hjärnan – Nya Dagbladet

De äter svamp och ser små människor

Emil Fjellstedt — Mon, 07 Sep 2026 06:47:15 +0000

Människor som förgiftats av svampen Lanmaoa asiatica beskriver påfallande likartade syner av små människor och fantasigestalter – även i geografiskt och kulturellt skilda miljöer. Trots de återkommande rapporterna vet forskarna fortfarande inte vilket ämne i svampen som orsakar hallucinationerna eller hur det påverkar hjärnan. Svampen säljs och äts som mat i Yunnan i Kina. Den hör hemma på matmarknaden och i köket, men vägen från råvara till måltid rymmer en förgiftningsrisk. Om den inte tillagas ordentligt kan den som äter bli illamående, kräkas och få hallucinationer. Reaktionen behöver inte komma medan maten står på bordet. De neuropsykiatriska symptomen börjar ofta först 12–24 timmar efter måltiden. När synerna väl uppträder är det ett särskilt motiv som återkommer: små människor och färgstarka fantasigestalter, som tycks ta plats i den vanliga omgivningen. Colin Domnauer är doktorand vid University of Utah och studerar svampars mångfald och evolution, med fokus på släktet Lanmaoa. År 2024 hörde han berättelser från en ursprungsbefolkning i norra Filippinernas Cordilleraområde om en matsvamp som ibland fick människor att se små gestalter. Liknande rapporter fanns sedan tidigare från Yunnan och Papua Nya Guinea. — Det var det tredje oberoende fallet där en vild svamp kopplades till syner av små människor, säger Domnauer i universitetets intervju. Likheterna gav honom en hypotes: kanske låg samma svamp bakom synerna på de olika platserna. Men ännu visste han inte om det var samma art. Domnauer menar att figurerna vanligen beskrivs som 3–30 centimeter höga, ibland som clowner, alver eller andra färgstarka sagoväsen. De tycks röra sig i den verkliga omgivningen och samspela med det som finns där. Enligt honom beskriver omkring 90 procent av de drabbade sådana figurer. Berättelserna rymmer både förundran och obehag. Domnauer berättar om en professor i Yunnan som såg leende figurer marschera under bordsduken och lyfte den gång på gång för att studera dem. En äldre man i Papua Nya Guinea uppgav däremot att de små gestalterna retade honom och att han försökte jaga bort dem.

Från berättelser till DNA

För att pröva hypotesen reste Domnauer till Yunnan och norra Filippinerna och samlade in exemplar. DNA-analyserna gav sedan forskarlaget besked: svamparna från de båda platserna tillhörde samma art. — Det visade sig att Kinas jian shou qing och Filippinernas sedesdem båda var samma art. Det var mycket överraskande, eftersom vi då trodde att arten bara fanns i Kina, säger Domnauer i intervjun. Svampen bakom rapporterna från Papua Nya Guinea är däremot fortfarande oidentifierad, eftersom inget exemplar samlades in där. Den bredare kartläggningen av släktet redovisas i studien i Mycologia. Forskarna sekvenserade hela arvsmassan hos 53 exemplar, däribland 21 typexemplar, och jämförde 1 515 gener som förekommer i en enda kopia. Det gjorde släktskapen tydligare och gav en säkrare grund för artbestämningen.

Arten klarlagd – ämnet återstår

Arvsmassan gav också möjlighet att söka efter vad som framkallar synerna. Forskarna hittade inte de kända generna för tillverkning av psilocybin eller ibotensyra. Enligt universitetets redogörelse påvisades inte heller några kända psykoaktiva ämnen. Det pekar mot att ett annat, hittills okänt psykoaktivt ämne kan vara inblandat. Något sådant ämne har dock ännu inte isolerats eller identifierats kemiskt. För Domnauer är likheten mellan berättelserna en viktig ledtråd: — Nu har tre helt oberoende kulturer rapporterat samma specifika typ av hallucination, och två av fallen har kopplats till samma DNA-verifierade svampart, säger han. Hur förgiftningen yttrar sig har undersökts i en retrospektiv studie. Forskarna gick i efterhand igenom samtliga 81 patienter som under 2023 kom till akutmottagningen vid Yunnans First People's Hospital med förgiftningen, för att kartlägga symptom och vårdförlopp. Patienterna var 14–84 år gamla. Hos 56, eller 69,1 procent, var synhallucinationer det första symptomet. Illamående förekom hos 54,3 procent och kräkningar hos 44,4 procent. Medianvårdtiden var tre dagar. Inga dödsfall eller skador på organfunktionen rapporterades i denna patientgrupp. För att undersöka vad som händer i kroppen jämförde en metabolomikstudie från 2025 ämnesomsättningen hos 20 förgiftade patienter och 20 friska kontrollpersoner. Bland patienterna hade 75 procent hallucinationer, 60 procent illamående och 45 procent kräkningar. Forskarna fann 914 ämnesomsättningsprodukter vars nivåer skilde sig mellan grupperna och förändringar bland annat i kroppens energiproduktion, men mekanismen bakom förgiftningen förblev oklar. Det lilla urvalet och svårigheter att identifiera ämnesomsättningsprodukterna begränsar slutsatserna. Något specifikt motgift finns inte; vården behandlar symptomen och stödjer kroppens funktioner. Domnauer hoppas att jakten på svampens verksamma ämne också ska ge insikt i hur synerna uppstår: — Om svampen innehåller ett ämne som tillförlitligt kan framkalla dessa hallucinationer skulle det kunna bli ett mycket kraftfullt verktyg för att förstå mekanismerna bakom dem, säger Domnauer.

Minnesproblem kopplas till långsammare rening i hjärnan

Markus Andersson — Fri, 04 Sep 2026 05:09:56 +0000

Hos personer med mild kognitiv svikt tog det betydligt längre tid för ett spårämne att lämna hjärnvätskan än hos friska. Forskarna vill nu ta reda på om den långsammare transporten kan ha betydelse för demenssjukdomar. Pilotstudien genomfördes vid minneskliniken på Oslo universitetssjukhus inom REACT MCI, ett norskt forskningsprojekt som undersöker om träning av arbetsminnet kan bromsa försämringen hos personer med mild kognitiv svikt. Det är ett tillstånd där minnet eller andra tankeförmågor har försämrats mer än normalt för åldern utan att personen har utvecklat demens. I pilotstudien ingick 27 deltagare med mild kognitiv svikt. De fick ett spårämne i vätskan som omger hjärnan och ryggmärgen. Med upprepade blodprover följde forskarna sedan hur snabbt ämnet fördes ut och jämförde resultatet med en frisk kontrollgrupp. Könsfördelningen och deltagarnas åldrar har inte redovisats i de uppgifter som hittills offentliggjorts. — Det tog två och en halv gånger så lång tid att utsöndra spårämnet hos dem som hade mild kognitiv svikt, sade professor Anne-Brita Knapskog enligt Forskning.no.

