Sverigedemokraterna – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Mon, 14 Sep 2026 11:59:02 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Sverigedemokraterna – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Valet är över – förfallet fortsätter https://nyadagbladet.se/inrikes/valet-ar-over-forfallet-fortsatter/ Mon, 14 Sep 2026 11:29:36 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240439 För många av våra politiker tycks ett fullskaligt krig mot Den Store Hemske Ryssen vara en våt dröm. Mig veterligen är det emellertid ingen som gett något svar på frågan om exakt hur den ryska invasionen, ockupationen och förvaltningen av Sverige kan tänkas se ut. Upprustningen ska trots det fortsätta, hotbilderna ska målas allt svartare och svenska folket ska förmås acceptera att landet steg för steg dras allt djupare in i stormakternas konflikter. Nato-medlemskapet ligger fast. DCA-avtalet likaså. Oavsett vilket parti som sitter i regeringen kommer den svenska säkerhetspolitiska kursen knappast att kastas om. När det kommer till stödet till Ukraina finns det uppenbarligen fortsatt pengar att tillgå. Medan svenska hushåll tvingas vända på slantarna ska den politiska nomenklaturan fortsätta skicka vapen, pengar och stöd till husguden Zelenskyj. Svenska skattebetalare kommer i sedvanlig ordning att bli de som får betala för kalaset. De ansvariga politikerna klappar varandra på axeln och kallar det solidaritet. Den som inbillar sig att ett regeringsskifte automatiskt innebär att Sverige åter blir ett land där svenskarna själva utgör en självklar majoritet i alla delar av samhället bör nog ta en titt på den politiska verkligheten. Migrationen, integrationen och de demografiska förändringarna har under decennier formats av beslut fattade av politiker från olika läger. Varför samma politiska etablissemang plötsligt skulle börja riva upp hela den ordning som det självt har skapat har jag mycket svårt att se. Bostadsbristen tycks oroväckande nog helt ha försvunnit från åttaklöverns dagordning. För den unga människan som står i bostadskö, för familjen som inte har råd att köpa en bostad och för den som tvingas betala en orimlig andel av sin inkomst i hyra är det föga tröst att ännu en regering lovar att "ta tag i frågan" (kod för "inget vi prioriterar speciellt högt"). Arbetslösheten kommer inte heller att försvinna i brådrasket, oavsett vilka hittepåinsatser och "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" riksdagen beslutar om – eller vilka absurda och människofientliga krav som ställs på redan utsatta människor. Den stackars sate som redan står längst ned på samhällsstegen kommer även fortsättningsvis att få bära en orimligt stor del av bördan. [caption id="attachment_240462" align="alignnone" width="640"]Fyra rivna valaffischer från S, M, C och MP mot en bakgrund av valsedlar. Montage. Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet[/caption] Samtidigt arbetar sig Sverige allt närmare ett slags skitland. Man får gärna tycka att ordvalet är mustigt, kärvt och kanske till och med helt galet. Syftet är dock att väcka eftertanke. Hushållen skuldsätter sig för att kunna överleva. Bostäderna kostar skjortan. Mat, el och andra nödvändigheter äter upp allt större delar av lönen. Den medborgare som redan står på knä får vackert hoppas att nästa räkning inte blir den som knäcker ekonomin fullständigt. Om räntorna dessutom stiger framöver kommer många hushåll att få det ännu tuffare. Politiska rödgardister tycks däremot alltid landa på fötterna. Medan vanligt folk tvingas vända på varje krona fortsätter den politiska nomenklaturan att leva ett liv som de flesta svenskar bara kan drömma om. Förnedringen av under- och arbetarklassen kommer bit för bit att tillåtas fortgå. Svinaktiga företag kommer även fortsättningsvis kunna behandla anställda som närmast livegna. Inga årliga löneökningar. Ingen avtalspension. Inga försäkringar. Otrygga anställningar och ett arbetsliv där människan förväntas vara tacksam över att över huvud taget få arbeta. Och, ja, tvärtemot vad många kanske tror, så finns det gott om företag som på fullaste allvar har satt det oklädsamma beteendet mer eller mindre i system. Arbetsgivare kan, med våra folkvaldas goda minne, välja att blankt skita i kollektivavtal – eller motsvarande trygghet. Kriminaliteten då? Vissa siffror sägs visserligen peka mot en förbättring på senare tid. Men statistik kan som bekant trollas med, och eländet kommer även fortsättningsvis att ta strypgrepp på befolkningen. Gäng, utpressning, skjutningar och otrygghet i vardagen. För den som bor i ett utsatt område hjälper det föga att politikerna ännu en gång lovar att vända utvecklingen. Slutdebatten i SVT gjorde mig för övrigt fysiskt illamående. Maken till scharlataner får man leta efter. Samma skådespel vart fjärde år. Samma löften. Samma floskler. Samma välregisserade indignation. Svenska folket rättar sig dock lydigt i ledet. Man går till valurnorna, röstar på det ena eller det andra laget och inbillar sig att det nu äntligen ska bli förändring. Men oavsett vem som styr skutan kommer samma människor att få betala priset. Det är inte demokrati i någon meningsfull bemärkelse, utan ett spel för galleriet och vi är alla med och betalar inträdet. Man blir nästan sugen på att citera Norman Bates, med de bevingade orden "We all go a little mad sometimes"... I Sverige tycks vi göra ungefär så vart fjärde år. Cirkus Rosenbad is back in business... The show must go on!   Jan Sundstedt]]> ”Jag tänkte rösta på SD, men uppmanar nu alla att rösta på Alternativ för Sverige istället” https://nyadagbladet.se/insandare/jag-tankte-rosta-pa-sd-men-uppmanar-nu-alla-att-rosta-pa-alternativ-for-sverige-istallet/ Sat, 12 Sep 2026 07:03:35 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240125 Enligt SCB registrerades 94 514 invandringar 2023, varav 10 593 var personer födda i Sverige. År 2024 registrerades 116 197 invandringar, varav 11 907 var födda i Sverige. År 2025 var motsvarande siffror 89 434 respektive 12 645. Räknar man bort de personer som är födda i Sverige blir det alltså 83 921 + 104 290 + 76 789 = exakt 265 000 registrerade invandringar av utrikes födda under dessa tre år! 265.000 nya utlänningar under SD:s tid vid makten, låt det sjunka in! Var det verkligen därför du röstade på SD? Om inte, varför skulle de få en ny chans igen när de svikit dig som väljare? Dessutom har Jimmie Åkesson öppet vid flera tillfällen gjort klart att bevarandet av en etniskt svensk majoritet inte i sig är ett politiskt mål för honom. SD är ju för "öppen svenskhet", alltså att vem som helst kan bli svensk oavsett ursprung. Det spelar enligt Åkessons resonemang inte i sig någon roll om de etniska svenskarna blir en minoritet, så länge utlänningarna anpassar sig till det svenska samhället.
265.000 nya utlänningar under SD:s tid vid makten, låt det sjunka in! Var det verkligen därför du röstade på SD? Om inte, varför skulle de få en ny chans igen när de svikit dig som väljare?
Alternativ för Sverige svarade direkt på detta och skrev att svenskar "aldrig någonsin" ska acceptera att bli en minoritet i sitt eget land och att det därför krävs ett "massivt återvandringsprogram": Åkesson sade också i P3 att han inte såg något fel med att en troende muslim var svensk statsminister, så länge religionen förblev en privatsak och inte omsattes i exempelvis krav på sharialagar. Gustav Kasselstrand reagerade direkt: — Nej, Jimmie Åkesson. Det är absolut inte okej med en muslimsk statsminister i Sverige. Sverigedemokraterna vill inte stoppa invandring av främmande folkgrupper till Sverige, och de vill inte heller se en återvandring i den omfattning som Alternativ för Sverige förespråkar. SD:s nuvarande svenskhetsdefinition innebär att människor med annan etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svenskar". Håller du med om detta och är nöjd med massinvandringen med SD vid makten? Ja, fortsätt då att rösta på Sverigedemokraterna. Jag har däremot fått nog! Jag tänker rösta på Alternativ för Sverige, som säger sig vilja värna svenskarna och säkerställa att de etniska svenskarna förblir en klar majoritet i Sverige även i framtiden. De vill stoppa massinvandringen helt och påbörja ett massivt återvandringsprogram för över en miljon utlänningar. Kasselstrand har också varit väldigt tydlig om skillnaden mot SD:s "öppna svenskhet". I ett videoklipp säger han bland annat: — En somalier kan aldrig någonsin bli svensk och en svensk kan aldrig någonsin bli somalier. Han säger i samma sammanhang bland annat att "Somalier ska inte bo i Sverige" och "Inga somalier i landet". Det är alltså stor skillnad mellan AfS och dagens SD i synen på svenskhet. Om du håller med om AfS:s mål och vill säkerställa ett tryggt och svenskt Sverige även för framtida generationer svenskar, ja då bör du också rösta på Alternativ för Sverige! Alternativ för Sverige har dessutom fått ökat stöd den senaste tiden. I Nordisk Opinions julimätning fick partiet 1 procent. Kasselstrand har själv argumenterat för att ett växande stöd nu kan lägga grunden för att AfS så småningom tar sig in i riksdagen. Jag tycker också att det känns som att AfS har fått ett helt annat medvind nu än tidigare. Kolla bara på torgmötet i Göteborg, där det var fullsmockat med folk! Jag blev faktiskt riktigt glad av att se så många svenskar samlas tillsammans! Och sedan kommer argumentet man alltid får höra: "Men en röst på AfS är ju en bortkastad röst!" Kasselstrand har vänt på just det argumentet. Efter Åkessons uttalande om den etniskt svenska majoriteten frågade han ungefär: "Vad är det egentligen för mening med att rösta på SD om partiet inte ens eftersträvar det mål som du själv vill se och tycker är det viktigaste?" Det är precis den fråga jag själv har börjat ställa mig. Om jag anser att den viktigaste frågan är att svenskarna ska förbli övervägande majoritet i Sverige, varför ska jag då "taktikrösta" på ett större parti som inte har detta som politiskt mål längre? För mig spelar det därför ingen roll om SD skulle få 30, 40 eller 51 procent av rösterna om partiet ändå inte vill genomföra den politik som jag anser krävs. Ett partis storlek hjälper inte om målet är ett annat än mitt eget. NU får det banne mig vara nog! NU får vi alla skärpa oss och göra vår plikt! Sverige ska bli svenskt igen, rösta på Alternativ för Sverige för tusan! Tack för mig.   Jörgen, pensionär PS. Har du redan gått och förtidsröstat men ångrat din röst på Sverigedemokraterna eller något annat dåligt parti? Ingen fara! Ta med dig legitimationen och gå till din vallokal nu på söndag den 13 september och be att få rösta om, för det har du rätt till. Saknas Alternativ för Sveriges valsedlar i vallokalen? Ingen fara där heller, ta bara en tom valsedel till riksdagen (den gula) och skriv helt enkelt Alternativ för Sverige på den, så räknas det precis som en vanlig röst.]]> Vem flyttar egentligen gränserna för vad som är politiskt möjligt? – AfS, SD och den nationalistiska strategins dilemma https://nyadagbladet.se/analys/vem-flyttar-egentligen-granserna-for-vad-som-ar-politiskt-mojligt-afs-sd-och-den-nationalistiska-strategins-dilemma/ Fri, 11 Sep 2026 19:22:40 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239747 Detta är del 3 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.

AfS som strategiskt mellanled

Ur Erikssons egen Overtonmodell, som även diskuterades i föregående artikel blir existensen av ett parti till ”höger” om SD särskilt intressant. Ett sådant parti skulle åtminstone teoretiskt kunna fylla den funktion som modellen förutsätter: formulera ståndpunkter som idag ligger utanför den masspolitiska mittfåran, föra in dem i offentlig debatt och därigenom göra dem mindre främmande för väljare och etablerade partier. Om ett sådant parti dessutom kom in i riksdagen skulle det kunna fungera som en konkurrent eller "vakthund" åt SD och potentiellt utsätta partiet för ett politiskt tryck från "höger" i frågor där SD annars huvudsakligen konkurrerar med partier som vill dra politiken i motsatt riktning. Intressant nog accepterar Eriksson själv i samma diskussion i stor utsträckning denna mekanism. Han föreställer sig ett hypotetiskt "återvandringsparti" som kommer in i riksdagen, koncentrerar sig på sin huvudfråga och därefter kan försvinna om andra partier har anammat politiken. Ett sådant utfall betraktar han inte som ett misslyckande, eftersom partiets funktion då varit att sätta press på större aktörer snarare än att självt bli statsbärande. I samma samtal efterlyses också en rörelse som kan fungera som "vakthund" gentemot SD och övriga riksdagen. Principen att ett mindre parti kan få strategisk betydelse utan att vinna regeringsmakten tycks alltså i stor utsträckning accepteras. Frågan blir snarare varför denna funktion inte skulle kunna fyllas av ett befintligt mindre parti vars politik i huvudfrågan redan ligger nära den eftersträvade riktningen. Det betyder naturligtvis inte att Alternativ för Sverige nödvändigtvis skulle lyckas fylla denna funktion. Men det gör Erikssons förhållande till AfS desto mer intressant. Han har själv sagt att partiets återvandringspolitik ligger "väldigt nära" hur han vill se frågan löst. Jonas Nilsson konstaterar också i deras samtal att hans egen position i återvandringsfrågan ligger närmare AfS än SD:s "öppna svenskhet". Eriksson och Söderman har dessutom, enligt egen uppgift, haft direkt kontakt med Gustav Kasselstrand och AfS. Det har alltså funnits möjligheter till dialog med ett parti som i delar av nations- och återvandringsfrågan står närmare deras uttalade ideal än dagens SD. Ändå avvisar Eriksson AfS som valalternativ. Den motsättning detta skapar till hans egen rangordning av den etnodemografiska frågan behandlas längre fram. Här är poängen främst strategisk: ett befintligt parti vars återvandringspolitik ligger nära hans egen avvisas samtidigt som Eriksson själv accepterar principen att ett mindre parti kan fungera som politiskt mellanled och påtryckare. Follin formulerar samtidigt ett något annorlunda argument när han beskriver Sverigedemokraterna som ett fordon med "skavanker" som ändå för Sverige i rätt riktning. Utifrån ett realpolitiskt perspektiv kan poängen vara begriplig för vissa: ett parti behöver inte föra väljaren hela vägen till den önskade slutpunkten för att ett steg i rätt riktning ändå ska kunna vara bättre än ett steg i motsatt riktning. På samma sätt kan argumentet att SD här och nu är det minst dåliga eller mest realistiska av de större alternativen vara fullt förenligt med att väljaren egentligen föredrar en betydligt mer långtgående politik. Men här behöver riktning skiljas från destination. Att två politiska aktörer rör sig åt samma håll från en viss utgångspunkt innebär inte nödvändigtvis att de eftersträvar samma slutmål. Om SD vill minska invandringen något, öka den frivilliga återvandringen och föra en restriktivare migrationspolitik kan detta mycket väl utgöra rörelse i "rätt riktning" från Follins och Erikssons perspektiv. Men om Erikssons uttalade slutmål samtidigt är etnodemografiskt och Sverigedemokraterna uttryckligen har en annan principiell definition av svenskheten och sätter en annan gräns för hur långt återvandringen ska gå, återkommer frågan: vid vilken punkt upphör fordonet att föra honom mot hans eget mål? Ett parti kan minska avståndet till en väljare i vissa frågor och ändå eftersträva en annan slutdestination i den fråga som väljaren själv beskriver som överordnad. Rörelse i samma riktning kan därför av vissa betraktas som ett argument för taktisk skademinimering, men den visar inte i sig att partierna delar samma långsiktiga politiska mål. Att hävda att SD är ett bättre eller mindre dåligt alternativ här och nu är med andra ord inte samma argument som att SD därför är det bästa strategiska verktyget för att på lång sikt förverkliga ett etnonationellt slutmål. Som konstaterades i föregående artikel behöver en förskjutning mot en mer restriktiv migrationspolitik inte innebära en motsvarande förskjutning mot etnonationalism. Lägre invandring är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Den skillnaden kan också prövas mot det konkreta utfallet under mandatperioden. Invandringen har minskat något, men under de tre hela åren 2023–2025 registrerade SCB samtidigt sammanlagt drygt 300 000 invandringar till Sverige. Enskilda år har därmed fortfarande legat på nivåer jämförbara med delar av Fredrik Reinfeldts regeringstid. År 2023 registrerades exempelvis 94 514 invandringar, jämfört med 98 801 år 2010 och 96 467 år 2011. Siffran kan inte likställas med 300 000 nya utländska invandrare – den omfattar bland annat återvändande svenskfödda och påverkades 2024 av att ukrainare som redan befann sig i Sverige kunde folkbokföras – men den illustrerar ändå avståndet mellan dagens situation och Sverigedemokraternas betydligt mer långtgående tidigare ambitioner. En möjlig invändning är naturligtvis att SD inte har egen majoritet och därför måste kompromissa med övriga partier i regeringsunderlaget. Det förklarar varför partiet inte ensamt kan genomföra hela sin politik, men undanröjer inte frågan om politiskt ansvar och prioriteringar. SD har accepterat kompromisser och eftergifter i andra frågor för att möjliggöra regeringssamarbetet och hade samtidigt kunnat ställa hårdare migrationspolitiska krav som villkor för sitt stöd. Att partiet inte fått igenom sina tidigare betydligt mer långtgående ambitioner kan därför inte enbart förklaras med att SD saknar egen majoritet; utfallet återspeglar också vilka krav partiet faktiskt har prioriterat och varit berett att göra till avgörande för samarbetet. Partiet beskrev under lång tid den svenska invandringspolitiken som massinvandring och krävde under 2010-talet en minskning av den utomeuropeiska asyl- och anhöriginvandringen med åtminstone 90 procent. Inför valet 2022 skrev SD dessutom att asylinvandringen från länder utanför Sveriges närområde skulle upphöra. Samtidigt har Åkesson uttryckligen avvisat tanken att svenskarnas framtida majoritetsställning har en etnisk dimension. För Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin uppstår därför en principiell fråga. Om det långsiktiga målet är en återgång till en etnonationell syn på Sverige, på vilket sätt innebär denna utveckling att Overtonfönstret faktiskt har flyttats närmare just det målet? Att SD har bidragit till att normalisera en restriktivare migrationspolitik är svårt att bestrida. Men detta är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Ett parti kan vilja minska invandringen och samtidigt avvisa föreställningen att bevarandet av en viss etnisk befolkningssammansättning är ett legitimt politiskt mål. Denna fråga blir än mer relevant mot bakgrund av vice partiledaren Henrik Vinges uttalanden den 3 september 2026. I en intervju med Dagens ETC gav Vinge, kort efter att Jimmie Åkesson återigen markerat att svenskheten inte är beroende av etnisk bakgrund, uttryck för samma grundläggande syn. När han konfronterades med migrationspolitiske talespersonen Ludvig Asplings uttalande om att alltför många i Sverige inte tillhör den etniskt svenska befolkningen svarade Vinge att det inte var så han själv skulle uttrycka problemet. I stället framhöll han att problemet är människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, att han känner många muslimer som enligt honom är svenskar och att han inte är intresserad av var människor är födda eller vilken hår- eller hudfärg de har. Han avvisade samtidigt tanken på återvandring i den storleksordning som diskuterades i intervjun som "helt orealistiskt och kanske inte önskvärt heller". Uttalandena förstärker bilden av att Åkessons tidigare besked inte bara bör förstås som en enskild formulering från partiledaren, utan ligger i linje med den principiella hållning som också uttrycks av SD:s vice partiledare. För den etnonationalist som trots detta betraktar SD som det främsta verktyget för att på sikt flytta Overtonfönstret i etnonationell riktning blir frågan därmed ännu svårare. Om både partiledaren och vice partiledaren öppet avvisar att etnisk bakgrund i sig har någon betydelse för vem som kan vara svensk, samtidigt som Vinge även ifrågasätter önskvärdheten i en storskalig återvandring, vilken mekanism ska då föra partiet mot målet att återskapa ett etniskt svenskt Sverige? Och vilket incitament har SD att göra en sådan ideologisk förflyttning så länge även väljare och opinionsbildare som själva eftersträvar ett etnonationellt slutmål fortsätter att ge partiet sina röster? Mot den bakgrunden blir det ännu svårare att förstå varför Dan Eriksson, Magnus Söderman, Marcus Follin och Jonas Nilsson öppet argumenterar för SD som det strategiska valalternativet och därmed också bidrar till att leda etnonationellt orienterade följare mot ett parti vars högsta ledning uttryckligen avvisar den centrala premiss som deras långsiktiga mål bygger på. För en väljare som fortfarande utgår från en sådan betydligt mer långtgående målsättning kan det strategiska SD-argumentet därför vändas på. Om utfallet under mandatperioden betraktas som otillräckligt kan fortsatt stöd till SD uppfattas som ett accepterande av resultatet, medan en röst på ett mer långtgående alternativ i stället kan fungera som en missnöjessignal och visa SD att det finns väljare att förlora åt "höger". Mot detta står naturligtvis den kortsiktiga invändningen att SD faktiskt har parlamentarisk möjlighet att påverka regeringspolitiken medan exempelvis AfS sannolikt saknar sådan makt. Frågan blir därför återigen vilken strategi som bäst förenar kortsiktig skademinimering med väljarens långsiktiga politiska mål. Det skapar också ett mer allmänt strategiskt dilemma. Att ett starkt SD betraktas som strategiskt önskvärt innebär inte automatiskt att just etnonationalistiska väljare måste lägga sina röster på partiet för att upprätthålla dess masspolitiska styrka. Om väljare som egentligen föredrar en mer långtgående opposition alltid avstår från den därför att ett större etablerat parti för stunden betraktas som mindre skadligt än dess motståndare, får den mer långtgående oppositionen samtidigt betydligt sämre möjligheter att växa, påverka offentligheten och själv bidra till att flytta Overtonfönstret. Ett mindre partis stöd har dessutom betydelse utöver själva valresultatet. Röster, medlemskap och andra former av politiskt stöd kan påverka organisationens möjligheter att rekrytera och behålla aktivister, bedriva opinionsbildning, bygga organisation och etablera sig som ett långsiktigt alternativ. Strategin riskerar därmed att bli självreproducerande: det mindre partiet anses för litet för att vara ett realistiskt alternativ, samtidigt som de väljare som skulle kunna göra det större uppmanas att rösta på det etablerade partiet därför att det mindre fortfarande är för litet. Den politiska efterfrågan på de mer långtgående ståndpunkterna blir därmed också mindre synlig än den annars hade varit. Här finns också en organisatorisk dimension som lätt försvinner när strategin endast bedöms utifrån nästa mandatperiod. Politiskt stöd är inte bara en röst på valdagen, utan bidrar också till att fördela uppmärksamhet, legitimitet, aktivister och organisatoriska resurser mellan konkurrerande politiska miljöer. För en rörelse som vill göra etnonationalismen politiskt relevant uppstår därför en spänning om dess egna opinionsbildare återkommande kanaliserar potentiella väljare till ett större parti som uttryckligen avvisar den etnonationella grundpositionen, samtidigt som betydligt närmare politiska alternativ förblir organisatoriskt svaga – en svaghet som just detta väljarflöde samtidigt riskerar att bidra starkt till.

När kritiken inte kostar något

Här uppstår också en fråga om vilket incitament SD egentligen har att ta kritik från mer etnonationellt orienterade opinionsbildare på allvar. Om dessa återkommande kritiserar partiets ideologiska förflyttning, dess syn på svenskhet eller dess migrationspolitik men ändå vid varje val belönar SD med sina röster och uppmanar sina följare att göra samma sak, minskar samtidigt det politiska priset för partiet att ignorera kritiken. För SD blir signalen i praktiken att missnöjet inte behöver innebära någon väljarförlust. Detta blir särskilt relevant för opinionsbildare som själva vill fungera som en ideologisk "vakthund". Kritikens påtryckande effekt försvagas om den kombineras med ett på förhand givet fortsatt valstöd. Om SD vet att samma väljare och opinionsbildare till slut ändå kommer att stödja partiet, varför skulle partiet behöva anpassa sin politik efter deras mer långtgående krav? Omvänt skulle ett mätbart väljarflöde till ett konkurrerande parti kunna göra missnöjet politiskt kostsamt och därmed ge kritiken större tyngd. Resonemanget blir än mer intressant mot bakgrund av att Alternativ för Sverige i Nordisk Opinions väljarbarometer i juli 2026 uppmättes till 1,0 procent, en fördubbling från 0,5 procent i april. I just denna mätning var AfS därmed också det största enskilda partiet utanför riksdagen. En enskild opinionsmätning ska naturligtvis inte övertolkas och innebär inte att ett riksdagsinträde nödvändigtvis är nära, men resultatet visar åtminstone att partiet i denna mätning nådde en nivå som ger en annan strategisk utgångspunkt än ett parti med endast marginellt väljarstöd. Ett parti som etablerar en stabil väljarbas utanför riksdagen får också bättre förutsättningar att växa vidare, synas i offentligheten och på sikt utmana SD från en position längre ut i nationalistisk riktning. Mot den bakgrunden blir Erikssons och Södermans rekommendation av Sverigedemokraterna särskilt svårbegriplig utifrån deras egna strategiska resonemang. Just när ett parti vars återvandringspolitik Eriksson beskriver som liggande "väldigt nära" hans egen möjligen börjar få ett större politiskt genomslag, uppmanas potentiella väljare i stället att stödja det betydligt större parti som redan befinner sig innanför Overtonfönstret. Men om AfS aldrig får dessa röster därför att dess potentiella väljare "taktiskt" röstar på SD, försvagas samtidigt möjligheten att skapa just det politiska tryck från "höger" som enligt Overtonmodellen skulle kunna flytta gränsen för vad SD och den bredare offentligheten tvingas förhålla sig till.

Är en röst på AfS en röst på motståndarsidan?

