Libyen – Nya Dagbladet

Nicolas Sarkozy döms till fängelse

Jan Sundstedt — Thu, 25 Sep 2025 14:05:42 +0000

Den tidigare franske presidenten Nicolas Sarkozy har dömts till fem års fängelse för att ha tagit emot miljoner euro från Libyen inför presidentvalet 2007. Domen betraktas som historisk – aldrig tidigare har en fransk president fällts för olaglig kampanjfinansiering.

Domstolen i Paris slog på torsdagen fast att Nicolas Sarkozy hade tagit emot miljoner euro från Muammar Gaddafis regim inför presidentvalet 2007, rapporterar France24. Under rättegången kom det fram att den hemliga kampanjfinansieringen kunde kopplas till ett närmare samarbete mellan Paris och Tripoli.

Rätten fann att han tillsammans med några av sina närmaste medarbetare organiserade en kriminell konspiration för att säkra finansieringen i utbyte mot politiskt stöd och diplomatiska eftergifter till Libyen.

Bevisningen byggde inte minst på vittnesmål från libyska tjänstemän samt finansiella dokument som styrkte att omkring fem miljoner euro i kontanter förts från Tripoli till Paris. Pengarna ska ha transporterats i kassaskrin av nyligen avlidne affärsmannen Ziad Takieddine.

Sarkozy frikändes däremot från anklagelser om passiv korruption och förskingring, men fälldes alltså för konspiration. Flera tidigare ministrar och rådgivare dömdes samtidigt.

Domstolen beslutade också att Sarkozy skulle fråntas sin Légion d’honneur, Frankrikes högsta utmärkelse, som han redan tvingats lämna tillbaka efter en tidigare korruptionsdom.

Former French President Nicolas Sarkozy has been handed a five-year prison sentence over a scheme to finance his election campaign with funds from Libyan leader Muammar Gaddafi — NYT pic.twitter.com/0L8s2Arytm
— Open Source Intel (@Osint613) September 25, 2025

Sarkozy: Åtalet politiskt motiverat

Den tidigare presidenten, som satt vid makten 2007–2012, har konsekvent nekat till brott och kallat åtalet politiskt motiverat. Han har möjlighet att överklaga, vilket kan skjuta upp påföljden. Enligt åklagarsidan ska Sarkozy även ha lovat att upphäva den internationella arresteringsordern mot Abdallah al-Senoussi, Gaddafis tidigare underrättelsechef och dömd i sin frånvaro av fransk domstol, som en del av förhandlingarna om libysk kampanjfinansiering. Senoussi har också kopplats till planering av bombattacker som den mot Pan Am-planet över Lockerbie 1988. [caption id="attachment_48370" align="alignnone" width="640"] Muammar Gaddafi och Nicolas Sarkozy. Foto: U.S. Navy/Aleph/CC BY-SA 2.5[/caption]

Domens symboliska betydelse

Misstankarna mot Sarkozy väcktes redan 2012, kort efter att Gaddafi störtades och dödades under inbördeskriget i Libyen. Sedan dess har flera rättsprocesser pågått mot den förre presidenten, som också tidigare fällts för korruption och otillbörlig påverkan i det så kallade telefonavlyssningsmålet 2021. Elva andra personer åtalades tillsammans med Sarkozy, däribland hans tidigare högra hand Claude Guéant, hans dåvarande kampanjfinansieringschef Eric Woerth och före detta minister Brice Hortefeux, som alla förnekade anklagelserna. Guéant dömdes på torsdagen till sex års fängelse och Hortefeux till två år samtidigt som Woerth friades på samtliga åtalspunkter. Fallet har fått stor symbolisk betydelse i Frankrike. Att en tidigare statschef nu fälls för olaglig kampanjfinansiering har väckt debatt om maktmissbruk och rättvisa på högsta politiska nivå.

Uppgifter: USA vill fördriva palestinierna till Libyen

Redaktionen — Sun, 18 May 2025 09:16:37 +0000

Enligt flera uppgiftslämnare till NBC News arbetar Donald Trumps administration för närvarande med en plan för att permanent förflytta upp till en miljon palestinier från Gaza till Libyen. Vita huset avfärdar dock uppgifterna som falska och förnekar att det finns några sådana planer i dagsläget. Administrationen under USA:s tidigare president, Donald Trump, uppges överväga att permanent omlokalisera upp till en miljon palestinier från Gaza till Libyen. Det rapporterar NBC News med hänvisning till informerade källor. Vita huset förnekar att någon sådan plan finns. Sedan han tillträdde i januari har Trump upprepade gånger sagt att USA är redo att ta kontroll över Gaza och förvandla området till en "Mellanösterns Riviera". Förslagen har dock mött starkt motstånd från andra länder i regionen, som argumenterar för att de bryter mot internationell rätt, hotar den regionala stabiliteten och undergräver palestiniernas rätt att bo kvar på sina förfäders mark. Enligt NBC:s källor överväger Vita huset nu "på allvar" ett förslag om att omlokalisera omkring hälften av Gazas befolkning till Libyen. I utbyte mot att Libyen accepterar att ta emot palestinierna ska USA vara berett att frigöra omkring 30 miljarder dollar i libyska tillgångar som frystes för över ett decennium sedan. NBC uppger att samtal redan har förts med den libyska ledningen, men det framgår inte vilken av landets rivaliserande regeringar som deltagit i diskussionerna.