Mätte spårämne – inte alzheimerproteiner

Hjärn- och ryggmärgsvätskan har länge setts främst som ett skydd för hjärnan. Forskningen har samtidigt visat att vätskan deltar i transporten av ämnen genom och ut ur hjärnan, bland annat längs utrymmen kring blodkärlen. Detta brukar beskrivas som det glymfatiska systemet eller, mer vardagligt, hjärnans reningssystem. I en publicerad metodstudie från samma norska forskarlag visades att transporten från hjärnvätska till blod kan uppskattas genom att följa kontrastämnen som har förts in via ryggvätskan. Studien visade också stora skillnader mellan individer. Vid Alzheimers sjukdom kan proteinerna beta-amyloid och tau samlas i hjärnan. I pilotstudien följde forskarna bara det tillförda spårämnet. De mätte alltså inte om dessa alzheimerkopplade proteiner fördes bort långsammare. Resultatet visar därför inte att den långsammare transporten orsakar minnesproblemen eller Alzheimers sjukdom. Eftersom resultaten ännu är opublicerade går det inte heller att granska kontrollgruppens storlek, den statistiska osäkerheten eller hur väl grupperna var jämförbara.

Sömnen undersöks som möjlig faktor

Forskarna vill nu förstå vad som påverkar vätsketransporten. I en tidigare studie på människor av samma forskargrupp var långvarigt sämre sömnkvalitet förknippad med en förändrad ansamling av spårämne i flera delar av hjärnan. Det var ett observerat samband och visar inte i sig att dålig sömn är orsaken. En separat studie på hanmöss visade att blodkärlens rörelser förändrades mellan olika sömnstadier. Datormodeller tydde på att rörelserna kan hjälpa vätska och lösta ämnen att transporteras längs kärlen. Mekanismen är dock inte bevisad på samma sätt hos människor. Den norska forskargruppen har nu inlett en ny undersökning av patienter med Alzheimer för att se om vätsketransporten kan ha betydelse för hur beta-amyloid och tau hanteras. Mild kognitiv svikt innebär en förhöjd risk att senare utveckla Alzheimer, men alla drabbade gör inte det och vissa återfår normal kognitiv funktion. Pilotresultatet är därför än så länge ett forskningsspår – inte ett nytt diagnostiskt test eller belägg för en behandling. — På längre sikt hoppas vi ta reda på om sådana mätningar kan säga något om risken att utveckla demens, säger Susanne Hernes, som leder REACT MCI-studien.

Fetma kopplas till alzheimer

Jan Sundstedt — Fri, 03 Jul 2026 05:23:53 +0000

Fetma och särskilt bukfetma i medelåldern kan hänga samman med senare alzheimerförändringar i hjärnan, enligt en ny norsk studie. Sambandet kan få betydelse för hur demenssjukdomar förebyggs. Antalet personer som insjuknar i demens väntas öka kraftigt i takt med att befolkningen blir äldre. I Norge har Nasjonalt senter for aldring og helse tidigare beräknat att så många som 56 000 personer per år kan utveckla demenssjukdomar år 2050. Mot den bakgrunden lyfter norska forskare fram en riskfaktor som ofta hamnar i skymundan: fetma i medelåldern, och framför allt fett runt magen. Studien bygger på material från HUNT, Helseundersøkelsen i Nord-Trøndelag, där invånare har följts i återkommande hälsoundersökningar under flera decennier. Resultaten, som publicerats i tidskriften Neurology, visar att fetma i medelåldern kan hänga samman med senare alzheimerförändringar i hjärnan. Forskarna har följt nästan 9 000 norrmän över tid och jämfört tidigare uppgifter om vikt, BMI och magmått med hälsodata senare i livet. När deltagarna var 70 år eller äldre tog forskarna blodprov och gjorde kognitiva bedömningar. På så sätt kunde de undersöka om personer med fetma i medelåldern oftare hade tecken på alzheimerförändringar eller demens många år senare.

Bukfetma pekas ut

Enligt postdoktorn Ekaterina Zotcheva, som lett studien, var sambandet särskilt tydligt för fett runt magen. — Vi fann att fetma, särskilt fett runt magen i medelåldern, hänger samman med högre risk för Alzheimers sjukdom senare, säger hon till NRK. Hon säger också att bukfett kan bidra till inflammation och andra störningar i kroppen som kan påverka hjärnan negativt. Forskarna betonar samtidigt att studien handlar om risk på gruppnivå, inte om att fetma ensamt avgör om en person får demens.

Viktnedgång kan komplicera bilden

Bilden blir mer svårtolkad när vikten mäts sent i livet, eftersom begynnande demenssjukdom i sig kan leda till viktnedgång. — Om man mäter vikt eller fetma 20 år innan man får demens ser man att fetma ökar risken för demens, men när man mäter många år senare, precis före en demensdiagnos, minskar fetma risken, säger demensforskaren Geir Selbæk, professor och forskningschef vid Nasjonalt senter for aldring og helse och medförfattare till studien, till NRK. Forskarna menar att åtgärder som minskar bukfetma i befolkningen kan få betydelse för arbetet med att förebygga demenssjukdomar i framtiden.

Fågelskådning kan hålla hjärnan ung

Emil Fjellstedt — Sat, 28 Feb 2026 07:09:59 +0000

Att lära sig känna igen fåglar kan vara bra för hjärnan. En ny studie visar att erfarna fågelskådare har hjärnor som fungerar annorlunda – och att de verkar åldras långsammare. Hjärnan förändras när vi tränar nya kunskaper. Nervbanor blir starkare och mer effektiva, något som kallas neuroplasticitet. Detta sker även hos musiker och idrottare. Nu visar forskning att även fågelskådning påverkar hjärnans struktur. — Våra hjärnor är mycket formbara, säger forskaren Erik Wing till NBC News. Wing, som ledde studien vid Rotman Research Institute i Toronto, och hans kollegor studerade hjärnorna hos 58 personer som ägnar sig åt fågelskådning. Resultaten, som publicerats i The Journal of Neuroscience, visar tydliga skillnader mellan experter och nybörjare. Åldersspannet var stort, från 22 till 79 år.

