vikingar – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Tue, 08 Sep 2026 05:50:19 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.2 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg vikingar – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Tors hammare låg gömd under trädgården i tusen år https://nyadagbladet.se/kultur/tors-hammare-gomd-under-tradgarden/ Tue, 08 Sep 2026 05:50:19 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239635 Ett par timmars trädgårdsarbete i Rebild i Nordjylland slutade med 18,5 kilo vikingatida silver. Fyndet är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden, och bland föremålen finns en liten torshammare. Husägaren, som vill vara anonym, skulle bara lägga en ny stenterrass. Efter en halvtimmes grävning tog grepen i något som gav ett märkligt ljud. — Först trodde jag att det var gammalt järn eller stängseltråd och några krukskärvor, men när jag började gräva med händerna kunde jag plötsligt fiska upp det ena metallföremålet efter det andra, säger fyndaren. Totalt handlar det om omkring 700 föremål och fragment, uppger Nordjyske Museer. Skatten lades ned i ett lerkärl någon gång under 900-talet. Omkring 320 föremål med en vikt på 6,4 kilo låg kvar i kärlet.

Silver som vägdes, inte räknades

Innehållet är ingen skattkista i sagostil utan silver som vägdes och användes som rikedom och betalningsmedel. Tyngdpunkten ligger på silvertackor, armringar och brutsilver. Mynten utgör bara en liten del av vikten: 47 hela mynt och myntfragment, däribland arabiska och anglosaxiska präglingar. Två av dem är pennies präglade under Edvard den äldre, som regerade 899–924, vilket ger en tidigast möjliga tidpunkt för när skatten kan ha lagts ned. Mynten pekar samtidigt ut kontaktvägarna: österut mot den islamiska världen och västerut mot England. — Det här är ett fynd av stor betydelse för vår förståelse av vikingatiden i Danmark. Skatten visar så tydligt hur silver fungerade som rikedom och betalningsmedel. Det är som att hitta ett kassaskåp från vikingatiden, säger Torben Sarauw, kulturarvschef och arkeolog vid Nordjyske Museer. [caption id="attachment_239650" align="alignnone" width="1170"]Silvertackor, armringar och mynt ur vikingsilverskatten i Rebild Bland skatten finns silvertackor, armringar och mynt. Foto: Nordjyske Museer[/caption]

Torshammare och runor i samma kärl

Bland fynden finns en miniatyr av Tors hammare. På en av tackorna finns runor som möjligen kan läsas "hutu". Det kan vara ett namn, ett ägarmärke eller någon annan form av markering. Något säkert svar finns inte. Skatten är danefæ, vilket i Danmark innebär att fyndet tillhör staten. Den skickas nu till Nationalmuseet i Köpenhamn för bedömning. Nordjyske Museer hoppas kunna visa silvret för publik på Vikingemuseet Fyrkat. Liknande fynd har väckt uppmärksamhet på flera håll i Norden. Under golvet i en vikingatida gård hittades en silverskatt i Täby med åtta halsringar, två armringar och mynt från bland annat den arabiska världen och Normandie. I Norge omfattar Mørstadskatten 4 886 mynt; de första 100 har nyligen gjorts tillgängliga digitalt.]]> Norsk vikingagrav öppnas https://nyadagbladet.se/kultur/norsk-vikingagrav-oppnas/ Fri, 07 Aug 2026 11:32:37 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=236696 Arkeologer har öppnat den vikingatida skeppsgraven Grønhaug på Karmøy i västra Norge. De har redan gjort fynd som tyder på goda bevaringsförhållanden och möjligen på en äldre grav under skeppsgraven. Grønhaug är en av flera monumentala gravhögar vid Karmsundet på Karmøy, ett område som länge har haft en särskild plats i berättelsen om den tidiga vikingatiden. Nu undersöks högen av arkeologer från Arkeologiskt museum vid Universitetet i Stavanger, på uppdrag av den norska kulturmiljömyndigheten Riksantikvaren. — Det här blir otroligt spännande och jag ser mycket fram emot det. Det är som julafton för oss som älskar det norska vikingaarvet. Skeppsgravhögarna i Norge saknar motstycke i världen, och på Karmøy är de unika. Här ligger de tätare än någon annanstans i landet, säger riksantikvar Hanna Geiran. Riksantikvaren uppger att skeppsgraven senast undersöktes 1902 av arkeologen Haakon Schetelig. Då hittades rester av ett omkring 15 meter långt skepp av ek, samt delar av gravens utrustning. De bäst bevarade delarna av skeppets bordplankor togs till Bergen, medan mycket av det våta träet fick ligga kvar i marken. Den nya utgrävningen ingår också i arbetet med att lyfta fram norska vikingatida skeppsgravar i en möjlig framtida världsarvsprocess. På Karmøy finns även Salhushaugen, där konturerna av ett tidigare okänt skepp identifierades med markradar 2023. Undersökningen är dock begränsad. Arkeologerna öppnar inte hela högen, utan har gått ned genom ett schakt som i stort följer Scheteligs gamla öppning.

