https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Thu, 26 Aug 2021 14:06:54 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg https://nyadagbladet.se 32 32 https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/ https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/#comments Thu, 26 Aug 2021 14:02:23 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=105826 Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående. Begreppet värde handlar om att göra distinktioner. Bra, bättre bäst. Dålig, sämre sämst. Att människor är lika mycket värda, det är ett ganska sällsynt undantag. Dessutom, lika mycket värda, i vems ögon? Att ordna tillvaron hierarkiskt, inbegripet andra människor, det är något som alla gör, utan undantag. I annat fall uppstår kaos. Nå, som norm då? Visserligen är inte alla människor lika mycket värda, men det kanske borde vara så? Lika illa där. Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system. Det sägs ibland att rättssamhället behandlar alla lika. Det är naturligtvis inte sant. Är det någonstans man blir bedömd så är det ju i en domstol. Vi är inte lika inför lagen. I så fall skulle väl alla få samma straff, oberoende av ålder och oberoende av vad de gjort sig skyldiga till. Hur man än vänder och vrider på ”allas-lika-värde-dogmen” så blir det fel. Vi är inte lika mycket värda och Gud förbjude att vi någonsin blir det. Utifrån ovanstående inte särskilt avancerade reflektioner kan väl ingen människa i hela landet tro på dogmen om det lika värdet? Jodå, säkert en majoritet av medborgarna gör det! Jag misstänker att en allmän uppfattning är, att människan är ett förnuftigt djur, som riskerar att fångas in av religiösa och andra föreställningar – till exempel att alla människor är lika mycket värda. Kanske det är en uppfattning som man bör vända bakfram: Människan är ett religiöst djur, som emellanåt låter sig styras av sitt förnuft. När jag prövar den tanken, blir jag på något egendomligt sätt mindre frustrerad över vår tids stora vansinne. Varifrån har vi då fått vår tids fixering vid människors lika värde? Friedrich Hegel, en tidig 1800-talsfilosof som folk i gemen inte vet så mycket om, men som via Marx haft ett mycket stort inflytande på vår tids tänkande, skulle ha svarat att det är ett arv från kristendomen. Det hade också efterföljaren Friedrich Nietzsche sagt, även om de i övrigt inte var filosofiskt särskilt samstämda. Kristendomen var folkmajoritetens religiösa seger över den romerska eliten, en religion som gjorde de forna slavarna inte bara till sina egna utan också – på lite sikt – till samhällets herrar. Den nya religionens kanske viktigaste budskap var att de underordnade, de svaga, är lika mycket värda som de starka. Inför Gud är vi alla lika, ja det är till och med så, att det kan vara en nackdel att tillhöra samhällets grädda, eftersom det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jesu bergspredikan inleds med att enkla och ödmjuka människor prisas och där hittar man också den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Kristendomen ympar in skuldkänslor och dåligt samvete hos dem som har makten och de som är rika. För både Hegel och Nietzsche var kristendomen den förbittrade slavens segervapen mot sina herrar, den ideologi som gjorde slaven jämlik. Under 1800-talets sista fjärdedel utropade Nietzsche som bekant att ”Gud är död”, men han sa aldrig vem eller vad som dödade Gud. Svaret är att det var vetenskapen. Det som hände i Frankrike, med start under den andra hälften av 1700-talet var, att de dominerande filosoferna ifrågasatte gudsstaten. Såväl Kant som Voltaire tvivlade på att det goda samhället skapats av Gud och att människans moraliska dygder var självklara. Istället lyfte de fram det mänskliga förnuftet; de var rationalister. De var också empiriste, vilket betyder att det är de mänskliga erfarenheterna som är kunskapens fundament. Hundra år senare kan man säga att vetenskapen hade besegrat religionen som samhällsbärande paradigm. Den sekulära människan begrep verkligheten bättre, vilket bland annat visades av att det moderna samhällets fantastiska framsteg inte bygger på religion utan på vetenskap. Därmed blir människan en bland många slags invånare på en obetydlig planet som cirklar kring en medelstor stjärna i utkanten av en galax, som i sin tur är en av miljarder galaxer. Vad som är centrum i detta universum är svårt att säga, men det är knappast människan. Om det sedan är skalbaggar eller människor som har herraväldet över världen är vetenskapligt irrelevant. Livet, som i människors ögon är det mest värdefulla, är med vetenskapen som måttstock i själva verket värdelöst. Vetenskapen är par definition totalt amoralisk. Nietzsche anammade föreställningen om världen och människans obetydlighet, på det sätt som visades av de framväxande naturvetenskaperna. Det centrala vetenskapliga axiom som vi fick till skänks av upplysningstiden – att verkligheten är det objektivas exklusiva domän – var, och är fortfarande, en förödande utmaning för alla religioner. Att slippa religionens tvångströja, det borde ha varit en befrielse. Den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens, som dog för ett drygt decennium sedan, liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom. Så reagerade emellertid inte Nietzsche. Tvärtom var Guds död en skrämmande insikt, eftersom han förstod att det skulle utlösa ett kaos. Religionens viktigaste uppgift är att likrikta den kollektiva moralen. Medborgarna i ett samhälle måste vara överens om vad som är rätt och fel, ont och gott, viktigt och oviktigt. Finns det ingen gemensam moral, faller samhället sönder i individer, klaner, etniska minoriteter, sekter och andra konkurrerande konstellationer. I en TED-föreläsning använder den amerikanske socialpsykologen och moralfilosofen Jonathan Haidt en metafor där han beskriver förnuftet som ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir del av ”det sakrala”. Moralen tillhör inte förnuftets region utan det sakrala. Moral är en meningsprovins där individens intressen är underordnade kollektivets. En av sociologins fäder, fransmannen Émile Durkheim, myntade uttrycket Homo Duplex för att beskriva dels det profana, som är individens egendom, dels det sakrala eller heliga som är kollektivets tillgång och som får människan att fungera unisont på ett sätt som i sin omfattning är okänt i djurvärlden (exempelvis att bygga nationer). Utan en gemensam moral faller kollektivet samman. Nietzsche förutspådde två möjliga konsekvenser. Det ena var nihilismen och den kollektiva moralens sammanbrott: Om Gud inte existerar så är allting tillåtet. Nihilismen förnekar att det finns någonting som kan kallas för mänskliga värden, vilket också i vår tid är intressant, med tanke på att postmodernismen kan beskrivas som en form av nihilism. Alternativt, befarade Nietzsche, skulle människor anamma rigida och totalitära ideologier. Så gick det ju också. Framför allt kom kommunismen att fylla den rollen. Den framstod som ett rationellt, sammanhängande och moraliskt alternativ till både religion och nihilism. Det var emellertid ingen tröst för Nietzsche. Han förstod att kommunismens konsekvenser skulle bli förödande. Om vi inte i himmelriket fick våra belöningar för en god moral, så måste vi rimligen få dem här på jorden. Den marxistiska socialism som blev kristendomens moraliska substitut, gjorde fyra antaganden:

