Alien – Nya Dagbladet

”ALIEN: Earth” – när den ursprungliga skräcken landar på hemmaplan

Jan Sundstedt — Tue, 12 Aug 2025 15:12:13 +0000

Sedan Ridley Scotts mästerverk Alien år 1979 skickade rysningar genom biosalongerna har franchisen gång på gång försökt återskapa samma stämning av klaustrofobisk skräck, industriell realism och existentiell oro. I höst tar berättelsen ett nytt steg – eller snarare ett nytt avstamp – med tv-serien ALIEN: Earth. Serien, skapad av Noah Hawley (Fargo, Legion) och med Ridley Scott som producent, utspelar sig år 2120 – två år före händelserna ombord på det till undergång dömda lastfartyget Nostromo från originalfilmen. För första gången i franchisens historia utspelar sig större delen av handlingen på vår egen planet. Främmande livsformer är med andra ord inte längre en myt i avlägsna kolonier utan ett högst närvarande hot mot mänskligheten. Intrigen tar sin början när rymdskeppet Maginot kraschar på Jorden, och ombord finns spår av något som varken bör eller får hamna i fel händer. Wendy (Sydney Chandler) och en specialstyrka skickas för att säkra situationen – men snart står det klart att kampen inte bara gäller fysisk överlevnad utan även mot de megaföretag och maktstrukturer som gärna tar kontroll över det okända – oavsett riskerna. Bland seriens mest excentriska inslag finns Boy Kavalier (Samuel Blenkin) – en barfota miljardär och ledare för Prodigy Corp, som i sin jakt på biologisk makt har utvecklat syntetiska hybridmänniskor, kallade "Lost Boys". Hans mål är att tämja det utomjordiska hotet och använda det för egen vinning.

Alien: Earth The Alien universe is about to land on TV for the first time. From creator Noah Hawley, this new chapter brings the horror home to Earth.
Premieres August 12 on FX & Hulu (US) and August 13 on Disney+ internationally #AlienEarth #Alien #SciFi #horror pic.twitter.com/d9g8y1wC7i — Popcorn - Film & TV Guide (@PopcornFTG) August 11, 2025

Fyra nya hot – och en välbekant mardröm

ALIEN: Earth introducerar fyra helt nya utomjordiska arter, designade med omsorg för att komplettera – inte konkurrera med – den ikoniska xenomorfen. Hawley har betonat att han inte velat skapa en "godispåse av alienliv" utan istället bibehålla den långsamma, nervslitande uppbyggnaden som gjorde originalet så effektivt. Tidiga recensioner beskriver serien som en återgång till Alien-mytosens kärna: långsamt växande obehag, realism i produktionsdesignen och en närmast påtaglig känsla av fara. Här finns också den sociala och politiska nerv som präglat de bästa delarna av franchisen – från klassmotsättningar och företagsintriger till frågan om vad det egentligen innebär att vara människa när teknologin suddar ut gränserna.

Premiär och förväntningar

De två första avsnitten släpps den 12 augusti på FX och Hulu i USA (13 augusti på Disney+ internationellt), följt av veckovisa avsnitt fram till säsongsfinalen i oktober. För många fans – särskilt de som hållit fast vid hoppet om en ny riktig fullträff – är detta kanske det närmaste vi hittills kommit originalfilmens kombination av ren skräck och djup tematik. Efter år av filmer och spin-offs med varierande kvalitet och försök att blanda action med skräck, ser ALIEN: Earth ut att på allvar våga återvända till mörkret – och påminna oss om varför vi en gång blev rädda för att något skulle höra oss skrika i rymden. Den här gången behöver vi inte ens lämna planeten...

Bästa ”Alien”-filmen på länge vill lite för mycket

Jan Sundstedt — Thu, 22 Aug 2024 15:15:30 +0000

Nu har så Alien: Romulus haft premiär med tillhörande skyhöga förväntningar. Från början tänkt att visas enbart på streamingplattformar men efter övervägande samt insisterande från filmmakarna ändrade filmbolaget åsikt, höjde budgeten, och släpper således än en gång lös universums läbbigaste varelser på vita duken. Min kärlek och lojalitet till Ridley Scotts klassiker från 1979 samt 1986 års berg- och dalbaneuppföljare signerad James Cameron är ingen hemlighet, så en har genom åren lärt sig att tona ner förväntningarna på uppföljarna till båda dessa fullträffar. Man vet aldrig vad man får men allt som oftast har uttåget från biografen varit mer gamnacke än frivolter av lycka. Uppfriskande då att Alien-fan-boy-tillika-regissör Fede Alvarez (The Evil Dead, 2013), tillskott till serien levererar ett fullt godkänt resultat. Emellanåt och utifrån vissa aspekter rentav en Väl Godkänd slutprodukt. Filmen är vare sig prequel, sequel eller reboot utan vi får uppfinna ett nytt begrepp för att försöka kategorisera ”Romulus” – ’midquel’ eller ’inbetweenmovie’. En liknelse skulle kunna vara "Star Wars: Rogue One".

