Europeiska Centralbanken – Nya Dagbladet

Eurokrisen visar faran med EU:s centralmakt

Dan Ahlmark — Wed, 06 May 2026 14:48:41 +0000

Genom den ekonomiska och monetära unionen enades under årens lopp många EU-länder om att tillämpa samma valuta. Det innebar samma penningpolitik för olika länder, vilket utgör ett problem eftersom även europeiska länder sinsemellan skiljer sig avsevärt. Ländernas finansiella situation, näringslivets produktivitet och tillväxt är faktorer som skiljer sig mellan medlemsstater. En gemensam ränta för en sammanslutning av stater som EU, vilka har olika egenskaper, leder därför till för hög ränta för vissa och för låg ränta för andra länder. Då räntans effekter på ett lands ekonomi är avsevärda skapas därmed problem som ibland blir mycket stora. Om investeringsmöjligheterna plötsligt ser mycket lockande ut i ett land som tidigare – före övergången till den gemensamma valutan – vanligen hade höga räntor, men investerarna nu på grund av den monetära unionen kan låna stora belopp till en lägre ränta, kan investeringarna där bli alldeles för stora. Det beror på låntagarnas lockelse att utnyttja en för dem ovanligt låg ränta, och på att långivarna inte är vaksamma beträffande omfattningen av låntagarnas totala investeringar på ett område. Detta gällde till exempel Spaniens hotell- och bostadsmarknad, där ett enormt byggande – Spanien stod under några år för en mycket betydande del av Europas byggande – skedde i hög grad på grund av den lägre räntenivån när Spanien övergick till euron. Situationen i landet blev då inledningen till Europas finansiella kris, som snart också särskilt drabbade andra sydeuropeiska stater i samband med den internationella finanskrisen 2007–2008. Beträffande situationen på Europas finansmarknader efter introduktionen av euron trodde kanske många långivare att EU skulle träda in och hjälpa till om låntagare i något land kollektivt inte klarade av sina amorteringar. Så skedde, men på ett annat vis än låntagarna tänkt, och krisen blev djup. Olika länder drabbades av olika skäl och behandlades därför på olika sätt. En utveckling med många företagskonkurser och nedgångar i ekonomin följde dock i alla.

Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron.

Förutom Spanien drabbades till exempel Italien och Grekland hårt. Långivarna var ofta stora banker i Tyskland och Frankrike, vilka då också hotades med konkurs ifall deras internationella lån inte betalades tillbaka. Det skulle ha kastat de två mäktigaste länderna i EU in i bankkriser, vilket troligen hade medfört många år av ekonomisk nedgång eller stagnation. EU ingrep därför genom lösningar som fick de drabbade sydeuropeiska länderna att inte lämna euron utan i stället, genom nya lån från Europeiska centralbanken, under lång tid betala tillbaka sina mycket stora skulder till bankerna. Så skedde också för ett land som Grekland, vars kris inte främst orsakats av den privata sektorn utan av statens höga upplåning. Denna hade länge varit hög, och i krisen förlorade långivarna förtroendet för Grekland som stat, troligen beroende på dess konstanta höga budgetunderskott. Landet hade en uppenbart dålig styrning av de offentliga finanserna, vilket medfört stora lån från främst tyska och franska banker. EU:s lösning för att undvika en grekisk statsbankrutt var en överenskommelse där Europeiska centralbanken under ett antal år gav lån, vilka till cirka 90 procent utnyttjades för att betala tillbaka de utländska banklånen. Någon nämnvärd hjälp för landets dåliga ekonomi gav detta inte. Resultatet blev många år av först nedgång och därefter obetydlig tillväxt med hårda villkor för befolkningen. Ungdomsarbetslösheten var därvid kanske ett av de allvarligaste problemen, eftersom ungdomar som är klara med sin utbildning påverkas mycket negativt när de under lång tid inte kan få arbete. Och när sådana problem lättade något hade Grekland fortfarande en mycket hög skuldsättning med dess tillhörande risker. Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron. Samtidigt innebar den gemensamma valutan att länder hindrades från motåtgärder som tidigare alltid varit möjliga. Nu var ett land helt enkelt tvunget att stoppa sociala reformer, sänka lönerna, avskeda anställda och svälta sig ur krisen. En annan lösning kunde därför ha varit att Grekland lämnade euron och återgick till en egen valuta, som sattes till ett värde som möjliggjorde ökad export. Denna metod utgör ett mindre uppenbart sätt att momentant skära ned alla löner och genomföra en lösning i ett slag utan att dra ut på den plågsamma processen under ett årtionde. Landet kunde då snabbt få igång tillväxten, vilket minskat arbetslösheten. Om Greklands skuldsättning under alla förhållanden varit för hög skulle man ha inlett med en statsbankrutt och gentemot långivarna förhandlat ner sin skuldbörda till en nivå som var möjlig att amortera utan att genomföra ett nationellt självmord. Det är det sätt som dessa problem tidigare skötts på. Man tog en omedelbar standardsänkning och kunde sedan arbeta vidare och växa på normalt sätt. Genom euron och policyn att stötta denna hindrades sådana åtgärder. Därmed följde en lång och plågsam ekonomisk kräftgång för att skydda Tyskland och Frankrike, vars banker varit inkompetenta och lånat ut alltför mycket till finansiellt inkompetenta låntagare i södra Europa.

