Karl Marx – Nya Dagbladet

Den extrema högern

Osignerad — Mon, 20 Sep 2021 16:17:42 +0000

Kritiken mot min debattartikel här i Nya Dagbladet blev ungefär den väntade (NyD Debatt 8/9, “Dags för en riktig debatt om covidvaccinen”). I huvudsak kom den att handla om det forum jag valt. Hur kan du skriva i en sådan högertidning? Varför inte i DN? Och många som delade artikeln i (anti-)sociala medier fick motsvarande förebråelser i sina trådar: Jag trodde du hade bättre omdöme än att dela en artikel från ett sådant högerforum! Högerforum? För mig som är uppvuxen på 1970-talet förknippas extrema högervärderingar med Pinochet och den USA-ledda statskuppen i Chile 1973. Enligt Washington var utvecklingen i landet alldeles för viktig för att överlåta åt chilenska väljare. "Jag ser inte varför vi behöver stå och se på medan ett land blir kommunistiskt på grund av dess oansvariga folk”, ska utrikesminister Kissinger ha sagt vid ett internt möte. Den demokratiskt valde ledaren Allende hotade amerikanska vinstintressen med sina planer på att nationalisera viktiga naturtillgångar som de USA-ägda koppargruvorna. Det unika med Pinochet var inte hans fascistiska terrorvälde utan att han blev den förste nyliberale diktatorn, vars ekonomiska modell skilde sig åt från tidigare fasciststaters. Med USA:s massiva närvaro kunde den auktoritära polisstaten samexistera med ekonomiska avregleringar, privatiseringar och globalisering. Pinochets blodiga kupp ses ofta som startskottet på den nyliberala eran, på den otyglade kapitalism som dominerat världen sedan dess. Många i min generation kopplar säkert ihop extrem höger också med Margaret Thatcher och Ronald Reagan; med attacker mot fackföreningar och avskaffandet av statliga välfärdsprogram. Somliga associerar kanske också till den USA-stödda terrorn på 1980-talet, när stora delar av Centralamerika härjades av dödspatruller som tränats i US School of the Americas ("School of Coups” som den också kallades). De torterade, våldtog och mördade tiotusentals fattiga småbönder i El Salvador och Nicaragua. De halshögg och brände människor levande – även barn. En specialitet var att lämna mordoffren för allmän beskådan med avskurna genitalier instoppade i munnen, allt för att terrorisera och demoralisera civilbefolkningen. I Guatemala begick militären folkmord på ursprungsbefolkningen, men Reagan urskuldade den inkuppade diktatorn Rios Montt med att säga att han fått ett ”oförtjänt dåligt rykte” och att han ”brann för demokratin”. En illustration så god som någon av de nyliberala spelreglerna. Det går utmärkt att samarbeta med tyranner och diktatorer så länge de upplåter landets naturresurser för exploatering till utländska bolag. Demokratiskt valda ledare eller folkliga rörelser som vill använda dessa resurser för att utveckla den inhemska välfärden tolereras däremot inte. Så låt oss återvända till den inledande frågan om var man som skribent bör avhålla sig från att sätta sin penna, om man inte sympatiserar med extrema högervärderingar. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har uttalat sitt stöd för amerikansk imperialism ända sedan den på lögner baserade invasionen av Irak, ett monstruöst brott mot mänskligheten som förstörde ett land med 27 miljoner människor. Den sista skribenten med verklig integritet på DN:s ledarsida, Göran Rosenberg, sparkades ut av Wolodarski för några år sedan för att han (Rosenberg) kritiserade den brutala israeliska ockupationen och de illegala bosättningarna. Ledarsidan har kopplingar till den Nato-nära tankesmedjan Atlantic Council och driver en aggressiv kampanj för en svensk Nato-anslutning.

Så åtminstone i min vokabulär är en Nato-vurmande apologet för amerikanska krigsbrott och israelisk ockupation en betydligt mer extrem form av höger än Nya Dagbladet.

Jag träffade tidningens chefredaktör Markus Andersson i samband med en av manifestationerna mot Corona-nedstängningar som hölls i Stockholm våras och jag passade på att ställa några frågor om Nya Dagbladet. Han berättade att tidningen grundades 2012. Den har inga externa ägare och ser sig som oberoende humanistisk. De granskar ämnen som penningmakt och skapandet av pengar, de tar upp alternativmedicin och har ofta intervjuat forskare och experter som kritiserar det officiella corona-narrativet. Det sistnämnda trodde han kan vara en förklaring till att vissa krafter gärna vill ”brunsmeta" Nya Dagbladet. ”Det är den strategin man använder. Men självklart ger man aldrig några exempel på en konkret artikel, för det finns ju inte en tillstymmelse till rasism i något vi skriver. "Högerextrem” är helt enkelt den mest effektiva, upparbetade stämpeln man kan använda mot misshagliga rörelser överhuvudtaget", säger Markus Andersson. Kort före vår intervju hade jag pratat med en colombiansk kvinna som deltog i manifestationen. Hon berättade att kritiker av coronarestriktionerna i hennes hemland i stället stämplas som ”vänsterextremister" och "Castro-kramare". Det vill säga, med vilka epitet man avfärdar systemkritiska röster beror på den lokala smutskastningsdiskursen. I sin bok med den fyndiga titeln ”The Empire's New Clothes - Barrack Obama and the Real World of Power” skildrar vänsterdebattören Paul Street hur den härskande klassen (som han kallar ”the unelected dictatorship of money”) genom ett identitetspolitiskt trolleritrick kunde fortsätta driva i stort sett samma politik som förts under den impopulära cowboypresidenten Bush, men utan de sedvanliga invändningarna från liberalerna och de progressiva. Med den amerikanska ”vänsterns” goda minne kunde fredspristagaren och tillika den första icke-vita presidenten i USA:s historia dela ut ett astronomiskt räddningspaket till Wall Street-bankerna, ge övervakningsstaten utökade befogenheter, förlänga krigen i Irak och Afghanistan, genomföra ett katastrofalt regimbyte i Libyen och bedriva ”den mest extrema terrorkampanjen i modern tid", som vänsterikonen Noam Chomsky kallade Obamas drönarkrig. Men stora delar av den liberala vänstern hade som sagt inga invändningar, eftersom den nyliberala och imperialistiska politiken nu var försedd med identitetspolitiskt korrekta koder. Någon kanske undrar var på denna skala jag skulle placera mig själv. På Flashback har jag beskrivits som ”vänster”. Och visst, Karl Marx kritik av kapitalismen anser jag står sig än idag. Hans varning för att systemet med tiden skulle förvandla allting – inklusive människor och natur – till förbrukningsvaror och bana väg för ändlös exploatering och förstörelse, är svårt att hävda att den inte har besannats. Detsamma vad gäller förutsägelserna om extrem ackumulering av kapital och makt i händerna på ett fåtal. Problemet med vänstern är att även den speglar en kultur som är genomsyrad av den teknologiska framstegsmyten, och som ser naturen som en resurs. Det är en kultur som aldrig kan bli hållbar eftersom den bygger på att rasera planetens ekologiska infrastruktur och foga in den i ett industriellt system. I det kommunistiska manifestet förutspås att arbetarna ska ta över produktionsmedlen och att klasskampen därmed ska upphöra och alla kunna njuta industrins frukter. Men som författaren och miljöaktivisten Derrick Jensen påpekat, verkar Marx och Engels inte ha förstått att i stället för att arbetarna tog över maskinerna hade maskinerna redan tagit över arbetarna. Denna teknologiska framstegskultur samt det faktum att vänstern tycks ha tappat bort klassfrågan som sin kärna är sannolikt det som möjliggjort för makteliten att rebranda den nyliberala utsugningen av planeten som "progressiv". Det orwellska nyspråket återfinns nu även i de globala utvecklingsmålen, sedan världens mäktigaste miljardärklubb World Economic Forum (WEF) ingått partnerskap med FN. Den som läser det finstilta i FN:s Agenda 2030 finner till sin häpnad att WEF:s fjärde industriella revolution är central för ”en hållbar utveckling”. Förenklat innebär detta att framtidens utmaningar ska mötas av artificiell intelligens och robotteknik, satelliter och drönare, nano- och bioteknik. Vi ska äta genetiskt modifierad mat och bedriva storskaliga manipulationer av klimatet. Några av förslagen går ut på att installera gigantiska speglar i stratosfären för att avleda solljuset, använda stora maskiner för att få bort koldioxid från luften och öka regnmängden genom att spruta ut kemiska partiklar i atmosfären.