1. Kapitalismen exploaterar de fattiga. De fattiga förslavas medan de rika blir allt rikare.
2. Socialismen är human och fredlig, eftersom människor är jämlika, samarbetar och delar med sig.
3. Kapitalismen kommer att leda till en revolution. Det är första steget mot det samhälle som kräver av var och en efter förmåga och till var och en efter behov – alltså i grunden kristendomens moral.
4. Socialismen skapar välstånd, eftersom socialistisk produktion är effektivare än kapitalistisk produktion. Så blir det när människor arbetar åt sig själva.

Samtliga dessa antaganden visade sig vara felaktiga. Marknadsekonomins förespråkare, som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, förklarade varför toppstyrda socialistiska planekonomier alltid misslyckas. Dessutom, kommunismens praktik slår till och med nazismens, när det gäller antalet miljoner människor som i ideologins namn fått sätta livet till. Alla socialistiska regimer har omformats till diktaturer och börjat mörda människor i en skala som dessförinnan var okänd i människans historia. Man skulle kunna tro att det förnuftiga djur som kallar sig självt för människa gjorde bokslut med kommunismen, på samma sätt som skedde med nazismen. Emellertid, nu sker en transformation som inte borde ha varit möjlig. Kommunismen muterar till postmodernism. Filosofen Stephen R.C. Hicks skriver i sin också till svenska översatta bok Postmodernismens förklaring (Timbro 2014): "Ställda inför den fortsatt blomstrande kapitalismen och den fortsatt brutala och fattiga socialismen, hade de att välja mellan att acceptera bevisen och avvisa sina högt skattade ideal, eller att hålla fast vid idealen och angripa hela idén om att bevis och logik skulle spela någon som helst roll. /…/ Konfronterade med hårda bevis och skoningslös logik replikerade vänstern: Det där är bara logik och bevis; logik och bevis är subjektiva; ni kan egentligen inte belägga något; känslor överträffar logiken och vår känsla säger socialism (s. 104-05)." Det finns inte en enda postmodernist som är opolitisk eller politiskt står till höger. Samtliga befinner sig inte bara till vänster, utan långt ut på vänsterkanten: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Jacques Lacan, Stanley Fish, Richard Rortry och Catharine MacKinnon, för att nämna några av de stora namnen. Det kanske allra största namnet, Fredric Jameson, gav ord åt den sjuka som nu plågar ett samhälle där allt, till och med fotbollen, är politiskt. Det var just det han sa: I sista hand är allt politiskt, vilket ska uttolkas som att alla påståenden om objektivitet och rationalitet döljer en förtryckande politisk agenda. För postmodernisten kan inte språket vara kognitivt, eftersom det inte beskriver verkligheten utan i sig utgör verkligheten. Den nya kritiken mot kapitalismen blev, att den inte tillgodosåg människans behov av jämlikhet. Särskilt tydligt blev det för kvinnor och etniska minoriteter, så småningom kompletterade med religiösa och sexuella minoriteter. Sökte man sig bakåt i historien kunde man se hur illa det kunde gå: kapitalismens slavhandel. Kapitalismen må vara bättre på att skapa välstånd än socialismen men det sker till ett alltför högt pris: rasism och förtryck av minoriteterna. Dessutom, kapitalismen skapar endimensionella människor, fångade i den materiella konsumtionens totalitära värld. För att avsluta med Nietzsches oro för att efter Guds död väntade nihilismen, så står postmodernismen närmare nihilismen än någon annan tidigare intellektuell rörelse. Den tidigare citerade Hicks får sista ordet: "I den moderna världen har vänsterteorier varit en av de främsta grogrunderna för förstörelse och nihilism. Från franska revolutionens skräckvälde via Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot till terrorismens uppgång på 1960- och 1970-talen, har den yttersta vänstern uppvisat dels en återkommande beredvillighet att med våld uppnå politiska mål, dels extrem frustration och vrede när detta har misslyckats. Vänstern har också inkluderat många medresenärer som saknat politisk makt men tillhör samma politiska och psykologiska universum. Herbert Marcuse, med sin uttryckliga uppmaning att med filosofins hjälp åstadkomma ”det absoluta tillintetgörandet av det sunda förnuftets värld”, är bara en sentida och ovanligt explicit röst (s. 203)."   Karl-Olov Arnstberg   Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/efter-guds-dod/feed/ 20 https://nyadagbladet.se/utrikes/florida-kan-infora-minnesdag-for-kommunismens-offer/ https://nyadagbladet.se/utrikes/florida-kan-infora-minnesdag-for-kommunismens-offer/#comments Mon, 10 May 2021 12:54:54 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=101042 Offentliga skolor i Florida kan nu komma att införa ”Victims of Communism Day” (minnesdagen för kommunismens offer) enligt ett lagförslag som nyligen godkändes av kammaren. Den 7 november är på gång att markeras i Florida som ”Minnesdagen för kommunismens offer” enligt ett lagförslag på initiativ av republikanen David Borrero. 