djur – Nya Dagbladet

Delfiner fångar fisk med snäckskal – kalven följer efter

Emil Fjellstedt — Wed, 02 Sep 2026 05:21:21 +0000

Flasknosdelfiner utanför Australiens östkust har filmats när de lyfter stora snäckskal ur vattnet för att komma åt fisk som gömt sig inuti. När en kalv kort därpå tog upp samma skal som sin mor fick forskarna en ovanlig inblick i hur jaktsättet kan föras vidare.

Forskare vid University of the Sunshine Coast dokumenterade två sådana händelser i Great Sandy Marine Park utanför Hervey Bay under 2025. Observationerna, som omfattade tre indopacifiska flasknosdelfiner, är de första publicerade beläggen för beteendet på Australiens östkust, enligt en studie i tidskriften Marine Mammal Science.

Jaktsättet kallas på engelska för shelling. Delfinen för in nosen i öppningen på ett stort tomt snäckskal, lyfter det till vattenytan och vinklar eller skakar skalet för att få ut fisken. Forskarna betraktar skalet som ett redskap eftersom delfinen måste hitta, hantera och använda det på ett särskilt sätt.

Den mest uppmärksammade observationen gjordes den 1 oktober 2025. En vuxen hona lyfte ett skal med en fisk inuti. Fisken tog sig ut, varpå delfinen släppte skalet och satte efter den. Tre minuter senare kom hennes kalv upp med samma skal och höll det på motsvarande sätt. Kalven slog även skalet mot vattenytan, tappade det och plockade upp det igen. Det gick däremot inte att avgöra om någon av delfinerna fick tag på fisken.

https://www.youtube.com/watch?v=cBfe5sSqm1c

Filmen visar kalven när den hanterar snäckskalet. Video: University of the Sunshine Coast/The Conversation.

Kan ha lärts på flera sätt

Att kalven använde skalet strax efter modern är förenligt med att beteendet kan läras från mor till unge. Forskarna betonar samtidigt att underlaget är mycket litet och inte räcker för att slå fast hur inlärningen går till. Observationen omfattar bara en mor och hennes kalv.

En studie från 2020 av delfiner i Shark Bay på Australiens västkust pekade i stället på att skalfisket framför allt spreds mellan delfiner som umgicks med varandra, alltså även utanför relationen mellan mor och unge. De nya bilderna från Queensland antyder att jakttekniken kan spridas på mer än ett sätt.

Det innebär dock inte att beteendet är nytt i området. Efter forskarnas observationer hittades fotografier från turistbåtar som visar delfiner med snäckskal i samma del av Hervey Bay redan 2013 och 2019. Beteendet kan ha förbisetts eftersom det är ovanligt, varar kort tid och området tidigare har undersökts i begränsad omfattning.

Populationerna i Hervey Bay och Shark Bay befinner sig på varsin sida av Australien. Forskarna bedömer därför att delfinerna kan ha utvecklat samma redskapsanvändning oberoende av varandra, men även den frågan kräver fler observationer.

— Våra filmer ger de första möjliga beläggen för social överföring från mor till unge, där avkomman lär sig ett beteende genom att observera sin mor, säger studiens huvudförfattare Alexis Levengood i universitetets forskningsnyhet.

Forskargruppen vill nu undersöka hur vanligt skalfisket är och om det ska betraktas som en specialiserad jaktstrategi. Fler observationer behövs också för att avgöra vilken roll mödrar, jämnåriga delfiner och självständig problemlösning spelar när tekniken sprids.

Första tigern på 70 år släpps fri i Kazakstan

Emil Fjellstedt — Thu, 06 Aug 2026 06:48:02 +0000

Kazakstan har släppt ut en amurtigrinna i det vilda för första gången sedan tigern försvann ur landet. Utsläppet är det första praktiska steget i ett långsiktigt program för att återföra tigern till dess historiska utbredningsområde i Centralasien. Den vuxna honan, som heter Ümit, släpptes den 31 juli i naturreservatet Ile-Balkhasj i sydöstra Kazakstan. Hon har försetts med ett satellitbaserat GPS/GSM-halsband och ska följas dygnet runt med bland annat kamerafällor, meddelar Kazakstans miljö- och naturresursministerium. Den turanska tigern levde tidigare i tugajskogarna och floddalarna i Centralasien, bland annat kring Ili och södra Balkhasj. När dessa livsmiljöer krympte under mitten av 1900-talet, samtidigt som bestånden av vilda klövdjur minskade och tjuvjakten fortsatte, försvann tigern från Kazakstan. Ministeriet uppger att de sista säkra observationerna gjordes för mer än 70 år sedan.

