Time To Rock – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sun, 02 Aug 2026 22:00:30 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Time To Rock – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Årets höjdpunkt i Knislinge – Time To Rock https://nyadagbladet.se/kultur/arets-hojdpunkt-i-knislinge-time-to-rock/ Sun, 26 Jul 2026 12:20:14 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=235228 The Üniverse – enäggstvillingarna Tage och Sixten Reimerstam, Ville Persson och Kalle Grönvall, mellan 10 och 13 år gamla – inledde fredagens förfest under Time To Rock-dagarna. Precis som Bruce Dickinson under Sweden Rock-festivalen gjorde entré i ett militärt terrängfordon, anlände killarna i bandet tjusigt i en tåghyllning utformad efter Ozzy Osbournes Crazy Train. Vi fick även ta del av dem som i musikens tecken har rullat på vägarna i hela 50 år och nu stannade till för att framföra de coola, kultiga och medryckande melodierna, såsom Sommarnatt med den välkända textraden ”in och ut, ut och in och in igen”. Ja, ni vet, rockrävarna i Snowstorm. De bjöd på balanserad storytelling där frontmannen, sångaren och gitarristen Ralph Peeker redogjorde för hur de första trevande åren gestaltade sig, då samtida band gjorde det svårare för dem att nå ut. Envishet, tro på sig själva samt musikbegåvning ledde slutligen till dagens framgångar, vars frukter de nu får njuta av.

Familjär stämning på området

Det råder verkligen en familjär stämning bland människorna på festivalområdet. I år fick besökarna, förutom all mat och dryck, även känna på och smaka hantverksmässigt framtagen öl från Höganäs Bryggeri. En av dagarna erbjöds även utvecklande teambuildning i form av att lära sig att ro åt samma håll. Många företag satsar på sådana initiativ för att stärka personalens självkänsla och självförtroende och samtidigt företagets varumärke. Från stående till sittande position fick publiken i gemenskap symboliskt och direkt möjlighet att ro åt samma håll. Det var en vacker syn när publiken omedelbart och unisont följde uppmaningen. [caption id="attachment_235259" align="alignnone" width="1170"]Publiken ror åt samma håll under teambuildningen Publiken svarade an på teambuildningen och rodde åt samma håll. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Den goda responsen syns också i besökssiffrorna. Enligt Kristianstadsbladet uppgick antalet besökare i år till strax under 5 800 per dag från sammanlagt 24 länder, jämfört med cirka 5 500 besökare per dag 2025. Festivalgeneralen Andreas Martinsson beskriver sin vision om möjligheten att få se sina favoriter – från självklara storsäljare till udda veteranband med kultstatus. — Vi har alltid velat göra en renodlad rockfestival, säger Andreas Martinsson.

Gediget artistutbud

Utbudet av band och artister är gediget. Allt är en fråga om smak och stil, och vi landar i ett band som heter The Mercury Riots. Det är rock, soul, blues, scennärvaro och dramaturgi, där bandmedlemmarna tillsammans lyfter melodierna. Ett annat band som har det där lilla extra är Wolf, med en urskön karaktär hos sångaren och gitarristen. Han vet också hur man hanterar röst, scenframträdande och helhetstänk, vilket förenar teaterdrama med en extra nerv i bandets välarbetade kompositioner. Vi har det extrainsatta rock’n’roll- och punkbandet The Headlines, som ersatte Discharge. Det var ett mycket gott val av festivalledningen att med fingertoppskänsla sätta detta band på den stora scenen Falcon Stage. The Headlines berörde verkligen hela publikhavet med sin utlevande och utåtagerande kvinnliga basist Cim Dahlblom, som stod för en del av sången och ibland kören, med sköna moves och cool utstrålning. Den enastående karismatiska sångerskan Kerry Bomb kompletterar Cim och ger föreställningen hela sin kropp med smekande fingrar, blick och röst. De bjuder på sig själva precis på det där viset som kanske gör alla nöjda och tillfredsställda samt ger en smak av: Er vill vi höra och framför allt se igen – var smeker ni oss nästa gång? Vackert var det att få se, höra och betrakta Tommy Nilssons Easy Action. Här finns så mycket mognad och klokskap, med lagom balans mellan humor, självdistans och kärleksfull utstrålning. Charmigt var också ordväxlingen och samspelet mellan Tommy och Easy Actions gitarrekvilibrist Kee Marcello. Vi fick ta del av ett teater- och skräckdramaframträdande från de kompetenta Dominum i samband med deras skivsläpp. De släppte ett rykande färskt album den 3 juli med namnet Night Is Calling. Publiken fick ynnesten att se, höra och betrakta de långväga gästerna, de uppskattade musikerna i det japanska bandet Loudness. Det blev ett unikt möte under deras 45-årsjubileum. Pain bjöd på ett rejält energi- och kraftpaket i form av stundom gotisk rock, ibland med eurodiscoinslag, mycket färgad rök och ljus samt coola bandmedlemmars scennärvaro. Detta förde söndagens nattshow till ett fantastiskt crescendo. Det blev verkligen effektfullt. Med ett sådant avslut som söndagsnatten erbjöd dröjde det innan måndagens energi infann sig igen, lagom till A Tribute To Gary Moore.

