stormakt – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Thu, 19 Feb 2026 16:38:07 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg stormakt – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 FN har blivit en tandlös bisittare https://nyadagbladet.se/utrikes/fn-har-blivit-en-tandlos-bisittare/ Mon, 12 Jan 2026 16:15:04 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=219600 USA agerar ensidigt – vare sig det gäller militära ingripanden, bortföranden av utländska ledare eller öppet förakt för internationell rätt – följer ett välbekant mönster. FN:s säkerhetsråd sammankallas, diplomatiska formuleringar vägs på guldvåg och generalsekreteraren uttrycker "djup oro". Därefter händer mycket lite. Den stat som agerat går vidare, oberörd. Men problemet är större än USA, även om Washington ofta sätter tonen. Rysslands intåg i Ukraina har i praktiken visat hur begränsad FN:s handlingsförmåga är när en permanent medlem i säkerhetsrådet själv bryter mot FN-stadgans mest grundläggande principer. Kinas agerande i Sydkinesiska havet och gentemot Taiwan följer samma logik: man ignorerar internationella domslut och resolutioner när de krockar med nationella intressen. Gemensamt för dessa stormakter är att de vet exakt var FN:s gränser går – och hur lätt de kan passeras. Detta är ingen tillfällighet utan en följd av organisationens konstruktion. [caption id="attachment_213389" align="alignnone" width="640"] FN:s säkerhetsråd – mycket snack, liten verkstad? Foto: FN/Manuel Elías[/caption]

Vetorätten – en del av problematiken

Säkerhetsrådets vetorätt gör att just de stater som oftast har kapacitet att orsaka internationella kriser också har makt att blockera åtgärder mot sig själva. Resultatet är ett system där internationell rätt tillämpas asymmetriskt: bindande för små stater, förhandlingsbar för stora. Försvarare av FN invänder ofta att organisationen trots allt spelar en viktig roll genom humanitära insatser, bistånd och normskapande arbete. Det stämmer – men det är också ett lågt satt mål för en institution vars främsta uppdrag är att upprätthålla fred och säkerhet. När FN reduceras till hjälporganisation och samtalsklubb, medan världspolitiken formas någon annanstans, uppstår en legitimitetskris. Donald Trumps uttalanden om att hans agerande ytterst begränsas av hans egen moral snarare än internationell rätt bör därför inte ses som ett unikt avsteg, utan som ett ovanligt rakt erkännande av hur systemet faktiskt fungerar. Skillnaden är att Trump säger det högt. Andra stormakter gör samma sak – men med mer diplomatiskt språk. [caption id="attachment_219221" align="alignnone" width="640"] Donald Trump säger högt vad han avser att göra - något som till viss del skiljer honom från andra statschefer. Montage. Foto: @realdonaldtrump/Truth Social[/caption]

Gränssättande eller tomt ideal?

Det är här frågan om FN:s framtid blir oundviklig. För om organisationen inte förmår sätta gränser för stormakters godtycke, om den inte kan ingripa när dess egna grundprinciper kränks, och om dess mest kraftfulla verktyg förblir ord snarare än handling – då riskerar FN att bli irrelevant i praktiken, oavsett hur många resolutioner som antas. Att avskaffa FN är knappast lösningen. Alternativet till en bristfällig världsordning är ofta ingen ordning alls. Men att okritiskt försvara organisationens nuvarande form är lika orealistiskt. En mellanstatlig institution som inte kan utkräva ansvar av de mäktigaste staterna undergräver sitt eget existensberättigande. Frågan är därför inte om FN är tandlöst. Det står redan klart. Den verkliga frågan är hur länge världen accepterar att internationell rätt förblir ett ideal – snarare än en gräns även för dem som har makten.   Jan Sundstedt]]> Fredsforskaren: USA:s kollaps inleddes redan på 90-talet https://nyadagbladet.se/utrikes/fredsforskaren-usas-kollaps-inleddes-redan-pa-90-talet/ Sun, 09 Mar 2025 15:02:41 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=201835 Fredsforskaren Frida Stranne argumenterar för att USA:s kollaps som supermakt påbörjades redan i början på 1990-talet. Hon skriver att amerikanska makthavare under denna period "lät idén om global dominans bli den drivande utrikespolitiska strategin" - men att utvecklingen hade kunnat brytas om Europas ledare agerat självständigt istället för att fortsätta låta sina länder vara "lydstater till USA". Stranne som är docent i Freds- och utvecklingsforskning samt lektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, menar att imperiers uppgång och fall på många sätt är fascinerande – men att det också är ”förbluffande” att se hur svårt det tycks vara att dra lärdom av historien, förstå varför tidigare stormakter gått under och agera utifrån den kunskapen. Hon pekar på att USA:s försvagning som stat och sammanbrott som supermakt inleddes redan för 35 år sedan i samband med att man på allvar lanserade strategin att dominera hela världen genom militär makt och intervention. ”I mina historiska analyser av USA:s utrikespolitik har jag identifierat att USA inledde början till sin egen försvagning (sammanbrott som supermakt) redan 1991 när man valde att placera baser i Saudiarabien i samband med Gulfkriget, och därefter lät idén om global dominans - bli den drivande utrikespolitiska strategin, bland annat med hjälp av att försöka omstöpa Mellanöstern med militära medel”, skriver hon i en analys på Facebook.

