The Duran – Nya Dagbladet

Analytikern: Irankriget är en fälla som ska tvinga Kina till uppgörelse

Emil Fjellstedt — Thu, 10 Sep 2026 10:56:16 +0000

Att ett krig mot Iran inte leder till regimskifte men däremot till stängda sjövägar är enligt den Pekingbaserade analytikern Ryan Perkins inte ett misslyckande – utan hela poängen. I en intervju i The Duran, publicerad den 9 september, beskriver han hur en samtidig energi- och gödselchock enligt hans hypotes är tänkt att driva in Kina i ett val mellan att försvara sin valuta och att rädda sin småindustri. Ryan Perkins är geopolitisk skribent och analytiker med bas i Peking och med Ryssland som återkommande resmål. Han skriver löpande om finans, industri och energi, och har sedan i våras publicerat en serie texter om vad kriget i Persiska viken innebär för Kina. Alex Christoforou introducerade honom i programmet och frågade om hans Substack, medan Alexander Mercouris – som träffat honom i Ryssland – beskrev honom som ovanligt väl bekant med både den kinesiska och den ryska verkligheten, och med finansvärlden. Det framgår av samtalet. Perkins markerar tidigt att det här är en hypotes, inte ett dokumenterat beslut. — Jag har alltid sagt att det är en hypotes. Jag har inga fasta bevis för att det här är strategin, säger han. Han beskriver sitt eget resonemang som en rekonstruktion av vad han tror är planen, inte som en förutsägelse om att den kommer att fungera: variablerna är för många, och han säger uttryckligen att han inte påstår att den lyckas.

Två saker som redan stod i policypappren

Utgångspunkten är enligt Perkins inte de senaste månadernas nyhetsflöde utan det som skrevs innan kriget bröt ut i mars. När han gick igenom strategisk litteratur och policypapper från de senaste 10–20 åren fann han två återkommande slutsatser, tvärs över institutioner och årtionden. Den första var att en regimskiftesoperation i Iran genomgående bedömdes som osannolik att lyckas – vare sig genom en kort och hård militär insats eller genom en utdragen luftkampanj, och i praktiken inte alls utan en betydande markkomponent. Den andra var att Iran, i händelse av en militär operation, förväntades stänga sundet. Kopplingen mellan de två bär hela hans resonemang. Om båda utfallen var kända på förhand, resonerar Perkins, blir den officiella förklaringen – att man försökte något som gick fel – mindre trolig än alternativet: att stängningen av sundet var det man ville uppnå. Han lägger till en observation om hur sådana beslut hanteras offentligt. Inkompetensberättelsen, säger han, används ofta av västerländska medier för att överbrygga glappet mellan vad som betraktas som ett politiskt nödvändigt steg och vad en demokratisk allmänhet är beredd att acceptera. Om detta var planen hade kostnaderna och sidoskadorna räknats fram i förväg och bedömts som acceptabla – och då behövs en berättelse om oförutsedda omständigheter. — Kanske var stängningen av sundet operationens egentliga avsikt. Kanske var det det långsiktiga målet, säger Perkins. Hur central passagen är för världens oljeflöden råder det ingen tvekan om. Enligt amerikanska energimyndigheten EIA passerade i genomsnitt omkring 20 miljoner fat olja per dag genom Hormuzsundet under 2024, motsvarande ungefär en femtedel av den globala konsumtionen av petroleumprodukter, och myndigheten konstaterar att det för de flesta volymer saknas praktiska alternativa vägar ut ur regionen. Cirka 84 procent av råoljan och kondensatet gick till asiatiska marknader, där Kina, Indien, Japan och Sydkorea tillsammans stod för runt 69 procent av flödena. Rörledningarna förbi sundet i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bedömdes vid en avbrottssituation kunna ta emot omkring 2,6 miljoner fat per dag utöver de volymer som redan går den vägen – en bråkdel av det som normalt passerar Hormuz. [caption id="attachment_239992" align="alignnone" width="1170"] Hormuzsundet är en central passage för Asiens energiförsörjning. Satellitbild från 2020. Bild: NASA.[/caption]