Spår av något äldre under skeppsgraven

Det nya arbetet har redan gett indikationer på att högen rymmer en längre historia än den vikingatida begravningen. Under skeppsgraven har arkeologerna påträffat en stenkonstruktion och lager som kan höra till en äldre gravhög från bronsåldern. Bedömningen är preliminär och ytterligare prover ska tas innan en säkrare tidslinje kan fastställas. Om tolkningen bekräftas innebär det att vikingatidens gravläggning kan ha anlagts ovanpå en redan gammal och betydelsefull plats i landskapet. Det skulle passa in i ett mönster där senare makthavare återanvänder äldre monument för att knyta an till mark, minne och auktoritet – men just för Grønhaug är frågan ännu inte avgjord.

Bevarad växtlighet och skeppsnaglar

De första fynden talar för ovanligt goda bevaringsförhållanden inne i högen. Arkeologerna har bland annat hittat metallnaglar som kan härröra från skeppet, samt trä och ett torvlager där växtlighet fortfarande kan urskiljas. Det bevarade torvlagret har gjort det möjligt att känna igen växter som fanns på platsen när gravhögen anlades. Det är betydelsefullt, eftersom organiskt material ofta är det som snabbast går förlorat i äldre gravar. Fynden kan ge bättre kunskap om hur högen byggdes, vad som lades i den och hur platsen såg ut vid tiden för begravningen. — Mycket av skeppsgraven är bevarat, så här finns mycket orört sedan vikingatiden. Vi vet inte vad vi kommer att stöta på, säger arkeologen Marie Ødegaard.]]> Skeppsspant från vikingatiden hittat i Nederländerna https://nyadagbladet.se/kultur/skeppsspant-vikingatiden-hittat-nederlanderna/ Thu, 26 Mar 2026 07:39:24 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=225683 Arbetare grävde ned rör längs en promenad i den nederländska staden Wijk bij Duurstede – och hittade en tre meter lång träplanka som kan vara från ett vikingaskepp. Det var amatörarkeologen Danny van Basten som lade märke till plankan under grävarbetet. Skeppsbyggaren Kees Sterrenburg tittade på fyndet och bedömde att det rör sig om ett skeppsspant – en del av ett fartygs skrov. Staden hette på vikingatiden Dorestad och var en av Nordeuropas viktigaste handelsplatser. Vikingarna plundrade den upprepade gånger under 800-talet. Att nu hitta ett möjligt vikingaskepp just här är ovanligt – det har aldrig hänt förr i området, rapporterar DutchNews.nl. — Vi har inte uteslutit att det rör sig om en medeltida kogge från 1200-talet. Plankan ska rengöras och sedan berättar en årsringsdatering mer om åldern, säger arkeolog Anne de Hoop. Fyndet planeras att visas på det lokala Dorestad Museum.]]> Grönland och det nordiska arvet https://nyadagbladet.se/historia/gronland-och-det-nordiska-arvet/ https://nyadagbladet.se/historia/gronland-och-det-nordiska-arvet/#respond Sat, 01 Nov 2025 15:23:52 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=198806 Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 januari 2025.
Det är dock sannolikt att nordbor redan runt år 900 var medvetna om Grönlands existens, efter att skepp på väg mellan Norge och Island blåst ur kurs och fått syn på mindre klippiga öar utanför jätteöns östra kust, något som beskrivs i den isländska Landnamsboken. Erik Röde föddes i Norge, men efter att hans far Torvald dömts till fredlöshet utvandrade familjen till Västfjordarna på Island. Erik hamnade dock snart i konflikt med sina grannar och dräpte två av dem, varför även han blev förklarad fredlös och tvingades lämna sin gård. Det var under denna tid i exil som Erik Röde enligt sagorna passade på att närmare undersöka det land han hört berättelser om, och som även Snaebjörn Hólmsteinsson utan framgång försökt locka nybyggare till några år tidigare. Erik upptäckte också att delar av ön såg ut att ha ett mildare klimat liknande det isländska När hans tid som fredlös var över återvände han för att uppbåda frivilliga bosättare och i denna rekryteringsprocess ska det bördigt klingande namnet ”Grönland” ha myntats, som en slags motsats till det ”Island” invånarna nu uppmanades lämna.

Tusentals skandinaver

Den raske vikingen lyckades av allt att döma sälja in det nya landet. Enligt sagorna lämnade han Island med 25 skepp och uppskattningsvis ett 700-tal nordbor. Så många som elva skepp förliste i havet, men trots detta kunde två kolonier på den sydvästra kusten snart upprättas – Eystribyggd (Österbygd) och Vestribyggd (Västerbygd). [caption id="attachment_198813" align="alignnone" width="640"] Erik Röde och en rekonstruktion av den första kyrkan på Grönland. Montage. Målning: okänd, foto: Hamish Laird[/caption] Vid tidpunkten bodde inuitfolk i delar av nordligaste Grönland, men det område som bebyggdes av nordmännen var helt obefolkat. Man byggde enklare hus och livnärde sig på fiske, jakt och boskapsskötsel. Arkeologer har påträffat ruiner efter omkring 620 gårdar och man tror att mellan 5000 och 10 000 skandinaver som mest bodde på Grönland under denna period. Med hjälp av norska och isländska skepp bedrev man en flitig handel med Europa. Exporten bestod främst av valrossbetar, ull och pälsar i utbyte mot framförallt järnredskap, byggmaterial och vissa exklusiva livsmedel. Många av de nya grönlänningarna skaffade sig på så sätt stora rikedomar. Grönland fick snart också sin egen biskop i samband med att ön kristnades. Även om Grönland med tiden formellt också underordnades den norske kungen hade denne endast ett begränsat inflytande. Istället rådde relativt stor självständighet där lokala hövdingar spelade en ledande roll i beslutsfattandet, men där också bönderna hade ett stort inflytande över det vardagliga och politiska livet på ön.

