val 2026 – Nya Dagbladet

S och V tog hem 95,2 procent av rösterna i Rosengård centrum

Jan Sundstedt — Tue, 15 Sep 2026 17:56:53 +0000

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tog nio av tio giltiga röster i fem invandrartäta valdistrikt. I Rosengård centrum gick 95,2 procent till de två partierna, enligt Valmyndighetens preliminära resultat. I riket stannade samma partier på 28,1 respektive 8,3 procent. Nya Dagbladet har gått igenom fem valdistrikt i Malmö, Örebro, Stockholm och Göteborg, i bostadsområden där kommunernas egen statistik visar att en stor majoritet av invånarna har utländsk bakgrund. Det är stickprov, inte ett slumpmässigt urval av landet. Mönstret är likväl entydigt: i samtliga fem distrikt tog Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans mellan 87 och 95 procent av de giltiga rösterna. Av 4 076 giltiga röster i de fem distrikten gick 3 699 till de två partierna, 90,8 procent. På riksnivå fick Socialdemokraterna 1 790 848 röster, 28,1 procent, och Vänsterpartiet 526 521 röster, 8,3 procent, enligt Valmyndighetens redovisning, där 6 312 av 6 626 distrikt var räknade. I stickproven motsvarar Vänsterpartiets 1 817 röster 44,6 procent, drygt fem gånger partiets riksandel. Socialdemokraternas 1 882 röster motsvarar 46,2 procent. I Rosengård centrum i Malmö registrerades 842 giltiga röster. Socialdemokraterna fick 455, 54,0 procent, och Vänsterpartiet 347, 41,2 procent. Tillsammans 802 röster, 95,2 procent. Valdeltagandet var 66,9 procent. I Örtagården östra i Malmö: 855 giltiga röster. S 447 (52,3 procent), V 347 (40,6 procent). Tillsammans 794 röster, 92,9 procent. Valdeltagande 73,5 procent. I Vivalla östra i Örebro: 929 giltiga röster. V 428 (46,1 procent), S 395 (42,5 procent). Tillsammans 823 röster, 88,6 procent. Valdeltagande 66,4 procent. I Rinkebysvängen norra i Stockholm: 714 giltiga röster. V 389 (54,5 procent), S 249 (34,9 procent). Tillsammans 638 röster, 89,4 procent. Valdeltagande 54,6 procent. I Hammarkullen C i nordöstra Göteborg: 736 giltiga röster. S 336 (45,7 procent), V 306 (41,6 procent). Tillsammans 642 röster, 87,3 procent. Valdeltagande 62,4 procent. Socialdemokraterna var störst i Rosengård centrum, Örtagården östra och Hammarkullen C. Vänsterpartiet var störst i Vivalla östra och Rinkebysvängen norra. Övriga partier nådde inte i närheten av tvåsiffriga tal: Miljöpartiet fick mellan 12 och 32 röster per distrikt och Centerpartiet mellan 2 och 13. Valdeltagandet varierade kraftigt. Högst var det i Örtagården östra med 73,5 procent, lägst i Rinkebysvängen norra med 54,6 procent. Riksdagsvalet omfattar bara svenska medborgare.

Förorter där nästan alla har utländsk bakgrund

Kommunernas egen statistik beskriver de berörda bostadsområdena i tydliga tal. Malmö stads områdesfakta för "Örtagården, Herrgården m fl" anger 63 procent utrikes födda och 26 procent inrikes födda med två utrikes födda föräldrar, sammanlagt 89 procent med utländsk bakgrund. Örebro kommun uppger i sin brottsförebyggande åtgärdsplan att 87,4 procent av invånarna i Vivalla hade utländsk bakgrund. Stockholms stads socioekonomiska faktablad redovisar 17 026 invånare i Rinkeby, varav 15 711 med utländsk bakgrund, 92,3 procent. Göteborgs stads statistikblad för Hammarkullen anger 8 491 invånare, 55,4 procent utrikes födda och 82,5 procent med utländsk bakgrund. Kommunerna definierar utländsk bakgrund som utrikes född eller inrikes född med två utrikes födda föräldrar. Områdesindelningarna är större än de enskilda valdistrikten, och gränserna sammanfaller inte exakt. Demografiska andelar för ett bostadsområde kan därför inte läsas som en beskrivning av väljarna i just det valdistriktet. Statistik om personer med utländsk bakgrund visar inte hur enskilda personer har röstat. Det som redovisas är ett geografiskt mönster i röstsedlarna.

Siffrorna är fortfarande preliminära

Samtliga röstetal kommer från den preliminära räkningen, som Valmyndigheten själv beskriver som preliminär. 314 uppsamlingsdistrikt räknas den 16–17 september, och den slutliga rösträkningen hos länsstyrelsen pågår. Andelar och absoluta tal kan därför ändras. De fem distrikten står inte ensamma. Enligt Omni, som refererar en kartanalys från Bonnierägda DN av 311 valdistrikt som överlappar polisens utsatta områden, hade Vänsterpartiet 28,3 procent och Socialdemokraterna 39,9 procent när 305 av distrikten var räknade. Vänsterpartiet hade där ökat med 14 procentenheter. Också den metoden bygger på geografisk överlappning, där valdistriktens gränser inte exakt följer områdesgränserna. Tills räkningen är fastställd är det de preliminära talen som gäller, och de visar att två partier som tillsammans fick drygt en tredjedel av rösterna i riket tog nästan allt i de fem distrikten.