Inbördeskrig och kaos

Libyen har befunnit sig i ett tillstånd av kaos sedan Muammar Gaddafi störtades i ett Nato-stött uppror 2011. Landet är idag splittrat mellan två rivaliserande maktcentra: den Tripoli-baserade Regeringen för nationell enhet (GNU) och den FN-stödda Stabilitetsstödapparaten (SSA) med säte i Tobruk. Noterbart är att SSA:s ledare, Abdulghani al-Kikli – även känd som ”Ghaniwa” – dödades så sent som i måndags, vilket utlöste våldsamma sammandrabbningar i huvudstaden. USA:s utrikesdepartement avråder idag sina medborgare från att överhuvudtaget resa till Libyen på grund av "brottslighet, terrorism, oexploderade minor, inhemska konflikter, kidnappningar och väpnade strider". Källorna uppger även att Israel har informerats om diskussionerna mellan USA och Libyen. Något slutgiltigt avtal om en eventuell förflyttning av palestinier har dock inte nåtts ännu och detaljer om hur eller när en sådan plan skulle kunna genomföras beskrivs som "otydliga". En talesman för Trump-administrationen tillbakavisar NBC:s uppgifter som ”osanna” och betonar att ”situationen på plats (i Libyen) är ohållbar för en sådan plan. En sådan plan har inte diskuterats och är inte rimlig”.

Rapport: ”Libyen har blivit en kleptokrati”

Isac Boman — Fri, 08 Dec 2023 10:22:36 +0000

Ett drygt decennium efter den blodiga Nato-invasionen pekas det nordafrikanska landet ut som ett ”nav för den interkontinentala narkotikahandeln” där korruption och misär frodas. I en ny studie från den USA-baserade tankesmedjan The Sentry, med titeln ” Kleptocracy in Libya”, konstateras att den illegala narkotikahandeln inte bara är landets snabbast växande bransch – man noterar också att libyska tjänstemän och statsanställda regelbundet missbrukar offentliga resurser och befogenheter för att själva aktivt delta i eller underlätta den illegala droghandeln. Det handlar framför allt om cannabis, kokain och den syntetiska opioiden captagon som skeppas vidare från Libyen ut i världen. Cannabisen kommer primärt från Marocko, kokainet från Latinamerika och captagon från Syrien och Indien. Tillverkningsanläggningar förmodas också finnas inne i Libyen. Vid sidan av cannabis, kokain och captagon flödar även andra droger som tramadol, pregabalin och klonazepam fritt. Libyen fungerar nu som en port mellan europeiska leverantörer och blomstrande olagliga marknader i Nordafrika och Sahel. ”De statliga institutionernas svaghet, ogenomskinlighet och överdrivna personalisering ger Libyens politiska entreprenörer, ledare för väpnade grupper och chefer för organiserad brottslighet många sätt att stjäla eller missbruka offentliga resurser. På senare tid har tillväxten i Libyens kleptokratiska sektor accelererat”, noterar tankesmedjan.

Riskerar att gå under

”Detta innebär att Libyen inte är på väg mot någon ny jämvikt eller ny ordning. Istället finns det en betydande risk att de nuvarande ledarna till slut förstör landets viktigaste institutioner, inklusive National Oil Corporation (NOC), som står för nästan alla landets inkomster”, står vidare att läsa. Författarna noterar att ”en fungerande stat inte kan vara baserad på kleptokrati” och att ”en korrupt uppgörelse mellan Libyens sittande ledare inte utgör något hållbart fredsbyggande, särskilt med tanke på att inga framsteg för närvarande görs när det gäller reformen av säkerhetssektorn eller avväpningen av miliserna”. Man lyfter Irak, Sudan och Afghanistan som varnande exempel och menar att kleptokratin inte bara skadar befolkningen – utan också hotar grannländerna och även kan påverka Europa och USA. ”Prioriteringen måste därför vara att ta itu med den djupt rotade kulturen av straffrihet, en strävan som bör fullföljas genom att stärka kontrollerna och balanserna i Libyens ekonomiska styrsystem och göra det mer kostsamt att tjäna pengar på korruption och brottslighet”.