Bosättningarna överges

Som så ofta varar lyckan sällan för evigt och det skulle även komma att gälla Grönlands befolkning. Med sitt ringa antal och isolerade läge var man helt beroende av expeditioner för att ha en dräglig tillvaro. Kontakten med omvärlden blev samtidigt alltmer begränsad och i mitten av 1300-talet övergavs den mindre västra bosättningen. Senast vid slutet av 1400-talet hade samtliga invånare också lämnat den större östra bosättningen och under senare expeditioner påträffades heller inga levande människor längre i dessa områden. [caption id="attachment_198816" align="alignnone" width="640"] Med tiden trängde den proto-inutiska Thulekulturen (blått) undan Dorsetfolket (grönt) och expanderade sedan söderut mot de nordiska områdena (rött). Illustration: Masae/CC BY-SA 3.0[/caption] Exakt varför och hur de nordiska bosättningarna på Grönland tömdes vet man inte med säkerhet, men en rad faktorer kan ha påverkat. Under 1300-talet blev det kallare i området vilket tillsammans med erosion, på grund av nedhuggna träd, gjorde det svårare att odla och leva på ön. Dessutom blev man alltmer ekonomiskt handelsmässigt isolerade bland annat eftersom efterfrågan på valrossbetar sjönk på grund av tillgången till billigare elfenben från Afrika. Det finns också uppgifter om att inuiterna expanderade söderut och hamnade i blodiga konflikter med nordborna. Spekulationer finns även om att yngre generationer helt enkelt vantrivdes i isoleringen och föredrog att bosätta sig i mer folktäta områden på Island eller Norge – eller att de till och med kan ha begett sig västerut för nya äventyr i Amerika. 1540 uppgav den isländske sjöfararen Jon att han besökte Grönland och att han där påträffade en ”död man liggande med ansiktet nedåt på marken. På huvudet hade han en välgjord huva och i övrigt bra kläder av ulltyg och sälskinn. Nära honom låg en kniv, böjd och bortsliten”. Om man väljer att tro på utsagan ska detta ha varit sista gången som en europé med egna ögon såg en nordisk grönlänning.

Förnyat intresse

De nordiska bosättningarna hade gått förlorade, men med tiden skulle de nordiska makthavarna åter få upp ögonen för ön. 1605 skickade Danmarks kung Kristian IV tre fartyg till Grönland som följdes av nya expeditioner i syfte att kartlägga och utforska jätteöns kust. [caption id="attachment_198815" align="alignnone" width="640"] En karta över Grönland från 1747 baserad på missionären Egedes beskrivningar. Målning: Emanuel Bowen (c. 1694–1767)[/caption] Vid den här tiden var det val- och säljakten som lockade, samt en ökad efterfrågan på torskleverolja. Under 1600-talet besöktes området också alltmer flitigt även av holländska och engelska valfångare som ägnade sig åt handel med inuiterna. Politiskt uppfattades det från nordbornas sida nu som brådskande att säkra kontroll över ön innan någon annan gjorde det. Den 3 juli 1721 anlände också den norske prästen Hans Egede med några dussin bosättare till ön för att anlägga en koloni med stöd av danske kung Fredrik IV – och för att kristna öns inuitiska befolkning. [caption id="attachment_198820" align="alignnone" width="640"] Hans Egede ses som Grönlands stora apostel och står staty i Nuuk. Montage. Målning: Johen Horner, foto: David Stanley/CC BY 2.0[/caption]

En del av Danmark

De nordiska bosättarna på Grönland blev med tiden fler igen – samtidigt som konflikterna med holländare och britter tilltog så till den grad att blodiga sjöstrider förekom. 1733–1734 rapporterades det också att tusentals människor dog i en smittkoppsepidemi, men under de följande åren kunde den danska kronan ändå stärka sitt grepp över ön och grundade ytterligare handelsstationer längs med den grönländska kusten. Under slutet av 1700-talet etablerade Danmark ett handelsmonopol över ön för att kontrollera handeln med valrossbetar, sälskinn och andra naturresurser. Under 1800-talet påbörjades också en mer systematisk kartläggning av Grönlands inland. Danskarna lade bland annat stort fokus på att närmare studera de ruiner som återstod av de äldre nordiska bosättningarna och kunde också konstatera att det som berättades i de gamla sagorna i många avseenden tycktes ha beskrivit verkliga händelser. [caption id="attachment_198814" align="alignnone" width="640"] Hvalsey kyrka tros ha anlagts på 1300-talet. Foto: Number 57/CC0 1.0[/caption] Ön förblev en dansk koloni fram till 1953 då området formellt erkändes som ett län i det danska riket. Det innebar att alla invånare på Grönland också blev danska medborgare och att Grönland därmed fick två platser i det danska parlamentet. 1979 ökade det grönländska självstyret och man blev en mer autonom region i det danska kungariket med ett eget parlament och självbestämmanderätt inom de flesta områden – ett självstyre som sedan utökades ytterligare 2009.

