William Friedkin – Nya Dagbladet

To Live and Die in L.A.

Jan Sundstedt — Sat, 25 Jul 2026 15:15:51 +0000

Actionfilmer och thrillers på temat tjuv och polis tillhör filmbranschens mest använda och utslitna genrer. Filmer med handlingen baserad i den undre världen upphör tydligen aldrig att attrahera åskådaren. Variationen och i vissa fall upprepningarna tycks oändliga. Det har producerats åtskilliga och ett flertal har med tiden blivit klassiker. William Friedkins To Live and Die in L.A är en av dessa. Filmen är ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt mästerverk till käftsmäll. Som grädde på moset innehåller den biljakternas biljakt — oaktat Bullitt, The Italian Job och James Bond — denna slår det mesta.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 juni 2021

Friedkin slår tillbaka

William Friedkin har ett nära band till crime noir-genren efter att 1971 regisserat legendariska och femfaldigt Oscarsbelönade The French Connection — inklusive en statyett för Bästa Regi. Som om den framgången inte var nog regisserar karln ett par år senare den marginellt kända filmen Exorcisten (1973), för vilken han nominerades med ännu en Oscar. Efter dessa fullträffar följer en period där framgångarna rent monetärt uteblir. I mitten av 80-talet slår William Friedkin emellertid tillbaka med en storstilad comeback i och med filmatiseringen av To Live and Die in L.A. Löst baserad på en roman av före detta U.S. Secret Service-agenten Gerald Petievich. Detta chef‑d'oeuvre är en exceptionellt underhållande men våldsam historia. Vi bjuds en mörk och smått dystopisk resa i Änglarnas Stad och dess mer tvivelaktiga platser och ljusskygga existenser. [caption id="attachment_102831" align="alignnone" width="640"] Änglarnas stad, Los Angeles... "To Live and Die in L.A."[/caption]

Falskmynteri

Filmen utspelas mot bakgrund av tillverkning och handeln med falska sedlar. Med andra ord falskmynteri. Handlingen kretsar kring en mästare inom detta suspekta gebit - den intelligente och livsfarlige Rick Masters. Masters skumraskaffärer är under lupp av myndigheterna och agenten som leder undersökningen är filmens protagonist, Richard Chance. Chance spelas med briljans av William Petersen. Petersen är för den bredare publiken kanske mest känd för sin roll som Gilbert 'Gil' Grissom från en miljon avsnitt av CSI: Crime Scene Investigation. Chance är likt Masters våldsbenägen och smått psykotisk. Det som skiljer parterna åt åt är att Chance är på andra sidan om lagen. Ytterligare bränsle till Chance besatthet av Masters är det faktum att Masters tidigt i filmen mördar Chance mångåriga kollega Jim Hart. Utöver filmens huvudhandling får vi härmed en klassisk McGuffin i form av hämndmotiv. Chance är beredd att göra vad som helst - lagligt som olagligt - i jakten på Masters. Till sin hjälp har Richard Chance kollegan John Vukovich samt sin älskarinna tillika informatör Ruth. Vukovich är en från början mer lagtexttrogen agent än Chance men som under resans gång sakta men säkert förvandlas. Ruth är en sympatisk karaktär som sådan men som villkorligt frigiven är hon i beroendeställning gentemot Chance. [caption id="attachment_102833" align="alignnone" width="640"] William Petersen och John Pankow skiner i "To Live and Die in L.A."[/caption]

Brännhet sol och glödhet action

Precis som i fallet med Exorcisten och The French Connection snickrar William Friedkin här ihop var scen och bildruta till fulländning. När karl lägger den sidan till är han en mästare på att krama ut en unik känsla och ton ur materialet. Manuset är tight och välskrivet där inget lämnas åt slumpen. Författat på ett sätt att vi som åskådare bjuds balansgång mellan vem som är god/ond. Bildkompositionen är magisk och fotot bländande. Aldrig har färgen orange på vita duken synts mer brännhet. Tillsammans med Roman Polanskis magnifika Chinatown (1974), kan jag inte erinra mig många andra filmer där Los Angeles framställs lika tryckande, kvalmig och farlig. Stadens soluppgång brännhet och skymningen förebådande. Staden i sig är som ett eget väsen. Utan musik ingen film. Musiken här komponerad och framförd av 80-talslegenderna Wang Chung. Ett udda och spännande val. Det var Friedkin själv som ville ha med bandet och han tog personligen kontakt med den brittiska duon. Den oefterlikniga ljudbilden driver filmen framåt på ett medryckande sätt och förstärker det visuella till fulländning — 80-talsstuk i dess mest renodlade form och således magiskt. Kuriosa: William Friedkin var tydlig med att han inte ville ha en komposition med titeln To Live and Die in L.A. i filmen. Detta föranledde Wang Chung att... skriva en låt med titeln To Live and Die in L.A. En komposition Friedkin för övrigt blev stormförtjust i. [caption id="attachment_102834" align="alignnone" width="640"] Biljakt av yppersta klass i "To Live and Die in L.A."[/caption]