Ett vanligt argument mot att rösta på ett mindre parti är att rösten i praktiken hjälper det motsatta politiska blocket. En röst på AfS beskrivs exempelvis ibland som en indirekt röst på de rödgröna, eftersom en väljare som annars hade kunnat stödja SD i stället lägger sin röst på ett parti som sannolikt inte kommer in i riksdagen. I strikt mening är detta missvisande. En röst på AfS är inte en röst på Socialdemokraterna eller något annat parti. Om AfS inte når riksdagsspärren kan rösten däremot få en alternativkostnad: för en väljare som annars hade röstat på SD innebär den att SD går miste om en röst som hade kunnat bidra till Tidöunderlagets mandat. Den kortsiktiga parlamentariska invändningen är därför inte betydelselös. Men den avgör inte den långsiktiga strategiska frågan. Argumentet förutsätter i praktiken att det viktigaste vid varje enskilt val är att maximera stödet för det minst avlägsna av de två dominerande blocken. För en väljare som betraktar den etnodemografiska frågan som överordnad uppstår då ett problem om båda blocken anses leda bort från det eftersträvade slutmålet, även om det ena bedöms göra det långsammare än det andra. Att det ena alternativet innebär en mindre kortsiktig försämring visar inte i sig hur det långsiktiga målet någonsin ska kunna uppnås. Här återkommer alltså samma självförstärkande strategiska dilemma som jag nämnde tidigare. Om ett mindre parti aldrig bör stödjas därför att det ännu är för litet för att påverka mandatfördelningen, får det också svårare att nå den storlek som skulle göra en röst på partiet parlamentariskt relevant. För den som ser ett mindre parti som ett möjligt långsiktigt alternativ uppstår därför frågan hur den omedelbara mandatkostnaden ska vägas mot värdet av att bygga upp ett framtida alternativ, skapa konkurrenstryck på större partier och ge den egna politiska riktningen ett mätbart väljarstöd. Om alltför många av det mindre partiets potentiella väljare följer uppmaningar att i stället stödja ett större kompromissalternativ kan konsekvensen dessutom bli mer långtgående än utebliven tillväxt. Ett parti som under lång tid inte lyckas omsätta sitt potentiella stöd i röster, medlemmar och organisatoriska resurser kan försvagas så kraftigt att verksamheten till slut måste begränsas eller i värsta fall upphöra. Till detta kommer risken att politisk och organisatorisk kapacitet går förlorad under väntetiden: aktivister och sympatisörer kan lämna politiken i besvikelse, medan uppbyggda nätverk, erfarenheter och organisatoriska strukturer försvagas eller försvinner. Sådana resurser kan inte självklart återskapas den dag man bedömer att "nu är tiden mogen" för det mindre alternativet. Det betyder inte nödvändigtvis att en röst på ett mindre parti alltid betraktas som strategiskt rationell. Om skillnaden mellan två möjliga regeringsunderlag bedöms som avgörande och det mindre partiet saknar realistisk möjlighet att nå representation eller skapa något annat betydelsefullt politiskt genomslag kan skademinimering, ur detta perspektiv, väga tyngre. Men då bör argumentet formuleras just så: väljaren accepterar ett parti som ligger längre från det långsiktiga målet för att undvika ett ännu sämre kortsiktigt utfall. Det är något annat än att hävda att rösten på det mindre partiet egentligen är en röst på motståndarsidan. Gustav Kasselstrand formulerade inför valet 2026 den motsatta invändningen i direkt polemik mot argumentet om den "bortkastade rösten". Efter Jimmie Åkessons uttalande om att bevarandet av en etniskt svensk majoritet inte i sig är ett politiskt mål frågade Kasselstrand vilket politiskt värde en nationalistiskt orienterad väljare egentligen får av en röst på SD om väljaren samtidigt anser att partiets svenskhetsdefinition och demografiska mål går i fel riktning. Hans slutsats var att en röst på AfS i stället bör användas för att ge stöd åt en politik som uttryckligen syftar till att bevara en etniskt svensk majoritet och genomföra omfattande återvandring. Ur ett etnonationalistiskt perspektiv blir den motsatta logiken därför tydlig: ett partis storlek och parlamentariska inflytande är inte i sig tillräckliga skäl att stödja det, om partiet inte eftersträvar det långsiktiga mål som väljaren själv betraktar som överordnat. En röst på ett större parti kan i den meningen vara strategiskt bortkastad och rent kontraproduktiv om den samtidigt stärker ett parti vars principiella slutmål går i en annan riktning. Problemet blir större om samma skademinimeringsargument upprepas vid varje val. Om etnonationellt orienterade väljare konsekvent uppmanas att stödja det minst avlägsna etablerade alternativet – och väljare som i stället försöker bygga ett närmare alternativ anklagas för att i praktiken hjälpa motståndarsidan – uppstår frågan när övergången till det långsiktiga alternativet någonsin ska ske. Om båda dominerande blocken, från väljarnas egen ideologiska utgångspunkt, leder bort från det eftersträvade etnonationella slutmålet, men i olika hastighet, kan en permanent strategi av detta slag som mest visa hur utvecklingen ska bromsas. Den visar inte i sig hur riktningen ska vändas. Detta är den centrala svagheten i argumentet. Att rösta på det mindre dåliga alternativet kan av vissa betraktas som rationell tillfällig skademinimering, men om samma princip görs permanent riskerar medlet att ersätta målet. För en väljare vars uttalade slutmål är ett etnonationellt Sverige krävs därför ytterligare ett led i strategin: när, genom vilken mekanism och under vilka omständigheter ska stödet till det större kompromissalternativet faktiskt övergå till en politisk kraft som eftersträvar detta slutmål? Utan ett svar på den frågan beskriver strategin främst hur den oönskade utvecklingen kan fördröjas, inte hur den ska upphöra eller vändas. Jag står fast vid den grundläggande analysen från 2019: Sverigedemokraternas politik är inte tillräcklig för att förverkliga det etnonationella mål som resonemanget utgick från. Det utesluter naturligtvis inte att en väljare av andra skäl kan betrakta en röst på SD som kortsiktig skademinimering.

En möjlig vakthundskedja

Ur ett etnonationalistiskt perspektiv följer inte av detta att AfS bör ges ett villkorslöst stöd. Följer man samma strategiska logik finns det tvärtom skäl att förvänta sig ett fortsatt ideologiskt tryck på även AfS från etnonationalistiska opinionsbildare. Om AfS fortsätter på den nu inslagna vägen uppstår, utifrån dessa premisser, en möjlig påverkanskedja som förefaller mer förenlig med själva Overtonmodellen: etnonationalistiska miljöer pressar AfS att hålla fast vid och utveckla sina positioner; AfS försöker normalisera dessa positioner i den bredare politiska debatten och pressar samtidigt SD från "höger"; SD:s betydligt större väljarbas och parlamentariska inflytande kan därefter, om trycket faktiskt får effekt, föra delar av förskjutningen vidare in i den politiska huvudfåran. Det skulle alltså handla om etnonationalistiska opinionsbildare → AfS → SD → den bredare offentligheten, snarare än att hoppa direkt från etnonationalistiska opinionsbildare till ett SD som uttryckligen avvisar deras centrala ideologiska premiss. Jag har själv försökt inta ungefär en sådan position gentemot Alternativ för Sverige. Min tidigare granskning, "Är Alternativ för Sverige verkligen ett alternativ för nationalister?", syftade inte till att angripa partiet därför att det befann sig för långt utanför den etablerade politiska mittfåran, utan till att pröva om dess faktiska politik motsvarade de nationalistiska och etnonationella anspråk som partiet gjorde. När jag fann motsägelser – bland annat mellan retoriken om att "göra Sverige svenskt igen" och dåvarande företrädares avståndstagande från repatriering på etnisk grund – kritiserade jag dem. Om AfS idag rör sig tydligare i den etnonationella riktning som då saknades förändras också förutsättningarna för just den delen av kritiken. Det är också så den ideologiska "vakthundsfunktionen" kan förstås inom denna strategiska modell. Den förutsätter varken ett villkorslöst stöd för ett parti eller att partiet bekämpas så snart en meningsskiljaktighet uppstår. Opinionsbildaren kan stödja utvecklingen när partiet rör sig i den eftersträvade riktningen, men samtidigt reagera när partiet vacklar, överger centrala mål eller motsäger sina egna principer. Sett ur ett etnonationalistiskt perspektiv skulle funktionen därmed bestå i att kritiskt granska och försöka påverka AfS så att partiet håller fast vid den etnonationella kursen, samtidigt som AfS i sin tur kan utöva tryck på SD från "höger". Intressant nog har Kasselstrand själv beskrivit ett förhållningssätt som på flera punkter ligger nära denna modell. När han vid ett torgmöte i Gävle den 22 augusti 2026 fick frågan hur väljarna skulle kunna lita på att han inte skulle förändras och svika sina tidigare ståndpunkter om AfS växer och får makt, svarade han:
Du måste utvärdera mig hela tiden
Han frågade retoriskt om han hade "blivit korrumperad", "blivit köpt" eller "blivit påverkad". Han framhöll att politiker kan lova att aldrig bli korrumperade eller "sälja sig" och ändå senare göra det. Det viktiga var enligt Kasselstrand därför "egentligen inte vad jag säger idag", utan att väljarna hela tiden frågar sig: "står Gustav fast vid sina åsikter?" Om så inte längre är fallet uppmanade han dem att säga: "fan, du svek, du blev precis som de andra". Kort därefter beskrev Kasselstrand dessutom hur ett litet parti kan fungera som en "mygga", skapa problem för större konkurrenter, föra upp frågor på den politiska dagordningen och göra SD nervöst för att förlora väljare till AfS. Uttalandena innebär inte att Kasselstrand uttryckligen ansluter sig till den "vakthundsmodell" som används här, men de illustrerar båda leden i samma möjliga påverkanskedja: ett fortlöpande kritiskt tryck från de egna sympatisörerna på AfS och ett konkurrenstryck från AfS på SD. Det gör valet av vem som främst ska kritiseras och påverkas strategiskt betydelsefullt. Om SD uttryckligen avvisar etnonationalismen, medan AfS åtminstone för närvarande rör sig närmare den, framstår det som svårförklarligt att etnonationalistiska opinionsbildare lägger sin kraft på att legitimera SD och samtidigt undergräva det parti som potentiellt skulle kunna fungera som det nödvändiga mellanledet i deras egen Overtonmodell. Risken är då att man kastar sin möjliga politiska "vakthund" under bussen samtidigt som man stärker ett betydligt större parti vars ideologiska gränsdragning uttryckligen utestänger den egna grundpositionen. I denna kedja kan även Nordiska motståndsrörelsens existens, åtminstone teoretiskt, få en begränsad funktion. Som konstaterades i föregående artikel har organisationen genom sin öppna nationalsocialism och sina positiva referenser till Adolf Hitler samtidigt byggt upp mycket höga trösklar för att vinna ett bredare stöd. NMR hade kunnat förespråka långtgående etnonationalistiska mål utan att knyta dem till ett historiskt belastat nationalsocialistiskt styre i ett annat land. Organisationens möjliga funktion i denna modell måste därför skiljas från frågan om dess möjligheter till egen parlamentarisk framgång. Att NMR trots detta kan fylla en begränsad funktion i denna kedja motsäger inte resonemanget ovan om AfS som ett betydligt mer realistiskt parlamentariskt alternativ för en etnonationellt orienterad väljare. Här handlar det om två olika former av politisk betydelse. Ett parti kan vara alltför litet för att framstå som det mest effektiva parlamentariska huvudalternativet och samtidigt vara tillräckligt stort för att utöva konkurrenstryck på ett annat mindre parti. För AfS, som självt befinner sig kring en procent i den aktuella mätningen, kan även en väljarförlust på några tiondels procentenheter eller rentav några promille få betydelse. NMR:s möjliga funktion ligger därför inte nödvändigtvis i att självt vinna parlamentarisk framgång, utan i att utgöra en ideologisk flank som AfS riskerar att förlora väljare till. Ett sådant bortfall behöver dessutom inte innebära att alla missnöjda väljare går till NMR. Vissa kan i stället avstå från att rösta, rösta blankt eller förlora förtroendet för partipolitiken som väg till förändring. NMR behöver alltså inte självt bli framgångsrikt för att mekanismen ska få betydelse. Sett på detta sätt får "vakthundskedjan" ytterligare ett led: NMR och andra mer långtgående etnonationella miljöer kan utöva ett ideologiskt och konkurrensmässigt tryck på AfS; AfS kan i sin tur försöka pressa SD; och SD kan genom sin betydligt större väljarbas och parlamentariska ställning påverka den bredare politiska huvudfåran. Aktörerna behöver alltså varken stödja varandra eller dela samma ideologi för att konkurrensen mellan dem ska få politiska effekter. Sett från just denna ideologiska utgångspunkt blir den strategiska frågan dock svår att undvika. Om målet verkligen är att åter göra en etnonationell definition av Sverige politiskt möjlig, är det då mest rationellt att fortsätta legitimera ett SD som uttryckligen lämnat denna målsättning – eller att försöka bygga upp den politiska kraft som faktiskt kan föra in den i det parlamentariska Overtonfönstret? Sett utifrån dessa premisser kan det senare framstå som den mer internt konsekventa strategin för en väljare som delar AfS:s nuvarande etnonationella mål, så länge partiet faktiskt fortsätter i denna riktning. Ur ett konsekvent etnonationalistiskt perspektiv uppstår en obekväm fråga för Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin. Hur länge kan man uppmana människor att strategiskt stödja ett parti som betraktar ens egen centrala målsättning som något oönskat eller extremistiskt och samtidigt hävda att stödet är ett redskap för att föra just denna målsättning närmare politisk acceptans? Vid någon punkt riskerar strategin att upphöra att vara en kompromiss på vägen mot målet och i stället bli en anpassning till det parti som har övergett målet, vilket behandlades närmare i seriens första del. Då är frågan inte längre bara vad etnonationalister kan få ut av Sverigedemokraterna, utan vad som återstår av etnonationalismen när dess anhängare accepterar Sverigedemokraternas gränser för vad som får vara politiskt möjligt. Det vänder i slutänden deras eget resonemang om Overtonfönstret tillbaka mot dem själva: är det verkligen Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin som genom sitt strategiska stöd använder Sverigedemokraterna för att flytta gränsen för det politiskt möjliga i deras riktning – eller är det i praktiken Sverigedemokraterna som har fått dem att successivt anpassa sina politiska ambitioner till partiets gränser? Om påverkan i själva verket går åt det senare hållet uppstår en ännu obekvämare fråga: har de, i tron att de använder SD strategiskt för sina egna syften, i praktiken kommit att fungera som strategiska understödjare av ett parti som samtidigt arbetar för att hålla just deras etnonationella målsättning utanför det politiskt acceptabla? Och där sluts cirkeln tillbaka till Erikssons egen Overtonmodell. Om valet endast är "termometern" och den verkliga förändringen måste börja längre in i "kärnan" – i idépolitiken, kulturen och den strategiska offentligheten – återstår frågan vilken politisk aktör som slutligen ska föra den etnonationella idén från dessa lager in i masspolitiken. Om SD uttryckligen inte vill göra det, samtidigt som ett parti som försöker inta en position till "höger" om SD avfärdas som valalternativ, blir det oklart genom vilken mekanism den etnonationella förändring Eriksson fortfarande beskriver som central faktiskt är tänkt att nå den parlamentariska politiken. Det är kanske den mest grundläggande frågan som hans strategiska modell lämnar obesvarad: inte vilket av dagens regeringsalternativ som för stunden är minst dåligt, utan hur den politik han själv säger sig ytterst vilja se någonsin ska kunna gå från idé till verklighet.

Erikssons motsägelse om AfS

Erikssons argumentation blir än mer svårbegriplig i ett senare avsnitt av podden "Eriksson & Söderman" från den 10 augusti 2026 under rubriken "Om misstagen vi gjort och vad vi lärt oss". Vid omkring 1:14:34 diskuterar han Alternativ för Sverige och säger först att Gustav Kasselstrand är en "jätteduktig retoriker" och att AfS har "en återvandringspolitik som ligger väldigt nära" hur han själv skulle vilja se frågan lösas. Trots detta säger han omedelbart därefter:
Men jag kan ändå inte rösta på dem
Det beror enligt honom på att det finns för många andra frågor där han "går helt vilse". Slutsatsen blir därför att han "hellre [röstar] på någonting annat". Redan vid omkring 1:16:31 – bara knappt två minuter senare – argumenterar Eriksson emellertid utifrån en princip som förefaller leda till motsatt slutsats. Han säger då:
En fråga som är överordnad alla andra
Det gäller nämligen "den demografiska fortlevnaden", och han definierar målet som att säkerställa att svenskarna förblir "en absolut majoritet i Sverige" och att svenskarna styr landet. Han utvecklar därefter resonemanget genom att uttryckligen säga att han hellre ser "ett Sverige som bedriver en ekonomisk politik och en utrikespolitik som jag inte håller med om, men som är svenskt" än ett Sverige vars ekonomiska politik och utrikespolitik han håller med om men som är "multikulti". Motsättningen är svår att komma runt. I det första resonemanget kan Eriksson inte rösta på AfS trots att partiets återvandringspolitik enligt honom själv ligger mycket nära hans egen, eftersom han motsätter sig andra delar av partiets politik. I det andra resonemanget säger han däremot uttryckligen att den demografiska frågan är överordnad alla andra och att han är beredd att acceptera såväl ekonomisk politik som utrikespolitik han ogillar, så länge Sverige förblir svenskt. De båda resonemangen framförs alltså inte bara i samma samtal, utan praktiskt taget direkt efter varandra. Motsägelsen blir desto mer påfallande eftersom Erikssons övergripande argument i samma diskussion är att ett parti som bildas kring en avgörande huvudfråga inte bör belasta sig med ett heltäckande program som skapar onödiga skiljelinjer. Han beskriver just problemet som att människor som sympatiserar med huvudfrågan splittras kring andra frågor och menar att ett sådant parti i första hand bör fungera som en proteströrelse kring sin kärnfråga. När han några minuter senare beskriver sig själv som potentiell AfS-väljare gör han alltså närmast exakt det som han nyss har identifierat som problemet: han delar partiets centrala fråga men avstår från att stödja det på grund av andra politiska ställningstaganden. Vid omkring 1:20 återkommer Eriksson dessutom till att demografin är den "avgörande viktigaste frågan" och säger att det för att säkerställa "demografisk säkerhet" krävs vad han själv räknar upp som att "internera, deportera, repatriera", "remigration" eller "återvandring". En stark politisk röst för denna fråga behövs enligt honom, men riskerar att "vattnas [...] ur" när andra ställningstaganden läggs ovanpå den. Det gör hans eget ställningstagande till AfS särskilt anmärkningsvärt: den väljare som hans resonemang varnar för – någon som delar huvudfrågan men låter andra frågor hindra honom från att stödja partiet – är i detta konkreta exempel Eriksson själv. Motsägelsen går ett steg längre. Följer man Erikssons eget resonemang till dess logiska slutsats borde han själv kunna rösta på just Alternativ för Sverige. Han har konstaterat att AfS:s återvandringspolitik ligger "väldigt nära" hur han själv vill se frågan löst. Samtidigt slår han fast att den demografiska fortlevnaden är "överordnad alla andra" frågor och att han hellre accepterar en ekonomisk politik och utrikespolitik han ogillar i ett svenskt Sverige än motsatsen. Med hans egen rangordning av frågorna blir det därför svårt att förena detta med beskedet att han "ändå inte" kan rösta på AfS just på grund av andra politiska frågor. Det anmärkningsvärda är också hur snabbt motsägelsen uppstår. Det handlar inte om två uttalanden gjorda med flera års mellanrum, där förändrade omständigheter eller en ideologisk omprövning skulle kunna förklara skillnaden. Från beskedet att han "ändå inte" kan rösta på AfS till påståendet att den demografiska fortlevnaden är "överordnad alla andra frågor" går bara omkring två minuter. Eriksson argumenterar därmed först för varför han inte kan rösta på AfS och formulerar nästan omedelbart därefter en politisk princip som, tillämpad på hans egen beskrivning av partiet, tycks tala för att han borde kunna göra just det. [caption id="attachment_239744" align="alignnone" width="640"]Frihetsnytt-tumnagel med Magnus Söderman och texten Svenskheten är inget förhandlingsbart. Magnus Söderman medverkade på kanalen ”Frihetsnytt” och förde fram tesen ”Svenskheten är inget förhandlingsbart”. Kanalen leds av Tor Änglasjö, som är dömd för misshandel av en kvinna, har använt identiteten ”Tobbe Larsson” och är huvudman bakom det så kallade ”Nätverket”. Även Dan Eriksson har medverkat på kanalen.[/caption] För den som under många år har följt Dan Eriksson och Magnus Söderman är ideologiska omprövningar i sig inget märkligt. Deras olika projekt har genom åren producerat många intressanta samtal, analyser och resonemang, och människor måste naturligtvis kunna ändra uppfattning. Problemet är inte att politiska ståndpunkter förändras över tid, utan när svårförenliga principer tycks kollidera inom samma resonemang utan att motsättningen förklaras. AfS-diskussionen är ett ovanligt koncentrerat exempel på just detta: här behöver man inte jämföra vad Eriksson sade för fem, tio eller tjugo år sedan med vad han säger idag. Två svårförenliga principer presenteras som hans egen uppfattning praktiskt taget direkt efter varandra. Samtidigt bör Erikssons ståndpunkt nyanseras på en viktig punkt. Han avvisar inte principiellt tanken på ett mindre och mer radikalt återvandringsparti. Tvärtom föreställer han sig i samma diskussion ett parti som koncentrerar sig på återvandringsfrågan, tar sig in i riksdagen och sätter sådan press på de större partierna att det i princip kan ha fyllt sin funktion om dessa därefter anammar politiken. Hans invändning tycks därför främst gälla att dagens AfS enligt honom inte längre fyller denna funktion tillräckligt renodlat, bland annat därför att partiet breddat sin profil till andra och mer splittrande frågor. Det gör kritiken mer precis: frågan är inte varför Eriksson avvisar småpartistrategin som sådan, utan varför han efterlyser ett framtida renodlat återvandringsparti samtidigt som han avstår från att stödja ett befintligt parti vars återvandringspolitik han själv beskriver som "väldigt nära" den egna – och samtidigt hävdar att sidofrågor inte bör få splittra människor kring den överordnade frågan. Problemet är alltså inte att Eriksson avvisar småpartistrategin, utan att de sidofrågor som enligt hans egen modell inte bör få splittra väljare kring den överordnade demografiska frågan samtidigt blir skälet för honom själv att avvisa det befintliga parti vars politik i just huvudfrågan enligt honom ligger "väldigt nära" hans egen. Det finns också en historisk ironi i den raljanta tonen kring AfS:s storlek. I ett annat poddsamtal inför valet 2026 från den 31 augusti (cirka 11:18 in i samtalet) säger Nilsson först om AfS: "De tar sikte på 0,1 men jag tror det blir tungt", varpå Eriksson korrigerar honom: "1,0 tar de sikte på." Därefter skämtas det om den lägre nivån och Eriksson fortsätter: "Det hade i och för sig varit kul om en partiledare gick ut och sa att i år ska vi klara 0,1. Varför då? Något mål måste man ha." Eriksson satt emellertid själv i Svenskarnas partis partistyrelse under valrörelsen 2014, då partiet offentligt hade som målsättning att nå 10 000 riksdagsröster och tio kommunala mandat. Målet hade offentliggjorts av partiet redan vid höstkonferensen 2012. De 10 000 rösterna skulle, räknat mot det slutliga antalet giltiga röster 2014, ha motsvarat omkring 0,16 procent – alltså en målsättning i samma storleksordning som den nivå som i samtalet används som skämtexempel. SvP nådde dessutom endast 4 189 riksdagsröster, motsvarande 0,07 procent, och inget kommunalt mandat. Eriksson deltar därmed i ett skämt om en ambitionsnivå som ligger anmärkningsvärt nära den som det politiska projekt vars partistyrelse han själv tillhörde offentligt satte upp inför valet 2014. Motsättningen sammanfattar samtidigt svårigheten att förena Erikssons äldre etnonationella målsättningar, hans nuvarande strategiska försvar av SD och hans kritik av AfS. Den väcker därmed en bredare fråga om vilken politisk och ideologisk linje som idag faktiskt företräds av de opinionsbildare som argumenterar för SD som masspolitiskt verktyg. Tidigare under året argumenterade Eriksson för att själv rösta på Sverigedemokraterna och beskrev partiet som det masspolitiska alternativ som befinner sig innanför Overtonfönstret, medan mer långtgående opinionsbildning skulle ske i andra lager av politiken. Söderman har på motsvarande sätt offentligt argumenterat för en röst på SD. I den senare diskussionen instämmer han samtidigt i ett resonemang där Eriksson framhåller behovet av ett betydligt mer radikalt återvandringsalternativ till "höger" om SD – alltså just den typ av politisk aktör vars praktiska betydelse den tidigare strategin åtminstone tycktes tona ned. När Eriksson dessutom i samma diskussion beskriver den etnodemografiska frågan som överordnad alla andra, uttrycker stor närhet till AfS:s återvandringspolitik men ändå avvisar partiet som valalternativ, blir det svårt att avgöra hur dessa principer egentligen ska rangordnas när de kommer i konflikt med varandra. Frågan gäller därmed inte enbart en motsägelse hos Eriksson som enskild person. Den berör också den bredare strategiska linje som kommuniceras från en miljö där både Eriksson och Söderman har centrala roller och där närstående opinionsbildare som Jonas Nilsson och Marcus Follin på olika sätt har deltagit i samma strategiska diskussion. För den publik och de medlemmar som följer verksamheten återstår därför en grundläggande fråga: vilken princip är ytterst vägledande – stödet till SD som masspolitiskt verktyg, behovet av ett mer radikalt alternativ som kan pressa SD utifrån, eller den etnodemografiska målsättning som samtidigt beskrivs som överordnad andra politiska hänsyn? Ett färskt exempel på samma resonemang gav Marcus Follin i en video publicerad den 3 september 2026, bara dagar före valet. Follin medgav uttryckligen att han inte känner Jimmie Åkesson och inte kan tala för honom, men spekulerade samtidigt i att Åkesson "innerst inne" vill att etniska svenskar ska förbli majoritet i Sverige. Han tolkade dessutom Åkessons ovilja att diskutera etnicitet som ett taktiskt val inför valet: Åkesson skulle enligt Follin koncentrera sig på den praktiska politiken och undvika en diskussion som riskerar att kosta röster. Här uppstår ytterligare en paradox. Om Follin själv betraktar bevarandet av en etniskt svensk majoritet som ett centralt mål, varför väljer han då att ge Åkesson en så välvillig tolkning när dennes offentligt uttryckta hållning i just denna fråga går i en annan riktning? Follin presenterar inga belägg vare sig för denna motivförklaring eller för den privata övertygelse han tillskriver Åkesson. Frågan blir därför varför en uttalad politisk ståndpunkt ska ges mindre vikt än en förmodad privat övertygelse som det saknas belägg för. Ett strategiskt argument för fortsatt stöd till SD kan knappast med trovärdighet byggas på antagandet att partiledaren egentligen eftersträvar ett etnodemografiskt mål som han inte själv uttrycker politiskt, utan tvärtom offentligt har tagit avstånd från, och som inte heller återfinns i partiets nuvarande program och dessutom har avvisats av andra ledande företrädare för partiet. Även om Åkesson privat skulle dela en sådan målsättning får den ingen politisk betydelse så länge den inte uttrycks eller omsätts i partiets faktiska politik. Det finns dessutom konkreta exempel på att Åkesson själv har beskrivit förändrade politiska uppfattningar som just förändrade värderingar, snarare än som taktiska anpassningar bakom vilka en äldre övertygelse finns kvar. När han inför valet 2018 fick frågan om samkönade pars rätt att adoptera – en fråga där SD tidigare intagit en annan position – svarade Åkesson: "Jag har varit väldigt skeptisk, men jag har utvecklat mina värderingar." Liknande förändringar har under hans tid som partiledare skett på flera områden, samtidigt som partiets syn på svenskhet, etnicitet och nationalism genomgått den utveckling som dokumenterats i denna artikelserie. Det bevisar naturligtvis inte vilka privata uppfattningar Åkesson har i dag. Men det försvagar antagandet att hans offentliga avståndstagande från ett etnodemografiskt mål utan vidare bör förstås som valtaktik bakom vilken den äldre målsättningen egentligen finns kvar. För att en sådan tolkning ska väga tyngre än partiets program, politiska utveckling och Åkessons egna offentliga uttalanden krävs belägg. Annars riskerar föreställningen om en "dold agenda" – där SD efter vunnen makt skulle återgå till äldre ståndpunkter och exempelvis eftersträva ett etniskt homogent svenskt Sverige genom en omfattande etniskt grundad återvandring – att bli ett antagande som inte går att pröva mot partiets faktiska politik. Sverigedemokraterna kan historiskt mycket väl ha bidragit till att flytta Overtonfönstret genom att göra invandringskritik och krav på en mer restriktiv migrationspolitik mer politiskt accepterade. Men därav följer inte att partiet också kan fortsätta flytta fönstret i etnonationell riktning. Det är därför viktigt att skilja mellan olika dimensioner av samma förskjutning. Ett parti kan bidra till att göra en betydligt stramare migrationspolitik politiskt accepterad och därigenom indirekt underlätta även för aktörer som vill gå längre i migrationsfrågan, samtidigt som det drar en allt tydligare gräns mot en etnisk definition av svenskheten. Overtonfönstret behöver alltså inte röra sig i samma riktning i båda frågorna. Sverigedemokraterna kan i migrationsfrågan ha fungerat som en dörröppnare för ståndpunkter som tidigare låg utanför det politiskt accepterade, men samtidigt fungera som en ideologisk bromskloss i etnonationalismens fall. Genom att från sin position som det dominerande "nationalistiska" riksdagspartiet själv dra gränsen för legitim nationalism vid den "öppna svenskheten" kan partiet bidra till att befästa, snarare än förskjuta, Overtonfönstrets yttre gräns i just den etnonationella frågan. I den meningen kan SD paradoxalt nog komma att fungera som en slags "vakthund" åt andra hållet: inte som den aktör som för etnonationalismen närmare politisk acceptans, utan som en aktör som bidrar till att hålla den utanför. När SD självt i stället företräder "öppen svenskhet" uppstår därför frågan om partiet på just denna ideologiska dimension fortfarande kan fungera som en motor för förskjutningen. En röst på Sverigedemokraterna innebär därför förmodligen inte att Overtonfönstret fortsätter att förskjutas i en mer radikalt nationalistisk eller etnonationell riktning, åtminstone inte genom Sverigedemokraternas egen politiska påverkan. Partiet kan rimligen förväntas bidra till att normalisera och legitimera de ståndpunkter som det självt företräder, inte sådana idéer som det uttryckligen har lämnat bakom sig eller tar avstånd från. Här finns dessutom en viktig skillnad mellan politiskt handlingsutrymme och politisk vilja. Även om metapolitisk opinionsbildning skulle flytta Overtonfönstret så långt att en mer etnonationell politik blev möjlig för Sverigedemokraterna att föra, följer det inte därav att partiledningen också skulle vilja föra den. Ett förändrat opinionsklimat kan undanröja ett hinder för en viss politik, men det skapar inte automatiskt övertygelsen att denna politik är önskvärd. Erikssons strategi tycks därmed förutsätta ytterligare ett led som behöver beläggas: inte bara att Overtonfönstret kan flyttas utanför Sverigedemokraterna, utan att partiet därefter också skulle följa med i just den etnonationella riktningen. Om målet är att flytta den politiska debatten längre än vad Sverigedemokraternas nuvarande program och ideologiska gränser medger, talar denna osäkerhet snarare för att sådana ståndpunkter också behöver politiska aktörer som faktiskt företräder dem och själva arbetar för att göra dem politiskt möjliga. Det innebär inte att en röst på ett mindre parti med säkerhet flyttar Overtonfönstret eller att valresultat är den enda kraft som påverkar det. Men om politiska partier själva kan bidra till att förändra gränserna för det politiskt möjliga blir det svårt att samtidigt hävda att väljare först måste vänta på att dessa gränser har flyttats innan de kan stödja partier utanför dem. Ur ett rent strategiskt perspektiv finns här också en risk för att resonemanget blir självundergrävande. Ju fler led som läggs mellan den egna politiska övertygelsen och det faktiska partivalet – Overtonfönster, masspolitiska verktyg, opinionsbildning utanför partipolitiken och förhoppningar om att SD längre fram ska förflyttas – desto svårare blir det att avgöra om strategin fortfarande tjänar det uttalade målet eller om den i praktiken leder bort från det. Om utgångspunkten är att den etnodemografiska frågan är överordnad andra politiska frågor och att en betydligt mer omfattande återvandringspolitik än SD:s är nödvändig, blir den mer grundläggande strategiska frågan därför vilket av de alternativ som faktiskt företräder en sådan politik som bäst motsvarar den egna målsättningen. I det perspektivet blir Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen relevanta jämförelseobjekt, medan Sverigedemokraterna – utifrån de premisser som Eriksson själv ställer upp – hamnar betydligt längre från den uttalade målsättningen. Den enklare utgångspunkten blir då att jämföra partiernas faktiska program och målsättningar med den politiska övertygelse som strategin ytterst är tänkt att förverkliga. Ibland kan den mest konsekventa och strategiskt rationella vägen helt enkelt vara den minst komplicerade: att utgå från vilket politiskt mål man ytterst vill uppnå och vilket av de tillgängliga alternativen som faktiskt ligger närmast detta mål – och rösta därefter.   Per Nordin]]> Efter SD:s förändring – vem fyller den etniska nationalismens tomrum? https://nyadagbladet.se/analys/efter-sds-forandring-vem-fyller-den-etniska-nationalismens-tomrum/ Thu, 10 Sep 2026 20:51:17 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239746 föregående artikeln visade jag hur Sverigedemokraternas definition av nationalism förändrats från en uttrycklig etnonationalism, där etnisk homogenitet och härkomst hade en självständig betydelse, till dagens "öppna svenskhet", där människor oavsett etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svenskar". Den förändringen väcker också en annan fråga: vad har hänt med det politiska och ideologiska utrymme som SD därmed lämnat efter sig?
Detta är del 2 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.
Bland de rörelser och partier som menar sig vilja fylla detta utrymme och som utmanar SD i årets val finns aktörer som hävdar att SD har övergett den äldre etnonationella linjen. De menar att partiets idé om "öppen svenskhet" inte längre är nationalism i den mening som SD självt tidigare beskrev.