Fyra tigrar fördes till reservatet

Förberedelserna för återintroduktionen har pågått i mer än ett decennium. Enligt ministeriet har reservatet byggts upp, bytesdjuren blivit fler och särskilda hägn samt övervakningssystem anlagts inför projektet. I maj fördes fyra amurtigrar till Kazakstan från Rysslands Khabarovskregion, som en del av samarbetet mellan länderna. Tigrarna placerades först i särskilt byggda anpassningshägn i Ile-Balkhasj, där de kunde genomgå veterinärundersökningar och beteendetester innan ett eventuellt utsläpp. Ümit bedömdes vara redo för ett självständigt liv i naturen. En vuxen hane ska genomgå ytterligare tester innan ett beslut fattas om utsläpp, medan två tigerungar fortsätter att hållas under uppsikt.

Kazakhstan has released an Amur tiger, Umit, into the wild for the first time in over 70 years 🐅🇰🇿 This step forward marks real progress in restoring the species to its historic habitat through a long-term reintroduction program in the Ile–Balkhash State Nature Reserve. 🌿
— Kazakh Embassy 🇰🇿 to UK 🇬🇧 (@KazakhEmbassyUK) August 5, 2026

Målet är att på sikt bygga upp en livskraftig tigerpopulation i Ilideltat och södra området kring sjön Balkhasj. Återintroduktionen är tänkt att bidra till att återställa ett ekosystem som en gång kunde bära den turanska tigern.

Getter lyssnar bättre än man kan tro

Markus Andersson — Fri, 03 Jul 2026 07:16:15 +0000

Getter verkar inte bara förstå när det vankas mat – de kan också snappa upp åt vilket håll en människas röst är riktad. I en ny studie använde tamgetter röstens riktning för att oftare hitta rätt hink med gömd mat. Getter har rykte om sig att vara envisa, nyfikna och ganska svårövertalade. Men när det finns mat i närheten kan de tydligen också vara förvånansvärt uppmärksamma lyssnare. I försöket testades 29 getter med två likadana hinkar på var sin sida om en träskärm. En forskare gömde okokt pasta i den ena hinken, utan att geten kunde se vilken. När hinkarna sedan ställdes fram satt forskaren dold bakom skärmen och var antingen tyst, riktade rösten bort från båda hinkarna eller pratade glatt i riktning mot hinken med maten.

Rösten pekade mot pastan

Resultaten, som publicerades i tidskriften Royal Society Open Science, visar att djuren gick mot hinken med mat i omkring 60 procent av fallen när rösten riktades mot den. I det viktigaste försöket stod forskaren nära den tomma hinken, men pratade glatt i riktning mot hinken med belöningen. Professor Simon Townsend vid Zürichs universitet beskriver det som ett röstbaserat pekande – inte ett finger mot maten, utan rösten åt rätt håll. — Det här är en vokal form av pekande, säger han till The Guardian. När forskaren var tyst, eller riktade rösten bort från båda hinkarna, klarade sig getterna däremot inte bättre än slumpen. Då låg träffsäkerheten på 47 respektive 49 procent, enligt studien. Forskarna drar slutsatsen att getter utan särskild träning kan uppmärksamma riktningen i en dold människas röst och använda den för att lösa en uppgift. Studien omfattar tamgetter, en av våra äldsta husdjursarter.

Inte bara hundar

Förmågan att följa mänskliga signaler har ofta diskuterats i relation till hundar. Enligt forskarna har getter tidigare visat sig kunna följa pekgester, skilja på känslolägen i mänskliga röster och föredra positiva ansiktsuttryck framför negativa. Townsend menar att fynden visar att fler arter än väntat kan ha kommunikativa drag som liknar människans. — Det här är ännu ett fint exempel på hur vi långsamt plockar isär vad som egentligen är speciellt med mänsklig kommunikation. När vi tittar börjar vi se allt fler likheter med andra arter, säger han.

