Sovjetunionen – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Sun, 15 Feb 2026 12:53:47 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.2 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Sovjetunionen – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Europeiska misstag och problem – Del 2 https://nyadagbladet.se/kronikor/europeiska-misstag-och-problem-del-2/ Wed, 07 Jan 2026 15:28:04 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=219385 publicerades 5 januari på Nya Dagbladet, betyder inte att Europa inte begått nämnvärda eller stora felaktigheter gällande sina handlingar och politik. Kolonialismen kan ses som ett sådant exempel. Och stora missgärningar har av politiska skäl utförts under främst 1900-talet. Två avgörande och förfärande fall i form av världskrig orsakades av europeiska nationer under den perioden. Skälen att starta det första världskriget var förvånande tunna och irrationella, vilket klart visade att kungligt styre av nationer inte duger i den moderna tiden utan är helt olämpligt. Det andra världskriget belyser den oerhörda faran för världen av stora totalitära nationer (Tyskland, Italien och Sovjetunionen). Man kan säga att krigets utgång: nederlag för nazismen, fascismen och japansk imperialism visade demokratiernas enorma psykologiska styrka, uthållighet och vilja att bevara frihet, vilket var mycket beundransvärt.

Det kalla kriget

De fyrtiofem åren mellan slutet på andra världskriget och sammanbrottet för Sovjetunionen (det kalla krigets tid) präglades av ständiga konflikter och småkrig över hela världen. Även detta krävde uthållighet och vilja att hålla fast vid demokrati och frihet. Kampen med den sista totalitära europeiska nationen orsakade stora ingrepp i alla berörda nationers utveckling genom ett oerhört slöseri med resurser, som annars direkt kunnat främja människor. Dessutom led särskilt de nationer som ockuperats av kommunisterna som en följd av västerländska eftergifter vid andra världskrigets fredsförhandlingar. Den skamligaste eftergiften av alla var att Polen, som i början av världskriget angreps militärt av både Tyskland och Sovjetunionen, ockuperades och därefter delades mellan dem. Fem år senare överlämnade de allierade, främst USA, vid förhandlingarna nationen till Sovjetunionen. Huvudskälet till segern i det kalla kriget var dock inte Västs andliga styrka utan kraften i det fria näringslivet. Här visades – i likhet med andra världskriget – vad snabb teknologisk utveckling och effektiviteten i ett kapitalistiskt näringsliv kunde åstadkomma i en kapprustning med imperier baserade på främst planekonomi. Samtidigt åstadkom västekonomierna en ständigt ökad levnadsstandard för befolkningarna vid sidan av en väldig utveckling av nya produkter som förändrade livet för konsumenterna. Till exempel bilar och TV-apparater blev nu i Europa produkter som i stort sett alla hade råd att skaffa. En i mycket fri handel tilläts och det stora och moderniserande inflytandet från USA gällande allt i ekonomin förändrade näringslivet.

Välfärdsstatens systemfel

Efter krigsslutet 1945 upprättades i de socialistiskt dominerade men demokratiska västeuropeiska länderna många olämpliga landsomfattande sociala och andra system. Dessa länder leddes av demokratiska partier som fortfarande var delvis marxistiskt orienterade, och där ledande medlemmar alltjämt satte stor tilltro till den socialistiska planhushållningens överlägsenhet. Många beundrade bland annat systemet med de ryska femårsplanerna. De system som då byggdes upp i en del europeiska länder bortsåg generellt från de speciella krav individer alltid har och valfrihet fanns inte. Stora verksamhetssektorer i landet såsom skolor och största delen av hälsovården stängdes för privat verksamhet. Även beträffande en nyckelsektor som byggande kunde privat näringsliv diskrimineras, medan andra sektorer istället reglerades och blev strängt övervakade till exempel bank- och försäkringsväsende. För socialiserade sektorer innebar detta en bristande anpassning till kunderna, ineffektivitet och därmed höga kostnader samt låg utvecklingstakt. Den offentliga sektorns prestationer är generellt ingen triumf för den västerländska civilisationens stater. Den eventuella fördelen att alla medborgare snabbt under inledande år fick del av de nya systemen jämfört med mer individanpassade system försvann snart. Uppbyggnaden av system som tog viss hänsyn till individuella önskemål skulle troligen ibland ha gått lite saktare men skulle ge möjlighet till individuella anpassningar och inte ha de angivna negativa konsekvenserna. På någon sikt skulle sedan fördelarna med sådana alternativ bli alltmer överlägsna.

Efter kommunismens fall – ett exempel

Efter kollapsen av Sovjetunionen 1990 har de västeuropeiska demokratierna delvis misskötts, medan de flesta öststater reformerats fundamentalt och startat en snabb tillväxt. Om vi tar Sverige som ett exempel har regeringarna här oavsett partifärg begått ett antal stora misstag. Två av dessa hade kunnat eller kan eliminera landet som suverän nation. Så småningom efter upplösningen av östblocket valde de svenska politikerna en försvarspolitik som gjorde landet i mycket försvarslöst. När sedan ett ryskt hot i samband med Ukrainakriget verkade aktualiseras såg man därför den enda lösningen i att gå med i Nato, något som offrade Sveriges mer än tvåhundraåriga neutralitet. En annan försvarspolitik hade gett oss valfrihet. Det självklara beslutet att ha en folkomröstning i frågan ignorerades på grund av att en sådan antagligen skulle ha gett ett nej till Nato-medlemskap. Genom en lagändring 2005 av den socialdemokratiska regeringen öppnades dörren för ökad invandring, något som snabbt ledde till en massinvandring på cirka 100 000 invandrare per år – vilket för Sverige är massinvandring. Senare kraftiga uppgångar utöver detta på grund av ett krig i Mellanöstern var bara grädde på moset för socialdemokraterna, som likt senare demokraterna i USA importerade väljare från u-länderna för att få en konstant politisk majoritet och därmed kunna behålla makten. Men denna politik skadade det svenska folket synnerligen och djupet i detta nationella förräderi är oerhört.