"Försvagar imperiets konkurrenskraft"

Hon pekar på att detta enligt flera bedömare ofta är en mycket dålig strategi eftersom ”de militära och territoriella åtagandena växer snabbare än deras ekonomiska resurser kan bära upp dem”. ”Detta leder till en obalans mellan maktens ambitioner och de ekonomiska möjligheterna att upprätthålla dem, vilket i sin tur försvagar imperiets konkurrenskraft gentemot uppstigande rivaler”. Baserna i Saudiarabien följdes av sanktioner och anfallskrig – exempelvis ”kriget mot terrorismen”, som kom att kosta amerikanska skattebetalare tusentals miljarder dollar – något som skedde på bekostnad av satsningar och projekt hemma i USA som aldrig blev verklighet. ”Med baserna i SA och en rad andra beslut under 1990-talet (inte minst en hårresande sanktionspolitik i Irak) lade man grunden till det som senare blev kriget mot terrorismen. Något som kommit att kosta amerikanska skattebetalare ofattbara summor”, fortsätter hon.

Neokonservatismen tar över

”När de neokonservativa ideologerna sedan inledningen av 2000-talet fått dominera hela den utrikespolitiska analysen i Washington DC och utvecklades till en allmän norm bland säkerhetseliten, blev sammanbrottet för USA enligt min mening oundvikligt. Kanske framför allt för att detta ’tänk’ letade sig in i det Demokratiska partiet som genommilitariserades och inte formulerade några alternativ till ’dominansanspråket’”, förklarar hon vidare och beskriver Barack Obama som ”en chimär som sade en sak men gjorde en helt annan”. När USA illegalt invaderade Irak för att störta Saddam Hussein och det styrande Baathpartiet motsatte sig många politiker i Europa initialt kriget – och det genomfördes också omfattande protester. Men detta varade inte länge eftersom samma ideologi som dominerar i USA också hunnit få stort inflytande över Europa. ”Det dog snabbt ut som en konsekvens av att neokonservativa ideologer lyckades påverka hela Europa genom påverkan i våra politiska finrum (i kombination med att amerikanska NSA avlyssnade våra europeiska ledare)”.

Ett undergivet Europa

Stranne hänvisar till bedömare som menar att även den politiska polariseringen, den ekonomiska ojämlikheten och snabbt ökande budgetunderskott de senaste två decennierna också bidragit till att USA:s globala dominans blivit alltmer ohållbar och att många också försökt varna för vad detta kan få för konsekvenser för omvärlden. ”Kombinationen av ständigt utökade maktambitioner globalt, brist på diplomatiska ansträngningar, en naiv tro på militära medel och den akuta utvecklingen på hemmaplan som Demokraterna faktiskt har stor skuld till - har varit en katastrof. Men det hade gått att bryta om Europa inte varit så undergivna utan förstått att en annan väg varit att föredra”, slår hon fast. Hon menar att europeiska ledare ”helt ogenererat” låtit sina länder fortsätta vara ”lydstater till USA” istället för att agera självständigt, följa internationell rätt eller respektera länder i det globala syd. ”Man har lyssnat till exakt de experter som nu står överallt i våra medier och ska försöka hitta ett sätt att förklara Trump utan någon som helst systemkritisk analys”, avslutar hon.]]>