Arnold Schwarzenegger – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sun, 25 Jan 2026 07:56:06 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Arnold Schwarzenegger – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 ”The Terminator” – en framtidsvarning som bara blivit mer sann https://nyadagbladet.se/recensioner/the-terminator-en-framtidsvarning-som-bara-blivit-mer-sann/ Sat, 22 Nov 2025 15:33:17 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=217085 The Terminator av en sorts domedagsrealism som få andra 80-talsfilmer kan matcha. Och vilken samtidsklang den fått. När filmen hade premiär 1984 var AI fortfarande något som mest existerade i forskningsartiklar och datorspel med EGA-grafik. Idag pratar vi om autonoma vapensystem, maskininlärning som styr samhällsprocesser och algoritmer som kartlägger våra liv med en nitiskhet som skulle få till och med Skynet att rodna. Plötsligt känns inte Camerons mörka framtid som science fiction, utan mer som en klocka som tickar betydligt snabbare än vad som kanske är hälsosamt för oss människor. Idén till filmen föddes emellertid inte i ett konferensrum utan i en mardröm. James Cameron låg 1981 sjuk i en billig hotellsvit i Rom under slutfasen av kalkonen Piranha II: The Spawning. Med hög feber drömde han om en metallisk figur som reste sig ur elden — en robot, avskalad från kött, krypande genom rök och skugga med ett köksknivsliknande vapen i handen. Efter att han vaknat upp ritade han snabbt ned bilden och insåg att han hade hittat ett embryo till en unik berättelse. Ur denna feberglimt såg The Terminator sedermera dagens ljus: en maskin skickad genom tiden, lika obönhörlig som drömmen som gav den liv. [caption id="attachment_217116" align="alignnone" width="640"]James Cameron Arnold Schwarzenegger James Cameron och Arnold diskuterar en kommande scen i "The Terminator". Foto: Imdb.[/caption]

Los Angeles, 1984

Kyle Reese (Michael Biehn), en krigstrött men beslutsam soldat från en framtid i ruiner, skickas tillbaka i tiden till Los Angeles för att skydda den unga Sarah Connor (Linda Hamilton). Samtidigt anländer en nästintill ostoppbar cyborgmördare – The Terminator, modell T-800 (Schwarzenegger) – programmerad att döda Sarah Connor innan hon hinner föda den son som i en nära framtid kommer att leda upproret mot Maskinerna i kölvattnet av en stundande kärnvapenapokalyps. En intensiv och skräckfylld katt-och-råtta-jakt genom Los Angeles tar snart vid. Skottlossningar, förklädnader och farliga flyktscener växlar med korta andningshål där mänskliga band hinner knytas. Terminatorn är en kall och effektiv jaktmaskin, samtidigt som Reese och Sarah kämpar för att överleva och förstå varför de är utvalda. I det mörka och dystopiska Los Angeles växer spänningen, och varje steg de tar kan vara det sista... [caption id="attachment_217125" align="alignnone" width="640"]The Terminator Sarah Connor (Linda Hamilton) och Kyle Reese (Michael Biehn) i en sällsynt lugn stund i "The Terminator". Foto: Imdb.[/caption]

Arnold som dödsmaskin – ett av filmhistoriens smartaste rollval

Det är lätt att bli blind för hur genialt det faktiskt var att låta Arnold Schwarzenegger spela T-800. En roll som Arnold först tvekade inför, då tanken initialt var att han skulle gestalta motståndsrörelsens Kyle Reese. James Cameron insåg dock efter lite betänketid det numera självklara: att Arnolds fysik, röst och orubbliga mimik inte bara var en styrka – den var perfekt för rollen som Terminatorn. Vi bör dessutom vara Arnold evigt tacksamma för att han lyssnade på Cameron och tackade ja till rollen. Vi slapp då nämligen att se O.J. Simpson som T-800, vilket – tro det eller ej – var ett tilltänkt val för rollen som Terminatorn. Det är en roll där bristen på mänsklighet