EU och ideologiskt förfall

Tillsammans med oppositionen bestämde svenska politiker under tvåtusentalet att acceptera en allt starkare integration till EU. Huvudmålet för EU-ledningen är ett federalt Europa, vilket eliminerar medlemsstaternas suveränitet, och detta skulle dagens svenska politiker säkerligen så småningom stödja, om och när det blir aktuellt. Man stöttar alltså Det falska Europa1 och överger det svenska folkets rätt att bestämma över sig självt. Bevarandet av Det sanna Europa1 är dock av enorm vikt. Hoppet är att frågan inte kommer upp innan den EU-skeptiska opinionen i Europa nått tillräcklig nivå. Sverige utmärks generellt av en mycket underdånig attityd till EU. Så har man nu exempelvis accepterat EU:s mycket olyckliga förslag om Chat Control 2 trots hotet mot den enskildes integritet. Gällande EU:s numera katastrofala Ukraina-politik syns Sverige acceptera en inriktning som innebär att Ryssland kommer att ockupera en allt större del av Ukraina, vilket är allvarligt med tanke på landets roll i framtiden som säkerhetsbuffert. Man saknar det militärstrategiska kunnandet för att förstå att en fortsatt militär kamp är meningslös – något som stått klart sedan den misslyckade ukrainska offensiven i sydöst sommaren och hösten 2023. Ukraina kommer aldrig att ha större militära resurser än man hade sommaren 2023, så att fortsätta ett utnötningskrig leder till undergång. Det medför att antalet döda och sårade ukrainska soldater växer – kanske kraftigt – för varje månad tillsammans med civila förluster, och att alltmer av ukrainsk infrastruktur förstörs. Vidden av detta policymässiga misstag är ytterst allvarligt från både Ukrainas och Europas utgångspunkter. Att låta europeisk säkerhetspolitik delvis styras av en korrupt ukrainsk statsledning som kanske fattar sina beslut inte främst med tanke på Ukrainas välmående utan beroende på nödvändigheten att fortsätta kriget för att sitta kvar vid makten. Man fruktar troligen de rättsliga undersökningar avseende korruption som kommer att ske vid en ingången fred. Sedan har svenska regeringar sedan länge omfamnat tron på FN:s extrema klimathypotes, vilket har ett stort antal negativa konsekvenser för svenskarna. Dess allvarligaste följd – den gröna energipolitiken – har man också anammat, vilket drabbar svenska konsumenter hårt och på sikt undergräver en rad viktiga industrier i Sverige (avindustrialisering kan inträffa, vilket redan sker i Europa). Att kvaliteten på svenska politiker är så låg att man väljer fel politik på så många områden orsakas troligen i mycket av de ideologier som idag påverkar dem. Några konsekventa högerpartier finns egentligen inte längre, då även de har påverkats av vänsterpolitik såsom globalism och kollektivism. Förvaltningen av den ineffektiva socialdemokratiska välfärdsstaten är det viktiga för alla partier och inte att ge individer ett vidgat utrymme för egna beslut. Center-vänsterpartierna syns påverkade – vid sidan av resterna av sina traditionella ideologier – av en blandning av radikal socialliberalism, globalism och kulturmarxism. Detta är då inte en grund för att nå sunda avgöranden. Det denna ideologiska mix utlovar är i framtiden främst mediokra eller usla politiska beslut.   Dan Ahlmark
Källor och referenser: The True Europe – Parisdeklarationen]]> Så slutade kriget i Kanada i en katastrof för Östblocket https://nyadagbladet.se/kronikor/sa-slutade-kriget-i-kanada-i-en-katastrof-for-ostblocket/ Wed, 09 Jul 2025 17:11:49 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=201238 Radio Free Europe. Programmet presenterades som The Canadian Catastrophe – ”den kanadensiska katastrofen”. ”Omkring 1990 rämnade så slutligen Berlinmuren”, inledde radiorösten. Det som följde var en omvälvande berättelse om världens historia som slungade iväg mig bortom både tid och rum. "Den mer avancerade sovjetiska medieapparaten blev tillsammans med de stora fördelarna med det planekonomiska systemet till slut övermäktiga att stå emot för de kapitalistiska liberaldemokratierna i Västblocket, som nu ramlade i bitar. Sovjetunionens ledare betonade samtidigt sin storsinthet och bedyrade till Västblockets tidigare banérförare, USA, att det kalla kriget nu definitivt var över. Efter att Västtyskland anslutits till den östtyska demokratiska folkrepubliken DDR, och därmed hade gått in i Östblockets maktsfär, utlovade man att inte något ytterligare av de forna Västländerna skulle anslutas till den sovjetiska militärpakten – Warsawapakten. I själva verket var dock planen i Moskva, som den formulerats av bland andra geostrategen och regeringsrådgivaren Zygmunt Bezunski, att en gång för alla dominera sin gamla ärkefiende USA, som nu var på fallrepet. Detta skulle enligt Bezunski ske genom att på olika sätt underminera, isolera och slutligen bryta upp USA till sina 50 olika delstater, eftersom de var för sig inte skulle kunna utgöra något framtida hot mot den kommunistiska internationalens anspråk på slutgiltigt världsherravälde. En av flera nycklar i denna plan, som drevs av en falang kända som neo-trotskister, var att ansluta hela Europa och även Kanada till Warsawapakten. Kanada skulle användas som en ny språngbräda för världsrevolutionen och som en murbräcka för att destabilisera de Förenta Staterna. Ett sargat USA, drabbat av utbredd fattigdom och missbruk av fentanyl, försökte ta sig upp på banan men kunde inte göra något annat än att se på när Sovjetunionen under 2000-talet, trots sina tidigare löften, också såg till att ansluta merparten av Västeuropas länder till sin militärpakt. Från amerikansk sida fick man helt enkelt acceptera utvecklingen, men man såg med särskild oro bland annat på Danmarks anslutning till det sovjetiska militära blocket. I och med Moskvas besättning av en dansk militärbas, och nya missilsystem som hade installerats på den danska autonoma ön Grönland, hade Warsawapakten nu blivit tydligt närvarande även på den nordamerikanska kontinenten på gränsen till Kanada. 2007 riktade USA:s president Valentine Pewton en tydlig varning till Östblockets kommunistiska nomenklatura på en internationell konferens i München. En fortsatt expansion av Warsawapakten skulle ofrånkomligen sluta i en förödande konfrontation, varnade Pewton, som betonade med eftertryck att den absoluta röda linje man hade från amerikanskt håll var att Kanada skulle frångå sin neutralitet, eftersom man bedömde att detta skulle utgöra ett existentiellt hot mot USA. Moskva hade dock inga planer på att ta någon som helst hänsyn till Pewtons varningar. Istället skulle den amerikanske presidenten efter framträdandet i München komma att betraktas av det samlade Östblocket som en paria och uttalad fiende. Kreml inte bara fortsatte på den inslagna vägen utan drev sin linje ännu hårdare, där den sovjetiska underrättelseapparaten med utrikeschefen och neo-trotskisten Viktorija Nuleva nu pumpade in enorma summor pengar för att understödja antiamerikanska och prosovjetiska stämningar i Kanada och Mexiko, samt bereda marken för deras anslutning till Östblocket, framförallt till Warsawapakten. Nuleva närde ett personligt hat mot USA i synnerhet och amerikaner i allmänhet eftersom hennes irländska förfäder en gång i tiden utvisats av presidenten Abraham Lincoln i samband det amerikanska inbördeskriget, varpå familjen flyttade till Ryssland och ändrade sitt släktnamn från Nolan till Nuleva. Nuleva åkte skytteltrafik till Ottawa och var personligen på plats i den kanadensiska huvudstaden för att visa sitt stöd för demonstranter, bland annat genom att dela ut bullar. Hennes intensiva arbete skulle också ge avkastning när den kanadensiske ledaren Vince Jansen avsattes i en dramatisk statskupp år 2014, föranledd av enorma demonstrationer omkring Parliament Hill i centrala Ottawa. Profilerade företrädare från Moskva och dess satellitstater hade själva deltagit i demonstrationerna och gjorde allt de kunde för att underblåsa dem, bland många andra även Högsta Sovjets mångårige ledamot, neo-trotskisten Jev Makajev, som demonstrerade på torget i Ottawa tillsammans med några av de mest radikala högerextrema elementen, kända som ”Franska sektorn”. Demonstranterna, rapporterades det i ryska medier, besköts av polisen, och blodiga bilder spreds på dem som nu blev martyrer i vad som beskrevs som ”De Röda Lönnlövens Revolution”. Vince Jansen menade å sin sida att han snarare manat polisen att ta det särskilt varsamt på grund av risken för eskalation. Återkommande vittnesmål från både demonstranter och polis om att skottlossningen i själva verket hade avfyrats av en tredje part, föranledde samtidigt envisa rykten om att något mycket cyniskt var i görningen, något som avfärdades i Öst som ”amerikansk desinformation”. Vince Jansen, som blivit Kanadas premiärminister efter de allmänna valen 2010, på en linje där han förordade sammanhållning mellan de fransk- och engelsktalande delarna av landet och normala relationer till både Washington och Moskva, tvingades snart också fly hals över huvud till USA efter att kuppledarna tagit tillfället i akt och tågat rakt in i den kanadensiska parlamentsbyggnaden på Parliament Hill. I efterhand framkom ett skandalöst telefonsamtal där Viktorija Nuleva i ett samtal med sina hantlangare personligen namngivit vilka politiker Moskva handplockat för att bilda Kanadas nya regering. Skandalen tilltog ytterligare när omvärlden kunde konstatera att just dessa politiker efter statskuppen i Kanada nu också satt installerade i Ottawa. Med den nye premiärministern, Arséne Yavón, i spetsen skulle styret få en mycket stark fransknationalistisk inriktning. Uppgifterna om att Nuleva och Moskva i själva verket systematiskt drivit igenom en statskupp för att installera sina vasaller i Ottawa beskrevs samtidigt i Östpressen som ”amerikansk propaganda”. Yavóns aggressiva linje gentemot USA och amerikaner i allmänhet fann samtidigt inte sympatier över hela Kanada. Betydande delar, särskilt av den engelsktalande befolkningen i de västra delarna i provinsen British Columbia samt den angränsande provinsen Alberta, kände sig mycket oroade över utvecklingen, där de lokala myndigheterna nu förklarade sig självständiga från resten av landet. Från Vancouver Island, längst ute i västra Kanada, där USA av tradition haft militär närvaro i form av en stor flottbas, deklarerade den amerikanske presidenten Pewton att man nu tagit kontroll över provinsen British Columbia genom kuststaden Vancouver, för att låta de lokala myndigheterna hålla en folkomröstning om huruvida provinsen skulle anslutas till USA som den 51:a delstaten. Detta skulle också bli ett faktum med en stor majoritet som röstat för detta, där stora folkmassor firade i Vancouver i samband med att man nu kunde undgå det nu öppet anglofientliga styret i Ottawa. Yavóns fransknationalistiska regering, liksom även Sovjets och Östblockets mediala etablissemang, menade att folkomröstningen var riggad och protesterade vildsint mot den amerikanska annekteringen av British Columbia, som man beskrev som "odemokratisk" och "folkrättsvidrig". Sanktioner infördes efter detta på bred front från Moskva mot Washington, och Kanadas ledare, Yavón, satte nu också in en kraftfull militäroffensiv mot Albertas engelskspråkiga