Stephen King – Nya Dagbladet

Bara arbete och ingen lek gör Jack till en tråkig pojke…

Jan Sundstedt — Sat, 18 Oct 2025 09:25:26 +0000

När Stanley Kubrick, en av tidernas mest hyllade regissörer med filmer som 2001: Ett rymdäventyr (1968) och A Clockwork Orange (1971), runt 1978 valde att filmatisera Stephen Kings bästsäljande roman The Shining (utgiven i januari 1977), gjorde han det efter att ha imponerats av berättelsens psykologiska djup och möjligheter till visuellt berättande. Romanen skildrar familjen Torrances tragiska öde och i synnerhet pappan Jack - en kämpande författare och före detta lärare - som tar anställning som vintervaktmästare på det avlägsna Overlook Hotel. Där isolering och övernaturliga krafter driver honom till galenskap. Kubrick var fascinerad av idén att skapa en film där den yttre miljön – hotellets labyrintiska korridorer, vidsträckta salar och kalla vinterlandskap – fungerade som en förlängning av karaktärernas psyke. Som han själv uttryckte i en dåtida intervju: – Romanen skickades till mig … och det är det enda jag någonsin fått skickat till mig som jag tyckt varit bra … Jag tyckte att The Shining var mycket fängslande läsning … det verkade som om man kunde göra en fantastisk film av den. Skådespelarvalen kan på goda grunder sägas ha varit högst avgörande för filmens succé. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, och hans intensiva närvaro och förmåga att balansera charm och hotfullhet gjorde honom idealisk. Shelley Duvall valdes trots att hon var relativt oerfaren till att gestalta Wendy Torrance, då Kubrick sökte en genuin känsla av sårbarhet. Danny Lloyd, som spelade sonen Danny, valdes bland hundratals barn för sin naturliga förmåga att projicera både oskuld och mystik. [caption id="attachment_215208" align="alignnone" width="640"] Stanley Kubrick (t. h.) och Jack Nicholson under inspelningen av "The Shining". Foto: Imdb[/caption]

Overlook Hotel

Jack Torrance (Nicholson), en före detta alkoholist och aspirerande författare, tar anställning som vintervaktmästare på det isolerade Overlook Hotel högt upp i Rocky Mountains i Colorado. Han ser jobbet som en chans att starta om, men hotellets ödsliga korridorer och övernaturliga fenomen börjar snabbt påverka hans sinne.

Hans hustru Wendy (Duvall) försöker så gott hon förmår att skydda sig själv och framför allt parets son Danny (Lloyd). Danny har en mystisk förmåga kallad "shining" - en extrasensorisk känsla som gör att han kan se in i framtiden samt uppleva scener från det förflutna.

Det dröjer inte länge innan Danny börjar uppfatta hotellets onda krafter. Familjen upplever gradvis skrämmande händelser och testas både fysiskt och psykiskt – samtidigt som Jack gradvis glider mot komplett galenskap.

Hotellets övernaturliga närvaro manifesterar sig i spöklika figurer, gåtfulla visioner och hotfulla hallucinationer, vilket sätter familjen under ett växande tryck. Den klaustrofobiska atmosfären, där varje korridor och tom sal speglar karaktärernas inre oro, blir snabbt skrämmande påtaglig...

[caption id="attachment_215209" align="alignnone" width="640"] Mardrömshotellet The Overlook Hotel spelar en central roll i "The Shining". Foto: Imdb[/caption]

Påfrestande inspelning

Kubrick är ökänd för sina rigorösa arbetsmetoder, och inspelningen av The Shining var inget undantag. Han var känd för att ofta kräva hundratals tagningar av samma scen för att uppnå perfektion.

Shelley Duvall upplevde inspelningen som extremt påfrestande. Hon höll på att bryta samman efter upprepade scener, inte minst i konfrontationerna med Jack.

Jack Nicholson beskrev senare arbetet som en psykologisk prövning, där Kubrick pressade skådespelarna till gränsen: – Stanley var obeveklig. Han ville att rädslan skulle kännas verklig, så han pressade oss oavbrutet.

Danny Lloyd behandlades med mer varsamhet, även om han emellanåt också utsattes för Kubricks metodik, om än i mycket mildare form än Duvall och Nicholson. Något som kan tyckas självklart då Lloyd var blott sex år gammal under inspelningen.

Kubrick förlitade sig på en noggrann planering av kameravinklar, ljussättning och symmetri för att förstärka filmens klaustrofobiska och surrealistiska känsla. Resultatet blev visuella sekvenser som länge har kommit att definiera modern skräckfilm.