7 november hänvisar till årsdagen för ”den stora socialistiska oktoberrevolutionen”. – Genom historien har kommunismen visat att den är full av blodsutgjutelse och berövandet av så många liv, konstaterar Borrero. Under minnesdagen är tanken att eleverna ska få bekanta sig med en mängd olika relaterade ämnen, däribland Josef Stalins Sovjetunionen och den samtida kommunistregimen i Venezuela. Lagförslaget uppmanar även gymnasier i stort att lära sina elever om kommunistiska diktatorer och hur det är att leva under kommunistiskt förtryck. Utbildningen, som skulle bli ett gymnasiekrav, ska vara minst 45 minuter lång enligt Florida Politics. Lagförslaget godkändes enhälligt i kammaren och flyttas nu till senaten. Om det godkänns träder lagen i kraft redan den 1 juli. Republikanen Alex Rizzo applåderar lagförslaget och uppmuntrar alla lagstiftare att stödja det. – Kommunismen är ett ondskans instrument, deklarerar Rizzo. Svenska kommunister rasar föga överraskande över nyheten. Bland annat Riktpunkt, som drivs att det mikroskopiska partiet Sveriges Kommunistiska Parti kallar lagförslaget ”monstruöst” och ”motbjudande”.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/florida-kan-infora-minnesdag-for-kommunismens-offer/feed/ 6 https://nyadagbladet.se/kultur/hakan-bostrom-svensken-har-lart-sig-lita-pa-overheten/ https://nyadagbladet.se/kultur/hakan-bostrom-svensken-har-lart-sig-lita-pa-overheten/#comments Wed, 14 Apr 2021 08:43:15 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=98650 I en ledarkrönika i Göteborgs-Posten skriver Håkan Boström att Sverige, trots att vi aldrig lidit under kommunistiskt förtryck, ändå fått djupa spår av 44 års socialdemokratiskt hegemoni och pekar på att även så kallade borgerliga partier i praktiken har vingklippts av den djupgående mentalitetsförändring som åstadkommits i landet. Boström menar i sin ledare bland annat att Sverige avviker i ett europeiskt och även ett nordiskt perspektiv som en följd av socialdemokraternas starka historiska inflytande i landet. ”Sverige är ett land som avviker i ett europeiskt perspektiv, liksom i jämförelse med våra nordiska grannländer, och det har sin historiska förklaring.” Han pekar bland annat på att alltifrån kyrkan till kulturlivet är troget ideologiskt lojal till statsmakten i Sverige och exemplifierar vidare att den svenska läkarkåren tidigt miste sin roll som fria yrkesutövare - en roll de fortfarande delvis har kvar på kontinenten. ”Med undantag av delar av juristkåren har i stort sett alla fria professioner proletariserats, det vill säga omvandlats till anställda. Kulturlivet är sedan flera decennier helt beroende av olika stöd och bidrag och utmanar sällan de dominerande normerna. Svensk filmproduktion är idag så genompolitiserad att talangerna byter konstform eller lämnar landet,” skriver Boström. Invändningen att det gått många år sedan den socialdemokratiska hegemonin bröts menar Boström bara är delvis korrekt och att de borgerliga partierna varit ett svagt alternativ där man framförallt drivit privatiseringskrav utan någon tanke på vilken sorts samhälle man velat åstadkomma och i det stora inte gjort någon större skillnad i avgörande frågor. ”De tidigare statliga och kommunala verksamheterna har i regel ersatts med stora koncerner. För den anställde kan det vara svårt att märka skillnaden. Vad gäller utslagningen av familjejordbruk och fristående butiker har man inte lyft ett finger. Skillnaden mot exempelvis Norges eller Frankrikes politik på området är slående. Tyskland slår vakt om sina lokalt förankrade familjeföretag på ett helt annat sätt. Det ger också ett annat samhälle. Boström menar att både Sverige och de postkommunistiska staterna fortfarande lider av avsaknaden av ett borgerligt samhälle i egentlig mening och att det arkitektoniska, institutionella och mentala kulturarvet har skövlats bort och att missnöjesyttringar snarare får uttryck i populistiska rörelser. Han lyfter fram att det givetvis är en milsvid skillnad på demokrati eller diktatur, men menar att mentalitetsförändringen i det svenska samhället samtidigt varit så djupgående att även borgerliga partier kommit att präglas starkt av den. ”Om något har mentalitetsförändringen här varit mer djupgående än något den råa kommunismen kunde åstadkomma. Den har även kommit att prägla stora delar partiborgerligheten. Svensken har lärt sig lita på överheten, konsumera och glömma historien,” avslutar Håkan Boström. ]]> https://nyadagbladet.se/kultur/hakan-bostrom-svensken-har-lart-sig-lita-pa-overheten/feed/ 5 https://nyadagbladet.se/inrikes/sovjethyllande-duo-far-eget-radioprogram/ https://nyadagbladet.se/inrikes/sovjethyllande-duo-far-eget-radioprogram/#comments Mon, 10 Feb 2020 15:40:36 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=73146 Artisterna Rebecca & Fiona, kända för att ha kuppat Sommarkrysset med ”fuck SD”-tröjor och upprätt på Pride med en tröja med hammaren och skäran på får nu ett eget program i Sveriges Radios P3. I ett pressmeddelande skriver kanalen att lyssnarna varje fredag kommer att bjudas på en ”energifull musikmix att starta helgen med”. Mellan 17:30 och kl 19 kommer DJ- och producentduon nämligen spela sina favoritlåtar och prata om dessa i kanalen. Valet av programledare har fått massiv kritik i sociala medier då Rebecca & Fiona tidigare har valt att ha en stark vänsterpolitisk profil, inte minst då de klädde sina dansare i tröjor som det stod ”Fuck SD” på eller när en av tjejerna i duon uppträdde med en tröja med kommunistiska hammaren och skäran på Pride. Det senare tilltaget fick man be om ursäkt för, inte minst eftersom många upprörda människor pekade på att kommunistiska regimer har förföljt, trakasserat och även fängslat homosexuella människor och att valet därför var både märkligt och opassande. Vänsterartisterna själva är mycket nöjda med sitt nya