Den som kritiserar denna högteknologiska hybris hamnar ideologiskt i samma ingenmansland som den som ifrågasätter den pågående massvaccinationskampanjen mot Covid-19.

Man är knappast välkommen i någon av de nyliberala drakarna – vars ägarstruktur många gånger är hopflätad med världens mäktigaste ekonomiska intressen – men troligen inte heller i vänsterpressen, där den typen av kritik gärna avfärdas som högervridna konspirationsteorier. Nya Dagbladet är i sammanhanget en av få dagstidningar som tar journalistiskt oberoende på allvar. Man skriver om sin värdegrund att man vill "verka i en morgondag som går bortom den nuvarande världsordningens destruktiva globalism, exploaterande rovdrift och nytotalitära politiska korrekthet.” Jag ska avsluta med ett citat ur en artikel jag skrev i början av året för Folket i Bild/Kulturfront, även den en tidning som inte är ägarstyrd. En uppmaning till varje läsare är att fundera över följande: Kommer min kritik av den extrema teknologidyrkan som har smugits in i de globala utvecklingsmålen från höger eller vänster? Och spelar det någon roll? Den (ursprungs)amerikanske författaren Jack Forbes påtalar i boken "Columbus och andra kannibaler" att de flesta språk ursprungsamerikanerna talade inte hade något ord för religion. Och att ordet egentligen behövs först när människor inte längre har någon. Religion är för oss inte vad vi predikar utan hur vi lever, skriver han. ”Således, New York City, med sin smuts, sina slumområden, sin brottslighet, sitt våld, sin girighet, sin välbeställda elit, sina höga byggnader, sin maffia, sitt korrupta ledarskap och sina konstgallerior – hela New York City – är den vite mannens 'kyrka'". Boken skrevs 1978. Hur ser vår kyrka ut idag? Som döda korallrev, sweatshops och kalhyggen? Kanske som de cybernetiska implantaten i Schwabs* teknodrömmar. Exploatering är fortfarande vår religion, men teknologi har alltmer kommit att inta rollen som gud fader. Med innovationers hjälp ska vi lösa de kriser som orsakats av hänsynslös exploatering utan att sluta med hänsynslös exploatering. Vi ska fortsätta jakten på evig tillväxt men på ett ”hållbart” sätt med hjälp av teknologi. Per Shapiro

*Klaus Schwab, ordförande för World Economic Forum.

Oskäliga angrepp på den västerländska civilisationen

Dan Ahlmark — Mon, 06 May 2019 13:55:09 +0000

Den västerländska civilisationen befinner sig nu under kontinuerliga angrepp från vänstern. Man påstår att Västs samhällssystem inte är bättre än något annat utan (på grund av sin tidigare imperialism och nuvarande kapitalism med påstådd rasism och förtryck av allehanda minoriteter) inte alls är något föredöme. Med sin intellektuella bas i postmodernism utför dess politiska gren kulturmarxismen ständiga attacker på otaliga områden mot västerländska principer och värderingar. Eftersom människan påstås inte objektivt kunna fastställa några sanningar, hävdar man till exempel att alla civilisationer är likvärdiga. Jag har i ett annat sammanhang argumenterat att man, genom att utnyttja korrekta mätningar utifrån olika bedömningsgrunder, klart kan uppskatta graden av välfärd och framgång hos olika länder och regioner (baserat på utnyttjade grunder). Med hjälp av sådana mätningar kunde man då dra slutsatsen att (1):

”På basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier kan man alltså säga att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform jämfört med vad man finner i till exempel Mellanöstern.”