AfS och NMR gör anspråk på tomrummet

Bland dessa finns idag Alternativ för Sverige, som beskriver sig som nationalistiskt och menar att Sverigedemokraterna har övergett stora delar av sin tidigare ideologiska linje. Partiets ledare Gustav Kasselstrand har själv beskrivit sin kritik mot SD:s ideologiska förändring, bland annat i en intervju i podden Inblick med Nick: — Jag var ju emot att man övergav nationalismen och skrev in socialkonservatismen. Jag var emot den öppna svenskheten och väldigt många andra frågor. Partiet förespråkar en betydligt mer omfattande återvandringspolitik och framställer sig som ett alternativ för väljare som anser att Sverigedemokraterna har övergett sina tidigare mål. AfS har dessutom åtminstone i vissa opinionsmätningar uppvisat ett mätbart stöd. I Nordisk Opinions julimätning uppgav 1 procent av de tillfrågade att de tänker rösta på Alternativ för Sverige, vilket enligt partiets partiledare Gustav Kasselstrand skulle bana vägen för partiets riksdagsinträde i nästa val. Även Nordiska motståndsrörelsen, som också förespråkar en mer omfattande återvandringspolitik, ställer upp i valet och menar också att SD har övergett sina tidigare principer. [caption id="attachment_53257" align="alignnone" width="640"]Gustav Kasselstrand vid torgmöte i Falun. Gustav Kasselstrand vid ett torgmöte i Falun under partiets "återvändringsturné" 2018. Foto: Nya Dagbladet[/caption] Jag granskade inför förra valet båda dessa alternativ i analysen "Är Alternativ för Sverige verkligen ett alternativ för nationalister?". Där konstaterade jag att AfS:s förhållande till etnonationalismen och återvandringsfrågan inte alltid varit entydigt. Partiet hade talat om att "göra Sverige svenskt igen", samtidigt som framträdande företrädare tagit avstånd från återvandring på etnisk grund. NMR hade däremot en betydligt mer uttrycklig etnisk och raslig utgångspunkt för sin repatrieringspolitik. Att båda kritiserar SD innebär därför inte att de representerar samma ideologi eller nödvändigtvis förespråkar samma politiska lösningar. Under valrörelsen 2026 har Gustav Kasselstrand förespråkat en betydligt mer omfattande och tvingande återvandring än den som behandlades i min tidigare AfS-granskning från 2022. I en intervju uppskattade han att "minst en miljon" människor skulle återvandra och preciserade senare siffran till omkring en miljon, "kanske till och med 1,2–1,3 miljoner". På frågan om detta skulle ske frivilligt eller med tvång svarade han:
Huvudsakligen med tvång
Han tillade att sådana volymer inte skulle kunna uppnås genom frivillighet. I en annan intervju klargjorde Kasselstrand dessutom att politiken inte enbart skulle beröra kriminella eller personer som misskött sig. På den uttryckliga frågan om AfS vill ha kvar "skötsamma invandrare som jobbar och betalar skatt" svarade han "både ja och nej". Senare utvecklade han resonemanget och sade att om målet är att stoppa vad han beskriver som folkutbytet, "då måste vi helt enkelt även utvisa en del skötsamma invandrare". Under sommaren 2026 uttryckte Kasselstrand ståndpunkten ännu mer kategoriskt. I ett videoklipp med rubriken "Somalia ut ur Sverige" sade han: "Somalier ska inte bo i Sverige" och "Inga somalier i landet". Han kontrasterade dessutom sin syn mot Sverigedemokraternas öppna svenskhet och slog fast:
En somalier kan aldrig någonsin bli svensk och en svensk kan aldrig någonsin bli somalier.
I en senare debatt utvecklade han samma resonemang. Kasselstrand sade att utgångspunkten bör vara att somalier ska lämna Sverige, även om det kan finnas "enskilda undantag". När diskussionen kom in på personer med somaliska föräldrar som själva är födda i Sverige sade han att även många av dem bör kunna skickas till Somalia och hänvisade bland annat till deras kulturella och nationella tillhörighet. När han därefter fick frågan om hur viktig etniciteten är för honom – tanken att somalier hör hemma bland somalier och svenskar bland svenskar – svarade han att detta är "absolut viktigt för mig", även om det enligt honom inte är den enda faktorn. Uttalandena innebär att AfS:s nuvarande argumentation inte enbart rör omfattningen av återvandringen eller frågor om kriminalitet, försörjning och bristande integration. Etnisk och nationell grupptillhörighet ges också en uttrycklig betydelse för frågan om vem som kan räknas som svensk och vem som bör tillhöra Sverige. Fyra år efter min tidigare granskning ligger AfS:s nuvarande argumentation därmed betydligt närmare just den etnonationella linje som jag då konstaterade saknades i partiets praktiska återvandringspolitik. Det handlar inte längre enbart om hur många som ska återvandra, utan i högre grad också om vilka grupper som anses kunna leva i harmoni med svenskarna och vilka som i huvudsak anses höra hemma någon annanstans. Skillnaden mot Sverigedemokraternas öppna svenskhetsdefinition blev särskilt tydlig efter Åkessons uttalande inför valet 2026. Alternativ för Sverige svarade med att slå fast att svenskar "aldrig någonsin" får acceptera att bli en minoritet i sitt eget land och kopplade detta uttryckligen till ett "massivt återvandringsprogram". Uttalandet ligger i linje med partiets återvandringsprogram, där målet inte enbart är minskad invandring eller kulturell assimilation utan att etniska svenskar även fortsättningsvis ska utgöra majoriteten av befolkningen. Därmed framträder skiljelinjen mellan partierna ovanligt tydligt: medan SD:s svenskhetsdefinition enligt partiets egen beskrivning innebär att en person med annan nationell bakgrund kan uppgå i den svenska nationen genom assimilation, formulerar AfS också ett uttryckligt etnodemografiskt mål för den svenska befolkningens framtida sammansättning. Det innebär inte att jag därmed tar tillbaka den övriga kritik mot AfS som jag framförde i min granskning 2022, bland annat när det gäller frågor om interndemokrati och partiets kopplingar till det så kallade "Nätverket". Den kritiken kvarstår, men ligger utanför ämnet för denna artikel. Här är frågan mer avgränsad: AfS har i den etnodemografiska huvudfrågan förtydligat sin linje och tycks ha rört sig betydligt närmare den målsättning som jag då efterlyste. Det innebär däremot inte att AfS idag förespråkar en absolut återvandring av varje person som inte är etniskt svensk. Kasselstrand har själv öppnat för "enskilda undantag". I den meningen är heller inte Nordiska motståndsrörelsens etniska repatrieringspolitik absolut. NMR:s program "Vår väg" förespråkar repatriering av "merparten" av alla som inte är "etniska nordeuropéer eller närbesläktade folk" och medger uttryckligen särskilda undantag, under förutsättning att de människor som tillåts stanna aldrig blir så många att organisationen anser att det nordiska folkets långsiktiga överlevnad hotas. [caption id="attachment_240108" align="alignnone" width="640"]Fredrik Vejdeland talar vid en talarstol med Nordiska motståndsrörelsens gröna pilsymbol bakom sig. Fredrik Vejdeland leder Nordiska motståndsrörelsen. Foto: nordfront.se[/caption] Skillnaden mellan AfS och NMR i just denna fråga framstår därför som mindre självklar än den gjorde vid min granskning 2022. AfS:s ledare uttrycker idag en tydligare etnonationell syn och en betydligt mer omfattande och tvingande återvandringspolitik. NMR går möjligen längre genom att uttryckligen formulera politiken i rasliga termer och göra den nordiska genpoolens bevarande till ett överordnat mål. Hur stor den praktiska skillnaden mellan partiernas repatrieringspolitik på etnisk grund idag faktiskt är framstår fortfarande som en öppen fråga. Det vore relevant att klargöra vilka grupper AfS anser normalt ska återvandra, vilka som ska kunna undantas och om dessa undantag i praktiken skiljer sig från dem som NMR förespråkar. När båda talar om att etniska svenskar ska utgöra en majoritet återstår dessutom frågan vad de menar med "majoritet". Begreppet säger i sig mycket lite om det eftersträvade demografiska slutläget: en etnisk grupp kan utgöra 51 procent av befolkningen, men också 80, 90 eller 99 procent. För etnonationalistiska väljare är därför partiernas konkreta demografiska mål mer informativa än skillnader i framtoning, strategi och ideologiska etiketter. Om skillnaden i det praktiska slutmålet visar sig vara förhållandevis liten uppstår också en strategisk fråga. NMR har hittills haft ett mycket begränsat väljarstöd och har genom sin öppna nationalsocialism och sina positiva referenser till Adolf Hitler satt upp en hög tröskel för den stora majoriteten av väljare. Nordiska motståndsrörelsen har exempelvis publicerat material om en "dag till Adolf Hitlers ära" och om en aktivitet till hans minne. Om AfS eftersträvar ett i viktiga avseenden liknande etnodemografiskt slutresultat men har större möjligheter att nå väljare och vinna politiskt inflytande blir den strategiska motiveringen för en röst på NMR mindre självklar. Om skillnaden mellan organisationernas slutmål däremot är avgörande – exempelvis om NMR, men inte AfS, betraktar svenskarnas etniska fortlevnad som ett självständigt politiskt mål – kan en väljare som sätter denna fråga över alla andra rationellt komma till motsatt slutsats. Det återstår också att se om AfS:s nuvarande linje är en varaktig ideologisk förskjutning. Partiets politik har förändrats tidigare och kan förändras igen. [caption id="attachment_240109" align="alignnone" width="640"]Marcus Allard i mörk kostym i en tv-studio. Marcus Allard. Faksimil Riks[/caption]

Örebropartiet – ytterligare ett alternativ

Till denna redan komplicerade bild har ytterligare ett politiskt alternativ tillkommit. Uppstickarpartiet Örebropartiet, som tidigare huvudsakligen varit verksamt i kommun- och regionpolitiken i Örebro län, ställer 2026 även upp i riksdagsvalet. Partiet har dessutom en ovanlig men möjlig väg till riksdagen: ett parti som inte når den nationella fyraprocentsspärren kan ändå delta i fördelningen av de fasta riksdagsmandaten i en valkrets om det får minst 12 procent av rösterna där. Örebropartiet har därför uttryckligen satt upp målet att nå 12 procent av riksdagsrösterna i Örebro läns valkrets – enligt partiets egen beräkning omkring 24 000 röster – och på så sätt försöka vinna representation i riksdagen. Örebropartiet går att rösta på även utanför Örebro län. Där gäller dock inte partiets särskilda 12-procentsstrategi; rösterna räknas i stället in i partiets nationella resultat. Det innebär också att partiet utanför sin starkaste valkrets konkurrerar om åtminstone delar av samma nationalistiska och invandringskritiska väljarunderlag som AfS. Ur ett etnonationalistiskt perspektiv uppstår därmed ytterligare en strategisk fråga: om AfS går längre än Örebropartiet i just den etnodemografiska fråga som betraktas som överordnad, riskerar ett splittrat stöd mellan flera partier utanför riskdagen att försvåra snarare än underlätta uppbyggnaden av ett starkare parlamentariskt alternativ till "höger" om SD. I sitt valprogram 2026 går Örebropartiet betydligt längre än SD genom att uttryckligen tala om svenskarna som folk, motsätta sig att etniska svenskar blir en minoritet, eftersträva en "klar majoritet" av etniska svenskar och förespråka nollinvandring samt omfattande återvandring och utvisning. Samtidigt drar partiet en tydlig gräns mot en konsekvent etnisk repatrieringsprincip: invandrare som assimileras och inte utgör problem ska kunna stanna, och partiet skriver uttryckligen att den som vill att alla icke etniskt svenska ska lämna Sverige har valt fel parti. Det gör Örebropartiet särskilt intressant i förhållande till AfS. För en väljare vars främsta mål är kraftigt minskad invandring, omfattande återvandring och att säkra svenskarnas demografiska majoritet kan Örebropartiet framstå som ett betydligt mer långtgående alternativ än dagens SD. Men för en väljare som sätter en mer konsekvent etnonationell princip främst uppstår samma fråga som tidigare: varför välja Örebropartiet framför AfS om AfS:s nuvarande linje faktiskt går längre i just den fråga som betraktas som överordnad? Svaret kan naturligtvis ligga i andra frågor, ledarskap eller bedömningen av partiernas möjligheter till politiskt genomslag – men då uppstår återigen frågan hur dessa hänsyn ska vägas mot påståendet att den etnodemografiska frågan är överordnad alla andra. Ett aktuellt exempel på denna diskussion är den tidigare AfS- och SD-företrädaren Jeff Ahl, som inför valet 2026 har meddelat att han tänker rösta på Örebropartiet. Ahl motiverar beslutet bland annat med ytterligare eftergifter som han menar att SD har gjort under mandatperioden och beskriver Örebropartiets återvandringspolitik som så "tydlig och genomtänkt" att inget annat parti, vare sig i eller utanför riksdagen, enligt honom kan mäta sig med den. Den bedömningen behöver dock skiljas från frågan om vilket parti som faktiskt förespråkar den mest långtgående återvandringen. Örebropartiet går betydligt längre än SD genom att bland annat vilja möjliggöra återkallade medborgarskap och omfattande återvandring, men partiet gör samtidigt klart att skötsamma och assimilerade invandrare ska kunna stanna. AfS:s nuvarande linje tycks gå längre på just denna punkt: Kasselstrand har uttryckligen talat om att även en del skötsamma invandrare måste lämna, om en återvandring som huvudsakligen ska ske med tvång och om etnicitet som en relevant faktor. [caption id="attachment_240107" align="alignnone" width="915"]Demonstrationståg med banderollen Stoppa folkutbytet. Nordiska motståndsrörelsen demonstrerar mot folkutbyte. Foto: nordfront.se[/caption] NMR formulerar samtidigt den etniska och rasliga principen ännu mer explicit genom att förespråka repatriering av merparten av dem som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folk, även om organisationens program också medger undantag. Ahls omdöme om Örebropartiets politik som särskilt "tydlig och genomtänkt" kan naturligtvis avse andra kvaliteter, men om jämförelsen gäller återvandringens omfattning, graden av tvång och etnicitetens betydelse är det svårt att utan vidare beskriva Örebropartiet som det mest långtgående alternativet. På dessa punkter går både AfS:s nuvarande linje och, än tydligare principiellt, NMR:s program längre. Den strategiska möjligheten har dessutom blivit mer konkret genom en ny opinionsmätning. I en Novusmätning för Nerikes Allehanda fick Örebropartiet 15,1 procent i regionvalet i Örebro län. Mätningen gäller regionvalet och kan därför inte direkt överföras till riksdagsvalet, men resultatet ligger över den 12-procentsnivå som krävs för att ett parti som inte når fyra procent nationellt ska få delta i fördelningen av de fasta riksdagsmandaten i en valkrets. Om Örebropartiet skulle nå ett liknande stöd även i riksdagsvalet förändrar det därför den strategiska kalkylen. För en etnonationellt orienterad väljare i Örebro län kan Örebropartiets realistiska möjlighet att nå valkretsspärren väga tungt, trots att AfS i vissa etnodemografiska frågor går längre. Utanför Örebro län ser kalkylen däremot annorlunda ut. Där bidrar en röst på Örebropartiet inte till partiets särskilda väg till riksdagen genom 12-procentsregeln, utan endast till dess nationella resultat. Om valet för en etnonationellt orienterad väljare i praktiken står mellan Örebropartiet och AfS kan en röst på Örebropartiet utanför Örebro län därför få motsatt strategisk effekt: den stärker inte ÖP:s möjlighet att passera valkretsspärren men kan samtidigt försvåra för AfS att befästa eller passera den symboliskt och organisatoriskt betydelsefulla enprocentsnivån. Med AfS uppmätt till omkring en procent i en aktuell opinionsmätning kan även ett relativt begränsat väljarflöde mellan småpartier få betydelse för om denna milstolpe nås. Ur ett sådant perspektiv kan AfS därför framstå som det strategiskt närmare riksdagsalternativet utanför Örebro län, förutsatt att väljaren samtidigt bedömer partiets etnodemografiska politik som närmare den egna målsättningen. Oavsett vad man anser om dessa partier och rörelser visar diskussionen att frågan om nationalismens innebörd inte bara diskuteras av statsvetare, journalister och SD:s politiska motståndare. Den diskuteras också inom den nationalistiska miljön själv. AfS och NMR menar uttryckligen att dagens Sverigedemokrater har behållit den nationalistiska etiketten samtidigt som partiet har övergett det innehåll som SD självt tidigare lade i begreppet. Med utgångspunkt i SD:s egna äldre definitioner är det svårt att avfärda den invändningen.

Från etnonationalistisk renlärighet till SD som strategiskt alternativ

Men utvecklingen inom den nationalistiska miljön går inte enbart i riktning mot den mer långtgående etnonationella linje som AfS idag närmat sig. Parallellt finns en närmast motsatt utveckling bland personer som själva har en lång bakgrund i betydligt mer ideologiskt renläriga etnonationalistiska och nationalsocialistiska miljöer. Två särskilt intressanta exempel är Dan Eriksson och Magnus Söderman – opinionsbildare med lång erfarenhet av betydligt mer ideologiskt kompromisslösa nationalistiska miljöer, som idag argumenterar för ett betydligt mer pragmatiskt förhållningssätt till Sverigedemokraterna, samtidigt som de riktat kritik mot Alternativ för Sverige och mot föreställningen om en mycket omfattande tvångsåtervandring. Det skapar en intressant paradox i förhållande till den utveckling som beskrivits ovan: samtidigt som AfS tycks ha rört sig närmare en mer uttalat etnonationell och tvingande återvandringspolitik, har personer med betydligt längre bakgrund i sådana miljöer kommit att argumentera för SD som ett realistiskt eller rentav föredraget parlamentariskt alternativ. Den strategiska omsvängningen blir särskilt tydlig i Dan Erikssons resonemang inför valet 2026. I ett samtal med influeraren Marcus Follin, mer känd under namnet "The Golden One" och med en offentlig profil kring bland annat fysisk träning, nordisk symbolik och krigarideal med historiskt och fantasyinspirerad cosplay, diskuterar de Sverigedemokraternas roll för nationellt sinnade väljare. Follin säger uttryckligen att han stöder Sverigedemokraterna och uppmanar unga män att gå in i partiet. Eriksson säger att Follins analys ligger nära hans egen och utvecklar ett resonemang där SD fungerar som ett masspolitiskt verktyg, medan opinionsbildare utanför partiet har till uppgift att flytta det politiska Overtonfönstret. [caption id="attachment_239740" align="alignnone" width="640"]Fem män, däribland Marcus Follin i mitten och Magnus Söderman till vänster, poserar i vinröda västar. Från vänster, Dan Eriksson, Magnus Söderman, Marcus Follin, känd som "The Golden One", Jonas Nilsson och Anton Stigermark. Foto: Legio Gloria/The Golden One[/caption] Eriksson använder också Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti – två partier som han själv tidigare varit verksam i – som exempel på vad han idag betraktar som ett strategiskt misslyckande. De stod enligt hans resonemang för långt utanför Overtonfönstret och försökte bedriva en alltför ideologiskt renlärig masspolitik. Slutsatsen blir i stället att nationellt sinnade människor som vill påverka masspolitiken bör kunna arbeta inom etablerade partier som Sverigedemokraterna. [caption id="attachment_239741" align="alignnone" width="640"]Marcus Follin i spartansk hjälm, röd mantel och läderkjol i ett utomhuslandskap. Marcus Follin i den historiskt och fantasyinspirerade cosplay som artikeln nämner. Foto: The Golden One[/caption] Ett återkommande argument i samtalet är att det är ett misstag att vänta på ett "perfekt" parti som överensstämmer med väljaren i varje fråga. Eriksson hänvisar till sin långa erfarenhet av små politiska projekt som kommit och gått och menar att jakten på fullständig ideologisk renlärighet lätt leder till nya småpartier, splittring och i slutänden politisk passivitet. Den invändningen är relevant så långt att inget verkligt parti rimligen kommer att motsvara en enskild väljares uppfattningar i varje fråga. Men den besvarar inte automatiskt den strategiska fråga som diskuteras här. Att inget parti är perfekt är något annat än att skillnader mellan partier saknar betydelse just i den fråga som väljaren själv beskriver som överordnad. Om den etnodemografiska frågan verkligen ges denna särställning blir den avgörande jämförelsen därför inte vilket parti som erbjuder fullständig ideologisk överensstämmelse, utan vilket parti som ligger närmast den uttalade målsättningen i just huvudfrågan. Att avstå från ett sådant parti på grund av sekundära meningsskiljaktigheter kan annars komma mycket nära just den prioritering av sidofrågor som Eriksson själv kritiserar – en spänning som blir särskilt tydlig i hans eget resonemang om Alternativ för Sverige längre fram.

Kan Sverigedemokraterna förändras inifrån?