Biljakternas biljakt

På det hela taget är To Live and Die in L.A. en film som är rollbesatt intill perfektion. Huvudrollsinnehavarna Petersen, Dafoe och Pankow är bländande. Favoriten John Turturro syns här i en tidig roll och fick något av ett genombrott. Andra hedersomnämnanden går till Debra Feuer, som Masters älskarinna och medbrottsling Bianca, samt Dean Stockwell som Masters korrupte advokat. Låt oss nu våga tala om biljakter... Den förnämsta, mest dramatiska och fullständigt vansinniga biljakten i filmhistorien. En sekvens som aldrig tycks ta slut, utan att för den sakens skull bli vare sig monoton och klichéartad. Just när man som åskådare tror att jakten är över så kommer en ny scen...och en till...och ännu en. Under William Friedkins fasta händer vävs sekvensen ihop till en film i filmen. Det är hisnande scener kombinerat med intensiv dramaturgi. Det är ingen biljakt för sakens skull utan en nödvändig ingrediens för handlingen. Givetvis inspelad på riktigt (våga vägra CGI) med verkliga människor av kött och blod. Det är 15 minuters häradståg på Los Angeles gator -actionmagi Har du inte sett detta mästerstycke är tiden nu mogen. Du vet inte vad du gått miste om och jag kan med gott samvete försäkra en högtidsstund. Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa via denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten kan försöka här (i skrivande stund är TLADILA dock svår att finna på streaming). Jan Sundstedt

Exorcisten firar 50 år

Jan Sundstedt — Fri, 13 Oct 2023 15:01:19 +0000

Be silent! beordrar fader Merrin under pågående exorcism till demonbesatta Regan McNeil i legendariska Exorcisten. Några som inte var ”silent” var dåtidens biobesökare som flockades till biograferna världen över samt mången hyllande filmkritiker. Filmen blev snabbt en publiksuccé och räknas som en tidig "blockbuster". Justerat för inflation har Exorcisten världen över spelat in omkring två miljarder dollar och är således filmbolaget Warner Bros. största succé någonsin. Källan till filmen står att finna i 1971 års roman med samma namn av författaren William Peter Blatty. Som regissör valdes ingen mindre än William Friedkin, som bara några år tidigare gjort succé med kriminaldramat French Connection - Lagens Våldsamma Män, för vilken han belönades en Oscar för Bästa regi. Friedkin erbjöds att regissera Exorcisten av Blatty personligen, efter att denne imponerats av just The French Connection. Filmbolaget uppmanade emellertid Blatty att anlita en annan regissör men han menade att filmatiseringen av hans roman skulle genomsyras av lika mycket intensitet och energi som Friedkin tillfört The French Connection. [caption id="attachment_162255" align="alignnone" width="640"] Friedkin och Blatty under inspelningen av "Exorcisten". Foto: Warner Bros.,Wikimedia Commons[/caption]

Georgetown, 1973...