Örebropartiet rusar lokalt – Malmölistan tar plats i Malmö

Jan Sundstedt — Mon, 14 Sep 2026 14:00:38 +0000

Örebropartiet ser ut att missa riksdagen men blir preliminärt näst störst i Örebro kommun. Malmölistan tar samtidigt sina första mandat i Malmö kommunfullmäktige. Valmyndighetens siffror från valet är ännu preliminära. Två distrikt återstår att räkna i respektive kommun. Valmyndighetens preliminära resultat ger Örebropartiet 17,2 procent och 17 891 röster i Örebro kommun. Partiet ökar med 9,3 procentenheter. Resultatet ger preliminärt elva mandat, sex fler än tidigare. Bara Socialdemokraterna, med 30,4 procent, samlar fler röster i kommunen. Moderaterna får 14,8 procent. Örebropartiet går därmed om partiet med 2,4 procentenheter. Rösträknarna har hittills räknat 109 av 111 distrikt. Sett till mandatökningen och uppgången i procentenheter går Örebropartiet ännu starkare i regionvalet. Partiet får 15,5 procent och 30 318 röster i Region Örebro län. Stödet ökar med 11,1 procentenheter. Örebropartiet tar preliminärt elva av regionens 71 mandat. I regionen vinner Örebropartiet åtta nya mandat, jämfört med sex nya mandat i kommunen. Rösträknarna har hittills avslutat 204 av 217 distrikt i regionen. Återstående röster kan fortfarande påverka mandatfördelningen. Riksdagen förblir däremot utom räckhåll för Markus Allard och Örebropartiet. Samtliga 349 preliminära mandat går till Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Miljöpartiet, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Partier under fyra procent i riket kan vinna fasta mandat genom att nå minst tolv procent i en riksdagsvalkrets. I Örebro län samlar kategorin övriga partier tillsammans 5,1 procent. Örebropartiet får därför preliminärt inget av valkretsens tolv mandat. Malmölistan gör samtidigt sitt genombrott i Malmö. Valmyndigheten redovisar 3,9 procent och 8 375 röster, en ökning med 3,1 procentenheter. Resultatet ger preliminärt två av kommunfullmäktiges 61 mandat. Malmölistan tar därmed plats i fullmäktige för första gången. Valmyndigheten hade räknat 215 av Malmös 217 valdistrikt vid den senaste uppdateringen. Kommunerna räknar uppsamlingsdistrikten den 16–17 september. Länsstyrelsernas sluträkning avgör mandatfördelningen. Fram till dess kan siffrorna i både Malmö och Örebro förändras.

Filmade tomma valsedelsfack – nu polisanmäls Malmölistan

Emil Fjellstedt — Fri, 11 Sep 2026 14:21:24 +0000

Malmö stads valkansli har polisanmält Malmölistans agerande i röstningslokaler, sedan partiföreträdare filmat tomma valsedelsfack och på plats anklagat röstmottagare för valfusk. Anmälan registrerades först efter att polisen medgett att den gjort en felaktig bedömning – och någon slutlig brottsrubricering framgår inte av tillgängliga uppgifter. Valkansliet tog kontakt med polisen redan den 27 augusti, samma dag som förtidsröstningen kommit igång. Då registrerades ingen anmälan. Polisen ansåg att ett eventuellt förtalsbrott måste anmälas av de enskilda röstmottagarna själva. Den bedömningen var fel, uppger polisen nu, och en anmälan har registrerats, rapporterar Sveriges Radio P4 Malmöhus. Bakgrunden är de filmer där Malmölistans ordförande Nils Littorin går in i röstningslokaler, visar upp fack där partiets valsedlar saknas och talar om valfusk. Filmerna publicerades därefter av partiet. NyD dokumenterade samma dag saknade valsedlar i Malmö och Järfälla under förtidsröstningens första dygn. I Malmö visade filmen tomma fack för både Malmölistan och Örebropartiet.

Valchefen: ingenting tyder på avsikt

Malmös valchef Daniel Olsson avvisar att det skulle röra sig om fusk. Inget tyder enligt honom på att valsedlar medvetet plockats bort. I ett fall hade partiet ännu inte lämnat in sina sedlar, i ett annat skulle de just läggas ut, återger Sydsvenskan. – Alla former av hot eller anklagelser gentemot dem är väldigt allvarliga. Vi ser superallvarligt på detta, säger Olsson om röstmottagarna. Ansvarsfördelningen är samtidigt delad. Valmyndigheten anger att röstmottagarna ansvarar för att lägga ut alla typer av valsedlar och för ordningen i valsedelställen – men att partier utan rätt till offentligt distribuerade partivalsedlar själva måste leverera sitt material till varje röstmottagningsställe. Saknas ett partis sedlar kan väljaren skriva partinamnet på en blank valsedel.