Norges tidigare utrikesminister: ”Libyen-aktionen det största misstaget sedan andra världskriget”

Sofie — Mon, 08 Nov 2021 10:46:28 +0000

Norges tidigare utrikesminister Thorbjørn Jagland skriver i sin nya bok - År i fred og ufred - att han anser att Norges stöd för Nato-bombningarna i Libyen 2011 var det ”största misstaget sedan andra världskriget”. Under 2011 var Jagland generalsekreterare för Europarådet. Där vittnade han på avstånd hur Arbeiderpartiet, lett av dåvarande statsminister Jens Stoltenberg idag själv generalsekreterare för Nato, hade en debatt om huruvida Norge skulle delta i aktionen mot Libyen. Han skriver i boken att Stoltenbergs regering därefter tog beslutet att bomba landet efter samråd med Stortinget via telefon och sms. Man träffades alltså inte öga mot öga för att diskutera saken. Därefter bidrog Norge till kriget i landet med sex stridsflygplan och ett transportflygplan. Hundratals bombräder genomföres sedan i landet från mars 2011. "Jag anser att det norska stödet för aktionen i Libyen är det största utrikespolitiska misstaget sedan andra världskriget", skriver Jagland i boken enligt norska Dagsavisen. Jagland konstaterar även att bombningarna orsakade kaos och flyktingkris. Alla flyktingläger var överfulla i Libanon och Jordanien, där miljoner flydde till Turkiet. Jagland beskriver även hur kollapsen av Libyen gav grund för krisen i Mali samt i det så kallade Sahelbältet där det fortfarande idag finns en stor potential för mer terror och fler migrationsströmmar. Med tanke på regeringens beslut berättar Jagland att han sedermera ställde sig tveksam till hur han skulle rösta i valet 2013, med ett samvete som gnagde i honom på grund av beslutet att understödja bombningarna i Libyen. ”Jag kunde inte rösta på ett parti som gått in i detta via samråd med Stortinget på sms och telefon. Men vem ska jag rösta på?”, skriver han om sina funderingar. Han bestämde sig till slut för att rösta på Sosialistisk venstreparti, som visserligen hade gått med på bombningen, men som drog tillbaka allt stöd vid ett senare tillfälle. Noteras kan att även Sveriges regering under Fredrik Reinfeldt stödde bombningskampanjen och bistod denna med tio militärplan. Det officiella motivet som angavs för den militära interventionen i Libyen var ”humanitära skäl” för att ”skydda befolkningen” mot Gaddafi och stödja aktörer i landet som man menade ville införa demokrati.

Fakta: Bombningskampanjen av Libyen Libyen var fram till den Nato-ledda bombningskampanjen av landet 2011 ett stabilt och ekonomiskt välmående land under diktatorn Muammar Gaddafis styre. Utrikespolitiskt uppmärksammades Gaddafi bland annat för sitt försök att införa en ny afrikansk valuta - gulddinaren - som skulle göra Libyens oljehandel och andra länder i arabvärlden och Afrika mindre beroende av den amerikanska dollarn. Projektet var på god väg att bära frukt fram till Natos förödande bombningar av landet - vilka vid sidan av ekonomisk misär och våldsam anarki även orsakade fri lejd för en massiv migrationsström och människosmuggling från subsahariska Afrika genom Libyen och över Medelhavet till Europa. Gulddinaren tillsammans med Gaddafis uttalade kritik mot USA:s och Israels politik i regionen bedöms idag av de flesta seriösa analytiker ha varit den verkliga politiska bakgrunden till den förödande bombningskampanjen. USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton har i flera sammanhang häcklats för sin uppspelta reaktion efter att Gaddafi sodomiserats till döds med en bajonett i efterdyningarna av invasionen.

Norge saknade kunskap om Libyen – bombade ändå

Osignerad — Mon, 18 Feb 2019 16:36:32 +0000

En norsk statlig rapport visar att norska tjänstemän hade ytterst begränsad kunskap om läget i landet. Ändå beslöt man sig för att ansluta sig till den USA-ledda militära interventionen av landet. 2011 skyndade sig Norge för att hjälpa sina amerikanska allierade med flygbombningar, detta trots att man inte hade någon större kunskap om vad som hände på marken i Libyen och vad krigföringen faktiskt ledde till, rapporterar RT och citerar en norsk statlig rapport på ämnet. Kommissionen som leddes av den norske utrikesministern Jan Peterson kunde konstatera att kunskapen om Libyen var ”mycket liten” när man beslutade sig för att hjälpa till att bomba det nordafrikanska landet och att mycket av informationen man fattade beslut utifrån kom från massmedia och andra länders rapportering. – När man ser på vad som hände efteråt, med Libyen som en grogrund för terrorism så är det här inte ett beslut att vara stolta över, säger den tidigare Centerpartiledaren Liv Signe Navarsete. Audun Lysbakken, partiledare för det socialistiska vänsterpartiet går ännu längre och menar med bestämdhet att Norge inte borde deltagit i kriget i Libyen överhuvudtaget. Morten Boas vid Norwegian Foreign Policy Institute säger till RT att den nya informationen är "ganska smärtsam" för landets politiker, att de var naiva och inte förstod vad kriget skulle leda till i Libyen. Han menar vidare att andra nationer som deltog i kriget hade allt annat än humanitära anledningar för att göra så. – De andra nyckelaktörerna såg bortom det humanitära resonemanget och var i grund och botten intresserade av regimskifte, att bli av med Gaddafi. Jag tror inte nödvändigtvis att alla norska politiker verkligen förstod detta. Totalt deltog Norge med sex flygplan av typen F16 under våren och sommaren 2011 och man släppte totalt 588 bomber på libyska mål. Antalet offer är okänt. Rapporten kan läsas i sin helhet här.