Sonen upptäckte Amerika

Även om det inte handlar om en oavbruten närvaro på Grönland kan man konstatera att nordborna har en gammal historia på världens största ö som sträcker sig tillbaka över tusen år tillbaka i tiden. Idag har knappt tio procent av Grönlands befolkning nordiskt ursprung. Majoriteten av befolkningen härstammar från Thulefolket – det vill säga samma inuiter som anlände till Grönland på 1200-talet från Alaska och som enligt forskare sannolikt hamnade i konflikt med de tidiga nordborna och bidrog till att bosättningarna sedermera övergavs. [caption id="attachment_198818" align="alignnone" width="640"] Grönlands största samhälle Nuuk (tidigare Godthåb) grundades av missionären Hans Egede. Foto: Oliver Schauf[/caption] Erik Röde skulle med sin bosättning av Grönland komma att gå till historien. På ålderns höst ska han enligt legenderna även ha varit mycket nära att medverka vid sin son Leif Erikssons expedition till Amerika, det nya land som nordborna skulle komma att benämna Vinland. På väg till skeppet föll dock Erik av från sin häst, vilket tolkades som ett dåligt omen och han lämnades därför hemma. Senare samma vinter skulle olyckan även bli mer definitiv när Erik, tillsammans med ett stort antal andra nybyggare, dog i en okänd sjukdom som härjade de nordiska bosättningarna. Även sonen Leif skulle sedermera gå till historien och betraktas idag som den förste europé som landsteg i Nordamerika – 500 år före Christofer Columbus. Mer om nordbornas första expeditioner till den nordamerikanska kontinenten kan ni läsa här.]]> https://nyadagbladet.se/historia/gronland-och-det-nordiska-arvet/feed/ 0 Vikingen som upptäckte Amerika https://nyadagbladet.se/kultur/vikingen-som-upptackte-amerika/ https://nyadagbladet.se/kultur/vikingen-som-upptackte-amerika/#respond Thu, 17 Jul 2025 11:27:25 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=165360 Enligt källorna föddes Leif Eriksson omkring år 970 på Island som son till Erik Röde – en norsk upptäckare som bland annat grundade den första nordiska bosättningen på Grönland. Under Leifs barndom och uppväxt var stora delar av världen fortfarande mystisk och outforskad men enligt Grönlänningasagan ska islänningen Bjarni Herlofsson redan 986 ha råkat ut för dimma och kommit ur kurs när han skulle segla från Island till sin far på Grönland. Enligt legenden siktade han tre okända länder som han kallade Helluland, Markland och Vinland - vilka långt senare identifierats som delar av östra Kanada. Han gick dock aldrig iland utan fortsatte istället sin färd mot Grönland, där han ska ha berättat om sina upptäckter.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 8 juni 2024.
Enligt sagan ska samme Bjarni 15 år senare ha sålt sitt skepp till just Leif Eriksson, som satte ut med 35 män för att söka efter det land islänningen beskrivit. Eriksson följde den beskrivna rutten och nådde slutligen Nordamerika – men först sannolikt den ö som idag kallas Baffin Island – eller Labradors norra delar. Eriksson fortsatte utforskandet av den nya kontinenten och satte upp vinterläger i ett mildare klimat, samtidigt som han skickade ut sina män att utforska omgivningarna. Enligt legenderna upptäckte man att där växte vinrankor och druvor – varpå platsen passande nog också fick heta Vinland. På platsen byggde också Eriksson och hans besättning en mindre bosättning, Leifsbudir, som senare kom att nyttjas av andra nordbor som följde i hans spår. Själv återvände Eriksson till Grönland efter övervintringen – enligt källorna med en last bestående av bland annat timmer och vindruvor. På vägen hem passade han dessutom på att rädda en skeppsbruten isländsk besättning – något som kan ha varit skälet till att han också fick smeknamnet ”Leif den lyckosamme”. [caption id="attachment_165364" align="alignnone" width="640"] Staty över Leif Eriksson i Minnesota. Foto: Mulad[/caption] Eriksson återvände aldrig till den nyupptäckta kontinenten utan dog som hövding på Grönland mellan 1018 och 1025. Hans upptäckter blev dock mycket betydelsefulla och andra nordbor valde snart att söka upp de landområden han och hans besättning beskrivit. Leif Erikssons bror Torvald ska exempelvis senare ha seglat till det nyupptäckta landet, men snart hamnat i konflikt och dräpts av vad man vid tiden benämnde som "skrälingar" – alltså indianer eller inuiter. Enligt