Vad önskar EU göra?

Att som i EU bygga en gemensam valuta därför att man ideologiskt velat åstadkomma en snabbare integration inom den ekonomiska unionen, ge centrum ökad makt och skapa enhetlighet i ett antal avseenden, kräver en likhet i förutsättningarna som europeiska nationer inte har i dag. Men EU-kommissionen drev alltför snabbt fram reformen och skapade därigenom ett stort problem som praktiskt sett orsakade ekonomisk kris i ett flertal länder. Sedan tillämpade EU metoden att utnyttja just det skapade problemet för att försöka ge centrala EU ännu mera makt, trots att man just visat att man inte är kapabel att klokt välja bra policies. EU-anhängarna säger ju att för att lösa de problem som en gemensam valuta leder till bör en federal europeisk stat bildas. Vad innebär då det? Det betyder att man i grunden har en gemensam EU-budget för alla medlemsstater, inklusive att länderna förlorar sin självständiga beskattningsrätt till EU, samt att EU övertar alla nationers skulder och hanterar dem. Men en sådan ”lösning” av Sydeuropas ekonomiska problem innebär bland annat att norra Europas nationer i stort ska ta över och betala södra Europas problem, det vill säga alla deras skulder överstigande en viss normal nivå av BNP. Det är vad en federal EU-stat medför i skuldfrågan: man gömmer Sydeuropas problem i en gemensam pott, vilket innebär att Nordeuropa till betydande del får ta ansvaret att betala av den skuldbörda som i dag åstadkommer problem för Sydeuropa. Och vad som sedan händer i framtiden vet ingen; kanske repeteras beteendet? Men att etablera en federal EU-stat för att lösa ett skuldproblem är – förutom ett stort övergrepp mot norra Europa – ett misstag av annan art. Ett problem för vissa sydliga stater används för att avsluta storheten i Europas historiska utveckling, som bygger på självständiga – och numera konsekvent demokratiska – nationalstater. Den nationella självständigheten och den demokratiska nationalismen har en utvecklingskraft som är betydligt större än vad som finns i en federal europeisk union. Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag. De flesta medborgare kommer därigenom att förlora så mycket mer än de får. Deras förlust av viktiga delar av sitt medborgarskap – till exempel möjligheten att påverka sitt lands politik – är oersättlig. Federalism i Europa innebär eliminering av nationernas självbestämmande och, praktiskt sett, eliminering av demokratin i de allra flesta av Europas stater.¹ Svagheterna beskrivna i noten bryter mot individens rättighet att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör just den statens styrning.²

Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag.

Ett sådant val, som medför sådan styrning i ett individuellt land, sker inte i en europeisk federal stat, vilket är ett brott. Att Sverige annat än eventuellt någon gång skulle kunna påverka EU:s styrning är en illusion. Federalism betyder också att den – fortfarande alltför begränsade – friheten i våra egna nationer inte får utvecklas och nå den höjd den kommer att ha kraft att nå. Alla nationella försök att utifrån sina förutsättningar skapa ett bättre samhälle släcks ner och förintas genom en gemenskap som är kollektivistisk, steril och byråkratisk.