Filmning är i sig tillåten

Själva filmandet står inte i strid med regelverket. I Valmyndighetens vägledande ställningstagande slås fast att vem som helst får besöka ett röstmottagningsställe och fotografera eller filma. Gränsen går vid valhemligheten och ordningen: den som stör kan uppmanas att sluta eller tillfälligt lämna lokalen. Littorin står fast vid att partiet handlat rätt. – Det var det mest idiotiska jag någonsin har hört, eftersom man får lov att filma inne i vallokalerna, så länge man inte filmar dem som ska rösta. Men man måste få lov att dokumentera valfusk, säger han. Anmälan gäller alltså agerandet i lokalerna och anklagelserna mot röstmottagarna, inte filmandet som sådant. Att en anmälan registrerats innebär inte att något brott är fastställt. Nu ligger prövningen hos polisen – i ett läge där kommunen och partiet har helt olika beskrivningar av vad de tomma valsedelsfacken betyder.

Stefan Sauk: ”Politikerna spär på politikerföraktet”

Redaktionen — Thu, 03 Sep 2026 13:54:35 +0000

Skådespelaren och samhällsdebattören Stefan Sauk går till hårt angrepp mot det politiska spelet inför valet. I ett långt samtal menar han att makthavare, medier och företagens värdegrundsarbete tillsammans har trängt undan både saklighet och ett friare offentligt samtal.

I podcasten Gröning & Blomgren utanför, som publicerades av Svenska Epoch Times den 20 augusti, talar Stefan Sauk om vad han ser som en allt mer ängslig politisk kultur.

I programmet lyfter han bland annat fram kritikens värde, ifrågasätter energipolitiken och efterlyser ett vuxnare sätt att möta människor som gör fel.

Stefan Sauks egna tolkningar står tydligt i centrum i samtalet: en folkligt formulerad uppgörelse med maktens språk, symbolpolitik och det han beskriver som ett svenskt behov av att rätta in sig i ledet.

Han inleder med valrörelsen, vars löften och utspel han uppfattar som ett skådespel långt från de frågor som avgör landets riktning.

Kritiken riktas inte bara mot enskilda partier, utan mot själva sättet på vilket den politiska klassen konkurrerar om väljarnas uppmärksamhet.

"Politikerna" skapar föraktet

Stefan Sauk säger att han undviker delar av valrörelsen eftersom han blir både arg och orolig av nivån. I stället för politisk förnyelse ser han ett spel där personangrepp, inövade budskap och löften utan ordentlig genomlysning tar över.

— Det som är bäst på att spä på politikerföraktet, det är politikerna själva.

Hans invändning går längre än den vanliga kritiken mot "tonläget". När politiker snabbt byter hållning, eller när stora systemförändringar presenteras som enkla förhandlingsvinster, försvinner enligt honom den granskning som borde hjälpa människor att förstå följderna.

I samtalet tar han upp förslaget om ett förstatligande av sjukvård och skola som exempel. Oavsett vilken slutsats man har i den sakfrågan reagerar Sauk på det han uppfattar som en frånvaro av följdfrågor i bevakningen.

— Där har vi ett svart hål av inkompetens, säger Jan Blomgren om journalistikens reaktion på de stora löftena.

Invändningen träffar en central fråga.

Om en politisk reform ändrar ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och regioner bör den inte kunna säljas som en snabb bytesaffär mellan partiledare. Väljarna behöver få veta vad som flyttas, vem som får makten och vem som bär kostnaden när systemen inte fungerar.

Stefan Sauk drar resonemanget till demokratin själv och argumenterar provocerande för ett slags röstkort.

Förslaget är knappast förenligt med den allmänna och lika rösträtten, men han använder det för att sätta fingret på ett reellt problem: ett politiskt system som förutsätter informerade medborgare men samtidigt belönar kampanjens förenklingar.

— En riktig demokrati kräver ju medborgare som är kunniga, pålästa och har en uppfattning som baseras på fakta, inte på känslor.

Energipolitiken symbol för ett större misslyckande

Det andra stora spåret i samtalet är energi- och klimatpolitiken. Här riktar han särskilt skarp kritik mot Miljöpartiet, men också mot en bredare politisk kultur som han menar har prioriterat signalvärden framför konsekvensanalys.

Han återkommer till kärnkraftens avveckling, till frågan om planerbar el och till hur landsbygdens villkor ofta behandlas. Sauk gör flera långtgående påståenden om bland annat vindkraft, skogsbränder och klimatpolitikens drivkrafter.

Uppgifter som bör bedömas var för sig och kan inte tas som fastslagna enbart för att de förs fram i en intervju. Kärnan i hans kritik är dock tydlig: politiker som säger sig värna klimat och industri måste också redovisa hur elsystemet ska fungera när produktionen varierar och efterfrågan växer.

— Var är fakta någonstans? frågar han, efter att ha beskrivit vad han ser som ett känslostyrt samtal om klimatet.

Frågan är särskilt relevant eftersom energipolitiken just nu är under omprövning. Regeringen arbetar för ny kärnkraft och har lagt fram flera förslag för att underlätta etableringar, samtidigt som det politiska grälet om kostnader, risker och elbehov fortsätter.

Det gör Sauks grundkrav rimligt även för den som inte delar hans slutsatser: visa beräkningarna, pröva alternativen och låt inte ett politiskt varumärke ersätta en öppen konsekvensanalys.