Använder hjärnan på annat sätt

Testpersonerna fick titta på bilder av fåglar i några sekunder och sedan försöka hitta rätt fågel bland flera likartade alternativ. De kunniga klarade uppgiften dubbelt så bra som nybörjarna. Med hjälp av två typer av MRI-skanningar kunde forskarna se både struktur och aktivitet i hjärnan. Hos de erfarna var vissa områden i hjärnan – områden som hanterar arbetsminne, rumslig medvetenhet och igenkänning av objekt – mer komplexa och tätare. Dessa områden var också mer aktiva när experterna arbetade med uppgifterna, särskilt när de skulle identifiera okända fåglar. — Det ger oss ett fönster in i hur dessa regioner kan vara viktiga för att utveckla expertis från första början, säger Wing, som nu är forskare vid York University i Toronto. Normalt försämras dessa strukturer med åldern, men hos de erfarna fågelskådarna var nedgången betydligt mindre – oavsett ålder. Studien bevisar inte att fågelskådning förhindrar kognitiv nedgång, men resultaten tyder på att det kan stödja hjärnhälsan hos äldre vuxna. Forskarna påpekar att det inte går att utesluta att personerna redan hade vissa hjärnskillnader innan de blev experter. — Våra intressen och erfarenheter – särskilt de som vi ägnar timmar, hundratals timmar eller årtionden åt – lämnar ett avtryck på hjärnans struktur, säger forskaren.

Mobilskrollning skadar koncentrationen – unga särskilt utsatta

Redaktionen — Sun, 28 Sep 2025 07:48:52 +0000

Varje gång man tar upp mobilen för att skrolla riskerar man att försämra sin koncentrationsförmåga. Forskning från Lunds universitet visar att de negativa effekterna kan vara särskilt allvarliga för unga. Motoriska aktiviteter och vila är exempel på effektiva motmedel. Vid Lunds universitet bedrivs forskning kring bland annat hjärnan och dess sensorimotoriska funktioner under ledning av Henrik Jörntell, som är professor i neurofysiologi. Den senaste forskningen handlar om hjärnan och dess koncentrationsförmåga, inklusive en ökad kunskap kring att hjärnan helt enkelt blir vad man tränar den till att göra. Något som behöver tränas på är just koncentrationsförmågan, något som riskerar att försämras markant av att skrolla på mobilen.

Dagdrömma

Jörntell förklarar att skrolla på sociala medier ofta bryter den naturliga informationsupptagningen. Enkelt beskrivet fungerar människan så att man gör någonting och sedan blir man trött och då går man och vilar – för att där bearbeta det man varit med om. Hjärnan behöver växla mellan djup koncentration och sedan helt få vila och dagdrömma, när man skrollar på mobilen gör man varken det ena eller det andra. Om man då tar upp mobilen varje gång man har en paus eller en stund över får man därmed inte de naturliga stunderna av vila, eller den eftertänksamhet som Jörntell beskriver, som hjärnan behöver. När man är barn eller ung formas hjärnan fortfarande och forskning visar att det kan hindra hjärnans förmåga att lära sig koncentration från början. — Det riskerar att påverka personen under resten av livet, säger han till Bonniertidningen DN. Tidigare studier har också visat att exempelvis barn som utsätts för konstant stress får svårare att koncentrera sig senare i livet. Hypotesen i den nya forskningen är att mycket skrollande tränar hjärnan till en ständig ytlig vaksamhet och aldrig kan gå ner i ett lugn och koncentrera sig djupt.

Hjärnan måste tränas

Även om man som barn inte övat sin koncentrationsförmåga kan man senare träna upp den, menar Ulrika Björkstén, generalsekreterare för den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet. Hjärnan kan ses som en muskel som ständigt behöver tränas. Vuxna kan också drabbas, tränar man inte sin hjärna kan det leda till sämre koncentrationsförmåga. Koncentration är svår att mäta, men man vet att de delar av hjärnan som används också förstärks. — Man måste på något vis ständigt hålla hjärnan i trim, det vet vi också att det gäller äldre för att förebygga demens, säger Ulrika Björkstén, generalsekreterare för den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet till skattefinansierade SR. [caption id="attachment_198603" align="alignnone" width="640"] Foto: iStock/tum3123[/caption]

Vill fortsätta skrolla

Jörntell pekar också mot att sociala medier är utformade på ett sätt som får en att bara vilja fortsätta att skrolla. Biologiskt menar han att man då kan känna sig manad att fortsätta skrolla för att det ligger i människans natur att behöva släppa allt för att ta sig ur livsfarliga situationer, detta inkluderar också behovet av att bearbeta. Även typen av innehåll som finns på sociala medier har en betydelse för hur det kommer att påverka koncentrationen. — Att hela tiden mata sig själv med ny information utan att man hinner bearbeta den och att det är platt information utan informationsdjup, som det ofta är frågan om när vi sitter och skrollar på mobilen, är dåligt för hjärnans hälsotillstånd, säger Henrik Jörntell.

Måla eller läs en bok

Jörntell menar dock att det inte är skadligt att skjuta på behovet av att bearbeta under dagen, men att det inte går att lägga allt på hög under en längre tid. Vill man ha någon underhållning under dagen är det bättre att se på en film eller läsa en bok då det kräver mer koncentrationsförmåga. För barn, som kanske inte alltid kan läsa en lång bok, menar Björkstén att motoriska aktiviteter som exempelvis att måla eller vara ute och springa är väldigt bra för att träna upp koncentrationsförmågan, och sedan följt av vila för att bearbeta. — Poängen är att göra aktiviteter som gärna kopplar ihop kropp och hjärna och kräver fokus. Och sedan att man också har stunder då man dagdrömmer, säger hon.

