapplande stegen i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin. Genom intervjuer med nära samarbetspartners som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas krig, Indiana Jones och Schindlers list. Spielberg beskriver deras samarbete som "Ett av mitt livs största privilegier". [caption id="attachment_197691" align="alignnone" width="640"] Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb[/caption] Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen. Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.

Ödmjuk och anspråkslös

Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen. Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Tragedin berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton. Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta – aldrig riktigt fångat hans intresse. [caption id="attachment_197692" align="alignnone" width="640"] John Williams i sitt bästa element - framför en välskolad orkester. Foto. Imdb[/caption]

Mästerlig iscensättning

Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans toner på ett unikt sätt. Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande. Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska "temp music") i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning. Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet. Via dokumentären får vi en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, samt en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.

En hyllning till ett tidlöst arv

På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiske mans kompositioner betytt. Från det att jag som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv. Detta är en film som bör ses av alla som någonsin blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må ha uppnått den modesta åldern 94 år (!!) , men hans arv kommer leva vidare i generationer. Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet. Jan Sundstedt

Rolling Stones återvänder med ny skiva i juli

Jan Sundstedt — Wed, 06 May 2026 10:10:55 +0000

The Rolling Stones vägrar kasta in handduken och släpper i sommar sitt 25:e album (27:e i USA). Mindre än tre år efter Grammybelönade Hackney Diamonds har bandet bekräftat en ny studioskiva: Foreign Tongues. Skivan släpps enligt uppgifter den 10 juli via Capitol Records och rymmer 14 låtar. Billboard skriver att Mick Jagger, Keith Richards och Ronnie Wood åter arbetat med producenten Andrew Watt, som även låg bakom Hackney Diamonds. Basisten Darryl Jones och trummisen Steve Jordan ingår också i kretsen kring bandets nuvarande sättning. Inspelningen uppges ha ägt rum i Metropolis Studios i västra London, där gruppen enligt Mick Jagger arbetade intensivt och snabbt. Två smakprov finns redan ute: öppningsspåret "Rough and Twisted" och singeln "In the Stars".

Gammal kärna, nya gäster

Variety uppger att Paul McCartney, Steve Winwood, Robert Smith från The Cure och Chad Smith från Red Hot Chili Peppers medverkar på albumet. Charlie Watts hörs enligt bandet också på skivan. Enligt flera musikmedier använder gruppen en inspelning från en av den bortgångne trumslagarens sista studiosessioner 2021. AP rapporterar även om ett lanseringstillfälle i New York den 5 maj, där Jagger, Richards och Wood samlades kring den nya skivan. Uppgifterna är därmed inte längre lösa branschrykten, utan handlar om en bekräftad utgivning. Det finns de som velat avfärda Rolling Stones som ett avslutat kapitel. Själva svarar "Stenarna" med ännu ett skivsläpp.

Massprotest mot Eurovision: Artister kräver bojkott av Israel

Emil Fjellstedt — Wed, 22 Apr 2026 10:46:33 +0000

Över 1 100 artister kräver en bojkott av årets Eurovision Song Contest. Kampanjen riktar kritik mot Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) för att låta Israel delta trots kriget i Gaza. Kampanjgruppen No Music For Genocide har samlat över 1 100 namn på ett öppet brev. Bland undertecknarna finns Brian Eno och Massive Attack. Även svenska artister har anslutit sig, däribland Olof Dreijer från The Knife och Marit Bergman. I brevet uppmanas artister och fans att bojkotta Eurovision om inte Israel utesluts från tävlingen. Kritiken gäller att EBU låter Israel delta trots kriget i Gaza. Undertecknarna jämför detta med beslutet att utesluta Ryssland 2022.

Svenska artister ansluter sig

Marit Bergman säger till TT att Israel borde ha stängts ute från tävlingen under rådande omständigheter. — Egentligen borde det vara en "no brainer" att utesluta Israel under rådande omständigheter, sade hon. Hon säger också att hon är förvånad över att Sverige inte har anslutit sig till bojkotten. — När man som jag har kontakt med människor i Gaza mer eller mindre dagligen blir det uppenbart att det där med eldupphör är ett skämt, och det är fruktansvärt sorgligt och frustrerande att stå bredvid och se på, sade Bergman. Bergman menar också att den pågående rättsprocessen mot Israel i Internationella domstolen i Haag borde väga tyngre. — Men uppenbarligen är det inte nog och jag är sjukt besviken på oss som land faktiskt, sade hon. Irland, Nederländerna, Slovenien, Spanien och Island har valt att dra sig ur tävlingen som hålls i maj.