Han beskriver dessutom en klyfta mellan storstädernas politiska ideal och människor som arbetar i jordbruk, skogsbruk eller är beroende av bilen. När regler och omställningskrav utformas långt från vardagens praktiska begränsningar riskerar de enligt honom att bli ett uttryck för förakt snarare än omsorg.

— Det finns inga som röstar på Miljöpartiet som är bönder och som bor på landsbygden och som lever och verkar i naturen.

Uttalandet må ha en ton av generalisering, men den pekar mot den representativitetsfråga som ofta göms bakom ordet omställning: vilka får definiera problemen och vilka förväntas bära de konkreta uppoffringarna?

Brommafrågan ett test av politisk hederlighet

I programmet blir Bromma flygplats en annan symbolfråga för Stefan Sauk.

Han kopplar ihop nedläggningsplanerna med samma slags politik som han menar har drivit fram kärnkraftsavvecklingen: först görs verksamheten svårare eller dyrare, sedan presenteras nedläggningen som oundviklig.

Sauk hävdar att Bromma är både en viktig del av Stockholms beredskap och en redan gjord investering.

Han pekar på flygplatsens funktion för ambulansflyg, helikoptrar och mindre flyg och vänder sig mot tanken att en huvudstad utan en flygplats nära staden självklart skulle vara ett framsteg.

— Bromma flygplats är nyligen renoverad för en och en halv miljard.

Det konkreta beloppet och hans övriga uppgifter om beslutsgången behöver kontrolleras mot offentliga underlag. Men Sauks politiska poäng är större än den enskilda flygplatsen.

Om politiken först låter infrastruktur förfalla, eller lägger regler och kostnader på den, kan samma politiker därefter hänvisa till den nya ekonomiska verkligheten som skäl för att avveckla den. Då försvinner möjligheten till en ärlig diskussion om vad man faktiskt velat uppnå från början.

Han går också hårt åt flygskammen och den urbana moralism han förknippar med Miljöpartiet.

När svenskar förväntas avstå från resor, bilkörning och andra vardagliga möjligheter, samtidigt som Sveriges utsläpp bara är en liten del av det globala sammanhanget, ser Sauk det som en politik som främst disciplinerar den egna befolkningen.

— Vi gör oss själva urarva, urfattiga, säger han och målar i kärnfulla ordalag upp ett Sverige som riskerar att byta modern infrastruktur mot symboliska uppoffringar.

"Vi är ett torparfolk"

Den kanske mest folkliga och samtidigt mest obekväma delen av Sauks analys handlar om svenskarna som folk.

Han spekulerar i varför så många accepterar svaga politiska besked, sena omsvängningar och ett samhällsklimat där avvikande röster snabbt misstänkliggörs.

— Vi är torparfolk. Vi har liksom skammen på ryggen, säger han.

Han ger ingen historisk analys i vetenskaplig mening, utan målar upp en bild av en nationell självuppfattning: vanan att inte göra väsen av sig, att hellre försöka passa in än riskera att bli besvärlig.

Han menar att den hållningen gör människor lättare att styra med skam, med löften om att vara "bäst i klassen" och med rädsla för att hamna utanför den godkända gemenskapen.

Han kopplar detta till ett samhälle som enligt honom blivit mer konformistiskt och mindre levande. Efter resor utomlands får han, säger han, känslan av att Sverige förändrats i fel riktning.

— Det börjar bli gråare och gråare, och det är släckt i lampan.

Här träffar han en oro som är svår att mäta i tabeller, men som många känner igen: att det offentliga språket blivit mer försiktigt samtidigt som de stora besluten upplevs allt mer avlägsna. Det handlar inte bara om vad människor får säga, utan om huruvida de längre tror att det är meningsfullt att säga det.

Stefan Sauks mest mörka formulering kommer när han talar om en utveckling som han inte ser någon enkel väg ut ur. Han uttrycker inte en önskan om sammanbrott, utan en frustration över ett system där varningssignalerna inte tas på allvar förrän konsekvenserna blivit omöjliga att bortse från.

— Kanske bara bra: låt skiten gå åt helvete så får vi nyst på alltihopa, säger han.

Den brutala formuleringen förklarar samtidigt varför hans resonemang får genomslag. Han talar inte som en utredare som väger varje ord, utan som någon som är less på ett samhälle där institutioner enligt honom hellre administrerar missnöjet än angriper orsakerna.

Därför blir hans återkommande försvar för kritik artikelns röda tråd: utan människor som säger emot i tid riskerar systemet att fortsätta tills verkligheten själv tvingar fram förändringen.

Tystnadskulturen

Det mest intressanta i programmet är kanske ändå Sauks resonemang om tystnadskultur.

Han menar att myndigheter och stora företag har byggt upp regelverk där människor riskerar att sorteras bort för fel ord, fel åsikt eller ett avsteg från en abstrakt värdegrund.

— Tystnadskulturen och det här med alla värdegrunder har ju blivit små fascistoida avdelningar.

Formuleringen kan beskrivas som typisk Sauk: avsiktligt hård och lätt att invända mot. Men det vore ett misstag att avfärda den utan att ta frågan på allvar.