Erik Rödes saga seglade också Torfinn Karlsämne tillsammans med 160 män och kvinnor, boskap och förnödenheter och satte upp läger vid just Leifsbudir och försökte där bygga upp ett samhälle. Efter olyckor och konflikter (interna såväl som med urinvånarna) övergavs dock slutligen planerna på en permanent nordisk bosättning i Nordamerika. Hur mycket sanning det ligger i sagorna är idag svårt att säga med säkerhet. Det står dock definitivt klart att nordbor mellan år 990 och 1050 faktiskt bosatt sig i Nordamerika. Vid L'Anse aux Meadows, i de norra delarna av kanadensiska Newfoundland, upptäcktes redan på 1960-talet rester efter en vikingabosättning där bland annat minst åtta husgrunder, verktyg, metallrester, synålar och rester av en smedja påträffades. Det kunde också bedömas att bosättningen använts endast ett par år innan den övergivits – vilket också stämmer väl överens med de nordiska sagorna. [caption id="attachment_165363" align="alignnone" width="640"] Rekonstruktion av vikingabosättning i L’Anse aux Meadows. Foto: Dylan Kereluk/CC BY 2.0[/caption] När fransmännen koloniserade Nordamerika på 1600-talet fick de höra en indianlegend där det berättades att det långt bort i norr funnits ett kungarike där blonda män satt på stora rikedomar av guld och pälsverk – men att det var nästan garanterat dödsdömt att försöka ta sig dit. Det har åtminstone lyfts fram hypoteser om att berättelserna haft sitt upphov i verkliga möten med nordmän hundratals år tidigare. Även om Leif Eriksson och de nordiska upptäcktsresandena kanske inte orsakade någon långsiktig större förändring för den nordamerikanska kontinenten, har de definitivt bidragit till vår förståelse för världens utforskning. Vikingarnas upptäckaranda och sjöfartskunskaper var exceptionella och deras resor utvidgade världsbilden i Europa långt före renässansens upptäcktsresor. [caption id="attachment_165365" align="alignnone" width="640"] Leif Erikssons upptäckt av Amerika. Målning: Christian Krohg (1893)[/caption] Dagen för Leif Erikssons landstigning i den nya världen, 9 oktober, firas idag i delar av USA med Leif Eriksson-dagen, som en hyllning till vikingarnas bedrift och de nordiska bidragen till världens historia. Firandet är heller inte bara ett erkännande av Erikssons prestationer utan också av utbytet och mötet mellan två världar. Även om det fortfarande finns många obesvarade frågor om Erikssons tid i Vinland har hans arv på många sätt levt kvar. Intresset för vikingarnas resor och deras kultur har blivit ett område för såväl akademisk forskning som populär fascination över Leif Erikssons upptäckaranda, som drev honom och hans besättning hela vägen över Atlantens stormiga hav till platser där inga européer tidigare satt sina fötter.]]> https://nyadagbladet.se/kultur/vikingen-som-upptackte-amerika/feed/ 0 Vikingarna jagade valross i nordamerikanska Arktis https://nyadagbladet.se/kultur/vikingarna-jagade-valross-i-nordamerikanska-arktis/ https://nyadagbladet.se/kultur/vikingarna-jagade-valross-i-nordamerikanska-arktis/#respond Fri, 11 Jul 2025 05:01:03 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=191156 Ny forskning pekar mot att vikingarna jagade valross långt norrut i det arktiska Nordamerika, mycket längre än man tidigare trott. Det tyder på att vikingarna mötte urbefolkningar långt innan Columbus "upptäckte" Nordamerika. Under vikingatiden var efterfrågan på betar från valrossar hög i Europa. Vikingarna spelade en stor roll i handeln med valrosselfenben och man vet bland annat sedan innan att det jagades valrossar på både Island och kring Grönland.
Artikeln publicerades ursprungligen den 16 oktober 2024.
I en ny studie, som publicerats i Science Advances, har forskare från bland annat Lunds och Köpenhamns universitet undersökt åtskilliga fynd av elfenben med hjälp av DNA. Forskarna använde sig av ett så kallat genetiskt ”fingeravtryck” för att rekonstruera exakt varifrån föremålen från valrosshandeln kom. – Vi extraherade gammalt dna från valrossar som samlats in på en mängd olika platser i Nordatlantens Arktis. Med denna information på plats kunde vi sedan matcha de genetiska profilerna för valrossföremål som grönlandsnordborna handlade med till Europa tillbaka till mycket specifika arktiska jaktmarker, säger Morten Tange Olsen, docent vid Globe Institute i Köpenhamn i ett pressmeddelande.