programledaruppdrag och säger att de älskar kanalen de nu får anställning på. – Vi lägger alltid mycket tid på att hitta ny cool musik och nu kommer vi dela med oss av den och göra din fredag lite najsare, säger de i ett pressmeddelande. ]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/sovjethyllande-duo-far-eget-radioprogram/feed/ 4 https://nyadagbladet.se/inrikes/stockholms-storsta-gymnasium-far-kommunistisk-konst/ https://nyadagbladet.se/inrikes/stockholms-storsta-gymnasium-far-kommunistisk-konst/#comments Fri, 08 Mar 2019 15:01:51 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=59181 Liljevalchs konsthall skänker kommunistkonst till Stockholms största gymnasium. Ett 40-tal verk ska nu pryda skolans väggar. Anna Whitlocks gymnasium, på Kungsholmen i Stockholm, har fått kommunistisk, tillika sovjetisk, konst. Det rör sig om ett fyrtiotal verk, tavlor och annan, som har skänkts från Liljevalchs konsthall. Konsten invigdes nu i veckan och det har blivit en ”snackis”. – Ja, när det var nytt var det allt vi pratade om på lunchen, berättar eleven Leia Moberg till StockholmDirekt, och får medhåll av kompisen Mimmi Wikner: – Det blev uppmärksamhet. Alla spekulerade i vad de betyder. Jag tycker det är coolt, jag gillar sovjetisk konst. Det är allt från tavlor, bland annat med hammaren och skäran, till ryska dikter och även en lampa. Konsten tillhörde tidigare Liljevalchs och var del av en utställning om sovjetisk affischkonst. – Jag ville ha kvar dem men kidsen måste få något att titta på. Jag tänker att när de sitter här och tragglar matte och annat trams, då jävlar ska de få se! Sedan är det lite politiskt, vilket är kul och spännande, säger Mårten Castenfors, Liljevalchs chef. Varken Mårten Castenfors eller skolborgarrådet Lotta Edholm ser några problem med symboler som hammaren och skäran. – Ja, för det rör sig om konst. Konstens uppgift är att ifrågasättas och diskuteras. Dessutom är tavlorna oerhört snygga, säger Liberalernas Lotta Edholm.   Källa: StockholmDirekt]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/stockholms-storsta-gymnasium-far-kommunistisk-konst/feed/ 3 https://nyadagbladet.se/insandare/vakna-vanstern-invandrarvaldet-drabbar-aven-er/ https://nyadagbladet.se/insandare/vakna-vanstern-invandrarvaldet-drabbar-aven-er/#comments Sun, 09 Dec 2018 15:51:38 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=56903 Varför förhåller sig inte den breda vänstern till det importerade våldet? För att inte ge nationalisterna vatten på sin kvarn? Invandrarvåldet drabbar dock alla, även socialisternas söner, döttrar och föräldrar. ”Ung kille knivrånad mitt på dagen”, ”brutalt åldringsbrott”, ”kvinna brutalt knivrånad av flera gärningsmän” och ”skottlossning vid akutmottagningen” - detta är ett axplock av några av de senaste dagarnas händelser. På alla fria/”alternativa” medier kan man läsa om denna fruktansvärda utveckling, hos massmedia är det något nedtonat men hos den breda vänsterns medier lyser rubrikerna med sin frånvaro. Min analys är givetvis att de ignorerar våldet och kaoset för att inte ge sina fiender, nationalisterna, rätt. Det är en usel taktik då vänstern hela tiden tappar mark bland vit arbetarklass, men det borde inte handla om att plocka politiska poäng. Det borde handla om allas vår trygghet och Sveriges framtid. Mig veterligen får även socialister, kommunister, marxister och anti-fascister barn - och dessa är minst lika benägna att drabbas av invandrarvåldet som alla andra.   Linus K]]> https://nyadagbladet.se/insandare/vakna-vanstern-invandrarvaldet-drabbar-aven-er/feed/ 4 https://nyadagbladet.se/inrikes/uttalad-kommunist-medverkar-i-sveriges-radios-julkalender/ https://nyadagbladet.se/inrikes/uttalad-kommunist-medverkar-i-sveriges-radios-julkalender/#comments Tue, 13 Nov 2018 15:27:58 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=56212 Den uttalade kommunisten och skådespelaren Sven Wollter, som är medlem i Kommunistiska partiet, är en av rösterna i årets julkalender i Sveriges radio. Så sent som inför riksdagsvalet för två månader sedan medverkade Sven Wollter i Kommunistiska partiets valfilm och valturné. Han har tidigare försvarat den sovjetiske diktatorn Josef Stalin och sagt att "Kommunismen har inte förstört någonting". Årets julkalender handlar om flickan Tonje och hennes äventyr bland bergstopparna i Glimmerdalen. I julkalendern medverkar även den samiska vänsterprofilen Maxida Märak.]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/uttalad-kommunist-medverkar-i-sveriges-radios-julkalender/feed/ 3 https://nyadagbladet.se/kronikor/den-forkladda-vansterns-nyttiga-idioter/ https://nyadagbladet.se/kronikor/den-forkladda-vansterns-nyttiga-idioter/#respond Thu, 09 Aug 2018 13:05:20 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=52793 I min ungdom på 50-talet när jag började bli politiskt medveten, anslöt jag mig till det då liberala Folkpartiet och jag blev ordförande för deras ungdomsdistrikt i Jämtlands län. Nu har Folkpartiet bytt namn till Liberalerna och man har paradoxalt nog slutat att tro på de liberala frihetsidealen och i stället svurit sin lojalitet till globalismens auktoritära idéer. Själv är jag numera politisk vilde eftersom inget riksdagsparti lever upp till de liberala frihetsideal som jag hela mitt liv kämpat för. Våra motståndare på 50-talet var den radikala vänstern med SSU:are och olika kommunistiska sekter. Med hjälp av kommunistregimerna i Östeuropa hade