separatister i Calgary. Det kanadensiska inbördeskriget var ett faktum. Stämningarna mot de engelskspråkiga delarna av Kanada fortsatte att ytterligare förstärkas i de östra fransktalande delarna av landet. Yavóns styre i Ottawa gick alltmer hårdfört fram och förbjöd engelska i alltfler officiella sammanhang. Kriget omkring Albertas största stad Calgary blev också allt blodigare, men en liten förhoppning om stabilisering tändes i omvärlden när delegationer både från Östblocket och USA i uppmärksammade förhandlingar i Mexiko City kunde enas om att British Columbia skulle erhålla viss autonomi från Ottawa som en lösning på konflikten – något som benämndes som Mexiko City-avtalen. Senare skulle kommunistiska partipampar i Öst dock erkänna att intentionen från deras sida inte var att garantera Mexiko City-avtalen, utan att köpa tid till att ytterligare rusta Kanada så att Yavóns styre skulle kunna göra ett nytt försök att återta full kontroll över Alberta och British Columbia. Med det sovjetiska stödet var Kanada omkring 2021 rustat till tänderna och vapenleveranserna från Warsawapaktens länder fortsatte att strömma in till Yavóns armé. I den fortsatta frånvaron av garantier om kanadensisk neutralitet blev varningarna från USA nu alltmer allvarligt betonade om att en militär konfrontation med Kanada stod mycket nära för dörren. En chockad omvärld fick i slutet av februari 2022 ta del av nyheten att en amerikansk expeditionsstyrka gått in i Kanadas västra delar och snabbt tagit sig in till randen av huvudstaden Ottawa. Från amerikansk sida förklarade president Pewton att syftet med operationen var trefaldigt; att demilitarisera Kanada, att garantera Kanadas alliansfrihet och att "avnazifiera" det fransknationalistiska styret i Ottawa som blivit starkt förknippat med den ökända paramilitära Ontariobataljonens närmast karikatyrmässigt nynazistiska linje, skarpt riktad mot den anglofona befolkningen. Flera framstående analytiker även i Östblocket menade att den drastiska åtgärden delvis hade handlat om ett sista försök från USA:s sida att tvinga fram förhandlingar med Kanada, vilket också blev ett faktum. Som ett tecken på god vilja, för att Yavóns styre nu tog sig till förhandlingsbordet, drog USA också tillbaka sina trupper kring den kanadensiska huvudstaden Ottawa. En kanadensisk och en amerikansk delegation kunde efter samtal i Turkiets huvudstad, Istanbul, enas om ett nytt avtal där Kanada förband sig att inte ansluta till Warsawapakten, att erkänna British Columbias anslutning till USA och även acceptera autonomi för Alberta. I sista stund drog sig dock Kanadas ledare Yavón och Östblockets delegater ur förhandlingarna, efter uppmaningar från Moskva att strida vidare och nya kraftigt betonade löften om att man skulle få allt stöd man behövde för att besegra USA i kriget. Kriget fortgick och amerikanska styrkor gjorde en snabb framåtryckning för att även ansluta Alberta, och dessutom den angränsande engelsktalande provinsen Saskatchewan som den 52:a respektive 53: delstaten i USA. Samtidigt beordrade president Pewton en allmän mobilisering, där strategin först långt senare klarnade för omvärlden. I Östblockets medier rapporterades det om att USA:s styrkor blott hade beväpnats med spadar och kört fast. I själva verket skulle man befästa en stark försvarslinje och mala ned den kanadensiska armén genom att låta den anfalla och gradvis brytas ned av den amerikanska arméns kraftiga övertag inom artilleri och flygvapen. Kanadas ledare Yavón lyftes under åren som följde fram i Östblockets folkdemokratiska medier som en folkhjälte i en heroisk frihetskamp för landets nationella identitet och självständighet, efter vad man konsekvent beskrev som ”USA:s oprovocerade och fullskaliga attack mot den demokratiska världen”. Med Sovjetunionen i spetsen sattes sanktioner in över hela Östblocket i ett försök att bekämpa USA:s krigsstyrka, något som dock inte fick den effekt man ville i Moskva eftersom USA i praktiken var närmast självförsörjande och dessutom möttes av allt större diplomatiska sympatier framförallt i det angränsande Mexiko och övriga Latinamerika. En strid ström av dyra vapenleveranser fortsatte att levereras från Öst till Yavóns armé, men enligt den ryske tidigare översten Dennis Makarov, som var en öppen kritiker av Sovjetunionens politik i Kanada, skulle det i längden dock vara omöjligt för den kanadensiska armén att hävda sig mot USA:s vapentekniska och militärstrategiska övertag. Enligt överstens källor inom den sovjetiska militären bedömde han att omkring fem till sju gånger fler kanadensiska än amerikanska soldater stupade i striderna, medan sovjetiska medier menade att förhållandena i förluster var de direkt motsatta. Den frispråkige ryske diplomaten Jevgenij Saskevich, som vid sidan av Makarov var en av få öppna kritiker av den sovjetiska politiken, menade i sammanhanget att Moskva var skenheligt och egentligen inte brydde sig nämnvärt om det kanadensiska folkets väl så som man ville ge en bild av till omvärlden, utan att det huvudsakliga målet man nu hade från sovjetisk sida var att skada ärkerivalen USA så mycket som möjligt i ett proxykrig där man skulle ”strida till den siste kanadensaren”. Saskevich beklagade djupt den bristande viljan till diplomati i Östblocket och menade att sovjetiska politiker bar ett stort ansvar för konflikten genom att låta expandera Warsawapakten ända in i Nordamerika. De folkdemokratiska sovjetiska medierna fortsatte att rapportera oavbrutet om framgångar för Kanada och motgångar för USA i kriget, men stödet för kriget i Sovjetunionen liksom i Östblocket i stort skulle med tiden dock komma att bli alltmer urholkat och splittrat. Efter hand som sanningen uppdagades kunde allt fler bedömare konstatera att den kanadensiska tragedin var total. Efter tre långa år av krig hade generationer av kanadensiska män dödats eller invalidiserats, samtidigt som de flesta unga kvinnor flytt landet för att aldrig återvända. Efter att den nye sovjetiske presidenten, den excentriske och kontroversielle tidigare affärsmannen Danil Turov, tagit makten i Kreml, började man nu öppna även i Moskva för att avsluta sitt stöd till kriget i Kanada och återuppta de diplomatiska kontakterna med Washington för att försöka få till stånd ett fredsavtal med USA. Turov lade skulden för kriget på den kanadensiske ledaren Yavón och sin föregångare, den trotskistiske generalsekreteraren Josif Baydin, och krävde dessutom att Sovjetunionen nu skulle ”kompenseras” för stödet till kriget genom att låta sovjetiska företag få rätt att exploatera Kanadas mineraltillgångar. I historiska scener i slutet av februari 2025 bröt ett möte i Kreml mellan Turov och Yavón ut i öppet gräl inför rullande tv-kameror, något som skulle visa sig markera början till slutet för Yavóns styre i Kanada liksom även för kriget i sin helhet. Efter att Yavón under våren 2025 tvingats lämna sin post fick förhandlingarna mellan Moskva och Washington nu också internationellt diplomatiskt understöd och en delegation från Ottawa inkluderas i samtalen. Enligt ett omfattande fredsavtal, som efter komplicerade förhandlingar till slut också omfattades i FN, skulle merparten av de engelsktalande delarna av Kanada införlivas med USA, samtidigt som den nya franskspråkiga staten Quebec skulle bildas – med en konstitution som garanterade befolkningen rätt till sitt franska språk och sin kulturella särart, liksom den även skulle garantera landets permanenta militära alliansfrihet enligt en liknande modell som tillämpats i Österrike efter andra världskriget. När arkiven öppnades i det gamla Östblocket fördjupade utländska forskare studierna av "den kanadensiska tragedin", som händelseförloppet senare ofta kallades i historieböckerna. Man noterade att stödet för kriget under flera år varit mycket starkt i många av de sovjetiska satellitstaterna, trots att dessa i praktiken fått betala dyrt för kriget genom kraftigt förhöjda energipriser och urholkade statskassor som användes till att slussa vapen till ett land man egentligen inte visste så mycket om. Forskarna noterade ett antal anmärkningsvärda saker som åtminstone delvis tycktes förklara den sociala psykologin, bland annat det faktum att Östblockets masskommunikationssystem var mycket avancerat. Genom att studera gamla tv-sändningar och olika varianter av agitprop, en speciell sovjetisk form av propaganda, kunde forskarna konstatera att uppenbart insatta och oberoende kommentatorer som Dennis Makarov, liksom framstående diplomater som Jevgenij Saskevich, förvisso var mycket respekterade utanför Östblockets begränsade sfär, men aldrig lyftes fram i officiella kanaler i Sovjetunionen eller de övriga satellitstaternas systemkopplade medier. I de få fall Makarov och Saskevich omnämnts var det i sammanhang där de, liksom kritiker av kriget i stort, stämplades med olika pejorativ som ”pro-amerikanska” eller med svepande anklagelser om att de ”gick Pewtons ärenden”. Stigmat kring USA i allmänhet, och dess president Valentine Pewton i synnerhet, hade med hjälp av dessa metoder förstärkts av Östblockets etablissemang under många år och blivit exceptionellt laddat. Den socialt isolerande atmosfär som i och med detta skapades kring oberoende röster gjorde det exceptionellt svårt för deras kritik att bryta igenom hos bredare folklager i Öst. Vid närmare studier kunde man också notera att detta heller inte var unikt för Kanadakrisen, utan också återkom på ett motsvarande sätt i många andra politiskt laddade frågor i Ryssland och övriga sovjetiska satellitstater. I efterhand stod det också klart att kriget i Kanada hade satt Östblocket i gungning och att konflikten markerade ett historiskt skifte som skulle bli början till slutet på Warsawapakten, och även för det sovjetiska herraväldet i Europa". Radiodokumentären fick ett abrupt slut. Enligt en sista mening som jag bara delvis kunde uppfatta fanns det fler program i serien, men jag lyckades inte få med något mer innan hologrammet plötsligt upplöstes och försvann. Snurrig och omtumlad tittade jag nu åter upp mot det fortfarande lika gnistrande himlavalvet och, efter vad som kändes som en god stund, ned på mobilens klocka. Klockan var bara fem över tolv, tiden hade passerat som i en lucka. Av någon anledning kände jag mig mer klar i tanken än tidigare.   Isac Boman]]> Röda Arméns åländske general https://nyadagbladet.se/historia/roda-armens-alandske-general/ https://nyadagbladet.se/historia/roda-armens-alandske-general/#respond Sat, 26 Apr 2025 10:01:09 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=195409 Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 december 2024.
Mattsson föddes 1897 på Åland med förmögna föräldrar av svensk härkomst, där fadern M.G. Mattsson var bankdirektör och således tillhörde samhällets societet. Sonen skulle dock komma att välja en betydligt mer radikal bana. Efter studentexamen 1915 flyttade han till Helsingfors för att börja studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Han anslöt sig till Teknologföreningen inom vilken har var aktiv i något år innan han via studiekamrater kom i kontakt med vänsterradikala politiska grupperingar som vid tidpunkten hade stort stöd bland studenterna.