Lämnat tillbaka sin trofé

2024 års vinnare Nemo har protesterat mot EBU genom att lämna tillbaka sin trofé. EBU står samtidigt fast vid Israels medverkan, men har infört nya röstningsregler efter fjolårets omstridda röstningsdebatt. Årets Eurovision Song Contest avgörs i maj.

KISS återuppstår – med hjälp av svensk avatarteknik

Jan Sundstedt — Mon, 20 Apr 2026 13:07:14 +0000

Hårdrockande KISS tog farväl av publiken i december 2023 men nu står det klart att bandet ändå är på väg tillbaka, i form av digitala avatarer i en ny show i Las Vegas med planerad premiär 2028. Bakom satsningen står svenska Pophouse, samma bolag som gjort Abba Voyage till en internationell succé i London. KISS sista (sminkade, bör det betonas) konsert hölls i klassiska Madison Square Garden i New York, den 2 december 2023. I samband med avskedet visades också en tidig version av bandets digitala avatarer, något som då uppfattades som ett smakprov för framtida projekt. Det som först såg ut som ett spektakulärt avsked visar sig därmed snarare ha varit början på nästa fas för ett av rockhistoriens mest visuella band. Den nya fasen handlar enligt inblandade parter inte enbart om nostalgi utan om ny teknik, nya låtar och ett helt nytt affärsupplägg. Nu har Gene Simmons och Paul Stanley berättat för Pollstar att den första fullskaliga avatarshowen preliminärt ska få premiär i Las Vegas 2028.

KISS Have New Music Planned For Their Upcoming Digital Avatar Shows in 2028 - https://t.co/YhQ3rPlrZR https://t.co/v47JtlJYke
— Jimmy Martin Sherlock (@JimmySherlock1) April 14, 2026

Pophouse Entertainment

Showen utvecklas tillsammans med svenska Pophouse Entertainment, där Abba-profilen Björn Ulvaeus är en av medgrundarna. Pophouse står sedan tidigare bakom Abba Voyage i London, där digitala versioner av den svenska popgruppen uppträder inför publik i en specialbyggd arena. Samma grundidé förs nu vidare till USA, men i en betydligt hårdare och mer pyroteknisk KISS-tappning. Pophouses vd Jessica Koravos beskriver projektet som "en galen 4D-berg-och-dalbana". Enligt Gene Simmons kommer publiken att få möta de klassiska figurerna, det vill säga The Spaceman, The Demon, The Starchild och The Catman, snarare än några nedtonade eller realistiskt åldrade versioner av medlemmarna. [caption id="attachment_228066" align="alignnone" width="640"] KISS som många minns dem, i ett POSTER-kollage från bandets mest ikoniska era på 1970-talet.[/caption]

Nytt material

Showen ska enligt utsago inte enbart bygga på gamla, klassiska låtar. Gene Simmons har sagt att det också kommer att ingå nytt material, och att bandet redan har färdiga låtar. Projektet är en del av en större satsning efter det att Pophouse härom året köpte KISS katalog och rättigheter till bland annat namnet och varumärket KISS, i en affär som enligt flera medier är värd över 300 miljoner dollar. I planerna ingår enligt parterna även dokumentärer, spelfilmer och andra kringprojekt. Paul Stanley har samtidigt betonat att detta inte ska jämföras med äldre, enklare hologramförsök. Ambitionen, enligt honom, är att publiken ska uppleva och känna att de ser KISS på scen igen och inte en animerad kopia.

Today, A New Era Begins. #KISSARMY, the end is only the beginning!
KISS have been immortalized and reborn as avatars to rock forever. #KISSNEWERA WATCH NOW https://t.co/Khudwx7cud pic.twitter.com/2jz7OOmKTj — KISS (@kiss) December 3, 2023

Iyah May tillbaka med ny systemkritisk bomb – ”Friheten är bräcklig när man säger sanningen högt”