Den erfarne katolske prästen fader Merrin (Max von Sydow) arbetar med en arkeologisk utgrävning i Irak. I samband med utgrävningarna finner man en staty av en bisarr demonisk figur känd som Pazuzu. Merrin erfar samtidigt en rad märkliga fenomen kring platsen för utgrävningarna och får en föraning om att något illavarslande kommer att ske... Samtidigt i USA, i Washington DC:s exklusiva Georgetown-kvarter, börjar en framgångsrik skådespelerska vid namn Chris MacNeil (Ellen Burstyn) sakteliga uppleva märkliga händelser i sitt hem, varav de flesta tycks kopplade till dottern Regan (Linda Blair). [caption id="attachment_162257" align="alignnone" width="640"] Mor och dotter McNeil innan helvetet bryter lös i "Exorcisten". Foto: Imdb, Warner Bros.[/caption] Situationen eskalerar – Regans säng skakar oförklarligt och från vinden hörs konstiga ljud. En Madonnastaty av Jungfru Maria vid en katolsk kyrka skändas grovt och regissören till Chris senaste film hittas död, misstänkt mördad. Efter hand börjar Regan bete sig mer och mer abnormalt och uppvisar beteendeförändringar som har drag av depression och ångest. Regans tillstånd försämras alltmer och hennes mor försöker förtvivlat få hjälp men läkarkåren står handfallen. Som en sista desperat åtgärd kontaktar hon katolska kyrkan, då hon befarar att dottern kanske – hur otänkbart det än må verka – är besatt av en demon. Hon får hjälp av den grubblande prästen fader Karras (Jason Miller) som själv brottas med sin tro men beslutar sig att göra vad han kan för att försöka hjälpa flickan.

En felfri film

Exorcisten har kallats världens bästa skräckfilm av många och jag är benägen att bifalla i det påståendet. Det här med att välja ut den bästa ditten och datten är såklart svårt och i mångt och mycket subjektivt men här finns det fog för epitetet. Den som letar efter en i princip felfri film behöver inte leta längre. Manuset av William Peter Blatty är ett skolboksexempel på hur man griper tag i åskådaren. Här har vi också ett smått unikt prov på när såväl manus som källroman bär identisk signatur. Blatty (tillika filmens producent) är omdömesgill nog att justera sin roman till mer filmlik prosa utan att förkasta alltför mycket av det som gör romanen läsvärd. Regin av William Friedkin är fulländad. Blott ett fåtal filmer är perfekta i sin exekution och Exorcisten är en av dessa. Blatty önskade energi till filmatiseringen av sin roman och det fick han. Ordet energi ska här inte förväxlas med snabba klipp och hisnande action. Filmen tar sin tid, där tempot är närmast sökande och emellanåt får man känslan av såväl dokumentärfilm, drama som thriller. [caption id="attachment_162737" align="alignnone" width="640"] Fader Merrin (Max von Sydow) har onda aningar i "Exorcisten". Foto: Imdb, Warner Bros.[/caption] Fotot i bildformatet 1.85:1 fångar var skådeplats på ett realistiskt sätt, oavsett det handlar om Iraks sandgnistrande ökenlandskap, Georgetowns höstlika och grådassiga gator eller stackars Regans alltmer skärseldslika rum. Skådespelarinsatserna kan man sammanfatta som makalösa och klanderfria. Personligen vill jag flagga extra för Ellen Burstyn som mamman. Burstyns hjärtskärande porträtt av en kärleksfull mor som inte förstår vad som sker och som känner sig maktlös att hjälpa sin dotter, kan vara ett av de bästa personporträtt av en brydd förälder som skådats på film. Musiken i filmen komponerades ursprungligen av Lalo Schifrin men förkastades omedelbums av William Friedkin. Legenden säger att han blev så besviken på vad Schifrin komponerat att han slängde kassetten i en soptunna på parkeringen. Det är bland annat av den anledningen Mike Oldfields melodislinga ”Tubular Bells” kommit att bli något av signaturmelodi för Exorcisten, trots att melodin inte hörs speciellt ofta i filmen. Effekterna talar för sig själva och håller väl även till dags dato.