"Avlägsna jaktmarker"

Fynden påvisar att vikingarna mellan år 950 och 1250 jagade valross betydligt längre upp kring nordamerikanska Arktis än vad man tidigare trott. Elfenben man testat kommer från bestånd i havet mellan Grönland och Kanada, och möjligtvis från inre delarna av kanadensiska Arktis. Resultaten förvånar forskarna, eftersom man tidigare antagit att vikingarna jagade kring sina bosättningar i sydvästra Grönland. – Det som verkligen förvånade oss var att en stor del av det valrosselfenben som exporterades tillbaka till Europa kom från mycket avlägsna jaktmarker djupt inne i Högarktis, det vill säga norr om där tundran slutar, säger Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet. För att segla så pass långt krävs stora sjöfartskunskaper och därför frågade sig forskare om det var möjligt att vikingarna kan ha haft denna typ av sjökunskap. För att få svar använde man sig av rekonstruerade seglingsrutter, och forskarna gjorde även experimentella resor i traditionella klinkerbyggda norska båtar. Enligt forskarna ska vikingarna ha haft tillräckligt med resurser och kunskaper för att klara av dessa resor.

Mötte urbefolkning århundraden innan Columbus

Vid den här tiden var jaktmarkerna i Högarktis bebodda av de så kallade Thule-inuiterna och eventuellt andra arktiska ursprungsbefolkningar. De jagade också valross. Studien stärker teorin att vikingarna hade kontakt med nordamerikanska folk flera århundraden innan Christopher Columbus ”upptäckte” Nordamerika. – Vi kommer aldrig att få veta exakt, men på ett mer mänsklig plan borde dessa möten i de vidsträckta och skrämmande landskapen väckt både nyfikenhet och fascination, säger Jordan och fortsätter: – Vi behöver göra mycket mer forskning för att förstå dessa interaktioner och motiv, särskilt ur ett urfolksperspektiv såväl som ett mer ”eurocentriskt” nordiskt perspektiv. Det bör noteras att möten - och konflikter mellan nordbor och nordamerikanska indianer eller inuiter finns omnämnda redan i de gamla isländska sagorna, även det inte alltid är helt enkelt att avgöra sanningshalten i berättelserna.]]> https://nyadagbladet.se/kultur/vikingarna-jagade-valross-i-nordamerikanska-arktis/feed/ 0 Svenska forskare seglar som vikingar https://nyadagbladet.se/historia/svenska-forskare-seglar-som-vikingar/ Fri, 30 May 2025 15:23:38 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=206999 Under de senaste tre åren har forskare vid Lunds universitet seglat som vikingar för att bättre förstå hur nordbornas resor gick till. I den senaste studien har de identifierat fyra möjliga hamnar som användes av våra förfäder för tusen år sedan. Arkeologen Greer Jarret har tillsammans med sina forskarkollegor seglat längs Norges kust i båtar som liknar de man använde under vikingatiden (ca 800 - ca 1050 e.Kr.). Den första resan gick tur och retur till polcirkeln under 2022 och sedan dess har forskarna seglat över 5 000 kilometer och sökt efter svar kring vikingarnas rutter. Sedan tidigare har man exempelvis upptäckt att det troligtvis var möjligt för vikingarna att ta sig till avlägsna delar av Arktis med den här typen av båtar för att jaka valross, vilket tyder på att vikingarna mötte urbefolkningar långt innan Columbus ”upptäckte” Nordamerika.

Mindre hamnar

Under resorna har man utifrån erfarenheter kring segling med vikingabåtar tagit fram olika kriterier som avgör om en plats är lämplig som hamn eller inte. Forskarna har också intervjuat seglare och fiskare om vilka rutter som traditionellt användes på 1800-talet samt i början av 1900-talet, då segelbåtar utan motor fortfarande var vanliga i Norge. Sedan har man genom digitala rekonstruktioner av hur landskapet då såg ut identifierat fyra möjliga vikingahamnar längs Norges kust. Hypotesen är att det måste vara enkelt att komma in och ut från hamnarna i alla vindförhållanden, därför måste det finnas flera vägar in och ut. Vidare fanns det troligtvis ett myller av mindre hamnar ute på små öar eller halvöar som vikingarna kunde stanna och pausa på. – Ofta känner vi bara till start- och slutpunkterna för den handel som pågick under Vikingatiden. Stora hamnar som Bergen och Trondheim i Norge, Ribe i Danmark, och Dublin på Irland. Det jag intresserar mig för är vad som hände på resorna mellan dessa stora handelsnoder. Min hypotes är att detta decentraliserade nätverk av hamnar, belägna på små öar och halvöar, varit centrala för att göra handeln effektiv under vikingatiden, säger Jarret i ett pressmeddelande. https://www.youtube.com/watch?v=Os9nS4jstXw

Navigerade med berättelser

Forskarna tror att vikingarna inte navigerade med kartor eller kompass, utan istället hade mentala kartor. Där använde man sig av minnen och erfarenheter samt även myter som var kopplade till olika platser. Sedan berättades historierna vidare genom generationer av sjömän. – Det finns exempelvis vikingaberättelser om Kullaberg i Sverige och berget Torghatten och öarna Hestmona och Skrova längs norska kusten. Berättelser som beskriver vilka svårigheter som lurar i vattnet nedanför berget. Forskningsresorna har dock inte varit helt ofarliga. Det har många gånger varit isande kallt och en gång kom en vikval upp till ytan och slog med sin stjärtfena några meter från båten. Under 2022 brast rån (stången) som höll upp seglet när forskarna var 25 kilometer ute till havs. – Vi var tvungna att binda ihop två åror för att hålla seglet och hoppas att det skulle hålla. Vi kom säkert tillbaka till hamnen, men fick sedan vänta där i två dagar innan vi kunde segla igen eftersom båten behövde repareras. Forskarna drar också slutsatsen att även om det är viktigt med en hållbar båt, är relationerna ombord desto viktigare. – Du måste ha en båt som håller för alla möjliga väderförhållanden. Men om du inte har en besättning som kan samarbeta och stå ut med varandra under långa perioder, då är du rökt, avslutar Jarret.]]> Okänd person lämnade in rekordstor vikingaskatt https://nyadagbladet.se/historia/anonym-person-lamnade-in-rekordstor-vikingaskatt/ https://nyadagbladet.se/historia/anonym-person-lamnade-in-rekordstor-vikingaskatt/#respond Thu, 28 Nov 2024 08:03:48 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=194621 En okänd person har donerat en omfattande silverskatt från vikingatiden till länsstyrelsen i Jönköping. Skatten är den största av sitt slag som någonsin påträffats i länet och består bland annat av ett mycket stort antal arabiska silvermynt. ”I Jönköpings län har endast ett jämförbart fynd gjorts tidigare och det var på 1800-talet i Forsheda i Värnamo kommun. Då hittade en jordbruksarbetare ett hundratal engelska och tyska silvermynt, samt ett arabiskt mynt och ett litet smycke. Den skatt som har kommit in nu är rikligare”, skriver länsstyrelsen i ett pressmeddelande. Utöver silvermynten består skatten av olika smycken, avklippta silverbitar och en amulettring, länsstyrelsen är dock kritisk till att skatten grävts fram på ett illegalt sätt för flera år sedan. ”Eftersom skatten är funnen genom metallsökning som genomförts utan tillstånd så har ingen arkeolog varit med vid framgrävandet. Det gör att mycket vetenskaplig information gått förlorad för alltid. Om man hittar fornfynd och själv försöker rengöra dem och sen låter dem ligga hemma i byrålådan förstörs de. Men det är trots allt bra att fyndet nu lämnats in”, fortsätter man. Man betonar att det är viktigt att känna till vad som gäller för fornminnen och användning av metallsökare, samt att fornlämningar skyddas av Kulturmiljölagen och ska bevaras i marken fram tills dess att något måste byggas på platsen. ”Då krävs tillstånd från Länsstyrelsen för att göra ingrepp. Det krävs även tillstånd för att använda metallsökare, även på badstränder och den egna tomten. Om man påträffar ett fornfynd måste man omedelbart avbryta och kontakta Länsstyrelsen. Olaglig sökning polisanmäls”.