Nicolas Sarkozy häktad av fransk polis

Osignerad — Tue, 20 Mar 2018 12:47:24 +0000

Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy har häktats av fransk polis. Han misstänks för att ha tagit emot miljonmutor från Libyens förre ledare Muammar Gaddafi. Redan 2016 kunde NyD rapportera om mutanklagelserna mot Sarkozy, som då var högaktuell presidentkandidat inför det kommande årets presidentval. Sarkozy misstänks för att 2006-2007 ha tagit emot fem miljoner euro, motsvarande över 50 miljoner kronor, av Libyens dåvarande diktator Muammar Gaddafi. Som en del av den brottsutredning kring Sarkozys misstänkta mutbrott, vilken inleddes redan 2013, har Sarkozy nu häktats och förhörts av fransk polis gällande misstankarna mot honom, rapporterar France 24. Sarkozy och hans advokat har bestämt förnekat anklagelserna som riktats mot honom. I sin roll som fransk president var Sarkozy något ironiskt en ledande part i den Natoledda militärinterventionen i Libyen 2011 som kom att leda till Muammar Gaddafis död.

Libyen – nu och då

Osignerad — Sun, 14 Jan 2018 09:36:02 +0000

Med all rätt har den alarmerande situationen i Libyen under senare tid kommit alltmer i blickpunkten. Det kan då vara motiverat och faktiskt självklart att blicka tillbaka några år och minnas hur det såg ut i det landet för några år sedan innan demonisterna förstörde Libyen. Innan Libyen blev våldtaget år 2011 hade landet Afrikas högsta levnadsstandard där invånarna hade många förmåner. Detta avspeglar sig i, Human Development Index, som mäter summan av levnadsvillkor i olika länder. Detta index visar att Libyen 2010 låg högst av alla afrikanska stater. Som jämförelse: Norge 1, Sverige 9, Libyen 53, Sydafrika 110, och Afghanistan 155. Oljemiljarderna återinvesterades i stor utsträckning i bl. a. bevattningsanläggningar samtidigt som statens guldreserv växte stadigt. Men samtidigt fanns det grupper i det mångetniska samhället som var mottagliga för utländsk destruktiv propaganda som syftade till att omstörta regimen och skapa något nytt. Och eftersom man knappast skulle kunna åstadkomma ett bättre samhälle, så kom inriktningen att bli en demonisering, en inriktning mot en katastrof. Det gällde bara att utmåla landets statschef som diktator, hålla tyst om alla medborgerliga förmåner och istället uppvisa landets fängelser som den mest representativa bilden av landet. Men nu var det vår och 2011, den Arabiska våren hade slagit till och allt skulle förändras till den bättre – eller. Ropen på en gyllene vår kom knappast spontant och det fanns en djävulsk baktanke dold i de vackra fraserna. Mönstret kom nämligen att följa den israeliska Yinon-planen från 1992 men även "Clean Breake"-dokumentet som båda förordade en splittring och ett sönderfall av Israels grannstater. Det fanns också en annan viktig faktor som fick onda andar att vakna till liv. Hillary Clinton fick i tid före den NATO-ledda invasionen ett mejl som berättade att: "Gaddaffi's goverment holds 143 ton of gold and the similar ammount in silver". Denna guldreserv var avsedd som ett underlag för en guldbaserad Dinar, som vid oljehandel skulle ersätta den nyckfulla dollarn. Genom att andra arabländer också kunde ansluta sig till denna Dinar skulle dollarns ställning försvagas, och detta kunde inte Wall Street tolerera. När kunskapen om den stora guldreserven nådde Washington, började saker att hända. Men för att saker skulle kunna hända behövde man påtagliga bevis på att något fruktansvärt höll på att hända i Libyen. I västerländska medier gavs då en tydlig bild av enorma blodbad då regimens trupper och även dess flygvapen hade från luften skjutit på allt som rörde sig. Den bilden hade man fått från Al Jazeera vars ägare, härskaren av Qatar, hade Muammar Gaddafi som prioriterat hatobjekt – men bilden har aldrig kunnat bekräftas. Den 1 mars 2011 hade USA:s försvarsminister Robert Gates och chefen för Joint Chiefs of Staff en presskonferens i Pentagon. En reporter ställde då frågan: – Har ni något tydligt bevis på att regimen besköt demonstranterna från luften? Det har rapporterats att så har skett, men har ni några klara och bekräftade bevis på att det stämmer? Gates svarade: – Vi har sett det i tidningarna men vi har ingen bekräftelse på att så har skett. Och amiral Mullen tillade: "Det är riktigt, vi har ingen bekräftelse överhuvudtaget".¹ Någon saklig grund för godkännande av ett ingripande i Libyen fanns alltså inte. Ändå kunde FN:s säkerhetsråd, tack vare intensiv lobbying från USA, Storbritannien och Frankrike den 17 mars få igenom resolution 1973, som gav dessa länder fullmakt att militärt ingripa i Libyen, åberopande doktrinen "responsibility to protect". Den genomdrevs alltså av de stater som med friskt mot hade tagit livet av hundratusentals människor i bland annat Irak. Kruxet var bara att den genomdrevs på ett lagstridigt sätt. Säkerhetsrådets paragraf 41 och 42 föreskriver nämligen att militära tvångsåtgärder kan komma i fråga först när man kan påvisa att "alla fredliga medel för att bilägga konflikten har misslyckats".