När arbetsgivare, organisationer och myndigheter blandar samman professionellt ansvar med ideologisk likriktning skapas ett klimat där människor börjar tala för att undvika risk, inte för att klargöra vad som är sant eller klokt.

Här blir hans bild av kritik mer konstruktiv än den först kan låta. Han berättar om människor som får höra något obekvämt, blir sårade, men därmed också får chansen att rätta till det som inte fungerar. Något som står i motsats till både mobbning och inställsamhet.

— Det är mänsklighet för mig. Det är en vuxen mänsklighet, betonar han.

Hans poäng är att den som påpekar ett fel inte nödvändigtvis är fiende. Tvärtom kan vännen, kollegan eller medborgaren som vägrar applådera vara den som ger en människa eller en institution möjlighet att bli bättre.

I en demokrati gäller det också makthavare: kritik som sägs högt är ofta mindre farlig än en allmän uppgivenhet där människor slutar tro att deras invändningar spelar roll.

En av Stefan Sauks styrkor ligger inte i att han presenterar ett färdigt politiskt program. Den ligger i motviljan mot att acceptera den givna berättelsen bara för att den uttalas med rätt tonfall av rätt person.

Han kan av vissa upplevas som burdus, överdriva och dra iväg i associationer, men hans mest träffsäkra invändning handlar om ett offentligt samtal där för få vågar ställa den elementära frågan: Vad menar ni, och vad får det för följder?

När valrörelsen nu går in i sitt avgörande skede är det en fråga som förtjänar fler svar än slagord.

Stefan Sauks uppmaning är mindre ett försvar för cynism än ett krav på att medborgare, journalister och politiker ska sluta låtsas att ord saknar konsekvenser.

Vad tycker partierna utanför riksdagen? – sju röster i ovanlig tv-debatt

Emil Fjellstedt — Fri, 28 Aug 2026 12:59:03 +0000

För första gången samlades sju partier utanför riksdagen i en gemensam direktsänd debatt. Samtalet rymde djupa motsättningar om migration, ekonomi, AI, Nato och religiösa friskolor – men också oväntade beröringspunkter kring EU-kritik, direktdemokrati och motståndet mot den politiska mittfårans centralisering. Den drygt två timmar långa sändningen arrangerades av Forum Sverige i samarbete med Zeitgeist Sweden och leddes av Thabo Motsieloa. Kristna Värdepartiet var annonserat som deltagare men saknade representant på grund av sjukdom. De medverkande var Gustav Kasselstrand (Alternativ för Sverige), Bo Hansson (Ambition Sverige), Gustaf Rydelius (MoD), Anders Axner (Enhet), Benneth Thyr (Landsbygdspartiet oberoende), Mikail Yüksel (Partiet Nyans) och Ulf Bejerstrand (Knapptryckarna). Formatet gav partier som sällan möts i ett gemensamt tv-samtal möjlighet att både presentera sig själva och svara på motståndarnas invändningar. Nedan sammanfattar NyD vad som framkom i de största frågorna.

Vilka var partierna – och vad förenade dem?

Alternativ för Sverige presenterades av Kasselstrand som ett nationalistiskt parti med fokus på nationalstaten, återvandring och svenskt självbestämmande. Ambition Sverige beskrev Hansson som EU-kritiskt, frihetsorienterat och inriktat på mindre offentlig sektor. MoD placerade Rydelius partiet i en antiglobalistisk och ekonomiskt jämlikhetsorienterad tradition, medan Enhet genom Axner betonade ekologisk hållbarhet, fred, lokal delaktighet och direktdemokrati. Landsbygdspartiet oberoende lyfte decentralisering, jordbruk och offentlig service utanför storstäderna. Partiet Nyans beskrev Yüksel som ett mittenorienterat parti med minoritetsfrågor som profil, men med program över hela det politiska fältet. Knapptryckarna gjorde i stället själva beslutsformen till sin huvudfråga: företrädaren Bejerstrand vill ersätta mycket av det representativa systemet med direkta digitala omröstningar. EU-motståndet återkom hos nästan samtliga deltagare, men av olika skäl. För AFS handlade det om nationellt självbestämmande. Ambition Sverige och Enhet riktade kritik mot överstatlighet och regelbörda. MoD förband EU-kritiken med kritik mot globalisering och koncentrerad ekonomisk makt. Nyans delade delar av kritiken mot EU:s utveckling men förde samtidigt en annan linje i flera frågor om minoriteters rättigheter. — Varför inte fråga folket vad de vill egentligen istället för att vi ska ha tolkar överallt?, sade Knapptryckarnas Ulf Bejerstrand när han förklarade partiets direktdemokratiska idé.