Ett närliggande argument är att etablerade partier inte bör betraktas som fasta och oföränderliga organisationer, utan som institutioner som människor kan gå in i och påverka. Follin uppmanar unga nationellt sinnade personer att engagera sig i bland annat Sverigedemokraterna och Moderaterna och beskriver i praktiken partierna som resurser vars framtida inriktning beror på vilka människor som fyller dem. Eriksson hänvisar på motsvarande sätt till personer som gått in i SD och andra partier och lyckats påverka dem i vissa frågor. Att partier kan förändras genom internt arbete är knappast kontroversiellt. Men därav följer inte att alla typer av förändringar är lika sannolika eller organisatoriskt lika möjliga. Att påverka SD:s tandvårdspolitik eller detaljer i migrationspolitiken är exempelvis inte nödvändigtvis jämförbart med att förändra partiets grundläggande definition av nation, medborgarskap och svenskhet. Det är en sak att påverka ett partis prioriteringar, kandidater eller enskilda sakfrågor; en annan att försöka återföra ett parti till en grundläggande definition av nation och svenskhet som dess ledning under lång tid aktivt har lämnat, programmatiskt ersatt och organisatoriskt markerat emot. Om strategin förutsätter att etnonationellt orienterade medlemmar på sikt ska föra SD tillbaka mot en sådan position behöver även detta antagande beläggas. Frågan är därför inte bara om partier kan förändras, utan vilka förändringar som faktiskt är möjliga inom den organisation, medlemskultur, ledning och ideologiska riktning som existerar idag. Sverigedemokraternas egen historia erbjuder dessutom ett relevant stresstest av denna strategi. Under åren före 2015 drev partiets dåvarande ungdomsförbund SDU en mer självständig och, enligt samtida beskrivningar av konflikten, mer nationalistiskt profilerad linje än moderpartiet. Det innebär inte att SDU-ledningen som helhet kan beskrivas som etnonationalistisk eller som motståndare till principen om "öppen svenskhet". William Hahne avvisade exempelvis uttryckligen beteckningen etnonationalist i en radiointervju 2015 och sade sig samtidigt ställa sig bakom "öppen svenskhet". Ändå utvecklades motsättningarna mellan SDU och moderpartiet till en flerårig konflikt där Sveriges Radio beskrev den ideologiska skiljelinjen som att moderpartiet rörde sig mot socialkonservatism och "öppen svenskhet", medan en falang inom SDU ville driva en mer nationalistisk agenda. Konflikten fick långtgående organisatoriska konsekvenser. I april 2015 uteslöts Gustav Kasselstrand och William Hahne tillsammans med ytterligare fem medlemmar ur Sverigedemokraterna. När SDU några månader senare, trots partiledningens motstånd, valde Jessica Ohlson till ny förbundsordförande bröt moderpartiet helt med sitt dåvarande ungdomsförbund och beslutade att starta en ny ungdomsorganisation. Kort därefter uppmanades personer som fortfarande var medlemmar i både SD och det gamla SDU att välja organisation, samtidigt som ytterligare nio personer i SDU:s styrelse hotades av uteslutning. Detta visar naturligtvis inte att framtida försök att påverka SD inifrån måste misslyckas, och SD-ledningen angav även andra skäl än ideologiska motsättningar för uteslutningarna. Men fallet visar hur långt partiledningen historiskt varit beredd att gå organisatoriskt när ett starkt internt maktcentrum utvecklats i en riktning som den uppfattat som oförenlig med partiets utveckling. Det blir särskilt relevant eftersom den förändring som diskuteras här skulle vara betydligt mer långtgående: inte bara en mer nationalistisk profil inom ramen för det moderna SD, utan ett övergivande av den "öppna svenskheten" och en återgång till en etniskt definierad nationssyn. För den som idag förespråkar att etnonationellt orienterade aktivister ska gå in i SD för att åstadkomma en sådan förändring uppstår därför en konkret fråga: vad talar för att denna strategi skulle lyckas när SD tidigare varit berett att utesluta centrala företrädare och slutligen bryta med hela sitt dåvarande ungdomsförbund i en konflikt där ideologiska skiljelinjer kring partiets nationalistiska inriktning utgjorde en del? Det fanns dessutom ett tidigare och betydligt mer direkt försök att påverka Sverigedemokraternas ungdomsförbund inifrån. Under 2006 försökte personer med koppling till Nationaldemokraterna, enligt uppgifter som jag själv tog del av inom den nationalistiska miljön vid denna tid, genom ett samordnat medlemsinflöde skaffa sig inflytande över en SDU-förening. Avsikten var, enligt de uppgifter jag då fick, att få in tillräckligt många nya medlemmar för att kunna påverka ett kommande årsmöte och på sikt föra ungdomsförbundet i en ideologisk riktning närmare Nationaldemokraternas. Försöket väckte emellertid misstankar sedan ett ovanligt stort antal nya medlemmar tillkommit inför årsmötet. En samtida redogörelse från juni 2006 beskriver hur en och samma person hade betalat medlemsavgiften för tio nya medlemmar i SDU Stockholm inför föreningens årsmöte, vilket nästan skulle ha fördubblat medlemsantalet. Dåvarande SDU-ordföranden Martin Kinnunen blev misstänksam och det framkom att en av de nytillkomna samtidigt var riksdagskandidat för Nationaldemokraterna. Eftersom jag själv var verksam i den nationalistiska miljön under denna period bygger de mer detaljerade uppgifterna om motivet bakom försöket på information som jag tog del av vid tiden och bör därför betraktas som en förstahandsuppgift från mig, snarare än som något som i alla delar kan beläggas genom offentligt tillgängliga källor. Men den dokumenterade delen av händelsen ger ändå ytterligare ett historiskt exempel på svårigheterna med en strategi där en mer ideologiskt långtgående miljö försöker skaffa sig inflytande över SD eller dess ungdomsorganisation genom organiserat inträde. Försöket upptäcktes redan på föreningsnivå och tycks inte ha fått något bestående organisatoriskt resultat. Detta innebär inte att ett mindre parti till höger om SD saknar möjlighet att påverka Sverigedemokraterna. Tvärtom kan konkurrens om väljare möjligen skapa ett tryck som får SD att gå längre i konkreta frågor. Om partiet märker att väljare går till ett konkurrerande alternativ kan SD få incitament att förespråka lägre invandring, hårdare regler för medborgarskap, större återvandring eller andra konkreta skärpningar. Ett mindre parti kan på så sätt fylla en slags vakthundsfunktion gentemot SD. Det kräver inte att SD överger uppfattningen att en människa med annan etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svensk". Men här måste vakthundsfunktionen skiljas från det långsiktiga ideologiska och etnodemografiska målet. Om ett sådant partis målsättning är att återupprätta en etnonationell definition av Sverige och på sikt återskapa ett etniskt homogent svenskt samhälle, medan SD fortsätter att avvisa en sådan målsättning, finns en gräns för vad det kan uppnå enbart genom att pressa SD. Om SD inte låter sig påverkas hela vägen till detta slutmål – något som mot bakgrund av partiets långvariga programmatiska, ideologiska och organisatoriska utveckling framstår som mycket osannolikt utan en ny och genomgripande omvandling av partiet – uppstår därför en mer långsiktig strategisk fråga. Hur länge kan ett mindre parti nöja sig med rollen som vakthund åt ett större parti vars grundläggande målsättning det inte delar, och vid vilken punkt måste dess egen roll i masspolitiken omprövas? Den frågan återkommer jag till i seriens tredje och avslutande del. Strategin att i stället förändra ett större parti inifrån har historiska paralleller till det som brukar kallas entrism: att en ideologiskt mer långtgående grupp går in i ett större parti för att försöka påverka dess utveckling. Sådana försök visar både möjligheterna och begränsningarna med strategin. Det kanske mest kända exemplet är den trotskistiska Militant-rörelsen inom brittiska Labour. Militant fick under 1970- och 1980-talen ett betydande inflytande inom delar av partiet och en stark ställning i Liverpool, men lyckades aldrig vinna kontroll över Labour som helhet eller omvandla partiet till ett revolutionärt trotskistiskt parti. När konflikten med partiledningen blev tillräckligt djup följde i stället utredningar och uteslutningar. Äldre exempel pekar i samma riktning. Under Trotskijs så kallade "franska vändning" gick trotskister 1934 in i det franska socialistpartiet SFIO, men redan 1935 började den trotskistiska fraktionen uteslutas. Amerikanska trotskister gick på motsvarande sätt in i Socialist Party 1936 och lyckades under sin korta tid där ungefär fördubbla sin styrka genom att rekrytera ytterligare omkring tusen medlemmar, men uteslöts 1937 och bildade därefter ett eget parti.

Entrism och bevisbördan

Historien visar alltså att en organiserad ideologisk minoritet kan vinna anhängare och få betydande inflytande över delar av ett större parti utan att för den skull lyckas ersätta värdpartiets grundläggande ideologiska riktning. För den etnonationalist som försöker förändra SD inifrån uppstår därmed ett dilemma. Om personen håller sina mer långtgående uppfattningar privata för att undvika konflikt med partiets etablerade linje kan han eller hon behålla sin position och kanske påverka andra frågor, men den etnonationella målsättningen får då ingen självständig politisk verkan. Strategin riskerar att bli ett långvarigt väntande på "rätt tillfälle" att öppet driva frågan – ett tillfälle som kanske aldrig kommer. Om personen eller en grupp likasinnade i stället organiserar sig och öppet försöker förändra partiets grundläggande ideologiska riktning uppstår den motsatta risken: konflikt, marginalisering eller uteslutning innan förändringen har kunnat genomföras. För nationalistiska rörelser med begränsade organisatoriska och ekonomiska resurser väcker detta i sin tur en fråga om alternativkostnad. Är det strategiskt rationellt att lägga år av tid, pengar, engagemang och politisk energi på försök att förändra SD inifrån, om det mest realistiska utfallet kanske är inflytande i en lokal partiförening, ett ungdomsförbund eller framgång för enskilda motioner – samtidigt som en djupare konflikt med partiets etablerade ideologiska riktning i slutänden kan resultera i marginalisering eller uteslutningar? Risken är då inte bara att försöket misslyckas, utan att år av begränsade resurser har bundits till ett projekt som lämnar aktörerna tillbaka nära utgångspunkten. Till detta kommer den mänskliga kostnaden: långvariga interna konflikter och ett arbete där deltagarna inte öppet kan företräda hela sin politiska målsättning kan rimligen också medföra en risk för frustration, utmattning och att aktivister slutligen lämnar det politiska arbetet. Mot detta måste vägas alternativet att samma tid, pengar, engagemang och organisatoriska energi används till att bygga en egen långsiktigt hållbar organisation där medlemmarna öppet kan arbeta tillsammans för den målsättning de faktiskt delar. Nationaldemokraterna försökte dessutom bygga in ett institutionellt skydd mot att partiets grundläggande målsättning senare skulle förändras. De fyra första paragraferna i stadgarna, där bland annat målet att trygga det svenska folkets fortsatta existens och bevara dess långsiktiga etniska sammansättning slogs fast, fick enligt §4 "under inga omständigheter" ändras, förringas eller tas bort. Samma förbud upprepades i bestämmelsen om stadgeändringar, där §§1–4 uttryckligen undantogs från riksårsmötets möjlighet att ändra stadgarna. Medlemmar var samtidigt skyldiga att stödja partiets värderingar och följa stadgarna, och stadgebrott kunde enligt §8 utgöra grund för uteslutning. Konstruktionen innebar därför inte att varje ideologisk diskussion var förbjuden, men den gjorde själva den etnonationella kärnan formellt omöjlig att avskaffa inom ramen för partiets egna stadgar. Oavsett vad man i övrigt anser om Nationaldemokraterna, dess ledning, organisation eller de interna konflikter och andra problem som bidrog till att partiet till slut misslyckades som politiskt projekt, är denna konstruktion värd att uppmärksamma separat. Ett partis brister i fråga om personer, ledarskap och organisation innebär inte nödvändigtvis att varje organisatorisk princip det använde saknade värde. I just detta avseende var konstruktionen konsekvent: den etnonationella målsättningen skulle inte kunna röstas bort av en senare generation medlemmar samtidigt som organisationen behöll samma namn och gjorde anspråk på kontinuitet med det tidigare partiet. Konstruktionen kan därmed också ses som ett sätt att förhindra att partiet genomgick samma typ av ideologisk förändring som Sverigedemokraterna. För framtida etnonationella rörelser kan detta därför vara en viktig lärdom. Om SD:s utveckling visar att även en tidigare central definition av nationen kan förändras över tid, uppstår frågan hur ett nytt parti skulle kunna skydda sin grundläggande målsättning mot samma typ av ideologisk förskjutning. Ett stadgemässigt skydd av vissa uttryckligen definierade kärnprinciper skulle åtminstone skapa ett institutionellt hinder mot detta. Det skulle naturligtvis inte skydda organisationen mot dåligt ledarskap, interna konflikter, maktkamp eller olämpliga personer på fel positioner; sådana problem måste hanteras genom bland annat rekrytering, organisationskultur och ansvarsutkrävande. Men det skulle kunna göra det betydligt svårare för ett framtida parti att gå samma ideologiska väg som den här artikelserien beskriver att Sverigedemokraterna har gjort: att organisationen består medan själva definitionen av dess ursprungliga kärnmål successivt förändras. [caption id="attachment_123403" align="alignnone" width="640"] Sektnätverkets huvudman "Tobbe Larsson", vars egentliga namn är Patrik ("Tor") Paulsson, presenteras som "vaktmästare" på sitt eget mediaprojekt "Frihetsnytt".[/caption] Minst lika viktigt som att skydda de grundläggande ideologiska principerna är emellertid att en politisk organisation förmår skydda sig mot sekterism, våldsbenägenhet, personkult, dolda lojalitetsstrukturer, personer med allvarligt manipulativa och destruktiva beteendemönster och personer med dokumenterad våldsproblematik, inklusive våld mot kvinnor. Nya Dagbladet har i sin fleråriga granskning av det så kallade Nätverket beskrivit hur personer och strukturer med koppling till Nätverket sökt inflytande inom nationalistiska organisationer och alternativa medier. Granskningen har bland annat behandlat infiltrationsförsök, sektmentalitet, hemliga interna strukturer, hot och vittnesmål om tystnadskultur och utpressningsliknande metoder. Den centrala personen i granskningen hade dessutom enligt Nya Dagbladets tidigare granskning dömts för flera fall av kvinnomisshandel och olaga hot. Sammantaget illustrerar de enskilda uppgifter och vittnesmål som framkommit i granskningen ett mer generellt organisatoriskt problem: en rörelse kan ha tydligt definierade politiska mål och välformulerade stadgar och ändå undergrävas inifrån om destruktiva personer och informella maktstrukturer tillåts få ett betydande inflytande. Att skydda en organisations långsiktiga målsättning handlar därför inte enbart om vilka principer som skrivs in i stadgarna, utan också om vilka människor som ges förtroende och ledande positioner, vilka beteenden som accepteras och om organisationen har en kultur där missförhållanden kan påtalas utan rädsla för repressalier. Ett stadgemässigt skydd kan försvåra en framtida ideologisk förskjutning; det kan däremot aldrig ersätta omdöme, ansvarstagande och förmågan att identifiera och hålla destruktiva maktstrukturer borta från organisationens ledning. Även tiden i sig utgör här en strategisk resurs. Om utgångspunkten, som hos flera av de aktörer som diskuteras i denna artikel, är att den etnodemografiska utvecklingen är långsiktigt avgörande och att etniska svenskar riskerar att bli en minoritet inom en överblickbar framtid, uppstår en motsättning om strategin samtidigt innebär att ytterligare årtionden kan ägnas åt återkommande försök att förändra ett större parti inifrån. Allt avgörs naturligtvis inte i valet 2026, inte heller i valet därefter, och en känsla av brådska är inget argument för ogenomtänkta eller desperata politiska projekt. Tvärtom talar begränsade resurser för att ett långsiktigt alternativ måste vara genomtänkt och organisatoriskt hållbart. Men det motsatta problemet finns också: en rörelse som ständigt skjuter den långsiktiga organisationsfrågan framför sig kan efter varje misslyckat försök finna sig tillbaka nära utgångspunkten, samtidigt som ytterligare fyra, åtta eller tolv år har gått. För den som själv betraktar den demografiska utvecklingen som tidskritisk kan därför tiden knappast behandlas som en obegränsad resurs. Den strategiska frågan blir därför inte enbart om SD över huvud taget kan påverkas inifrån, utan om den begränsade påverkan som realistiskt kan uppnås står i proportion till de resurser och den tid som måste investeras – och till vad samma resurser hade kunnat åstadkomma i en självständig organisation. Samma skillnad blir tydlig genom några hypotetiska jämförelser i dagens svenska politik. Organiserade trotskister skulle tänkas kunna påverka Socialdemokraterna åt vänster i enskilda frågor, men därifrån är steget mycket långt till att de skulle kunna omvandla Socialdemokraterna till ett revolutionärt socialistiskt parti som vill avskaffa kapitalismen. På motsvarande sätt skulle organiserade libertarianer inom Moderaterna kunna påverka partiet i riktning mot lägre skatter och en mindre stat, utan att det därför är realistiskt att utgå från att de skulle kunna omvandla Moderaterna till ett parti som förespråkar att beskattningen helt avskaffas. Samma bevisbörda bör rimligen gälla föreställningen att etnonationellt orienterade aktivister genom arbete inom SD skulle kunna återföra partiet till dess äldre ideologiska utgångspunkt. Att sådana aktivister kan påverka SD mot exempelvis lägre invandring, större återvandring eller en stramare medborgarskapspolitik är tänkbart, även om möjligheterna till en sådan påverkan sannolikt även de är begränsade. Det är något helt annat än att visa att de realistiskt skulle kunna få partiet att överge den "öppna svenskheten", återinföra en etnisk definition av nationen och göra återskapandet av ett etniskt homogent Sverige till partiets långsiktiga mål. Till den strategiska frågan kommer slutligen en empirisk bevisbörda. Vilka exempel finns egentligen på att ideologiskt mer långtgående grupper under de senaste decennierna framgångsrikt har förändrat ett större etablerat parti inifrån i en så grundläggande fråga att värdpartiets egen långvariga ideologiska riktning i praktiken har ersatts? De historiska exemplen ovan visar att entrism kan ge betydande inflytande utan att slutmålet för den skull uppnås. Om strategin att förändra SD inifrån ska betraktas som mer realistisk än att bygga ett självständigt alternativ räcker det därför inte att visa att enskilda medlemmar kan påverka lokalföreningar, motioner eller sakpolitiska positioner. Det behöver också visas varför just SD skulle kunna förändras i den betydligt mer genomgripande riktning som strategin ytterst förutsätter, trots partiets programmatiska och organisatoriska utveckling under de senaste årtiondena. Här uppstår dessutom en intressant parallell till argumentet om den "bortkastade rösten". Den som avråder från att rösta på ett mindre parti därför att rösten riskerar att inte ge något mandat bör rimligen tillämpa samma alternativkostnadstänkande på politiskt engagemang. En valsedel kostar väljaren några minuter vart fjärde år; ett försök att förändra ett stort parti inifrån kan däremot kräva år av medlemskap, möten, kampanjarbete, interna strider och organisatoriskt engagemang. Om detta arbete efter många år endast har påverkat enskilda sakfrågor men inte fört partiet närmare det långsiktiga mål som motiverade engagemanget, kan alternativkostnaden därför vara betydligt större än för en enskild röst som inte resulterade i ett mandat. Frågan om "bortkastade röster" bör med andra ord följas av en lika relevant fråga: hur många år av politiskt engagemang är man beredd att riskera att investera i en strategi vars avgörande ideologiska slutmål ännu inte har visats vara möjligt att uppnå?

Kompromisser – eller ideologisk förändring?

Som förklaring till Sverigedemokraternas många eftergifter framhåller Eriksson också behovet av kompromisser. Ett parti med omkring 20 procent av rösterna kan inte få igenom hela sin politik och måste därför prioritera mellan olika krav. Han försvarar också SD mot anklagelsen att partiet skulle ha "förrått" sina väljare och framhåller att ett parti utan egen majoritet måste förhandla med andra. Det resonemanget är naturligtvis relevant när det gäller exempelvis skatter, energipolitik, eurofrågan eller andra frågor där SD måste förhandla med andra partier. Men det förklarar inte den ideologiska förändring som min föregående artikel behandlade. Sverigedemokraterna började nämligen överge sin äldre etnonationella definition av svenskhet och nationalism långt innan partiet satt vid något förhandlingsbord med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. De centrala förändringarna av synen på nationen, etniciteten och vem som betraktas som svensk skedde successivt under 2000-talet och kodifierades tydligt i principprogrammet 2011. Det var alltså inte kompromisser inom Tidösamarbetet som fick SD att överge den äldre tanken om etnisk homogenitet eller att börja definiera nationen utan hänvisning till "genetisk grupptillhörighet". För en etnonationalist blir därför kompromissargumentet otillräckligt. Man kan förstå att ett parti kompromissar om skattesatser, vindkraft eller budgetposter för att få igenom frågor som betraktas som viktigare. Men om just nationens etniska fortlevnad betraktas som den överordnade frågan blir det betydligt svårare att förklara varför själva definitionen av nationen kan överges och varför ytterligare kompromisser i invandrings- och återvandringsfrågan därefter ska accepteras. SD hade dessutom redan genomgått stora delar av denna ideologiska förändring innan partiet släpptes in i det parlamentariska samarbete som idag används för att förklara behovet av kompromisser – ja, stora delar av förändringen hade skett redan före själva riksdagsinträdet.

Södermans argument: SD som strategiskt handlingsutrymme

Resonemanget är inte heller begränsat till Dan Eriksson. Magnus Söderman har själv gått ännu längre genom att uttryckligen rekommendera Sverigedemokraterna som valalternativ. I artikeln "Valkompass för högerradikaler" från den 7 juni 2026 diskuterar han vilket parti den "högerradikala" väljaren bör rösta på och besvarar frågan: — Som det står nu, i skrivande stund, är svaret enkelt enligt mig. Sverigedemokraterna. [caption id="attachment_240111" align="alignnone" width="640"]Magnus Söderman i skägg och glasögon utomhus. Magnus Söderman. Foto: privat[/caption] Detta är särskilt intressant mot bakgrund av Södermans egen politiska historia. Han har tidigare verkat i uttalat etnonationalistiska och nationalsocialistiska miljöer och hade bland annat en ledande roll inom Svenska motståndsrörelsen. Ändå rekommenderar han idag ett parti som, vilket jag dokumenterade i den föregående artikeln, uttryckligen har lämnat den äldre etnonationella definitionen av svenskhet och nationalism. I artikeln utvecklar Söderman ett mer genomarbetat strategiskt argument för denna slutsats. För honom är partivalet uttryckligen av underordnad betydelse och behöver inte innebära stöd för ett parti som delar den långsiktiga ideologiska målsättningen. Valet handlar i stället om "handlingsutrymme": vilket parti som bäst kan bromsa utvecklingen och skapa förutsättningar för det långsiktiga politiska och kulturella arbete som enligt honom är viktigare än själva parlamentarismen. Det är ett starkare argument än föreställningen att SD självt måste förverkliga ett etnonationellt slutmål, men det flyttar också den strategiska bevisbördan. Söderman anger själv tre kriterier: vilket parti som ligger närmast de egna grundläggande insikterna, vilket som är mest mottagligt för påverkan och vilket som bäst kan bromsa utvecklingen. Slutsatsen att svaret är SD behöver därför prövas mot dessa kriterier. Att partiet är ojämförligt större än sina konkurrenter är relevant, men visar inte i sig att det skapar de bästa långsiktiga förutsättningarna. Inte minst frågan om mottaglighet för påverkan är empirisk: om SD under lång tid rört sig bort från etnonationalismen behöver det visas varför partiet ändå bör betraktas som särskilt möjligt att påverka tillbaka i denna riktning. Söderman skriver samtidigt att "den folkliga högerns parti finns inte idag". Det innebär inte att AfS därför automatiskt måste motsvara hans föreställning om ett sådant parti; andra ideologiska skillnader kan vara avgörande. Men påståendet blir ändå intressant mot bakgrund av att Eriksson beskriver AfS:s återvandringspolitik som mycket nära den politik han själv önskar och att partiet i flera av de etnodemografiska frågor som diskuteras står närmare denna position än SD. Om inget befintligt parti anses fylla den efterfrågade funktionen behöver det därför klargöras vilka skillnader som diskvalificerar det närmare alternativet och varför dessa väger tyngre än motsvarande ideologiska avstånd till SD. Södermans resonemang aktualiserar dessutom samma övergripande fråga om politisk förändring som Erikssons resonemang om förhållandet mellan opinionsbildning och masspolitik. Söderman beskriver valfrågan som underordnad och parlamentet huvudsakligen som en plats där utvecklingen administreras, medan det långsiktigt avgörande arbetet sker genom uppbyggnaden av ett politiskt och kulturellt fundament. Men om masspolitisk representation själv kan påverka opinionen, om mindre partier kan föra in nya frågor i det offentliga samtalet och om Eriksson själv pekar ut SD:s riksdagsinträde 2010 och dess parlamentariska ställning 2022 som betydelsefulla brytpunkter, behöver denna begränsade syn på partipolitikens förändringsförmåga beläggas snarare än förutsättas. Masspolitiken kan vara ett resultat av djupare förändringar, men också själv bidra till fortsatt förändring. Eriksson och Söderman har dessutom riktat hård kritik mot föreställningen om en mycket omfattande tvångsåtervandring. I deras resonemang om "återvandringens verkliga pris" skiljer de mellan frivillig återvandring och tvångsdeportation och kritiserar uttryckligen Alternativ för Sveriges mål om återvandring av minst omkring en miljon människor som orealistiskt. De argumenterar för att en sådan massåtervandring skulle möta omfattande motstånd och kräva ett betydande statligt tvång och framhåller i stället att återvandringen måste ske på frivillig basis. Detta står i tydlig kontrast både till de miljöer där de själva tidigare varit verksamma och till den betydligt mer långtgående politik som AfS nu för fram. För Erikssons del blir kontrasten särskilt tydlig i jämförelse med hans egen tidigare hållning. År 2019 beskrev han sig i artikeln "Integration och assimilation blir Sveriges död" uttryckligen som nationalist och avvisade assimilation därför att en omfattande sådan enligt honom skulle förändra den svenska biokulturen. Massinvandringens primära problem var enligt honom inte kriminaliteten eller de ekonomiska kostnaderna, utan att den på sikt riskerade att tränga undan svenskarna i deras eget land. Den lösning han då förespråkade sammanfattade han med orden:
Vi måste internera, deportera och repatriera.
År 2026 kritiserar han i stället AfS:s omfattande tvångsåtervandring som orealistisk och tycks förorda frivillig återvandring. Samtidigt betraktar han dagens Sverigedemokrater som ett strategiskt användbart masspolitiskt alternativ, trots att SD:s "öppna svenskhet" bygger på föreställningen att människor med annan etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svenskar". Skillnaden gäller alltså inte bara vilket parti som av strategiska skäl anses mest användbart, utan också vilka politiska medel och vilken syn på assimilation Eriksson är beredd att acceptera för att uppnå det demografiska mål som han i artikeln beskriver som sitt primära problem och som han senare i poddsamtalet beskriver som överordnat andra politiska frågor. Mot bakgrund av Erikssons långa bakgrund i miljöer där etnicitetens fortlevnad och en mer uttalat etnonationell nationalism stod centralt väcker detta en mer grundläggande fråga: hur mycket av den tidigare ideologiska målsättningen kan överges innan själva målet har förändrats? För den etnonationalistiske väljaren uppstår därmed en fråga som hänvisningar till kompromisser, parlamentarisk realism och Overtonfönstret inte helt besvarar. Om dagens SD inte längre anser att etnisk härkomst avgör vem som anses vara svensk och inte längre betraktar bevarandet av den svenska etniciteten som ett principiellt mål – på vilken ideologisk grund bör då just etnonationalister betrakta Sverigedemokraterna som sitt naturliga valalternativ?

