Med ett tillskott på drygt fem miljarder årligen som täcker 25-30% av budgeten, så är Malmö ett förskräckande exempel på hur invandringen fungerar. Staden lever som om problemen inte finns och staten täcker upp ökade kostnader. Den här typen av tillskott var tänkt att täcka upp för problem i de delar av landet som drabbats av utflyttning.

Det underminerar det systemet men samtidigt sätter det fokus på en öm punkt. Nämligen den olönsamma invandringen som tillåts växa och äta upp alla resurser som normalt ska gå till alla delar av befolkningen. Makthavarna fortsätter med sina mantran om att det blir bättre på sikt, men på 40 år så har inget blivit bättre. Vore Malmö ett företag så hade de begärts i konkurs för länge sedan.

Det lyfter också upp en fråga om hur länge detta ska få pågå och hur stort underskott man dra på sig. Det kan inte vara så att Malmös väl och ve ska ske på övriga befolkningens skattetillskott. Det kanske är på tiden att sätta en gräns för hur stor del av verksamheten som får vara underfinansierad. Det är inte så att Malmö lever på svältgränsen, de bygger lokaler och låter kulturens kostnader svälla utan åtgärder.

När ska det här upphöra, landet bör ses som en enhet och huvudmålet är en budget i balans. När invandringen, som inte ens handlar om asyl längre, tillåts bli ett huvudsyfte för vissa delar av landet så bör det även ställas krav på balans där. Inga tillskott ska ges och klara kalkyler för hur kostnaderna ska hanteras ska presenteras i förväg.
Endast så kan vi få tyst på floskelmaskinerna i sjuklövern, de har fått bedriva Ebberöds Bank för länge!