Hjärncellsmassornas huvudbry: Hur det mänskliga medvetandet gäckar hjärnforskarna

Osignerad — Sat, 05 Jul 2025 13:14:36 +0000

Hjärnforskning har under årtionden bedrivits, och under denna tid har inhämtats mycken kunskap om hjärnans funktioner och reaktioner, elektrokemiska såväl som biokemiska. En hjärncells uppbyggnad och struktur kan idag detaljrikt förklaras och åskådliggöras, och därtill har man klarlagt dess funktion. Hjärnan som organ har fastställts vara nervsystemets överordnande del vilken förmedlar impulser till övriga nervsystemet, möjliggörande bland annat motoriska rörelser. Mycket har därmed mänskligheten vunnit kunskap om gällande hjärnan, liksom om andra fysiska organ, vilket är till gagn vid dysfunktioner, skador, behandling och kirurgi.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 4 januari 2025.

Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet. Ändock vill naturvetenskapen, implicit stora delar av hjärnforskningen, envist hävda att människan är hjärnan och att hjärnan styr hela människans medvetande, det vill säga allt som människan tänker, känner, säger, minns, kan och gör. Hjärnan får alltså inte bara funktionen av att vara den övergripande delen av nervsystemet, utan tillskrivs den övergripande, eller ledande, ställningen över själva människan. Hur ett sådant resonemang kan få föras i vetenskapens namn, och därmed nästintill ”vunnit laga kraft” inom den offentliggjorda delen av naturvetenskapen, torde vara absurt för en självständigt tänkande människa.

Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet.

Om hjärnforskningen och därmed den fysikaliska vetenskapen inte kan, med vetenskapliga metoder och bevis, påvisa hur och på vilket sätt hjärnan utgör producenten av allt som människan gör, tänker, känner och säger, hur kan den då så bestämt hävda något dylikt och dessutom låta detta hävdande utgöra underlag för de offentliga framställningar som görs om hjärnan? På webbsidor och i tv-program samt via institutioner inom vård och utbildning blir vi ständigt delgivna denna ”kunskap” om hjärnans enorma inflytande över oss. Inget av det som där sägs om hjärnans ”frambringande” av det mänskliga medvetandet och minnet är dock vetenskapligt bevisat. Inte bara det att förklaringarna i sig ofta är motsägelsefulla (de framställer hjärnan och människan som två olika aktörer), de blir förnuftsvidriga i bemärkelsen att själva människan som ett levande väsen med drömmar, önskningar, vilja, reflektioner, intelligens, handlingsförmåga etcetera reduceras till en passiv slav, underordnad ett veckat grovfysiskt organs elektrokemiska signaler. Några citat med anmärkningar, för att åskådliggöra de motsägelsefulla argumenten samt hur du som människa presenteras, tagna från bland andra en nationell och välkänd vårdsida på internet: ”Storhjärnans yttre lager kallas hjärnbarken eller cortex. Den består av grå hjärnsubstans som innehåller nervceller. Hjärnbarken ansvarar för vårt medvetande av olika sinnesintryck. I hjärnbarken skapas våra tankar, känslor och minnen.” ”Hjärnan är inblandad i det mesta vi gör, känner och upplever. Det är den som ger oss vår personlighet och våra känslor. Det är hjärnan som gör att vi har ett medvetande, att vi kan tänka och att vi kan minnas.” ”Hjärnan använder väldigt få hjärnceller för att komma ihåg saker som den ser.” ”Forskning hävdar att neuroner agerar som tankeceller, kapabla att specialisera sig på vissa minnen som hjärnan tidigare valt ut.” Observera hur hjärnbarken beskrivs som en grå substans innehållandes nervceller, och hur denna grå substans är ansvarig för medvetandegörandet av sinnesintrycken – den ”ser”, ”den kommer ihåg”. Vidare hur hjärnan tillskrivs egenskaper som gör att du kan tänka och minnas och att den dessutom ”väljer ut” minnen utifrån ”vad den ser”. Du har i dessa framställningar ingen talan, du får förlita dig på att ”hjärnan ser rätt”, att nervcellerna ”kommer ihåg det hjärnan ser”. Du är med andra ord helt underordnad och vem du är eller vad hjärnan ska med dig till framgår inte. Hur hjärnan med dess nervceller ”väljer”, ”ser” och ”kommer ihåg” kan den fysikalistiska forskningen inte förklara, men är för den skull inte beredd att ompröva sina påståenden. Tillåt mig att, utifrån detta reduktionistiska synsätt på människan och medvetandet, göra ett något humoristiskt nedslag i ”hjärncellsmassan Edgars liv”: Hjärncellsmassan Edgar skapades samtidigt som den fysiska kropp vari hjärncellsmassan Edgar är lokaliserad högst upp i. De båda kom liksom i ”samma paket” via en annan hjärncellsmassas kropp, som resultat av att denna andra hjärncellsmassa, kallad mor, tillsammans med en tredje hjärncellsmassa, kallad far, tidigare gemensamt beslutat sig för att avla en ny hjärncellsmassa. Hjärncellsmassan Edgar är nu vuxen och bor i en egen lägenhet. Inte långt från hjärncellsmassan Edgar bor bästa kompisen, en annan hjärncellsmassa vid namn Agaton. De båda umgås flitigt med varandra och det är lätt att ta dem för tvillingar. De båda är nämligen oerhört lika varandra. Båda har de en rosa-grå nyans med veckat utseende, de väger ungefär lika mycket, är lika formade och indelade i lika många lober och ventriklar vardera. Båda har identiska lillhjärnor och hjärnstammar, och hjärnbalken hos de båda hjärncellsmassorna, vilken förenar de två uppdelade halvorna, är förvillande lika. Även thalamus, hypotalamus och limbiska systemet hos de två ser likadana ut och är placerade på samma ställen. Kort sagt deras struktur, uppbyggnad och funktion skiljer sig inte alls åt och det är mycket lätt att vid blotta anblicken ta fel på de båda. Sin otroliga likhet till trots så finns en väsentlig skillnad dem emellan. Hjärncellsmassan Agaton har nämligen sedan sin begynnelse varit mycket skicklig på att frambringa vackra tongångar på diverse instrument. Hjärncellsmassan Edgar däremot, är trots många och tappra försök helt oläraktig när det kommer till musicerande, och därtill alldeles tondöv. De båda har vid ett flertal tillfällen ställt sig frågan hur det kan komma sig. De båda hjärncellsmassorna är ju så lika och äger ju båda samma funktioner i sina respektive delar. Hjärncellsmassan Edgar frågade en gång hjärncellsmassan Agaton hur det kommer sig att denne är så musikaliskt skicklig. Spelade hjärncellsmassan Agatons hjärncellsmassor till föräldrar mycket? Hjärncellsmassan Agaton letade febrilt i sig själv, både på den plats hos sig själv benämnd hjärnbarken och i den grå substansen där de så kallade ”korttidsminnena” och ”långtidsminnena” sägs finnas, men utan resultat. Hjärncellsmassan Agaton kunde inte, i sig själv, hitta varifrån intresset för musik uppkommit, när det uppkom eller hur skickligheten att hantera olika instrument uppstått. Under uppväxtåren fanns ingen annan musicerande hjärncellsmassa i den omedelbara närheten. Några av cellerna i hjärnbarken hos hjärncellsmassan Edgar fann detta mycket frustrerande och blev ledsna av detta, skapade således en nedstämdhet – hur kan två, i uppbyggnad; struktur och hjärncellsinnehåll, så lika hjärncellsmassor vara så olika i läraktighet och utövande? Några andra hjärnceller i hjärncellsmassan Edgar ansåg det orättvist. De båda hjärncellsmassorna samtalade mycket om detta, genom att, via det största hålet i huvudet, växelvis utstöta olika ljudpuffar. En dylik framställning av människan skapar mängder av frågor varav endast ett fåtal tas upp i denna text. Den tänkande läsaren, med intelligent förmåga och med uppfattningen om sig själv som besittare av självaktiverad tankeverksamhet kan säkerligen göra sig fler frågeställningar. Vilka celler saknar hjärncellsmassan Edgar, som inte kan lära sig musicera, och som hjärncellsmassan Agaton verkar ha haft sedan sin skapelse? Vilka hjärnceller bestämmer vad som ska väljas ut, vad som ska kunna läras in, var det inlärda skall lagras och hur bestämmer cellerna var inlagringen sker? Varför sådana individuella skillnader mellan hjärncellsmassor trots samma idoga träning, liknande uppväxtvillkor, samma förutsättningar, ja ibland till och med samma föräldrar (om syskon avses)? Om hjärncellsmassan skapar tankarna och känslorna, vilket de båda hjärncellsmassorna fått lära sig av andra hjärncellsmassor, som sysslar med hjärnforskning och utbildning, vilka hjärnceller är det som blir upprörda och ledsna, som i hjärncellsmassan Edgars fall ovan, och hur skapar hjärncellen dessa känslor? Om nu hjärncellerna har samma funktion hos alla friska hjärncellsmassor, vad är det då som gör att säg en och samma företeelse gör hjärncellerna i hjärnbarken upprörda och ledsna hos vissa hjärncellsmassor, men inte hos andra? Hur bestäms det och av vad? Vidare, om man exempelvis inte minns något vid ett visst tillfälle, men som man sedan glasklart kommer ihåg vid ett senare tillfälle, är det då så att de hjärnceller som lagrat just det specifika minnet man ville åt var upptagna med annat eller hade ledigt vid det första tillfället, för att sedan vara ”åter är i tjänst” vid det senare, och då kan plocka fram minnet? Hur plockar de ”minnesbärande” hjärncellerna fram själva minnesbilden? Och hur blir det en bild för ens inre? Hur går sammansättningen, av det över flera nervceller utspridda minnet, till? Och ”man” förresten, är det man själv som vill minnas något eller är det hjärnan? För om det är ”man själv” som vill minnas och ser minnesbilden för ”sitt inre”, så måste ju detta ”man själv” vara något annat än själva hjärnan. Hur står då dessa två aktörer i förhållande till varandra? Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta. Men om vetenskapen skall vara vägledande i kunskapshänseende så bör den följa vetenskaplig praxis och därmed hålla sig till vad den vet respektive inte vet, vad som är konstaterbart och vad som icke är det, således inte skapa gissningar och teorier för att fylla kunskapsluckorna. Vetenskapen vet att hjärnan är ett organ som, likt andra organ, tillhör den grovfysiska organismen.

Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta.

Vetenskapen vet hur nervceller fungerar och vilka elektrokemiska och biokemiska impulser de förmedlar sinsemellan. Vetenskapen vet att dessa signaler förmedlar och sätter igång andra signaler och aktiviteter i andra organ i organismen. Dock varken vet eller kan dagens vetenskap förklara vad medvetande är. Och på grund av sin okunskap om det sistnämnda förminskar man levande människor till intelligensbefriade och viljelösa grå substanser. Pressar in icke passande pusselbitar i ett redan fastlagt pussel och avfärdar samtidigt pusselbitar man inte kan inpassa. Fysikaliska forskare försvarar ofta detta med att mycket av det som rör hjärnan fortfarande är ett mysterium och att detta till stor del beror på att det är svårt att forska på hjärnan. Man får väl ödmjukt utgå från att det egentligen inte är själva hjärnan som fysiskt organ som är det stora mysteriet, utan att det i själva verket är det levande väsendet människan med sitt medvetande som utgör det för forskarna oförklarliga. För att något skingra den huvudbry som därför råder om detta ”hjärnans mysterium”, så kan det för fortsatt utveckling inom området underlätta, om de som utför forskningen inte så dogmatiskt hävdade att det mänskliga minnet och medvetandet skapas i och av en organisk grå massa av hjärnceller; är enbart det sekundära resultatet av hjärncellsimpulser. Cecilia Gustafsson

Källor och referenser: 1177 – Så fungerar hjärnan Utforska sinnet – Vårt minne: hur fungerar det egentligen?

Bisarra barnserien beskrivs som ”digital drog”

Jan Sundstedt — Fri, 09 May 2025 13:09:19 +0000

Barnserien Cocomelon lockar små barn världen över med sina färgglada animationer och trallvänliga sånger. Trots den enorma populariteten växer kritiken mot serien, där vissa varningar hörs om att dess extrema klippning kan påverka barns hjärnor mycket negativt. Allt fler föräldrar och experter ifrågasätter det extremt snabba tempot i Cocomelon och om den massproducerade stilen verkligen är bra för unga hjärnor, eller om den snarare riskerar att göra barn överstimulerade och rastlösa. En av de stora invändningarna mot Cocomelon är den snabba klipptekniken, där kameravinklar byts ut varannan till var tredje sekund. Ett hektiskt och överdrivet tempo som dessvärre är alltför vanligt i modern barnunderhållning, men som här tas till en ny nivå. Enligt en studie från PubMed Central (PMC) riskerar 4-åringars exekutiva funktioner, som självkontroll och arbetsminne, att kraftigt försämras efter att ha exponerats alltför länge av snabba klipp. Många föräldrar rapporterar också att deras barn blir uppjagade efter att ha tittat på barnserier som Cocomelon, och på sociala medieplattformar som X det finns rikligt med kritik.