[caption id="attachment_215215" align="alignnone" width="640"] Jack och Wendy Torrance kämpar mot onda krafter i... "The Shining". Foto: Imdb[/caption]

Film kontra roman

Skillnaderna mellan Kings roman och Kubricks film har länge diskuterats. Stephen King var inte nöjd med Kubricks version och kommenterade kritiskt: – [Filmen] är som en stor, vacker Cadillac utan motor. Kubrick valde att tona ned vissa psykologiska aspekter av Jack och Wendy, och han ändrade filmens ton till en mer kylig, mardrömslik struktur. Romanen lägger större vikt vid Jacks inre kamp och familjens relationer, medan filmen förstärker hotellmiljöns hotfulla aura och den visuella skräcken. Kubrick använde också subtila symboler, labyrinter och speglar för att skapa en känsla av desorientering som är mindre tydlig i boken. Vid premiären 1980 möttes filmen av blandade kritikerreaktioner. Vissa hyllade Kubricks visuella stil och Nicholson, medan andra ansåg att filmen var för kylig och distanserad jämfört med boken. Publiken däremot svarade positivt; The Shining har sedan dess blivit en kultklassiker. Filmen hade en budget på cirka 19 miljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 65–70 miljoner dollar i dagens penningvärde. Den drog in cirka 48 miljoner dollar globalt – omkring 165–170 miljoner dollar justerat för inflation. Den växte snabbt i status via hemvideo och internationell distribution, och anses idag vara ett av Kubricks mest inflytelserika verk. [caption id="attachment_215219" align="alignnone" width="640"] "The Shining"... Foto: Imdb[/caption]

Eftermäle och kulturell påverkan

Fyrtiofem år efter premiären fortsätter The Shining att fascinera och skrämma. Filmen har inspirerat otaliga regissörer, från David Lynch till Guillermo del Toro, och dess ikoniska scener – från Jack Nicholsons "Here’s Johnny!" till de tomma korridorerna och tvillingarna i hallen – har cementerat filmen i populärkulturen. Kräsne och krävande Kubrick förblev nöjd med slutprodukten, trots Kings kritik. Han har i intervjuer framhållit att han prioriterade filmens konstnärliga uttryck och sin egen vision framför att följa författarens ursprungliga intentioner. Filmens påverkan på skräckgenren kan inte överskattas; den kombinerar psykologisk terror, övertygande skådespeleri och visuella innovationer på ett sätt som få filmer lyckats med. Dess teman om isolering, galenskap och familjedynamik är tidlösa, och Kubricks perfektionistiska hantverk gör att The Shining fortfarande känns lika skrämmande och relevant idag som 1980. The Shining är mer än bara en skräckfilm. Det är en studie i mänsklig isolering, en meditation över galenskapens gränser, och ett visuellt mästerverk där varje korridor och varje spegel reflekterar djupare psykologiska sanningar. Stanley Kubricks rigorösa metodik och Nicholsons, Duvalls och Lloyds prestationer förvandlar en roman till en filmupplevelse som fortfarande hemsöker och förtrollar publiken. Den är en påminnelse om att skräck inte alltid handlar om vampyrer, varulvar, vålnader och allsköns monster, utan också om de osynliga krafter som kan bryta ner sinnet och själen. För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ. Tips: Se gärna den längre versionen, som enligt undertecknad klart trumfar den nertrimmade europeiska tolkningen. Jan Sundstedt

Ett gripande porträtt om öde och moral

Jan Sundstedt — Sat, 04 Oct 2025 15:23:44 +0000

När David Cronenberg i början av 1980-talet tog sig an Stephen Kings roman The Dead Zone var han redan känd som kroppsskräckens mästare. Med filmer som Rabid (1977), Scanners (1981) och det hallucinatoriska Videodrome (1983) hade Cronenberg etablerat sig som en filmskapare som vågade tränga sig in under huden - bokstavligt talat. Med The Dead Zone valde han emellertid en något annorlunda väg och ton. Här är det inte kroppen som slits i stycken eller förvrids i groteska former, utan människans psyke, samvete och känsla av öde som utsätts för den verkliga tortyren. Filmen kan ses som en psykologisk mardröm där kärlek, öde och politik flätas samman. Christopher Walken levererar sitt livs roll, Martin Sheen brinner av karismatisk fanatism, och Michael Kamens musik fångar både nerv och värme. [caption id="attachment_214264" align="alignnone" width="640"] Chris Walken, David Cronenberg och Herbert Lom väntar på nästa tagning i "The Dead Zone". Foto: Imdb[/caption]

Gåva eller förbannelse?