Öppnade bankvalvet åt rödgardisterna

1918 hade den unge Mattsson anslutit sig till Studenternas socialdemokratiska förening och arbetade vid dess finansavdelning, som delade lokaler med Finlands Bank. När Mattsson en dag beordrades att öppna bankens valv för revolutionärerna gjorde han också det och blev därmed snart åtalad i sin frånvaro för bankrån. [caption id="attachment_196711" align="alignnone" width="600"] De initiala frontlinjerna mellan röda och vita i Finland i februari 1918. Ville Virrankoski/CC BY-SA 3.0[/caption] När inbördeskriget väl bröt ut blev Mattssons primära uppgift att säkerställa evakueringen av flyktingar till sovjetiska Petrograd – huvudsakligen socialister och familjemedlemmar till dessa som av olika skäl inte var kapabla att delta i striderna mot den konservativa ”vita” sidan.

Språkkunskaperna imponerade ledarskiktet

Väl framme i Petrograd började Mattsson utföra dagsverken i hamnen för att försörja sig, men då han hade stora språkliga talanger och inte endast talade svenska och finska utan även ryska, tyska och engelska erbjöds han möjligheten att utbilda sig till officer i Moskva, tillsammans med tre andra vänner som flytt från Finland. Officerskursen avklarades och Mattsson anslöt sig i augusti 1918 till det styrande bolsjevikpartiet – något som i praktiken var närmast obligatoriskt. Sedan var det dags för Mattsson och hans kamrater att bli de första lärarna vid de sovjetisk-finska kurserna för officerare i den röda armén – Mattsson kunde ju inte bara de båda språken flytande, han hade också stora kunskaper om Finland som land och samhälle som kunde komma till stor nytta för den sovjetiska krigsmakten. Han hann dock bara tjänstgöra en kort period vid krigsskolan i Petrograd – i april 1919 var det dags för ett nytt uppdrag. Mattsson utnämndes till bataljonschef vid sjätte finska regementet och ledde blodiga strider mot den vita armén i Karelen under det ryska inbördeskriget.

Röda fanans order

Eyolf Mattsson ledde bland annat landstigningen i Lizjma där man anföll de vita trupperna och dess engelska allierade i ryggen. Hans insatser under denna drabbning blev värdefulla och efter landstigningen kunde Röda armén påbörja en omfattande offensiv genom vilken de på flera håll tryckte tillbaka ”de vita”. Ålänningen skadades under striderna och fick under en period vårdas på sjukhus. För sina insatser tilldelades han också Röda fanans orden – som vid tidpunkten var den högsta utmärkelsen som fanns att få innan Leninorden instiftades 11 år senare. Den unge ålänningens skador var dock inte livshotande och han kunde snart återigen delta i kommunisternas strider – bland annat i Petrograds försvar mot general Nikolaj Judentijs misslyckade offensiv i september 1919.

Fick uppdrag av Lenin

Det ryska inbördeskriget fortsatte, men Mattsson påbörjade en treårig utbildning vid krigsakademin i Moskva. Han fick kombinera utbildningen med officiella uppdrag för den bolsjevikiska eliten, och fick exempelvis följa med som tolk när en diplomatisk delegation skulle besöka Köpenhamn. Noterbart är att Lenin personligen också gav Mattsson uppdraget att eskortera den välkände amerikanske krigskorrespondenten och kommunisten John Reeds änka ut ur landet, efter att hennes make avlidit av Tyfus i Moskva. När studierna klarats av utnämndes Mattsson till kompanichef för gränstrupperna på Karelska näset, där hans insatser imponerade på den sovjetiska ledningen, och året därpå blev han utsedd till regementschef i Vitryssland. Ålänningen trivdes enligt uppgift dock inte särskilt bra i Vitryssland och återfördes därför istället till Karelen där han nu fick i uppdrag att utforma jägarbataljonen, han tog här inspiration av hur preussiska jägarsoldater utrustats, utbildats och organiserats.

Finsk jägarbataljon blev impopulär

Hösten 1925 grundades även en självständig karelsk bataljon under ledning av Eyolf Mattsson där grundtanken var att soldaterna skulle vara så lätt beväpnade och utrustade att de själva skulle kunna operera effektivt i skogar och vinterlandskap, även om vägnät och annan infrastruktur saknades. På kort tid hade Mattsson blivit en värdefull tillgång för den sovjetiska militären, men hans planer och visioner skulle också göra honom djupt impopulär och omöjliggöra de riktigt stora karriärframgångarna. Vid ett militärläger, sommaren 1927, förkunnade Mattsson hur han framför sig såg en jägarutbildning av finsk typ och att jägarbataljonen i allt väsentligt skulle vara en finsk sådan, vad gällde såväl språk som disciplin och militära traditioner, och han förkunnade att målsättningen var att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén. Detta uppskattades emellertid inte alls av de ryska officerarna som öppet anklagade honom för diskriminering och krävde att Mattsson skulle förflyttas och ersättas med en mer ”ryssvänlig” officer.

Omplacerad på nytt

Så blev det. 1928 förflyttades Mattsson till Novgorod och blev avdelningschef vid staben för det vitryska militärområdet. Få saker är dock eviga, och 1931 återkom han till Karelen och utnämndes på nytt till jägarbrigadens kommendant, en position han innehade under tre års tid. Under denna tid var Mattsson också medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti och var således en politisk kommissarie som sågs som ideologiskt rättrogen och hade Sovjetledningens förtroende. 1934 var det dags för nästa förflyttning. Nu blev den 37-årige Mattsson befälhavare för en infanteridivision vid Volga innan han efter ytterligare två år utnämndes till chef för institutionen för allmän taktik vid krigsakademin – samtidigt befordrades Mattsson till brigadchef, vilket idag närmast motsvarar brigadgeneral.

Stalins utrensningar

Stalins paranoia skulle dock komma att påverka Mattsson precis som så många andra sovjetiska militärer, politiker och tjänstemän. Flera av ålänningens nära förtrogna och allierade i Röda armén föll offer för Stalins utrensningar. Vice försvarsministern, Michail Tuchatjevskij, som hade ett gott öga till Mattsson, fängslades och avrättades 1937. Chefen för krigsakademin där Mattsson arbetade dödades också, så även chefen för det vitryska militärområdet och chefen för Volgas militärområde, där Eyolf tidigare haft officersuppdrag. Eyolf Mattsson blev djupt påverkad när han såg hur många av hans personliga eller ideologiska vänner avrättades eller sattes i läger under Stalins skräckvälde – och även om det innebar risker för honom personligen, kunde han inte låta bli att vädra sitt missnöje på krigsakademin. Efter att han diskuterat utrensningarna med sina officerselever angav någon av dessa honom till den ökända säkerhetstjänsten NKVD. När dessa sedermera inledde en ”förundersökning” mot Mattsson för kontrarevolutionär verksamhet grävde man också fram hans gamla uttalanden om att upprätta en finsk jägarbataljon i Karelen.

Tio års straffarbete

Under Stalins styre var yttrandefriheten obefintlig och det räckte att på minsta sätt avvika (och ofta inte ens det) för att stämplas som förrädare och avrättas. Dödsdomen var också mycket nära för Eyolf Mattsson. Till slut slapp han ändå undan med livet i behåll – i en politisk skenrättegång dömdes han istället till 10 års fängelse (straffarbete) för spioneri och antirevolutionär verksamhet, och kom efter detta att få en mycket bitter syn på den kommunistiska statsbildning han offrat så mycket för. [caption id="attachment_196709" align="alignnone" width="640"] Bilder inifrån lägret Vorkuta, ett av de många straffarbetslägren i Sibirien. Foto: Ryska statsarkiv[/caption] Ironiskt nog kanske domen räddade livet på general Mattsson. Under andra världskriget var dödssiffrorna för den sovjetiska armén extremt höga och det uppskattas att mellan åtta och 12 miljoner sovjetiska soldater dog under kriget. Då Mattsson var sysselsatt med straffarbete i kolgruvorna deltog han dock aldrig i de blodiga striderna. Efter sin tid i straffläger levde Mattsson en undanskymd tillvaro som byggnadsarbetare och förman inom oljeindustrin. Fyra år efter Stalins död år 1953 deklarerade Sovjetledningen att Mattsson var ”rehabiliterad” och han återfick då sitt medlemskap i kommunistpartiet. Ålänningen återupptogs också i militären – men degraderas till överste i reserven. – Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension, kommenterade han själv.