This Deserves Attention ⚠️
Cocomelon is designed to put babies in a trance-like state… Did you know? pic.twitter.com/q5TMZtNsFB — Interesting STEM (@InterestingSTEM) April 28, 2025

Massproducerad estetik

Även annan forskning indikerar att snabba kamera- och klippväxlingar kan påverka små barns koncentration negativt. Det snabba tempot är heller ingen slump. Cocomelon är designat för att fånga barns uppmärksamhet, men vissa menar att det nu går för långt. Enligt Findmykids.org kan de konstanta intrycken trigga dopaminpåslag, vilket gör att barn söker samma snabba belöning även utanför skärmen – något som kan göra det svårare för dem att fokusera på lugnare aktiviteter som läsning eller lek.

There is no silence. There is only Cocomelon pic.twitter.com/hfLu16kpdO
— Dave Easton (@CoachEaston268) May 6, 2025

Utöver tempot får även seriens estetik kritik. Seriens karaktärer har, likt en majoritet av animerade produktioner av idag, oproportionerligt stora huvuden och överdrivet glättiga uttryck, vilket vissa upplever som obehagligt. För många föräldrar och tittare känns det som att serien är gjord på löpande band där kvantitet går före kvalitet, och resultatet blir en estetik som snarare skrämmer än charmar.

Åsikterna går isär

Till skillnad från traditionellt tecknade serier som Scooby-Doo är Cocomelon animerad på ett sätt som prioriterar kvantitet över kvalitet, vilket märks i de oproportionerliga karaktärerna och den löpande band-känslan. Åsikterna om Cocomelon går isär. Vissa experter, som Rebecca Cowan vid Walden University, menar att det saknas tillräckliga bevis för att peka ut just Cocomelon som problemet – istället är det den totala skärmtiden som kan vara skadlig. – Utan empirisk forskning om programmet Cocomelon finns det inga data som kan underbygga påståenden om att programmet är överstimulerande på grund av tempot i scenerna, menar hon. Men andra varnar för att seriens tempo och överstimulerande element kan påverka barns utveckling mycket negativt, särskilt när det gäller koncentration och lugn. Cocomelon kan verka som en enkel lösning för att underhålla små barn, men det är värt att fundera på vad det snabba tempot och den massproducerade stilen gör med unga tittare.

Forskare skapar unik hjärnkarta med hjälp av mus och filmklipp

Redaktionen — Tue, 15 Apr 2025 09:12:00 +0000

Med hjälp av en mus som fick titta på olika filmklipp, från bland annat The Matrix, har forskare skapat den största funktionella 3D-kartan över en del av en däggdjurshjärna någonsin. Den högupplösta kartan innehåller mer än 200 000 hjärnceller. Tankar, känslor, tal och rörelser styrs av neuroner i hjärnan som skickar signaler via axoner, dendriter och synapser. Men hur nätverk av nervceller samverkar – och hur störningar i dessa kopplingar kan bidra till sjukdomar som Alzheimers eller autism – är ännu inte fullständigt kartlagt. – Du kan ställa upp tusen hypoteser om hur hjärncellerna kan göra sitt jobb, men du kan inte testa hypoteserna om du inte vet det kanske mest grundläggande - hur cellerna är kopplade till varandra, säger Clay Reid, forskare vid Allen Institute, till CBC. I ett nytt projekt, som presenteras i totalt åtta studier av ett globalt team med över 150 forskare, vill man ta ännu ett steg framåt i hjärnforskningen genom att kartlägga delar av en mushjärna. Under två timmar fick musen titta på olika klipp från filmer, bland annat från The Matrix, och sedan lyckades forskare kartlägga celler i en kubikmillimeter av musens hjärnvävnad och genom det skapa en högupplöst 3D-karta. Den innehåller över 200 000 hjärnceller, varav omkring 82 000 är neuroner. Den tidigare mest detaljerade kartan över en människohjärna innehåller 16 000 neuroner.

Som att titta på "nattens stjärnor"

Den nya kartan fångar också aktiviteten hos tiotusentals nervceller som avfyrar signaler och interagerar med varandra för att bearbeta visuell information. Resultaten ”är verkligen fantastiskt vackra”, säger Forrest Collman, neurovetare vid Allen Institute, som är medförfattare till studien. – När man tittar på det får man verkligen en känsla av vördnad inför komplexiteten i hjärnan som är väldigt lik den när man tittar upp på nattens stjärnor, säger han till Nature. Forskarna kallar projektet ett nytt grundläggande steg inom hjärnforskningen och tror att tekniken som utvecklats kan bli användbar för att identifiera störningar i hjärnan. Nästa steg är att kartlägga en hel mushjärna. – Den teknik som utvecklats i det här projektet kommer att ge oss vår första chans att verkligen identifiera någon form av onormalt mönster av konnektivitet som ger upphov till en störning, säger Sebastian Seung, neurovetare och datavetare från Princeton, en av studiens ledande forskare.

D-vitamin: Lika omdebatterat som livsviktigt

Redaktionen — Wed, 19 Mar 2025 16:25:27 +0000

Solens vitamin kallas det, men det finns också andra sätt att få i sig det minst sagt livsnödvändiga vitaminet. Brist på D-vitamin är kopplat till cancer, hjärtproblem och psykiska sjukdomar, men mängden man behöver är omdebatterad. Det finns också studier som visar på att det kan vara hjälpsamt mot covid-19. D-vitaminet upptäckes i fiskleverolja av amerikanen Elmer V. McCollum när han försökte bota barn mot engelska sjukan (rakitis) 1922, enligt en artikel i Populär Historia. I samma veva höll den tyske läkaren Kurt Huldschinsky på med diverse metoder för att bota sjukdomen och fann att solens strålar botade dem. Det uppstod därför en konflikt mellan de två forskarna och man gjorde en forskningsstudie på barnen och kom fram till att båda hade rätt. 1924 kunde amerikanerna Harry Stenbock och Archie Black förklara att det berodde på att D-vitamin finns i vissa livsmedel och tillverkas i kroppen när den utsätts för solens strålar.