Gödsel i mars, mat i september

Den andra halvan av Perkins pusselbit handlar inte om olja utan om gödsel. Gödselmedel och insatsvaror för gödseltillverkning går i stor utsträckning samma väg som oljan, och bristen slog enligt honom till i början av det norra halvklotets planteringssäsong. Där kommer tidtabellen in. En gödselbrist syns inte omedelbart i matpriserna – den syns när skörden kommer in. Ger man ungefär sex månader från det att gödselbristen uppstår till att den slår igenom i livsmedelsförsörjningen, hamnar man enligt Perkins någonstans i september–oktober. Det var också vad han skrev i sin ursprungliga artikel i april: att de två chockerna borde börja synkronisera vid den tidpunkten. Att energi- och matbristen träffar samtidigt är i hans läsning inte ett olyckligt sammanträffande utan det som ger maximal ekonomisk effekt. — Om man räknar med sex månader från gödselbristen tills den slår igenom i livsmedelsförsörjningen skapar det störst ekonomisk effekt om de två synkroniseras ungefär då, säger han. Samtidigt menar han att energiprisbilden inte hängde ihop. Det som pågick var enligt hans beskrivning en långsiktig förstörelse av energiinfrastruktur i regionen, till vilket kom situationen i Venezuela och EU:s sanktioner mot Rysslands möjligheter att exportera energi utanför sitt närområde. Ändå betedde sig prisbilden märkligt dämpat. Hans tolkning är att priserna hölls nere finansiellt – att man både byggde upp en bristsituation och dolde den. Frågan blir då hur länge en brist går att dölja. Perkins prognos i september var villkorad: om utbudsläget fortsätter oförändrat trodde han att oljepriset skulle passera 100 dollar per fat inom kort, ligga någonstans kring 120–125 dollar vid månadsskiftet och röra sig mot 150 dollar mot årsskiftet. För livsmedel räknade han tidigare med en global prisuppgång i storleksordningen tio procent. — Jag spekulerar nu, men mot slutet av året, om utbudsläget fortsätter oförändrat, vilket verkar möjligt, vilket verkar sannolikt just nu med tanke på de återkommande upptrappningarna, talar vi förmodligen om omkring 150 dollar fatet för olja, säger Perkins.

Verkstadsgolvet som ingen räknar med

Först i nästa led får hypotesen sin adress. Måltavlan är enligt Perkins i första hand Kina, och den svaga punkten han pekar ut är inte de stora varumärkena eller högteknologin utan den enorma sektorn av små och medelstora tillverkare – fabrikerna som gör det som resten av världen använder. Han talar om industrins förädlingsvärde, alltså skillnaden mellan vad som går in i fabriken och vad som kommer ut. Förädlingsvärde är inte samma sak som vinst, men det säger något om utrymmet. Under pandemins inledning kollapsade detta gap enligt Perkins dramatiskt: inköpspriserna steg medan konsumentpriserna inte följde med, och den globala inflationsvåg som utlöstes absorberades i praktiken av de kinesiska tillverkarna. De klarade det genom att skära kostnader, tära på sparande och säga upp personal. Mercouris, som själv besökt Kina, la till sin bild av hur många orter som lever på just sådana småföretag och antog att marginalerna där är mycket pressade. Därefter steg staten in med ett omfattande industripaket: uppskjutna el- och skatteinbetalningar och extremt billig kredit från de statliga bankerna. Det gick att göra, menar Perkins, därför att problemet var kortvarigt till sin natur. Man kunde bygga en bro till det normala. I det läge han beskriver nu – en situation som enligt honom skulle kunna vara i 18 månader till två år – finns det ingen motsvarande strand att bygga bron till, och därmed betydligt mindre utrymme för samma sorts insats. — Den nuvarande situationen skulle potentiellt kunna pågå i 18 månader till två år, kanske, vem vet. Så i den situationen finns det egentligen ingenstans att bygga en bro till, förklarar han.

Valutan som finns i två versioner

Den andra sårbarheten är den som de flesta enligt Perkins uppfattar som en styrka: att Kina bygger ut sitt eget betalningssystem och handlar en växande del av sin olja i egen valuta. Det skyddar, men bara till en viss gräns, eftersom den omgivande globala finansiella arkitekturen fortfarande i allt väsentligt är byggd av dollar. Han liknar det vid ett tåg som går på egna spår genom ett landskap där all stödjande infrastruktur är någon annans. Det skapar en asymmetri, och det är den asymmetrin han tror ska utnyttjas. Mekaniken är enkel att följa. När Kina betalar för olja i yuan hamnar valutan hos säljaren, och det finns en gräns för hur mycket av den en oljeexportör kan återanvända till kinesiska varor, tjänster och finansiella instrument. Överskottet växlas på öppna marknaden, i första hand till dollar. På så vis byggs det upp en pool av yuan utanför fastlandets direkta kontroll, handlad i Hongkong, Singapore och London. — Det är en valuta, men det finns två växelkurser, säger Perkins. Samma yuan prissätts på två skilda marknader: den inhemska kursen, CNY, som People's Bank of China styr, och den offshorehandlade kursen, CNH, som sätts av utbud och efterfrågan i den betydligt mindre poolen utomlands. Någon formell fast bindning mellan de två finns inte – men centralbanken har starka skäl att hindra kursskillnaden från att växa, och har historiskt kunnat hålla ihop kurserna genom begränsade likviditetsinsatser i offshoremarknaden. Här kommer oljepriset tillbaka in i resonemanget. Ju dyrare oljan blir, desto fler yuan måste Kina betala för den, desto mer hamnar i offshorepoolen och desto mer växlas vidare – vilket i sig pressar kursen nedåt. Perkins bedömning är att en prisuppgång av den storlek han skisserar blir för stor för att mötas med begränsade likviditetsinsatser. Då återstår enligt honom två obekväma vägar: att köpa tillbaka valuta på öppna marknaden, eller att göra det mer attraktivt att hålla yuan genom högre räntor. Något automatiskt tvång att skruva upp hela Kinas inhemska ränta för att försvara en offshorekurs finns inte – men det är i den riktningen trycket går, och det är där Perkins ser fällan slå igen. Den finanspolitik som krävs för att hålla de små och medelstora tillverkarna under armarna drar åt ett håll; det som krävs för att försvara växelkursen drar åt det motsatta. — Det är därför det är en så lömsk fälla, eftersom höjda räntor för att försöka göra renminbin mer attraktiv att hålla utesluter den sortens finansiella, finanspolitiska stimulanspaket som användes förra gången detta hände, under pandemins inledning, säger Perkins. [caption id="attachment_239993" align="alignnone" width="1170"] Att betala i yuan är enligt Perkins inte samma sak som att stå fri från dollarns finansiella system. Genrebild. Foto: Pictures of Money/CC BY 2.0.[/caption]