blir själva poängen. Ingen ironi, ingen charm, bara en mekanisk framåtrörelse, likt en modern Michael Myers i läderjacka och Nike-sneakers. Hade man idag försökt skriva den rollen till någon annan än Arnold hade det sannolikt fallit platt. Men det är inte bara stjärnan som bär upp filmen. Michael Biehn levererar som Kyle Reese en sorts desperat, sliten soldatintensitet som får berättelsen att kännas realistisk och brutal. Han är trasig, modig och uppgiven på samma gång – och när han pratar om framtiden låter det inte som exposition, utan som minnen han helst hade velat glömma. Linda Hamilton är dessutom långt ifrån en skräckfilms- eller thrillerschablon. Hennes Sarah Connor är en helt vanlig person som kastas in i ett öde hon aldrig bett om, och Hamilton lyckas balansera sårbarhet med ett spirande stål som senare ska blomma ut i T2:s ikoniska krigarmamma. [caption id="attachment_217126" align="alignnone" width="640"]The Terminator Arnold Schwarzenegger "Nice night for a walk..." säger T-800 till en trio förvånade ynglingar i den mörka Los Angeles-natten, i "The Terminator. Foto: Imdb.[/caption]

James Cameron visar sin talang

Cameron och Gale Anne Hurd knåpade ihop ett manus som egentligen inte borde fungera: sci-fi, thriller, action, tidsparadox, romantik och lite skräckfilm ovanpå det. Men det fungerar — och det gör det just för att Cameron regisserar med total kontroll. Tempot är föredömligt, berättelsen har inga döda punkter, och filmen har en märklig förmåga att hålla sig inom ramarna för sin låga budget utan att någonsin kännas billig. Cameron finkalibrerar tempot som en ingenjör: snabba skiftningar mellan jakt, andhämtning och återhämtning, för att sedan kasta både karaktärer och publik rätt in i nästa prövning. Det är också en film som har mycket mer gemensamt med slasherklassiker som Halloween och Fredag den 13:e än vad man först kanske tänker på. Terminatorn är i grunden en oförtröttlig slasherfigur: den jagar, den dyker upp där man minst anar det och den kan inte stoppas med vanliga metoder. Hade T-800 burit mask istället för solglasögon hade den passat rakt in i Haddonfield eller Camp Crystal Lake. [caption id="attachment_217141" align="alignnone" width="640"]The Terminator Arnold Schwarzenegger Cyborgen T-800 är, likt Michael Myers och Jason Voorhees, obeveklig och ostoppbar i... "The Terminator". Foto: Imdb.[/caption]

Effekterna – kreativa, hårda och charmigt mekaniska

Trots sin begränsade budget lyckades Cameron skapa en framtidsvärld och en robotfiende som känns mer fysiska än mycket av dagens CGI-översvämmade blockbusters. De stop motion-sekvenser som används för att gestalta den skelettlika T-800-modellen har en skavande, metallisk känsla — nästan som om den där lilla ryckigheten i rörelserna gör roboten ännu mer kuslig. Det är något med verkliga modeller, verkliga explosioner och verklig svett på skådespelarnas pannor som aldrig riktigt går att ersätta. Brad Fiedels pulserande, dunkande ledmotiv är dessutom halva filmens själ. Det är industriellt, hotfullt, men samtidigt oväntat melankoliskt. Som om även musiken säger: "Det här kommer inte sluta väl." När The Terminator hade premiär 1984 var den långt ifrån den självklara klassiker vi betraktar den som idag. Många kritiker blev positivt överraskade, då många förväntade sig ett billigt B-actionprojekt, men fick istället en smart, mörk och nervig sci-fi-thriller. Publiken tog den till sig ännu snabbare, och filmen blev raskt en word-of-mouth-succé på biograferna under vintern och våren 1984/1985. Arnold Schwarzenegger cementerade sin stjärnstatus och James Cameron betraktades plötsligt som en regissör att räkna med. Filmen blev, på gott och ont, dessutom startskottet för en av Hollywoods mest framgångsrika franchiser.