Artikeln publicerades ursprungligen den 18 oktober 2022.

D-vitamin är ett hormon som förekommer i två former: D₂ (ergocalciferol) och D₃ (kolekalciferol). Det är fettlösligt och kan lagras i både lever och fettvävnad. Forskning kring vitaminet har förekommit ända sedan McCollum upptäckte det och även om forskare idag är oense, angående bland annat hur mycket D-vitamin man faktiskt behöver, kan man fastställa att det är livsviktigt att få i sig.

Solen är viktigast

Det är från solen man främst får D-vitamin. När huden exponeras för solljus bildas vitaminet i kroppen där det sedan lagras. Hudens möjlighet att omvandla solens strålar till D-vitamin är kopplad till bland annat breddgrad, årstid, solexponering och hudtyp. I Sverige är det dock främst mellan maj och september som solens strålar är som effektivast och då särskilt i juni och juli. Det räcker att exponera huden i 15-30 minuter några dagar i veckan under solens starkaste perioder, enligt Kry. Det innebär inte att man måste ligga och steka på en strand, utan det räcker att vistas i solen i kortärmat. Ska man vistas i solen under längre perioder kan man dock få solskador och bör använda solskydd. Under vinterhalvåret är dock inte solens strålar lika starka i Sverige och då använder kroppen det den lagrat under sommaren. [caption id="attachment_134480" align="alignnone" width="2048"] Foto: Eva Holm/CC BY-NC-ND 2.0[/caption]

D-vitamin i mat

Även om inget överträffar solen finns det D-vitamin i viss mat och då absorberas vitaminet istället genom tarmen. Kantareller innehåller mycket D-vitamin men det finns också en hel del i både fet och mager fisk som exempelvis lax. Det finns även en del i ägg och kyckling, samt en liten andel i vissa köttprodukter. I Sverige är det även krav på att berika vissa livsmedel med D-vitamin. Det gäller främst vissa mjölkprodukter samt även vegetabiliska alternativ. Exempelvis berikar man viss mjölk, margarin, yoghurt samt motsvarande veganska alternativ.

Tillskott

I kosttillskott med D-vitamin använder man främst lanolin, det vill säga fettet ur fårull, i tillverkningen. Lanolin tas från ullen efter att fåren klippts. Det finns även veganska alternativ och då används ofta lav som ska innehålla en hel del av vitaminet. På marknaden finns åtskilliga märken med olika ingredienser och även mängd D-vitamin. Något som alltid är viktigt oavsett vilket kosttillskott man köper är att titta på innehållslistan. I många fall kan man undvika onödiga ingredienser som exempelvis socker eller sötningsmedel.

Mängden debatterad

Vissa riskgrupper rekommenderas av Livsmedelsverket att ta tillskott av D-vitamin. Bland dem finns barn under 2 år och personer över 75 år, de som inte äter fisk eller vitaminberikade livsmedel, samt de som inte exponerar sig särskilt mycket för solljus. Det råder en pågående debatt angående hur mycket D-vitamin man faktiskt behöver. Enligt Livsmedelsverket klarar man sig på ungefär en daglig tillförsel av 10 µg (400 ie), vilket solens exponering klarar av om man vistas i solen 2-3 dagar i veckan under sommaren. Vistas man mindre i solen kan man dock behöva tillskott. Det går inte att få i sig för mycket D-vitamin via solen eller maten, däremot kan man få i sig för mycket via tillskott och då drabbas av hög kalciumnivå i blodet (hyperkalcemi), hjärtarrytmier, kalciuminlagring i njurarna och njursvikt. Enligt den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, Efsa, är övre gräns för intag (Tolerable Upper Intake Level, UL) av D-vitamin 100 µg (4000 ie) per dag för vuxna, något som också Livsmedelsverket vill införa i Sverige då man nyligen gick ut med en varning angående vitaminet. Dock menar bland annat den ideella föreningen Nordic Nutrition Council (NNC) att myndighetens förslag om maxgräns är "otidsenligt och gränsar till det absurda" och hänvisar till forskningsrapporter. Enligt en kommentarsartikel i Läkartidningen från 2015 menar man att studier bland annat visar att nordbor inte har lägre nivåer än exempelvis människor i Sydeuropa och att tillämpning av kosttillskott kan göra mer skada än nytta. En finsk studie menar dock att mängden D-vitamin kan variera väldigt mycket hos olika individer. På grund av skillnader i genuttryck hos olika människor, är det högst individuellt vad en optimal dos är och det är i nuläget svårt att mäta. Däremot menar Carsten Carlberg, som är professor i biokemi vid Östra Finlands universitet och som lett studien, i en tysk intervju under 2021, att nordbor bör ta en dos på 100 µg per dag. Han poängterade dock att alla hans kollegor inte höll med honom om det.

Brist kan öka risken för cancer

I en koreansk studie från 2015 jämförde man D-vitaminnivåerna på 3634 koreanska bröstcancerpatienter med 17133 friska kontrollpersoner, där fann forskare att kvinnor med brist på vitamin D hade 27 procent ökad risk att utveckla bröstcancer jämfört med de kvinnor som hade tillräckliga nivåer. Enligt en italiensk studie från 2016 finns det också kopplingar till att en högre halt av D-vitamin kan innebära en längre överlevnad för patienter med cancer i tjocktarm och ändtarm. Där såg man att genomsnittsöverlevnadstiden var 65 månader om patientens D-vitaminnivå var över 20 ng/ml jämfört med 34 månader om patientens D-vitaminnivå var 20 ng/ml eller lägre. Studien poängterar dock att mer forskning behövs.