SD, Overtonfönstret och föreställningen om den dolda agendan

Dan Erikssons strategiska argument för att rösta på Sverigedemokraterna bygger till stor del på hans sätt att förstå Overtonfönstret. Poddaren Jonas Nilsson, tidigare verksam bakom bland annat Palaestra Media och numera programledare inom Swebbtv, bland annat tillsammans med Katerina Janouch, för ett liknande resonemang i ett samtal med Eriksson. [caption id="attachment_240110" align="alignnone" width="640"]Jonas Nilsson i ljusblå skjorta utomhus mot höstlig bakgrund. Jonas Nilsson. Foto: privat[/caption] I samtalet beskriver Eriksson politisk förändring som en process där idéer rör sig från idépolitiken och kulturen, genom den strategiska offentligheten och slutligen in i masspolitiken. Ett massparti som Sverigedemokraterna måste enligt detta resonemang huvudsakligen befinna sig inom det för tillfället politiskt möjliga, medan opinionsbildare och rörelser utanför partipolitiken kan bidra till att successivt flytta gränserna för vad som går att säga och genomföra. Eriksson illustrerar själv modellen med synen på homosexualitet och hur ståndpunkter som tidigare befann sig utanför den politiska mittfåran steg för steg normaliserades. Förändringen skedde inte genom att den mest långtgående positionen omedelbart genomfördes parlamentariskt, utan genom successiva förskjutningar där det som tidigare betraktats som politiskt otänkbart efter hand blev accepterat och slutligen blev en del av den etablerade politiken. Tillämpad på den etnonationella frågan uppstår dock ett problem med modellen. För att Sverigedemokraterna ska fungera som ett masspolitiskt redskap för en framtida etnonationell förskjutning måste partiet rimligen åtminstone bidra till att göra den etnonationella huvudfrågan mer politiskt möjlig. Men som den historiska genomgången i min föregående artikel visar har utvecklingen inom SD i just denna fråga gått i motsatt riktning. Partiet har inte successivt normaliserat bevarandet av svensk etnicitet som ett självständigt politiskt mål, utan lämnat sin äldre etnonationella definition, uttryckligen avvisat genetisk grupptillhörighet som grund för nationstillhörighet och gjort den "öppna svenskheten" till en del av sin ideologiska självbild. Detta har skett trots alternativa mediers kraftiga tillväxt och det betydligt större genomslag som nationalistiska opinionsbildare fått i Sverige under samma period. Den utvecklingen har alltså inte fått SD att återgå till en etnonationell definition av svenskheten. Tvärtom har denna grundläggande ideologiska förändring inom partiet ofta hamnat i bakgrunden när SD:s förskjutning av den bredare migrationsdebatten har diskuterats. Det handlar dessutom inte bara om förändrade formuleringar i partiprogrammen. Personer som velat försvara eller återuppliva ståndpunkter närmare den äldre etnonationella linjen har vid olika tidpunkter hamnat i konflikt med partiet, lämnat det eller uteslutits. Det innebär att SD inte framstår som en organisation som väntar på att successivt normaliseras i etnonationell riktning. Partiets organisatoriska och ideologiska utveckling har tvärtom under lång tid inneburit att dörren för just denna definition av nationalism blivit mycket smalare. Det är därför viktigt att skilja mellan två olika former av förskjutning. Sverigedemokraterna kan mycket väl ha bidragit till att flytta svensk politik i restriktiv riktning när det gäller exempelvis asylinvandring, kriminalpolitik, medborgarskap och synen på migrationens omfattning. Men det innebär inte automatiskt att partiet har flyttat Overtonfönstret i riktning mot etnonationalism – än mindre att det har för avsikt att göra det eller, med tanke på partiets nuvarande ideologiska ställningstaganden, ens skulle kunna göra det utan en genomgripande förändring av den egna linjen. Ett parti kan bidra till ett betydligt stramare migrationsklimat samtidigt som det gör en etnisk definition av svenskheten mer, inte mindre, politiskt tabubelagd. Ur ett etnonationellt perspektiv får denna utveckling dessutom en mer konkret strategisk betydelse. SD har inte bara avvisat en etnisk definition av svenskheten, utan har också dragit tydliga gränser för hur långt partiets återvandringspolitik ska sträcka sig. Jimmie Åkesson och andra ledande företrädare har inte förespråkat ett generellt återkallande av redan beviljade svenska medborgarskap för att möjliggöra en omfattande etniskt grundad återvandring. Partiets linje innebär därför inte den storskaliga tvingande återvandring som skulle krävas för att förverkliga ett konsekvent etnonationellt mål, utan är i huvudsak inriktad på andra kategorier och åtgärder, exempelvis frivillig återvandring och utvisning i vissa fall där medborgarskap saknas. För en etnonationalist uppstår ett dubbelt strategiskt problem. Det parti som delar av den nationalistiska miljön en gång betraktade som ett möjligt redskap för att säkra svenskarnas framtid begränsar inte bara de politiska åtgärder som en sådan målsättning skulle kräva, utan bidrar samtidigt till att hålla själva den etnonationella principen utanför det politiskt acceptabla. Om man trots detta fortsätter att stärka samma parti riskerar stödet, sett från den egna ideologiska utgångspunkten, att motverka det långsiktiga mål som stödet påstås tjäna. Man riskerar med andra ord att stärka både de praktiska och ideologiska hinder som den egna politiska strategin senare måste övervinna. Det går visserligen att invända att SD:s långvariga invandringskritik indirekt har gjort det lättare även för betydligt mer långtgående invandringskritiska positioner att över huvud taget diskuteras. Genom att bryta tabun kring migrationens omfattning, återvandring och assimilation kan partiet i den meningen ha röjt mark också för aktörer vars slutsatser går betydligt längre än SD:s egna. Men denna indirekta effekt måste skiljas från SD:s egen ideologiska riktning. I den specifikt etnonationella frågan har partiet inte försökt normalisera en etnisk definition av svenskheten, målet om Sverige som en etniskt definierad stat eller bevarandet av svenskarnas etniska homogenitet som ett självständigt politiskt mål. Tvärtom har partiet markerat mot sådana positioner och miljöer. SD kan alltså ha vidgat utrymmet för invandringskritik samtidigt som partiet har bidragit till att hålla just etnonationalismen utanför det politiskt acceptabla. Jimmie Åkessons nedsättande tal om nationalistiska "knäppgökar" blir i det sammanhanget inte någon oväsentlig detalj. De människor och miljöer vars idéer Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin säger sig vilja föra in i Overtonfönstret tillhör samtidigt just den politiska sfär som SD:s ledning under lång tid velat hålla på avstånd. Därför räcker det inte att konstatera att SD har bidragit till ett stramare migrationspolitiskt klimat. Den avgörande frågan här är vilka idéer partiet har gjort mer accepterade – och vilka idéer det samtidigt har arbetat för att hålla utanför det politiskt acceptabla. Här uppstår också frågan vad som egentligen avses med påståendet att Sverigedemokraterna har flyttat Overtonfönstret i en etnonationell riktning. Som konstaterats ovan har partiet bidragit till att normalisera en betydligt restriktivare migrationspolitik. Men lägre invandring är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Ett parti kan vilja minska invandringen och samtidigt avvisa föreställningen att bevarandet av en viss etnisk befolkningssammansättning är ett legitimt politiskt mål. Som framgick i min föregående artikel om Sverigedemokraternas ideologiska utveckling blir kontrasten särskilt tydlig mot bakgrund av partiets egen självbeskrivning. Redan i principprogrammet från 2011 slog SD fast att "Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk". Tillsammans med partiets avståndstagande från en etnisk definition av svenskheten och från målet om ett etniskt homogent Sverige skapar detta en principiell spänning i Erikssons, Södermans, Follins och Nilssons strategi. De argumenterar som etnonationalister för att stödja ett parti vars officiella nationalism uttryckligen har definierats som ickerasistisk och vars ideologiska utveckling har inneburit tydliga gränsdragningar mot centrala delar av den etnonationella position som de själva säger sig vilja normalisera. Här blir argumentet om SD som strategiskt verktyg betydligt allvarligare än en vanlig diskussion om vilket av flera ofullkomliga partier som är minst dåligt. Om man själv betraktar svenskarnas etniska fortlevnad och bevarandet av en etniskt svensk majoritet som politikens överordnade mål kan det inte räcka att SD endast bromsar vissa delar av migrationspolitiken, samtidigt som partiet aktivt motarbetar legitimeringen av detta långsiktiga etnonationella mål. Att begränsa invandringen är ur detta perspektiv endast ett av flera möjliga medel; målet går längre och innefattar även en förändring av den demografiska utvecklingen genom exempelvis omfattande tvingande återvandring. Skademinimering är därför inte detsamma som ideologisk förflyttning. Ett parti kan bromsa en utveckling som en väljare motsätter sig utan att för den skull själv företräda den långsiktiga politiska målsättning som väljaren eftersträvar. I detta sammanhang blir också föreställningen om Sverigedemokraternas påstådda "dolda agenda" relevant. Under många år har både motståndare till SD och vissa mer radikala sympatisörer föreställt sig att partiets ideologiska förändring endast är taktisk: att den "öppna svenskheten", avståndstagandet från biologiska definitioner och den mindre långtgående återvandringspolitiken egentligen döljer en äldre etnonationell målsättning som skulle återkomma den dag partiet fick tillräckligt stor makt. Intressant nog avvisas en sådan föreställning också i samtalet mellan Jonas Nilsson och Dan Eriksson. Där behandlas tanken att SD endast säger en sak offentligt men egentligen menar något helt annat, för att senare genomföra den verkliga politiken när partiet fått makten, som en mytbild. Eriksson resonerar samtidigt om hur människor faktiskt kan ompröva tidigare politiska övertygelser och därefter uttrycka vad de numera verkligen tror. Det är också en rimlig utgångspunkt: politiska övertygelser kan förändras över tid. Den historiska utveckling som dokumenterats i min föregående artikel om SD ger också begränsat stöd för teorin om en sådan dold etnonationell agenda. Förändringen har inte enbart bestått av några taktiska formuleringar riktade till medierna. Partiprogrammen har skrivits om, definitionen av nationen har förändrats, nya generationer av företrädare har formats under den nya ideologiska linjen och personer som velat försvara betydligt mer etnonationella positioner har vid flera tillfällen antingen uteslutits eller själva lämnat partiet när de inte längre ansett sig dela dess ideologiska riktning. Även om man för argumentets skull antar att "öppen svenskhet" ursprungligen infördes av rent strategiska skäl förändrar detta inte nödvändigtvis slutsatsen. En strategi som under femton år skrivs in i partiprogram, försvaras offentligt, används för att dra ideologiska gränser och formar vilka företrädare och uppfattningar som får plats i organisationen upphör med tiden att vara enbart en kommunikationsstrategi. Den blir en del av partiets faktiska ideologiska och organisatoriska verklighet. Ett parti kan därför inte utan vidare återgå till en tidigare grundsyn bara därför att några av dess ursprungliga strateger möjligen en gång betraktade förändringen som taktisk. En sådan återgång skulle kräva en ny ideologisk omvandling av program, ledning, kandidater och medlemskultur – och sannolikt skapa nya interna konflikter, denna gång i motsatt riktning. Mot bakgrund av SD:s egen historia skulle ett öppet försök att återföra partiet till dess äldre etnonationella linje dessutom nästan oundvikligen leda till konflikt med den organisation som vuxit fram under den "öppna svenskheten". Föreställningen att den "öppna svenskheten" fortfarande enbart skulle vara ett strategiskt skådespel blir också svårare att förena med hur dagens parti faktiskt ser ut. SD har idag medlemmar och politiska företrädare med utomeuropeisk bakgrund, samtidigt som personer i partiets ledande skikt själva lever i familjer med sådan bakgrund. Ett tydligt exempel är Mattias Karlsson, en av de mest inflytelserika ideologerna bakom det moderna SD, som är gift med en kvinna med delvis indiskt påbrå och har barn med henne. Detta bevisar naturligtvis inte vad varje enskild företrädare innerst inne anser om nation och etnicitet. Men tillsammans med femton års programmatisk och organisatorisk utveckling gör det föreställningen om "öppen svenskhet" som enbart en fasad mindre plausibel. En återgång till den äldre etnonationella linjen skulle dessutom behöva genomföras inom ett SD som under de mellanliggande årtiondena förändrats organisatoriskt: nya generationer av medlemmar och företrädare har tillkommit och partiets ideologiska självbild har formats kring helt andra utgångspunkter än de som präglade 1990-talets SD. [caption id="attachment_239742" align="alignnone" width="640"]Mattias Karlsson och hans maka fotograferade utomhus framför en gul byggnad. SD-ideologen Mattias Karlsson med maka. Faksimil[/caption] För den som fruktar att ett framtida SD vid betydligt större makt plötsligt skulle återgå till 1990-talets etnonationella program finns det därför skäl att skilja mellan det historiska SD och dagens organisation. Men samma slutsats gäller åt andra hållet. Den etnonationalist som fortfarande hoppas att dagens SD innerst inne delar den äldre målsättningen och endast väntar på rätt tillfälle att genomföra den bör fråga sig vilka konkreta belägg som egentligen finns för detta. Att enskilda personer inom ett stort parti privat kan ha mer långtgående uppfattningar går naturligtvis aldrig att utesluta. Men det är något helt annat än att organisationen skulle bära på ett hemligt program. Även om en framtida partiledare personligen skulle vilja återföra SD till en etnonationell position skulle han eller hon behöva förändra betydligt mer än några formuleringar: program, ledarskikt, kandidater, medlemskultur och de ideologiska gränser som byggts upp under årtionden skulle behöva förskjutas på nytt. Ett öppet försök att genomdriva en sådan förändring skulle dessutom kunna utmana partiledarens egen ställning och i förlängningen sätta den fortsatta karriären inom partiet på spel. Det är därför svårt att bygga en långsiktig etnonationell strategi på förhoppningen att SD en dag kommer att avslöja en helt annan politik än den politik som partiet under lång tid har utvecklat offentligt, förankrat internt och försvarat organisatoriskt. En politisk strategi bör inte byggas på en hypotetisk framtida version av Sverigedemokraterna utan konkreta skäl att bedöma en sådan ideologisk förändring som sannolik. En rimligare utgångspunkt är att bedöma partiet efter den nationalism och politik som det faktiskt företräder idag och efter vad dess historiska utveckling säger om riktningen över tid.

Vad är det egentligen som flyttar Overtonfönstret?

Analysen ovan väcker samtidigt en mer grundläggande fråga. Även om man accepterar Erikssons beskrivning av hur idéer kan röra sig från kultur och opinionsbildning till masspolitik, återstår frågan om modellen fullt ut beskriver hur politiska förskjutningar faktiskt uppstår. Det finns skäl att också undersöka vad som från början sätter själva förskjutningen i rörelse – och om förändringen alltid behöver gå från idépolitiken och den strategiska offentligheten till masspolitiken, eller om påverkan också kan gå i andra riktningar. Eriksson formulerar denna föreställning särskilt tydligt när han liknar de politiska nivåerna vid en lök. Längst in placerar han en ideologisk kärna som enligt honom kanske endast omfattar promillenivåer av befolkningen, men vars antaganden de övriga lagren ytterst vilar på. Det är ett betydligt starkare påstående än att idéproducenter och små intellektuella miljöer kan påverka den bredare politiken. Modellen tycks också tillskriva denna mycket lilla kärna en grundläggande roll för de föreställningar som senare förs vidare genom kultur, opinionsbildning och masspolitik. Just därför blir den empiriska frågan om vad som faktiskt orsakar större opinionsförskjutningar central: hur mycket kan spåras tillbaka till en sådan ideologisk kärna, och hur mycket uppstår genom samhällsutvecklingen, väljarnas egna erfarenheter och masspolitiska aktörer? Om de yttre politiska lagren ytterst vilar på antaganden som formuleras av en mycket liten ideologisk kärna uppstår också frågan vilken denna kärna konkret var bakom Sverigedemokraternas genombrott 2010 och den senare förskjutningen av svensk migrationsopinion. Det fanns naturligtvis invandringskritiska publikationer, aktivistmiljöer och idéproducenter före riksdagsinträdet, men det är något annat än att visa att dessa utgjorde den nödvändiga idémässiga grund som den bredare förändringen vilade på. Forskning om SD:s utveckling under åren före riksdagsinträdet har exempelvis pekat på ett samband mellan partiets medieexponering och dess opinionsutveckling, medan andra analyser har framhållit ett redan existerande invandringsmotstånd bland delar av väljarkåren som länge saknade parlamentarisk representation. Senare forskning har dessutom visat att själva den politiska representationen kan påverka väljarnas attityder, vilket ytterligare komplicerar en modell där påverkan huvudsakligen antas gå från en liten ideologisk kärna ut mot masspolitiken. Andra möjliga förklaringar – SD:s egen organisatoriska och masspolitiska verksamhet, etablerade mediers växande uppmärksamhet, samhällsutvecklingen och senare migrationskrisen – behöver därför också vägas in. Om lökmodellen ska fungera som en förklaring snarare än en metafor behöver sambandet mellan den innersta kärnan och de yttre lagrens förändring därför kunna visas empiriskt. Det finns därför skäl att nyansera föreställningen om att Overtonfönstret först måste flyttas genom metapolitisk opinionsbildning innan partipolitiken kan följa efter. En möjlig och sannolikt kompletterande förklaring till förändrade politiska attityder är samhällsutvecklingen själv och människors egna erfarenheter av politiska beslut och deras konsekvenser. När en samhällsfråga blir mer påtaglig i människors vardag kan erfarenheterna i sig påverka privata samtal, sociala medier och så småningom den bredare opinionen. Alternativmedier kan då förstärka, formulera och påskynda en förändring som redan pågår, utan att nödvändigtvis vara dess ursprungliga drivkraft. Olika politiska frågor kan dessutom vara olika beroende av ett sådant opinionsbildande förarbete. Komplexa eller långsiktiga samhällsproblem som människor har begränsade möjligheter att själva observera kan ge forskare, medier och andra kunskapsförmedlande institutioner en särskilt betydelsefull roll. Andra samhällsförändringar kan däremot vara direkt märkbara i människors vardag och därigenom påverka politiska attityder underifrån. Det innebär inte att människors tolkningar av sina erfarenheter alltid är riktiga eller att forskning och medier saknar betydelse. Men det innebär att politisk opinionsförändring inte nödvändigtvis behöver börja med en organiserad metapolitisk insats. Detta är särskilt relevant för migrationsfrågan. En möjlig förklaring till åtminstone delar av den svenska opinionsförskjutningen är att migrationens omfattning och de demografiska och sociala förändringar som följt med den har gjort frågan alltmer konkret för delar av befolkningen. Erfarenheter av exempelvis förändrade bostadsområden, segregation, svenskfientlighet, ökad kriminalitet och otrygghet kan ha bidragit till förändrade politiska uppfattningar även utan föregående metapolitisk opinionsbildning. Som möjlig mekanism innebär detta att kausaliteten inte självklart behöver börja hos alternativmedier, intellektuella eller andra organiserade opinionsbildare. Jämförelsen mellan Miljöpartiets och Sverigedemokraternas framväxt är intressant i detta sammanhang. Miljöpartiets bildande 1981 föregicks av en växande miljödebatt under framför allt 1960- och 1970-talen, där miljö- och aktionsgrupper, forskare, intellektuella och andra opinionsbildare bidrog till att föra frågan högre upp på den offentliga dagordningen. Kärnkraftsdebatten och folkomröstningen 1980 blev ytterligare en viktig del av den utveckling ur vilken partiet växte fram. Miljöpartiet skapade alltså inte denna opinionsförändring från grunden, utan kunde växa fram i ett samhälle där ett omfattande opinionsbildande förarbete redan hade ägt rum. När partiet väl hade bildats blev det samtidigt självt ytterligare en aktör i samma opinionsbildning. Sverigedemokraternas utveckling ser åtminstone delvis annorlunda ut. Även här fanns ett opinionsbildande förarbete långt före det parlamentariska genombrottet. En del av den politiska miljö ur vilken partiet senare växte fram kan spåras tillbaka till Bevara Sverige Svenskt (BSS), som bildades 1979 och framför allt bedrev utomparlamentarisk opinionsbildning genom bland annat flygblad, demonstrationer och offentliga möten. Därefter följde Sverigepartiet och 1988 bildandet av Sverigedemokraterna. Men jämfört med miljöfrågans etablering var förutsättningarna påtagligt annorlunda. Den invandringskritiska och nationalistiska miljön hade ett mycket begränsat inflytande inom etablerade massmedier, akademi och den parlamentariska politiken. Det betyder inte att partiet därefter saknade egna opinionsbildande miljöer. SD-Kuriren, partiets webbplats, mindre publikationer, aktivistmiljöer, bloggar och diskussionsforum fanns före riksdagsinträdet. Men deras direkta räckvidd till den breda väljarkåren bör skiljas från den betydligt större alternativmediala offentlighet som senare växte fram genom nya nätmedier och sociala medier. När Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen 2010 med 5,7 procent av rösterna hade denna senare mediestruktur ännu inte fått den omfattning den skulle få under följande år. Genombrottet skedde dessutom i ett etablerat medielandskap och ett politiskt klimat som i stor utsträckning var starkt kritiskt till partiet och där Sverigedemokraterna återkommande förknippades med "rasism och främlingsfientlighet". Detta bevisar inte att metapolitisk opinionsbildning helt saknade betydelse för Sverigedemokraternas framväxt. Mindre publikationer och nätmiljöer kan ha haft betydelse för partiets aktivister, idéutveckling och organisatoriska miljö även om deras direkta publik var begränsad. På samma sätt kan böcker, tidskrifter, forskare, intellektuella och andra idéproducenter få betydelse genom att påverka de opinionsbildare och politiska aktörer som senare formulerar, systematiserar och förmedlar idéerna till en betydligt bredare publik, utan att denna publik själv behöver ha tagit del av det ursprungliga idéarbetet. Men denna funktion bör skiljas från förmågan att förändra attityder hos hundratusentals väljare. Sverigedemokraternas riksdagsgenombrott visar åtminstone att ett omfattande föregående genombrott för partiets invandringskritiska idéer inom etablerade medier, akademi och andra tongivande samhällsinstitutioner inte var en nödvändig förutsättning för att partiet skulle kunna nå masspolitisk framgång. En möjlig förklaring är därför att förändringen inte enbart drevs uppifrån genom organiserad opinionsbildning, utan också underifrån genom väljarnas egna erfarenheter, förändrade prioriteringar och samtal med andra. Migrationens omfattning och dess demografiska och sociala konsekvenser kan i så fall själva ha bidragit till att göra frågan politiskt viktigare, medan Sverigedemokraterna kanaliserade ett missnöje som redan höll på att växa. Alternativmedier kan senare ha förstärkt och påskyndat denna utveckling utan att för den skull ha varit dess ursprungliga förutsättning. Detta är en möjlig förklaringsmodell snarare än något som kan fastställas enbart utifrån Sverigedemokraternas valresultat, men den visar varför kausaliteten bakom opinionsförskjutningen behöver undersökas snarare än förutsättas. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna bör därför inte betraktas som bevis för två helt motsatta modeller för politisk förändring. Jämförelsen illustrerar snarare att vägen till politiskt genomslag inte nödvändigtvis behöver se likadan ut för olika frågor och rörelser. Ett omfattande kulturellt och institutionellt förarbete kan vara betydelsefullt utan att alltid vara en nödvändig förutsättning för att ett parti eller en politisk fråga ska växa. Det finns därför skäl att vara försiktig med att göra erfarenheterna från exempelvis miljörörelsen, 68-vänstern eller andra historiska rörelser till en allmän strategisk mall som en nationalistisk rörelse nödvändigtvis måste följa. Att en betydande opinionsförskjutning kan uppstå underifrån innebär samtidigt inte att en sådan process kan förväntas bära sig själv hur långt som helst. Missnöje, egna erfarenheter och spontana förändringar i väljarnas prioriteringar kan mobilisera stora grupper och flytta den politiska debatten utan att först ha föregåtts av ett omfattande metapolitiskt eller kulturellt förarbete. Därav följer dock inte med nödvändighet att en sådan rörelse kan fortsätta växa av egen kraft utan motsvarande idéutveckling, organisation och ledarskap. De människor som aktivt omprövar sina uppfattningar, protesterar eller förändrar sitt politiska beteende kan utgöra en betydande del av befolkningen utan att för den skull bli en majoritet. För att omsätta ett växande missnöje i en sammanhängande politisk riktning kan därför idéutveckling, organisation, intellektuellt arbete och politiskt ledarskap få en allt större betydelse. Poängen är således inte att den ideologiska eller metapolitiska nivån saknar betydelse, utan att den inte nödvändigtvis måste utgöra processens första led. Politisk förändring kan börja underifrån och senare möta, skapa eller förstärkas av ett mer organiserat idéarbete. Intressant nog ger Eriksson själv exempel som komplicerar en alltför enkelriktad modell för hur Overtonfönstret förflyttas. När han beskriver migrationsdebattens förändring pekar han ut tre viktiga brytpunkter: Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010, migrationskrisen 2015 och partiets förändrade parlamentariska ställning efter valet 2022. Två av dessa exempel är i första hand masspolitiska förändringar, medan det tredje – migrationskrisen – är en samhällsutveckling vars konkreta konsekvenser enligt Erikssons egen beskrivning förändrade förutsättningarna för debatten. Han framhåller själv hur SD:s inträde i riksdagen förändrade mycket och hur situationen 2015 till slut blev "logistiskt ohållbar". Hans egen historieskrivning pekar därmed mot ett mer ömsesidigt förhållande mellan samhällsutveckling, opinion och masspolitik än den linjära rörelsen från idépolitik och kultur via strategisk offentlighet till masspolitik först kan ge intryck av. Politiska partier och samhällshändelser framstår i hans egna exempel inte bara som slutpunkter för ett redan förskjutet Overtonfönster, utan som krafter som själva kan bidra till att förskjuta det. Det utesluter inte att metapolitisk opinionsbildning samtidigt bidrog till utvecklingen, men det talar emot att politisk förändring behöver förstås som en process med endast en bestämd riktning. Söderman har senare utvecklat samma resonemang ytterligare. I artikeln "Stirra dig inte blind på valet – se det som verkligen leder till förändring" framhåller han att "det är på idéplanet och i kulturen som morgondagens förändring börjar", samtidigt som han betonar att politikens yttre lager inte ska överges och att den politiska representationen så långt som möjligt bör "genomsyras av den svenska radikalhögerns tankegods". Strategin konkretiseras genom frågan om resurser bör läggas på mindre valalternativ eller på att verka för att nästa generations ledare för "det parti som redan har etablerat sig" ska tillhöra den önskade ideologiska riktningen. Men dessa strategier behöver inte nödvändigtvis utesluta varandra. En person kan exempelvis verka inom ett etablerat parti för att försöka påverka dess politik och utveckling i en riktning som ligger närmare den egna övertygelsen, även om möjligheterna till sådan påverkan är begränsade, men samtidigt rösta på ett mindre parti som för tillfället ligger närmare den egna övertygelsen i den fråga som betraktas som överordnad. Ett sådant väljarstöd skulle dessutom kunna skapa ett yttre konkurrenstryck på det större partiet samtidigt som det utsätts för påverkan inifrån. Södermans egen historieskrivning komplicerar också en alltför enkelriktad modell för politisk förändring. Han beskriver hur människor genom flyktingkrisen 2015 kom att uppfatta att utvecklingen gått fel, varefter trycket på politiker och medier ökade och deras retorik började förändras. Även här framträder därför ett mer ömsesidigt förhållande mellan de politiska lagren: idéer och kultur kan påverka masspolitiken, men samhällsutveckling och folkliga reaktioner kan samtidigt påverka medier, politiker och den bredare offentligheten. Samtidigt är politiska partier inte enbart passiva mottagare av ett redan förskjutet opinionsklimat. Genom att föra fram tidigare marginaliserade frågor och förslag kan även partier själva påverka vilka ståndpunkter som uppfattas som möjliga och legitima att diskutera. Detta tycks också Eriksson och Söderman själva erkänna när de tillskriver Sverigedemokraterna en roll i att flytta Overtonfönstret. Om SD kan bidra till att flytta Overtonfönstret genom masspolitiken finns det därför ingen principiell anledning att anta att denna funktion endast kan fyllas av fristående metapolitiska aktörer. Som forskning om SD:s kommunala representation också antyder kan masspolitiken i sig påverka politiska attityder. Ett mindre parti kan därför vara beroende av ett förändrat Overtonfönster för att nå bredare valframgång och samtidigt självt bidra till att flytta detta fönster. Partiets opinionsbildning, även utanför parlamentet, kan därmed bli en del av just den metapolitiska förändring som enligt den mer linjära modellen antas behöva föregå partipolitiken. Mekanismen kan dessutom förstärkas när ett mindre parti lyckas etablera en fråga som större partier måste förhålla sig till. Konkurrenterna kan tvingas bemöta frågan, formulera egna ståndpunkter och konkurrera om väljare som prioriterar den. Därigenom kan ett parti få ett inflytande över den politiska dagordningen som är större än dess väljarandel eller antal mandat antyder. Ett parti behöver alltså inte först erövra regeringsmakten – eller ens komma in i riksdagen – för att potentiellt bidra till att förändra vilka frågor och ståndpunkter som diskuteras. Även Örebropartiet kan illustrera denna mekanism, trots att partiet inte företräder samma etnonationella linje som AfS eller NMR. Partiets betydelse behöver inte enbart mätas i möjligheten att självt genomföra hela sin politik. Genom en stark lokal ställning, en partiledare med stor offentlig profil och en kommunikation som ofta medvetet bryter mot den etablerade politiska stilens konventioner kan partiet bidra till att föra upp frågor och formuleringar som större partier därefter tvingas förhålla sig till. Om Örebropartiet dessutom skulle lyckas med sin uttalade strategi att nå 12 procent av riksdagsrösterna i Örebro län och därigenom möjligtvis vinna representation i riksdagen skulle denna dagordningsmakt potentiellt kunna förstärkas ytterligare. Ett enskilt riksdagsmandat ger begränsad parlamentarisk makt, men kan samtidigt ge en offentlig plattform från vilken en skicklig opinionsbildare kan påverka debatten långt utöver mandatets numerära betydelse. I den meningen skulle Örebropartiet kunna få en slags politisk vakthundsfunktion genom att pressa större partier i vissa frågor, även om partiets egen ideologiska profil och politiska målsättningar skiljer sig från andra mindre oppositionspartiers. För en väljare vars partival däremot i första hand utgår från en uttryckligt etnonationell övertygelse är Örebropartiet inte nödvändigtvis ett motsvarande alternativ, eftersom partiet inte företräder en sådan ideologisk linje. Det förändrar dock inte dess relevans som exempel på den mer generella mekanismen: även ett mindre parti utanför riksdagen kan genom opinionsbildning, politisk konkurrens och en stark offentlig profil bidra till att pressa större partier och påverka vilka frågor och ståndpunkter som får utrymme i debatten. På de områden där partiet intar mer långtgående positioner än SD skulle konkurrensen kunna sätta press på SD och bidra till att göra ståndpunkter diskuterbara som annars hade förblivit längre utanför den parlamentariska debatten. Det illustrerar återigen varför förhållandet mellan metapolitik och partipolitik inte behöver vara enkelriktat: själva partiet, dess företrädare och dess parlamentariska eller utomparlamentariska opinionsbildning kan vara en del av den process som flyttar gränsen för vad som uppfattas som politiskt möjligt. Detta väcker i sin tur en mer grundläggande fråga om den teori om politisk förändring som Erikssons strategi åtminstone delvis tycks förutsätta. Om den svenska migrationsdebatten har förskjutits kraftigt under de senaste två decennierna, hur stor del av denna förändring kan egentligen tillskrivas organiserad metapolitisk opinionsbildning – och hur stor del har drivits av migrationsutvecklingen själv, människors förändrade erfarenheter och attityder, sociala medier samt politiska partier som aktivt fört fram tidigare marginaliserade ståndpunkter? Förhållandet mellan metapolitik, samhällsutveckling, opinion och masspolitik framstår ur det perspektivet snarare som ömsesidigt än enkelriktat. Samhällsutvecklingen kan förändra opinionen, opinionsbildare kan påverka hur utvecklingen tolkas, politiska partier kan både fånga upp och forma opinionen och deras framgångar kan i sin tur påverka medier och konkurrerande partier. Om alternativmediernas betydelse överskattas samtidigt som dessa andra drivkrafter underskattas, blir därför också den till synes tydliga ordningsföljden "metapolitiken först, masspolitiken senare" betydligt mindre självklar. Detta avgör naturligtvis inte vilket parti en etnonationellt orienterad väljare bör stödja. Men det förändrar förutsättningarna för den strategiska frågan. Om masspolitiken inte bara är slutprodukten av ett redan förändrat opinionsklimat, utan själv kan bidra till att förändra detta klimat, kan mindre partiers betydelse inte bedömas enbart efter deras omedelbara möjligheter att vinna regeringsmakt. Därmed återstår en mer konkret fråga: vilken funktion kan partier utanför riksdagen fylla i den politiska förändringsprocessen, och vad innebär det för argumentet att en röst på Sverigedemokraterna är det strategiskt rationella valet? Den frågan behandlas i nästa del.   Per Nordin]]> Falska utvisningsbudskap på arabiska i årets valrörelse https://nyadagbladet.se/inrikes/valrorelsen-moskeer-utvisningsbudskap/ https://nyadagbladet.se/inrikes/valrorelsen-moskeer-utvisningsbudskap/#respond Thu, 10 Sep 2026 13:22:38 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240067 Vänsterpartiets och Socialdemokraternas logotyper återanvänds av okända avsändare i arabiskspråkiga inlägg som varnar väljare för utvisning om fel sida vinner. Vänsterpartiet säger att man ingriper när det upptäcks. Samtidigt mobiliserar moskéer för att få fler att rösta. Privatpersoner sprider bilder med Vänsterpartiets logotyp och arabisk text i sociala medier med budskap som "Rösta på V eller åk till flygplatsen". Skattefinansierade Sveriges Radio har granskat spridningen och konstaterar att inläggen kommer från privatpersoner och inte partiernas officiella konton. Vem eller vilka som skapat materialet är oklart. Vänsterpartiets vice partiledare Ida Gabrielsson förnekar att partiet står bakom bilderna och säger att partiet ingriper när andra utnyttjar loggan. Mohamed Saad El Din, 27, såg materialet på Facebook och Instagram. Ryktet har fått stor spridning bland arabisktalande väljare, berättar han. 50-årige Amer har stött på samma bild på flera plattformar. – Jag ser den här bilden överallt, på TikTok, Messenger, Facebook. Jag fattar ingenting. – Vi är rädda att de ska slänga ut oss, vart ska vi ta vägen? säger han till P3 Nyheter. Ett annat inlägg uppmanar väljare att rösta på Socialdemokraterna för att slippa utvisning.