Fenomenet som skapade en franchise

Att 1991 års uppföljare Terminator 2: Judgment Day på ett flertal punkter lyckades överträffa originalet är närmast obegripligt och ett kvitto på Camerons unika fingertoppskänsla. The Terminator är dock fundamentet — franchisens DNA. Allt från tidsparadoxen till det ödesmättade talet om "no fate but what we make for ourselves" har sin rot här. Det är lätt att återvända till "T2" om och om igen, men det är i originalet man finner den råa energin och mörka tonen som gör hela sagan möjlig. Den tredje och James Cameron-frånvarande filmen, Terminator 3 (2003), må besitta viss "guilty pleasure"-charm, och 2009 års Terminator Salvation ska ha beröm för att bredda storyn. Allt annat nonsens som sett dagens ljus kan man med fördel missa, alternativt bränna på bål, då dessa filmer inte bara förstör originalhandlingen utan dessvärre också besudlar de två första filmerna. The Terminator är en film man med fördel kan återvända till. Dels för att den fortfarande är renodlad, pulshöjande underhållning i sitt mest koncentrerade 80-talsdestillat – dels för att den bjuder på en tidig, kusligt träffsäker dystopisk varning om vad som händer när mänsklighetens uppfinningsrikedom springer ifrån vårt eget omdöme. Det är få filmer som lyckas vara lika tidlösa som de är profetiska, men Camerons stenhårda vision hör till undantagen. En klassiker som bara blir skarpare ju längre tiden går. För den som föredrar fysisk media kan man med fördel här välja utgåva. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ.   Jan Sundstedt]]> Israels penningmaskin https://nyadagbladet.se/kultur/israels-penningmaskin/ https://nyadagbladet.se/kultur/israels-penningmaskin/#comments Thu, 16 Nov 2017 10:35:47 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=44192 Stjärnorna trädde fram i Hollywood den 2 november, eller åtminstone somliga av dem gjorde det. Galamiddagen firade Israels försvarsmakt (IDF) och samlade in pengar för att stödja dess verksamhet i själva Israel och på den ockuperade Västbanken. Den organisation som hyllades med festen var Israels försvarsmakts vänner (Friends of the Israel Defense Forces, FIDF), som har fjorton regionkontor i Förenta staterna och verkar enligt slagordet ”Deras uppgift är att sköta om Israel. Vår uppgift är att sköta om dem.” Bland de närvarande märktes Arnold Schwarzenegger och skådespelaren Gerald Butler. För underhållningen stod sångaren Seal. Hollywoods judiska överklass var tätt packad på golvet, käket var strängt kosher och miljardärerna tävlade om vem som kunde skänka mest till ett dylikt värdigt ändamål. De 1200 närvarande på Beverly Hilton Hotel donerade rekordsumman 53,8 miljoner dollar. Oracles grundare Larry Ellison ledde flocken med ett bidrag på 16,6 miljoner dollar. Den israeliske mediamagnaten Haim Saban, Hillary Clintons frikostigaste gynnare, tjänstgjorde som värd för evenemanget och donerade fem miljoner dollar. För två veckor sedan ordnades en liknande sammankomst med 1200 deltagare i staden New York. Den fick namnet ”En kväll för hjältar”. Där deltog den störste donatorn till det republikanska partiet, kasinomagnaten Sheldon Adelson, och insamlades 35 miljoner dollar, varav sju miljoner kom från Adelson själv. Enligt uppgift satt FIDF på 190 miljoner dollar i bidrag för året redan före evenemangen i Hollywood och New York. [caption id="attachment_44207" align="aligncenter" width="640"] Kiss-sångaren Gene Simmons, född i Haifa, Israel, medverkade under galan till insamlingen. Foto: Shahar Azran/FIDF/CC BY-NC-ND 2.0[/caption] Donationer till FIDF är skattefria, och organisationen är registrerad hos Förenta staternas finansdepartement som en icke-vinstdrivande utbildnings- och välgörenhetsorganisation enligt paragraf 501(c)3. Man kan nog fråga hur det kommer sig att amerikanska skatte­betalare skall understödja en främmande militär organisation, som regelbundet står anklagad för krigsförbrytelser i sin pågående brutala och folkmordsartade ockupation av Västbanken och östra Jerusalem. Man kan också undra hur det kommer sig att en organisation som fortsätter en militär ockupation i strid med flerfaldiga FN-resolutioner, vilka stötts av Washington, får något slags skattebefrielse över huvud taget. Och slutligen kan man med fog fråga sig varför en organisation