Tro, tvivel och Oscar

Att Exorcisten är en exceptionell film råder ringa tvivel. Tvivel, vad gäller exempelvis huruvida Gud och demoner existerar, finns det dock gott om i filmen. Vem och vad är Gud och existerar en andlig verklighet? Är Regans förmodade besatthet på ”riktigt” eller är det trots allt kanske ett extremt tillstånd av mental ohälsa? Fader Karras tvivlar på sin tro och likaså Chris, trots att hon vänder sig till Katolska kyrkan. William Friedkin själv har uttryckt att han med filmen ville så tvivel i åskådarens huvud och inte specifikt ”bara göra en skräckfilm”. – Tro är ett mysterium. Bill (Blatty) identifierade ”Exorcisten” som ett verk om trons mysterium. Folk kallar det en skräckfilm. Blatty och jag talade aldrig om en skräckfilm. Vi gjorde en film om trons mysterium, vilket var hans koncept, hans idé, hans trossystem, är Friedkins egen är tagning av sitt mästerverk. I samband med 1974 års Oscarsgala nominerades Exorcisten med hela tio (!) Oscar, unikt för en genrefilm. Filmen knep två statyer: Bästa manus baserat på annan förlaga samt Bästa ljud. William Friedkin nominerades till Bästa regissör och borde nog med facit i hand vunnit, hur mycket jag än älskar Blåsningen (The Sting) som vann det året. Lagom till filmens 50-årsjubileum tycks filmbolaget Warner hört undertecknads böner och välsignat oss med en makalös klang- och jubel-utgåva på 4K UHD Blu-Ray. Den finns i diverse varianter varav jag själv satsade på den formidabla box-versionen. Lägg om möjligt pengar på någon av dessa utgåvor och inte på den bedrövliga The Exorcist: Believer som nyligen haft premiär. Denna är en fullständigt meningslös och direkt vederstygglig film som lämpligen borde behandlats med andeutdrivning redan vid planeringsstadiet. Kristi kraft betvingar snarare våra läsare att istället stifta sevärd bekantskap med familjen Regan, prästerna Merrin/Karras samt en viss Captain Howdy… Jan Sundstedt

Regissören William Friedkin har avlidit

Jan Sundstedt — Wed, 09 Aug 2023 09:45:22 +0000

William Friedkin, den hyllade regissören bakom några av 1970-talets mest ikoniska filmer som Exorcisten och The French connection - lagens våldsamma män, avled på måndagen i Los Angeles vid en ålder av 87 år. Friedkins bortgång bekräftades av hans fru till branschtidningen The Hollywood Reporter. Hans död inträffade bara några veckor före premiären av hans senaste film - hans första på över 12 år - The Caine Mutiny Court-Martial, vid den kommande filmfestivalen i Venedig. På sociala medier är det många som framfört sina kondoleanser över vad man anser vara en av de största.

A master of cinema is gone. His legacy will last for eternity. Thank you Mr. Friedkin. 🙏#RIPWilliamFriedkin https://t.co/q30J19fzvk
— Mark Hamill (@MarkHamill) August 7, 2023

En av de stora

Friedkin anses av många vara en av de främsta influerarna under en särskilt fruktbar period av amerikanskt filmskapande på 1970-talet, en period som inkluderade storheter som Francis Ford Coppola, Martin Scorsese, Steven Spielberg, George Lucas, Brian DePalma och Stanley Kubrick - för att nämna några legendarer. Han slog igenom med 1971 års crime-neo-noir-klassiker The French Connection - en genre-definierande film om två New York-poliser och deras kamp för att komma åt en fransk drogkartell. Filmen vann fem Oscar varav en till William Friedkin för Bästa regi, samt prestigefyllda Bästa film. Friedkin följde upp med ännu en jättesuccé - skräckklassikern Exorcisten från 1973 som erhöll enorm uppmärksamhet och blev den första skräckfilm som någonsin nominerats till en Oscar för bästa film. Skräckeposet spelade in över 425 miljoner dollar med en budget på 12 miljoner dollar och anses vara en av de första i raden av så kallade "blockbusters". Många år efter premiären berättade Friedkin att han fått "sparken ungefär fem gånger" från den ökänt stökiga inspelningsplatsen - men när filmen väl var klar blev den snabbt erkänd som en klassiker.

"Hollywoods förfall"

William Friedkins karriär avtog under den senare delen av hans liv, även om han 1985 gjorde en remarkabel comeback i och med To Live and Die in L.A. som var en återgång till crime-noir-genren. I en intervju år 2015 beklagade han sig över Hollywoods förfall där artistisk frihet fått ge vika till förmån för superhjältefilmer med stora budgetar samt meningslösa uppföljare och nyinspelningar. – Hela idén med konstarten film, filmer som tar ut svängarna inklusive experimentella filmer, som får en publik på biografer, har praktiskt taget försvunnit från USA och många andra länder. När jag växte upp var det en stapelvara inom genren film. Friedkin efterlämnar fru och två söner.