Moskéer mobiliserar

Statskanalen SVT beskriver hur moskéer i flera städer driver kampanjer för högre valdeltagande. Göteborgs moské har valambassadörer och egen valkompass. Uppsala moské håller valskola, Helsingborgs moské sprider klipp och Islamiska förbundet i Malmö knackar dörr i Rosengård. Imamen i Rosengårdsmoskén uppmanar i fredagspredikan församlingsborna att rösta. Valambassadörer utanför bönelokalen svarar på frågor på sju språk. Kampanjerna uppger sig vara partipolitiskt oberoende. Statsvetaren Magnus Hagevi bedömer ändå att de kan gynna vänsterpartier. Socialdemokraterna har 55–60 procents stöd bland svenska muslimer i Hagevis mätningar. Till skillnad från de falska inläggen med V:s och S:s namn har Miljöpartiet tagit fram en valbroschyr på arabiska som partiet står bakom. Broschyren sätter rasism, diskriminering, hudfärg och etnicitet i centrum. Partiet beskriver utrikes födda som utsatta för diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. Miljöpartiet kräver hårdare sanktioner mot arbetsgivare och vill att människor med olika bakgrund ska bo tillsammans. Även skolbudskapet kretsar kring rasism och diskriminering. Partiet efterlyser en mer inkluderande skolmiljö.

SD: "felinformerade"

Muslimska opinionsbildare uppmanar väljare att undvika SD och Tidöpartierna, och forskare beskriver stor oro bland muslimer. Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson svarar skriftligt att de oroliga är felinformerade om partiets åsikter. Väljare som anpassar sig, arbetar, bidrar och håller religionen privat är välkomna att stanna, skriver han. Forskaren Zeth Isaksson kallar retoriken fruktansvärt hård och varnar för polarisering, men ser inte språkvalet i sig som problemet. Riksdagsledamoten Alexander Christiansson (SD) säger i en intervju med Samnytt att parallella valkampanjer är ett tecken på segregation och vill genomlysa alla partiers finansiering. På söndag röstar Sverige. Hur många väljare de falska utvisningsbudskapen nått är hårt när omöjligt att säga.]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/valrorelsen-moskeer-utvisningsbudskap/feed/ 0 Vad hände egentligen med Sverigedemokraternas nationalism? https://nyadagbladet.se/analys/vad-hande-egentligen-med-sverigedemokraternas-nationalism/ Wed, 09 Sep 2026 15:56:00 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239745 Detta är del 1 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.
Samtidigt har det bland mer genuint nationalistiskt sinnade personer uppstått en diskussion om hur man bör förhålla sig till SD. Skribenter, debattörer och poddare som själva företräder en mer etnonationell syn har argumenterat för att SD trots allt är det enda realistiska alternativet, eller gjort gällande att partiet i grunden fortfarande står för samma mål som tidigare. Det är också en anledning till att frågan om Sverigedemokraternas nationalism är relevant inför valet. Jag argumenterade redan 2019 för att Sverigedemokraterna hade lämnat sin tidigare ideologi i analysen "Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?" Den som vill läsa en bredare genomgång av hur jag menar att Sverigedemokraternas politik i övriga frågor förändrats sedan början av 2000-talet kan läsa den tidigare analysen, och även Nya Dagbladets valgranskning "Sverigedemokraternas förvandling". Här vill jag gå ett steg längre och fokusera på en mer avgränsad fråga: hur partiet förändrat sin egen definition av nationalism. Med hjälp av partiets egna program och ideologiska texter undersöker jag vad denna förändring innebär för frågan om dagens SD fortfarande kan beskrivas som nationalistiskt enligt partiets egen tidigare definition. Är dagens Sverigedemokrater verkligen nationalistiska enligt partiets egen tidigare definition av nationalism? Den här artikelserien består av tre delar och är medvetet mer omfattande än en traditionell opinions- eller analysartikel. Den riktar sig framför allt till läsare med ett djupare intresse för politik, ideologi och politisk strategi och gör därför inte anspråk på att vara snabbläst eller nå den bredaste möjliga läsekretsen. Serien är aktuell inför valet 2026, men frågorna den behandlar har betydelse både på kort och lång sikt – också för hur den nationalistiska politiken och dess strategiska vägval kan komma att utvecklas efter valet. Att en fråga kräver en längre analys och främst engagerar en mer politiskt intresserad publik gör den inte mindre viktig. Tvärtom finns det frågor som behöver undersökas på djupet just därför att förenklade svar riskerar att dölja de ideologiska och strategiska motsättningar som faktiskt står på spel. Den här serien är ett försök att göra just det.

Nationalismen enligt Sverigedemokraternas egna dokument

1979–1988 – Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna Sverigedemokraternas äldre syn på nationen uppstod inte först i partiprogrammen under 1990-talet. En viktig del av den organisatoriska bakgrunden fanns i kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som bildades 1979 och gjorde motståndet mot invandringen och bevarandet av ett svenskt Sverige till sin centrala fråga. I BSS:s material framställdes invandringen inte enbart som ett kulturellt eller ekonomiskt problem, utan som ett hot mot svenskarnas fortsatta existens som folk i sitt eget land. I ett BSS-program som enligt organisationens egen senare debattskrift troligen skrevs 1985 formulerades denna linje mycket tydligt. Synen på svenskhet framträder särskilt tydligt i programmets avsnitt om internationella adoptioner. BSS motsatte sig sådana adoptioner och skrev om barn från Korea, Sri Lanka, Indien och Afrika: "Dessa barn [...] kan aldrig bli fullt svenska". Här var alltså etnisk härkomst inte bara relevant för invandringspolitiken, utan också uttryckligen för frågan om vem som över huvud taget kunde betraktas som fullt svensk. Den etniska dimensionen framgår också tydligt av programmets konkreta politiska förslag. Där beskrivs Sveriges historiskt homogena befolkning som en tillgång, samtidigt som organisationen slog fast att "endast etniskt besläktade människor från kulturellt närstående länder" principiellt skulle kunna accepteras som invandrare. Programmet sammanfattade sin linje med krav på begränsad invandring från "kulturellt och etniskt besläktade länder", flyktingmottagande av människor "etniskt besläktade med de nordiska folken" och understödd repatriering från "etniskt och kulturellt avvikande länder". Det innebär att flera av de grundläggande idéer som senare återfinns i Sverigedemokraternas tidiga program – etnisk homogenitet, etnisk närhet som kriterium för invandring, assimilation och repatriering – redan återfinns uttryckligen i BSS eget programmaterial. År 1986 gick BSS samman med Framstegspartiet och bildade Sverigepartiet. Samarbetet blev kortvarigt. Efter interna konflikter och splittringar bildades Sverigedemokraterna i februari 1988 ur den falang inom Sverigepartiet som hade sina organisatoriska rötter i BSS. Det innebär inte att BSS, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna kan betraktas som exakt samma organisation eller att varje politisk ståndpunkt förblev oförändrad. Men det finns en tydlig organisatorisk koppling mellan dem. Det gör det relevant att undersöka om det också fanns en ideologisk kontinuitet i synen på nationen, etniciteten och invandringen. Den kontinuiteten blir tydlig när Sverigedemokraternas egna partiprogram börjar granskas.

1989 – Den homogena nationen

Redan i Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989 framställdes Sveriges historiskt homogena befolkningssammansättning som en tillgång. Partiet kopplade Sveriges fredliga utveckling till den nationella samhörigheten och "frånvaron av främmande folkminoriteter". I programmet formulerades den grundläggande synen på nationen: "Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig och demokratisk utveckling [än] en mångkulturell heterogen statsbildning". Även härkomst tillmättes uttrycklig betydelse. Partiet ville huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst, eftersom européer ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt" smälta in i det svenska samhället. Det långsiktiga målet för befolkningspolitiken var samtidigt att vända invandrarströmmen. Sverigedemokraterna ville kraftigt begränsa invandringen och "verka för återflyttning av invandrare av utomeuropeisk härkomst". Redan i partiets första program förenades alltså kulturella argument med en uttrycklig etnisk dimension: homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, människors härkomst tillmättes betydelse och återflyttningspolitiken riktades uttryckligen mot invandrare av utomeuropeisk härkomst.

1994 – Att "återskapa ett svenskt Sverige"

I partiprogrammet från 1994 blev målet för befolkningspolitiken ännu tydligare. Sverigedemokraterna skrev:
Sverigedemokraternas viktigaste politiska målsättning är att återskapa ett svenskt Sverige.
Sveriges homogena befolkningssammansättning beskrevs som en "ovärderlig tillgång", och partiet ville "stoppa all invandring av människor från etniskt avlägsna kulturer". Programmet förespråkade samtidigt en omfattande återflyttningspolitik: "Stora resurser måste avsättas för att skapa förutsättningar för att de som kommit till vårt land efter 1970 ska kunna återvända till sina respektive länder inom en snar framtid." Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder. Programmet slog fast att "någon hänsyn till utgivna medborgarskap" inte skulle tas. Även härkomst användes uttryckligen som kriterium för vilken invandring som ansågs önskvärd. Sverige borde enligt programmet huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av nordeuropeisk härkomst, eftersom dessa ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället". Det är därför svårt att tolka 1994 års nationalism som enbart kulturell. Etnisk härkomst hade en självständig politisk betydelse. [caption id="attachment_239731" align="alignnone" width="1058"]Kollage av Sverigedemokraternas affischer och klistermärken från 1990-talet, bland annat Bevara Sverige Svenskt och Stoppa invasionen. Exempel på Sverigedemokraternas val- och informationsmaterial från 1990-talet. Montage: NyD/SD-arkivet[/caption]

1995 – "Bevara Sverige Svenskt" lever kvar

Kontinuiteten med den äldre nationalistiska miljön framgår inte enbart av partiprogrammen. I filmen SD-95 använde Sverigedemokraternas dåvarande partiledare Mikael Jansson själv den gamla BSS-parollen när han talade om Sveriges framtid. Jansson sade: — Trots att hoten mot Sverige är flertaliga och allvarliga och trots att många människor känner i sin vardag en dyster sinnestämning så är det ännu inte för sent. Följ med oss i vårt motto. Hjälp oss att rekonstruera en svensk överlevnad. Låt oss alltså bevara Sverige svenskt. Uttalandet är intressant eftersom uttrycket "Bevara Sverige Svenskt" fortfarande användes som ett motto av partiets egen ledare 1995, sju år efter Sverigedemokraternas bildande. Kontinuiteten mellan BSS-miljön och 1990-talets SD framträder därmed inte bara genom likheter mellan organisationernas programtexter och partiledarens egen retorik, utan också i det budskap som förmedlades genom partiets affischer, klistermärken och annat kampanjmaterial.

1996 – Repatrieringspolitiken konkretiseras

I 1996 års partiprogram stod den etniska dimensionen kvar. Partiet beskrev fortfarande sin viktigaste politiska målsättning som att "återskapa ett svenskt Sverige" och framhöll den homogena befolkningssammansättningen som en tillgång. Återflyttningspolitiken formulerades nu som ett repatrieringsprogram för "de etniska främlingar" som hade invandrat till Sverige efter 1970. Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder, och en särskild repatrieringsmyndighet skulle inrättas för att administrera politiken. Även människors härkomst hade fortsatt en uttrycklig betydelse. Tillhörigheten till den "västerländska kulturkretsen" definierades bland annat med utgångspunkt i förfädernas nationella tillhörighet, samtidigt som programmet framhöll värdet av etnisk homogenitet och betydelsen av att svenskarna kunde behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung". Det bör samtidigt noteras att programmet inte förespråkade att samtliga människor med icke-svenskt ursprung skulle lämna Sverige. Personer som hade invandrat senast 1970 samt adopterade skulle kunna finnas kvar, och partiet skrev att svenskarna skulle leva i "fredlig samvaro" med dessa. Målet var alltså inte absolut etnisk homogenitet, men etnicitet och härkomst hade fortfarande en uttrycklig och självständig betydelse för partiets syn på nationen och befolkningspolitiken.

1999 – En etniskt och kulturellt homogen nation

I partiprogrammets inledning från 1999 (reviderat 2002) beskrev Sverigedemokraterna sin grundläggande syn på nationen: "Vår nation är ett kollektiv, där vi alla har ett ansvar för vårt folks bästa både nu och i framtiden. Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig utveckling än en mångkulturell heterogen statsbildning. Erfarenheten talar för att gemensamma rötter stärker den nationella samhörigheten och bidrar till stabilitet och rättvisa". Partiet nöjde sig alltså inte med att framställa etnisk homogenitet som önskvärd. Den kopplades uttryckligen till bättre förutsättningar för nationell sammanhållning, stabilitet och en fredlig samhällsutveckling.

1999/2002 – Målet att återskapa Sverige

Lite längre fram i samma partiprogram under rubriken "Befolkningspolitik" formulerades också partiets långsiktiga mål: "Sverigedemokraterna vill istället på sikt återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt."

2003 – Den nationalistiska principen

I principprogrammet från 2003 utvecklades resonemanget ytterligare under rubriken "Den nationalistiska principen": "Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen." Programmet slog dessutom fast att nationalismens princip var "en stat, en nation" och att den ideala nationalstaten var befolkningsmässigt homogen.

2005 – Nationalismen kan aldrig vara multietnisk

På en ideologisk frågesida på Sverigedemokraternas webbplats från 2005 förklarade partiet skillnaden mellan konservatism och nationalism. Där skrev man: "Konservatismen kan även vara internationalistisk och multietniskt orienterad, vilket nationalismen naturligtvis aldrig kan vara". Detta var ingen tillfällig eller isolerad formulering. Samma grundsyn återkommer i partiets program och ideologiska texter från samma period.

2005 – Folkbegreppet

På samma ideologisida utvecklade Sverigedemokraterna även sin syn på begreppet folk. Partiet tog uttryckligen avstånd från den nationalsocialistiska uppfattningen att ras och folk är samma sak, men skrev samtidigt: "Vår utgångspunkt är istället folket, som är ett subjektivt och föränderligt begrepp vilket inrymmer både kulturella, sociala och biologiska hänsynstaganden". Partiets folkbegrepp var alltså inte strikt rasbiologiskt, men det var heller inte enbart kulturellt eller medborgerligt. Enligt partiet ingick uttryckligen även biologiska hänsynstaganden i folkbegreppet. Läser man partiets program och ideologiska texter från 1989 fram till mitten av 2000-talet tillsammans framträder en tydlig kontinuitet. Sverigedemokraternas nationalism var under denna period etnonationell, även om det samtidigt förekom formuleringar om assimilation och möjligheten för vissa människor med annan bakgrund att upptas i den svenska gemenskapen. Den etniska dimensionen hade dock en självständig betydelse. Etnisk homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, härkomst tillmättes politisk betydelse och folkbegreppet omfattade enligt partiet inte bara kulturella och sociala utan också biologiska hänsynstaganden. Det fanns därför redan tidigt en kulturell syn på svenskhet och en möjlighet till assimilation i partiets nationalism, men den existerade tillsammans med – inte i stället för – den etniska dimensionen. Detta skiljer den äldre ideologin från den senare "öppna svenskheten", där etnisk härkomst inte längre ges samma självständiga betydelse för vem som betraktas som svensk. Här krävs samtidigt ett begreppsligt förtydligande. När Sverigedemokraterna och den bredare nationalistiska miljön under denna period talade om nationalism användes inte nödvändigtvis beteckningen etnonationalism. I denna artikel använder jag begreppet för att skilja den äldre nationssynen från den kulturnationalism som SD senare kom att företräda. I det äldre synsättet sammanföll den svenska nationen i hög grad med det svenska folket i etnisk mening: härkomst och etnisk tillhörighet hade en självständig betydelse för vem som kunde betraktas som svensk och bevarandet av den etniska kontinuiteten var en del av nationalismens mål. Det skiljer sig från den senare kulturnationalismen och den "öppna svenskheten", där nationstillhörigheten inte görs beroende av etnisk bakgrund och där människor av annan härkomst kan assimileras och "bli svenskar". Distinktionen mellan etnonationalism och kulturnationalism används alltså här för att hålla isär två olika nationsbegrepp som annars riskerar att döljas bakom samma ord: nationalism. Innan vi går vidare finns det en sak som bör klargöras. Den här artikeln argumenterar inte för att dagens Sverigedemokrater inte är nationalistiska enligt alla tänkbara definitioner av nationalism. Den argumenterar för att partiet inte längre är nationalistiskt enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets bildande och fram till mitten av 2000-talet.

Den ideologiska omorienteringen

2005–2011 – Gradvis ideologisk omorientering

Under denna period började en annan syn på svenskhet successivt ta större plats i partiets program. Redan vid revideringen 2005 betonades FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samtidigt som partiet uttryckligen skrev: "Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund". Samtidigt fanns de äldre etnonationella formuleringarna kvar. Under denna övergångsperiod kunde alltså avståndstagande från etnisk diskriminering och möjligheten till assimilation samexistera med resonemang om etnisk likhet, biologiska hänsynstaganden och en nationalism som enligt partiets egen ideologiska frågesida "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad. Programutvecklingen framstår därför inte som ett enda plötsligt ideologiskt brott. Under några år existerade äldre och nyare sätt att definiera nationen parallellt innan den senare definitionen blev dominerande.

2001–2005 – Splittringen försvagar motståndet mot förändringen

För att förstå förutsättningarna för denna ideologiska omorientering behöver man gå några år tillbaka. Sverigedemokraterna hade redan från 2001 genomgått omfattande interna konflikter. År 2001 inträffade en av de största splittringarna i partiets historia, då missnöjda medlemmar bröt sig ur Sverigedemokraterna och bildade Nationaldemokraterna. Utbrytarna kritiserade vad de uppfattade som en pågående liberalisering av Sverigedemokraterna och ville företräda en hårdare och mer uttalat etnonationell linje. Bland dem som lämnade SD för Nationaldemokraterna fanns också personer med djupa rötter i den äldre nationalistiska miljö som föregick partiet. Sven Davidson hade varit ordförande för BSS, vice ordförande i Sverigepartiet och därefter verksam inom Sverigedemokraterna, innan han på 2000-talet gick över till Nationaldemokraterna. Även Tomas Johansson, som tidigare varit verksam i SD och bland annat suttit i partistyrelsen, anslöt sig till Nationaldemokraterna när partiet bildades 2001 och valdes 2004 till dess partiledare. Brytningen omfattade inte bara några enskilda ledande personer. Nationaldemokraterna tog också med sig en betydande del av SD:s aktivistmiljö, och utbrytningen slog särskilt hårt mot partiets organisation i Stockholmsområdet. I Haninge gick större delen av den lokala SD-organisationen över till det nya partiet. Nationaldemokraterna etablerade sig samtidigt även i bland annat Göteborgsområdet där flera av Sverigedemokraternas medlemmar anslöt sig till det nya partiet. Nationaldemokraternas senare partiledare Marc Abramsson beskrev själv brytningen som "den kanske största utbrytningen i Sverigedemokraternas historia" och förklarade den ideologiska skillnaden med att hans sida ansåg sig företräda en "genuin nationalism", medan SD enligt honom hade slagit in på en "liberaliserande väg". Splittringen fick också betydelse för den fortsatta maktkampen inom SD. De som motsatte sig partiets förändring utgjorde nämligen inte en enda sammanhållen falang. En del av de mer "hårdföra" nationalisterna hade lämnat partiet för Nationaldemokraterna, medan andra stannade kvar och försökte bevara mer av den äldre programlinjen. I Stockholm fanns den gruppering som inom partiet kom att kallas "bunkergänget" eller "bunkerfalangen" med gamle partiledare Mikael Jansson i spetsen. Samtidigt växte den yngre Skånebaserade kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson fram. Åkesson har själv senare beskrivit hur de redan under Lundatiden såg sig som den grupp som skulle forma partiets framtid, samtidigt som den äldre Stockholmsgruppen främst var inriktad på Stockholm. Den äldre och mer etnonationellt orienterade miljön hade därmed redan försvagats genom splittringen 2001 när den yngre generationen successivt ökade sitt inflytande. När Jimmie Åkesson 2005 besegrade Mikael Jansson i partiledarvalet innebar det därför inte bara ett generationsskifte, utan blev också en viktig etapp i den längre ideologiska förändring som senare skulle bli tydlig i partiets program.

2011 – Den öppna och ickerasistiska nationalismen

Den tydligaste programmässiga brytpunkten i det material som här har gåtts igenom återfinns i principprogrammet från 2011 , där den äldre etnonationella definitionen i huvudsak ersattes av en nationalism där kultur, språk, identitet och lojalitet stod i centrum. Från partiets principprogram från 2011 går följande att läsa:
Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk.
"Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer". "Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur". "Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den". "Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation". "Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter". Kontrasten blir särskilt intressant om denna definition av nationalismen jämförs med hur Jimmie Åkesson själv beskrev Sverigedemokraternas nationalism i en TV-debatt 1998. På frågan varifrån partiet hämtade sin ideologi svarade han: — Vi ligger ju på den nationaldemokratiska ideologin, det vill säga en demokratisk nationalism, där man strävar efter ett tryggt och stabilt samhälle genom att folket känner samhörighet med varandra genom att man har en gemensam historia, en gemensam kultur, talar samma språk, en gemensam historia och religion. Åkessons beskrivning från 1998 är inte identisk med den uttryckliga etniska definition som återfanns i partiets dåvarande program, men den ligger tydligt närmare den äldre föreställningen om ett folk sammanbundet av historisk kontinuitet, gemensam kultur, språk och religion än 2011 års formulering. I det senare principprogrammet definierades nationen i stället genom kultur, språk, identitet och lojalitet, samtidigt som partiet uttryckligen slog fast att nationstillhörigheten inte grundades på "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Skillnaden blir särskilt betydelsefull eftersom Åkesson här, tretton år före 2011 års principprogram, med egna ord beskriver den nationalism som Sverigedemokraterna företrädde under 1990-talet. Ett konkret exempel från denna övergångsperiod visar samtidigt hur konfliktfylld förändringen kunde vara redan innan den nya definitionen skrevs in i principprogrammet 2011.

2005 – När den äldre programtolkningen blev oförenlig med medlemskap

Ett särskilt illustrativt exempel på konflikterna kring Sverigedemokraternas ideologiska förändring är statsvetaren Jimmy Windeskog. Han var inte någon perifer medlem. Windeskog tillhörde under många år partiets ledande och mest aktiva skikt. Han var ordförande för SDU (Sverigedemokratisk ungdom) 1996–2000, satt i partistyrelsen 1995–2004, var partisekreterare 2001–2003 och hade därefter ansvar för kommunpolitiska frågor. Han hade också en framträdande roll i partiets publicistiska verksamhet och var bland annat redaktör för SD-Bulletinen och SDU:s medlemstidning Demokraten. [caption id="attachment_239880" align="alignnone" width="640"]Porträtt av Jimmy Windeskog med glasögon. Jimmy Windeskog, tidigare SDU-ordförande och partisekreterare i Sverigedemokraterna. Foto: okänd[/caption] Windeskog var samtidigt en praktiskt inriktad partiaktivist. Hans engagemang bestod alltså inte enbart av styrelseposter och skrivande, utan också av deltagande i partiets utåtriktade verksamhet. Hans betydelse för det äldre SD är därför relevant när den senare ideologiska konflikten ska förstås. Windeskogs egen tolkning av den nationalism som partiet företrädde under 1990-talet var tydligt etnonationalistisk. I en intervju i SVT:s ungdomsprogram Elbyl 1996 uttryckte han målsättningen: "Jag vill ha ett etniskt homogent Sverige. I den mån det går." Den tolkningen hade tydliga motsvarigheter i Sverigedemokraternas officiella program under samma period. I 1994 års program framhölls människor av "nordeuropeisk härkomst" som särskilt lämpade därför att de ansågs bäst kunna "etniskt och kulturellt smälta in" i Sverige. I 1996 års program betonades värdet av etnisk homogenitet och möjligheten att behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung", samtidigt som partiet motsatte sig framtida adoptioner av barn med ursprung utanför den västerländska kulturkretsen. [caption id="attachment_239732" align="alignnone" width="640"]Jimmie Åkesson och Jimmy Windeskog tar i hand utomhus vid en SD-årskongress omkring år 2000. Jimmie Åkesson och dåvarande SDU-ordföranden Jimmy Windeskog vid en SD-årskongress omkring år 2000. Foto: okänd[/caption] Mot den bakgrunden blir Windeskogs uteslutning 2005 särskilt intressant. Konflikten utlöstes av ett blogginlägg den 29 september 2005, "Tony Wiklander och mångkulturen", där Windeskog kritiserade vice partiordföranden Tony Wiklander sedan denne berättat att han hade en adoptivdotter från Indien. Windeskog menade att Wiklander därigenom själv hade bidragit till det mångkulturella samhälle som partiet sade sig motarbeta och frågade: "vilken trovärdighet har vi som parti när inte ens vice partiordförande verkar avvisa mångkulturen?" Sveriges Radio rapporterade efter uteslutningen att partistyrelsen ansåg att Windeskogs synsätt stred mot principprogrammet och därför omöjliggjorde fortsatt medlemskap. Windeskog själv uppfattade konflikten på motsatt sätt. I en kommentar till Ingrid Carlqvist, som då arbetade på Aftonbladet, sammanfattade han sin syn på konflikten: "De vill utesluta mig för att jag håller mig till vårt principprogram". Detta var också kärnan i det försvar Windeskog själv publicerade i samband med uteslutningen. Han hänvisade bland annat till principprogrammets formulering om att den gemensamma identiteten förutsatte "en hög grad av etnisk och kulturell likhet" och till partiets politik kring internationella adoptioner. Hans slutsats var att han "till punkt och pricka följt SD:s politiska styrdokument". I kommentarsfältet fick Windeskog också öppet stöd från partivännerna Weine Berg och Joakim Larsson, vilket visar att hans tolkning inte var helt isolerad inom partiet. Windeskog gjorde samtidigt klart att han själv inte nödvändigtvis förespråkade ett förbud mot internationella adoptioner. Kärnan i hans argument var i stället att han ansåg sig ha tillämpat partiets dåvarande syn på nation, etnicitet och mångkultur konsekvent även på en ledande partiföreträdare. Därmed hade konflikten också blivit en strid om hur Sverigedemokraternas egen ideologi skulle tolkas: Windeskog försvarade sitt resonemang genom att hänvisa till partiets fortfarande gällande skrivningar om etnisk likhet och dess politik kring internationella adoptioner, medan partiledningen ansåg att hans synsätt stod i strid med partiets grundläggande principer. Windeskog beskrev senare själv konflikten som en del av en längre ideologisk förändring inom partiet. Han skrev att han redan före uteslutningen "själsligen lämnat SD" och kritiserade vad han kallade den "popularisering och missnöjespolitiska förskjutning" som enligt honom hade accelererat efter valet 2002. Särskilt pekade han ut synen på etnisk homogenitet: "Till slut kunde man bli misstänkliggjord för att man försvarade delar av principprogrammet – det jag syftar på är främst delarna som talar om etnisk homogenitet. Det är bara en fråga om tid innan dessa snart stryks bort från deras principprogram för gott". Windeskogs bedömning är särskilt intressant i efterhand. Han hade själv under 1990-talet företrätt en etnonationell tolkning av partiets politik och uteslöts 2005 efter en konflikt om hur principprogrammet skulle förstås. Sex år senare antog SD ett nytt principprogram där nationen uttryckligen definierades utifrån kultur, språk, identitet och lojalitet och inte utifrån "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Det som Windeskog förutsåg skulle försvinna ur partiets program kom alltså också att göra det. Kontrasten mot partiets äldre program är påtaglig. Ett synsätt som bara några år tidigare hade kommit till uttryck i Sverigedemokraternas officiella program kunde alltså 2005 bidra till att en tidigare SDU-ledare och partisekreterare uteslöts ur partiet. Windeskogs fall blir därmed ett konkret exempel på att den ideologiska förändringen inte enbart kom till uttryck genom nya formuleringar i partiprogrammen, utan också genom att uppfattningar som tidigare hade rymts inom partiets officiella linje inte längre accepterades inom organisationen. Utvecklingen skedde således i flera steg. En del av den äldre nationalistiska miljön lämnade SD vid splittringen 2001 och bildade Nationaldemokraterna. Andra stannade kvar men kom senare i konflikt med den förändrade programtolkningen. Windeskogs fall visar också hur en tidigare ledande företrädare för det äldre SD till slut hamnade utanför partiet i en konflikt om vad dess nationalism skulle innebära. Samtidigt stärkte den yngre kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson successivt sin ställning. När principprogrammet 2011 slutligen definierade nationalismen som "öppen och ickerasistisk" och slog fast att nationstillhörighet inte bygger på "genetisk grupptillhörighet" hade förändringen därför föregåtts av ungefär ett decennium av programförändringar, interna ideologiska konflikter, avhopp och uteslutningar.

