Kommer marionetten aldrig att göra. Näsan hans är längre än Pinocchios…

Nürnberg- eller Purimfest 1946- var ett sätt för de allierade och sovjet att plocka bort de som kände till för mycket samt beröva Tyskland från framtida ledare att samlas kring. Inget av det som de åtalade dömdes för hade inte även åklagarsidan gjort sig skyldig till under krigets gång. Rättegångarna var redan under sin samtid kraftigt ifrågasatt och kritiserade;

”I have always regarded the Nuremberg prosecutions as a step backward in international law and a precedent which will prove embarrassing in the future.”
– Justice Hand, US judge.

“I consider the “war crimes trails” in general and the trails of Admiral Doenitz in particular, a matter of mass hypocrisy resulting from a war-bred hangover.”
– Admiral Stanton Merrill.

“As it has been my belief that the after-war emotional hysteria was responsible for trail and imprisonment of the German high-ranking military and naval officers, and that we should reflect with shame upon our efforts for revenge upon men doing what we would do for our own country, I am glad to have my name included in any effort to atone for the injustice done to Admiral Doenitz and to others who were likewise unfairly treated because they loved their country.”
– Admiral Frederick Horne.

För att nämna några.

Vi som vet, vi vet att det skådespel som kom att kallas Nürnberg”rättegångarna”, endast var en show för Massan. Domsluten var givna på förhand. Undantaget Speer, som hade blivit tjenis med en del av ”åklagarna” och som skickligt lyckades spela ut sitt ”jag-försökte-mörda-Hitler”-kort.

Till råga på allt elände som kom sig utav ”freden” i Europa efter 1945, så bragtes den störste politiker samt ledare som levt om livet.

Förtroende är bra, kontroll är bättre. Sedan kommer utpressningsvarianterna. Säkerhetstjänsterna världen över har förfinat den tekniken i tusentals år.

Ja, du har helt rätt. De enda generalerna som åtnjut någon form av respekt hos axelmakterna var Patton och Montgomery. Den sistnämnde lämnade Nürnberg i vredesmod och förklarade- ”Det har numera blivit olagligt att förlora ett krig”.

McCarthy hade naturligtvis helt rätt också.

Det får meg til å tenke på Anthony Suttons bok ”The Best Enemy Money Can Buy”.

https://archive.org/details/pdfy-Iqz3ytYcb3wWYJ0c

Det AngloAmerikanska Imperiet hade, efter 2 världskrig som skickligt hade utpekat Tyskland som skyldigt till krigen, Västeuropa i sitt grepp. Med hjälp av Stalins avgrundsdiktatur hade man krossat Tyskland för gott. Segern var bärgad och den europeiska kontinenten ockuperad. Nu behövde man en motivering, varför ockupationen skulle fortsätta.

Lösningen var Kalla Kriget.

Det militära geniet, general George Patton, kunde för sitt liv inte begripa, varför USAs fräscha, välnutrierade och välutrustade trupper inte bara fortsatte österut mot Moskva, efter att tyskarna hade besegrats, för att en gång för alla göra slut på kommunisternas mardrömsförtryck i Östeuropa. Med sin militära övermakt skulle USAs trupper ha skurit, likt en glödgad kniv genom smör, genom ryssarnas trupper – bestående av krigströtta och utmärglade soldater med undermålig utrustning – och kommunismen skulle raskt ha förpassats till historiens sophög. Den naive och orädde krigshjälten Patton sade sina åsikter offentligt.

Men den Stora Planen var en helt annan, varför ryssar, engelsmän och amerikaner gemensamt beslöt sig för att röja Patton ur vägen. Flera mordförsök misslyckades. När Patton lämnade familjen i USA för sista gången, för att återvända till det ockuperade Tyskland, sade han farväl för alltid – han visste att han inte skulle överleva. Det gjorde han inte heller – han lönnmördades av amerikanska trupper. Mordet beordrades av den amerikanska militärledningen, med general Dwight Eisenhower i spetsen.

Med massiv tekniköverföring från USA – genom välplacerade kommunistspioner, skyddade av det Demokratiska Partiets 20-åriga regeringsinnehav (1933-1953) och The Deep State – moderniserades den ryska militären, så att Kommunistryssland kunde leva upp till sin nya roll som Det Stora Hotet. Hela historien höll dock på att gå i stöpet, när den republikanske kongressmannen Joseph McCarthy avslöjade hela skiten inför öppen ridå. VARENDA rysspion, som han avslöjade, dömdes – förr eller senare – för sitt spioneri (när de hade tjänat ut sina roller).

För att bli av med även McCarthy tillsattes, den nu till republikansk politiker metamorferade superskurken, Dwight Eisenhower som president 1953 av The Deep State och denne gick omedelbart till verket bakom kulisserna. Genom massiva angrepp i den amerikanska pressen, tog man heder och ära av McCarthy och man fick efter några år honom sparkad från kongressen (1957). Han lönnmördades sedan kort därefter, 48 år gammal. Dödsdiagnosen angavs till alkoholbaserad akut hepatit. Den massiva mediakampanjen mot Joseph McCarthy fortsätter till våra dagar – kolla bara Wikipedia.

(Om ni söker efter verkliga hjältar att beundra, så är mitt val solklart: George Patton och Joseph McCarthy!)

Nåväl: I strängt samarbete, under radarn förstås, mellan Stalin, Harry Truman (Roosevelts demokratiske efterträdare) och Churchill bildades Warzawapakten och NATO, vilka sedan höll Europa i ett järngrepp i ett halvt sekel. Med kommunistspöket i öster dinglande framför deras ögon, fick man alla ockuperade länder i Västeuropa att ansluta sig till NATO, därmed uppgivande sina nationella friheter. För gott! När kommunismen slutligen tjänat ut sitt syfte i Ryssland, så försvann Warzawapakten. Det AngloAmerikanska Imperiets krigsmaskin NATO (North Atlantic Terror Organization) är nu ensamt herre på täppan i hela Väst- och Centraleuropa. I alla dessa vasallstater kan amerikanska trupper gå som barn i huset.

Så: Där har vi Norge, Danmark och alla andra länder i vår del av världen, dinglande hjälplösa i trådarna från den värsta krigsmaskin, som någonsin skapats. Visst kan de gny lite grann – de har ju (ännu) ’demokrati’ 😉 – men de kan inte göra ett smack åt saken. Och här i Sverige har vi många inom etablissemanget, som formligen längtar efter denna form av slaveri…