² De åtgärderna vidtog man aldrig. Man handlade alltså i strid med folkrätten. Två timmar efter det att det olycksaliga beslutet fattats i New York skickade Frankrikes president Sarkozy iväg de första stridsplanen mot Tripoli. Sedan dröjde det inte länge förrän Sverige ville visa sitt mod från fornstora dagar genom att deltaga i dödsdansen som officiellt benämndes, "fredsframtvingande". Alla partier utom Sverigedemokraterna tackade ja till att bli uppbjudna. Det hedrar SD oerhört att de sade nej, och det överskyler en myckenhet av synder. Fredrik Reinfeldt, han som uppmanade oss att öppna våra hjärtan, skickade åtta Gripenplan som officiellt inte skulle genomföra aktiva militära insatser. Men vem lita på vad som sägs från regeringshåll? Sveriges främste säkerhetsexpert, Mikael Holmström har i sin väldokumenterade och prisbelönta bok, Den dolda alliansen, klart visat att de officiella lögnerna är legio när det gäller informationen om bland annat Nato-kontakter. Den 30 mars 2011, alltså två veckor efter det att bombningarna hade påbörjats, mottog Hillary Clinton ett mejl (CO5782459) från sin rådgivare, Sidney Blumenthal, där han förklarar att det nu inte längre fanns någon anledning att fortsätta bombningarna.³ Ändå kom de att fortsätta under ytterligare sex månader. Blumenthal anger ett skäl: "Det stärker Obamas position att visa att USA med allierade kan slå till hårt." Så man fortsatte under flera månader att bomba sönder både människor och hus för att visa att Obama inte var vem som helst. Några dagar efter det att Sidney Blumenthal skickat sitt mejl om att ytterligare flygaktivitet var obefogad, gav sig Sverige in i leken med åtta Gripenplan plus ett spaningsplan. I flera mejl, bland annat (Doc No. CO5780521), redogör Blumenthal för hur viktigt det är att al-Qaida-motståndaren Gaddafi röjs ur vägen så att al-Qaida kan få större spelrum. Han säger i ett mejl till Clinton: "Traditionally, the eastern part of Libya has been a stronghold for radical islamist grups... While Ghaddafi's regime has been successful in suppressing the jihadist threat in Libya, the current situation opens the door for jihadist threat resurgence." Det var alltså viktigt att de instormande Nato-förbanden gav sig på rätt grupperingar. Regimens trupper skulle mejas ner medan al-Qaida förbanden skulle behandlas varsamt. Nu började intellektuella individer runt om i världen reagera på vansinnet och den afrikanske professorn Horace Campbell kunde med hela Afrika i ryggen nedteckna: "It's clear that the USA and its European allies are reverting to crude military means to re-colonize Africa. The independence that Africans fought so hard for must be defended. We can not allow the second scramble for Africa to occur on our watch. We condemn the USA, UK and the France for the flagrant abuse of the UN Security Council and demand that the International Criminal Court investigate NATO to establish if war crime were committed in Libya. We condemn the extra-juridical killing of Col. Gaddafi and call for an independent transprent inquiry to establish the true facts surrounding it."⁵ Det fanns också en annan mycket mörk sida av korståget mot Libyens folk – nämligen rasismen. Det framgår av Clintons mejl att man visste om att svarta människor utnyttjades och även avrättades systematiskt. Man visste också om att staden Tawergha, som var ett centrum för afrikaner rensades etniskt och att invånarna drevs ut i öknen. Washington valde att blunda för detta. Trots embargo förseddes Nato-rebellerna samt al-Qaida med vapen, som sedan kunde användas både mot regimen och mot afrikanerna. Horace Cambell igen: "What was really happening was that the rebels were summarily arresting and murdering people who happened to be black, and doing so in very large number. In other words, it was the U.S.'s rebel friends who were actually carrying out genocide in Libya, and NATO, which had a UN mandate to protect civilians in Libya, was aiding and abetting in doing it". Tyvärr inte första gången Nato förknippas med rasism. Det var så man röjde väg för kaos, våldtäkter, tortyr och slavhandel. Libyen har tidigare inte tolererat våldsbejakande extremist, rasism och slavhandel. Nej det är något som från 2011 exporterats dit från demokratiska välfärdsstater, men under en humanitär täckmantel Och den humanitära stormakten Sverige hade under hela tiden möjlighet att protestera högljutt, men valde istället att på mainstreams order delta i helvetesskapande åtgärder. Följden av den svenska "fredsframtvingande" operationen i Libyen blev alltså att: 1. Man bidrog till att säkra Wall Streets kapitalmarknad i Nordafrika. 2. Man bidrog till att sätta fokus på Obamas förmåga att slå till obarmhärtigt. 3. Man bidrog till att skapa det kaos som ingick i en större plan. Hans Myrebro Noter: 1. Horace Campbell, Global NATO and the Catostropic Failure in Libya 2013, sid 67 2. Snorre Lindquist, Irak, Palestina, ETC 2012, sid 4 3. Hillary Clinton email, Controversy 5. Horace Campbell, Global NATO and the Catastropic Failure in Libya, sid 21