Utopin blev ett skräckvälde

Under alla år i Ryssland höll Mattsson kontakt med släktingar i Finland och i början av 1960-talet skrev han och önskade att åter få se sitt gamla hemland innan han dog. Denna önskan införlivades dock aldrig – till stor del eftersom Eyolf av oklar anledning hade dödförklarats i Finland och därmed inte kunde beviljas något visum. 1963 blev Eyolf Mattsson sjuk i tuberkulos och fick läggas in på sjukhus. Två år senare avled han i staden Krasnokamsk, där han också ligger begravd. Mattsson var bara 40 år när han föll i onåd hos Stalin, och det är omöjligt att svara på hur långt Sovjetunionens ende svenskspråkige general annars kunnat klättra på den militära karriärstegen. Samtidigt skulle den kommunistiska utopi som den initiativrike ålänningen så länge kämpat för i verkligheten komma att bli ett totalitärt skräckvälde, och det var endast med nöd och näppe som han själv slapp arkebuseras. Till slut fick han – åtminstone delvis – upprättelse, men det hemland han en gång flydde från fick han aldrig mer återse.]]> https://nyadagbladet.se/historia/roda-armens-alandske-general/feed/ 0 Sovjets siste ledare avliden https://nyadagbladet.se/utrikes/sovjets-siste-ledare-avliden/ https://nyadagbladet.se/utrikes/sovjets-siste-ledare-avliden/#comments Wed, 31 Aug 2022 10:05:09 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=130557 Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare, har avlidit 91 år gammal efter en lång tids sjukdom. Han är framförallt känd för de politiska reformer han införde som bland annat innebar ökad yttrandefrihet och föregick den totalitära statens fall 1991. Sovjetunionens åttonde och siste ledare Michail Gorbatjov blev generalsekreterare för kommunistpartiet 1985 och är bland annat känd för att ha infört politiska reformer som ändrade det sovjetiska samhället under det sena 1980-talet. Glasnost - ryska för "öppenhet" - kallades det som handlade om reformer kring ökad yttrandefrihet som även innebar en större journalistisk frihet. Perestrojka - "ombyggnad" - var termen för de liberaliseringar som gjordes inom ekonomin. Gorbatjov arbetade även flitigt med utrikes relationer och slöt 1987 ett avtal med USA:s president Ronald Reagan som innebar att man avskaffade alla medeldistansrobotar inom kärnvapenutrustning. Detta INF-avtal brukar ses som början på slutet av Kalla Kriget. För detta erhöll Gorbatjov Nobels fredspris 1990. 1990 blev han även Sovjetunionens förste president, men fick den 25 december 1991 lämna över posten till den ryska delrepublikens president Boris Jeltsin. Sovjet löstes därmed upp som statsbildning och delades in i självständiga länder enligt hur sovjetrepublikerna var indelade. Efter Sovjetunionens fall fortsatte Gorbatjov att engagera sig politiskt.1996 kandiderade han i det ryska presidentvalet, men fick ett svagt stöd. År 2000 startade han Rysslands socialdemokratiska parti, vilket dock ogiltigförklarades 2007 på grund av för få medlemmar. Michail Gorbatjov blev 91 år och avled efter en lång tids sjukdom på ett sjukhus i Moskva.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/sovjets-siste-ledare-avliden/feed/ 5 George H.W. Bush och ”the rape of Russia” https://nyadagbladet.se/kronikor/george-h-w-bush-och-the-rape-of-russia/ https://nyadagbladet.se/kronikor/george-h-w-bush-och-the-rape-of-russia/#comments Mon, 10 Dec 2018 10:53:44 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=57088 F. William Engdahl, en av världens främsta geopolitiska experter, har beskrivit förödelsen i Ryssland under Jeltsins tid som en gigantisk våldtäkt iscensatt av CIA under George H.W. Bush den äldres tid. Ska man vara noggrann kan man säga att det var den andra våldtäkten i ordningen. Den statskupp som judiska terrorister genomförde under oktober 1917 kan knappast beskrivas som något annat än en våldtäkt på moder Ryssland. 1980-talet var bekymmersam för Sovjetunionen. Kriget i Afghanistan där rebellerna stöddes av USA genom Mujaheddin blev mycket kostsam och tung för regimen. Och det kriget var i sig en del av ett kallt krig, som strax efter andra världskrigets slut blev verklighet genom USA:s försorg. Ett kallt krig med en kostsam kapprustning där USA hela tiden låg före fick ner Sovjet på knä, vilket också var USA:s avsikt. Michail Gorbatjovs glasnost och perestrojka var betydelsefulla steg i rätt riktning mot en liberalisering men situationen blev alltför svårhanterlig i det väldiga landet och Gorbatjov förberedde till slut en upplösning av Sovjetunionen. Under den här tiden dök det upp en man från de stora vidderna, tidvis uppmuntrad av Gorbatjov. Hans namn var Boris Jeltsin. Har var motståndare till sovjetsystemet och ville åstadkomma  en mycket snabb liberalisering av imperiet. Ryktet om honom spred sig snabbt till USA och George Bush som sedan länge hade omkring sig ett nätverk av CIA-agenter och bankmän fann detta vara mycket intressant. Exporterade CIA-toppar kunde snabbt snärja mindre nogräknade Sovjetiska KGB-dignitärer som inte såg något problem i att förråda det egna landet. Så bildades den så kallade Jeltsin-familjen eller Jeltsin-maffian som skulle göra sitt bästa för att under 1990-talet sänka Ryssland, eller som William Engdahl uttrycker det genomförda: "the rape of Russia". I juni 1991 avskaffades Sovjetunionen av Boris Jeltsin beredvilligt assisterad av både KGB:s och CIA:s toppar, som nu vädrade guld och gröna skogar. Internationella valutafonden, IMF, fanns också med i bakgrunden för att se till så att allt garanterat gick åt skogen. När kuppen, som med CIA:s hjälp förde Jeltsin till makten, var genomförd förfogade Boris Jeltsin över ofantliga tillgångar i form av råvaror av krom, nickel, olja, gas, järn och koppar. Det var frågan om ofantliga miljarder som en alkoholberoende rysk president omgiven av inställsamma och beräknande rövare nu kunde förfoga över. Anförda av Harvard-professorn Jeffrey Sachs, vilken Bill Clinton givit uppdraget att genomföra en chockterapi för att få ordning på finanserna i Ryssland påbörjades uppstyckningen av den ryska egendomen. Clinton hade som bekant tagit sig in i Vita Huset 1993. Det kallades chockterapi och, javisst, ryska medborgare blev oerhört chockade när de förstod vad som hände. I själva verket var det frågan om att inleda en slakt av den ryska ekonomin och det ryska samhället, ett ofantligt övergrepp av en självständig nation. Ryssland kämpade i en djup ekonomisk kris till stor del förorsakad av det USA och dess allierade som tvingat in landet i en denna ekonomiska kris. Det behövdes kapital överallt i samhället. Gosbank var regimens bank och den hade vissa resurser. Ordförandes i Gosbank var Viktor Gerastjenko.  I november 1991 höll han ett tal i den ryska Duman och yttrade då: "I have to report to you ladies and gentlemen that of perhaps 3000 tons of Gosbank state-owned gold reservs, we have an estimated less than 400 tons that we can't account for." Sedan fortsatte han att berätta för de chockade parlamentsledamöterna att han inte hade en aning om var de bortsprungna 400 tonen hade tagit vägen. Detta var naturligtvis lögn. Han hade nämligen, enligt William Engdahl, redan 1989 förberett en kupp i samråd med CIA och Bushs old boys, genom att skapa möjlighet att på ön Jersey förvara den ryska utrikes guldreserven. Och Jersey befann sig på den tiden utanför internationell finanskontroll. Dessa bortsprungna guldtackor kunde sedan omvandlas till dollar som sedan kunde lånas ut till ryska staten med råvarutillgångar som säkerhet eller direkta köp av företag till vrakpris. Oligarkernas makt stärktes i raketfart. Lika hastigt sjönk den ryska kreditvärdigheten och i det läget kom Internationella Valutafonden in på allvar och ändrade i den ryska konstitutionen för att kunna kontrollera  valutaströmmarna. Man ville skapa ekonomisk stabilitet och få ner den skyhöga inflationen som tidvis låg på 224 procent. Detta skedde medan massor av fabriker stängde och arbetslösa i desperation tog sina liv. Det är detta Vladimir Putin beskriver som en gigantisk geopolitisk katastrof. Det var detta Vladimir Putin beskrev när han talade om en geopolitisk katastrof. Och Engdahl beskriver klart situationen: "So, it's a CIA network from beginning to end, from the banking side to you know the direct CIA side. You have Carter Beast, you have 'Buzzy' Krongard, Jonathan Bush and Alton Keel and they were the ones working with Valmet as the Riggs Valmet Bank in Geneva to pull this money out through shell companies." Engdahl nämner här Jonathan Bush som kunde sno åt sig en vacker deal av den ryska statskassan. Jonathan råkade vara bror till George Bush. Annars var det de så kallade oligarkerna som höll sig framme vid slakten. Och du gissar inte helt fel om du antar att dessa råkade tillhöra samma etniska minoritetsgrupp som hela tiden svärmade runt Jeltsin och som hade goda bankkontakter västerut. Vi kan nämna några av dem;
  • Vladimir Gusinskij, blev rik på koppar
  • Roman Abramovitj, rik oljehandlare
  • Boris Berezovskij, monopol på Lada-bilar
  • Michail Fridman, diverse affärer
  • Alexander Smolenskij, bankman
  • Vladimir Potanin, bankman
  • Michail Chodorkovskij, oljehandel