The Dead Zone kretsar kring den unge läraren Johnny Smith (Christopher Walken) som efter en allvarlig bilolycka hamnar i koma. När han fem år senare vaknar har allt runt omkring honom förändrats. Hans ungdomskärlek Sarah (Brooke Adams) har gift sig och skaffat familj, och Johnny själv är märkt för livet – inte bara av den långa frånvaron, utan också av en ny, skrämmande förmåga. Vid beröring kan han se in i människors förflutna och framtid. En gåva, eller snarare en förbannelse, som snart gör honom både hjälte och utstött. Johnny kämpar med att försöka förstå och acceptera sin förmåga. Han räddar ett barn från att brinna inne, bistår den lokala polisen i deras jakt på en seriemördare i grannorten och hjälper en introvert pojke att öppna upp sig för sin familj. Dessa episoder fungerar nästan som små noveller i novellsamlingen som är Johnnys liv. De förankrar hans förmåga i vardagen, men visar också den tunga kostnaden – varje gång han använder sin gåva dräneras han, både fysiskt och själsligt. Till sist leder berättelsen till sin verkliga kärna: vem är egentligen senatorkandidaten Greg Stillson (Martin Sheen)? Stillson är karismatisk, driven och på ytan en folkets man. Men när Johnny skakar hans hand ser han framtiden – Stillson som USA:s president, med fingret på kärnvapnen och världen på randen till undergång. Här når handlingen sin yttersta spets: vad gör man om man ensam känner till en framtid som måste stoppas? [caption id="attachment_214246" align="alignnone" width="640"] En seriemördare går lös (t. v.) och Greg Stillson (Martin Sheen) siktar på Vita Huset, i "The Dead Zone. Montage. Foto: Imdb[/caption]

Filmkonst på hög nivå

Det som gör The Dead Zone så gripande är hur Cronenberg, för honom ovanligt återhållsamt, låter berättelsen andas. Där hans tidigare filmer ofta gick rakt på kroppens förvandlingar arbetar han här med kyliga miljöer, sparsmakade bilder och en känsla av tomhet som omger Johnny. Ljuset är kallt, färgerna dämpade, och kameran rör sig med nästan kirurgisk precision. Det är som om hela filmen redan befinner sig i ett slags limbo – en död zon mellan liv och död. Christopher Walken levererar en av sina mest minnesvärda rolltolkningar. Han gestaltar Johnny som en man som är märkt för livet, med en kropp som känns förbrukad och en själ som tyngs av något större än honom själv. Walkens ögon, alltid lite för stora, bär på både skräck och sorg. Varje gång han rör vid någon och kastas in i deras öde ser man tyngden falla över honom. Johnny är inte en klassisk hjälte, utan snarare en motvillig profet som sakta bryts ned av sin egen roll. Brooke Adams tillför berättelsen mänsklig värme – en påminnelse om vad Johnny kunde haft för liv om inte ödet bestämt annorlunda. Deras historia är varm, ömsint och samtidigt outhärdligt sorglig. De älskar varandra, men tiden har krossat deras chanser till ett gemensamt liv. Brooke Adams spelar med en stillsam intensitet som gör deras återföreningar hjärtskärande. Martin Sheen å sin sida är elektrisk som Greg Stillson. Sheen spelar rollen med sådan glöd att man förstår varför människor skulle dras till honom – samtidigt som hans ögon brinner av fanatism. Det är en dubbelhet som gör karaktären obehagligt trovärdig. Tom Skerritt är som den plågade polischefen på jakt efter en fasansfull seriemördare alltid magnifik att skåda. Precis som Herbert Lom och Anthony Zerbe i sina respektive roller. Hela rollistan andas för övrigt högsta klass. [caption id="attachment_214249" align="alignnone" width="640"] Sarah (Brooke Adams) fyller Johnnys (Christopher Walken) liv med värme, i "The Dead Zone). Foto: Imdb[/caption]