Slutsats

Enhetlighet i ett samhälle, såvida det inte gäller konsekvenser av författningen i ett land, är en svaghet och inte något värt att nå, såvida ordningen inte växt fram spontant och okontrollerat. Om den är följden av arbetet från en liten globalistisk elit är ordningen förkastlig. Visst har de individuella europeiska nationerna begått misstag i sitt samhällsbyggande under efterkrigstiden, men detta kommer – om vår frihet får bestå – att justeras, och bättre vägar och utveckling kommer att finnas. Varför skulle någon i mindre och medelstora europeiska länder vilja bli vasallstater och överlämna den politiska makten i Europa till Tyskland, EU-kommissionen och Frankrike? Detta är ju i stort vad federalism i Europa leder till. Dessa två länder inklusive kommissionen har historiskt aldrig permanent varit några goda företrädare för politisk frihet och föredömlig samhällsutveckling. Att se deras traditioner, tänkande och val av politik vägleda alla andra nationer i vår region vore både ett politiskt och andligt nederlag. Historiskt sett skulle det troligen komma att ses som en enorm, monumental, historisk förvillelse. USA har visat en villighet att stödja och samarbeta med Europas frihetliga högerpartier. USA:s nya nationella säkerhetsstrategi, NSS, varnar just Europa för EU, eftersom organisationen enligt dokumentet undergräver ”political liberty and sovereignty” och leder till förlusten av ”national identities”. Man pekar på vikten av ”genuine democracy”. Och EU har redan visat många tecken på att utvecklas till en auktoritär organisation, till exempel genom dess censur och försöken att införa Chat Control 2. Det är varningar att ta på allvar från en stat som skapade och under ett kvarts millennium bevarat demokratin. Dan Ahlmark

Referenser: ¹ EU visar vägen till ett motbjudande Europa – Nya Dagbladet ² Libertarianismens grunder – Contra, avsnitt IV, punkt 11 bland individuella rättigheter. ³ 2025 National Security Strategy – The White House.

Europeiska centralbankschefen: ”Sanktionerna misslyckades”

Isac Boman — Wed, 22 Mar 2023 12:28:06 +0000

När Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde tror att hon pratar med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj berättar hon öppet om hur den europeiska prisinflationen förväntas fortsätta stiga, om planerna på att introducera en digital euro, att sanktionerna mot Ryssland inte fått den effekt man hoppats på och att EU kommer att göra "allt i sin makt" för att Ukraina ska vinna kriget mot Ryssland. Hon hinner också med att hylla den ryska centralbankens ledning och berättar hur man gjort det allt svårare för EU-medborgare att handla med kontanter, samt uttrycker en oro för att privata aktörer som Google, Meta och Amazon ska skapa valutor som tränger ut euron. De ryska komikerna Vovan och Lexus har gjort sig kända för att busringa olika makthavare där man själva ofta låtsas vara verkliga inflytelserika personer av olika slag. Man har tidigare bland annat busringt Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, den republikanske politikern John McCain, Storbritanniens prins Harry och Polens president Andrzej Duda. Den här gången låtsas man vara Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och ringer upp Christine Lagarde – tidigare direktör för Internationella valutafonden (IMF) och numera Europeiska centralbankens (ECB) ordförande. Den ”falske” Zelenskyj säger sig vara orolig för den ekonomiska situationen i Europa och ECB-toppen medger att situationen onekligen ser mörk ut. – Vi ser priser som till att börja med bara har stigit på energiområdet och sedan gradvis genom gödningsmedel till livsmedel och nu på en mycket bredare basis. Så den inflation som vi hoppades skulle vara övergående har fortsatt mycket längre än väntat och på en mycket högre nivå än väntat. Därför, berättar Lagarde, har alla centralbanker och ECB börjat höja styrräntan som fram till nyligen var negativ men som nu ligger på runt två procent som standard. – Vi har en tillväxt som är låg, vi har priser som är för höga som vi måste sänka.

🧵 Mind blowing Lagarde prank 🧵
The head of the European Central Bank Christine @Lagarde has been pranked by Russian trolls and revealed astonishing information. Failing sanctions, massive inflation, CBDC e-Euro plans and prevention of foreign crypto currencies in the EU. — Kim Dotcom (@KimDotcom) March 21, 2023

Hyllar Rysslands centralbankschef

Lagarde fortsätter att prisa Elvira Nabiullina, chef för den ryska centralbanken, för att denna ”snabbt förstod situationen” och höjde räntorna – något som ledde till att en chockartad rysk inflation förhindrades och att investerare valde att behålla sina pengar i Ryssland. – Hon gjorde ett fantastiskt jobb. Jag tvekar inte att säga det. Lagarde menar dock att västs sanktioner mot Ryssland ”biter” – men inte så mycket som man tidigare förväntat sig. – De fortsätter att lyckas sälja mycket av sin energi, oavsett om det är olja eller gas till andra länder än de länder som infört sanktioner och definitivt utanför EU, fortsätter hon och pekar ut Indien och Kina som två viktiga handelspartners för Ryssland. Lagarde ser också positivt på utökade sanktioner mot Ryssland och menar att det kommande G20-mötet kan vara ett passande tillfälle att påminna ledare för länder utanför väst om deras ”plikt att verka för stabilitet och fred”.