Korpar minns var vargar jagar

Jan Sundstedt — Mon, 04 May 2026 09:38:27 +0000

Korpar följer inte vargar till deras byten i den utsträckning forskare tidigare trott. En ny studie från Yellowstone visar i stället att fåglarna använder minnet för att återvända till platser där vargar ofta fäller byten. Forskare har länge antagit att korpar hittar kadaver genom att följa vargar. Men en ny studie, presenterad av Max Planck-institutet för djurbeteende, pekar på en annan förklaring: korparna verkar komma ihåg var i landskapet vargar brukar jaga framgångsrikt. Studien bygger på GPS-data från 69 korpar och 20 vargar i Yellowstone nationalpark under två och ett halvt år. Forskarna jämförde fåglarnas rörelsemönster med vargarnas positioner under vintermånaderna, då korpar ofta utnyttjar rester från vargars byten. Resultatet överraskade forskarna. Trots att korpar ofta dyker upp vid vargslagna byten hittades bara ett tydligt fall där en korp följde en varg längre än en kilometer eller under mer än en timme.

Direkt till jaktmarkerna

I stället flög korparna ofta långa sträckor direkt mot områden där vargar tidigare fällt byten. Enligt forskarna kunde fåglarna färdas upp till 155 kilometer på en dag för att nå platser där chansen att hitta föda var hög. — De kan flyga sex timmar utan uppehåll, rakt till en bytesplats, säger studiens huvudförfattare Matthias Loretto, enligt Max Planck-institutet. Loretto, verksam vid Research Institute of Wildlife Ecology vid University of Veterinary Medicine Vienna och tidigare vid Max Planck-institutet, menar att fynden visar hur väl korpar använder sitt rumsliga minne. — Korpar kan täcka stora avstånd genom att flyga, och de verkar ha ett gott minne, så de behöver inte ständigt följa vargar för att dra nytta av rovdjuren, säger han.

Korparnas mentala karta

Forskarna beskriver beteendet som en slags mental karta över resurser. Korparna lär sig vilka typer av områden som oftast ger utdelning – exempelvis öppna dalbottnar där vargar har större chans att fälla bytesdjur – och återvänder till dessa platser även när de inte följer ett specifikt rovdjur. John M. Marzluff, professor vid University of Washington och medförfattare till studien, säger att korparna inte tycks vara bundna till en särskild vargflock. — Vår studie visar tydligt att korpar är flexibla när det gäller var de äter. De är inte bundna till en viss vargflock, säger han. I studien, som publiceras i tidskriften Science, medverkar förutom Max Planck-institutet även forskare från bland annat University of Washington, Senckenberg Biodiversity and Climate Research Centre och Yellowstone National Park. Forskarna betonar samtidigt att studien inte utesluter att korpar kan använda lokala ledtrådar, som vargarnas rörelser eller ljud, på kortare avstånd. Studien gäller också ett särskilt ekosystem under vinterförhållanden, och resultaten behöver därför tolkas med viss försiktighet. Fynden förändrar ändå bilden av samspelet mellan korpar och vargar. I stället för att bara agera opportunistiska följeslagare till rovdjur framstår korparna som strategiska födosökare med förmåga att minnas var i landskapet de tidigare hittat föda. https://www.youtube.com/watch?v=fpqZBDgK1q8

Danmarks ”ensammaste varg” väntas bilda familj

Jan Sundstedt — Fri, 01 May 2026 11:46:04 +0000

Efter nästan tio år på egen hand i norra Danmark har hanvargen fått sällskap. Nu väntas vargparet få valpar – vilket i så fall blir de första vargarna födda norr om Limfjorden på flera hundra år. Hanvargen, som kallas Danmarks ensammaste varg, har sedan 2017 rört sig ensam i området mellan Frederikshavn och Skagen längst upp på Jylland. Förra året observerades han tillsammans med en hona i Råbjerg-reviret, rapporterar DR. Enligt Peter Sunde, professor vid Institut for Ecoscience vid Aarhus universitet, talar det mesta för att vargparet snart får ungar. — Vargparet i Råbjerg-reviret har varit tillsammans i ett år nu, och då talar alla förhållanden för att de ska vara redo att få ungar inom de närmaste veckorna, säger Peter Sunde till DR. Om valpar föds blir det historiskt. Hittills har endast fyra vargar registrerats norr om Limfjorden, det sund som skiljer Nordjylland från resten av Jylland, och samtliga har vandrat in söderifrån.