Migrationen: återvandring, assimilation eller integration

Debattens skarpaste konflikt stod mellan Kasselstrand och Yüksel. AFS vill enligt Kasselstrand ersätta integrationspolitiken med en omfattande återvandringspolitik och talade om att mellan en och en halv miljon människor på sikt bör lämna Sverige. Han argumenterade för att Sverige annars inte kan bevara sin nationella karaktär. — Vi ska inte ha någon integrationspolitik. Vi ska ha återvandringspolitik, sade Kasselstrand. Yüksel avvisade denna linje som både juridiskt och praktiskt ogenomförbar. Han förespråkade i stället en hårdare men inkluderande integrationsmodell, med svenska kombinerat med yrkesutbildning för arbetslösa och ett ömsesidigt ansvar mellan den som kommer och samhället. Hansson betonade assimilation, självförsörjning och utvisning av grovt kriminella utan medborgarskap. Axner och Rydelius talade båda om tydligare krav och svenska samhällsramar, men också om förebyggande arbete och om att skapa förutsättningar för människor att kunna stanna i sina ursprungsländer. — Vi måste lära oss att leva i harmoni. Vi måste lära oss att respektera varandra, sade Yüksel. Här blev också den juridiska och praktiska genomförbarheten en direkt konflikt. Yüksel hävdade att Kasselstrand sålde en fantasi och att en omfattande tvångsåtervandring skulle kollidera med internationella åtaganden. Kasselstrand svarade att folkviljan måste väga tyngre än avtal som han ansåg begränsar Sverige. Axner tog en tredje position: han ville ha språk, egenförsörjning och respekt för lagar, men också ett förebyggande arbete mot krig, katastrofer och de förhållanden som tvingar människor att lämna sina ursprungsländer. — Världen i grunden är ett öppet land. Man ska kunna bosätta sig där man vill förutsatt att man följer lagar, tar till sig kulturen, kan språket och så vidare, sade Axner. Landsbygdspartiets Thyr lyfte att svensk utrikespolitik och krig i andra delar av världen också måste vägas in när migrationsfrågan diskuteras. Knapptryckarnas Bejerstrand ville i stället lägga avgörande vägval direkt hos väljarna genom folkomröstningar.

Ekonomi: småföretag mot maktkoncentration

I ekonomidelen rådde bred enighet om att småföretag och landsbygd behöver bättre villkor. Ambition Sverige ville minska offentlig sektor, sänka energi- och arbetsgivarskatter och riva byråkrati. Landsbygdspartiet pekade på jordbrukets villkor och krävde att offentlig matupphandling ska följa samma krav som svenska producenter möter. Nyans föreslog sänkta kostnader för småföretag som anställer unga. AFS riktade sin kritik mot subventionerade gröna industrisatsningar och hävdade att politikerna i för hög grad styr kapital mot utvalda branscher. MoD intog den motsatta utgångspunkten i synen på statens storlek: Rydelius argumenterade för en stark välfärdsstat, progressiv förmögenhetsbeskattning och en uppgörelse med vad han beskrev som koncentrerad privat makt. Den principiella skillnaden blev tydlig: flera partier ville minska statens roll för att frigöra företagande, medan MoD ville använda staten som ett motmedel mot stora kapitalintressen. Samtidigt fanns en gemensam misstänksamhet mot hur stora företag och politiska system påverkar varandra. Hansson gick till angrepp mot regelbördan och ville minska offentlig sektor, sänka skatter och arbetsgivaravgifter samt göra det enklare för företag att växa. Thyr fokuserade på jordbrukets villkor och krävde att offentlig sektor ska köpa in mat som uppfyller samma krav som läggs på svenska producenter. Kasselstrand angrep i sin tur statligt understödda gröna industrisatsningar och hävdade att subventioner styr kapital till politiskt utvalda projekt i stället för till verksamheter som står på egna meriter. — En stor del av företagandet i Sverige handlar om att få åt sig så mycket bidrag som möjligt från politikerna, sade Kasselstrand. — Det är när de växer sig alldeles för stora, sade Rydelius om företagens makt och fortsatte att ifrågasätta om demokrati kan fungera när ett fåtal aktörer dominerar ekonomin.

AI: möjlighet, hot och frågan om vem som styr

AI-frågan blottlade både teknikoptimism och oro. Enhet såg möjligheten att frigöra människor från monotont arbete och flytta fokus till omsorg, utbildning och lokalsamhälle, men varnade för ett artificiellt kontrollsamhälle. MoD menade att den centrala frågan är vem som äger och kontrollerar tekniken, och varnade för övervakning och maktkoncentration. AFS ville att Sverige ska kunna samarbeta med olika tekniska stormakter utan att bindas hårdare till EU och USA. Nyans lyfte behovet av svensk IT-infrastruktur, tidig programmeringsundervisning och minskat beroende av utländska aktörer. Ambition Sverige framhöll företagande och individens frihet snarare än en expansiv statlig roll. — AI är en teknik på så sätt någorlunda neutral. Den kan användas för att skapa det vi vill eller det vi inte vill, sade Enhets Anders Axner. Yüksel förde diskussionen i riktning mot teknisk självständighet. Han ville se mer programmering tidigt i skolan och en svensk IT-infrastruktur, från myndigheternas programvara till hårdvaran. Kasselstrand avvisade däremot tanken att Sverige bör lägga mer makt på EU-nivå för att konkurrera med USA och Kina; hans linje var att Sverige ska kunna samarbeta brett utan att bindas exklusivt till ett västligt block. MoD återkom till ägarfrågan och varnade för att tekniken kan användas för övervakning om kontrollen koncentreras till statliga och privata maktcentra.