Inflation på sju procent - eller mer

ECB-toppen konstaterar vidare att de europeiska länder som ligger närmast Ryssland geografiskt också är de som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen – delvis för att den geopolitiska stabiliteten hotas, men också för att de tidigare haft ett nära handelssamarbete med Ryssland. Vad gäller prisinflationen i Eurozonen pekar Lagarde på att de officiella prognoserna pekar på att den landar på runt sju procent för 2023 – och eventuellt ännu högre så. – Det jag vet är att räntorna oundvikligen kommer att fortsätta stiga, påpekar hon, men kan inte svara på hur mycket. – Det enda jag kan säga och de ekonomer som ger dig råd är att de måste stiga högre än idag, annars kommer vi inte kunna tämja inflationen. Christine Lagarde deklarerar vidare att hon samtidigt på ett sätt ser det som ”irrelevant” vem som vinner och förlorar på den ekonomiska krisen – så länge Ukraina vinner kriget mot Ryssland. – Jag har den väldigt enkla synen att de som har de största vapnen vid dagens slut vinner… Det är fallet i dagsläget att världens största militärmakt är USA, så USA tillhandahåller de största leveranserna av vapen, en mycket stor finansiering, och det är verkligheten vi förhåller oss till. – Det är ni som måste vinna. Vi måste göra allt i vår makt för att stödja er.

Berättar om hur man försvårat för kontanter

Den förra IMF-chefen berättar också om planerna att introducera en digital euro (CBDC) och hävdar att en sådan skulle göra Europa mindre beroende av ”fientliga länders valutor”, och pekar särskilt ut Ryssland och Kina som länder man vill distansera sig ifrån. Hon uttrycker också oro över att privata aktörer ska lansera egna E-valutor och därigenom minska EU:s ekonomiska kontroll. – Jag vill inte att Meta, Google eller Amazon plötsligt lanserar en valuta som tar över Europas suveränitet. Jag vill inte att en utländsk valuta blir handelsvaluta inom EU, så vi måste vara redo. Lagarde pratar också om hur man har försvårat för EU-medborgare att betala större summor kontant och att menar att det nya systemet man tänker sig ska ha en ”begränsad form av kontroll” där hon eventuellt öppnar för att mindre köp och överföringar kanske inte kommer att kontrolleras och kartläggas av centralmakten. – Men det kan vara farligt. Terroristattackerna i Frankrike för 10 år sedan var helt och hållet finansierade genom de små anonyma kreditkorten du kan fylla på helt anonymt, fortsätter hon.

Tyska banker inför minusränta för småsparare

Isac Boman — Sat, 07 Dec 2019 07:54:05 +0000

Tidigare har banker tagit ut minusränta från sparare som haft över 100 000 euro på kontot. Nu inför dock flera tyska banker minusränta också för småsparare från den första insatta euron, och nationalekonomer gissar att andra banker kan komma att följa samma trend. En mindre bank utanför München planerar exempelvis att ta ut minusränta på 0,5 procent på alla nya sparkonton och en bank i östra Tyskland har redan infört en liknande policy. Med andra ord kommer sparare få betala för att ha sina medel på sådana konton. Enligt Bloomberg funderar dessutom en tredje bank på om det är möjligt att ta ut högre minusränta än så. Anledningen man hänvisar till är att långivare förbereder sig för en längre period av negativa räntor och att Europas ekonomiska tillväxt håller på att saktas ner. I september sänkte den europeiska centralbanken insättningsräntan för banker till -0,5 från -0,4 procent, vilket gör det dyrare för banker att förvara pengar hos centralbanken. Sådan förvaring är något som för banker till viss del är obligatoriskt som en del av så kallade minimi-reservkrav. – Dammluckorna har öppnats, konstaterar Friedrich Heinemann, ledande forskare inom företagsskatt och offentliga finanser vid institutet för ekonomisk forskning i Mannheim som tror att banker utan minusränta kan komma att få in större medel än de kan eller vill hantera. – Vi kommer snart få se en kedjereaktion. Banker som inte följer med på minusräntan kommer att översvämmas med likviditet. Tyska banker har länge dragit sig för att införa negativa sparräntor även för privata mindre sparare eftersom man oroat sig för vad detta skulle kunna göra med bankernas rykte hos vanligt folk. Tidigare har i första hand företag och storsparare drabbats, men de tiderna verkar nu alltså vara förbi. Till att börja med ska minusräntan bara gälla för nya kunder som inte tidigare har haft konton på banken, men kritiker är oroade för att samtliga existerande kunder kommer att påläggas samma minusräntor. – Just nu fungerar negativa räntor som en signal till nya klienter att banken inte behöver ytterligare insättningar, konstaterar Isabel Schnabel, professor vid universitet i Bonn till Bloomberg.