Öde och moral

Musiken, komponerad av Michael Kamen, är lika viktig som skådespeleriet. Den skapar nerv när synerna blir övermäktiga, men bjuder också på vackra, nästan stillsamma toner som förstärker kärlekshistoriens tragik. Den växlar mellan isande stråkar och mjuka melodier – precis som filmen själv pendlar mellan skräck och mänsklig värme. Under ytan av thriller, kärlekshistoria och övernaturlig skräck finns en djupare frågeställning. Filmen ställer frågan: om du kunde se framtiden, hade du då modet att förändra den? Eller är framtiden redan huggen i sten? Johnnys kamp blir också en moralisk spegel, då han tvingas avgöra när hans förmåga ska användas, och när den blir en för stor börda. Han är fast i ett tillstånd mellan förflutet och framtid – en död zon, inte bara i hjärnan efter olyckan, utan också i sitt själsliv. Den politiska dimensionen är kanske filmens mest bestående. Greg Stillson är ett porträtt av en ledare vars visioner kan förgöra världen. I kalla krigets kontext var det lätt att se honom som en spegling av tidens rädslor, men sett i dagens ljus känns det nästan profetiskt. Karismatiska populister, oförutsägbara politiker med stor makt och liten känsla för återhållsamhet – det är ett tema som aldrig förlorar sin aktualitet.

Mer angelägen än någonsin

The Dead Zone är en något ovanlig film i Cronenbergs katalog. Den saknar de groteska effekterna som annars definierade hans filmer, men den är samtidigt lika kroppslig på ett annat plan. Här är det inte den yttre kroppen som förvrids, utan den inre. Psyket, kärleken, själen – allt bryts ned av en kraft som är omöjlig att kontrollera. Det gör filmen djupt oroande. Den är varken en renodlad skräckfilm eller en enkel thriller. Den är en berättelse om öde, moral och ensamhet, inramad i en kylig estetik som fortfarande får det att knottra sig längs huden. Den mänskliga värmen finns där – i musiken, i kärlekshistorien – men hela tiden med känslan av att den när som helst kan slockna. I slutet, när Johnny gör sitt ödesdigra val, blir frågan lika mycket vår som hans: om du såg framtiden, skulle du våga agera? Eller skulle du vända bort blicken och hoppas att någon annan bar bördan? Det är den frågan som gör att filmen fortfarande känns lika angelägen, mer än fyrtio år senare. För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ. Jan Sundstedt

Vem är egentligen Stephen King?