Kan sprida sig i Nordjylland

Vargen återvände till Danmark 2012 efter mer än 200 år. Alla danska vargar lever i dag på Jylland, framför allt i den västra delen av halvön. Förra året registrerades 44 nya valpar i landet. Om vargparet i Råbjerg får valpar väntas de unga vargarna så småningom sprida sig till nya områden i Nordjylland. Samtidigt uppmanas fårägare i vargområden att skydda sina djur med vargsäkra stängsel.

Sveriges rovdjur mår bra – utom lodjuren

Jan Sundstedt — Fri, 03 Apr 2026 05:31:57 +0000

Björnar, lodjur, järvar och vargar befinner sig generellt i ett gott hälsoläge i Sverige, fastslår Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, i sin senaste rapport. Men skabb slår hårt mot landets lodjur. SVA ansvarar för att övervaka hälsan hos Sveriges stora rovdjur. Djur som hittas döda eller fälls under skydds- och licensjakt skickas till myndigheten, där prover tas och analyseras för att ge underlag åt förvaltning och forskning. Totalt landade 687 rovdjurskroppar eller kroppsdelar hos SVA under 2025 – fördelat på 434 björnar, 171 lodjur, 60 vargar och 22 järvar. Myndighetens samlade bedömning är att samtliga populationer mår bra överlag, meddelar SVA.

Lodjur hårdast drabbade av skabb

Skabb utgör det tydligaste hälsoproblemet bland de undersökta arterna. Lodjuren sticker ut – nio av 171 undersökta individer bar på rävskabb, och arten drabbas dessutom av öronskabb. Bland vargarna hade tre av 60 exemplar smittats. — Rävskabb hos lodjur har en tydlig negativ inverkan på hälsan och infektionen verkar ofta leda till svält och död. Rävskabb är vanligare i södra och mellersta Sverige, bland annat på grund av mildare klimat samt en högre rävtäthet, som bidrar till en ökad smittspridning, säger Emma Höök, biolog vid SVA.

Hälften av lodjuren bar på tarmparasiter

Bandmask eller spolmask hittades hos 86 av de 171 undersökta lodjuren – alltså varannat djur. Björnarna var betydligt mindre drabbade; bara fem av 434 individer hade tarmparasiter. Järven förefaller vara i det närmaste förskonad. — Tarmparasiter är särskilt vanligt hos lodjur, men förekommer väldigt sällan hos järv. Till skillnad från rävskabb verkar tarmparasiter inte ha någon större inverkan på djuret så länge det finns gott om mat och djuret inte drabbas av andra sjukdomar, säger Höök. Så länge lodjuret är i god kondition och har tillräckligt med föda bedöms parasiterna inte utgöra ett allvarligt hot – men kombinationen av matbrist och sjukdom kan snabbt ändra läget.