Kinas motdrag

Att Peking inte skulle ha sett något komma är enligt Perkins uteslutet. Han menar att Kinas ledning i minst tio år, sannolikt närmare tjugo, har arbetat utifrån antagandet att det till slut skulle bli någon form av ekonomiskt krig med USA. Det han kallar en energisäkring av ekonomin – de mycket stora investeringarna i förnybar kraft, elbilar och inhemsk energiinfrastruktur – beskriver han som buffertbyggande i varje led av produktionskedjan. — Kina har förberett sig på detta i minst tio år, snarare femton och möjligen tjugo. Jag tror att alla i den högsta ledningen förstod att det någon gång skulle komma någon form av ekonomiskt krig, säger han. Under det senaste året pekar han särskilt på aktiviteten i finanssektorn. Kina har enligt honom arbetat med att få balansräkningarna i ordning, ingått valutaswapavtal och strypt utgivningen av dollarobligationer. Ett konkret verktyg han nämner är möjligheten för institutioner att låna renminbi mot innehav av renminbiobligationer i stället för att sälja när kursen börjar falla – ett sätt att bygga in tröghet i marknaden. Hongkongs monetära myndighet annonserade den 13 januari 2025 en likviditetsfacilitet för handelsfinansiering i renminbi på 100 miljarder yuan, med räntor som refererar till fastlandsnivåer plus ett påslag, en valutaswap med centralbanken PBoC och en repofunktion där obligationer köpta via Bond Connect kan användas som säkerhet. Det var ett besked om att införa verktygen, inte ett datum då de omedelbart var på plats. Vad de visar är att offshoremarknaden för renminbi faktiskt har fått en likviditetsarkitektur byggd för påfrestning.

Tullkriget som stresstest

Perkins har återkommit till sin hypotes i uppdateringar under sommaren, och en av de slutsatser han landat i handlar om tullkriget. Bilden av ett hafsigt och impulsstyrt handelskrig köper han inte längre. I efterhand framstår tullarna för honom snarare som en systematisk kartläggning: ett sätt för USA att pröva var de kinesiska sårbarheterna satt och vilka vedergällningsvägar Peking faktiskt skulle kunna använda om det gick till skarpt läge. — Jag tror att det i många avseenden var ett tillfälle att testa vilka vedergällningsvägarna är om vi gör det här, och sedan se hur det matas genom systemet, säger han. Till den bilden hör enligt honom också det politiska skådespelet. Med en president som Donald Trump i förgrunden blir det möjligt att låta hela operationen se ut som bluff, bombast och en förvirrad gammal man som inte vet vad han gör, medan mätningen pågår i bakgrunden. Att narrativet om inkompetens är användbart är en av grundstenarna i hans resonemang: han menar att västmediernas inkompetensberättelse ofta fungerar som bro mellan vad makten betraktar som ett politiskt måste och vad en väljarkår är beredd att acceptera. Mercouris för in ett annat namn i samtalet – finansminister Scott Bessent – och påminner om dennes bakgrund i valutaspekulation, inklusive rollen vid det brittiska pundets fall ur den europeiska växelkursmekanismen 1992. Slutsatsen som värden drar är att invändningen om att detta skulle vara en för komplicerad idé för en sådan person inte håller. Han lägger samtidigt in en egen invändning: att spela med de västliga ekonomiernas stabilitet i hopp om att knäcka Kina framstår som utomordentligt vårdslöst, och han undrar högt om det verkligen är vad en finansminister ska ägna sig åt snarare än en fondförvaltare. Perkins framställer inte sina slutsatser om hans roll som fastställda fakta utan som den mest rimliga läsningen av vem som sitter i mitten av bilden. Perkins svarar med att flytta ambitionsnivån nedåt. Målet är enligt honom inte att krossa Kina. Målet är tillräcklig ekonomisk hävstång. — Jag tror inte att målet är att knäcka Kina. Och som jag skrev i april tror jag att målet är att försöka skapa tillräcklig ekonomisk hävstång över Kina för att de ska kunna tvinga fram – när jag säger Plaza-avtalet menar jag en uppgörelse av Plaza-typ. Jag menar inte att det är en exakt kopia. Det är något som skulle vara funktionellt likartat, säger Perkins.