"Romersk vinskopa i miniatyr"

Några av silvermynten är försedda med hål för att kunna träs upp på remmar. Det finns också en halsring av flätat silver, ett hänge, delar av ringnålar, en amulettring och flera bitar silver som klippts sönder, troligen för att användas som betalmedel efter sin vikt. ”Hänget är litet, skålformat och försett med filigran- och granulering, det vill säga dekor av trådar och små kulor av silver. Det kan ha utformats för att likna en romersk vinskopa i miniatyr. En ringnål är ett dräktspänne, här finns inte ringen kvar utan bara delar av själva nålen och den är ornerad med trianglar, romber och punkter”. ”Amulettringen är stor som ett armband och har flera mindre ringar fästade vid sig. Amulettringar tros vara rituella föremål som deponerades i marken för att påverka framtiden positivt”, avslutar man.]]> https://nyadagbladet.se/historia/anonym-person-lamnade-in-rekordstor-vikingaskatt/feed/ 0 Vikingafest i Gudahagen https://nyadagbladet.se/kultur/vikingafest-i-gudahagen/ https://nyadagbladet.se/kultur/vikingafest-i-gudahagen/#respond Sun, 29 Sep 2024 13:17:16 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=189937 Under helgen 14-15 september bjöds det på underhållning när vikingadagarna mer blev en vikingafest som gästades av gycklare, musiker, handelsmän, föreläsare och vanligt löst folk, en publikfriande familjevänlig marknad som bjöd på hög kvalité av hantverk, mathantverk och kultur. Här fanns honung, örtsalvor, snapskryddor och gediget trä- och smideshantverk. Utbudet av handsydda kläder, skinnväskor, huvudbonader förgyllde atmosfären. Alla sinnen stimulerades av ömsom klingande svärdslag, vackra toner från instrument såsom trumma, fiol, vevlira och starka, tydliga manliga och kvinnliga röster. I ett hägn kunde publiken ta del av Starke man och Starke kvinna. Ett styrkebesked att exempelvis lyfta en kanonkula och lägga den på en meterhög stående stock och omgående släppa ner den på marken igen. Tävlingen bestod i hur många gånger man kunna lyfta denna kula. Ett annat moment var att lyfta en tung stock, hålla den med sträckta armar, invänta godkänd signal från domaren och därefter repetera lyftet med tillägget att flytta sig ett steg bakåt. I ytterligare ett hägn kunde publiken se och höra vikingar strida energiskt, svingande svärd med inlevelse och charmig närvaro iförda tidsenlig rustning. Vikingakrigarna bjöd på vikingavrål, kraftslag och doftande energi så att det kändes att vi var tillbaka på vikingatidens tuffa, grymma och slutgiltiga 1000-tal. Fler inslag som bjöds dessa dagar var föreläsningar i valda ämnet begravnings- och gravprocessionen. Hur gick den till? Var den som Hollywoods filmer åskådliggör den? Hur ser en vikingagrav ut? Ja, många var frågorna men svaren var också förklarande från arkeologen och föreläsaren Andreas Forsgren, som målande beskrev de olika scenarierna, att det var föga osannolikt att man lade den döda kroppen på något skeppsliknande och därefter tände eld på bålet och slutligen skickade ut skeppet på havet. Nej, det ville nog ingen granne ta del av, brända benbitar som flyter in till någon grannstrand. Däremot begravdes dessa vikingakroppar i jord och därefter skapade de någon typ av stensättning. Dessa kan vi i modern tid ta del av på vissa platser såsom exempelvis denna kraftplats, ja faktiskt där vikingamarknaden utspelade sig, berättade arkeologen. Efter föreläsningen erbjöds fler mäktiga upplevelser som vackra, ståtliga hästar som Shirerasen. Det möjliggjordes att vikingabesökare fick hälsa på världens största hästras med en vikt på cirka 900 kilo. De visade upp oerhört fina kör- och ridhästegenskaper. Den fint valda platsen att arrangera denna vikingamarknad ramade in till respekt, vänlighet och tankegångarna igångsattes. Handelsstånden var även enhetligt presenterade och nästa akt på programmet var en gycklare som ömsom jonglerade med knivar, yxa och äpple. Föreställningen fortsätter och den fantasifulla akten avslutas med en eldshow där gycklaren släcker facklorna i byxorna. Med konstens alla regler släcks facklorna och gycklaren bugar och bockar inför en entusiastisk publik. Dagen fortsätter och det blir dags för lite god mat. Besökarna kan välja mellan modern grillad- och kokt korv, kebab, vilt och även Chili Con Carne, som också finns som vegetarisk. Ja, dagen innehåller många stimulerande