Fjällugglan får internationellt skydd av FN

Emil Fjellstedt — Mon, 30 Mar 2026 07:02:02 +0000

Fjällugglan har fått internationellt skydd genom FN:s konvention om migrerande arter. I Sverige klassades arten som regionalt utdöd redan hösten 2025. Beslutet fattades vid CMS COP15 i Campo Grande, Brasilien den 23–29 mars – FN:s toppmöte om skydd av djurarter som vandrar över landsgränser. Totalt 132 länder samt EU deltog i konferensen. Fjällugglan – välbekant för många som Harry Potter-filmernas trogna Hedvig – befinner sig i kris globalt. Internationella naturvårdsunionen IUCN klassar arten som sårbar med en uppskattad världspopulation på bara 14 000–28 000 individer, ett tal som fortsätter att sjunka. I Sverige är situationen än mer alarmerande. Hösten 2025 deklarerades fjällugglan som regionalt utdöd – inga observationer har gjorts sedan 2015 och häckning har inte konstaterats på mer än tio år. Det är en dramatisk förändring sedan 1970-talet, då flera hundra par häckade i de svenska fjällen. Fjällugglan var en av många arter som uppmärksammades i Rödlistan 2025. I grannlandet Norge är arten klassad som kritiskt hotad. Enligt nyhetsbyrån AFP har nästan hälften av alla arter som övervakas av CMS visat tecken på populationsnedgång, och nästan var fjärde art är hotad av utrotning. Förutom fjällugglan fick 39 andra arter bindande skydd vid konferensen, bland dem hammarhajar, geparden, randig hyena, europeiskt lodjur, jätteutter och europeisk ål. CMS-listningen innebär att de 132 signatärländerna nu förbinder sig att vidta konkreta skyddsåtgärder och samarbeta kring fjällugglornas livsmiljöer och migrationskorridorer. För en art som redan försvunnit som häckfågel i Sverige kan det internationella skyddet bli avgörande för om fjällugglan på sikt kan återetablera sig i Skandinavien.

Uppsalaforskare upptäcker ny fågelart i Japan

Markus Andersson — Mon, 23 Mar 2026 06:14:37 +0000

Forskare från bland annat Uppsala universitet har identifierat en helt ny fågelart i Japan – tokarasångaren. Arten har i decennier förväxlats med den nära besläktade izusångaren, men DNA-analyser och sång avslöjar att det rör sig om två skilda arter. Izusångaren (Phylloscopus ijimae) är en sällsynt flyttfågel med ett av världens minsta utbredningsområden: ögrupperna Izuöarna söder om Tokyo och Tokaraöarna, ungefär 100 mil sydväst om huvudstaden. Fågeln har länge betraktats som en enda art, men redan för ett decennium sedan visade DNA-analyser att populationerna på de två ögrupperna är markant skilda. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften PNAS Nexus.

Kryptisk art avslöjad

Analyser baserade på hela arvsmassan bekräftade att fåglarna på Tokaraöarna tillhör en helt egen art. Sångerna skilde sig dessutom markant åt – men utseendet är identiskt, ett fenomen som kallas kryptisk artbildning. Bakom studien står forskare från Uppsala och Göteborgs universitet tillsammans med kollegor vid två japanska institutioner. — Den nya arten är kryptisk, vilket innebär att den utseendemässigt inte skiljer sig från izusångaren. Det är DNA-analyser och skillnader i sång som visar att det rör sig om en egen art, säger Per Alström, professor vid Uppsala universitet. Tokarasångaren (Phylloscopus tokaraensis) beskrivs nu som ny för vetenskapen. Senast en ny fågelart konstaterades i Japan var 1981, då okinawarallen dokumenterades för första gången.

Rekommenderas klassas som sårbar

Båda arternas populationer är mycket små. Tokaraöarnas tolv öar är sammantaget mindre än Fårö, och tokarasångaren har bara iakttagits på fem av dem. Den låga genetiska variationen gör arterna känsliga för miljöförändringar och sjukdomar. Izusångaren klassas redan som sårbar av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Eftersom tokarasångaren är minst lika sällsynt rekommenderar forskarteamet att båda arterna övervakas och klassificeras som sårbara. — Genetiska metoder är avgörande för att avslöja dold biologisk mångfald i en tid av global biodiversitetskris, säger Per Alström.

Vem hoar i mörkret? Möt Sveriges ugglor

Redaktionen — Sat, 21 Mar 2026 07:21:53 +0000

Från den pyttelilla sparvugglan till den mäktiga berguven – Sverige är hem åt en hel familj ugglor. Under vårvintern är de som mest högljudda, och mörkret fylls av läten som inte liknar något annat. Möt arterna som hoar, viskar och skriker i den svenska natten. Det finns få naturupplevelser som kan mäta sig med att stå i en mörk skog och plötsligt höra ett ugglerop eka mellan träden. Spöklikt? Kanske. Men framför allt vackert – och just nu, under vårvintern, är ugglorna som mest högljudda. De ropar för att markera revir och locka partners, och det betyder att du har bästa chansen att höra dem. Allt du behöver är ett par öron och lite tålamod, rapporterar Land.se.