I rymden kan ingen höra Gen-Z skrika...

Filmen inleder - minus en kort prolog som inte ska avslöjas - på Weyland-Yutani-kolonin "Jackson's Star", en avlägsen och ogästvänlig gruvkoloni på en likaledes ogästvänlig planet (tänk Aliens och "Hadley's Hope"). Kolonin präglas av hårda arbetsförhållanden som mer kan beskrivas som slavarbete än 'den svenska LO-modellen'. Vi möter här en grupp om sex stycken Gen-Z-arbetare som inget hellre vill än att lämna eländet i den monotona och riskfyllda tillvaron bortom kolonins klaustrofobiska gränser. När de får reda på att ett övergivet rymdskepp ligger i omloppsbana ovanför planeten, väcks deras nyfikenhet och längtan efter (mer) frihet. Gruppen bestämmer sig för att försöka nå stationen, lockade av rykten om att det kan innehålla det drivmedel och andra förnödenheter som behövs för att klara den sju år långa resan till närmaste icke-Weyland-Yutani-öronmärkta planet, en resa som är busungarnas motiv för att söka nå farkosten. När de stiger ombord på den mörka och mystiska skutan, fyllt med ekon från en okänd katastrof, upptäcker de snart att det inte är så övergivet som de trott. Någonting är fel, fruktansvärt fel... [caption id="attachment_186243" align="alignnone" width="640"] Övergivna rymdskepp lämnas bäst ifred i "Alien: Romulus". Foto: Imdb/20th Century Fox Studios[/caption]

Nostalgin tillbaka

Det finns en hel del att glädjas åt i Alien: Romulus. Filmen är inte den femetta näst efter skivat bröd, som det på internet målats upp av fans och kritiker, men som helhet betraktat är den, i alla fall efter en initial sittning, inte dum alls utan tvärtom riktigt bra. Estetiken, det vill säga fotot, scenografin, dekor, kulör, prylar och mojänger, med mera, är en fröjd för det analoga retroögat. De som hållit tummarna för att filmen (som utlovat) i ton och stil skulle trogen firma Alien/Aliens blir inte besviken. Kombinerat med drag av ”Blade Runner” blir filmens utseende en smärre triumf. Monitorerna ser precis ut som 1979/1986 och filmens ljuddesign kommer med tillhörande ’blip-blop-tugga-tugga-blärp”. Underbart och härligt, med andra ord. De analoga specialeffekterna fungerar alldeles ypperligt och torde inte göra någon besviken. Rymdskepp, facehuggers och xenomorphs ser mer levande ut på länge. Män i kostymer sammansmälter på ypperligt sätt med de datoranimerade effekterna som trots allt finns. Det går således att 2024 göra finfina effekter med hjälp av lera och ståltråd. Here is wisdom! Gen Z-skådespelarna har fått viss kritik för att i filmen göra korkade val och fatta hjärndöda beslut, och så kan man absolut tolka det. Å andra sidan är det, enligt Fede Alvarez, det som är meningen. Unga gör ungas gärning, kan man kanske sammanfatta hur Fede Alvarez här tänkt. Protagonisterna är inga erfarna lastbilschaffisar i 40-årsåldern eller stenhårda colonial marines utan unga och oerfarna individer. Alltså något vi inte redan sett utan ett försök till viss originalitet. Sett till den situation de ställs inför är dock gruppen, till dess försvar, trots allt inte helt dumma i huvudet. [caption id="attachment_187095" align="alignnone" width="640"] Gen-Z-versionerna av CPL Hicks/Ellen Ripley i "Alien: Romulus". Foto: Imdb/20th Century Studios[/caption]