Dagens SD beskriver svenskhet på ett helt annat sätt

Dagens Sverigedemokrater betonar i stället det som partiet har kallat "öppen svenskhet". Svenskhet beskrivs inte längre som beroende av etnisk härkomst eller biologiskt ursprung. [caption id="attachment_239734" align="alignnone" width="992"]Jimmie Åkesson gör tummen upp på ett SD-torgmöte framför en blå bakgrund med partiets blomstersymbol, bredvid en partikamrat. Jimmie Åkesson vid ett SD-torgmöte. Bilden illustrerar den "öppna svenskhet" partiet i dag företräder. Foto: okänd[/caption] Den som delar svenska värderingar, lär sig språket, identifierar sig med Sverige och blir en del av den svenska gemenskapen kan enligt partiet bli svensk oavsett om personen har sina rötter i Afrika, Asien, Europa eller någon annanstans. I SD:s valplattform inför valet 2026 beskrivs den svenska nationen som bestående av både människor som bott i Sverige i generationer och människor som flyttat hit, anpassat sig och så småningom uppgått i nationen. I partiets program kan man exempelvis läsa: "Svenskheten är öppen. Det betyder att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk". Samma syn uttrycks på partiets nuvarande webbplats , där SD skriver att "Svenskheten är öppen för den som vill bli en del av den", men att den bygger på "lojalitet, ansvar och anpassning".

Åkesson: svenskheten sitter inte i det biologiska

Jimmie Åkesson har själv vid flera tillfällen uttryckt samma syn på svenskhet. I en intervju som publicerades 2018 fick han frågan om han med det svenska folket avsåg en rent etniskt svensk befolkning. "Nej, nej, inte alls", svarade Åkesson och fortsatte, översatt till svenska: "Vi förespråkar en öppen svenskhet. Vem som helst kan bli svensk." Han framhöll också att han aldrig hade betraktat befolkningen som något som behöver vara biologiskt ren. Samma grundsyn uttryckte Åkesson 2018 i en radiointervju med Ekot i konflikten med de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige. Han framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet" och beskrev skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi". Åkesson förklarade vidare: "Svensk för mig sitter inte i det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson företrädde de uteslutna "en annan typ av nationalism som vi inte står för", och skillnaden i synen på nationen och svenskheten hade varit själva konflikten och anledningen till att de inte längre var med i SD. I sitt vårtal den 2 maj 2026 formulerade Åkesson denna syn ännu tydligare:
Svenskheten sitter inte i hudfärgen eller någon annan kroppsdel.
Han framhöll samtidigt att det inte är blodsband som avgör vem som är svensk och beskrev i stället svenskheten i termer av normer, värderingar och seder. Om människor som invandrat till Sverige sade han: "Människor som har valt att flytta till vårt land, har rätt att genom flit, ambition, strävan, så småningom uppgå i vår nation och bli svenskar. Så man kan bli svensk, utan att vara född i Sverige". Den 24 juli 2026 återkom Åkesson till frågan om etnicitetens politiska betydelse. "Det är inte politik. Politik handlar om att stifta lagar och fördela resurser. I en politisk kontext är alla svenska medborgare lika inför lagen", sade han till SVT. Till Sveriges Radio uttryckte han samma princip: "I Sverige är alla medborgare lika inför lagen, det är ganska grundläggande i en rättsstat, och det tycker vi också". I en intervju med den SD-närstående mediekanalen Riks den 31 augusti 2026 under titeln "Väljarna grillar politikern" blev Åkesson ännu mer explicit när han inför fyra personer med invandrarbakgrund fick frågan hur han såg på uppfattningen att etniska svenskar inte får bli en minoritet i Sverige. Åkesson svarade att han höll med om att svenskar inte får bli en minoritet, men tillade: "det har inte nödvändigtvis en etnisk aspekt utan det handlar just om identitet, värderingar, normer". När frågeställaren därefter målade upp ett scenario där svenska värderingar, traditioner och kultur fortfarande dominerar, men där den etniskt svenska befolkningen inte längre gör det, svarade Åkesson att hans politiska mål är ett så konfliktfritt samhälle som möjligt och att hudfärg inte spelar någon roll för detta. I sitt svar reducerade han därmed frågan om den etniskt svenska befolkningens framtida majoritetsställning till en fråga om hudfärg, trots att frågeställningen uttryckligen gällde etnicitet – ett betydligt bredare begrepp än hudfärg. Åkessons resonemang innebär alltså att det inte i sig är ett problem om etniska svenskar blir en minoritet, så länge människor med annan etnisk bakgrund assimileras, anammar den svenska kulturen och enligt hans definition "blir svenskar" i kulturell mening. Ett ytterligare exempel kom den 3 september 2026 från SD:s vice partiledare Henrik Vinge. I en intervju med Dagens ETC avvisade han en etnisk definition av den politiska skiljelinjen. När han konfronterades med migrationspolitiske talespersonen Ludvig Asplings uttalande om att alltför många i Sverige inte tillhör den etniskt svenska befolkningen svarade Vinge att det inte var så han själv skulle uttrycka saken. Problemet var enligt honom i stället människor som kommit till Sverige utan att vilja bli en del av det svenska samhället. Vinge framhöll också att han känner "många muslimer som är svenskar" och att han inte är intresserad av var människor är födda eller vilken hår- eller hudfärg de har. Uttalandena ligger därmed tydligt i linje med den moderna SD-definitionen som beskrivits ovan: svenskheten avgörs inte av etnisk härkomst utan av assimilation, samhällstillhörighet och kulturell anpassning. Ett annat uppmärksammat exempel på Åkessons nuvarande syn på svenskhet kom i Morgonpasset i P3 den 25 augusti 2026. På frågan om det var fel att vara statsminister och troende muslim svarade Åkesson nej. När programledarna senare återkom till frågan förklarade han att religion i Sverige är en privatsak och bekräftade att det var "helt okej" med en troende muslim som svensk statsminister, så länge den religiösa övertygelsen inte omsattes i politiska krav såsom införandet av sharialagar. Uttalandet mötte kritik även från nationalister. Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand reagerade med orden : "Nej, Jimmie Åkesson. Det är absolut inte okej med en muslimsk statsminister i Sverige". Åkesson har dock därefter gått ut på X och kommenterat: "Sveriges statsminister ska vara svensk och tillhöra den svenska majoritetskulturen, något annat vore vansinne". För frågan om Sverigedemokraternas nationalism är denna distinktion central. Åkessons förtydligande att statsministern ska vara "svensk" innebär enligt hans eget svenskhetsbegrepp inte att statsministern måste vara etniskt svensk. Som partiets program och Åkessons övriga uttalanden visar definieras svenskheten i stället utifrån bland annat kultur, identitet och assimilation. En statsminister skulle enligt detta svenskhetsbegrepp alltså exempelvis kunna ha arabisk etnisk bakgrund och samtidigt vara muslim, förutsatt att personen assimilerats och blivit svensk i kulturell mening. Sammantaget lämnar dessa uttalanden inget utrymme för en tolkning där biologisk eller etnisk härkomst i sig skulle utgöra ett hinder för att "bli svensk" enligt Åkessons nuvarande syn. Detta är inte bara en förändring av invandringspolitiken. Det är en förändring av själva definitionen av svenskhet – och därmed också av den nationalism partiet säger sig företräda.

Samma ord – en förändrad definition

Sverigedemokraterna betecknar sig i dag främst som socialkonservativa, men beskriver fortfarande sin ideologiska grund som nationalistisk i partiets principprogram. Men ordet nationalism används idag på ett annat sätt än i de program och ideologiska texter som präglade partiet från dess tidiga år och fram till mitten av 2000-talet. Det finns därför två sätt att beskriva utvecklingen. Det ena är att säga att SD fortfarande är nationalistiskt, men att partiet har omdefinierat nationalism från en etnonationell till en kulturell eller medborgerligt orienterad nationalism. Det andra är att utgå från partiets egen tidigare definition. Om nationalism enligt SD år 2005 "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad, men dagens SD accepterar ett mångetniskt Sverige där människor med olika etniska bakgrunder enligt partiets nuvarande syn kan "bli svenskar", följer en logisk slutsats: Enligt Sverigedemokraternas egen tidigare definition är dagens Sverigedemokrater inte längre ett nationalistiskt parti. Partiet har inte övergett ordet nationalism. Men man har övergett den definition av nationalism som man själv tidigare ansåg vara självklar.

Nationalismen förändrades – förändrades också målet?

Här går det att gå ett steg längre. När SD i början av 2000-talet beskrev Sverige som en nation "såväl etniskt som kulturellt" var detta inte en detalj i partiets politik. Det var en central utgångspunkt för partiets nationalism. Målet var inte enbart att begränsa invandringen, bevara svenska traditioner eller ställa krav på kulturell anpassning. Det långsiktiga målet var att återskapa Sverige som en etniskt såväl som kulturellt svensk nation. Den svenska nationens och den svenska etnicitetens fortlevnad framstår därmed som centrala delar av partiets politiska existensberättigande under denna period. Det låg också i linje med partiets historiska framväxt i en politisk miljö där motståndet mot invandringen och idén om att bevara Sverige svenskt stod i centrum – en paroll som Sverigedemokraterna själva använde under 1990-talet och i början av 2000-talet. Jag minns själv hur jag som dåvarande medlem satte upp affischer och klistermärken med denna paroll inför valet 2002. Partiets särart låg inte i dess ståndpunkter om exempelvis skatter eller miljöpolitik, utan framför allt i synen på invandringen, nationen och det svenska folkets fortlevnad. Om den svenska nationen då definierades som både etnisk och kulturell, medan dagens SD inte längre betraktar etnisk härkomst som avgörande för svenskhet, innebär det att partiet också har lämnat det mål som tidigare utgjorde själva kärnan i dess ideologi. Det handlar inte bara om att SD har justerat sin invandringspolitik eller moderniserat sitt språkbruk. Det handlar om att partiet har lämnat etnonationalismen som under många år utgjorde dess ideologiska fundament och ersatt den med en annan nationalism, samtidigt som det har behållit samma benämning.

Det räcker inte att bara begränsa invandringen

Som jag skrev i min artikel från 2019: "Den någorlunda insatte vet att det inte räcker med att begränsa invandringen eller att ens stoppa den, om målet är att förhindra att vi svenskar ska bli i minoritet i vårt eget land. Det behövs idag en massiv återvandring för att rädda nationen. Även med SD:s politik vid makten blir svenskarna på sikt i minoritet, även om det måhända skulle gå i lite långsammare takt. För en genuin Sverigevän är en röst på Sverigedemokraterna inget annat än en bortkastad röst." Jag står fast vid den grundläggande analysen. Men poängen i denna artikel går längre än att SD:s praktiska politik enligt min uppfattning är otillräcklig för att uppnå partiets tidigare mål. Partiet har inte bara valt otillräckliga metoder. Det har förändrat själva målet. Om Sverige inte längre definieras som den svenska folkgruppens etniska och kulturella nation, utan som en öppen nation som människor av alla etniska ursprung kan uppgå i genom kulturell anpassning, återstår inte längre det mål som den äldre sverigedemokratiska nationalismen var avsedd att förverkliga.

De som ledde förändringen fanns redan i partiet

Flera av de personer som senare kom att utgöra partiets ledande skikt var redan aktiva och i vissa fall framträdande företrädare under denna period. Jimmie Åkesson valdes in som suppleant i partistyrelsen 1997 och ledde SDU 2000–2005. Björn Söder var suppleant i partistyrelsen 1997–1998 och förbundssekreterare i SDU 1998–2000. Han var ledamot i partistyrelsen 2001–2003 och åter från 2005, satt i det verkställande utskottet från 2001 och blev 2003 vice partiordförande. Richard Jomshof hade samtidigt centrala uppdrag inom partiet och dess publicistiska verksamhet och var chefredaktör för SD-Kuriren 1999–2009. Mattias Karlsson ingick tillsammans med Åkesson, Jomshof och Söder i den Lundakrets som senare blev känd som "de fyras gäng". De fyra kom senare att inta centrala positioner i partiet och har återkommande beskrivits som den krets som fick ett avgörande inflytande över Sverigedemokraternas organisatoriska och ideologiska förändring.

Senare ideologiska uteslutningar

Det väcker därför ytterligare frågor. Hur och varför kom partiledningen att överge de mål och principer som hade präglat partiets äldre program? Hur motiverades denna ideologiska förändring internt? Och vilken roll spelade den förändrade synen på nationalism, nation och svenskhet i de konflikter som senare ledde till avhopp och uteslutningar ur partiet? Att sådana ideologiska motsättningar faktiskt spelade en roll vid senare uteslutningar har Jimmie Åkesson själv beskrivit. Om de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige sade Åkesson i en intervju i Sveriges Radio P1 : "Vi uteslöt ju ledarna för det här partiet av ideologiska skäl". När reportern frågade om Åkesson alltså betraktade Alternativ för Sverige som ett extremistiskt parti svarade han: "Jo men för mig är det det". På följdfrågan om vad som var "extremistiskt" pekade Åkesson framför allt ut synen på svenskheten och framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet". Han förklarade skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi". AfS företrädde enligt honom "en annan typ av nationalism som vi inte står för". Han kritiserade dessutom partiets retorik om att minst hundratusentals människor skulle utvisas och beskrev den som inte förankrad i verkligheten. Den ideologiska skiljelinjen uttryckte Åkesson särskilt tydligt när han sade: "svensk för mig sitter inte i liksom det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson var skillnaden i synen på nationen och svenskheten "själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti". Åkessons beskrivning visar alltså att åtminstone denna senare brytning inte enbart handlade om personkonflikter eller organisatoriska frågor. Enligt honom själv handlade den viktigaste ideologiska skiljelinjen om synen på nationen och svenskheten. Vilken roll samma motsättning spelade i andra konflikter, avhopp och uteslutningar under partiets förändring är en fråga som förtjänar en egen historisk genomgång. Åkesson har även uttryckt sig mer nedsättande om AfS. I ett samtal med Navid Modiri 2019 sade han att partiet nu "drar till sig de här knäppgökarna" och att detta fått effekten att SD "slipper många knäppgökar". Uttalandena får en särskild historisk dimension av att Åkessons egen företrädare som SD-ledare, Mikael Jansson, gick över till AfS 2018 . Jansson hade lett SD 1995–2005 och stannade därefter kvar under Åkessons ledarskap i ytterligare tretton år, bland annat som riksdagsledamot och partiets försvarspolitiska talesperson. Han blev senare vice partiledare för AfS . Åkesson och Jansson hade därmed befunnit sig i samma parti från det att Åkesson anslöt sig 1995 fram till Janssons avhopp 2018 – sammanlagt 23 år. Mot den bakgrunden blir Åkessons språkbruk anmärkningsvärt. När han beskriver AfS som ett extremistiskt parti omfattar omdömet rimligen också det parti som hans egen företrädare och mångårige partikamrat valde att ansluta sig till. Och när han samtidigt talar om AfS som en miljö som "drar till sig de här knäppgökarna" hamnar även Jansson, åtminstone indirekt, i den krets som Åkesson beskriver i starkt nedsättande ordalag. Det väcker frågan hur Åkesson ser på en person som under ett decennium ledde SD, därefter arbetade tillsammans med honom i partiet och riksdagen och först efter 23 år som partikamrat valde att gå över till det parti som Åkesson nu beskriver på detta sätt.

Åkessons egen historiska paradox

Här uppstår också en historisk paradox i Jimmie Åkessons egen politiska historia. I konflikten med Alternativ för Sverige har Åkesson beskrivit en nationalism där biologiskt ursprung och genetik ges politisk betydelse som en ideologisk linje som inte hör hemma i dagens SD. Han har betonat att svenskhet inte "sitter i det biologiska", att även den som är född i ett annat land kan bli svensk och att AfS företräder "en annan typ av nationalism" som Sverigedemokraterna inte står för. Kontrasten blir än tydligare om man går tillbaka till Åkessons egen politiska verksamhet under 1990-talet. I en TV-debatt från 1998 argumenterade den då 19-årige Åkesson själv för att stoppa invandringen, med särskild betoning på den utomeuropeiska invandringen, och därefter inleda ett återvandringsprogram. På frågan om vad han menade med det mångkulturella samhället beskrev han bland annat utomeuropeisk invandring som något som skapade etniska konflikter, segregation och rotlöshet, innan han fortsatte: — Och det är det vi vill förhindra då genom att stoppa invandringen, först och främst den utomeuropeiska invandringen, och sen starta ett återvandringsprogram… Åkesson avbröts därefter av programledaren innan han hann utveckla vad återvandringsprogrammet skulle innebära. Det handlade inte heller enbart om invandringspolitiken. Som tidigare visats beskrev Åkesson i samma TV-debatt Sverigedemokraternas nationalism utifrån ett folk som kände samhörighet genom bland annat "en gemensam historia, en gemensam kultur, språk och religion". Detta kan jämföras med att SD:s principprogram från 2011 uttryckligen slog fast att nationen inte definierades genom "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". När Åkesson senare tar avstånd från AfS:s nationalism och invandringspolitik blir därför hans egen ideologiska förflyttning relevant för bedömningen: hans kritik riktas mot ett parti vars ståndpunkter i flera av dessa frågor ligger betydligt närmare den nationalism och återvandringspolitik som SD – och i vissa avseenden Åkesson själv – företrädde under 1990-talet än vad dagens Sverigedemokrater gör. Den historiska kontrasten förstärks dessutom av att Åkesson anslöt sig till Sverigedemokraterna under en period då partiets officiella program uttryckligen betonade etnisk homogenitet och härkomst. I 1994 års program beskrevs det som partiets "viktigaste politiska målsättning" att "återskapa ett svenskt Sverige". Partiet ville stoppa invandring från "etniskt avlägsna kulturer", förespråkade omfattande återflyttning och framhöll människor av nordeuropeisk härkomst som de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället". [caption id="attachment_239879" align="alignnone" width="1170"]Ung Jimmie Åkesson håller en gul SD-banderoll med fackelsymbol vid torgmöte i Sölvesborg 1995. Jimmie Åkesson vid ett SD-torgmöte i Sölvesborg 1995, under sitt första år i partiet. På banderollen syns Sverigedemokraternas dåvarande fackelsymbol och parollen "Sverige åt svenskarna". Faksimil: SD-arkivet[/caption] Det innebär inte automatiskt att Åkesson personligen omfattade varje formulering i partiprogrammen. Men här uppstår en fråga som hans senare beskrivning av konflikten med AfS inte i sig besvarar. När Åkesson blev medlem i Sverigedemokraterna 1995 gällde 1994 års partiprogram, där etnicitet och härkomst uttryckligen gavs stor betydelse för synen på nationen och invandringen. Det rörde sig samtidigt inte enbart om ett program som redan gällde när han anslöt sig. Även de program som antogs och reviderades under de följande år då Åkesson var aktiv och avancerade inom partiet behöll en tydlig etnisk dimension. I 1996 års program betonades bland annat etnisk homogenitet och ett "genuint svenskt ursprung", medan 1999 års program, reviderat 2002, slog fast att partiet på sikt ville "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt". Ännu i principprogrammet 2003 beskrevs en hög grad av "etnisk och kulturell likhet" som en förutsättning för den gemensamma identiteten. Frågan blir därför inte bara hur Åkesson förhöll sig till det program som gällde när han gick med i partiet. Om han inte delade dessa centrala delar av den äldre nationalismen – hur förhöll han sig då till att samma grundläggande etniska dimension återkom i partiets program under de år då han själv blev en alltmer framträdande företrädare? När tog han i så fall avstånd från den, och hur beskrev han själv denna ideologiska förändring? Här har jag också en personlig erfarenhet från min egen tid i Sverigedemokraterna. Jag var medlem och aktiv inom SD och SDU under större delen av 2000-talets första år och träffade Jimmie Åkesson vid några tillfällen. Vi hade också kontakt via telefon, e-post och de nätforum och chattar som användes inom ungdomsförbundet på den tiden. Jag uppfattade honom då som både kompetent, sympatisk och trevlig, och min senare kritik av partiets ideologiska utveckling handlar därför inte om någon personlig konflikt med honom. Vid ett tillfälle frågade jag honom i en privat chatt, så som jag minns formuleringen, om han inte ville "återgå till ett etniskt homogent svenskt Sverige". Hans svar har fastnat i mitt minne: "Om jag ändå hade haft ett trollspö." Jag uppfattade svaret som att han fortfarande betraktade ett mer etniskt homogent Sverige som önskvärt, men att han ansåg ett sådant mål politiskt och praktiskt omöjligt att förverkliga i det mångetniska Sverige som redan hade vuxit fram. Jag minns också att Åkesson vid ett annat tillfälle resonerade om själva nationalismen som beteckning för partiet. Enligt min minnesbild sade han att det strategiskt hade varit bättre om Sverigedemokraterna aldrig hade deklarerat sig som ett nationalistiskt parti, eftersom beteckningen stod i vägen för väljare som annars skulle kunna tänka sig att rösta på SD. Jag minns honom också säga att han egentligen hade velat stryka nationalismen ur partiets program, men att en sådan förändring skulle vara svår att få igenom. Båda dessa uppgifter återger jag ur minnet. Samtalen dokumenterades inte, och de ska därför läsas som mina personliga minnesbilder av hur Åkesson resonerade vid denna tid, inte som dokumenterade offentliga uttalanden från honom. [caption id="attachment_239735" align="alignnone" width="640"]Per Nordin och Jimmie Åkesson sitter i skinnfåtöljer 2005. Per Nordin och Jimmy Åkesson vid en träff i Sundsvall 2005. Foto: privat/Per Nordin[/caption]

Privat övertygelse och offentlig politik

För mig blev dock skillnaden mellan vad en politiker personligen kunde anse önskvärt och vilka mål han faktiskt var beredd att öppet företräda allt viktigare. Om ett politiskt mål inte längre formuleras, försvaras eller eftersträvas kan det enligt min uppfattning heller aldrig bli verklighet. Privata försäkringar från enskilda företrädare är därför en svag grund för att bedöma ett partis långsiktiga riktning. Inte heller offentliga uttalanden utgör någon garanti för att en ståndpunkt förblir partiets linje över tid. En uttrycklig och entydig formulering i partiets program ger en betydligt starkare grund för en sådan bedömning, men inte ens den är oföränderlig: program kan skrivas om, tolkningar kan förändras och personer som anser sig försvara den äldre linjen kan hamna utanför organisationen. Hur en politisk rörelse kan försöka skydda sina grundläggande mål mot en sådan utveckling återkommer jag till i nästa del. Min egen brytning med partiet blev definitiv några år senare. Vid ett möte 2007 med Björn Söder tog jag upp förhållandet mellan etnicitet och kultur och frågade, i sak, om svensk kultur lika gärna hade kunnat uppstå bland en helt annan befolkning. Jag minns hans svar som att etniciteten inte hade någon avgörande betydelse för kulturen och att även exempelvis en afrikansk befolkning i princip hade kunnat skapa den svenska kulturen. Även detta återger jag ur minnet och inte som ett ordagrant dokumenterat citat. För mig blev svaret emellertid ett tydligt tecken på att den syn på förhållandet mellan folk, etnicitet och kultur som jag själv hade uppfattat som central i det äldre SD inte längre självklart delades inom den framväxande partiledningen. Efter det lämnade jag partiet definitivt. [caption id="attachment_239736" align="alignnone" width="640"]Per Nordin och Jimmie Åkesson tar i hand i skinnfåtöljer 2005. Undertecknad har följt partiet och den svenska nationalismen i närmare 30 år och konstaterar att långt ifrån alla förändringar har varit till det bättre. Foto: privat/Per Nordin[/caption] Det är naturligtvis svårt att veta i vilken utsträckning den "öppna svenskhet" som den nya partiledningen successivt kom att företräda från början var resultatet av en förändrad personlig övertygelse och i vilken utsträckning den också hade strategiska orsaker. Min egen minnesbild av samtalet med Åkesson gjorde att jag under en tid uppfattade åtminstone hans hållning som mer pragmatisk än principiell: det äldre målet kunde fortfarande framstå som önskvärt, men betraktades som politiskt omöjligt att förverkliga. Jag kan naturligtvis inte veta vad Åkesson eller andra ledande företrädare innerst inne ansåg då eller vad de anser idag, och det är också fullt möjligt att deras personliga uppfattningar förändrades i takt med partiets ideologiska utveckling. Det innebär också att frågan om den öppna svenskheten ursprungligen främst var en strategisk anpassning eller uttryck för en genuint förändrad övertygelse inte behöver avgöras för den här artikelns huvudtes. För den politiska frågan är detta i slutänden mindre avgörande. En privat övertygelse som en politiker inte är beredd att formulera offentligt, försvara eller omsätta i politiska mål får ingen självständig politisk verkan. Om ett parti inte längre säger sig eftersträva ett etniskt homogent Sverige, inte utformar sin politik för att nå ett sådant mål och i stället uttryckligen definierar svenskheten som "öppen oavsett etnisk bakgrund", förändras den politik partiet faktiskt företräder – oavsett vilka enskilda personer eventuellt kan ha för privata uppfattningar. Skillnaden mellan privata uppfattningar och offentlig politik är inte unik för Sverigedemokraterna. Uppdrag gransknings uppmärksammade valstugereportage inför valet 2002 visade hur flera politiker uttryckte betydligt hårdare uppfattningar om invandring när de trodde att de talade privat än de gjorde offentligt. Med dold kamera dokumenterades bland annat "rasistiska och främlingsfientliga" uttalanden som stod i motsättning till vad politiker tidigare hade sagt offentligt. När politikerna därefter konfronterades med inspelningarna blev skillnaden mellan det privata och offentliga tydlig. Hela det ursprungliga reportaget kan även ses här: Episoden illustrerar en mer generell poäng: vad en politiker säger privat kan ge information om personens övertygelse, men det är de mål och den politik som personen faktiskt är beredd att företräda offentligt och försöka genomföra som får politiska konsekvenser. Ett annat, mer konkret exempel på samma problematik är den tidigare SSU-ordföranden Anna Sjödin. Hon var inte någon perifer medlem utan förtroendevald ledare för Socialdemokraternas ungdomsförbund och företrädde därmed en politisk rörelse som offentligt bekämpade "rasism och främlingsfientlighet". Efter ett krogbråk i Stockholm 2006 dömdes hon emellertid bland annat för förolämpning sedan Stockholms tingsrätt funnit det styrkt att hon kallat en ordningsvakt "svartskalle". Åklagaren beskrev förolämpningen som ett brott "av hatbrottskaraktär" med en "främlingsfientlig udd". En servitris som vittnade i rättegången uppgav dessutom att hon var helt säker på att hon hade hört Sjödin säga "svartskalle". Sjödin förnekade anklagelserna, men tingsrättens dom stod fast sedan Svea hovrätt inte meddelade prövningstillstånd. Sjödin försökte därefter få saken prövad i Högsta domstolen, men inte heller HD meddelade prövningstillstånd. Fallet innebär naturligtvis inte att det går att fastställa vilka Sjödins "egentliga" eller innersta politiska övertygelser var. Däremot illustrerar det hur stor motsättningen kan vara mellan vad en politisk företrädare uttrycker i en privat eller pressad situation och den politik och de värderingar som samma person offentligt företräder. Om en privat uttryckt uppfattning verkligen motsvarar en djupare övertygelse uppstår en personlig motsägelse, men utomstående kan sällan veta varför den finns. Det kan handla om politisk strategi, karriär och inflytande, social anpassning, förändrade övertygelser eller helt andra orsaker. Det viktiga för resonemanget här är därför inte att spekulera om Sjödins motiv, utan att skilja mellan privat övertygelse och politisk handling. Även en djupt hållen personlig uppfattning får begränsad politisk betydelse om personen inte är beredd att offentligt stå för den, arbeta för den eller försöka omsätta den i politiska beslut – och särskilt om personen i sin politiska gärning i stället aktivt företräder den motsatta linjen. Frågan blir särskilt relevant eftersom Åkesson senare har beskrivit just en biologiskt eller genetiskt grundad syn på svenskheten som en avgörande ideologisk skiljelinje gentemot personer som uteslutits ur SD. Om en liknande etnonationell grundsyn senare används som argument för att beskriva politiska konkurrenter som "extremister" uppstår åtminstone frågan om hur denna bedömning förhåller sig till Sverigedemokraternas egen ideologiska historia och om skillnaden i bedömning kan uppfattas som användandet av dubbla måttstockar. Om Åkesson idag betraktar denna typ av nationalism som "extremistisk" blir frågan också när han själv kom fram till det, hur han betraktar den period då hans eget parti företrädde sådana principer och varför denna förändring inte tydligare har beskrivits som en uppgörelse med Sverigedemokraternas egen tidigare ideologi – och med hans egen roll i ett parti som då företrädde den. Innebär Åkessons kritik av den nationalism som AfS företräder därmed också ett indirekt fördömande av det Sverigedemokraterna som han själv en gång valde att tillhöra? Men oavsett hur denna interna utveckling gick till kvarstår den ideologiska kontrast som partiets egna dokument visar. Hur kunde Sverigedemokraterna gå från att vilja "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt", beskriva en hög grad av etnisk likhet som en förutsättning för den nationella gemenskapen, hävda att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad och att folkbegreppet omfattade biologiska hänsynstaganden, till att senare beskriva sin nationalism som "öppen och ickerasistisk", slå fast att nationen inte definieras utifrån "genetisk grupptillhörighet" och förklara att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk?