Brics tappade fart

Den alternativa finansiella arkitektur som Brics-länderna arbetat på hade enligt Perkins verklig fart under det ryska ordförandeskapet. Sedan gick ordförandeklubban vidare till Brasilien, och då stannade arbetet. När Indien tog över hände enligt honom i praktiken ingenting alls. Han misstänker starkt amerikanskt tryck bakom stiltjen, och konstaterar att det är precis den sortens infrastruktur utanför dollarzonen som skulle ha gett Kina fler handlingsalternativ i det läge han beskriver. — Det fanns stor drivkraft bakom det under Rysslands ordförandeskap. Så snart det gick över till Brasilien stannade det helt, och när det sedan kom till Indien hände återigen absolut ingenting, säger han. Mercouris lägger till uppgifter från egna samtal i Moskva. Ryska tjänstemän som varit involverade i Brics-arbetet har enligt honom beskrivit hur ett omfattande arbete under 2024 kulminerade i mötet i Kazan med betalningssystemen, varefter frustrationen blev stor när Brasilien tog över ordförandeskapet och flyttade tyngdpunkten till gröna frågor. Han talar om betydande irritation och öppen tvist, om att brasilianarna svarade att ryssarna uppträdde oartigt och att Sydafrika och Indien ställde sig på Brasiliens sida. Den slutsats hans ryska samtalspartner enligt honom drog var att motparterna i Brasilien och Indien personligen fruktade amerikanska sanktioner mot dem själva om betalningssystemen rullades ut, och att den rädslan var en av de tyngsta bromsarna. Perkins kommenterar att han hört en likartad beskrivning från ekonomen Radhika Desai vid konferensen i Vladivostok.

Indien: när staten tar smällen

Här korrigerar Perkins uttryckligen sin egen prognos. När han i mars pekade ut Indien som den mest utsatta av de större ekonomierna räknade han med att gödselkrisen skulle slå igenom som minskad livsmedelsproduktion vid skördetid. Så blev det inte, säger han. Indien gick i stället aggressivt ut på den öppna marknaden och köpte gödsel och råvara till de kraftigt uppdrivna priserna – urea till omkring dubbla priset jämfört med före krisen enligt hans uppgift – och slussade det vidare till bönderna kraftigt subventionerat. Effekten, som han ser den, är att chocken från Hormuz inte försvann utan flyttade adress. Den ligger nu på statens balansräkning, med växande budgetproblem och begynnande press nedåt på rupien som följd. Enligt Perkins är detta det första synliga tecknet på att fällan fungerar – hans egen formulering i en artikel publicerad samma dag som intervjun. — Indien har i praktiken helt enkelt tagit den ekonomiska chocken från Hormuzsundet och flyttat den rakt över till statens balansräkning, säger Perkins. Konsekvensen han förutspår är inte ett indiskt utträde ur Brics. Något sådant tror han inte kommer. — De kommer inte lämna Brics. De kommer inte göra ett formellt tillkännagivande om att de lämnar, men de börjar bara bete sig på sätt som gör deras deltagande i grunden meningslöst, säger han. Brasilien står enligt honom inför sin egen version av samma sak, eftersom landet nu går in i sin planteringssäsong och är kraftigt exponerat mot gödselsidan. Han hänvisar till en Reuters-artikel några veckor tidigare om att brasilianska sojabönder tappar sitt kostnadsförsprång mot amerikanska konkurrenter, just av detta skäl. Vidare räknar han upp Pakistan, Egypten och Kenya bland de hårdast drabbade av gödsel- och bränslepriserna, och i förlängningen hela det globala syd. Kina utgör undantaget: landet är enligt honom i huvudsak självförsörjande på gödsel, och när krisen inleddes vände Indien sig faktiskt till Peking med en förfrågan om hjälp – något han läser som ett mått på desperation givet läget mellan de två.