Människors försök att invandra till Europa och USA är bara ett tecken på sanningen i detta. Angreppen mot och förtalet av de stora västländernas historia från vänsterns sida är utpräglat svepande och hätska. Alla vet att imperialismen ledde till mycket lidande och var en helt felaktig politik. Jämfört med imperialistiska stater som Turkiet och Japan kan nog sägas att bland annat Storbritannien och Frankrike var överlägset bättre. Och lyckligtvis blev så småningom ett resultat i de av dem koloniserade länderna att mängder av grymma seder, övergrepp, människooffer och den slaveri-institution, som plågat världen sedan tidernas begynnelse, stoppades. Det gällde alltså ett stort lidande som hindrades. Övriga positiva bidrag Europa och Nordamerika gett världen är så dominerande, att inget nog kan jämföras med dessa (2). Vita människor har i huvudsak skapat den moderna världen och bland annat lett vetenskapen sedan många århundraden, liksom teknisk utveckling och tillämpning i form av den industriella revolutionen; den moderna företagsledningen med dess imponerande ekonomiska effekter; de medicinska landvinningarna, som bland annat medverkat till den enorma folkökningen i världen; utmärkta regler för människors relationer i samhället, vilka skapar förutsättningar för dess dynamiska utveckling och mänsklig frihet i alla avseenden och så vidare. I och med denna bas kan andra folkslag än vita snabbt nå en liknande utveckling – ifall de accepterar de samhälleliga regler denna förutsätter. Detta är en enorm gåva de fritt fått av vita. Och dagens vita har dessutom ingen skuld av något slag till någon beroende på handlingar deras (avlägsna) förfäder utfört. Det är uppenbart att kulturmarxisterna i Väst tror, att de genom att kontinuerligt nedvärdera och fördöma det tidigare samhället och dess politik minskar medborgarnas uppskattning och respekt för sina länder. En sådan förändrad inställning kan sedan underlätta vänsterns kritik av dagens samhälle, vilket tros leda till framgång i val. De svepande anklagelserna mot samhällssystemet kompletteras med otaliga punktvisa angrepp på olika företeelser som ska förstärka intrycket av att det tidigare och nuvarande samhället bara är värt att fördöma. Även i det avseendet är USA idag ledande, och de punktvisa angreppen där kan nu till exempel gälla krav på namnändring för läro- eller forskningsinstitutioner, som finansierats av någon kapitalist som i sitt liv utfört någon politiskt fördömlig gärning; eller en flygplats, som namngivits efter en berömd person i den aktuella regionen (till exempel John Wayne Airport i Orange County); eller borttagande av statyer i den amerikanska Södern, som avbildar militärer, vilka kämpat på sydstaternas sida. Beträffande John Wayne vill man nu ändra namnet på flygplatsen på grund av att han under sin karriär vid intervju uttalat sig rasistiskt. För sångare räcker det att tidigare i livet ha spelat in några sånger som innehåller rasistiska moment för att förvisas ut i kylan. Detta gäller även om afroamerikanska sångare sjungit samma sånger. New York Post kommenterar beteendet på följande sätt (3):

“…if the nation bans everyone who ever sang such songs and pretends they never existed, it would have to wipe out pretty much the entire history of American film and music”.

Principen bakom dessa och andra angrepp på historiska personer är tydligen att om en känd person klart brutit mot något av dagens politiska tabun, kan samtliga andra handlingar personen utfört i sitt liv och som ju motiverat folks beundran för honom/henne, inte alls beaktas eller räknas. Han/hon är fördömd, trots att övertrampet vanligen bara utgör en ytterst begränsad del av personens liv och handlande. Man bedömer alltså frågan helt utifrån dagens utvecklingsnivå och kunskap och bortser helt från åsikterna, vanorna och situationen i det samhälle där personerna verkat. Men en sådan princip innebär egentligen en ohållbar syn på den mänskliga historien. Det är alltså inte tillåtligt att under historiens gång ha haft andra åsikter än de vi har under 2000-talets första decennier. Är alltså de människor som levt tidigare och inte har den syn och de ståndpunkter som idag godtas som acceptabla (enligt kulturmarxistiska normer) inte värda någon respekt i något avseende? Ett misstag på ett område - och alla personens goda gärningar är förintade och värda att kastas ut i ett historiskt mörker. Vi anser och vet att en hel del av det som tidigare gjorts i samhället var fel. Men det som utfördes då bildar just innehållet i ett lands historia och är en fas i utvecklingen som bildar grunden för dagens åsikter. Och den historiska utvecklingen sker allteftersom, med små successiva förbättringar i de flesta avseenden, men vilka tillsammans slutligen innebär betydande framsteg för mänskligheten. Länder har på grund av ett otal orsaker långsamt utvecklats och förändrats, och människornas syn på samhället och varandra har förändrats i samma takt. John Wayne, och andra som angripits, har haft vissa åsikter - i sig förkastliga men liknande de flestas i dåtidens samhälle - samtidigt som de på något annat område visat geniala insikter eller kompetens, vilket lett till att allmänheten velat hylla dem. Är sådana beklagliga åsikter tillräckliga skäl för att berömda personer i det närmaste utraderas från det historiska skeendet ? Detta är klart en helt omöjlig princip för att bedöma historien och framträdande personer som på olika områden har utmärkt sig. Med en sådan princip finns väldigt få historiska personer värda att respektera, för nästan alla har säkert någon (antagligen många) idag klandervärda åsikter. Vi kan vara säkra på att kulturmarxisterna inte alls använder samma kriterier för sina idoler som försökt förverkliga deras ideologi. Om vi bara dröjer kvar vid en angreppspunkt som rasism gällande svarta, kan vi vara rätt säkra på att Che Guevara, Mao Tse-tung och Lenin uttryckt sig minst lika föraktfullt om svarta som någon dåtida sydstatare. Och om vi går tillbaka ytterligare i tiden till vänsterns största auktoriteter, finner vi att Marx och Engels var klara rasister och fientliga mot de flesta raser. I sin bok om Marx skriver Nathaniel Weyl beträffande hans syn på svarta (4):

”Publicly and for political reasons, both Marx and Engels posed as friends of the Negro. In private, they were anti-black racists of the most odious sort. They had contempt for the entire Negro race, a contempt they expressed by comparing Negroes to animals, by identifying black people with ‘idiots’ and by continuously using the opprobrious term ‘n****r’ in their private correspondence.”

Marx uttalade sig till och med kritiskt om upphävandet av slaveriet. Engels formulerade sig på följande sätt om Marx svärson (som hade en afrikansk ärftlig koppling) och som socialist ställt upp som kandidat i val i ett distrikt, som innehöll Paris Zoo (4):

“Being in his quality as a n****r a degree closer to the rest of the animal kingdom than the rest of us, he is undoubtedly the most appropriate representative of that district.”