Ondskans imperium – del 7

Osignerad — Wed, 04 Oct 2017 03:21:32 +0000

Den arabiska våren Den s.k. arabiska våren kom lite som beställning för USA:s planerade nedmontering av sju stater i Mellanöstern och norra Afrika. Oroligheterna började den 17 december 2010 i Tunisien då den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi i protest mot sina levnadsvillkor, tände eld på sig själv efter att polis beslagtagit hans grönsaksvagn. Detta blev starten på ett uppror som spred sig från staden Sidi Bouzid till Tunis och andra delar av landet. Oroligheterna som följde på upploppen skördade hundratals offer. Den tunisiska revolutionen, också kallad jasminrevolutionen, ledde till att president Zayn al-Abidin Ben Ali avgick och flydde till Saudiarabien. Upproret hade ekonomiska och sociala orsaker med hög arbetslöshet, särskilt bland de unga. Demokratin i Tunisien tog ett steg framåt. Demonstrationer och uppror spred sig med eller utan utländsk inblandning till ett knappt tjugotal länder i regionen. Orsakerna till upproren varierade från land till land beroende på olika historiska förutsättningar. De flesta av ländernas regeringar uppfattades som korrupta och auktoritära. Egypten I Egypten började upproret den 25 januari 2011 med protester mot president Hosni Mubarak som varit vid makten sedan 1981. Demonstranterna marscherade till det kända Tahrirtorget och slog läger. Inspirerade av upproret i Tunisien organiserades gatudemonstrationer och protester i januari och februari. President Mubarak tvingades avgå den 11 februari 2011 och högsta militärledningen tog över styret och utlovade fria val. I valet den 28 november till Egyptiska parlamentets underhus blev den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet med gamla band till CIA vinnare. Presidentvalet 2012 vanns av Muhammad Mursi som tillträdde som president den 30 juni 2012. Hans regering innehöll några ministrar från muslimska brödraskapet. Efter protester mot Mursis försök till grundlagsändring avsattes han av militären den 3 juli 2013. Ledningen togs över av de väpnade styrkornas högsta råd och dess ordförande Abd al-Fattah al-Sisi. Ett stort antal medlemmar av muslimska brödraskapet dömdes till avrättning eller livstids straff. Efter att han vunnit ett nytt presidentval den 28 maj 2014 tillträdde Abd al-Fattah al-Sisi som president. Libyen Libyen stod på listan över de länder vars regimer USA beslutat sig att ta bort. USA hade tidigare betraktat diktatorn Muammar Gaddafis regim som styrt Libyen sedan 1969 som en modell och viktig allierad. USA:s plötsligt ändrade inställning hängde sannolikt samman med Gaddafis nya plan att sluta sälja sin olja för dollar och istället kräva betalt i en valuta garanterad i guld. Ett allvarligt hot mot dollarns stabilitet och USA:s intressen. CIA fanns redan med sina agenter i landet 2011 och hjälpte av allt att döma till att iscensätta det uppror som utbröt den 16 februari 2011. Det började i östra delen av landet i den näst största staden Benghazi och spred sig snabbt. I likhet med grannländerna krävde upprorsmakarna bättre levnadsvillkor och mer frihet samt uttryckte sitt missnöje med den auktoritära regimen. Gaddafi slog ned upproret med inbördeskrig som följd. Kriget pågick i ett halvår med omfattande strider om flera centrala städer för att till slut nå huvudstaden Tripoli. FN fattade beslut om en flygförbudszon under förevändningen att skydda civilbefolkningen från folkmord. Den bakomliggande planen var givetvis att förhindra regimens försvar mot rebellerna. En koalition med NATO som huvudansvarig upprätthöll flygförbudszonen och kunde i den rollen attackera regimens