slaveri – Nya Dagbladet

Brittiska familjer lovar ge pengar till slavättlingar

Isac Boman — Mon, 18 Sep 2023 11:23:34 +0000

Den tidigare journalisten på statskanalen BBC, Laura Trevelyan, har utlyst att hon ska skänka 100 000 pund till slavättlingar mot bakgrund av att hennes förfäder ägde plantager i Grenada på 1800-talet. Nu har över 100 prominenta brittiska familjer anslutit sig till kampanjen av den nya lobbygruppen "Heirs of Slavery" ("ättlingar till slaveriet"). Enligt The Telegraph ska dessa ”samlas för att fastställa hur de praktiskt kan sona sina slavägande förfäders handlingar”. Enligt Trevelyan själv är detta bara början på en växande ”rörelse” av vita som vill gottgöra utomeuropéer för hur dessa behandlades av deras förfäder långt tillbaka i tiden. Hon hänvisar bland annat till ett "momentum" som skapats av den våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM. – Det finns ett stort momentum mot repertoarrättvisa, vad det än innebär, i kölvattnet av Black Lives Matter. Det är en fråga om hur man kan kanalisera allt detta momentum och all denna energi, påstår hon. Heirs of Slavery har som målsättning att följa Caricom – en politisk och ekonomisk union med 15 medlemsländer i regionen som bland annat krävt skadestånd och utarbetat en 10-punktsplan för hur Europa ska be om ursäkt för slaveriet, skänka pengar till utveckling och satsa mer resurser på utbildningar om slaveriet. En stor andel av familjerna som nu utlovar ersättning är ättlingar till personer som ägde slavplantager i Jamaica, Barbados och Guyana. Flera familjer har tidigare också formellt bett om ursäkt för sin historiska inblandning i slaveriet. I november kommer en större konferens att anordnas i London där det ska beslutas mer i detalj vad familjerna ska göra ekonomiskt.

Today in Grenada, 7 members of the Trevelyan family presented a formal letter of apology to the people of this Caribbean island. “We apologize for the actions of our ancestors in holding your ancestors in slavery.” 104 members of the Trevelyan family signed the apology. pic.twitter.com/9pDqesJXNU
— Laura Trevelyan (@LauraTrevelyan) February 27, 2023

Omstridd idé

Idén om att vita har skyldighet att ge pengar till slavättlingar har blivit alltmer utbredd de senaste decennierna – framförallt bland vänsterorienterade grupper i USA. Synen på vem som ska betala och hur ersättningen ska fördelas varierar. Vissa menar att alla svarta eller utomeuropéer har rätt till ekonomisk ersättning – medan andra menar att bara de som kan belägga att de faktiskt är slavättlingar ska kunna få denna. Samma variation finns angående notan, där vissa vill att ättlingar till dokumenterade slavägare ska betala denna, medan andra anser att staten och skattebetalarna ska stå för finansieringen. Kritik som ofta riktats mot konceptet omfattar bland annat grundpremissen om kollektiv etnisk arvsskuld. En annan kritik som ofta förs fram är att slaveri historiskt har varit en global kulturell företeelse, vilket försvårar att på ett rättvist sätt avgöra vilka grupper som ska kompenseras och av vem.

Harvard lägger 100 miljoner dollar på slaveriforskning

Sofie — Wed, 11 May 2022 08:20:00 +0000

Harvard University har grävt i sin egen historia och funnit att man själva vid flera tillfällen använt sig av slavar. Nu vill universitet lägga 100 miljoner dollar på att forska kring ämnet där en del av arbetet ska inkludera ättlingar till slavarna. Harvard University är USA:s äldsta institution för högre utbildning och grundades 1636. Idag är universitetet känt som ett av de mest ”prestigefyllda” och rikaste i världen som också har ett stort inflytande inom flera områden. I en ny rapport, som beställts av Harvard-presidenten Lawrence Bacow, framgår att universitetet på flera sätt använt sig av slavar under tiden det var lagligt i USA, rapporterar ABC News. I rapporten påvisas att Harvard haft över 70 slavarbetare fram till 1783, men man misstänker att den verkliga siffran är högre än så. ”Förslavade män och kvinnor tjänade Harvard-presidenter och professorer, samt matade och tog hand om Harvard-studenter”, står det i rapporten. Nu ska Harvard University spendera 100 miljoner dollar på att fortsätta utredningen med universitetets kopplingar till slaveri, i ett försök att sona sin ”mörka historia”. Bland annat kommer det fortsatta arbetet att innebära ett försök att hitta de tidigare slavarnas ättlingar för att engagera sig för dem genom ”dialog, programmering, informationsdelning, relationsbyggande och pedagogiskt stöd”. "Jag tror att vi har ett moraliskt ansvar att göra vad vi kan för att ta itu med de ihållande frätande effekterna av dessa historiska metoder vi utövat på individer, på Harvard och på vårt samhälle", skriver Bacow.