Nato, DCA och vägen till säkerhet

Kritiken mot Natoanslutningen var genomgående, men inte identisk. Landsbygdspartiet sade att man hellre hade sett en nordisk allians men accepterar dagens läge. Ambition Sverige vill enligt Hansson avveckla DCA-avtalet och på sikt lämna Nato, men också bygga upp ett eget svenskt försvar. AFS och MoD uttryckte en mer långtgående kritik och ville lämna både Nato och DCA. Enhet förde fram en fredspolitisk linje med diplomati, medling och ett särskilt fredsdepartement. Nyans ville få bort USA från svenska baser men föreslog en ny europeisk försvarsallians där även Turkiet ingår. Knapptryckarna ville att ett så avgörande vägval borde ha lagts till folkomröstning. — Man skapar inte fred genom att förbereda för krig. Man skapar fred genom att förbereda för fred, sade Axner. Den tydligaste skillnaden inom Nato-kritiken gällde vägen ut. Thyr sade att Landsbygdspartiet oberoende helst hade sett en nordisk allians, men att dagens omvärldsläge gör att medlemskapet måste accepteras tills vidare. Hansson ville bygga ett starkare eget försvar men samtidigt avveckla DCA-avtalet och lämna Nato när det är möjligt. Nyans föreslog i stället en ny europeisk försvarsallians, medan flera andra deltagare argumenterade för ett mer omedelbart utträde. — Ett land har ju alltid en armé, antingen sin egen eller någon annans, sade Hansson och beskrev DCA-avtalet som oförenligt med ambitionen om ett självständigt svenskt försvar.

Skolan och religionsfriheten

Mot slutet blev friskolorna och religionen en ny konfliktlinje. Hansson försvarade fristående skolor och ville återupprätta lärarens auktoritet. Yüksel försvarade religiösa friskolor och menade att debatten ofta riktas selektivt mot muslimska skolor, samtidigt som han efterlyste seriösa aktörer och förbättrade skolor i utsatta områden. Hansson betonade konkurrens och mångfald i förskola och skola, men menade samtidigt att läraren måste återfå ett tydligare mandat i klassrummet. Yüksel invände att den politiska debatten alltför ofta fastnar vid vinstfrågan medan kvalitetsproblemen i kommunala skolor hamnar i skymundan. Han förespråkade stiftelsedrivna alternativ i utsatta områden och sade att religiösa friskolor inte ska behandlas som ett särfall så länge de följer lagen. — Religion och skola ska inte sitta ihop, sade Rydelius kort, medan Yüksel svarade att föräldrar måste kunna välja religiösa friskolor inom ramen för religionsfriheten. Rydelius och andra deltagare argumenterade för en tydligt sekulär skola. I denna fråga blev motsättningen särskilt tydlig mellan en universalistisk syn på religionsfrihet och en syn där skolan främst ska bära en gemensam sekulär samhällsram.

En ovanlig arena

Partierna utanför riksdagen har i praktiken betydligt svårare att nå den nationella tv-publiken än riksdagspartierna. SVT uppger exempelvis att dess partiledardebatter är avsedda för ledarna för samtliga åtta riksdagspartier. Det innebär att de här partierna inte får tillgång till samma återkommande nationella debattformat, även när de ställer upp i val och har egna partiprogram. Avgränsningen gör den etablerade partiledardebatten till en i huvudsak sluten arena för de redan etablerade partierna. Väljare får därmed sällan se de utomparlamentariska alternativen prövas mot varandra i samma format – eller höra deras företrädare svara på invändningar från politiska motståndare. Forum Sveriges sändning bröt mot den ordningen. Sändningen gav inte ett gemensamt alternativprogram. Tvärtom visade den hur stora avstånd som finns mellan partierna, särskilt i synen på migration, religion, statens ekonomiska roll och utrikespolitiken. Men programmet visade också att partier utanför riksdagen rymmer fler ideologiska riktningar än den vanliga höger-vänsterkartan fångar.

Nu kommer valfusklarmen från flera håll i landet

Emil Fjellstedt — Thu, 27 Aug 2026 14:26:01 +0000

Under förtidsröstningens första dygn dokumenterades saknade valsedlar i både Malmö och Järfälla. Medborgerlig Samlings vice partiledare Mikael Flink beskriver fusket i Järfälla som ”organiserat och systematiskt” – samtidigt visar en film från Malmö tomma fack för flera mindre partier. Förtidsröstningen inför riksdags-, region- och kommunvalen öppnade den 26 augusti. Inom några timmar började företrädare för flera mindre partier publicera material från röstningslokaler där deras valsedlar inte fanns på avsedda platser. Den konkreta följden är att väljare som kommit för att rösta på mindre partier har mött tomma fack. Valmyndigheten räknar uttryckligen saknade valsedlar som en valincident och har inför årets val gjort rapporteringen obligatorisk för valadministrationen.