Bayamayornas förtret

Det uppstod även en smärre chock för vissa av de tillresta besökarna. I det här fallet skedde det inne på VIP-området, som var avsett för vissa utvalda. Det uppstod en stank som hämtad från död och förruttnelse – ett riktigt reningsverk. Hu, hu, hu! Ni vet, en sådan där upplevelse där man får se människor springa med handen för näsan för att försöka slippa den allra värsta stanken, som egentligen inte går att beskriva förutom för dem som har upplevt något liknande. En spolningsbil kom till allas glädje och undsättning, och personalen löste uppgiften så att festivalbesökarna inne på VIP-området återigen kunde uträtta sina behov. Festivalledningen inser och lovar att det hela tiden finns detaljer som går att förbättra, förfina och lära sig av. Viljan finns att fortsätta förkovra sig, bygga team, utveckla det egna arbetet och ge god service till alla festivalbesökare. Maya min baya, min aya baya maya. Tolkning av Artist Razz av Electric Banana Bands Maya min Maya, min bitska lilla piraya.

Nostalgi och humor

En rejäl nostalgitripp var det helt klart att få se och höra coola Niclas Frisk som sångare, gitarrist och kompositör i Atomic Swing, som vi minns från det tidiga nittiotalet, en tid då undertecknad gjorde amatörradiosändningar i Strängnäs Lokalradio. År 1993 spelade vi låten Stone Me Into The Groove på dåvarande 91,2 MHz, och med Atomic Swings framträdande under lördagens program reste hela Time To Rock-publiken i tid och rum i nostalgins tecken. [caption id="attachment_235249" align="alignnone" width="1170"]Tomoko Sukenobu spelar bas i Atomic Swing Nostalgi och tidlös energi i det ytterst kompetenta basspelet av Tomoko Sukenobu i det svängiga Atomic Swing. Foto: Mikael Rasmussen alias Artist Razz.[/caption] Festivalen bjöd även på humor, självdistans och ironi med band såsom Metal Dragon, Nanowar of Steel och Leningrad Cowboys. Publiken kunde undra om det var peruker eller äkta hår och om fötterna verkligen var så stora. Bandet The Night Flight Orchestra, med körsångerskor utklädda till flygvärdinnor, bjöd på äkta champagne – eller var den oäkta? Alltid lika förlösande var det också att få ta del av coachande Knogjärn. Bra rap kombinerad med rock. Bra texter. Bra textförmedling. Bra tolkningar av bland annat Kent: Brinn pengar brinn och Brinn hjärtat brinn, hämtat från Kärleken väntar (2002). Dags att ställa detta band på lite större scener!