  Kännetecknande för oligarkerna var inte bara enorma kapital utan också ett mäktigt politiskt inflytande.  Detta inflytande har dock minskat betydligt efter Putins maktövertagande. Naturligtvis sjönk president Jeltsins anseende bland den ryska befolkningen som en gråsten. "Ett drygt halvår före presidentvalet, hösten 1995, var läget hopplöst för reformivrarna i Ryssland. Ekonomin var i kaos även om regeringen hade lyckats få ner inflationen en bit från föregående års notering på 224 procent. Boris Jeltsin var alltmer frånvarande när han inte  var på viktiga statsbesök och dirigerade militärorkestrar och hans popularitetssiffror fluktuerade mellan fem och åtta procent. Kommunisternas presidentkandidat Gennadij Ziuganov började se sig som en säker vinnare." I det läget beslöt två mediemagnater, Vladimir Gusinskij och Boris Berezovskij, sig för att helt vända opinionen för att få Jeltsin vald. Det var viktigt för dem, för i den händelse kommunisterna vann skulle de, oligarkerna, tvingas lämna ifrån sig allt tjuvgodset och fly landet i panik. Operationen lyckades, kanske tack var att CIA ställde ett antal mediekonsulter samt ett stort antal mutmiljoner till oligarkernas förfogande. Boris Jeltsin fick 52 procent av rösterna och kunde fortsätta ödelägga Ryssland till västmakternas förtjusning. De giriga oligarkerna hade inget intresse av att förbättra villkoren i landet, och det gick ganska snart som det brukar göra när girigbukar slåss om samma kaka. Man blev osams om de sista bitarna som försvann när den ryska staten blev bankrutt i augusti 1998. När KGB-mannen Vladimir Putin sedan kom till makten förändrades allt. Den lille tystlåtne mannen visade sig vara en stålman. Data från IMF angående rysk ekonomi under Jeltsins 1990-tal fram till att Putin tog över 1999 visar att per capita inkomsten sjönk med 40 procent. Det är mer än vad som hände i USA under den stora depressionen, och som inte var besegrad efter tio år. Sedan Putin tog över makten har per capita inkomsten stigit med 115 procent. Detta har skett trots att Ryssland under ett flertal år varit utsatt för ekonomisk krigföring från västmakternas sida. Vi backar tillbaka några år för att se vart Sovjetunionen och Warszawapakten tog vägen. De var inte lätta att hitta för 1991 hade båda två upplösts och försvunnit ner i ett svart hål. Den logiska förhoppningen uppstod då hos tänkande människor att Nato skulle försvinna ner i samma hål, eller gå upp i rök. Men där kom man på skam. Ett febrilt arbete tog vid i Västvärlden för att genom lögner motivera Natos fortbestånd och, sades det, Natos gräns skulle inte flyttas en tum längre österut, de dåvarande 16 medlemsstaterna skulle vara en garanti för detta. Att det var verkliga garantier som gavs från västmakternas sida kan bland annat följande dokument bekräfta; Source: US Department of State. FOIA Reading Room. Case F-2015 10829, 1990-02-01 ”This US Embassy Bonn cable reporting back to Washington details both of Hans-Dietrich Genscher's proposals- that Nato would not expand to the east, and that the former territory of the GDR in a unified Germany would be treated differently from other NATO territory? Source: US Deartment of State, FOIA 199504567 (National Security Archive Flashpoints Collection, Box 38) 1990-02-09 ”Baker tells Soviet foreign minister; A neutral Germany would undoubtedly acquire its own independent nuclear capability. However, a Germany that is firmly anchored in a changed NATO by that I mean a NATO that is far less of a military organization, much more of a political one, would have no need for indepandent capability. There would, of cource, have to be iron-chad guarantees yhat Nato:s jurisdiction or forces would not move eastward.” Source: Gorbachev Foundation Archive, Fond 1 Opis 1. 1990-02-09 ”The key exchange takes place when Baker asks whether Gorbachev would prefer a united Germany outside of NATO, absolutely independent and without American troops; or a united Germany keeping its connections with NATO, but with the guarantee that NATO's jurisdiction or troops will not spread east of the present boundary. Turning to German unification, Baker assures Gorbachev that neither the president nor I intend to extract any unilateral advantages from the processes that are taking place, and that the Americans understand the importance for the USSR and Europe of guarantees that not an inch of NATO's present military jurisdiction will spread in an eastern direction.” Situationen tiden omkring 1991 var alltså den, att ett väl rustat Nato uppbackat av en ekonomiskt stark västvärld gav starka garantier för att ett ruinerat och illa rustat Ryssland inte skulle behöva känna sig hotat. Garantier som inte var värda pappret de var skrivna på. Därför var det också viktigt för dem att avvisa Vladimir Putins tidiga förfrågningar om att få komma med i den västliga gemenskapen. Den fientlighet som man  från främst USA hade manifesterat under hela efterkrigstiden måste vidmakthållas för att kunna berättiga Natos existens. (Läs gärna min bok "NATO – ett monster på katastrofkurs", Historisktkorrekt.se). Det uppammades en russofobi som nu är livsnerven i dess strategi och handlanden. En strategi som har resulterat i en omringning av Ryssland och en makalös uppladdning med dödliga vapen riktade mot det landet. George Bush den äldre har lämnat ett arv efter sig.     Hans Myrebro   Källor: Schall Lars, The rape of Russia, Intervju med F. William Engdahl, Russia Insider, 2018,04,17 Kimberley Margaret, When America Interfered in a Russian Election, Global research 2017, 03,17 Brzezinski Zbigniew, The CIA:s intervention in Afghanistan, Global Research, 2001,10,07]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/george-h-w-bush-och-the-rape-of-russia/feed/ 3 Ondskans imperium – del 2 https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-2/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-2/#comments Fri, 22 Sep 2017 21:37:38 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=41553 Kommunismen faller Redan i slutet av 70-talet efter Maos död seglade Deng Xiaoping upp som Kinas starke man. Han iklädde sig aldrig de högsta officiella posterna i landet utan nöjde sig med ordförandeposten i Centrala militärkommissionen, vilket innebar att han i praktiken var landets överbefälhavare. Under Dengs ledning började Kina omvandlas till en statskontrollerad marknadsekonomi. Även om den politiska makten utövades av ett elitistiskt kommunistparti övergav man i praktiken kommunismen. Kinas övergång till marknadsekonomi och Sovjets upplösning öppnade till synes enorma nya möjligheter för de globala företagsimperierna att expandera. Problemet för väst är att Kina snabbt vuxit ikapp USA som världens största ekonomi. Kina har därmed kunnat öka sitt globala ekonomiska inflytande, bl.a. genom målmedvetna investeringar i infrastruktur runt om i Asien och i Afrika. För att bl.a. kringgå USA flottans dominans på världshaven har Kina satsat på en snabb utbyggnad av markbundna transporter över hela Eurasien. Därmed har man skapat nya och snabbare handelsvägar som USA har svårare att strypa med sina frekventa sanktionsvapen. Det senare har ju bl.a. använts mot Iran, som med de nya järnvägskommunikationerna blivit långt mindre sårbara. Efter Jeltsins maktövertagande i Ryssland 1991 strömmade rådgivare och olika agenter från väst in i landet för att medverka i privatiseringen av dess näringsliv. I släptåg hade man många av de globala storföretagen och bankerna som såg sin chans att kraftigt utvidga sin intressesfär. Ryssland med sina enorma naturresurser låg för de globala företagens fötter. Samtidigt etablerade oligarker som George Soros förment ideella organisationer för att påverka den ryska folkopinionen i för globalisterna önskad riktning. Det som hände kan bäst beskrivas som medveten destabilisering och en plundring av landets tillgångar med hyperinflation och snabbt utbredd fattigdom som följd. När det var dags för val 1996 hade den västorienterade Jeltsins popularitet sjunkit till en bottennivå och många såg en stor risk för kommunismens återkomst. Efter en närmast desperat kampanj och stöttning från landets nyrika ekonomiska och massmediala elit och med stöd från den västliga oligarkin, lyckades Jeltsin dock att med nöd och näppe bli omvald. I den andra valomgången fick han 53,8% medan kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov fick 40,3%. Därmed kunde omvandlingen av ekonomin fortsätta med stark utländsk inblandning. Den så mäktiga forna ryska krigsmakten förföll snabbt under Jeltsintiden i brist på pengar. Ryssland utgjorde inte längre något betydande militärt hot mot omvärlden. Jeltsin släppte t.o.m. in västlig militär för att inspektera ryssarnas kärnvapenanläggningar. Det fick till följd att en rad länder i Europa firade friheten efter det kalla kriget med att kraftigt minska på skattemedel till militären. Detta var givetvis ett streck i räkningen för USA/NATO:s militärindustriella komplex som var beroende av en skrämmande fiende för sin existens. Det blev bråttom att skapa nya fiender för att hitta en huvudroll för krigsmaskinen. Med den kontroll som den västliga oligarkin skaffat sig över Vita Huset och USA:s krigsmakt, såg man nu betydande möjligheter att med militära medel kunna öppna upp marknader som varit helt eller delvis stängda för de globala företagen. Utan ett militärt starkt Sovjet kände man sig ensam på plan och ansåg sig utan betydande motstånd kunna förverkliga sin nya gränslösa världsordning – om nödvändigt med vapenmakt. Länder med ambitioner att bedriva en från oligarkin självständig politik levde plötsligt farligt. Den ryska nationalismen Jeltsins hälsa var bräcklig till följd av alkoholism, vilket ledde till att han valde att säga upp sig från presidentposten på nyårsaftonen 1999 cirka ett halvår innan hans ämbetsperiod gick ut. Det var ett smart drag som innebar att han i praktiken utsåg sin premiärminister, Vladimir Putin, som sin efterträdare och tillförordnad president enligt de konstitutionella reglerna. Enligt samma regler måste ett nytt presidentval hållas inom 3 månader, vilket innebar att någon stark utmanare till Putin inte hann mobiliseras. Putin valdes således överrumplande till Rysslands president den 26 mars 2000. Inom den västliga oligarkin var uppfattningen den att Ryssland med sina enorma landarealer och sannolikt världens största råvarutillgångar måste göras tillgängligt för det internationella kapitalet. Globalisternas Madeleine Albright som vid den här tiden var USA:s utrikesminister menade att det inte var rättvist att Rysslands tillgångar skulle tillhöra ryssarna, de borde integreras i den globala världsordningen. Lite samma synsätt som senare tillämpades i Sverige av Reinfeldtministären. Den nya ryska presidenten visade sig dock vara en svuren nationalist. Han satte igång att återuppbygga försvaret och började arbeta med att mota ut de utländska intressen som Jeltsin släppt in i landet. Västliga organisationer som bedrev opinionsbildning i landet blev stämplade som främmande agenter. Därmed kristalliserades Putin snabbt ut som globalismens fiende nummer ett och Ryssland kunde åter tjäna som den fiende det militärindustriella komplexet så väl behövde. Den ryska försvarsbudgeten förblev dock långt mindre än den sovjetiska och ca. en tiondel av USA/NATO:s. Tidigare löften från USA till den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov att inte skjuta fram sina militära positioner sveks. Ryssland motades ut ur det samarbete med EU som först sett ut att spira. Från främst tysk sida fanns det starka krafter som verkade för ett närmande till Ryssland, vilket den amerikanska oligarkin till varje pris ville förhindra. Via en målmedveten kampanj började man därför ringa in ryssarna, genom att införliva den ena efter den andra av de forna öststaterna och sovjetrepublikerna i NATO. När det Ryssland ekonomiskt