Men det korrekta skälet att förkasta marxismen är inte alls upphovsmännens klara rasism, vilket annars vore korrekt om man tillämpar kulturmarxistiska principer. Orsaken att döma ut marxismen är de grundläggande bristerna i teorin, som visats genom de katastrofala misslyckandena vid praktisk tillämpning av den. Detsamma gäller nog den nya varianten - kulturmarxismen - med bland annat postmodernistisk normkritik, identitetspolitik och politisk korrekthet. Det finns skäl att tro att för de länder där kulturmarxismen fått ett stort insteg, så kommer slutresultatet för dessa samhällen på intet sätt vara mindre skadligt eller förödande än om de varit drabbade av ekonomisk marxism. Dan Ahlmark

Den nya religionen

Karl-Olov Arnstberg — Fri, 03 Aug 2018 09:01:34 +0000

För några år sedan fick jag ett mail från en forskare, som skrev att man kanske ska akta sig för att dra paralleller med historien, men att han ändå inte kunde låta bli att tänka på några rader ur Marguerite Yourcenars efterord till sin roman "Hadrianus minnen". Så här skriver hon, med ett citat från Flaubert: "Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns." Och längre fram: "100-talet intresserar mig därför att det för en lång följd av år var de sista fria människornas epok." Den gamla religionen var då stelnad till ritualer och den nya religionen, kristendomen, hade ännu inte tagit över. Vi har nu också levt en period utan religion (eller med en religion som också bara reducerats till ritualer), men den går nu snabbt mot sitt slut. Hos oss i väst blir det islam som tar över och i Östeuropa tycks man gå tillbaka till konservativ kristendom. Jag fastnade för det där citatet därför att det passar samman med mitt eget sätt att tänka. Häromdagen bläddrade jag i några böcker skrivna av den amerikanske sociologen Richard Sennett, som var en av mina husgudar på den tiden min forskning handlade om samhällsplanering. Och plötsligt, där står det! Jag hade strukit för det i en av hans starkaste och märkligaste böcker, "Flesh and Stone" (1994, s. 122). Det som jag säkert inte då reflekterade över och som heller inte forskaren som skrev till mig berörde, är ett tredje alternativ: en ny religion! Islam styr muslimer, kristendomen i Östeuropa var aldrig utrotad och kan därför växa på nytt. Men hur ska människor för vilka religionen är död och begraven ta sig vidare? Vi kan imitera historien men vi upprepar den aldrig. Det finns åtminstone tre slags frågor som kan ställas om religion. Den första kan kallas för "den vetenskapliga", även om den ställdes också långt före det att vetenskapen var "uppfunnen". Den handlar om religionen som "sanning". Det är det förhållningssätt som Ingemar Hedenius intog, den svenske filosof som 1949 i boken "Tro och vetande" sågade kristendomen jäms med fotknölarna. Det är också den brittiske biologen Richard Dawkins perspektiv i boken "Illusionen om Gud" (2006). Det råder för mig inga som helst tvivel om att Hedenius och Dawkins har rätt. Religioner har inget med vetande att göra. De är sagor. Nästa fråga är varför människor tror på sagor, som de borde ha vuxit ifrån redan i grundskolan. Uppenbarligen är det så att människan behöver tro. Så varför behöver hon det? Svaret kan ges med ett berömt yttrande av den politiske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes: Livet är "nasty, brutish, and short". Eftersom människan vet att jordelivet förr eller senare medför lidande för alla, ett lidande som avslutas med att man dör, vanligen under stora plågor, hänger frågan över oss: vad är det för mening med att leva? En del besvarar den genom att ta livet av sig. Framgång hjälper inte. Den ryske författaren Lev Tolstoj var rik som ett troll och betraktades redan under sin livstid som en av de största författare som funnits (vilket han är). Det hjälpte inte. Han såg religion som en förnekelse av förnuftet, men eftersom förnuftet sade honom att livet var av ondo, förstod han inte varför han skulle leva. I "Tolv livsregler" skriver Jordan Peterson: "I åratal gömde han undan sina vapen för sig själv och undvek att ens ta i ett rep, för att han inte skulle frestas att hänga sig." (2018 s. 161) Genom att tro att detta livet är en prövning, som leder till evigt liv i paradiset, skapas mening. Med andra ord, religion handlar inte om vad vi vet och inte vet utan om en nödvändighet, därför att människodjuret ensamt känner sin egen existens. Andra djur vet inte att de finns och således heller inte varför de lever. De bara gör det. Människan vet att hon finns och vill veta vad det är för mening med det. Annars blir det som sagt svårt att leva. Det tredje svaret är tvådelat. Dess första del handlar om kaos och ordning. Det är svårt att leva utan att se någon mening med sitt liv men det är ännu svårare, för att inte säga omöjligt, att leva i kaos. Kaos betyder att allting som händer är oförutsägbart. Således, religionen skapar ordning av kaos, det är det första delsvaret. Det andra har med kollektivet att göra. Det är viktigt att vi talar om för varandra att ordning råder. Och råder det inte ordning, måste vi övertyga varandra om att vi är på väg att skapa ordning. Därför måste det finnas dogmer, ritualer, symboler och läromedel (bibeln, koranen, vedaböckerna etc.) som skapar ett kollektivt medvetande och med vars hjälp vi kan visa för varandra att vi har samma uppfattning av vad som är ordning. Religionen är en abstraktion som måste göras kollektivt synlig i form av materiella ting, helst fantastiska som exempelvis katedraler, och en gemensamt omfattad moral, det vill säga ordnad i sådant som är ont och sådant som är gott. Religionens viktigaste uppgift är att förvandla kaos till ordning och det gör den genom att relatera inte till vårt förnuft, utan till våra känslor. Individer kan leva både utan Gud och i övertygelsen om att livet är meningslöst, men ingen kan leva i kaos. Mer och mer blir jag övertygad om att det är vilseledande att ställa förnuft och känsla mot varandra. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att känslorna alltid styr, och att frågan istället borde formuleras som i vilken utsträckning och på vilket sätt förnuftet, när det alls är med i leken, styr känslorna. Istället för att vara ett förnuftigt djur som emellanåt gör misstaget att låta känslorna ta överhanden, är människan ett känslostyrt djur som emellanåt reglerar sina känslor med hjälp av förnuftet. Prövar vi att förstå de regler och föreställningar som brukar inordnas under begreppet "Politisk korrekthet" som den nya religionen – lika oförnuftig som sina äldre släktingar – måste vi kunna svara på vad som är fokus för tillbedjan. Det kan knappast vara något materiellt, som hebréernas guldkalv. Det kan inte heller vara någon allsmäktig fader eller annan gud. Det lyckades vetenskapen med, att ta kål på Gud. Ser vi till äldre religioner, så finns det faktiskt en sådan utan gudsbild: Buddhismen, som uppfattar begäret som orsaken till allt lidande på jorden. Människans uppgift är att kämpa mot begäret. Den fullkomliga människan är den som är befriad från sina begär. Han eller hon befinner sig i nirvana, som är ett upplyst lyckotillstånd som är få förunnat att nå. Det behövs således ingen gud. Vad som behövs är att religionen svarar på de två sista frågorna, den om livets mening och hur människan ska skapa ordning i kaos. Där skiljer sig inte buddhismen från de övriga världsreligionerna. Att se PK-ismen som ett slags religion är ganska lätt för många bland oss "dissidenter". Vi talar exempelvis om tillbedjarna som godhetsreligiösa. Logiska resonemang och "sanningar" når dem inte och vi ser hur de straffar de otrogna. Men begreppet "PK-ism" förklarar i sig ingenting. Det är bara en etikett, på samma sätt som "islam" och "kristendom" är det. Var finns PK-ismens fokus? Det kan knappast vara antirasism, som är en kombination av mission och inkvisition. Inte heller kan det vara godhet, eftersom godheten gäller som mål för alla religioner. Tillbedjarna är alltid goda, medan hedningarna och avfällingarna (ännu mer) är onda. Den hypotes jag vill pröva här är att JÄMLIKHETEN är den nya religionen. Den har sina rötter i kristendomen som, vilket bland andra Nietzsche konstaterade, skiljer ut sig genom att vara en slavreligion. Islam är segerherrens religion, det gäller också för gamla testamentet. Jahve, hebréernas gud, förespråkar inte mildhet och försoning och inte att man ska vända andra kinden till. Segrarna och herrarna söker inte jämlikhet, men det gjorde det romerska rikets kristna, som värvade sina tidigaste proselyter bland förlorarna. Deras religion föds och sprids bland romarrikets slavar, de som romarna "under lek och glam" (Seneca) dödade i gladiatorspel på sina amfiteatrar. Det är kristendomen som agerar barnmorska åt Marx´ och Engels kommunistiska manifest, med paradiset i form av ett klasslöst samhälle. Det är samma kristna jordemor som förlöser välfärdssamhället, det samhälle där de svaga försäkras mot att gå under. Förutsättningen är att de starka vill arbeta och dra in de behövliga slantarna förstås. Och kristendomen, nu är vi framme i vår tid, förlöser det postmoderna samhällets offerperspektiv, där patriarkatet, nazisterna och rasisterna måste kämpas ned och tvivlande medborgare sätts i stupstocken på grund av diverse fobier, som islamofobi, homofobi, transfobi, xenofobi, funkofobi och allt vad dessa "de otrognas sjukdomar" kallas. Och som en åklagare konstaterar i ett mejl till mig utvisar vi i princip aldrig folk …oavsett vad personerna har gjort här eller någon annanstans. Dessutom har vi en statsminister som när han får frågan om varför de flesta utländska våldtäktsmän inte utvisas hellre än att ge ett rakt svar hänvisar till kvinnors anställningsvillkor, till hel- och deltidsanställning. Att folk som trots allt utvisas ändå inte tvingas lämna landet känner vi också till. Bland annat mördade den så kallade IKEA-mördaren i Västerås två svenskar, Akilov fem och i ett fall i Umeå hade mördaren levt i Sverige under 20 år med en utvisningsdom hängande över sig, utan att något hänt. Att rötterna finns i kristendomen och närmare bestämt Jesu lära, förklarar varför bara den västerländska civilisationen är angripen. Lika lite som andra högkulturer kan vi överleva utan religion, därför skapar vi oss en ny sådan. Emellertid, alla religioner är inte livskraftiga. Alla religioner klarar inte att producera mening och skapa ordning ur kaos. Darwinismen är vårt viktigaste vetenskapliga redskap för att förstå djuret människa. Livet är orättvist, det föds både intelligenta och dumma människor och de dumma kan inte göra det som de intelligenta kan. Det föds starka och svaga. Det föds människor som nästan alltid är friska och de som är sjuka mest hela livet, det är också orättvist. Darwinismen konstaterar att människan blivit den hon blivit genom att de starkaste och smartaste överlevt (survival of the fittest). PK-ismen är en religion som går på tvärs mot darwinismen genom att premiera svaghet. Hierarkier och därmed orättvisa, är människans öde. Jämlikhet är ett vapen mot nödvändigheten att avgränsa mänskliga kollektiv och – det här är det mest skrämmande – det är en religion som säger sig vilja skapa en ny ordning men vi ser vad det är den skapar: kaos. Jämlikhet som mål är nämligen inte att sträva mot ordning utan att bejaka kaos. Det är genom att bygga hierarkier som människor skapar ordning. Män och kvinnor, företagare och arbetare, familjer och individer – för att ge några exempel – har olika och kompletterande funktioner. Människan ordnar alltid tillvaron i bra, bättre och bäst, dåligt, sämre, sämst. För att människor ska sluta att skapa ordning, måste makten tvinga dem. Det är tyranniets fundament och vi ser hur det tar form också i Sverige. Jag har tidigare varit inne på att högkulturer rymmer fröet till sin egen undergång. Kristendomen lyfter västerlandet, men den leder också till den nya religion som förgör oss. Och observera, den gör det utan något yttre hot. Vi kan fortfarande lätt besegra alla fiender och frågan är om islam ens skulle försöka erövra Europa, om muslimerna förstod att vi tänkte försvara oss. Vi kan försvara oss mot dem, men vi vill inte. Vi säger att de är våra jämlikar, i full medvetenhet om att de anser sig överlägsna oss och inte alls, när de tagit makten, tänker bejaka den religionsfrihet som de åberopar. Det kan tilläggas att hierarkier behöver kontrolleras och begränsas. Vi bär ännu med oss insikten från nazismen, koncentrationslägren och andra världskriget, om hur illa det kan gå. Men jämlikhet kan aldrig vara målet, det borde vi ha lärt oss av kommunismen och alla miljoner som i jämlikhetens namn fått sätta livet till. Jag skulle kunna skriva en bok om orättvisans biologiska, sociala och metafysiska nödvändighet, ja många böcker, men jag hoppas att myntet har trillat ner. Människan kan inte leva i kaos utan måste skapa ordning och ordning kan inte skapas utan hierarkier. Därför är PK-ismen med sin värdegrundskatekes en undergångens religion, förklädd till godhet. När den misslyckas, det finns inget annat alternativ, då återuppstår tyranniet. Det ser översteprästerna till, om de får bestämma. Vi har redan hunnit ett stycke på väg och antingen står du vid sidan och tittar på. Eller så ingriper du, på det sätt du kan. Ingenting mindre än den västliga civilisationen står på spel. Karl-Olov Arnstberg Tidigare publicerad på Mörkläggning och invandring