En uppgörelse i Plazas efterbild

Vad hävstången ska användas till är enligt Perkins en framtvingad överenskommelse. Han jämför med Plaza-avtalet från 1985, men understryker att det inte handlar om en kopia utan om något funktionellt likartat: ett avtal där Kina förmås att väsentligt tona ner sina valutaambitioner och acceptera villkor från amerikansk sida. Hans läsning av det japanska förloppet – revalvering, hett kapital, kollaps i exportsektorn, en flod av billiga pengar, uppblåsta tillgångsbubblor och därefter ett långt deflationsårtionde – är den analogi han arbetar med, inte ett fastställt historiskt orsaksschema. Poängen han vill åt är riktningen: att bromsa Kinas ekonomi tillräckligt länge för att USA ska hinna revitalisera sin egen. Och där, menar han, kollapsar hela projektet inifrån. Perkins avvisar tanken att ett sådant andrum skulle kunna användas till återindustrialisering. Någon ritning för att industrialisera om ett land finns inte, säger han. Skälet till att USA avindustrialiserades i första hand är enligt honom dollarns reservvalutastatus i sig: driver man ett globalt kapitalimperium blir tidshorisonterna och kapitalstyrningen oförenliga med industrins behov, och växelkursen blir fel. Slutsatsen blir en motsägelse i hjärtat av den strategi han beskriver – USA kan enligt honom industrialiseras om först den dag dollarn upphör att vara världens reservvaluta. — Det finns ingen ritning för att återindustrialisera ett land. Det främsta skälet till att USA avindustrialiserades är dollarns reservvalutastatus, säger han. Samma mönster ser han i Tyskland. Avindustrialiseringen där är inget nytt fenomen utan en process som pågått sedan återföreningen och accelererat med eurozonen, där Tyskland fått en roll som nästan är analog med USA:s i dollarzonen, om än underordnad denna. Britterna gick enligt honom igenom motsvarande i slutet av 1800-talet.

Rören norrut och taxichauffören i Peking

En möjlig energiutväg för Kina, om energipriserna biter, går enligt hans resonemang genom rysk gasinfrastruktur. Om den nya gasledningen vill Perkins framför allt kommentera att projektet går framåt och drivs så fort det kan drivas. Problemet just nu handlar enligt vad han hört inte om vilja utan om sträckning. Den ursprungliga rutten var enligt hans uppgift ganska säkert bestämd till att gå genom Mongoliet. På konferensen i Vladivostok blev han informerad om att invändningen kommer från kinesisk sida, som oroar sig för säkerhetsriskerna med ett tredje land i vägen – inte för att man misstror Mongoliet i dag, utan för vad som kan hända med Mongoliet framöver. Det som nu enligt honom prövas är en dragning runt landet, sannolikt in i nordöstra Kina. — Det är inte så att de inte litar på Mongoliet. De litar inte på vad som kan hända med Mongoliet inom den närmaste framtiden, säger Perkins. Skulle det bli så förlorar Mongoliet mer än transitavgifter. Landet var enligt Perkins uppgifter positionerat för betydande investeringar i sin egen energiinfrastruktur och för en andel av gasen som skulle passera. Mercouris avslutar med att återkomma till något Perkins sagt till honom vid deras första möte, och som fastnat: att man kan sätta sig i vilken taxi som helst i Peking och fråga vad kriget i Iran egentligen handlar om, och få svaret att det handlar om Kina. Perkins står fast vid iakttagelsen och vidgar den. Enligt honom har detta inte uppstått nyligen, utan underbyggt mycket av den politiska förändringen i Kina under det senaste decenniet. Han knyter det till grundlagsändringen som lät Xi Jinping sitta kvar efter sin andra mandatperiod: i toppen av statsapparaten förstod man att detta var på väg, och att navigationen krävde kontinuitet i ledarskapet och en förstärkt ideologisk ryggrad. Omorienteringen mot en mer socialistisk utbildningsinriktning handlade enligt honom om just detta, eftersom den liberala, USA-vänliga miljön i de stora kuststäderna uppfattades som den svaghet som skulle komma att utnyttjas. — Om en taxichaufför börjar tala om kriget mot Iran kommer han att säga att det egentligen handlar om Kina, säger Perkins. Samma sak gäller Ukraina, säger han: talar man med kineser om det kriget hamnar man nästan alltid i att det till sist handlar om Kina, eller i varje fall om regimskifte i Ryssland och därmed om politiken mot Peking. Anekdoten från baksätet i en bil är ingen opinionsmätning. Men den bär hela hans tes i miniatyr: att den ekonomiska belägringen redan är en förklaringsmodell i det land som enligt honom är dess mål.

Analyser: Tysklands FN-nederlag speglar EU:s förfall

Markus Andersson — Tue, 09 Jun 2026 12:20:00 +0000

Tysklands förlust i kampen om en roterande plats i FN:s säkerhetsråd har blivit en symbol för landets försvagade ställning. Nederlaget sammanfaller med svag tillväxt, fallande industriproduktion och en allt tydligare fråga om vad som återstår av EU:s tyngd när unionens största ekonomi tappar fart.