ECB bötfäller italiensk bank

Osignerad — Fri, 15 Sep 2017 18:07:27 +0000

Den italienska banken Banca Popolare di Vicenza bötfälls nu av Europeiska centralbanken, ECB. Orsaken är att bankens kvartalsrapporter varit undermåliga. Banca Popolare di Vicenza var en av två italienska krisbanker som likviderades av den italienska staten tidigare i år. Nu har Europeiska centralbanken bötfällt krisbanken eftersom deras kvartalsrapporter innehållit undermålig och felaktig information, skriver Financial Times. Bötessumman uppgår till 11,2 miljoner euro, motsvarande knappt 107 miljoner kronor. Det är andra gången som Europeiska centralbanken valt att direkt bötfälla en bank. Tidigare i augusti bötfällde man den irländska finansaktören Permanent TSB för att de haft undermåliga finanser.

Tyska professorer och företagsledare stämmer den europeiska centralbanken

Osignerad — Mon, 16 May 2016 14:17:31 +0000

En rad framstående tyska professorer och företagsledare har stämt den Europeiska centralbanken, ECB. Åtalet handlar om huruvida ECB har överträtt sina befogenheter genom att ägna sig åt allt för omfattande köp av statsobligationer och företagsobligationer, rapporterar den tyska tidningen Welt am Sonntag. – ECBs nuvarande penningpolitik är varken nödvändig eller lämplig för att stimulera euroområdets ekonomi, säger initiativtagaren Markus C. Kerber, professor i offentlig finansiering och ekonomisk politik vid TU Berlin, till Welt am Sonntag. Den tyske professorn menar att ECB uppträder som ”suverän diktator” som högst godtyckligt följer sitt föreskrivna mandat – och därmed bryter mot proportionalitetsprincipen som fastställs i artikel 20 i den tyska grundlagen. Protestgruppen menar att tyska skattebetalare riskerar att sitta med obligationer värda 1,74 miljarder euro som i värsta fall kan falla i värde ifall ECB fortsätter att bedriva dagens penningpolitik. De tyska professorerna och företagsledarna hoppas att åtalet ska leda till en fällande dom som förhindrar tyska Bundesbank från att delta i ECB:s program för köp av företagsobligationer som lanseras i juni i år.

Letterna vill inte ha euron

Osignerad — Thu, 16 May 2013 08:05:32 +0000

Lettlands regering, men inte Lettlands folk, vill ha euron. Men regeringen har redan ansökt om inträde.

[caption id="attachment_3413" align="alignright" width="210"] Lettlands regering vill införa euron mot folkviljan[/caption] Republiken Lettland är medlem av Europeiska Unionen sedan år 2004. I mars i år beslöt landets regering att söka inträde i eurozonen. Regeringen anser att införandet av euron som Lettlands valuta skulle ge landet fördelar i handelsutbytet med de andra euroländerna. I juli skall EU och Europeiska Centralbanken (ECB) behandla Lettlands ansökan. Om allt går som Lettlands regering önskar, kommer republiken att införa euron den 1 januari 2014. Emellertid är en stor majoritet av Lettlands folk emot att republiken byter den egna valutan, laten, mot euron. Hela 62 procent är motståndare till den gemensamma valutan, detta enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning som citeras av den belgiska tidningen Het Laatste Nieuws. Enligt samma undersökning är endast 36 procent av folket för euron. Likväl skall den införas, och någon folkomröstning om saken skall inte hållas. Just med hänvisning till den svåra kris, som euron och därmed hela EU-projektet genomlider, uttalade Europeiska Kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso den 7 maj: ”Europa kommer att vara öppet och demokratiskt eller misslyckas.” Det hade varit intressant att få höra senhor Barrosos svar på frågan huruvida överlämnandet av kontrollen över ett lands finans- och valutapolitik mot den tydliga folkmajoritetens vilja är ett exempel på det öppna och demokratiska EU, som han angett som villkor för dess överlevnad, eller tvärtom ett exempel på motsatsen, det misslyckande för demokratin som måste leda till EUs upplösning.