man hittat ett effektivt sätt att skaffa sig oförtjänt legitimitet. Kalla krigets rädsla för att nytt världskrig hade gett upphov till en växande aktiv fredsrörelse. Den rörelsen infiltrerades och kidnappades med öststatskommunisternas hjälp av radikalvänstern. Samtidigt stod kommunistblockets invasionsarméer uppradade utefter järnridån, redo att invadera Västeuropa vid första bästa tillfälle. Fredsrörelsen utnyttjades av kommunismen för att undergräva försvarsviljan i väst och rader av naiva svenska politiker blev deras nyttiga idioter. Trots att rörelsen var kidnappad av yttersta vänstern, var det många "goda" borgerliga politiker och socialdemokrater som medverkade i dess försvarsfientliga verksamhet. Den här tekniken att kidnappa populära politiska rörelser, har vänstern senare satt i system för att skaffa sig ett bredare stöd än vad deras vänsterideologi motiverar. Speciellt har kommunismens bankrutt på 80-talet gjort det omöjligt att samla stora skaror människor bakom vänsterns socialistiska budskap. Så tekniken har blivit att snabbt kidnappa populära frågor som engagerar allmänheten att förklä sig med, för att ge sken av att man äger frågorna. På så sätt kan vänsterns planekonomiska program smygas in bakvägen. På 60-talet när forskarna började slå larm om det moderna industrisamhällets skador på miljön växte det fram rader av ideella miljöorganisationer. Den mest kända var Greenpeace som knöt an till fredsrörelsen genom att förena dess mål med strävan efter att rädda miljön på jorden. Greenpeace bildades 1971 och en av grundarna var Patrick Moore. Han kom senare att hoppa av efter att organisationen infiltrerats av vänsterradikaler som kidnappade den. Själv började jag arbeta med miljöfrågor inom näringslivet i början av 70-talet och kunde på nära håll följa hur miljörörelsen, som till en början behärskades av forskare, togs över av vänsterpolitiska aktivister. Det växte fram s.k. gröna partier i många länder och dessa var i stort sett undantagslöst dominerade av vänsteraktivister. Med monopol på miljöfrågorna kunde vänstern skjuta andra politiker framför sig som nyttiga idioter. Man lyckades på så sätt smyga igenom delar av sin planekonomiska agenda med miljöargument trots ett svagt eget parlamentariskt underlag. Fega politiker från andra partier har inte vågat sätta ner foten mot en rad stolliga miljöbeslut av rädsla för att bli stigmatiserade och uthängda. Den svenska regeringen är ett skolboksexempel på hur en liten högljudd vänster i form av Miljöpartiet har kunnat sätta agendan i en rad typiska vänsterfrågor. Man har hela tiden givetvis kunnat förlita sig på stöd från de tidigare kommunisterna i Vänsterpartiet. Först vek sig moderaten Reinfeldt och nu de senaste fyra åren har socialdemokraten Löfven tvingats till en lång rad kostsamma och oftast meningslösa symboliska vänstersvängar initierade av Miljöpartiet ihop med Vänsterpartiet. Nästa stora politiska fråga efter miljön var den intensifierade kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det har get upphov till det vi kallar feminismen. Mycket snart kidnappades feminismen av vänsterradikaler och förklädda till feminister började vänsterelementen driva en rad frågor som knappast hade med kärnfrågan att göra. Det är typiskt att det feministiska partiet Fi bildades på initiativ av en gammal kommunistledare och att de som hade en annan politisk ideologi snabbt mobbades ut. På känt vänstermaner har vänsterfeministerna lyckats få en lång rad politiker i alla andra partier att uppträda som sina nyttiga idioter. Därmed har man medverkat till rader av politiska beslut som främst följer vänsterideologin och som saknar betydelse för kvinnors jämlikhet. Dagens populistiska modefråga är HBTQ-kampen för tolerans av sexuella avvikelser. I Sverige drivs denna fråga av organisationen RFSL, som ursprungligen var politiskt neutral, men som även den på känt manér kidnappats av extremvänstern. Även i denna fråga har hela det politiska etablissemanget ställt upp som vänsterns nyttiga idioter. Vi kunde under fredagen se samtliga partiledare från den borgerliga alliansen stå på en scen och vifta med RFSL:s flaggor som små viljelösa barn. Man är helt enkelt för fega för att våga driva HBTQ-frågorna utifrån sina egna borgerliga värderingar och ställer därför upp och legitimerar gamla kommunister och vänsterextremister. Allt för att slippa kritik i vänsterpressen. I ett inslag uppträdde RFSL:s vänsteraktivister med den kommunistiska hammaren och skäran på bröstet. Fråga er hur tolerant Sovjetkommunismen med sina folkmord var mot HBTQ-aktivister? Tänk er att personen i fråga istället haft ett hakkors på bröstet, det är likvärdigt. Vänstern firade verkligen en triumf, man kan på en bild se hur Vänsterpartiets ledare i förtjusning viftar högt och entusiastiskt med sin fana medan alliansens och socialdemokraternas ledare ser ut som vilsna framkommenderad småbarn. Vänstern lyckades måla in samtliga partiledare i sitt hörn och få dem att bekräfta att man efter valet i praktiken avser att förnya Decemberöverenskommelsen. Den går ju ut på att man tar avstånd från alla regeringsbildningar som på något sätt stödjer sig på Sverigedemokraterna i riksdagen. Detta besked som vänstern provocerat fram från de fyra fega alliansledarna innebär i praktiken att det är nästan betydelselöst vem man röstar på i valet mellan sjuklöverns partier. Den enda faktiska oppositionen som blir kvar mot dagens regering blir då SD. Jag undrar hur smart den politiken är?     