Yttrandefriheten gör ont – men det gör ondare att leva i ett slavsamhälle

Osignerad — Sun, 24 Apr 2022 12:00:38 +0000

Vad händer när yttrandefriheten stryps, när ”djävulen” (det onda) inte får yttra sig. Ska vi skjuta de som tycker annorlunda än vi? Ska vi slå de som bränner Koranen? Ska vi hota de som gör en hemsk humorsketch om Jesus? Ska vi tysta ner yttrandefriheten så att vi bara har en åsikt kvar i landet? Kan det vara så att det är ett av de första stegen i riktning mot ett samhälle som styrs av en diktator? Vill vi i Sverige påbörja en resa bort ifrån yttrandefrihet och den fria viljan, och istället in i ett slavsamhälle? Redan i Bibelns allra första bok ser vi att Gud yttrar sig, Han ger Adam och Eva den fria viljan att äta eller att inte äta av den förbjudna frukten, men Gud säger att Han inte vill att de ska äta av den och att om de äter av den så väntas konsekvenser. De väljer att lyda Gud ända tills att djävulen träder in, som har fått rätten av Gud att yttra sig på samma sätt som Gud själv har yttrat sig. Gud använde sin yttrandefrihet till att tala sanning för Adam och Eva men Djävulen använde sin yttrandefrihet till att ljuga för dem. Eva använde sin fria vilja till att lita på djävulen och yttrade sig vidare till Adam, som i sin tur använde sin fria vilja till att lita på Eva. De väljer att lita på och att lyssna på djävulen och äter därmed av den förbjudna frukten. Deras beslut ledde till svåra konsekvenser, och då förstod de verkligen att Gud hade talat sanning och att djävulen hade ljugit. Kan ni tänka er att yttrandefriheten och den fria viljan började redan med de två första människorna på jorden. Gud yttrade sig, Gud gav djävulen tillåtelse att yttra sig och Gud har även tillåtit människan att yttra sig inför andra människor. Gud vill att vi ska yttra oss så att vi får möjlighet att välja mellan det goda och det onda. Hade vi inte haft den möjligheten så hade vi inte varit fria individer, utan istället slavar som är tvingade av Gud att alltid göra det goda. Men Gud vill inte leva i paradiset med några slavar, Gud vill ha människor som faktiskt har valt Honom av egen fri vilja. Har jag rätt att, i yttrandefrihetens namn, provocera genom att bränna koranen som den danske mannen gjorde? Ja. Men är det vad Jesus säger att vi kristna ska göra? Nej. Har jag rätt att, i yttrandefrihetens namn, förlöjliga kristendomen genom att göra en sångakt i en kyrka med halvnakna dansande munkar och nunnor och sexistiska utspel som Grotesco gjorde i förra årets melodifestival? Ja. Men är det kristet att göra så? Nej. Har jag rätt att, i yttrandefrihetens namn, håna muslimernas Mohammed genom att rita hans huvud på en hund som Lars Vilks gjorde? Ja. Men är det kristet att göra så? Nej. Har jag rätt att, i yttrandefrihetens namn, håna kristnas Jesus genom att göra en humorsketch som handlar om vad för grejer man kan stoppa sitt könsorgan i och att Jesus är en av dessa grejer, som komikern Per Andersson gjorde? Ja. Men är det kristet att göra så? Nej. 1 Petrusbrevet 3: 15 ”Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Och om någon frågar om ert hopp, ska ni alltid vara beredda att redogöra för det, men gör det ödmjukt och med respekt och rent samvete. Då får de som talar illa om ert goda levnadssätt skämmas för sitt förtal.” 1 Korinthierbrevet 10:31 ”Vad ni än gör ska ni göra det till Guds ära, det gäller även när ni äter eller dricker. Var inte till anstöt, vare sig för judar, greker eller för Guds församling.” Om vi vill att den fria viljan ska existera så måste yttrandefriheten finnas på denna jord på gott och ont, men låt oss kristna använda yttrandefriheten på rätt sätt. Vi ska inte provocera, vare sig mot de som är ateister eller de som tillhör en annan religion/ideologi/politiskt parti och inte heller mot de som är våra kristna syskon i kyrkan. Hur ska vi ge människor sanningen? Jo, ödmjukt och med respekt och rent samvete. Jag blev obarmhärtigt sparkad från mitt jobb för att jag stod upp för min rätt att yttra mig, yttrandefriheten som ger mig rätt att säga vad jag tycker, mitt yttrande var till och med baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet, att det endast finns man och kvinna. Jag brände inte ner skolan eller attackerade skolpersonal. Jag vände andra kinden till, som Jesus ber mig att göra. Jag lämnade hämnden till Gud, som bibeln ber mig att göra. Yttrandefrihet gör ont. Men att leva i ett slavsamhälle är avskyvärt. Vilket av dessa väljer du? Selma Gamaleldin