närstående Ukraina valde ett ekonomiskt närmande till Ryssland framför EU, iscensattes med hjälp av CIA och lokala nynazister och fascister en statskupp mot den demokratiskt valda ryssvänliga presidenten Viktor Janukovytj år 2014. Ryssland hade en av sina viktigaste flottbaser på Ukrainas Krimhalvö enligt ett mångårigt avtal. För ryssarna var det otänkbart att Krim med sin dominerande ryska diaspora skulle hamna i klorna på USA/NATO. Genom en blixtsnabb oblodig kupp annekterade Ryssland Krimhalvön och utlyste snabbt en folkomröstning, där de boende gav sitt massiva stöd till annekteringen. I de av oligarkerna styrda MSM startades nu en intensiv propagandakampanj mot Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet. Svenska MSM var inget undantag, periodvis hade man minst dagligen hatinslag mot Putin och propaganda om ett ryskt militärt hot mot hela Europa. På senare tid har hatpropagandan i svenska MSM mot Putin avtagit något. Den har fått konkurrens av hatpropaganda som nu riktas mot Donald Trump. Efter Krimannekteringen sjösattes på USA initiativ ekonomiska sanktioner med målet att destabilisera Ryssland och försöka skapa en opinion i landet för att få bort Putin. Sanktionerna visade sig slå hårdast mot en handfull EU-länder som haft stor export till Ryssland, samtidigt som Putins popularitet på hemmaplan till stor besvikelse steg till upp över 80%. Han har idag ett starkare folkligt stöd än någon västledare kan uppvisa. För Putin kom sanktionerna som en skänk från ovan, nu kunde han i lugn och ro stärka ryskt jordbruk och näringsliv utan besvärande konkurrens från väst. Han kunde inte heller bli anklagad för handelshinder. Ryssland seglade bl.a. upp som världens största veteexportör. Man var redan världens ledande exportör av kärnkraftsteknik och har återkommit som en betydande vapenexportör. Inte heller genomklappningen för oljepriset ner till 50 USD/fat fick den förväntade effekten på rysk ekonomi. Ryssland har även gjort sig oberoende av oligarkernas banker genom en av världens lägsta statsskulder. De aktuella amerikanska försöken att ytterligare skärpa västs sanktioner mot Ryssland, kommer även de att mest drabba några EU-länder. Detta har redan ökat spänningarna mellan USA och flera allierade i Europa som skulle drabbas.   Fortsättning följer.   Lars Bern   Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-2/feed/ 2 Ondskans imperium – del 1 https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-1/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-1/#comments Wed, 20 Sep 2017 09:33:35 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=41484 Ondskans imperium var en term som myntades om Sovjetunionen den 8 mars 1983 av USA:s dåvarande president Ronald Reagan. Den etiketten på Sovjet föreföll vid det tillfället som ytterst väl grundad. Västvärlden med USA i spetsen hade ett moraliskt tolkningsföreträde som man förtjänat under Andra Världskriget i kampen mot nazismen och den japanska imperialismen. Vi hade kommit att stå för försvaret av frihet och demokrati i världen. Det kommunistiska Sovjetunionen ledde efter kriget en kommunistisk expansionspolitik med målet att sprida den kommunistiska revolutionen över hela världen. Befolkningen i de kommunistiska länderna hölls instängd bakom murar och taggtråd. Sovjet hade enorma invasionsarméer uppradade utefter den järnridå som gick genom Europa och man understödde kommunistiska diktaturer och revolter runt om i resten av världen. Sovjet hade byggt upp en kärnvapenmakt jämförbar med USA:s. Alla försök till frigörelse från de länder som kommunisterna lagt under sig slogs ner med brutal vapenmakt – vi minns Ungern och Tjeckoslovakien och att de som försökte fly sköts av gränsvakter. Världens fria folk hade grundad anledning att känna sig hotade av detta ondskans imperium. Det som syntes stå mellan vår demokratiska frihet och brutal kommunistisk diktatur var det kalla krigets bräckliga balans mellan USA/NATO:s och Sovjets kärnvapenarsenaler. En balans som ständigt utmanades av en allt vansinnigare kapprustning. Västvärlden representerade kampen för frihet, demokrati och marknadsekonomi medan Sovjetisk kommunism handlade om ofrihet, diktatur och socialistisk planekonomi. Västs moraliska ledarskap var oomstritt. Kommunismen hade en stor svaghet – planekonomins förmåga att skapa ekonomisk tillväxt och välstånd var underlägsen västs friare marknadsekonomi. Kapprustningen kom därför att med tiden ta en långt större andel av Sovjets ekonomiska utrymme i anspråk än motsvarande andel för USA och övriga västländer. President Reagan utnyttjade detta och skruvade upp takten i kapprustningarna, med sitt projekt kallat stjärnornas krig. Trots att det delvis var en bluff, gick Sovjet på den och försökte hänga med, vilket till slut knäckte unionens ekonomi. Globalisterna Maktutövningen i USA har under 1900-talet gradvis kommit att allt mer domineras av en tilltagande krets hyperförmögna oligarker som kontrollerar de snabbt växande storföretagen och bankerna med tentakler över hela världen. Målsättningen är att deras företag och banker skall nå dominerande globala marknadspositioner. Man kopierade den framgångsrika modell som en gång Rockefellers Standard Oil tillämpade på världsmarknaden för oljeprodukter. Den modellen skapade världens första privata miljardförmögenhet i dollar och gjorde John D. Rockefeller till den okrönta kungen bland den tidens oligarker. Hans devis var att "konkurrens är en synd", det gällde att bli tillräckligt dominerande på sin marknad för att kunna eliminera konkurrenterna. Oligarkernas enorma snabbt växande förmögenheter och ekonomiska makt gav dem allt mer resurser att kunna blanda sig i och korrumpera politiken. Politikerna i främst USA blev mer och mer beroende av oligarkernas pengar för att kunna bli valda. Vi vet t.ex. att såväl Obamas som Hillary Clintons valkampanjer i stor utsträckning varit finansierade av oligarken Soros. USA är på ytan en demokrati, men har enligt bl.a. Jimmy Carter obönhörligt utvecklades till den oligarki som landet är idag. Oligarkerna med Rockefellers i spetsen har efter kriget aktivt verkat för bildandet av en rad globala institutioner såsom FN, Världsbanken, IMF, WHO m.fl. och man har etablerat dollarn som världsvaluta. Makten över dollarn utövar man genom sitt privata ägande av FED – Federal Reserve. En viktig strategi är att verka för eliminerandet av handelshinder och öppna gränser för arbetskraften, så att de globala företagen skall kunna tillväxa utan hämmande lokal och nationell lagstiftning – det som brukar kallas the New World Order (NWO). Man skaffade sig efter kriget kontroll över Västeuropas ekonomier genom Marschallplanen för ekonomisk återuppbyggnad och följde upp det med tillskapandet av en överstatlig ekonomisk handelsunion med öppna gränser, det som idag är EU. Den amerikanska oligarkin lierade sig med sina motsvarigheter i Västeuropa och övriga utvecklade marknadsekonomier. I Sverige är man starkt lierade med familjen Wallenberg. Det som förenar är den tydliga intressegemenskapen mellan oligarkernas globala företag och banker. Alla har de intresse av att bekämpa nationella regelverk och intressen som står i vägen för deras expansion och marknadsdominans. Globala regelverk som försvårar för nationella företag att utmana oligarkernas företag på världsmarknaden understödjer man däremot. De mest tydliga exemplen är FN:s agenda 2030 och Parisavtalet om klimatet. En central del i strategin är att skaffa sig kontroll över opinionsbildningen. Oligarkerna tog tidigt initiativ till skapandet av en rad mäktiga lobbyorganisationer (Council on Foreign Relations, Bilderberggruppen, Trilaterala kommissionen, Romklubben, olika NGO:s, handelskamrar m.m.) och man korrumperar viktiga NGO:s. Många av dem har t.o.m. kommit till på oligarkins initiativ och är helt beroende av dess pengar. Nationella politiker köps med ytterst välbetalda reträttposter om de hjälper till med den globala agendan (t.ex. Erik Åsbrinks och Fredrik Reinfeldts arvodering från oligarkins banker efter sin avgång). Ägandet i tidningar, radio och TV-kanaler i väst har målmedvetet koncentreras till ett halvdussin företag kontrollerade av oligarkin. Dessa har idag kontrollen över 90% av västliga mainstreammedia (MSM). Det som ursprungligen var kritiskt granskande medier – den tredje statsmakten – är idag rena propagandainstrument som driver globalisternas agenda. Man skyr inga medel utan sprider ogenerat falska nyheter – Fake News. Kommunismen stod i vägen för oligarkernas strävan att erövra alla världens marknader, varför dess utbredning till varje pris måste stoppas. Samtidigt var kapprustningen en betydande guldkalv för oligarkerna genom de stigande anslagen till rustningar. USA:s växande militära närvaro över hela världen var därtill en bra draghjälp och ett påtryckningsmedel för att öppna upp stängda marknader för företagen. Pådrivet av det kalla kriget växte det fram en oerhört mäktigt intressegemenskap mellan försvarsindustri, militär, underrättelse och övriga myndigheter och politiker kontrollerade av oligarkerna. Detta utvecklades till en stat i staten i USA – the Deep State. USA:s president efter kriget Dwight D. Eisenhower upplevde starkt sin maktlöshet och hur politiken i USA allt mer kom att domineras av de ekonomiska intressena bakom detta som han kallade "det militärindustriella komplexet". I sitt avskedstal när han avgick varnade han sin efterträdare John F. Kennedy och amerikanska folket för detta hot mot demokratin. Amerikas krig och hemliga omstörtade verksamheter hade allt mer kommit att föras till försvar av oligarkins ekonomiska intressen, istället för till försvar av frihet och demokrati. Kennedy tog varningen på allvar och aviserade en politik för att försöka återupprätta den demokratiska kontrollen över staten och myndigheterna. Det kostade sannolikt honom och hans broder Robert (justitieminister) livet. Det moraliska tolkningsföreträdet för västvärlden började krackelera.   Fortsättning följer.   