som redan erhåller drygt 3,8 miljarder dollar årligen direkt från Förenta staternas finansdepartement, behöver ännu mer pengar för att, som det påstås, skänka sina soldater detta livets goda. Svaret på alla dessa frågor torde bli att judisk makt i Förenta staterna förmår detta att ske. Men i all synnerhet är det judiska pengar som gör det, eftersom kontanter på bordet ger tillgång både till medierna och till de människor som betyder något i Washington. En sluten krets av miljardstarka oligarker, däribland Saban, Ellison och Adelson, liksom Paul Singer och Bernard Marcus, stöder omedelbart organisationer som FIDF liksom viktigare proisraeliska grupper såsom Foundation for Defense of Democracies, America Israel Public Affairs Committee (AIPAC), Washington Institute for Near East Policy, Anti-Defamation League och Jewish Institute for National Security of America. Dessa miljardärer är inte blyga med var de har sin lojalitet, när de som Saban gör skryter med att vara en ”enfrågekille” och att frågan är Israel. Adelson har uttalat att han önskat att han hade tjänstgjort i Israels armé i stället för i Förenta staternas militär och att han vill att hans son som vuxen blir ”en prickskytt i IDF”. Båda har offentligt förespråkat att bomba Iran. I Adelsons fall skulle bomben vara ett kärnvapen. Ibland är både ändamålet att stödja Israel och själva det finansiella stödet avsiktligt dolda, som i fallet med det nyligen igångsatta Iranfientliga Philos-projektet ”Kristet engagemang i Mellanöstern”, vilket finansierats av Singer. Miljardärerna donerar även direkt till politikers kampanjer och stöder projekt inbegripna i att ombesörja budskap, som används för att rättfärdiga proisraelisk politik i kongressen och massmedierna. [caption id="attachment_44213" align="aligncenter" width="640"] De starka banden mellan USA och Israel har uppfattats som en fråga som inte får ifrågasättas. Foto: Shahar Azran/CC BY-NC-ND 2.0[/caption] Mycket av den nu pågående hetsen för att ”göra något” åt Iran kommer till exempel från dessa grupper och medietillgångar. Det amerikanska biståndet till Israel har i själva verket blivit något som icke kan ifrågasättas och något liknande gåsen som fortsätter att lägga guldägg. Den verksamhet som bedrivs av ”lobbyn”, allmänt betraktad som den starkaste stämman i Washington vad gäller utrikespolitik, föranledde professorerna Stephen Walt och John Mearsheimer att fråga, ”Varför har Förenta staterna varit villigt att åsidosätta sin egen säkerhet … för att främja en annan stats intressen? [Ingen] förklaring kan lämnas på den anmärkningsvärda omfattningen av det materiella och diplomatiska stöd som Förenta staterna ger.” De anmärkte att ”Andra särskilda intressegrupper har lyckats snedvrida utrikespolitiken, men ingen lobby har lyckats omdirigera den så långt från vad nationens intresse skulle förorda, samtidigt som den övertygar amerikanerna om att Förenta staternas intressen och ett annat lands – i detta fall Israels – intressen är i grund och botten identiska.” De pengar som judiska oligarker skänker Israel har visat sig bli en god investering, så att de avkastar miljarder för insatta miljoner. Sedan staten Israel grundades år 1948, har den enligt kongressens forskningstjänst varit ”den sammantaget största mottagaren av Förenta staternas utrikes bistånd sedan andra världskriget”. Förenta staterna har försett Israel med 233,7 miljarder dollar, omräknade efter inflation, från och med år 1948 till slutet av år 2012, uppger den israeliska tidningen Haaretz. De 38 miljarder dollar på tio år i militärt bistånd, som president Obama lovade Israel i september 2016, är långt mindre än vad Israel faktiskt får av Förenta staternas finansdepartement och från andra källor, däribland gåvor från kongressen. För att anföra bara ett exempel i närtid kan man nämna att kongressledamoten Alcee Hastings i september föreslog ett tillägg till ett lagförslag som skulle ge 12 miljoner dollar för att hjälpa Israels etiopiska judar att bosätta sig i landet. Senator Lindsey Graham (republikan från Syd-Carolina) sade under den senaste diskussionen om lagstiftning rörande bistånd till Israel att de 38 miljarderna borde betraktas som ett minimibelopp och att kongressen borde godkänna ytterligare anslag till Israels försvar allteftersom behoven