När FN:s generalförsamling nyligen valde representanter till säkerhetsrådets roterande platser blev Tyskland utslaget i konkurrensen inom gruppen för Västeuropa och övriga stater. Tyskland fick 104 röster, medan Portugal samlade 134 och Österrike 131. Resultatet innebar att en av världens största ekonomier misslyckades med att säkra en plats som länge har tagits för given.

Tysklands utrikesminister Johann Wadephul beskrev enligt BBC utfallet som ett "bittert nederlag". Enligt honom kan landets tydliga stöd till Ukraina och dess särskilda ansvar gentemot Israel ha kostat röster bland medlemsstaterna. Förklaringen reser frågor om hur Berlins utrikespolitiska linje uppfattas utanför den västliga kretsen.

Frågan om vad nederlaget betyder tas upp i ett kort programavsnitt från The Duran. Där motsätter sig Alexander Mercouris den tyska tolkningen att förlusten främst berodde på Ryssland eller stödet till Israel. Han beskriver i stället utvecklingen som "helt självförvållad".

Programledaren Alexander Christoforou frågar hur EU ska kunna gå vidare när Tyskland som ekonomisk motor har avindustrialiserats och snabbt tappar ställning på världsscenen. Mercouris kopplar samman det diplomatiska bakslaget med unionens samlade läge: "Tysklands förödmjukelse och minskade status speglar hela EU:s förfall. De två hör ihop."

Industrination i motvind

Den ekonomiska utvecklingen bekräftar bilden av en stat under press. EU-kommissionens prognos från maj anger att Tyskland, efter två år av recession och 0,2 procents tillväxt under 2025, väntas nå 0,6 procent 2026 och 0,9 procent 2027. Kommissionen pekar på höga energipriser, svagare export, hårdnande konkurrens från Kina samt tullar och geopolitisk osäkerhet som tyngande faktorer.

Det tyska ekonomiministeriets lägesrapport från maj bekräftar samma tendens. BNP steg visserligen 0,3 procent under första kvartalet, men myndigheten noterade samtidigt en tydlig avmattning inför andra kvartalet. Industriproduktionen hade då fallit för fjärde månaden i följd.

Industriförbundet BDI har enligt Reuters konstaterat att produktionen fallit varje år sedan 2022. Förbundets besked är att prognosen för 2026 inte längre är återhämtning, utan stagnation.

Uppgifterna tecknar sammantaget bilden av en industrination i strukturell motvind – ett mönster som stärker argumentet att FN-nederlaget inte är en isolerad händelse, utan ett tecken på en långvarig nedgång.

EU:s tyska motor tappar fart

För EU väger frågan tungt. Unionens samlade ekonomiska och politiska kraft har länge vilat på Tysklands roll som exportmotor och industriellt centrum. När den motorn tappar fart drabbas inte bara Berlin, utan hela det europeiska projektets förmåga att hävda sig globalt.

Programavsnittet kan ses på Youtube.

Frågan handlar därför inte bara om den förlorade platsen i säkerhetsrådet, utan om vad som återstår av EU:s internationella tyngd när unionens största ekonomi tappar fart – och om Berlin förmår bryta en trend som allt fler beskriver som självförvållad.

Neil Oliver: Demokratin rivs ned inför öppen ridå

Emil Fjellstedt — Wed, 27 May 2026 11:13:10 +0000

Den brittiske historikern och programledaren Neil Oliver varnar för att västvärldens politiska kris inte bara handlar om impopulära regeringar. I en intervju med The Duran beskriver han ett djupare sammanbrott i förtroendet för demokratiska institutioner – och menar att utvecklingen banar väg för teknokratiskt styre.

Oliver, som tidigare blivit känd som arkeolog och TV-profil i Storbritannien, intervjuas av Alexander Mercouris och Alex Christoforou i The Durans program om teknokrati, juryprövning och demokratins framtid. Samtalet tar avstamp i den växande ilskan mot det politiska etablissemanget i Storbritannien, där både Labour och Tories samtidigt tappar förtroende.

Enligt Oliver är den brittiska krisen inte en vanlig pendelrörelse mellan två stora partier. Han beskriver i stället en politisk klass som medvetet tycks göra människor sjuka på själva systemet.

— Jag tror att människor på ett beräknat och kontrollerat sätt görs äcklade av demokrati, äcklade av den politiska klassen och av politik, eftersom avsikten är att ta bort detta helt och hållet och införa en teknokrati där beslut fattas åt oss, inte av oss, säger han.

”Kontrollerad rivning” av politiken

Oliver använder uttrycket ”kontrollerad rivning” för att beskriva hur allmänhetens förtroende för de etablerade partierna urholkas. Han menar att den brittiska konservativa partiapparatens kollaps inte bara var ett valnederlag, utan möjligen en existentiell kris för hela partiet.