Bockar och bugar

Med röster från publik, besökare, vänner och fotokollegor vill de flesta, tillsammans med Mikael Rasmussen alias Artist Razz, tacka för dessa inspirerande och givande Time To Rock-festivaldagar. Artist Razz erbjuder munspelspoesi, workshops och storytelling. Tack går till alla volontärer, all säkerhetspersonal, all mat- och dryckesvagnspersonal, publik, besökare, övernattande, blåljuspersonal samt pressackrediteringsteamet. Detta år gav teamet Artist Razz en ordinarie fotoväst i stället för en reservväst som man inte vet vem som burit tidigare. Relationer har stärkts och vänskapsband har knutits. En bukett av tacksamhet går till påhittigheten i evenemangsinslagen. Vi tackar hela festivalledningen för dess fingertoppskänsla och Andreas, skeppets general, som fyllde hedersamma 51 år lite tidigare i våras. Vi bockar och bugar och ser fram emot att ses, träffas och knåda varandra med en hälsning, ett litet leende och en stor känsla av det största som finns – tacksamhet. Avslutningsvis då? Ja, låt oss hedra Ozzys minne genom att lyssna på Crazy Train! Nästa gång kan vi kalla tåget Mr. Tinkertrain!   Mikael Rasmussen alias Artist Razz mikael.rasmussen@nyadagbladet.se]]> Time To Rock levererar https://nyadagbladet.se/kultur/time-to-rock-levererar/ Wed, 23 Jul 2025 17:47:46 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=209618 Time To Rock gör det med omsorg. Festivalen är som en stor familj som välkomnar och integrerar. Det slår de flesta besökare vilken omtänksam anda som råder inne i det uppbyggda samhället kallat Time To Rock. Musikakterna är många och variationsrika där många smaker verkligen blir tillgodosedda. Det är extra charmigt att betrakta när även barn följer med och visar uppskattning samt bjuder på humor på det där viset som bara barn kan när till exempel deras favoritband framträder. Smash Into Pieces lockade barn som vuxna där hela festivalområdet gungade när sittandes som ståendes sjunger med, applåderar samt ler instämmande till hur väl allt sitter som en smäck.

Campinglivets förlovade land

Festivalen börjar även nå sin limit rent boendemässigt för de som väljer att vilja campa. Det var 300 fler övernattande än förra året och nu behöver Time To Rock ledningen titta efter markalternativ. Det innebär att festivalen kan bära cirka 1 100 campinggäster. Men markfrågan blir en nöt att knäcka, uttrycker Martin campingens generalmaestro, som guidade Mikael Rasmussen runt inne i campingområdet i sin fina golfbil. Det blir mycket återvinning under dessa dagar där ett samarbete med en handlare i Kristianstad möjliggör att de även kan få panta burkar exempelvis från Tyskland just för att det blir sådan mängd och metallen är värdefull, precis så värdefull som den metal som spelas och framförs från scenerna. Exempelvis så uppträdde den Tyska veteranbandet Dirkschneider med Udo Dirkschneider med sin urkaraktäristiska verkshöjd som därmed lyfter hela stämningen till publikens förtjusning. Deras repertoar vid detta tillfälle blev att spela alla låtarna från det legendariska albumet Balls To The Wall som firade 40-års jubileum. Det blev även möjlighet för auditoriet att få köra till Dirkschneiders extranummer dirigerande av låten Princess Of The Dawn. Tre scener med 47 stycken band där det mesta av spelschemat höll hälsomässigt förutom Black Ingvars som vi saknade med deras tolkningar av barnvisor, schlagers och dansbandsgung i oerhört feta hårdrocksarrangemang. Med kort varsel ersatte istället bandet Alien Black Ingvars frånvaro. Det är njutning för alla sinnen med alla de band som uppträder. Det är härliga band som Quireboys som erbjöd underbar sydstatsrock med inslag av väl kompetent rockmunspel. Bandet Oomph dundrade på likt Rammstein och sångaren bjöd på teatraliska blickar och mimik. Fler sinnen blev även tillfredställda då Cobra Spell framträdde i lack, läder och lyckades dölja de mest intima delarna i kinky- läder och lack samt sina instrument.