Markus Andersson — Tue, 13 Jan 2026 12:30:53 +0000

Den australiska läkaren och sångerskan Iyah May, som fick genomslag med sin kontroversiella låt Karmageddon, är nu tillbaka med "Good Citizen" – en ännu mer direkt attack mot övervakningssamhället, krigsmaskineriet och makteliten. I en tid då kritiska röster tystas utmärker sig 34-åringen genom att inte backa en millimeter. När Iyah Mays förra låt Karmageddon, som Nya Dagbladet uppmärksammade, drog till sig uppmärksamhet hösten 2024 kostade det henne både manager och skivbolag. Anledningen? Hon vägrade ändra texten som sågade läkemedelsjättarna, experimentvaccinerna och nedstängningspolitiken vid fotknölarna. Nu, knappt ett och ett halvt år senare, släpper hon "Good Citizen" – och har blivit än mer frispråkig i sin kritik. — Något landade i min inkorg som gjorde att jag pausade, blev rasande och började skriva Good Citizen. Det var kliniskt och kallt, och extremt avslöjande om hur bräcklig "friheten" är när man säger sanningen högt eller säger något som utmanar systemet, skriver May själv på sociala medier. Låten, som släpptes den 5 december 2025, är en bred attack mot det hon kallar ett orwellskt samhälle där medborgare hålls som schackpjäser i ett spel de aldrig kan vinna. Med referenser till allt från digital ID och ökat skattetryck till konglomerat som BlackRock och Palantir, målar May upp en bild av en värld där vanliga människor systematiskt manipuleras och övervakas.

Kritik mot kriget i Gaza

I låtens mest kontroversiella vers vänder sig May direkt till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu med orden: "Bombs drop from heaven just like hail / Dragged your own through the mud, well done, Israel / When the altar and a ballot and the barrel shouldn't meet / Cleanse a country, kill the children, Mr. Bibi, how do you sleep?" Texten är fylld av anklagelser mot makteliten. Bill Gates beskylls för att tjäna pengar på sjukdomar och köpa upp jordbruksmark, medan Pfizer och den övriga "eliten" anklagas för att ha planer på avfolkning. May namnger också brittiske premiärministern Keir Starmer och jämför honom med Judas, samt kritiserar övervakningsföretaget Palantir. Låten innehåller även påståenden om att en rad kända personer mördats av makteliten, däribland Bob Marley, bröderna Kennedy, Marilyn Monroe, prinsessan Diana och Michael Jackson. [caption id="attachment_219720" align="alignnone" width="640"] Foto: Iyah May[/caption]

"Myndigheternas ögon" på henne

Det som särskilt utmärker May är kombinationen av hård systemkritik och en poppig, slagkraftig ljudbild. Medan budskapet är dystert och anklagande, presenteras det med fängslande melodier och energi som lockar lyssnare. May berättar att hon de senaste veckorna haft viss "offentlig uppmärksamhet" på sig – inte från fans eller musikindustrin, utan från myndigheter. Hon antyder att hon fått brev som fick henne att gå igenom sina egna texter och fundera över konsekvenserna. — Den sortens uppmärksamhet man inte ber om, den sorts där någon skickar dig ett brev och plötsligt läser du dina egna texter och undrar hur vi kom hit, skriver hon och tillägger att just den situationen eldade på henne ytterligare. May, som är utbildad läkare, säger att hon aldrig tänkt sig att musiken skulle bli hennes huvudsakliga sysselsättning, särskilt inte musik som "petar på samhällets tryckkänsliga punkter". Men efter att ha förlorat både manager och skivbolag när hon vägrade kompromissa med Karmageddon, har hon valt att fortsätta som oberoende artist. https://youtu.be/wRgDybQ8WWg?si=VyWVcXAka7Kgke7m

Skapad tillsammans med Danny Duke

"Good Citizen" skapades tillsammans med musikproducenten Danny Duke. May beskriver låtens tillkomst som förvånansvärt lätt – som om de "kanaliserade något" den dagen de skrev den. Bakom låten ligger en frustration över korruption och en känsla av att yttrandefriheten krymper i takt med att digital övervakning ökar. — Jag tittade på vad som händer utomlands med digitalt ID som rullas ut, tusentals människor som arresteras för inlägg och kommentarer. Nu framträder tidiga stadier av detta även i Australien. Allt kopplades samman. Allt skärpte låten. Allt fick mig att gasa framåt istället för att backa, förklarar May. I låtens outro, som är talad snarare än sjungen, ställs en existentiell fråga: Väljer man att tala sanning och störa drömmen, eller förbli tyst och störa sin själ? May beskriver det som en urgammal spänning mellan sanning och tillhörighet, mellan autenticitet och acceptans. Trots – eller kanske tack vare – sin kontroversiella natur har Mays musik funnit en stor publik. Hennes tidigare låtar har hamnat på första plats på iTunes världslista och på USA:s Billboard Top 10 New Age-lista. "Good Citizen" har redan fått miljontals lyssningar och diskuteras flitigt i både oberoende medier och medströmsmedier. För May handlar det inte om att bli älskad av alla, utan om att våga säga det hon anser behöver sägas – oavsett konsekvenserna. — Jag tänker inte hålla tillbaka längre, avslutar hon.