Jean-Claude Juncker höll hyllningstal till Karl Marx

Osignerad — Mon, 07 May 2018 13:59:17 +0000

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll nyligen ett tal där han i positiva ordalag lyfte fram Karl Marx och hans idéer. I förra veckan var det 200 år sedan Karl Marx föddes i Trier i Tyskland. I samband med 200-årsjubiléet av Karl Marx, som av många benämns som kommunismens fader, valde EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker att öppna en utställning i Trier i Karl Marx ära. Jean Claude-Juncker avtäckte bland annat en staty av Karl Marx som hade donerats av Kinas regim. Juncker, som egentligen är kristdemokrat och långt ifrån en vänsterpolitiker, talade i positiva ordalag om Marx. – Karl Marx var en filosof, som tänkte på framtiden och kreativa strävanden. Idag står han för saker som han inte är ansvarig för och som han inte orsakade. Mycket av det som han han skrev ner blev tolkat åt fel håll, sade Juncker i ett tal i Marx hemstad Trier i förra veckan. Flera konservativa och kristdemokratiska politiker har i starka ordalag fördömt Juncker för hans hyllande av Marx

”Som en röd tråd”

Osignerad — Tue, 01 Aug 2017 05:02:11 +0000

Socialister hävdar gärna att socialismen är till för alla. Men det är en senare konstruktion. Marxismen och socialismen har sin grund i en rasmässig tanke om utrotandet av industriellt underlägsna raser. Karl Marx och Engels var Socialdarwinister som har gett upphov till historiens värsta massmördarideologier alla kategorier. I Karl Marxs tidning Neue Rheinische Zeitung 1849 skrev Engels att "När klasskriget sker enligt Marxismens principer och revolutionen sker, kommer det att finnas primitiva samhällen som är två steg bakom eftersom de inte är kapitalistiska än, (Basker, Bretoner, Skotska högländare, Serber) de är ett rasmässigt skräp, och måste förintas då de kan omöjligt bli revolutionärer." Engels ska även ha uttryckt åsikten att "Polen har inget skäl att existera!" Karl Marx själv skrev att "De klasser och raser som är för svaga att hantera de nya förutsättningarna för livet, måste bort..." samt "De måste försvinna i en revolutionär förintelse..." Man kan därför se en röd tråd ifrån Marx/Engels till Hitler och Stalin. Två despoter som utvecklade varsin egen gren på det Marxist-socialistiska och kommunistiska politiska trädet. Leninism/Stalinism och Nationalsocialism. Den italienska fascistiska staten (beundrat av Socialdemokratiska paret Myrdal) är en också en gren på samma träd dock utan den renodlade rasideologiska biten som de två andra diktaturstaterna hade. Man kan följa spåren av samma Marxist-socialistiska politik i Nazityskland, det fascistiska Italien och Sovjetunionen. Låt oss börja med ekonomin. I Sovjet ägde staten all egendom och produktionsmedel. Styrning skedde via s.k. 5-årsplaner i Tyskland 4 års planer. I Nazityskland genomfördes inte det socialistiska 25 partiprogrammet som innehöll t.ex: 11. Avskaffande av arbetsfria inkomster, brytande av ränteslaveriet. 12. Med hänsyn till de oerhörda offer i egendom och blod, som varje krig kräver av folket, måste personlig vinning av krig betraktas som förbrytelser mot folket, vi kräver därför ovillkorlig indragning av alla krigsvinster. 13. Vi kräver förstatligandet av alla (hittills) bolagiserade företag. 14. Vi kräver vinstdelning i storföretagen. Dock skulle småföretagen hållas utanför en socialisering dock hade man en 4 års plan ifrån 1936. Att inte genomföra partiprogrammet, även kallad "Den andra revolutionen" blev det som beseglade Ernst Röhms och andra politiska fienders öde i Tyskland. För vem behöver revolutionärer när revolutionen är genomförd! Liknande likvideringar skedde i Sovjet av de grupper som motsatte sig revolutionens socialiserings framfart. I Italien sker få regelrätta politiska mord men ett flertal dödas i gatustrider mellan kommunister och fascister. Den fascistiska ekonomi kallades det tredje alternativet som byggde på en stor del korporatism. Anledningen till att Hitler och Mussolini inte genomförde en total socialisering, är att de sökt stöd hos företagarna för att kunna få makten. "Stöd oss, så får ni behålla era egendomar, vi styr proletariatet/arbetarna, krossar kommunisterna och håller dem lugna bara vi får makten". Det var ett avtal som kom att hållas, men senare när andra världskriget bröt ut tog staten mer och mer över produktionsapparaten. Även om det fanns partifolk som ville genomföra en total socialisering före och under kriget så genomfördes det inte. Vinsten är stabilitet och man har framför allt makten som man eftersträvar, samt att man vet att man inte kan hantera de stora företagen d.v.s. förlusten blir större än vinsten. Svartskjortorna i Italien syftade till att bekämpa sympatisörer till kommunismen eller "pacifistisk socialism". Man tillgrep militaristiska paroller för att mana fram en aggressiv socialistisk korporatism som ansågs nödvändig i den sociala och nationella kampen som alternativ till sovjetkommunistiska teser. Samtidigt som rörelsen vann mark bland borgerliga grupper på grund av skräcken för ett sovjetkommunistiskt övertagande efter revolutionen i Ryssland. Den socialistiska propagandan kom gradvis att underordnas den mer nationalistiska för att få att vinna stöd av