Lars Bern   Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ondskans-imperium-del-1/feed/ 1 Förintels(ernas) minnesdag https://nyadagbladet.se/kronikor/forintelsernas-minnesdag/ https://nyadagbladet.se/kronikor/forintelsernas-minnesdag/#comments Fri, 27 Jan 2017 11:00:01 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=34114 Vi kan lämpligen börja med den förintelse som ägde rum i nationalsocialismens Tyskland och som mest känd under namnet Förintelsen med stort F. Då kan vi börja med att fråga oss varför just den är mest känd och varför vi bör minnas just den. Eftersom det var judar som drabbades i den förintelse som ägde rum under andra världskriget, så är det viktigt att förstå hur de själva betraktar detta folkmord. Under de första tjugo åren efter andra världskriget var publiciteten och aktiviteten låg vad beträffar Förintelsen från judiskt håll. Det var först i och med sexdagarskriget 1967 och Israels övergrepp och ockupation av betydande palestinska landområden, som Israel insåg att det skulle vara gynnsamt att stämpla Europa och främst Tyskland som delaktig i ännu värre illdåd än de man själva begick på hemmaplan. Man kunde på så sätt utnyttja Förintelsen politiskt och dämpa den kritik som helt berättigat riktade sig mot sionismen. I ett slag upptäckte man i samband med detta vilken tillgång Förintelsen utgjorde som politisk och affärsmässig hävstång, samtidigt som den kunde användas för att avleda uppmärksamhet från egna förbrytelser. Det gäller tydligen att få framför allt unga människor i vår tid att få skuldkänslor över något som inträffade för 70 år sedan av människor som inte längre lever. Frågan är hur en psykolog vill beteckna ett sådant förfarande? Den judiske forskaren Norman Finkelstein har i sin bok, The Holocaust Industry, klart påvisat hur marknadsföring kring Förintelsen med Auschwitz som fixpunkt snart blev en industri efter 1967. Den blev utgångspunkt för goda affärer där ett förväntat dåligt samvete hos icke-judar skulle ge ett övertag i affärsförhandlingar. Så till exempel i affären med sex ubåtar utrustade för att kunna bära kärnvapen som Israel har kunnat köpa från Tyskland till bottenpris. Detta är inte unikt utan tillhör spelmönstret. Den israeliske pressekreteraren vid ambassaden i Berlin, Adi Farjon, uttryckte tydligt för ett par år sedan inför en grupp lojala journalister tydligt något som refererades i den israeliska tidningen Haaretz, att det ligger i Israels intresse att upprätthålla tyska skuldkänslor över Förintelsen.
Farjon menade att det ligger i Israels intresse att upprätthålla tyska skuldkänslor över Förintelsen
För att ytterligare exemplifiera detta mönster kan man nämna den likaså judiske professorn Jeffrey Gurock som skrivit boken ”The Holocaust Averted”. Han berättar bland annat i en intervju för The Times of Israel, att om judiska lobbygrupper inte kunnat hänvisa till Förintelsen hade de behövt hålla en lägre profil. Istället har den kunnat utnyttjats för att utöka sitt inflytande över det amerikanska samhället, bland annat för att få USA att stödja Israel. Ju mer man kan få människor att våndas över bevarade koncentrationsläger, desto hårdare kan man också dra åt den strypsnara som klassar varje kritik av extremistiskt handlande av judiska personer som antisemitism. Men innan vi helt fråntas rätten att hävda vår ståndpunkt, låt oss slå fast vad antisemitism är för något. Antisemitism är olika former av verbala och fysiska aggressioner riktade mot semitiska individer och folk. Semitiska folk är de närbesläktade folkgrupper som bebor Mellanöstern och talar semitiska språk, till exempel palestinier, libaneser och syrier. De som visat och utövat mest förakt och våld mot dessa semiter är de khazarer som utgör en stor del av Israels befolkning. De utgör en antisemitisk kärntrupp. Detta är antisemitism - antisemitism är ingenting annat. [caption id="attachment_34144" align="alignnone" width="800"] Den judiske NKVD-chefen Genrich Jagoda, nästan helt okänd för vår allmänhet, var en av de högst ansvariga för miljoner döda i de sovjetiska Gulag-arkipelagen[/caption] Jag nämnde att vi inte får glömma de olika förintelserna. Detta bör sägas eftersom starka krafter har arbetat dag och natt för att vi ska glömma exempelvis Gulag-arkipelagens dödsmaskin som arbetade för högtryck främst under 1930-talet. Enligt den rysk-judiske professorn Yuri Slezkin, verksam vid Berkeley-universitetet, hade det djävulska som inträffade i Sovjet en klart etnisk slagsida. Slezkins farföräldrar var själva delaktiga i det som hände på 30-talet. Enligt honom var de ansvariga som såg till att så att många som möjligt drabbades av denna förintelseterror - siffror på 20-25 miljoner offer nämns ofta - i hög grad av judisk börd. De judar som med kraft genomförde detta folkmord kallar Slezkin, "Stalins villiga avrättare". Slezkin berättar att det även var etniska judar som styrde över Gulag. Den ökända säkerhetspolisen beskriver han som "en av de mest judiska av alla sovjetiska institutioner". Han berättar om detta i sin bok , The Jewish Century" som år 2005 fick priset National Jewish Book Award. [caption id="attachment_34139" align="alignnone" width="800"] Minnesmärke i Kiev för folkmordet på uppemot 10 miljoner ukrainare genom massvälten Holodomor, åren 1932-33. Foto: David Sasaki/CC BY-NC-SA 2.0[/caption] Det vore också fel att som det svenska etablissemanget vända sig bort ifrån det folkmord som genomfördes i Ukraina vid tiden för Hitlers maktövertagande – en av Sovjet framtvingad hungersnöd kostade mellan sju och tio miljoner människor livet. Hungersnöden administrerades under ledning av den judiske kommunisten Lazar Kaganowich. Enligt Pavel Sudoplatov, Sovjets spionchef under hela 30-talet, var samtliga topptjänstemän inom alla departementen vid den här tiden av judisk börd. Han har beskrivit detta i sin bok "Direktoratet". Här är det kanske dags att lyssna till författaren Alexander Solzhenitsyn:
Bolsjevismen begick den största människoslakten genom alla tider. Det faktum att världen är ignorant och likgiltig inför detta enorma brott bevisar att global media är i handen på förövarna.
Om man då som ansvarig för undervisningen i historia bortser från den av judar redovisade affärsaspekten på Förintelsen, samtidigt som man bortser från och förminskar de långt mer omfattande förintelser vilka somliga extremistiska judar själva förorsakat och aktivt tagit del i, bör man nog fråga sig om man inte låtit sig luras av ett rasistspöke som envist hävdar att en judes liv är värt mer än tio icke-judars. Detta gäller särskilt om icke-juden är ryss. Rasismen riktad mot ryssar och slaver lever kvar till viss del som en följd av den kommunistiska statskuppen i Ryssland och som ironiskt nog i sig självt verkar ha haft starka russofobiska inslag såsom citatet nedan ger uttryck för.
"Sekret! Till representanterna för samtliga avdelningar av Israeliernas Internationella Förbund; Ryssland är slaget till marken. Ryssland vrider sig i dödskamp under vår häl. Men glöm inte för ett ögonblick att vi måste vara försiktiga. Den heliga omsorgen om vår trygghet tillåter inte att vi hyser vare sig medlidande eller barmhärtighet. Äntligen har vi fått skåda det ryska folkets nöd och tårar. Genom att beröva detta folk dess egendom, dess guld, har vi förvandlat det till ett folk av ömkliga slavar. Var försiktiga och förtegna! Vi får inte ha medömkan med vår fiende. Vi bör röja undan det ryska folkets bästa och ledande element, så att det kuvade Ryssland inte kan få någon ledare. På så sätt tillintetgör vi varje möjlighet till motstånd mot vår makt." (Centralkommittén för Petersburgs avdelning av Israeliternas Internationella Förbund. Der Ruf, 6 febr. 1920. Originalet skrivet på Yiddisch.)   Hans Myrebro]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/forintelsernas-minnesdag/feed/ 37 Majoriteten i Ryssland saknar Sovjetunionen https://nyadagbladet.se/utrikes/majoriteten-i-ryssland-saknar-sovjetunionen/ https://nyadagbladet.se/utrikes/majoriteten-i-ryssland-saknar-sovjetunionen/#respond Wed, 27 Apr 2016 12:47:24 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=28136 En ny undersökning visar att en majoritet av ryssarna såg Sovjetunionens fall som någonting negativt. Sovjetunionen existerade som stat mellan 1922-1991 och karakteriserades av den kommunistiska politiken och massmord av dissidenter och andra personer som ansågs obekväma regimen. Trots detta ställer sig en majoritet av ryssarna positiva till att den kommunistiska staten skulle fortsätta att existera. Hela 56 procent av de tillfrågade i en ny undersökning ansåg att det inte var bra när Sovjetunionen upplöstes, rapporterar tv-kanalen teleSUR. Däremot är inte ryssarna särskilt hoppningsfulla att Sovjetunionen skulle återuppstå inom en snar framtid. Endast 14 procent av de tillfrågade såg ett sådant scenario som realistiskt. Rysslands president Vladimir Putin har tidigare sagt att Sovjetunionens upplösning var ”en av förra århundradets största geopolitiska katastrofer”.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/majoriteten-i-ryssland-saknar-sovjetunionen/feed/ 0 Moldavisk utbrytarregion vill ansluta sig till Ryssland https://nyadagbladet.se/utrikes/moldavisk-utbrytarregion-vill-ansluta-till-ryssland/ https://nyadagbladet.se/utrikes/moldavisk-utbrytarregion-vill-ansluta-till-ryssland/#respond Tue, 18 Mar 2014 15:33:51 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=17400 Utbrytarrepubliken Transnistrien i östra Moldavien vill ta efter Krim. Politiker och andra beslutsfattare i regionen ber nu Ryssland om att få ansluta sig till dem. Det som skiljer Transnistrien från – den tidigare ukrainska – Krimhalvön är att de förstnämnda ligger en bit bort från den ryska gränsen. Regionen gränsar i väst till Moldavien, men och i öst med Ukraina. Den bildades 1992 efter Kriget om Transnistrien där moldaviska regeringsstyrkor och transnistriska styrkor drabbade samman. Transnistrien är i dag en självständig republik men erkänns ändå som en del av Moldavien internationellt. Under 2006 hölls det en folkomröstning i Transnistrien om huruvida man skulle klippa banden med Moldavien och eventuellt ansluta till Ryssland. 97 procent då att man skulle bli självständiga. Likt omröstningen på Krim i söndags då mer än 95 procent av de som röstade ville bryta sig loss, rapporterar nyhetsbyrån ITAR-TASS. Den 20 mars, på torsdag, kommer företrädare för Ryssland och Transnistrien att hålla bilaterala samtal där en eventuell rysk anslutning garanterat är högst upp på agendan. Vad Vladimir Putin, Rysslands president, har i kikaren är oklart. Det är möjligt att Putins agenda är att "återskapa" Sovjetunionen genom att knyta till sig de stater som bildades efter Sovjets fall i december 1991. Putin har också kallat uppbrytningen av Sovjetunionen för "förra århundradets största geopolitiska katastrof". Ryssland, Moldavien och Ukraina är tre länder av de 15 stater som tillhört Sovjet.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/moldavisk-utbrytarregion-vill-ansluta-till-ryssland/feed/ 0