Frågor till väljarna

Den här artikeln handlar inte i första hand om att avgöra om dagens Sverigedemokrater har rätt eller fel i sin nya syn på svenskhet. Den handlar om en enklare och mer grundläggande fråga. För den som hävdar att dagens SD i grunden fortfarande företräder samma nationalism och samma långsiktiga mål som det äldre partiet blir den dokumenterade programutvecklingen därför central. Kan ett parti behålla samma ideologiska etikett samtidigt som det överger det som partiet självt tidigare beskrev som ideologins principiella kärna? Utifrån den definition som analyserats i den här artikeln är svaret nej. Sverigedemokraterna har inte slutat kalla sig nationalistiska. Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet har man lämnat denna nationalism bakom sig och gett ordet ett nytt – och i viktiga avseenden motsatt – innehåll. När partiet år 2005 fortfarande skrev att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad lämnade det inte mycket utrymme för alternativa tolkningar. Dagens Sverigedemokrater företräder i stället en kulturell syn på svenskhet där de menar att människor kan "bli svenskar" genom assimilation och där etnisk härkomst inte avgör vem som betraktas som svensk. Bevarandet av den svenska etniciteten utgör därmed inte längre något principiellt mål i partiets ideologi, till skillnad från den äldre ideologin där etnisk homogenitet, härkomst och etnisk likhet uttryckligen tillmättes betydelse för synen på den svenska nationen och dess framtid. Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet kan deras nuvarande ideologi inte beskrivas som nationalism. Man bör också fråga: Nationalistiskt enligt vilken definition? Det är vanligt att partier utvecklas och omprövar delar av sin ideologi. Men om definitionen av nationalism förändrats så genomgripande återstår en fråga som förr eller senare måste besvaras: När förändrades då nationalismens innebörd? Den programmässiga brytpunkten går i det material som här granskats att spåra till perioden 2005–2011. Men i vilken utsträckning förklarade partiledningen för väljarna att detta innebar ett avsteg från den nationalism och de grundläggande mål som partiet tidigare hade beskrivit som principiella? Utifrån den genomgång som gjorts i denna artikel framstår det som att den nationalism som präglade Sverigedemokraternas program från partiets tidiga år successivt omdefinierades, med en särskilt tydlig övergång under 2000-talet och en programmässig brytpunkt i principprogrammet 2011.   Per Nordin]]> Sverigedemokraterna - debatt från 1998 nonadult Valgranskning: Så blev Sverigedemokraterna en del av systemet https://nyadagbladet.se/inrikes/valgranskning-sverigedemokraterna-forvandling/ Mon, 07 Sep 2026 10:10:54 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239084 På drygt ett decennium har Sverigedemokraterna lämnat flera av de principer som byggde partiets ursprungliga systemkritiska profil. Kravet på svenskt EU-utträde är borta. Den militära alliansfriheten har ersatts av Nato-medlemskap, DCA-avtal och amerikansk militär närvaro. Samtidigt har partiet gått från utfryst opposition till organiserat regeringsunderlag – och kräver nu en stor del av ministerposterna efter valet. Förflyttningen handlar inte om en enstaka kompromiss utan löper genom partiets nuvarande syn på exempelvis EU, säkerhetspolitik, övervakning och inte minst relationen till regeringsmakten. Frågan är därför inte längre om Sverigedemokraterna har förändrats, utan vilka gamla principer som fortfarande gäller när vägen till makten kräver något annat. Nya Dagbladet har gått tillbaka till partiets valmanifest från 2010, 2014 och 2018 och jämfört dem med riksdagsbeslut, aktuella partipositioner och 2026 års politiska uppgörelser. Mönstret är tydligt: flera linjer som en gång presenterades som avgörande har blivit förhandlingsbara. [caption id="attachment_49133" align="alignnone" width="1170"] Foto: News Øresund/Johan Wessman[/caption]

Swexit försvann

Motståndet mot EU var länge något av en paradgren för SD. I 2010 års valmanifest krävde man en omförhandling av medlemskapet och fortsatt nej till EMU. Inför valet 2018 gick partiet längre: medlemskapet skulle nu inte enbart omförhandlas utan även underställas en folkomröstning där väljarna kunde välja att lämna unionen. Ett år senare, inför EU-valet 2019, släppte man oväntat utträdeskravet. Fem år senare var partiets reviderade syn på EU-medlemskapet än mer tydlig. I partiets EU-manifest 2024 låg tonvikten i stället på att bromsa överstatligheten och förändra unionen inifrån. Manifestet må fortfarande ha inslag av EU-kritisk politik, men den avgörande gränsen har flyttats: Sverige ska inte längre förberedas för att lämna EU. För 2026 beräknade riksdagen den svenska EU-avgiften till drygt 54 miljarder kronor. SD kräver fortfarande en lägre avgift och motsätter sig nya EU-skatter, men när utträdeslinjen försvann accepterade partiet i praktiken att miljardbetalningarna fortsätter. Samma förskjutning syns i eurofrågan. SD säger fortfarande nej till valutan, men har tillsammans med Liberalerna öppnat för en ny folkomröstning senast 2030. Liberalernas Sverigelöfte visar hur en fråga som länge beskrevs som avgjord åter blivit en del av förhandlingen om regeringsmakten.

Från alliansfrihet till Nato och DCA-avtal

I 2018 års valmanifest beskrev Sverigedemokraterna Sverige som militärt alliansfritt. Partiet ville bygga ett försvarsförbund med Finland, respektera balansen mellan stormakterna och motsatte sig ett militariserat EU. Nato-samarbete accepterades, men medlemskap var inte partiets linje. Efter Rysslands intåg i Ukraina i februari 2022 bytte SD dock raskt fot. Partiet stödjer nu medlemskapet fullt ut och anser enligt sin aktuella Nato-linje att Sverige inte ska ha några egna restriktioner i samarbetet med alliansens medlemmar. En säkerhetspolitisk grundprincip som partiet försvarade i valrörelsen 2018 övergavs därmed inom samma mandatperiod. Omläggningen stannade inte vid Nato-medlemskapet. I juni 2024 röstade samtliga 63 närvarande SD-ledamöter i riksdagen ja till DCA-avtalet med USA – ett avtal som ger amerikanska styrkor tillgång till svenska anläggningar och områden. Avtalets bilaga räknar upp 17 svenska militära anläggningar och områden. Där kan amerikanska styrkor bland annat öva, inkvarteras, utplacera förband och förhandslagra materiel. Det offentliga avtalet visar hur långt steget är från 2018 års alliansfrihet till dagens praktiska militära integration. SD har samtidigt ställt sig bakom ett omfattande och långvarigt militärt, humanitärt och ekonomiskt stöd till Ukraina. Partiets aktuella Ukrainalinje beskriver Rysslands agerande som ett hot mot europeisk säkerhet. Kontrasten mot 2018 är skarp: då betonade partiet fortfarande alliansfrihet, stormaktsbalans och att Sverige inte urskillningslöst skulle peka ut andra stater som fiender. [caption id="attachment_239113" align="alignnone" width="1170"]Soldater från NATO-länder framför nationsflaggor vid en ceremoni för Sveriges anslutning till alliansen Sveriges Nato-inträde markerade ett brott med den militära alliansfrihet som SD fortfarande försvarade i valmanifestet 2018. Foto: Maj. Arturo Rodriguez/U.S. Army[/caption]

Israel först – Sverige på vänt

Sverigedemokraternas profil byggde under lång tid på att svenska intressen ska sättas främst. Samtidigt har partiet gjort stödet till Israel till en allt tydligare utrikespolitisk profilfråga. I dag vill SD att Sverige återkallar erkännandet av Palestina, flyttar ambassaden till Jerusalem och omprövar bistånd som kan gynna palestinska organisationer. Israelvänligheten är äldre än Tidösamarbetet – redan i valmanifestet 2018 ville partiet avveckla statligt stöd till den palestinska myndigheten. Den nuvarande partilinjen visar en påtaglig spänning mellan retoriken om nationellt självbestämmande och ett starkt engagemang för en annan stats territoriella och diplomatiska intressen. Sverigedemokraternas väg mot regeringsmakt har också inneburit stöd för en kraftig utbyggnad av statens övervaknings- och tvångsmedel. Under Tidöperioden har partiet stått bakom preventiva hemliga tvångsmedel, säkerhetszoner, utbyggd kamerabevakning och större möjligheter för polisen att använda ny teknik. Man har tillsammans med regeringen bland annat drivit igenom att polisen ska få använda AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid vid allvarlig brottslighet. I en riksdagsdebatt kring frågan beskrev SD:s Adam Marttinen reformen som ett resultat av partiets och regeringens arbete. Partiet motsätter sig dessutom ett generellt stopp för svenska myndigheters köp av system från det amerikanska dataanalysföretaget Palantir. SD säger sig ha förtroende för att användningen håller sig inom lag och säkerhetskrav, vilket Nya Dagbladet tidigare granskat. Resultatet är en maktpolitik där personlig integritet väger lättare än polisens och myndigheternas tillgång till nya kontrollverktyg. [caption id="attachment_239446" align="alignnone" width="1170"]Jimmie Åkesson talar i mikrofon framför en iransk flagga i Humlegården Jimmie Åkesson i samband med en regimkritisk Iranmanifestation i Humlegården den 5 september.[/caption]

Lönekravet som blev förhandlingsbart

Den 1 juni 2026 höjdes lönekravet för arbetstillstånd som huvudregel till 90 procent av medianlönen. Samtidigt undantogs 27 bristyrken, där gränsen sattes till 75 procent. Partiet hade tidigare krävt att arbetskraftsinvandrare skulle ha en lön motsvarande minst medianlönen. Genom uppgörelsen accepterade partiet alltså både yrkesundantag och lönenivåer under det egna kravet. Kompromissen följer samma mönster som i flera andra frågor: en tidigare kategorisk position blev förhandlingsbar när arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft och regeringssamarbetets krav vägdes in. Sverigedemokraterna byggde länge sin identitet på att stå utanför vad som tidigare beskrivits som "sjuklövern", angripa blockpolitiken och beskriva sig som det enda verkliga oppositionspartiet. Tidöavtalet gjorde i stället partiet till organiserat regeringsunderlag för M, KD och L. SD erhöll inga ministerposter efter valet 2022, men har ett samordningskansli i Regeringskansliet och förhandlar om frågor som rör exempelvis budget, lagstiftning och centrala utnämningar. I sin egen redovisning beskriver partiet avtalet som ett historiskt genombrott och räknar upp det politiska genomslag som följt, något som med goda grunder kan beskrivas som en institutionell förvandling. Partiet som gjorde utanförskapet till ett bevis på sin trovärdighet har blivit en del av den struktur som fördelar statens pengar, utformar lagarna och styr Regeringskansliets arbete. [caption id="attachment_239114" align="alignnone" width="1170"]Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Johan Pehrson och Ebba Busch inför presentationen av Tidöavtalet Tidöavtalet 2022 gjorde SD till organiserat regeringsunderlag för M, KD och L. På bilden Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Johan Pehrson och Ebba Busch inför presentationen. Foto: Tom Samuelsson/CC BY-SA 4.0[/caption]

Valet 2026: Ministerposter ett krav

Inför årets val nöjer sig Sverigedemokraterna inte längre med rollen som enbart stödparti. Jimmie Åkesson har krävt att partiet ska ingå i en ny regering och få inflytande i proportion till sin storlek. Med dagens opinionsläge innebär det nära hälften av ministerposterna. Åkesson har pekat ut tre av de fyra tyngsta posterna samt migrationsministerposten som ett rimligt anspråk om SD blir störst i regeringsunderlaget. Förvandlingen från utfryst oppositionsparti till aspirerande regeringsparti är därmed fullbordad. Partiet vill till synes inte längre enbart påverka makten utifrån. Målet tycks nu vara att bemanna departementen och kontrollera en stor del av regeringsarbetet. Sverigedemokraterna använder emellanåt fortfarande en hård retorik om EU, migration, eliter och nationell suveränitet. När regeringsduglighet och inflytande stått på spel har dock gamla skiljelinjer blivit möjliga att flytta. Swexit släpptes. Alliansfriheten övergavs. DCA accepterades. Eurofrågan öppnades på nytt. Undantag i arbetskraftsinvandringen förhandlades fram. Det finns därför goda grunder för att tala om mer än en traditionell partipolitisk utveckling. Det handlar om en återkommande rörelse från principiellt motstånd till praktiskt accepterande av samma institutioner och maktordningar som tidigare användes för att mobilisera väljarna. Inför valet 2026 är trovärdighetsfrågan konkret: vilka principer återstår när politiskt inflytande lockar? Vilka står näst på tur att överges när vägen till ministerposterna kräver det?]]> Åkesson gör ett ”fritt Iran” till regeringslöfte inför valet https://nyadagbladet.se/utrikes/akessons-regeringslofte-fritt-iran-regimens-ombud/ Sun, 06 Sep 2026 18:10:19 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239447 Jimmie Åkesson lovar att en regering han företräder ska stå upp för ett "fritt Iran". Vid manifestationen i Humlegården en vecka före riksdagsvalet krävde SD-ledaren fortsatt press mot "regimens ombud" och åtgärder mot islamism i Sverige. Löftet kommer efter att Åkesson tidigare sagt sig hoppas att israeliska och amerikanska anfall skulle få Irans styre på fall. Åkesson sade att han inte skulle hålla ett valtal när han talade vid den Iranstyrelsekritiska manifestationen den 5 september 2026. Men han påminde om att det var en vecka kvar till riksdagsvalet och gjorde regeringsfrågan till en del av sitt budskap till deltagarna. I talet, som Sverigedemokraterna publicerar i sin helhet, ställde han en regering som står upp för ett "fritt Iran" mot en som inte gör det. — Det betyder någonting om vi får en regering som står upp för ett fritt Iran eller om vi får en regering som inte gör det. Och jag vill lova att den regering som jag kommer att företräda står upp för ett fritt Iran, säger Jimmie Åkesson.

Från Irans styre till moskéer i Sverige

När det hördes publikrop om att stänga Irans ambassad hänvisade Åkesson till att SD och vissa samarbetspartier hade medverkat till sanktioner mot det iranska ledarskapet och personer som går dess ärenden. Han krävde att trycket mot dessa personer skulle fortsätta. — Alla som springer den regimens ärenden ska få den press på sig som de förtjänar, säger Jimmie Åkesson. SD-ledaren kopplade därefter stödet till de iranska styrelsekritikerna till kampen mot islamism på svensk mark. Han sade att islamism inte hör hemma i Sverige och ville stoppa statsbidrag till islamistiska organisationer, stänga deras moskéer och låta staten tvångsinlösa fastigheter för att hindra att nya islamistiska samlingslokaler öppnas. Efter manifestationen skrev Åkesson på X: "Vi står upp för ett fritt Iran!" Han jämförde också stödet till iranska oppositionella med stödet till Ukraina: "Precis som vi står vid Ukrainas sida i kriget mot Ryssland, så går vi sida vid sida med de iranska frihetskämparna i deras kamp mot islamisterna." Liknelsen placerar Iranfrågan i samma blockpolitiska ram som kriget i Ukraina, men Åkesson förklarade inte vilka svenska åtgärder formuleringen "går sida vid sida" ska innebära.

Tidigare välkomnat västliga anfall

I Humlegårdstalet preciserade Åkesson inte vad stödet från en framtida regering skulle innebära. Hans tidigare uttalanden visar däremot att han har knutit Irans politiska framtid till israeliska och amerikanska militära angrepp. Sveriges Radio rapporterade den 24 juni 2025 att Åkesson i P1 Morgon sade sig hoppas att israeliska och amerikanska anfall mot Iran skulle leda till att landets styre föll. I riksdagen den 13 mars 2026 argumenterade SD-ledamoten Nima Gholam Ali Pour för att "det iranska folkets frihet" endast kan förverkligas genom ett maktskifte. Han beskrev USA:s och Israels militära anfallskrig som en "humanitär intervention".]]> SD:s kapitulation: Etniska svenskar kan bli minoritet – bara kulturen blir kvar https://nyadagbladet.se/inrikes/sd-kapitulation-etniska-svenskar-minoritet/ Thu, 03 Sep 2026 17:43:01 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239044 Kulturen frikopplas från folket I intervjun hos Riks säger Åkesson först att han håller med om att svenskar inte får bli minoritet i Sverige. Men han tillägger omedelbart att detta ”inte nödvändigtvis” har en etnisk aspekt. Det handlar enligt honom om identitet, värderingar, normer och sociala koder. Partiets officiella linje säger samma sak. I SD:s principprogram definieras nationen genom kultur, språk, identitet och lojalitet – inte genom historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Den som föds in i en annan nation kan enligt partiet aktivt välja att uppgå i den svenska. Att en enskild människa med utländsk bakgrund kan assimileras och bli svensk är inte den avgörande stridsfrågan. Den avgörande frågan är om denna individuella möjlighet innebär att det saknar betydelse vad som händer med det folk som har byggt landet, burit språket och fört kulturen vidare mellan generationerna. SD:s svar är i praktiken ja. Om kulturen kan läras in och identiteten kan väljas, blir folket utbytbart. Svenskheten förvandlas till ett kulturellt kontrakt som vilken tillräckligt anpassad befolkning som helst kan underteckna.
En kultur kan inte frikopplas från det folk som har skapat, burit och överlämnat den mellan generationerna utan att till slut förändras till något annat.

En nationalism utan rätt till kontinuitet

Åkesson har rätt i att kultur, gemensamma normer och lojalitet är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Han har också rätt i att medborgarskap och faktisk nationell tillhörighet inte är samma sak. Under intervjun framhåller han att första generationens invandrare ofta har mycket svårt att bli svenska och att verklig assimilering kräver lång tid och kontakt med människor som redan har en svensk identitet. Men detta gör motsägelsen större, inte mindre. Om assimilering är en lång process som kan ta flera generationer, och om stora grupper gör den svårare, kan inte den historiska majoritetsbefolkningens ställning samtidigt avfärdas som irrelevant. Utan en stabil svensk majoritet finns det till slut inte heller någon självklar majoritetskultur att assimileras in i. Än märkligare blir motsägelsen när SD numera uttryckligen vill att brott med motiv kopplade till offrets ”svenska etnicitet” ska kunna bedömas som hatbrott. Partiet erkänner alltså den svenska etniciteten när svenskar utsätts för brott, men avstår från att försvara samma grupps rätt att förbli majoritet i sitt historiska hemland. Dubbelheten gör svenskheten till ett politiskt redskap. Etniciteten finns när den kan användas i ett vallöfte om svenskfientlighet, men löses upp när frågan gäller folkets långsiktiga fortbestånd.

”Folkutbyte” utan folket

Så sent som 2024 skrev Åkesson att det pågår ett folkutbyte och att ett Sverige som människor känner igen håller på att ersättas av något annat. Men även då var han noga med att definiera utbytet kulturellt och inte etniskt. Det skapar en uppenbar begreppsförvirring. Om en befolkning kan ersättas demografiskt utan att folket anses utbytt, så länge efterföljarna tar över vissa normer och högtider, har ordet folk förlorat sin historiska betydelse. Kvar blir ett administrativt och kulturellt medlemskap som staten och politiken kan omdefiniera. Samma linje återkom i Åkessons vårtal 2026, där han förklarade att svenskheten inte sitter i hudfärgen eller någon annan kroppsdel. Nu har han också klargjort vad den formuleringen betyder när den förs hela vägen till den demografiska frågan: Det historiska folket behöver inte bestå som majoritet.

AfS formulerar motsatsen

Som kontrast publicerade Alternativ för Sverige ett kort budskap efter intervjun. Partiet skriver att svenskar ”aldrig någonsin” får acceptera att bli minoritet i sitt eget land och kopplar detta till kravet på ett omfattande återvandringsprogram. Man kan invända mot AfS:s politik, dess genomförbarhet eller dess sätt att formulera frågan. Men någon oklarhet om principen finns inte. Där SD talar om en öppen svenskhet som kan överleva en fullständig demografisk omvandling, säger AfS att ett folk också har rätt till kontinuitet och ett eget historiskt hemland. Skillnaden är inte kosmetisk. Den går till nationalismens kärna. Är nationen endast en uppsättning värderingar och kulturella vanor, eller är den också ett historiskt folk med band mellan döda, levande och ännu ofödda generationer?

SD har gjort sin egen nationalism ofarlig

Sverigedemokraterna vill gärna tala om att Sverige ska förbli Sverige. Partiet kampanjar om återvandring, svenskfientlighet, assimilation och en stramare migrationspolitik. Allt detta kan påverka utvecklingens hastighet och minska de mest omedelbara konflikterna. Men när partiledaren får den principiella frågan om etniska svenskar får bli minoritet finns ingen röd linje. Det finns inget mål om att det svenska folket ska förbli majoritet och ingen vilja att ens definiera vad en sådan kontinuitet skulle innebära. Kapitulationen inför den samhällsomvandling som partiet påstår sig vilja stoppa är därmed fullständig. Man försvarar svenska traditioner, men inte nödvändigtvis de svenskar som har skapat dem. Man försvarar ett kulturellt skal, men avstår från att slå fast att folket inuti det har en självklar rätt till framtiden. SD:s öppna svenskhet gör därmed partiets nationalism fullständigt ofarlig för den ordning som har drivit fram den demografiska förändringen. Så länge framtidens befolkning lär sig språket, följer lagarna och antar en godkänd svensk identitet kan processen fortsätta – och partiet kan ändå hävda att Sverige har förblivit svenskt. För väljare som anser att svenskarna inte bara är bärare av utbytbara normer, utan ett historiskt folk med samma rätt till kontinuitet som andra folk, är beskedet tydligt. Sverigedemokraterna företräder inte längre den självklara principen. På den här punkten kan man inte vara annat än glasklar: Svenskar existerar otvivelaktigt som etnisk grupp och vi européer skall nu och i framtiden utan det minsta ursäktande dominera kontinenten som är vår civilisations vagga och urhem!   Markus Andersson]]> V-politiker till 16-årig SD-tjej: ”Man dödar dem” – sitter i utbildningsnämnd https://nyadagbladet.se/inrikes/v-politiker-16-aring-man-dodar-dem-utbildningsnamnd/ Tue, 01 Sep 2026 17:38:47 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239097 Vänsterpartisten Yakira Pulido Moreno sade ”man dödar dem” efter att ha kallat en 16-årig sverigedemokrat för ”nazist” under ett valmöte i Upplands Väsby. När hon pressades om uttalandet svarade hon att hon ville ”mörda alla nazister”. Kort därefter förde poliser bort henne från platsen. Videoklippet från valmötet den 31 augusti visar hur den unga kvinnan invänder när Pulido Moreno beskriver Sverigedemokraterna som ett nazistiskt parti. — Vet du vad man gör med nazister? Man dödar dem, säger Pulido Moreno. En man frågar om hon därmed vill mörda ”den här lilla tjejen”. — Jag vill mörda alla nazister, svarar hon. Orden yttras alltså i ett samtal där Pulido Moreno nyss har betecknat den minderåriga flickans parti som nazistiskt. Uttalandet innehåller därmed en tydlig hänvisning till dödligt våld mot den politiska motståndare som står framför henne. Filmen visar sedan hur flera poliser för bort Pulido Moreno efter att hon stör mötet med visselpipor. Det är oklart om hon bara greps, omhändertogs eller delgavs någon brottsmisstanke.

Har förtroendeuppdrag inom skolan

I samband med polisingripandet frågar filmaren om Pulido Moreno fortfarande sitter i utbildningsnämnden för Vänsterpartiet. — Det är klart jag gör, svarar hon. Upplands Väsby kommuns förtroendemannaregister bekräftar att hon är Vänsterpartiets ersättare i utbildningsnämnden. Uppdraget löper enligt registret från den 1 januari 2023 till den 31 december 2026. Nämndens protokoll från den 27 maj räknar också upp Pulido Moreno bland ersättarna. Utbildningsnämnden ansvarar för hela den kommunala utbildningskedjan, från förskola och grundskola till gymnasium och vuxenutbildning. Att en förtroendevald med ansvar inom skolan talar om att mörda människor i en politisk ordväxling med en minderårig gör händelsen särskilt allvarlig.

Brottsrubriceringen är inte fastställd

Journalisten Christian Peterson, som publicerade filmen, uppger att flickan som fick mottaga de indirekta dödshoten är 16 år och sverigedemokrat. I videon beskrivs hon som medlem i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. NyD namnger henne inte. Peterson och Riks betecknar uttalandet som ett mordhot. Någon offentlig uppgift från polis eller åklagare som bekräftar den brottsrubriceringen har ännu inte offentliggjorts. Varken Vänsterpartiets riksorganisation eller den lokala partiföreningen hade vid samma tidpunkt offentliggjort någon kommentar. Pulido Moreno hade inte heller lämnat någon offentlig förklaring i de källor som NyD granskat.]]>