trupper. Sverige deltog av någon anledning i denna verksamhet med spaningsflygningar. Gaddafi dödades den 20 oktober 2011 och tre dagar senare kunde det s.k. Nationella övergångsrådet förklara landet befriat. Det styrande rådet föll dock snart sönder och 2014 utbröt ett nytt fullskaligt inbördeskrig mellan två rivaliserande regeringar och olika rebellgrupper. Det nu dysfunktionella landet slits sönder av interna konflikter mellan olika rivaliserade rebellgrupper och en näst intill obefintlig statsmakt. Ett resultat har varit en okontrollerad ström av migranter från Libyens kust över Medelhavet till EU. Detta har liksom flyktingströmmen från Irak bidragit till den ökande destabiliseringen av många EU-länder. Jemen Den 27 januari 2011 började den arabiska vårens demonstrationer på gatorna i Jemens huvudstad Sanaa med krav på president Ali Abdullah Salehs avgång. Saleh kungjorde att han inte tänkte ställa upp i nästa val 2013. Demonstrationerna fortsatte dock och efter en månads protester öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna och undantagstillstånd utlystes. Jemens vicepresident Abd Rabu Mansur Hadi valdes till president och ersatte Ali Abdullah Saleh den 25 februari 2012. Hadi ärvde en rad problem från attacker av al-Qaida och den separatistiska Houthi-rörelsen till många officerare med fortsatta lojaliteter till den gamla presidenten Saleh. Motsättningarna underblåstes av korruption, arbetslöshet och brist på livsmedel. Houthi-rörelsen som länge gjort uppror mot centralregeringen har sina rötter i landets shiamuslimska minoritet. De har stöd från Iran. De lyckades utnyttja Hadis svaga ställning och ta kontroll över de nordliga provinserna. Missnöjet med det tidigare maktskiftet bland vanliga Jemeniter, inklusive sunnis, ledde till att Houthi kunde bredda sitt stöd och i september intog de huvudstaden Sanaa och placerade presidenten och regeringen i husarrest 2014. Hadi lyckades fly landet i mars 2015. Oroade över ett iranskt inflytande på den arabiska halvöns sydspets samlade Saudiarabien en koalition av sunniarabiska stater och USA, Storbritannien och Frankrike och inledde en militär kampanj för att återsätta Hadi till makten. Det ganska dolda jemenitiska kriget bröt ut med hänsynslösa bombningar från främst Saudiarabiens sida. IS har tagit tillfället i akt och blandat sig i kriget. Kriget har skapat en omfattande nöd med ytterst osäker livsmedelsförsörjning, förstörda sanitär infrastruktur med 600.000 kolerasmittade, 2 miljoner interna flyktingar och 180.000 flyktingar som lämnat landet. Jemen är en humanitär katastrof med 70% av den 27 miljoner stora befolkningen i akut behov av hjälp. Kriget verkar ha utvecklats till ett proxykrig mellan Iran och Saudiarabien – mellan shia och sunni – även om Iran förnekar inblandning. Kontrollen över Bab al-Mandab passagen som förenar Röda Havet och Adenbukten genom vilken mycket av världens oljefrakter passerar, ger Jemen en betydande strategisk position. Övriga länder Den arabiska våren drabbade även en lång rad av övriga länder i regionen där oroligheterna i oljestaten Bahrains huvudstad Manama var de allvarligaste. Även i Libanon, Jordanien, Saudiarabien, Iran, Irak, Oman och Sudan förekom mindre proteströrelser som följt liknande mönster. I flera av länderna ledde oroligheterna till vissa politiska förändringar för att gå de protesterande tillmötes. Syrien som stod på listan över de länder där USA planerade regimskiften kom även att drabbas av demonstrationer och uppror, de senare sannolikt i flera fall iscensatta av yttre krafter. Fortsättning följer Lars Bern Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene

Det är ingen hemlighet vilka som hittills stöttat IS – del 2

Osignerad — Thu, 27 Jul 2017 11:15:20 +0000

Den prisbelönte undersökande journalisten Gareth Porter har i The American Conservative, nyligen publicerat en artikel med titeln How America Armed Terrorist in Syria. Han beskriver i sin artikel utförligt hur Obama administrationen under åren 2012-2013 försåg sunni-dominerade länder som Turkiet, Saudi-Arabien och Qatar med vapen som skulle användas för att bekämpa Assad-regimen. I Syrien hamnade vapnen sedan i händerna på vad som betecknades som ”moderata grupper”, men som alltid hade inslag av radikal islamism. På det sättet bidrog USA till att bygga upp al-Quada grupper som Nusra-fronten. Porter konstaterar att: ”The United States has instead subordinated that U.S. interest in counter-terrorism to the interest of its Sunni allis. In doing so it has helped create a new terrorist threat in the heart of the Middle East.” I början av Syrien-kriget var dock Obama negativ till de propåer som han fick från olika arabstater att skicka tunga vapen till de olika våldsgrupper som bekämpade Assad-regimen. Stödet till dessa bestod mest i logistik och underrättelse support. De stora vapenleveranserna tog fart med början augusti 2012, då NATO-alliansen totalt förstört Libyen och krigsherrarna kunnat komma över stora vapendepåer runt Benghazi. Dessa fann man då lämpligt att under CIA:s beskydd frakta till en hamn i Syrien för att få fart på brasan. Gareth Porter refererar till en rapport från Pentagon som beskriver agerandet oktober 2012. I den redogörs för den första transporten av vapen till rebellerna, en transport som innehöll bland annat 500 gevär med ammunition, en stor mängd granater och 400 haubitsar. Sedan följde båtlast efter båtlast med vapen till dess att 2750 ton levererats till en liten syrisk hamn mellan oktober 2011 till augusti 2012 – troligtvis var det ändå mer. Sedan tog flygtransporter vid och New York Times kunde vid den här tiden berätta att 160 flygningar levererade omkring 8000 ton vapen från Kroatien, Saudi och Quatar. Men det mesta flögs in från NATO-landet Turkiet. Mer om detta i boken: Nato – ett monster på katastrofkurs. Den största mängden vapen kom dock från USA enligt Porter, och det var också de mest aggressiva. Med löfte om Saudisk diskretion sålde Obama i dec. 2013, 15000 anti-tank TOW-missiler för användning mot Assad-regimen. Dessutom organiserade de allierade en inmarsch från Turkiet av 20000 IS-sympatisörer till Syrien. [caption id="attachment_39245" align="aligncenter" width="640"] Amerikansk soldat med ISIS-flagga i Irak 2010.[/caption] Och så kom det att fortsätta och när strider kring staden Idlib pågick under 2014-2015 kunde Porter i efterhand beskriva det på följande sätt i The American Conservative: ”As the Idlib offensive began, the CIA-supported groups were getting TOW missile in larger numbers, and they now used them with great effectiveness against the Syrian army tanks. That was the beginning of a new phase of the war, in which U.S. policy was to support an alliance between ”relative moderate” groups and the al Nusra Front. The new alliance was carried over to Aleppo, where jihadist groups close to Nusra Front formed a new command called Fateh Halab (Aleppo Conquest) with nine armed groups in Aleppo province which were getting CIA assistance. The CIA-supported groups could claim that they were not cooperating with al Nusra Front because the al-Qaeda franchise was not officially on the list of participants in the command. But as the report on the new command clearly implied, this was merely a way of allowing the CIA to continue providing weapons to its clients, despite their de facto alliance with al-Qaeda" Alltså nio jihadist-grupper i och omkring Aleppo hade stöd från CIA, Pentagon i sin besinningslösa kamp mot den syriska armen och mot befolkningen. Det var med Rysslands hjälp som CIA:s djävulsgrepp om staden till slut kunde brytas – något som västerländska medier nogsamt undviker att berätta om. Gareth Porter avslutar sin artikel med att säga att: ”U.S. policy will continue to be complicit in the consolidation of power by al-Qaeda in Syria, even if the Islamic State is defeated there”. Allt detta elände i Mellanöstern startade med ett dårarnas korståg mot Irak 2003 i avsikt att straffa landet för något som man hoppades att de låg bakom, nämligen 11 / 9 i New York. Några bevis mot Irak fanns inte, men det behövdes inte heller eftersom det politiska trycket från ett visst håll var så enormt. Men från vilket håll? De amerikanska professorerna Walt och Mearsheimer har i sin bok, The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy, klart påvisat att: ”Trycket från Israel och dess lobby var inte den enda faktorn bakom USA:s beslut att attackera Irak i mars 2003, men det var det avgörande elementet.” Äntligen några som vill ställa Israel till svars för delaktighet i en masslakt av människor och oskattbara materiella värden i land efter land. Men är inte detta antisemitism? Visst inte! Antisemitism är som namnet anger något helt annat. ”Antisemitism är olika former av verbala och fysiska aggressioner riktade mot semitiska individer och folkgrupper. Semitiska folk är de närbesläktade folkgrupper som bebor Mellanöstern, exempelvis palestinier, libaneser samt syrier. De som visat och utövat mest förakt och våld mot dessa semiter är de Khazarien-judar, som har sina rötter i medeltidens södra Ryssland och som nu till stor del utgör Israels judiska befolkning. De utgör en antisemitisk kärntrupp”. Att de som bär ansvaret för de senaste 20 årens krig i Europa, Nordafrika och Mellanöstern inte har ställts till svars inför den internationella domstolen i Haag visar klart att det finns en neurotisk undergivenhet bland politiker i skilda läger – en stinkande undergivenhet under en sionistisk överhöghet som drar oss, våra barn och barnbarn att närmare ett förödande storkrig. Hans Myrebro Läs Det är ingen hemlighet vilka som hittills stöttat IS - del 1 här.

Putin berömmer Obama efter erkännande om Libyen

Osignerad — Fri, 15 Apr 2016 04:09:20 +0000

USA:s president Barack Obama erkänner att den amerikanska interventionen i inbördeskriget i Libyen 2011 var hans största misstag som president. Detta har fått den ryska presidenten Vladimir Putin att berömma Obama och kalla honom för en "anständig man". Inbördeskriget i Libyen kom i samband med den så kallade Arabiska våren, den våg av revolutioner som störtade regeringar i Mellanöstern och Nordafrika våren 2011. USA:s president Barack Obama fattade beslutet att leda en koalition med flera europeiska länder för att avpollettera Libyens president Muammar Khadaffi, vilket man lyckades med - men försatte samtidigt Libyen i en ostabil situation som var värre än innan Khadaffi störtades. I en intervju med Fox News på söndagen erkände Obama att hans största misstag som president var att man saknade en plan att stabilisera Libyen efter det att USA varit med och störtade Gaddafi. Obamas erkännande har nu mötts med beröm från Rysslands president Vladimir Putin, som var emot att störta Khadaffi. – Först av allt så bekräftar detta återigen att USA:s president är en anständig man. Det är mycket bra att min kollega har modet att göra dessa uttalanden, det klarar inte alla av, sade Putin under en utfrågning i rysk tv, enligt Washington Post. Vidare sade Putin att han hoppas på ett utökat ryskt-amerikanskt samarbete med nästkommande amerikanska president som kommer väljas i höst.