antikommunistiska partier. Tron på den egna nationen som högsta värde var ett sätt att motarbeta klasskampens söndrande doktrin. Mussolini själv menade att fascismen skulle slå "mot högerflygelns bakåtsträvanden och vänsterflygelns destruktivitet..." Efter maktövertagandet genomfördes till stora delar ett socialdemokratisk inspirerat välfärdsprogram, samt hus och motorvägsbyggen mm i Keynes anda. Likt Sovjet inför man sin typ av socialism och inte en världsrevolution som Trotskij ville genomföra. Mussolini var till en början socialist, vart Hitler stod politiskt i början är omdiskuterat rykten gör gällande att han var socialistinfluerad, men svängde sedan för att de ville implementera sin egen åskådning (variant) av socialism, ett slags proletariatets diktatur i sina egna länder. Så kommer vi till detta med raspolitik och avrättningar. Den nazistiska politiken mot vad man kallade mindervärdiga raser följer helt i linje med Karl Marx ovan uttalanden. Att man ska utrota de raser som inte genomgått industriella revolutionens alla faser. Karl Marx bok "Om judefrågan" är omdebatterad om den är antisemitisk eller inte, men det fanns en stor antisemitism i Europa som tyvärr kom att besegla judarnas öde. I Sovjet sker också avrättningar på samma grund. Folk som inte anses kunna inkorporeras i det nya samhället av ovan skäl likvideras, vilket skedde med Ukrainare, Tatarer, Kosacker, Koreaner, Kalmucker, Polacker, Armenier m.fl. Alla som uppvisade illojalitet genom etnocentrism dödades. Judar förföljdes först på grund av klass inte ras, men en stor pogrom genomfördes 1948 av "rotlösa kosmopoliter", en antisemitisk term på judar som dödas. Detta sammanfaller även med de polska pogromerna där koncentrationslägeröverlevande dödas. En ny förintelse förbereddes 1953 av Stalin men stoppades vid hans frånfälle. Rasdemagoger i dessa länder som t. ex Ukrainaren Trofim Denisovitj Lysenko som hävdade att Socialism kan ärvas genetiskt och tysken Hans Günther spädde på med ras/genetik idéer där raser ej kompatibla och en ny människa ska skapas för Socialismen. Ta filmer/konst/nyheter/propaganda ifrån 30-40 talet. Avlägsna symboler, skrift och ljud då blir det plötsligt svårt att skilja mellan Sovjet och Nazityskland i dess propaganda. Alla socialistiska länder har försökt att förgifta ungdomen via Komsomol (S), Hitlerjugend (T), Opera Nazionale Balilla (I), De Unga pionjärerna (K) m.fl. Genom att inpränta en social överlägsenhet mot andra folk, länder och politiska åskådningar skapade man små monster som växte upp till perfekta massmördare i statens namn. Det går även att jämföra likheter i attityden inom idrotten där den socialistiska överlägsenheten skulle påvisas genom segrar i fotboll och simbassänger med mera. Tillika så använde sig båda despoterna av den senaste formen av media. Radio och film (även test av TV) förmedlade en rosenröd bild av sin ideologi i en stil som SVT/SR tagit efter. De här ideologierna höll också sin befolkning i schack med hjälp av terrororganisationer som SS, NKVD, GESTAPO, GPU vilka brutalt slog ner allt motstånd samt mördade urskillningslöst allt i sin väg enligt respektive order och ideologi i Gulag och koncentrationslägren. Glöm inte heller Ledarkulten, fejkade val, upplösande av familjenormer t.ex. via Lebensbornsprojektet mm som dessa ideologier ägnade sig åt. Den påläste erinrar sig också bakgrunden till Spanska Inbördeskriget då två av dessa ideologier slogs med Franco mot den Republikanska sidan vilka hade stöd från Sovjet. Jag betraktar det som ett inbördeskrig mellan socialistiskt derivata åskådningar. Man får heller inte glömma att det var inbördesstrider mellan socialistiska fraktioner på den Republikanska sidan (Anarkister, Leninister, Nihilister m.fl.) Implementerade av sin egen socialistiska ideologi och spridandet av den kom att genomföras genom krig. Både Hitler och Stalin läste Sir Halford John Mackinders teser om kärnlandsteorin, som i korthet går ut på att kontrollen över Eurasien är nyckeln till världsherravälde. De båda kämpade om samma områden för att nå sina mål om världsherravälde och sprida sin version av socialismen. Nationalsocialisterna fullföljde sina planer under kriget och dess herrefolksideologi skiljde sig inte mycket från den som Sovjet hade efter andra världskriget i de ”befriade områdena”. Precis som tyskarna. Socialism, kommunism, nationalsocialism och fascism har mördat fler än 100 miljoner människor tillsammans. Då har man inte räknat offren för andra världskriget. Slutledningen blir att de tre politiska grenarna som är sprungna ur Marxist-socialismens träd; Fascism, Stalinism/Leninism och Nationalsocialism, alla är delar av en VÄNSTER-rörelse och har en politik som på inget sätt har att göra med det som föraktfullt idag kallas för värdekonservatism eller högerpopulism. Om man ska följa "logiken" som utövas i detta land avseende extrema partier som har sin ideologiska bas i en rasmässig mördarideologi kallad Marxism/Socialism borde inte då Vänsterpartiet, KPML®, Socialdemokraterna m.fl. sättas under lupp och dess symboler förbjudas? Likt Nationalsocialismen? Om man nu seriöst ska diskutera värdegrund så vänligen upphör med att kleta "Brun-Rött skit" på frihetens vackra blå och gula fana. KTH