Crescendo på fjärde dagen

Helt klart bäst blev den sista dagen av festivalens fyra fullpumpade dagar av öl, mat, tältande och musikekvilibrism. Alltid lika fantastiskt att få se och höra Mikkey Dee från legendariska King Diamond därefter Motörhead och numera flitigt turnerande med Scorpions, där han reste från Hannover till Knislinge för att framföra låtar från den tid med Motörhead. — Det är synd om de band som måste framföra dåliga låtar för att publikfria medans välkomponerade melodier är en stolthet att få framföra såsom, Ace Of Spades, sade Mikkey med glimten i ögat. Vilken låt ska vi spela nu då, frågar Mikkey sedan publiken. Ace of Base, blev svaret skämtsamt från publiken. Programmet fortsatte och följdes därefter exempelvis med Jean Beauvoir, barnens favorit Smash Into Pieces med läckra medryckande låtar, cool datorgrafik och eldshow. Därefter Majestica med fantastiskt gitarrekvilibrism av Tommy Johansson likt Yngwie Malmsteen och med en sångröst som i sina högsta register frammanar bilder av självaste Judas Priests Rob Halford. Ja, det är verkligen starka upplevelser och programmet levererar och toppar därefter med Myrath som varvar orientaliska dans- och musikinslag i sina metalbaserade melodikompositioner. Den karismatiske teater- och dramaklädde sångerskan Noora Louhimo i Battle Beast ger sitt band och festivalens besökare nya dimensioner och önskvärt vore även att musikerna också förstå att matcha artistdramadrottningen Noora. Ny som konferencier i år blev Orvar Säfström. Välkommen i din bekväma comfortzoon! Orvar uppmanade publiken en hymn till den legendariske bortgångne Lemmy från Motörhead. Auditoriet uppmanades titta upp mot himlen för det är där han är, uttalade Säfström, och ingen annanstans! Ytterligare ett möte som berör min själ och hjärta är med en av festivalens flitigaste besökare. Personen heter Jens Björk och vi kan alla se honom oftast sittandes i sin rullstol på de avsedda rullstolsramperna med god utsikt till scenerna och artisterna. Med jämna mellanrum vill Jens filma med sin smartphone eller resa sig upp och digga med till de rytmiskt tunga hårdrocks- och metallåtarna som når honom kanske djupare än oss andra. Jens drabbades av stroke och påföljande afasi för cirka 10 år sedan och har sedan dess genomgått olika terapeutiska behandlingar. Jens jobbar ständigt med övandet av språket, rörelser och de sociala sammanhangen. Det känns extra fint när ett förtroende byggs upp och vårt ömsesidiga tålamod gör att vi förstår varandra och musiken är likt visdom på sådan frekvens att den enbart går att förnimma. Därför kan musik vara helande och läkande, och trots hög ljudvolym som strömmar ur högtalarna på Time To Rock skadas inte öronen utan tvärtom når tonerna djupt in i publikens kroppar. Och Jens sms:ar mig ett par dagar efter att Time To Rock packat ihop och skriver så här: "Gokväll! Jens här med rullstolen. Nu har jag vaknat efter härlig festival i Knislinge och det sista bandet Sonata Arctica – riktigt härligt slut på festivalen." Detta sätter väl fingret på hur viktiga dessa fantastiska festivaler är!