Nu ser han samma process riktas mot Labour under premiärminister Keir Starmer. Beslut om energi, skatter, migration och identitetspolitik framstår enligt Oliver som utformade för att reta upp människor snarare än för att lösa samhällsproblem.

Han kopplar också utvecklingen till ett bredare västerländskt mönster. Mercouris påpekar i intervjun att både Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA präglas av växande cynism och misstro mot hela den politiska apparaten, inte bara mot enskilda ledare.

Oliver menar att eliter historiskt ofta har låtit gamla maktformer falla när de blivit för impopulära, för att sedan föra över makten till en ny struktur. Revolutioner, säger han, framställs ofta i efterhand som folkliga uppbrott, men styrs i regel uppifrån.

— Det handlar alltid om att detta har haft sin tid. Vi måste riva den byggnaden, men vi måste behålla kontrollen. Så hur genomför vi övergången?, säger Oliver.

Juryprövningen som sista spärr

En central del av intervjun handlar om det brittiska rättssystemet. Oliver lyfter särskilt fram trial by jury – juryprövningen – som en äldre demokratisk institution än Magna Carta, även om den kodifierades där 1215.

Utan juryprövning, menar han, återstår bara skenet av demokrati. Allmänna val blir då främst ett sätt att utse administratörer för ett system där folket inte längre prövar lagens rättvisa i praktiken.

— Om man inte har juryprövning, då styr inte folket sig självt, säger han.

Oliver hävdar att Storbritannien nu närmar sig en ordning där staten kan formulera lagar, låta egna domare tillämpa dem och samtidigt minska folkets direkta roll i rättskipningen. Mercouris, som själv har juridisk bakgrund, instämmer i att juryprövning, oskuldspresumtion, rätten att tiga och skyddet mot dubbel lagföring alla har försvagats kraftigt.

— Utan juryprövning har vi ingen demokrati i Storbritannien, säger Oliver.

Misstro, krig och teknokrati

Samtalet rör också utrikespolitiken. Mercouris frågar om västvärldens allt mer aggressiva utrikespolitik kan fungera som ett sätt att samla eliterna och rättfärdiga mer kontroll hemma.

Oliver svarar att väst efter andra världskriget byggt upp ett ekosystem av krigsintressen, där ekonomier och politiska karriärer blivit beroende av ständiga konflikter. Han hänvisar till uttrycket att när allt annat misslyckas tas folken till krig.

Han menar samtidigt att krig kräver förtroende och sammanhållning – just det som västliga samhällen nu förlorar. Därför blir resultatet, enligt honom, en märklig kombination av mer krigsretorik men sämre förmåga att faktiskt bära upp långsiktiga nationella projekt.

— Krig är inte tänkt att vara allt och slutmålet. Det är inte hållbart, säger Oliver.

I intervjuns senare del säger Oliver att han ändå är optimistisk. Skälet är att han anser att den styrande klassen har ”överspelat sin hand”. Allt fler människor ser enligt honom igenom manipulationen, inte minst tack vare internet.

Han beskriver en möjlig väg framåt som att människor ”vänder sig bort” från teknokratin, oligarkerna och administratörerna, snarare än att vänta på att det etablerade partisystemet ska rädda dem.

— Jag tror inte att vi kommer att rösta oss ur detta, säger Oliver. Men människor måste förstå att de är mer än kapabla att begära och få något bättre än detta. Vi är inte maktlösa. Vi är inte dumma.

Se hela intervjun här:

Sanktioner kan ha drivit på rysk investeringsvåg

Emil Fjellstedt — Fri, 22 May 2026 12:40:51 +0000

Västvärldens sanktioner mot Ryssland kan ha fått motsatt effekt jämfört med den avsedda. Det menar Alexander Mercouris i en ny genomgång av rysk ekonomisk statistik, där han pekar på stigande realinkomster, en återhämtning i mars och en investeringsnivå som enligt honom blivit en långsiktig tillväxtmotor. I samtalet på The Durans Youtube-kanal beskriver Mercouris utvecklingen som ”sanktionernas stora paradox”: kapital som tidigare kunde ha lämnat Ryssland för investeringar i Europa stannar nu i högre grad kvar i landet och återinvesteras i den ryska ekonomin. Bakgrunden är nya siffror för den ryska ekonomin efter ett svagt första kvartal. Reuters rapporterade i april att Rysslands BNP minskade med 0,3 procent under årets första kvartal, den första kvartalsvisa nedgången på tre år. Samtidigt visade mars enligt de siffror som diskuteras i programmet en uppgång på 1,8 procent i årstakt. Mercouris framhåller därför att bilden inte visar en ekonomi i fritt fall, utan en ekonomi som bromsat in men fortsatt uppvisar motståndskraft. — Sammantaget krympte ekonomin under första kvartalet med 0,3 procent, vilket knappast kan kallas en recession, sade han. Han noterade samtidigt att de ryska prognoserna för helåret har sänkts, från omkring 1,5 procent till 0,4 procent. Enligt Mercouris bygger den försiktigare prognosen bland annat på antaganden om lägre oljepris, medan ett högre oljepris kan ge ett starkare utfall.