Valsedlar borta efter 90 minuter

”Valfusk? Inkompetens?” frågade Malmölistans Nils Littorin när han publicerade en drygt tre minuter lång film från en röstningslokal i Malmö. Partiet hade kontaktats av en kvinna som ville rösta på Malmölistan men inte kunde hitta dess valsedlar. Enligt Littorin hade Malmölistan lämnat in nya sedlar omkring 90 minuter tidigare. När partiföreträdarna kom till lokalen saknades både Malmölistans och Örebropartiets valsedlar i flera bås. Filmen visar många tomma fack och hur Littorin kräver svar av röstmottagarna på plats. Littorin uppmanade väljare att skriva Malmölistans namn på en blank vit valsedel om de förtryckta saknas. Men hans huvudinvändning var att en väljare som går till lokalen för att rösta på partiet över huvud taget ska kunna hitta dess sedlar.

Valfusk? Inkompetens? Vi blev kontaktade av en kvinna som ville rösta på Malmölistan. Men valsedlar saknades, trots att vi lämnat valsedlar 90 minuter tidigare. När vi åkte dit saknades valsedlar för både Malmölistan och Örebropartiets i flera valbås. Skriv Malmölistan på en… pic.twitter.com/uK4vShjoRh
— Nils Littorin (@Nils_Littorin) August 26, 2026

Malmö stad uppger i sina instruktioner att registrerade partier får lämna in valsedlar direkt till röstningslokalerna och att det är röstmottagarna som ska lägga ut dem. I Malmö används integrerade valbås, vilket innebär att varje bås har ställ för riksdags-, kommun- och regionvalet.

Samma typ av brist i Järfälla

Dagen därpå uppgav Medborgerlig Samling att partiets kommun- och regionvalsedlar hade plockats bort i flera förtidsröstningslokaler i Järfälla. På den publicerade bilden ligger partiets gula riksdagsvalsedel kvar, medan platserna för de vita och blå sedlarna är tomma. Andra partier har sedlar för alla tre valen i samma ställ. ”I Järfälla 2026 är fusket organiserat och systematiskt”, skrev partiets vice ordförande Mikael Flink. Enligt honom hade samma tilltag upptäckts i flera av kommunens röstningslokaler under dagen. Medborgerlig Samling i Järfälla kallade därför till ett extrainsatt möte med valnämnden. Flink uppgav också att partiet får liknande rapporter från olika delar av Sverige. Han beskrev en valorganisation där personalen i första hand håller ordning på riksdagspartiernas sedlar, medan mindre partiers funktionärer lägger hundratals timmar på att sortera, köra ut och följa upp sitt material.

VALFUSKET FORTSÄTTER – INGEN BRYR SIG Igår öppnade förtidsröstningslokalerna för de allmänna valen 2026. Det som förr om åren var en högtid för demokratin har numera reducerats till ett haveri, där fusket är mer regel än undantag. Jag deltar nu i mitt femte val och kan… pic.twitter.com/9NPn5rv9fH
— Medborgerlig Samling (@medborgsamling) August 27, 2026

Järfälla kommun erbjuder samordnad distribution av ett startpaket med valsedlar, men därefter måste partierna själva sköta påfyllningen. För ett mindre parti innebär det att frivilliga måste bevaka flera röstningslokaler under hela perioden och snabbt ersätta sedlar som försvinner. Röstmottagarna har samtidigt skyldighet att hålla ordning i ställen och behandla de deltagande partiernas sedlar likvärdigt.

Myndigheten: Saknade sedlar ska rapporteras

I ett beslut efter valet 2022 konstaterade Valprövningsnämnden att saknade, stulna eller gömda valsedlar är en avvikelse från föreskriven ordning. Röstmottagarna ska fortlöpande kontrollera att sedlarna är synliga och att de inte har flyttats eller tagits bort. Inför årets val har Valmyndigheten öppnat ett särskilt formulär för allmänhetens incidentrapportering. Myndigheten anger uttryckligen saknade valsedlar som exempel och betonar att händelsen får rapporteras även om det inte går att visa att någon handlat med ont uppsåt. Det finns också en dokumenterad historik. Under valet 2022 rapporterades minst 489 incidenter. De flesta gällde stöld och sabotage av valsedlar, rapporterar SVT. Valmyndigheten konstaterade samtidigt att minst 59 kommuner, däribland Stockholm och Göteborg, rapporterade färre händelser än vad som faktiskt hade inträffat.

Mindre partier får bära systemets risker

Det svenska systemet ger etablerade partier ett betydande försprång. Partier som fått minst en procent i något av de två senaste riksdagsvalen kan få sina partivalsedlar tryckta och utlagda av valadministrationen. Mindre partier måste däremot själva beställa, bekosta och distribuera sina sedlar till röstningslokaler över hela landet. När sedlar sedan saknas är det samma partier som måste upptäcka bortfallet, kontakta valpersonalen och köra ut nya buntar. I Malmö blir uppgiften särskilt omfattande eftersom varje integrerat valbås har separata ställ för riksdags-, region- och kommunvalet. Ett parti kan alltså behöva fylla på flera ställ i en och samma lokal. Flinks beskrivning av hundratals arbetstimmar och Littorins film från Malmö visar hur ansvaret i praktiken skjuts nedåt: från valadministrationen till små partiorganisationer och deras ideellt arbetande funktionärer. När sedlarna trots detta försvinner är det de mindre partierna som omedelbart tappar synlighet och väljaren som möter hindret.