uppstod. Vid sitt senaste sammanträde i mars 2017 tillkännagav AIPAC den senaste oväntade skänken från Amerika, varvid man applåderade ”Förenta staternas representanthus för att avsevärt ha ökat sitt stöd till det amerikansk-israeliska samarbetet om missilförsvar i lagförslaget om försvarsanslag för budgetåret 2017. Representanthuset anslog 600,7 miljoner dollar för de amerikansk-israeliska missilförsvarsprogrammen.” Och historien om dylik specialfinansiering av israelanknutna projekt är lång. Missilförsvarssystemet ”järnkupolen” (Iron Dome) finansierades till större delen av Förenta staterna och till en kostnad av mer än en miljard dollar. På 1980-talet finansierade Washington programmet för utvecklandet av det israeliska jaktplanet Lavi, som kostade de amerikanska skattebetalarna två miljarder dollar, innan det avbröts på grund av tekniska och andra problem. Det ingick i amerikanska försvarsdepartementets program om 5,45 miljarder dollar för finansiering av allsköns israeliska vapenprojekt till och med år 2002. Hur Israel får pengar från Förenta staternas finansdepartement är i själva verket ett ganska invecklat och för den amerikanska allmänheten inte särskilt genomskinligt förfarande, som går långt utöver den check på 3,8 miljarder dollar som överlämnas vid det nya budgetårets början den 1 oktober. Även denna check, som biståndsmottagaren Israel är ensam om att få som en klumpsumma årets första dag, manipuleras för att avkasta ytterligare vinst. Vanligen återinsätts beloppet omedelbart hos Förenta staternas finansdepartement, som då på grund av att det opererar med ett underskott, lånar pengarna mot ränta som departementet betalar alltmedan israelerna tar ut den. Denna räntebetalning kostar de amerikanska skattebetalarna uppskattningsvis ytterligare 100 miljoner dollar per år. Israel har också varit skickligt på att använda ”lånegarantier”, en sak som kan ha bidragit till president George H.W. Bushs fall. Verkligheten är att dessa lån, vilka totalt uppgår till 42 miljarder dollar, aldrig återbetalas av Israel. Detta innebär att Förenta staternas finansdepartement betalar notan vad avser både kapitalet och räntan, ett slags ytterligare bistånd. Bush-erans lån uppgick till tio miljarder dollar. Försvarsdepartementets projekt för samproduktion, preferensavtal, ”skrotning” eller ”överföring till överskottslager” av användbar utrustning, som sedan överlämnas till IDF, liksom framskjuten utplacering av militär hårdvara på en israelisk bas, är avsevärda förmåner för Israel. Mycket av detta bistånd hålls dolt för insyn. [caption id="attachment_44214" align="aligncenter" width="640"] Amerikanska skattebetalare har tidvis stått för merparten av Israels försvarsbudget. Foto: Scally/FIDF/CC BY-NC-ND 2.0[/caption] I september år 2012 medgav Israels förre överbefälhavare general Gabi Ashkenazi vid en konferens att amerikanska skattebetalare åren 2009–2012 hade betalat mer av hans lands försvarsbudget än israeliska skattebetalare gjort. Dessa uppgifter har ifrågasatts, men faktum kvarstår att en avsevärd andel av Israels medel för militärutgifter kommer från Förenta staterna. Det är för närvarande mer än 20 procent av den totala budgeten om 16 miljarder dollar, specialanslagen oräknade. Genom att bevilja skattebefrielse understöder Förenta staternas regering även den strävan som samordnas för att ge Israel ytterligare bistånd. I likhet med FIDF är de flesta organisationer och stiftelser, som rimligen kunde betraktas som aktiva delar av Israellobbyn, i allmänhet registrerade hos finansdepartementet som skattebefriade stiftelser. I ett anförande under en konferens om Förenta staterna och Israel den 24 mars förklarade Grant Smith hur den bredare Israellobbyn använder dessa lagliga möjligheter: ”Nyckelorganisationer i Förenta staterna omfattar American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), American Jewish Committee (AJC), Zionist Organization of America (ZOA) och Anti-Defamation League (ADL). Ytterligare hundratals, däribland ett litet antal evangelikala kristna organisationer, fyller funktioner inom ett vidsträckt ekosystem som kräver villkorslöst amerikanskt stöd för Israel. År 2012 hade den icke-vinstdrivande grenen av Israellobbyn intäkter på 3,7 miljarder dollar. Den siktar på att nå beloppet 6,3 miljarder år 