Betraktelser från universiteten: Sociologin

Osignerad — Thu, 22 Dec 2016 05:30:52 +0000

Jag tänkte kort redogöra för mina erfarenheter av sociologin samt analysera disciplinen utifrån ett rent strategiskt perspektiv. Vad är då sociologi? Från wikipedia: ”Formellt är sociologi en vetenskaplig disciplin som studerar samhällen och social handling i vid bemärkelse. Speciell vikt lägger sociologin vid att försöka förklara och förstå människors handlingar och sociala identiteter; grupprelationer och -processer; social skiktning och sociala systemprocesser, samt vilka kulturella strukturer och processer som präglar moderna samhällen.” Enkelt sett kan man säga att sociologin är en slags dogmatisk rörelse som gömmer sig bakom masken av ”sund självkritik” men som i realiteten går ut på att hata, angripa, kritisera och försvaga européer moraliskt utifrån olika angreppsvinklar. I praktiken utgår sociologin helt från Karl Marx syn på samhället samt vidaretolkningar utav hans idéer. Dagens sociologi grundar sig främst i Frankfurtskolans vidareutveckling av Karl Marx kombinerat med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier. S.k. ”kritiskteori”. Där analyseras maktstrukturer utifrån kategorier som kön, sexuell läggning, etnicitet, kultur och religion. På senare tid har även olika typer av handikapp eller neuropsykiatriska störningar börjat ses som egna intressegrupper. T.ex. ses dövkultur som en minoritetskultur med sina egna intressen och historiska förtryck. Även personer med autismspektrumstörning har sina intresseförbund och politiska forum. Disciplinen är genompolitiserad och slutsatsen av i princip samtliga resonemang inom sociologin är att den vite mannen genom sin strukturella makt förtrycker alla övriga kategorier som kvinnor och minoriteter av alla dess slag. Lösningen är således alltid (även om det sällan sägs rakt ut) att överföra resurser och makt till svaga grupper från vita män då dessa resurser anses ha införskaffats på orättvisa grunder. Genom vinklade medier, dubbeltänk, selektivt fokus och ibland rena lögner som får stå oemotsagda, så upprätthålls världsbilden av europeiska män som världens förtryckare som ska angripas och kritiseras sönder och samman på alla plan. Andra etniska grupper kan aldrig inneha en överordnad position utan antas alltid vara förtryckta. Skeptikern kommer självklart fråga sig om det inte är bra att vara självkritisk och reflektera över bristerna i det egna samhället så att man kan fixa till dessa? Det är självklart bra att vara självkritisk men detta bör göras i en lagom omfattning och av rätt anledning. När man kombinerar sunda kritiker och genuint intresserade forskare med vänsterfärgade akademiker och etnocentriker från andra etniska grupper samt låter dessa verka i ett fält som indirekt är grundat av Karl Marx. Ja då drunknar ljudet av sund självkritik och slutprodukten blir istället en grå massa som dogmatiskt angriper européer. Det måste självklart inte vara uttalat att det är en särskild grupp man angriper. Dock opererar sociologin endast i europeiska samhällen då andra samhällen aldrig tillåter sig kritiseras. Hur förklarar då sociologin denna maktobalans? Till att börja med bortser sociologin helt från att intelligens skiljer sig åt mellan grupper eller att IQ på något sätt har förklaringsvärde. Inte bara bortser från utan helt förnekar dessa fynds riktighet. Detta innebär att man alltid kommer tycka sig se ett permanent förtryck som håller nere vissa gruppers prestationer eftersom alla människor antas vara likadana. Man är selektivt kritisk och ifrågasätter allt vad biologi heter, alltifrån biologiska studiers empiri till deras metodik. Samtidigt accepteras helt okritiskt även de mest långsökta och kreativa förklaringsmodeller som antar att det är någon abstrakt maktstruktur eller strukturellt förtryck som är förklaringen. Det finns självklart relevanta och intressanta teorier och fokusområden inom sociologi men dessa väger inte på långa vägar upp övriga fältets färgade bidrag. Man skulle kunna fråga sig om sociologin skulle kunna användas till att studera och kritisera t.ex. judiska maktstrukturer i västvärlden vad gäller överrepresentation i ekonomiskt inflytande, medialt ägande samt studerande vid Ivy-league universitet (23 % av studenterna trots en population på ca 2 %). Eller för den delen beröra asiaters överrepresentation inom akademin i USA och disponibel inkomst som vida överstiger vitas? [caption id="attachment_33624" align="aligncenter" width="500"] Diagram av Ron Unz, The American Conservative[/caption] Svaret är självklart nej. I teorin borde sociologin kunna användas för att kritisera andra samhällen eller grupper men detta görs självklart inte. Udden är alltid riktad mot européer. Ett sådant försök skulle kunna vara ”Class‐dominant theory”. Teorin hävdar att media speglar synen hos en liten styrande elit som kontrollerar den. Oftast syftar man på aktieägare eller kulturella grupper. Det paradoxala är att det aldrig är den mäktigaste gruppen som korrekt antas bedriva propaganda utan det är alltid någon svagare grupp eller svagare särintresse som pekas ut. Detta då den mäktigaste gruppen per definition är den som får delge sin syn, sitt narrativ så att säga och därför aldrig kommer angripas. Jag kan inte nog poängtera detta. Sociologin är en slags religiös rörelse med udden riktad mot européer, inga undantag. Minoriteter är alltid förtryckta förutom när de är vita. Då ses de som förtryckare som i fallet apartheid i Sydafrika eller ignoreras helt som dödandet av Boer. Hans Myrebro Alltifrån sociologisk litteratur, till föreläsare, studenter, professorer och tänkare utgår från denna grundidé. När någon ”svag” grupp presterar bättre än vita (oftast män) slår etnocentrismen in och gruppen berömmer sig själv för att ”trots det historiska strukturella förtrycket ändå lyckats prestera bra” för att i nästa stund vända blicken mot de områden där vita (män) fortfarande antas vara i maktposition och angripa dessa. På så vis riktas allt fokus på att angripa en sorts orättvisor samtidigt som man ignorerar eller trivialiserar andra. Detta kan man tydligt se gällande feminismen och vetskapen om att kvinnor studerar vid universitet i nästan dubbelt så hög utsträckning som män. Istället för att fråga sig vad som händer med de män som försvinner på vägen så riktas uppmärksamhet och resurser istället uteslutande på att få unga tjejer att prestera bättre i matematik, öka andelen kvinnor inom tekniska program eller utbilda fler kvinnliga doktorander. Hur bör man då förhålla sig till sociologi som ämne och akademisk disciplin? Min analys är att det är en omöjlighet att någonsin förändra disciplinen till något som hade kunnat vara konstruktivt. Sociologin är helt enkelt en skadlig lära som är helt genompolitiserad och bör behandlas därefter. Den ska inte argumenteras med, den ska inte resoneras med utan måste i sin nuvarande form försvinna helt. Alternativet är att behandla den likt övriga områden inom kritiskteori som antirasism, feminism, kritiska vithetsstudier och antikolonialism etc. Vänd verksamma grupper mot varandra och försök få bort européer från dessa rörelser så att det blir tydligt för var och en betraktare att det rör sig om rasifierade som kritiserar och angriper vita utifrån egna rent etnocentriska motiv. Kvar bör endast en inkompetent röra förbli som gärna får radikaliseras till den grad att de stöter bort all kompetens och sympati. Egen energi bör som alltid läggas på att vinna mer mediemark, beröva motståndare den samma, samt motarbeta de organisationer vars uttalade mål är att kartlägga, förfölja och angripa oliktänkande. Fördjupande läsning om kritiskteori som gruppevolutionär strategi går att läsa om i Kritikkulturen av Kevin McDonald. Oscar Andersson Referenser: Kritikkulturen The Bell Curve Counter-currents https://sv.wikipedia.org/wiki/Sociologi http://en.metapedia.org/wiki/Cultural_Marxism https://en.wikipedia.org/wiki/Neurotypical http://www.sdr.org/dova/dovkultur https://en.wikipedia.org/wiki/Autism_rights_movement http://www.theamericanconservative.com/articles/the-myth-of-american-meritocracy/ https://en.wikipedia.org/wiki/Mass_media#Influence_and_sociology https://en.wikipedia.org/wiki/South_African_farm_attacks http://www.svd.se/kvinnor-tar-over-hogskolorna