Lars Bern   Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/den-forkladda-vansterns-nyttiga-idioter/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-2/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-2/#comments Fri, 22 Sep 2017 21:37:38 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=41553 Kommunismen faller Redan i slutet av 70-talet efter Maos död seglade Deng Xiaoping upp som Kinas starke man. Han iklädde sig aldrig de högsta officiella posterna i landet utan nöjde sig med ordförandeposten i Centrala militärkommissionen, vilket innebar att han i praktiken var landets överbefälhavare. Under Dengs ledning började Kina omvandlas till en statskontrollerad marknadsekonomi. Även om den politiska makten utövades av ett elitistiskt kommunistparti övergav man i praktiken kommunismen. Kinas övergång till marknadsekonomi och Sovjets upplösning öppnade till synes enorma nya möjligheter för de globala företagsimperierna att expandera. Problemet för väst är att Kina snabbt vuxit ikapp USA som världens största ekonomi. Kina har därmed kunnat öka sitt globala ekonomiska inflytande, bl.a. genom målmedvetna investeringar i infrastruktur runt om i Asien och i Afrika. För att bl.a. kringgå USA flottans dominans på världshaven har Kina satsat på en snabb utbyggnad av markbundna transporter över hela Eurasien. Därmed har man skapat nya och snabbare handelsvägar som USA har svårare att strypa med sina frekventa sanktionsvapen. Det senare har ju bl.a. använts mot Iran, som med de nya järnvägskommunikationerna blivit långt mindre sårbara. Efter Jeltsins maktövertagande i Ryssland 1991 strömmade rådgivare och olika agenter från väst in i landet för att medverka i privatiseringen av dess näringsliv. I släptåg hade man många av de globala storföretagen och bankerna som såg sin chans att kraftigt utvidga sin intressesfär. Ryssland med sina enorma naturresurser låg för de globala företagens fötter. Samtidigt etablerade oligarker som George Soros förment ideella organisationer för att påverka den ryska folkopinionen i för globalisterna önskad riktning. Det som hände kan bäst beskrivas som medveten destabilisering och en plundring av landets tillgångar med hyperinflation och snabbt utbredd fattigdom som följd. När det var dags för val 1996 hade den västorienterade Jeltsins popularitet sjunkit till en bottennivå och många såg en stor risk för kommunismens återkomst. Efter en närmast desperat kampanj och stöttning från landets nyrika ekonomiska och massmediala elit och med stöd från den västliga oligarkin, lyckades Jeltsin dock att med nöd och näppe bli omvald. I den andra valomgången fick han 53,8% medan kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov fick 40,3%. Därmed kunde omvandlingen av ekonomin fortsätta med stark utländsk inblandning. Den så mäktiga forna ryska krigsmakten förföll snabbt under Jeltsintiden i brist på pengar. Ryssland utgjorde inte längre något betydande militärt hot mot omvärlden. Jeltsin släppte t.o.m. in västlig militär för att inspektera ryssarnas kärnvapenanläggningar. Det fick till följd att en rad länder i Europa firade friheten efter det kalla kriget med att kraftigt minska på skattemedel till militären. Detta var givetvis ett streck i räkningen för USA/NATO:s militärindustriella komplex som var beroende av en skrämmande fiende för sin existens. Det blev bråttom att skapa nya fiender för att hitta en huvudroll för krigsmaskinen. Med den kontroll som den västliga oligarkin skaffat sig över Vita Huset och USA:s krigsmakt, såg man nu betydande möjligheter att med militära medel kunna öppna upp marknader som varit helt eller delvis stängda för de globala företagen. Utan ett militärt starkt Sovjet kände man sig ensam på plan och ansåg sig utan betydande motstånd kunna förverkliga sin nya gränslösa världsordning – om nödvändigt med vapenmakt. Länder med ambitioner att bedriva en från oligarkin självständig politik levde plötsligt farligt. Den ryska nationalismen Jeltsins hälsa var bräcklig till följd av alkoholism, vilket ledde till att han valde att säga upp sig från presidentposten på nyårsaftonen 1999 cirka ett halvår innan hans ämbetsperiod gick ut. Det var ett smart drag som innebar att han i praktiken utsåg sin premiärminister, Vladimir Putin, som sin efterträdare och tillförordnad president enligt de konstitutionella reglerna. Enligt samma regler måste ett nytt presidentval hållas inom 3 månader, vilket innebar att någon stark utmanare till Putin inte hann mobiliseras. Putin valdes således överrumplande till Rysslands president den 26 mars 2000. Inom den västliga oligarkin var uppfattningen den att Ryssland med sina enorma landarealer och sannolikt världens största råvarutillgångar måste göras tillgängligt för det internationella kapitalet. Globalisternas Madeleine Albright som vid den här tiden var USA:s utrikesminister menade att det inte var rättvist att Rysslands tillgångar skulle tillhöra ryssarna, de borde integreras i den globala världsordningen. Lite samma synsätt som senare tillämpades i Sverige av Reinfeldtministären. Den nya ryska presidenten visade sig dock vara en svuren nationalist. Han satte igång att återuppbygga försvaret och började arbeta med att mota ut de utländska intressen som Jeltsin släppt in i landet. Västliga organisationer som bedrev opinionsbildning i landet blev stämplade som främmande agenter. Därmed