Bockar & Bugar

Så tack till hela Time To Rock-ledningen med festivalgeneralen Andreas Martinsson i spetsen, pressansvarig och allas vår Andreas Hygge Hügard till alla de som byggt upp festivalmiljön, värd- och säkerhetspersonal, blåljus såsom polis- och ambulans som också likt kyrkan hade ett välkomnade eventinslag där de som ville bekanta sig med dess så viktiga funktioner. Detta gott folk var Time To Rock 2025 och besökare uttalar redan en längtan till Knislinges oas. Må alla goda energier strömma! Och vi lägger även in ett önskemål till nästa år — de fantastiska gothrockbandet Fields Of The Nephilim. Tack på förhand!   Mikael Rasmussen alias Artist Razz]]> Tid för rock i Knislinge https://nyadagbladet.se/kultur/tid-for-rock-i-knislinge/ https://nyadagbladet.se/kultur/tid-for-rock-i-knislinge/#respond Fri, 26 Jul 2024 15:31:28 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=185106 dags för rock besökte Mikael Rasmussen alias Artist Razz det normalt lugna och stillsamma lilla samhället Knislinge i Skåne. Med en festival värd namnet, Time To Rock, levererades liksom vädrets regnrock övergång till badrock och slutligen hårdrock. Publiken blev bjuden tre scener och hela 47 band, däribland Janne Schaffer med sitt soloprojekt My Music Story Band, Doro Pesch, Aldo Nova, Sator, Scarlet, Michael Monroe och Electric Banana Band med flera. Med dessa generationsväxlingar påverkades stämningen inne på festivalområdet och det andades harmoni, glädje och uppskattning och det genomsyrade alla fyra dagars festivalstämning. Det var toner på längden, tvären, våg- och lodrät. Det var kvantfysik och nanopartikelnivå i tonarter, partiturer till en stimulans för ögon, öron och alla sinnen på den enda festival som säger att nu är det dags för rock, Time To Rock. Det var växlande väder under dessa dagar, men när regnet övergick till sol och solsken sken därmed artisterna som glänste i levererade artisteri, akrobatik likt den fenomenale saxofonisten, munspelaren, teatraliske oefterhärmliga Dead Jeal or Rock n Roll - upphovsmannen Michael Monroe och det blev punk, rock och bluesrock med de häftiga munspelsriffen och slingorna i munspelsdrivna Dead Jeal or Rock n Roll. Monroe kom ner i fotodiket, flirtade med fotograferna, publiken och det blev ett adrenalinpådrag för alla runtomkring honom. Han bjöd även akrobatiska nummer med att gå ner i spagat samt klättra runt hela scenbygget högt upp i ställningarna.
Det var inte några bananer i pyjamas, skojiga att se på däremot var det coola bananer när det legendariska Electric Banana Band steg ut på scen
Fantastiska Doro Pesch bjöd på yppersta klass av metal, hårdrock med influenser och gemenskap i Rob Halfords Judas Priest samt Udo Dirkschnieders U.D.O och Accept. Publiken är med på noterna då hon tolkar Priests Breaking the Law och gensvaret blir ömsesidigt. Hela artistframträdandet är ett enda fyrverkeri i total scennärvaro levererandes ekvilibrilliska sång- och musikutövande. Doro Pesch som tidigare sjungit med bandet Warlock fram till och med år 1989 anser att det bästa som finns är att vara på turné, att med sin turnébuss få möjligheten att träffa nya människor. "Jag älskar att spela live" uttrycker Doro. Det kände även publiken då hon framträdde i Knislinge och hon uppskattar det ännu mer än hon gjorde för drygt 35 år sedan. Det är en resa som fortfarande pågår. Det var inte några bananer i pyjamas, skojiga att se på däremot var det coola bananer när det legendariska Electric Banana Band steg ut på scen när regnet upphörde och Klasse Möllberg, 76, Janne Schaffer, 78, och legendaren Lasse Åberg, 84, fick auditoriet att växelvis sjunga samt busa med i de så livliga kompositionerna stundom höja sina armar upp i luften och med händerna efterlikna Maya min Maya min bitska lilla piraya. Det kändes verkligen att artistframträdandet var en av höjdpunkterna där publiken visade kärlek, glädje och stor tacksamhet där crescendot nåddes med de uppblåsbara bananerna som släpptes från skyn och bollades mellan händernas passande i det nöjda publikhavet. Det hela efterföljdes med signering i Meet and greet-tältet och den slingrande kön ville nästan aldrig upphöra.
[smartslider3 slider="24"]
Knislinge blev verkligen den bananrepblik den dag som Lasse Åbergs och Klasse Möllbergs Electric Banana Band framträdde sista dagen på Time To Rock. Det är dags med ett nytt parti, uttryckte Trazan Apansson Lasse Åberg där frågorna bananbidragen och skalbolagen är hjärtefrågor för partiet med president Banarne Klasse Möllberg, Vote for me, rösta på mig, som Klasse skanderade. Publiken gav snabbt sin respons med jubel och applåder. Skön humor liksom deras inställning som Åberg uttryckte det, "Vi kommer att hålla på, länge till!" Festivalbesökarna uppskattade det variationsrika utbudet av olika band som arrangörerna bokat. Festivalområdet erbjöd därtill små oaser där besökarna kunde inmundiga mat, dryck och landa i sina upplevelser. Det fanns merch-, signerings- och viptält väl avvägt och vänliga events- och volontärarbetare samt de vägledande vakter till arrangörerna med fingertoppskänsla i all logistik. Det ska bli mycket intressant att se vad Time To Rock kan erbjuda och leverera nästa år och vilka frukter som erbjuds att kunna plockas inne på festivalområdet. För denna gång vill jag säga tack TTR 2024!   Mikael Rasmussen, aka Artist Razz]]> https://nyadagbladet.se/kultur/tid-for-rock-i-knislinge/feed/ 0