2020. Sammantaget hade den 14 000 anställda och hävdade sig ha 350 000 volontärer.” De 3,7 miljarder dollar som samlades in år 2012 omfattar inte de miljarder i privata donationer som går direkt till Israel, inte heller de ytterligare miljarder som betraktas såsom ”religiösa skattebefriade donationer” till grupper som inte alls är registrerade. Det förekommer också att bidrag skickas raka vägen till olika slags stiftelser i Israel, vilka själva ofta är registrerade som välgörenhetsorganisationer. År 2014 undersökte tidskriften Forward 3600 judiska skattebefriade välgörenhetsstiftelser och fastställde att de hade nettotillgångar om 26 miljarder dollar, 12–14 miljarder dollar i årliga intäkter och ”riktade den största delen av [sina] donerade dollar till Israel”. Forward tillade att det är ”en apparat som massivt gynnas av Förenta staternas federala regering och många delstatsregeringar och lokala styrelser i form av hundratals miljoner dollar i offentliga bidrag, miljarder i skatteavdragsgilla donationer och ytterligare miljarder i programavgifter, som betalas med offentliga medel.” Pengar är ju utbytbara, och somliga amerikanska judar har förvånats, när de fått veta att de donationer de förutsatt vara avsedda för välgörande ändamål i Israel i stället förbrukats till att bygga ut de olagliga bosättningarna på Västbanken, ett syfte som de ibland inte stöder. Donald Trumps svärson och rådgivare Jared Kushner har en släktstiftelse som gjort donationer till Israel, däribland finansierat bosättningar på Västbanken, vilket är otillåtet enligt amerikansk lag. Samma sak har även USA:s ambassadör i Israel David Friedman gjort. Israel gynnas även på andra sätt, ofta genom kongressens lagstiftande åtgärder. Det åtnjuter frihandel och även preferenshandel med USA och har ett handelsöverskott på nio miljarder dollar per år. Dess företag och statliga organisationer kan utan inskränkningar delta i upphandling för amerikanska försvars- och säkerhetsprojekt – ett privilegium som normalt beviljas bara länder som är NATO-medlemmar. Dess största försvarsföretag Elbit erhöll nyligen ett mångmiljonkontrakt för att tillämpa teknik på att försvara amerikanska stridsvagnar. Detta var ett förstklassigt exempel på hur amerikanskt bistånd understöder ett israeliskt industriföretag, som sedan konkurrerar direkt med amerikanska företag så att arbetstillfällen i USA går förlorade. Och överföringen av offentliga penningmedel till Israel är vanlig även på delstatlig och lokal nivå. Somliga delstaters finansmyndigheter och pensionsfonder har köpt israeliska statsobligationer, vilket är en dålig investering och utsätter pensionärerna för risker, då dessa obligationer måste behållas till förfallodagen och därför inte har någon andrahandsmarknad och saknar likviditet. För bara litet mera än ett halvår sedan köpte delstaten Ohios finansmyndighet israeliska statsobligationer för rekordbeloppet 61 miljoner dollar. Ohios finanschef Josh Mandel medgav att köpet gjordes som reaktion på rörelsen för bojkott, avinvestering och sanktioner mot Israel, vilket innebär att Ohios skattebetalare intet ont anande måste deltaga i ett riskfyllt investeringsprogram som huvudsakligen är ägnat åt att straffa kritiker av Israel. Föga förvånande är Mandel knappast opartisk ifråga om Israel. Han var medlem av AIPAC medan han studerade vid Ohio State University, och talade vid organisationens policykonferens år 2008 i Washington. Efter att ha brännmärkt Iran sade han, ”Israel är vår bästa vän och allierad i Mellanöstern och det är viktigt att vi behåller ett starkt och varaktigt förhållande till dem.” Åttio andra delstatliga och lokala pensionsfonder för anställda samt finansfonder har enligt uppgift köpt dylika obligationer. Förenta staternas och Israels bilaterala förhållande har varit en dyr affär för amerikanerna, likväl ännu ett exempel på hur det som uppfattas såsom behov hos en ”allierad” till Förenta staterna har företräde framför verkliga nationella intressen. Tiotals miljarder dollar behöver inte nödvändigtvis förbrukas på att blidka ett rikt främmande land och dess mäktiga inhemska lobby eller för att tillfredsställa miljardärer, som oljar lagren för att hålla Israels penningmaskin i gång.   Philip Giraldi]]> https://nyadagbladet.se/kultur/israels-penningmaskin/feed/ 1