kristalliserades Putin snabbt ut som globalismens fiende nummer ett och Ryssland kunde åter tjäna som den fiende det militärindustriella komplexet så väl behövde. Den ryska försvarsbudgeten förblev dock långt mindre än den sovjetiska och ca. en tiondel av USA/NATO:s. Tidigare löften från USA till den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov att inte skjuta fram sina militära positioner sveks. Ryssland motades ut ur det samarbete med EU som först sett ut att spira. Från främst tysk sida fanns det starka krafter som verkade för ett närmande till Ryssland, vilket den amerikanska oligarkin till varje pris ville förhindra. Via en målmedveten kampanj började man därför ringa in ryssarna, genom att införliva den ena efter den andra av de forna öststaterna och sovjetrepublikerna i NATO. När det Ryssland ekonomiskt närstående Ukraina valde ett ekonomiskt närmande till Ryssland framför EU, iscensattes med hjälp av CIA och lokala nynazister och fascister en statskupp mot den demokratiskt valda ryssvänliga presidenten Viktor Janukovytj år 2014. Ryssland hade en av sina viktigaste flottbaser på Ukrainas Krimhalvö enligt ett mångårigt avtal. För ryssarna var det otänkbart att Krim med sin dominerande ryska diaspora skulle hamna i klorna på USA/NATO. Genom en blixtsnabb oblodig kupp annekterade Ryssland Krimhalvön och utlyste snabbt en folkomröstning, där de boende gav sitt massiva stöd till annekteringen. I de av oligarkerna styrda MSM startades nu en intensiv propagandakampanj mot Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet. Svenska MSM var inget undantag, periodvis hade man minst dagligen hatinslag mot Putin och propaganda om ett ryskt militärt hot mot hela Europa. På senare tid har hatpropagandan i svenska MSM mot Putin avtagit något. Den har fått konkurrens av hatpropaganda som nu riktas mot Donald Trump. Efter Krimannekteringen sjösattes på USA initiativ ekonomiska sanktioner med målet att destabilisera Ryssland och försöka skapa en opinion i landet för att få bort Putin. Sanktionerna visade sig slå hårdast mot en handfull EU-länder som haft stor export till Ryssland, samtidigt som Putins popularitet på hemmaplan till stor besvikelse steg till upp över 80%. Han har idag ett starkare folkligt stöd än någon västledare kan uppvisa. För Putin kom sanktionerna som en skänk från ovan, nu kunde han i lugn och ro stärka ryskt jordbruk och näringsliv utan besvärande konkurrens från väst. Han kunde inte heller bli anklagad för handelshinder. Ryssland seglade bl.a. upp som världens största veteexportör. Man var redan världens ledande exportör av kärnkraftsteknik och har återkommit som en betydande vapenexportör. Inte heller genomklappningen för oljepriset ner till 50 USD/fat fick den förväntade effekten på rysk ekonomi. Ryssland har även gjort sig oberoende av oligarkernas banker genom en av världens lägsta statsskulder. De aktuella amerikanska försöken att ytterligare skärpa västs sanktioner mot Ryssland, kommer även de att mest drabba några EU-länder. Detta har redan ökat spänningarna mellan USA och flera allierade i Europa som skulle drabbas.   Fortsättning följer.   Lars Bern   Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-2/feed/ 2 https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-1/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-1/#comments Wed, 20 Sep 2017 09:33:35 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=41484 Ondskans imperium var en term som myntades om Sovjetunionen den 8 mars 1983 av USA:s dåvarande president Ronald Reagan. Den etiketten på Sovjet föreföll vid det tillfället som ytterst väl grundad. Västvärlden med USA i spetsen hade ett moraliskt tolkningsföreträde som man förtjänat under Andra Världskriget i kampen mot nazismen och den japanska imperialismen. Vi hade kommit att stå för försvaret av frihet och demokrati i världen. Det kommunistiska Sovjetunionen ledde efter kriget en kommunistisk expansionspolitik med målet att sprida den kommunistiska revolutionen över hela världen. Befolkningen i de kommunistiska länderna hölls instängd bakom murar och taggtråd. Sovjet hade enorma invasionsarméer uppradade utefter den järnridå som gick genom Europa och man understödde kommunistiska diktaturer och revolter runt om i resten av världen. Sovjet hade byggt upp en kärnvapenmakt jämförbar med USA:s. Alla försök till frigörelse från de länder som kommunisterna lagt under sig slogs ner med brutal vapenmakt – vi minns Ungern och Tjeckoslovakien och att de som försökte fly sköts av gränsvakter. Världens fria folk hade grundad anledning att känna sig hotade av detta ondskans imperium. Det som syntes stå mellan vår demokratiska frihet och brutal kommunistisk diktatur var det kalla krigets bräckliga balans mellan USA/NATO:s och Sovjets kärnvapenarsenaler. En balans som ständigt utmanades av en allt vansinnigare kapprustning. Västvärlden representerade kampen för frihet, demokrati och marknadsekonomi medan Sovjetisk kommunism handlade om ofrihet, diktatur och socialistisk planekonomi. Västs moraliska ledarskap var oomstritt. Kommunismen hade en stor svaghet – planekonomins förmåga att skapa ekonomisk tillväxt och välstånd var underlägsen västs friare marknadsekonomi. Kapprustningen kom därför att med tiden ta en långt större andel av Sovjets ekonomiska utrymme i anspråk än motsvarande andel för USA och övriga västländer. President Reagan utnyttjade detta och skruvade upp takten i kapprustningarna, med