Kattuggla (Strix aluco) – den som bor närmast dig

[caption id="attachment_224907" align="alignnone" width="1170"] Foto: Andrey Gulivanov/CC BY 2.0[/caption] Detta är Sveriges vanligaste uggla och den som troligen redan bor i ditt kvarter. Kattugglan gillar bebyggelse och finns upp till mellersta Dalarna och Gästrikland. Den är nattaktiv, men sitter gärna i en gran tätt mot stammen om dagarna. Favoritmaten är smågnagare och fåglar, enligt Vildriket. Lätet är det klassiska – ett långdraget, klagande "hoooouh" som pausar, ger ett kortare svar på sig självt och avslutar med ett nytt djupt "hoooouh". Hörs på upp till två kilometers avstånd. Kattugglan är det vanligaste "hoandet" som vi människor hör.

Sparvuggla (Glaucidium passerinum) – lillebror i gänget

[caption id="attachment_224909" align="alignnone" width="1170"] Foto: Tomas Broucek/CC BY 4.0[/caption] Detta är Sveriges, och även Europas, minsta uggla, knappt större än en stare. Dess latinska namn betyder ordagrant: uggla liten som en sparv. Sex till sju mjuka "hjuk" i skymningen är allt du får – och de hörs knappt femhundra meter. Trots sin ringa storlek bor den i skogar från norra Skåne hela vägen till Lappland. Detta är en tuff liten rovfågel som ofta både anfaller och dödar fåglar som är större än sig själv, enligt Fågeln.se.

Pärluggla (Aegolius funereus) – den snabba ramsaren

[caption id="attachment_224913" align="alignnone" width="1170"] Foto: Christoph Moning/ CC BY 4.0[/caption] Näst minst bland de svenska ugglorna, men med ett läte som kompenserar: en snabb, tydlig ramsa av "på-på-på-på-på" som hörs hela tre kilometer bort. Lever i samma skogar som sparvugglan men har minskat kraftigt på senare år – men är dock fortfarande livskraftig i Sverige, enligt WWF. Pärlugglan är en strikt nattuggla och är därför svår att upptäcka.

Berguv (Bubo bubo) – flygande lejon

[caption id="attachment_224931" align="alignnone" width="1170"] Foto: Imran Shah/CC BY 2.0[/caption] Världens och därmed även Sveriges största uggla. Nordens svar på ett flygande rovdjur. Den kan bli mellan 60–75 cm lång, 59–73 cm hög och ha ett vingspann på 138-170 cm. Hos berguven är det monogami som gäller, åtminstone tills döden skiljer uggleparet åt - då kan ugglan para sig med någon annan. Berguven finns i hela Sverige men är ovanlig överallt. Gillar kust och skärgård och gör sig hörd med ett djupt, tvåstavigt "oo-hå" – på fyra kilometers avstånd bär bara första stavelsen. Imponerande nog.

Hornuggla (Asio otus) – den tålmodiga

[caption id="attachment_224918" align="alignnone" width="1170"] Foto: Marton Berntsen/CC BY-SA 4.0[/caption] Hornugglan nöjer sig med ett enda djupt och kort "oh" – och upprepar det var andra till tredje sekund. Tålmodigt. Ungarna kan under försommaren låta ”pzeei” eller ”pzieeh”, enligt Natursidan. Hörs på max en kilometer. Finns i hela landet utom fjällen och nordligaste Norrland.

Slaguggla (Strix uralensis) – trollhunden

[caption id="attachment_224919" align="alignnone" width="1170"] Foto: Andrey Gulivanov/ CC BY 2.0[/caption] Med det säreget rytmiska "vo-hå... voho åvo-ho" – nästan som en musikalisk fras – sticker slagugglan ut. Dess läte kan ofta förväxlas med en hund och därför har ugglan fått smeknamnet trollhunden, enligt Vildriket. Lever i skog från Värmland och Uppland norrut, men har de senaste åren ökat i söder samtidigt som den minskat i norr.

Hökuggla (Surnia ulula) – den som inte låter som en uggla

[caption id="attachment_224920" align="alignnone" width="1170"] Foto: BramtK/CC BY 3.0[/caption] Hökugglan verkar ha missat den klassiska ugglemallen helt. En lång, bubblande drill är vad du får. Bor i norra Värmland och norrut men kan vintertid dyka upp längre söderut – till förvirring bland fågelskådare med bestämda uppfattningar om hur en uggla borde låta. Dessutom väljer hökugglan att jaga på dagarna till skillnad från de flesta andra ugglor.