Hjärnan behöver D-vitamin

Har man brist på D-vitamin finns det en större risk att utveckla demens och Alzheimers, konstaterar en studie publicerad i tidskriften Neurology från 2014. Andra studier har också kunnat fastställa att det finns en högre risk att utveckla demens om man bor längre norrut, något man sett i både Sverige och Finland. Det kan finnas flera orsaker till det, men med tanke på att man tidigare kopplat D-vitaminbrist med demens kan det vara en förklaring eftersom det är mindre solljus i norr än söder. Det finns också ett samband mellan låga D-vitaminnivåer och schizofreni. Forskare har kommit fram till att patienter som insjuknar i schizofreni ofta har lägre halter av vitaminet och att man ofta får svårare symptom jämfört med patienter med normala nivåer. En senare studie visar också att nyfödda med D-vitaminbrist löper 44 procent större risk att utveckla schizofreni senare i livet än de som har tillräckligt med vitaminet. I en studie deltog 158 kvinnor i åldern 15-21 år som upplevde svåra PMS-relaterade symptom som samtidigt också hade väldigt låga D-vitaminnivåer. Kvinnorna delades sedan i grupper där vissa fick D-vitamin tillskott och vissa placebo. Kvinnorna som fick tillskott blev av med sin D-vitaminbrist och upplevde mindre känslostormar och ångest. Flera angav även att deras relationer blivit bättre. [caption id="attachment_134673" align="alignnone" width="2560"] Foto: Garon Piceli/Pexels[/caption]

Bra för luftvägarna

Redan 2013 forskade man vid bland annat Karolinska institutet om D-vitaminets effekt på luftvägsinfektioner. Samma svenska forskargrupp fortsatte med detta och 2017 kom man fram till att ett dagligt intag av D-vitamin gav lindrigare luftvägsinfektioner och lägre antibiotikaanvändning hos en känslig patientgrupp. År 2021 släppte även samma forskargrupp vid Karolinska institutet tillsammans med Harvard Medical School och Queen Mary University of London ett kompletterat material med ytterligare 18 studier och nya analyser där man kan bekräfta tidigare fynd. Brist på D-vitamin kan också öka risken för astma. I en studie från 2017 visas att man kan halvera sina astmaanfall med hjälp av en kombination av astmamedicin tillsammans med tillskott av D-vitamin. Forskarna fann också att det blev en 30 procents minskning av graden av astmaanfall som krävde behandling med binjurebarktabletter eller injektioner. Tillskott av D-vitamin fungerade allra bäst på de som hade låga nivåer. Forskningen inom covid-19 och D-vitamin är av förklarliga skäl relativt ny och mycket är ännu outforskat. Däremot finns det indikationer på att D-vitamin kan hjälpa mot sjukdomar och även att just brist på vitaminet kan bidra till en sämre prognos, enligt nuvarande forskning.

Viktigt för skelett och hjärta

D-vitamin behövs för att kroppen ska kunna ta upp kalcium och får man brist kan det leda till bland annat benskörhet. Barn med brist på D-vitamin kan drabbas av rakit, även kallat engelska sjukan, vilket bland annat innebär att skelettet blir mjukare. Sjukdomen är dock ovanlig i Sverige, men vanlig i fattigare länder. Det finns också en koppling mellan D-vitamin och hjärt- och kärlproblem. Forskare har studerat sambandet under många år och i studier har man tidigare kommit fram till att det finns en ökad risk för hjärtproblem vid brist på vitaminet. I en kinesisk studie från 2019 har man även konstaterat att brist på d-vitamin ökar risken för hjärtflimmer.

Hjärnans kopplingar kan påverka sociala svårigheter hos autistiska pojkar

Redaktionen — Sun, 23 Feb 2025 12:18:09 +0000

En ny studie från A*STAR Institute for Human Development and Potential visar att svårigheter i sociala situationer hos pojkar med autism kan kopplas till avvikande kommunikation mellan vissa av hjärnans nätverk. Forskningsresultaten, publicerade i Developmental Cognitive Neuroscience, tyder på att variationer i kopplingarna mellan nätverk för uppmärksamhet och självreflektion är associerade med utmaningar i social medvetenhet, kommunikation och tolkning av sociala signaler. Forskarna använde hjärnskanningar från den offentliga databasen Autism Brain Imaging Data Exchange (ABIDE), som innehåller data från fler än 800 pojkar från 5–14 år. För att skapa en normativ utvecklingsmodell analyserade de först hjärnans kommunikationsmönster hos 321 pojkar utan autism. De fokuserade på sju stora hjärnnätverk: 1. Visuellt nätverk (syn) 2. Somatomotoriskt nätverk (rörelse och känsel) 3. Dorsalt uppmärksamhetsnätverk (fokuserad uppmärksamhet) 4. Ventralt uppmärksamhetsnätverk (detektering av viktiga stimuli) 5. Limbiskt nätverk (känslor) 6. Frontoparietalt nätverk (exekutiva funktioner) 7. Default mode-nätverk (självreflektion och social kognition)

Komplexa samband

Genom att mäta kommunikationen mellan dessa nätverk i vila skapade teamet en typisk utvecklingskurva. Avvikelser från denna modell jämfördes sedan med sociala beteenden hos 418 pojkar med autism och 77 pojkar utan diagnos. Studien visade att avvikelser i kommunikationen mellan ventralt uppmärksamhetsnätverk och default mode-nätverk var särskilt kopplade till problem inom social medvetenhet, kommunikation och förståelse. Dessa nätverk är särskilt viktiga för att upptäcka socialt relevanta signaler och tolka sammanhang. Dessutom fann forskarna att exekutiva funktioner – som kognitiv flexibilitet (förmåga att växla mellan uppgifter) och arbetsminne – delvis förklarade sambandet mellan hjärnavvikelser och sociala svårigheter. Pojkar med större avvikelser i nätverkskommunikation och svagare exekutiva färdigheter hade mer uttalade sociala utmaningar.

Begränsningar och framtida forskning

Det bör dock noteras att studien har flera begränsningar. Data var exempelvis tvärsnittsbaserade och utgick inte från långtidsstudier. Dessutom inkluderades endast pojkar och majoriteten av deltagarna var mellan 9 och 12 år vilket innebär att resultaten är mest relevanta för just det specifika åldersspannet. Forskarna planerar att validera resultaten med upprepade mätningar över tid och undersöka liknande samband hos andra neuropsykiatriska tillstånd som ADHD och dyslexi. Enligt forskarna kan normativ modellering – en teknik som jämför individers hjärnkommunikation med en typisk utvecklingskurva – bli en viktig metod för precisionsdiagnostik och skräddarsydda interventioner. Att identifiera specifika hjärnrelaterade biomarkörer kan också öka förståelsen för att autism tar sig olika uttryck och kan innebära olika svårigheter för olika individer samt underlätta utvecklingen av mer effektiva stödstrategier. Studien belyser särskilt exekutiva funktioner som ett potentiellt målområde för interventioner för att förbättra social funktion hos barn med autism.