glädjeämnen. Hantverket erbjuder bland annat fina dricksglas, vackra glassmycken, trähantverk, fina lammfällar, och sammanlagt var det runt 120 knallar med högkvalitativ hantverkskultur. Toner var det gott om också med många starka stämmor i solosång, kör och stämsång med slagfärdiga vikingaharmonier från bland andra en vikinga- och medeltida tolkare med artistnamnet Medvind. I lätt motvind bjöds publiken på goda teatraliska och dramatiska akter där bandmedlemmarna var tidstypiskt klädda, behärskade de tidstypiska instrumenten, rösterna kompletterade varandra, och överraskade med dramatiskt skådespeleri som verkligen bjöd in från nutid till vikingatid. Det som gör att det blir extra intressant att verkligen lyssna och betrakta Medvind är att de skriver det mesta av texterna och musiken som de framför. De berör många ämnen som de vikingatids- och medeltida vikingarna var berörda av såsom ölet, brännvinet, kyrkan, Gudar, krigare, mjölnare och bagare. De riktigt vackra kompositionerna som är både finstämda och vackra i sin melodi är Bittra Droppar och Vädjan. I repertoaren finns också Brandagall, Pastor Rynkles Skål, öl och dryckjom. Det är poetiskt, underhållande och verklighetstroget framfört. Dagen börjar gå mot sitt slut och de tidstypiskt klädda vikingafirarna har bjudit sina tacksamma besökare och publik på en oförglömlig kraftupplevelse. De övernattande gycklarna, musikerna, hantverkarna vill nog gärna mot kvällen övergå till sitt eget mer privata vikingafirande med mjöd, flugsvamp och allehanda erotiska upplevelser, och som vi andra sedan får höra diktas om i sångerna som framförs och kanske lockar även oss att bli vikingafirande. Väl mött på Gudahagen nästa år och tack för en väl genomförd vikingafestival 2024!   Mikael Rasmussen alias Artist Razz]]> https://nyadagbladet.se/kultur/vikingafest-i-gudahagen/feed/ 0 Vikingar använde avancerad tandvård https://nyadagbladet.se/kultur/vikingar-anvande-avancerad-tandvard/ https://nyadagbladet.se/kultur/vikingar-anvande-avancerad-tandvard/#respond Mon, 16 Sep 2024 05:08:34 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=168285 Vikingarna hade ofta problem med tänderna, visar en svensk studie. Det står samtidigt också klart att den vikingatida tandläkarkonsten var betydligt mer avancerad än man tidigare trott.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 15 december 2023.
I en studie från Göteborgs universitet, tillsammans med en osteolog från Västergötlands museum, har man undersökt 3 293 tänder hos 171 individer ur den vikingatida befolkningen i Varnhem i Västergötland. Med hjälp av både traditionella tandläkarinstrument och röntgenteknik, lik den som används i modern tandvård, har man gjort nya upptäckter om vikingarnas tandhälsa. Resultaten, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE, visar att 49 procent av den vikingatida befolkningen hade en eller flera kariesskador. Bland vuxna var 13 procent angripna av karies, åtskilliga in till rötterna. Barn som hade sina mjölktänder, eller både mjölk- och vuxentänder, hade dock ingen karies alls. Forskarna noterade att vuxna i genomsnitt förlorat 6 procent av sina tänder, exklusive visdomständer. Det fanns samtidigt också tydliga indikationer på att vikingarna hade metoder för att hantera tandproblem.

"Sofistikerad tandläkarkonst"

– Det fanns flera tecken på att vikingarna hade modifierat sina tänder, bland annat fanns spår efter användning av tandstickor, slipning av framtänder och även tandbehandling av tänder med infektioner, säger Carolina Bertilsson, tandläkare och biträdande forskare, samt studiens förstanamn och korresponderande författare, i ett pressmeddelande. Bland annat framgick att man gjort ingrepp och filat hål i kindtänderna, från tandkronan och in i pulpan. Troligen gjorde man detta för att lätta på trycket och dämpa tandvärk. Ingreppet liknar det man gör idag när man borrar i infekterade tänder. Slipningen av framtänderna kan eventuellt också ha haft någon form av funktion som identitetsmarkör. – Studien ger nya kunskaper om vikingarnas munhälsa, och indikerar att tänderna varit viktiga i Varnhems vikingatida kultur. Den ger också en förståelse för att den vikingatida tandläkarkonsten troligen varit mer sofistikerad än man tidigare trott, säger hon.]]> https://nyadagbladet.se/kultur/vikingar-anvande-avancerad-tandvard/feed/ 0