Haltande avslutning/låg woke-faktor

Referenser till framför allt, men inte begränsat till, de två första filmerna finns i överflöd. Från uppenbara saker som en viss android till mindre beståndsdelar som klonande repliker. Vissa fungerar bättre, andra mindre bra. Således som brukligt är i filmer likt denna. På minuskontot finner jag emellertid det en anings fantasilöst att slutet ser ut som det gör. Dels för att Fede Alvarez (måhända med Ridley-piskan hängande över sig) under sista halvtimmen integrerar filmen lite för mycket med Scotts kontroversiella (och fanbas-delande) Prometheus. Samt att den som minns hur inte fullt så lyckade Alien: Resurrection slutade, kommer säkerligen känna ett sting av déjà vu… Hur väl detta fungerar är upp till var och en att bedöma men personligen hade jag gärna sett mer fokus på tonen som filmen visar upp under dess inledande två tredjedelar då det är där den glänser. Fruktan huruvuda filmen skulle drypa av woke, politiska budskap och överdrivet girl-bossande kan vi glädjande nog konstatera är (nästintill) icke existerande. Självklart (då det tycks ristat i sten) växer den unga kvinnliga protagonisten Rain (Cailee Spaeny) till att bli en slags mini-Ripley men å andra sidan tillåts även grabbarna att visa sig på styva linan. Inte minst karaktären Tyler (Archie Renaux), som tar stor plats. Fede Álvarez har lyckats med en snygg, spännande och emellanåt imponerande sci-fi-skräckis, som tar serien tillbaka till dess nervkittlande monsterfilmsrötter samtidigt som den injiceras med lite nytt (syra)blod. Att filmen innehåller drag av klasskamp mellan profithungriga storföretag och den lilla utsatta människan förstärker kopplingen till originalet. Bonuspoäng även till att vi får ta del av element som inte tidigare visats upp, som exempelvis tyngdlöshet, gravitationens betydelse och kyla. Dessutom kan fans av det superbt otäcka tv-spelet "Alien: Isolation" för övrigt tänkas känna igen ett och annat. Alien: Romulus är den mest imponerande Alien-filmen på flera decennier. Sista halvtimmen sänker som sagt betyget men det går utan vidare krångel att rekommendera filmen för den som utöver nostalgi söker två timmars god underhållning i form av nerv, action och xenomorpher av gammalt hederligt slag. Jan Sundstedt

Blandade förväntningar på Alien: Romulus

Jan Sundstedt — Sat, 10 Aug 2024 06:15:10 +0000

Den mer eller mindre ikoniska Alien-filmserien, som såg dagens ljus 1979 i och med Ridley Scotts klassiska mästerstycke, har blivit en av de mest inflytelserika någonsin. Nästa vecka har det senaste tillskottet svensk premiär i form av Alien: Romulus, och fansen är försiktigt förväntansfulla på vad som komma skall. Den första filmen introducerade 1979 en unik kombination av skräck och science fiction och gav biopubliken en aldrig tidigare upplevelse. James Camerons uppföljare Aliens (1986) tog serien i en mer actionorienterad riktning, vilket blev en rejäl succé samt uppskattat av fansen och biobesökarna. Sedan dess har franchisen dock kämpat med att uppnå samma kreativa och kritiska framgångar som den ursprungliga dynamiska duon. Filmer som Alien 3 och Alien: Resurrection möttes med blandade reaktioner samt mindre klirr i filmbolagskassan, men det var Ridley Scotts återkomst som regissör med Prometheus (2012) och Alien: Covenant (2017) som verkligen delade fansen. Prometheus var också en besvikelse för ett stort antal fans, främst på grund av dess komplexa och ibland förvirrande handling, men den innehöll trots allt någonting som, på väldigt långt avstånd, berättigar dess existens. Alien: Covenant anses av många dock vara ett riktigt magplask, då filmens ton och berättelse inte motsvarade förväntningarna samt innehåller för mycket av den moderna filmvärldens kreativa hämsko CGI. [caption id="attachment_186244" align="alignnone" width="640"] Fansen hoppas med "Alien: Romulus" få uppleva mer av sådant som stackars Lambert fick uppleva i klassiska "Alien". Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]

Fansen försiktigt optimistiska

Nu vänder sig fansen med försiktig optimism mot Alien: Romulus. Regisserad av skräckentusiasten Fede Alvarez (känd för bland annat 2013 års nyinspelning av Sam Raimis klassiker The Evil Dead) men också producerad av Ridley Scott, regissören till 1979 års bravurnummer. Medproducenter är Walter Hill (som också medproducerade originalet) samt Michael Pruss. Förutsättningar för en gammal hederlig Alien-film torde således finnas där. Förhoppningarna är höga på att filmen undviker de misstag som präglat tidigare bidrag i serien, särskilt när det gäller att inte falla i fällan av politisk korrekthet eller överdriven fokus på moderna teman som politisk korrekthet, feminism eller den så kallade 'girlboss'-mentaliteten. Trots detta verkar trailern för Alien: Romulus lovande, med en återgång till den mörka och atmosfäriska tonen som gjorde de tidiga filmerna så minnesvärda. Filmen sägs utspela sig mellan Alien och Aliens, vilket väcker förhoppningar om en scenografi i gammal god stil. Frågan är om den kan återuppväcka samma känsla av rädsla och fascination som de två första filmerna. Ett litet orosmoment är att karaktärerna - och följaktligen skådespelarna - ger intryck av att vara ungdomar eller i bästa fall så kallade unga vuxna. Ofta ett tecken på mindre bra prestationer, men men, vi får väl se hur det blir med den saken. Svensk premiär äger rum onsdag den 14 juli, och både gamla och nya fans väntar spänt på att se om den kan leva upp till förväntningarna.