Jorduggla (Asio flammeus) – den enda flyttfågeln

[caption id="attachment_224921" align="alignnone" width="1170"] Foto: Stephan Sprinz/CC BY-SA 4.0[/caption] Ropar med djupa "po-po-po-po" under skymningsflykt över myrar och ängsmarker i norra halvan av Sverige. Jordugglan flyttar söderut över vintern och är inte tillbaka i Sverige förrän i april – den tycker inte om att stressa. Jordugglan är en nomad som ofta förflyttar sig tusentals kilometer för att leta lämplig häckningsplats. I en forskningsstudie, där man försökt reda ut hur arten lever sitt liv, konstaterar forskarna att en sammanfattning för jordugglans liv kan vara "res långt, föröka sig hårt, dö ung" - något som Natursidan skrivit om.

Lappuggla (Strix nebulosa) – den dova norrlänningen

[caption id="attachment_224922" align="alignnone" width="1170"] Foto: Kameron Perensovich/CC BY-SA 2.0[/caption] Lappugglan är en av Sveriges största ugglor. En norrländsk specialitet med dov, pumpande "bvo bvo bvo" som knappt hörs fyrahundra meter bort. Anspråkslös i lätet, mäktig i utseendet. Har på sistone spridit sig söderut till norra Svealand. Den är en mästare på att flyga ljudlöst och kan därmed överraska sina byten.

Tornuggla (Tyto alba) och fjälluggla (Bubo scandiacus) – de försvinnande

[caption id="attachment_224923" align="alignnone" width="640"] Tornuggla och fjälluggla. Montage. Foto: Caroline Legg, GT1976/CC BY-SA 4.0[/caption] Dessa två delar samma öde: ingendera häckar längre regelbundet i Sverige. Tornugglan – med sitt gurglande, skräckinjagande skrik – hade sin senaste kända häckning 2003 och dyker bara upp sporadiskt i sydligt jordbrukslandskap. Fjällugglan håller till på fjällhedar ovanför trädgränsen och låter med ett djupt "gåh" som hörs tre kilometer bort, men de flesta år sker ingen häckning alls. Att stöta på någon av dem är numera något alldeles särskilt.

Kampanj ska minska djurolyckor orsakade av skräp

Emil Fjellstedt — Thu, 19 Mar 2026 06:45:52 +0000

35 miljoner skräpföremål slängs på marken i Sverige varje vecka. Håll Sverige Rent lanserar nu projektet "Fan-tass-tiska perspektiv" som sätter djurens skräpskador i centrum. Igelkottar med skärsår, hundar med trampdyneskador, kor som dör av metallskräp – listan över djurskador från nedskräpning är lång. Nästan var fjärde fågelholk i Sverige innehåller skräp som blockerar eller hotar fågelungar. I landets hushåll lever 800 000 hundar och 1,5 miljoner katter som dagligen rör sig i skräpdrabbade miljöer. — Plast är särskilt problematisk då den är långlivad i naturen. Plast kan kväva, ge skärskador eller göra så att djur fastnar, säger Eva Blidberg, sakkunnig på Håll Sverige Rent, till Land.se. Metallskräp på åkrar utgör en särskild fara – kor och hästar som råkar svälja vassa metallbitar riskerar livet, och skadorna upptäcks ofta inte förrän det är för sent. Inom projektet ska man bland annat använda AI-teknik och kameror för att dokumentera hur skräp påverkar djurens vardag samt upprätta ett särskilt idélabb för att hitta lösningar på hur skadorna kan minska. Kampanjen "Fan-tass-tiska perspektiv – ett djuriskt skräpupprop", som finansieras av Postkodlotteriet med försäkringsbolaget Svedea som partner, löper under 2026–2028 med målet att minska skräprelaterade djurolyckor med 10 procent. Ambitionen är också att öka kunskapen om nedskräpningens konsekvenser med 20 procent bland försäkringskunder och 5 procent hos allmänheten.