Osignerad — Sun, 01 Nov 2020 14:03:53 +0000

Som barn bodde Stephen King med sin mor Nellie och storebror David i West De Pere, Wisconsin. Fadern Donald försvann tidigt ur bilden. Nellie var den ende av fem systrar som inte lyckats behålla mannen hon gift sig med. Den barnvakt som Stephen minns bäst var en jättetjock tonårsflicka som hette Eula eller Beulah. En gång stekte hon sju ägg åt lille ”Stevie”. Efter att ha ätit allihop spydde han upp dem igen. Då slog hon honom i huvudet och låste in honom i garderoben. När Nellie kom hem låg Eula-Beulah och sov i soffan. Stevie sov i garderoben med uppspydda ägg i håret. Efter detta fick hon sparken som Stevies barnvakt. King menar att han trivdes ganska bra i garderoben, till skillnad från hans romankaraktär Carrie. Hennes fanatiskt religiösa mor brukade låsa in henne där som bestraffning. Det är bara en av många detaljer från Kings berättelser som verkar vara plockade ur hans eget liv. Familjen levde under knapra förhållanden. Senare flyttade de till Stratford, Connecticut. Där var hans mor den enda vita kvinnan i laget som skötte mangeln i det lokala tvätteriet. Vikten av belöning King började snart skriva korta historier som han gav till sin mamma att läsa. Han berättar om hur glad han blev när hon berömde honom. Nellie började ge honom pengar för berättelserna. Dessa skickade hon sedan runt bland sina systrar. Att Stevie blev belönad tidigt lär ha bidragit till hans strålande karriär. Kings skolfröken, Ms. Hisler, däremot frågade honom varför han skrev sådant skräp. Ofta fick han skämmas över det han skrivit. Han har kommit att inse att varje författare anklagas för att slösa bort sin tid i onödan. Det finns alltid de som försöker få en att känna sig värdelös över det man gör. Den bästa responsen på nederlag är obruten optimism, skriver han. King menar att han alltid gått igenom perioder av sysslolöshet följt av perioder av frenetisk arbetslust. En arbetsmissbrukare tenderar förmodligen att ha anlag för andra slags missbruk. I så fall var inte King något undantag. Stephen träffade sin blivande fru Tabitha i ett bibliotek. Hösten 1969 blev han kär i henne. De bosatte sig tillsammans i Bangor, Maine och fick två barn. Han jobbade först på det lokala tvätteriet och hon på dunkin donuts. Carrie När han började skriva på sin genombrottsroman ”Carrie” hade han fått jobb som engelskalärare i den närliggande staden Hampden. På grund av jobbet var det svårt att få energi över till att skriva. För första gången kände han att det tog emot. Att hans fru aldrig slutade uppmuntra honom verkade spelat en stor roll. Det är ett ensamt arbete att skriva. Att bara ha någon som tror på en gör en stor skillnad, menar King. Han läste en artikel i Life Magazine om att poltergeist-aktivitet egentligen kan bero på telekinetisk förmåga hos människor. Det skall ha funnits bevis för att unga flickor har sådana förmågor och då särskilt kring sin första menstruationsperiod. Detta blev bakgrundsmaterial för hans genomslagsroman Carrie. Det är även en del av storyn för den längre berättelsen ”Firestarter” som kom ut sex år senare. Det är just vid Carries första menstruation som hon börjar uppvisa övernaturliga förmågor. Det sker i duschen efter skolgymnastiken och de andra flickorna börjar kasta tamponger på henne och skrika ”plug it up”. King gillade inte berättelsen först och slängde utkastet. Tabitha plockade upp sidorna från papperskorgen och läste igenom dem. Hon ville att han skulle fortsätta. Hon kunde hjälpa till med kunskap om skolflickor. ”Du har verkligen något här”, sade hon. Fastän Stephen inte gillade Carrie Whites karaktär låg hela hans karriär i den. Carrie var hans fjärde roman, men den första som blev publicerad. Innan hade han skrivit ”Rage”, ”The long Walk” och ”The running man”. Carrie lärde honom att författarens uppfattning om karaktärerna kan vara helt annorlunda än läsarnas. Ibland måste man fortsätta fastän man inte känner för det. Ibland blir arbetet bra fastän det känns som skit. Genom egna minnen av flickor som mobbades under skoltiden kunde han förstå Carrie lite bättre. Dessa var redan döda när han började med boken. Den ena dog under ett epilepsianfall och den andra begick självmord. Framgång och missbruk När bokförlaget Doubleday bestämt sig för att publicera Carrie fick han 2500 dollar i förskott. King fortsatte först med sitt arbete som lärare. De spenderade förskottet på en ny bil. Han började skriva på vad som blev vampyrhistorian ”Salems lot”. Rättigheterna för pocketutgåvan av Carrie såldes till Singlet Books för 400 000 dollar. Hälften av detta fick författaren. Han mottog beskedet på mors dag, i maj 1973. När han berättade det för sin fru började hon gråta. Första gången Stephen King blev full var på en skolresa 1966. Hans tredje bok ”The Shining” kom att handla om en alkoholiserad författare och före detta skollärare. King tyckte alltid att socialt alkoholdrickande var en löjlig idé. Under våren och sommaren 1986 skrev han på boken ”Tommyknockers”. Då brukade han sitta med hjärtklappning och skriva fram till midnatt. Han stoppade bomull i näsborrarna för att stoppa blödningen orsakad av kokainmissbruk. I boken uppfinns en telepatisk skrivmaskin som man säljer sin själ för att få använda. King menar att detta var den bästa metaforen för droger och alkohol som hans sinne kunde komma på. Romanen ”Cujo” minns han knappt att han skrev överhuvudtaget. Även karaktären Annie Wilkes från romanen ”Misery” symboliserar kokain och alkohol. Annie tvingar författaren och bokens huvudkaraktär att arbeta åt henne. Stephen bestämde sig att sluta vara författaren som arbetade åt Annie. Han var rädd att han inte skulle kunna arbeta om han slutade med knark och alkohol. Så blev det inte. King vidhåller att det bara är en populär myt att kreativ strävan måste höra ihop med berusningsmedel. För King skapar historierna sig själva. De liknas vid fossiler som grävs upp ur marken och sedan undersöks. Författaren får karaktären av en betraktare snarare än berättare. Han är inte bara romanens skapare utan också dess första läsare. King liknar litteratur vid livets vatten. Vi dricker och blir uppfyllda av det. Han menar att skrivande handlar om att berika livet för dem som vill läsa. Det kan också vara ett sätt att berika sitt eget liv. Det handlar om att läka, bli bättre, komma över saker och att finna glädje. Ifall du finner något du kan göra för glädje så går det fortsätta med det för evigt. Henrik Olsson Källa: Stephen King ”On Writing”