Realinkomster och investeringar i centrum

En central del av resonemanget gäller uppgifter som den ryske ekonomiministern Maksim Reshetnikov fört fram vid ett möte med Vladimir Putin. Mercouris lyfter särskilt att realinkomsterna enligt dessa uppgifter fortsatte att stiga under 2025 och första kvartalet 2026. [caption id="attachment_230932" align="alignnone" width="640"] Ryska rubelsedlar: I programmet kopplas stigande realinkomster och ökat sparande till den investeringsvåg som Mercouris beskriver. Foto: Petar Milošević/Wikimedia Commons (Public domain)[/caption] — Ryssarna fortsätter att bli rikare. De tjänar mer och de kan fortfarande konsumera, sade Mercouris. Han menar att detta minskar sannolikheten för en akut politisk kris, även om vissa företag och hushåll pressas av höga räntor. Om inflationen faller kan hushållens disponibla inkomster stärkas ytterligare, enligt honom. Enligt Mercouris är investeringsnivån den viktigaste förändringen. Han hänvisar till uppgifter om att investeringarna nu motsvarar omkring 23 procent av BNP, jämfört med betydligt lägre nivåer under 2000-talet. — Det har varit en kraftig ökning av investeringarna i ekonomin, och det är en drivkraft för långsiktig tillväxt, sade han.

”Sanktionernas stora paradox”

Programledarna kopplar investeringsökningen direkt till sanktionspolitiken. Mercouris menar att ryska företag fortsätter att producera och gör vinster trots höga räntor. När kapitalet inte längre lika lätt kan föras ut ur landet till europeiska fastigheter eller andra tillgångar, kanaliseras det i stället in i den ryska ekonomin. — För fem år sedan hade en stor del av de pengarna lämnat Ryssland och hamnat i Europa. I stället måste de stanna i Ryssland, där de återinvesteras i ekonomin, sade han. Enligt honom är det skälet till att sanktionerna inte enbart fungerar som ett tryckmedel mot Moskva, utan också kan bidra till att bygga upp inhemska investeringar. Den slutsatsen går stick i stäv med västvärldens politiska linje, som bygger på att hårdare sanktioner gradvis ska minska Rysslands ekonomiska handlingsutrymme.

Oljeexporten fortsatt i fokus

I samtalet tas även EU:s kommande sanktionspaket och försöken att begränsa den ryska oljeexporten upp. Mercouris beskriver västvärldens åtgärder mot den så kallade skuggflottan som viktiga, men menar att de hittills inte fått den effekt som förespråkarna hoppats på. [caption id="attachment_230933" align="alignnone" width="640"] Oljetankern Varzuga på Norra Dvina i Archangelsk. Diskussionen tar även upp västliga försök att begränsa rysk oljeexport. Foto: Alexxx1979/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)[/caption] Han hänvisar bland annat till uppgifter om ryska tankfartyg som fortsatt passera brittiska vatten sedan Storbritanniens premiärminister Keir Starmer öppnat för att beslagta ryska fartyg. — Sedan dess har 238 tankfartyg från Ryssland passerat brittiskt vatten. De har skyddats av ryska örlogsfartyg, och britterna har inte försökt beslagta ett enda, sade Mercouris. Huvudargumentet i programmet är att sanktionspolitiken inte bara bör mätas i antalet nya paket och skärpta formuleringar, utan i faktisk effekt. Mercouris menar att Ryssland, trots tydliga påfrestningar, har anpassat sig genom högre inhemska investeringar, fortsatt oljeexport och en ekonomi som enligt honom rör sig tillbaka mot tillväxt.

Levnadsstandard jämförs med väst

Mot slutet tar Mercouris upp Reshetnikovs uppgift om att Rysslands BNP per capita närmat sig västliga nivåer under det senaste årtiondet. Han beskriver påståendet som uppseendeväckande, men framhåller samtidigt att jämförelser av BNP per capita är svåra och påverkas av skatter, kostnadsläge och köpkraft. Även här använder han uppgiften som stöd för den bredare tesen: att ryska hushåll och företag, trots krigsekonomi och sanktioner, inte nödvändigtvis befinner sig i den kollaps som ofta förutspås i västliga debatter. Analysen i The Duran landar i att sanktionerna har skapat ett ekonomiskt tryck, men också en oväntad inlåsningseffekt där kapital, sparande och vinster återförs till den ryska ekonomin. Enligt Mercouris analys är detta en av förklaringarna till att Ryssland kan fortsätta finansiera investeringar och upprätthålla ekonomisk stabilitet.