sitt projekt kallat stjärnornas krig. Trots att det delvis var en bluff, gick Sovjet på den och försökte hänga med, vilket till slut knäckte unionens ekonomi. Globalisterna Maktutövningen i USA har under 1900-talet gradvis kommit att allt mer domineras av en tilltagande krets hyperförmögna oligarker som kontrollerar de snabbt växande storföretagen och bankerna med tentakler över hela världen. Målsättningen är att deras företag och banker skall nå dominerande globala marknadspositioner. Man kopierade den framgångsrika modell som en gång Rockefellers Standard Oil tillämpade på världsmarknaden för oljeprodukter. Den modellen skapade världens första privata miljardförmögenhet i dollar och gjorde John D. Rockefeller till den okrönta kungen bland den tidens oligarker. Hans devis var att "konkurrens är en synd", det gällde att bli tillräckligt dominerande på sin marknad för att kunna eliminera konkurrenterna. Oligarkernas enorma snabbt växande förmögenheter och ekonomiska makt gav dem allt mer resurser att kunna blanda sig i och korrumpera politiken. Politikerna i främst USA blev mer och mer beroende av oligarkernas pengar för att kunna bli valda. Vi vet t.ex. att såväl Obamas som Hillary Clintons valkampanjer i stor utsträckning varit finansierade av oligarken Soros. USA är på ytan en demokrati, men har enligt bl.a. Jimmy Carter obönhörligt utvecklades till den oligarki som landet är idag. Oligarkerna med Rockefellers i spetsen har efter kriget aktivt verkat för bildandet av en rad globala institutioner såsom FN, Världsbanken, IMF, WHO m.fl. och man har etablerat dollarn som världsvaluta. Makten över dollarn utövar man genom sitt privata ägande av FED – Federal Reserve. En viktig strategi är att verka för eliminerandet av handelshinder och öppna gränser för arbetskraften, så att de globala företagen skall kunna tillväxa utan hämmande lokal och nationell lagstiftning – det som brukar kallas the New World Order (NWO). Man skaffade sig efter kriget kontroll över Västeuropas ekonomier genom Marschallplanen för ekonomisk återuppbyggnad och följde upp det med tillskapandet av en överstatlig ekonomisk handelsunion med öppna gränser, det som idag är EU. Den amerikanska oligarkin lierade sig med sina motsvarigheter i Västeuropa och övriga utvecklade marknadsekonomier. I Sverige är man starkt lierade med familjen Wallenberg. Det som förenar är den tydliga intressegemenskapen mellan oligarkernas globala företag och banker. Alla har de intresse av att bekämpa nationella regelverk och intressen som står i vägen för deras expansion och marknadsdominans. Globala regelverk som försvårar för nationella företag att utmana oligarkernas företag på världsmarknaden understödjer man däremot. De mest tydliga exemplen är FN:s agenda 2030 och Parisavtalet om klimatet. En central del i strategin är att skaffa sig kontroll över opinionsbildningen. Oligarkerna tog tidigt initiativ till skapandet av en rad mäktiga lobbyorganisationer (Council on Foreign Relations, Bilderberggruppen, Trilaterala kommissionen, Romklubben, olika NGO:s, handelskamrar m.m.) och man korrumperar viktiga NGO:s. Många av dem har t.o.m. kommit till på oligarkins initiativ och är helt beroende av dess pengar. Nationella politiker köps med ytterst välbetalda reträttposter om de hjälper till med den globala agendan (t.ex. Erik Åsbrinks och Fredrik Reinfeldts arvodering från oligarkins banker efter sin avgång). Ägandet i tidningar, radio och TV-kanaler i väst har målmedvetet koncentreras till ett halvdussin företag kontrollerade av oligarkin. Dessa har idag kontrollen över 90% av västliga mainstreammedia (MSM). Det som ursprungligen var kritiskt granskande medier – den tredje statsmakten – är idag rena propagandainstrument som driver globalisternas agenda. Man skyr inga medel utan sprider ogenerat falska nyheter – Fake News. Kommunismen stod i vägen för oligarkernas strävan att erövra alla världens marknader, varför dess utbredning till varje pris måste stoppas. Samtidigt var kapprustningen en betydande guldkalv för oligarkerna genom de stigande anslagen till rustningar. USA:s växande militära närvaro över hela världen var därtill en bra draghjälp och ett påtryckningsmedel för att öppna upp stängda marknader för företagen. Pådrivet av det kalla kriget växte det fram en oerhört mäktigt intressegemenskap mellan försvarsindustri, militär, underrättelse och övriga myndigheter och politiker kontrollerade av oligarkerna. Detta utvecklades till en stat i staten i USA – the Deep State. USA:s president efter kriget Dwight D. Eisenhower upplevde starkt sin maktlöshet och hur politiken i USA allt mer kom att domineras av de ekonomiska intressena bakom detta som han kallade "det militärindustriella komplexet". I sitt avskedstal när han avgick varnade han sin efterträdare John F. Kennedy och amerikanska folket för detta hot mot demokratin. Amerikas krig och hemliga omstörtade verksamheter hade allt mer kommit att föras till försvar av oligarkins ekonomiska intressen, istället för till försvar av frihet och demokrati. Kennedy tog varningen på allvar och aviserade en politik för att försöka återupprätta den demokratiska kontrollen över staten och myndigheterna. Det kostade sannolikt honom och hans broder Robert (justitieminister) livet. Det moraliska tolkningsföreträdet för västvärlden började krackelera.   Fortsättning följer.   Lars Bern   Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-1/feed/ 1