John Cleese krävde skadestånd för romarnas förtryck – fråntogs mikrofonen

Jan Sundstedt — Wed, 16 Mar 2022 05:38:50 +0000

Under en paneldiskussion på en festival i den amerikanska södern blev den brittiske komikern John Cleese fråntagen sin mikrofon efter att han skämtsamt argumenterade för att Italien och Frankrike borde betala skadestånd till britterna för att ha förslavat dessa under romarrikets expansion. Den 82-årige Monty Python-stjärnan satt och pratade med andra komiker inför publik under festivalen South by Southwest i Texas när Cleese kom in på att det idag tycks pågå en tävling mellan olika kulturer kring vem som har varit mest förtryckt genom historien. I mer seriösa ordalag konstaterade Cleese att världshistorien är en ”historia av brott” och ”en historia av människor som var starkare och slog ner svagare människor och att det alltid har varit så” samt tillade att mänsklighetens historia till stora delar varit mycket motbjudande, enligt den brittiska tabloiden Daily Mail. – Men att låtsas att en grupp var värre än någon annan – du vet väl att britterna har förslavats två gånger, va? sa Cleese och förklarade att britterna förtryckts av romarna mellan cirka år 0 och år 400. – Jag vill ha skadestånd från Italien och sedan kom normanderna år 1066. De var hemska människor från Frankrike och de koloniserade oss under 30 år och vi behöver skadestånd även för detta är jag rädd, fortsatte komikern. Trots att detta var en paneldiskussion komiker emellan så rapporterar Daily Mail att såväl deltagare i publiken som komikerna på scen blev ställda av Cleese uttalande. Diskussionens moderator och de övriga komikerna försökte förgäves få Cleese att byta samtalsämne. Vid ett tillfälle blev Cleese till och med fråntagen sin mikrofon av den afroamerikanska komikern Dulcé Sloan, vilket mottogs med jubel från somliga sektioner i publiken. Sloan hävdade dock att hon gjorde detta för att ”rädda en respekterad komikers karriär." John Cleese tycks ta de uppjagade reaktionerna med ro och försvarade sina uttalanden med att ”han snart är död” och att han av detta skäl även är en varm anhängare av global uppvärmning – eftersom han inte vill frysa mer. Det är långt ifrån första gången som den frispråkige komikern är i blåsväder. Cleese har tidigare sagt att London inte längre känns som en engelsk stad på grund av massinvandringen och ironiskt ”bett om ursäkt” för att Monty Python under många år drivit med vita britter i sina sketcher.

Not wishing to be left behind by Hank Azaria, I would like to apologise on behalf of Monty Python for all the many sketches we did making fun of white English people
We're sorry for any distress we may have caused — John Cleese (@JohnCleese) April 13, 2021

Komikern har tidigare också kritiserat den politiskt korrekta kulturen i Storbritannien och hur den som råkar säga fel saker censureras och avplattformeras. – Jag anser inte att vi bör organisera ett samhälle utifrån de mest lättkränkta människornas känslor eftersom vi då får ett mycket neurotiskt samhälle, har han bland annat sagt.

Jefferson-staty plockas bort från New Yorks stadshus

Per Nordin — Sat, 23 Oct 2021 06:13:35 +0000

New Yorks kommission för offentlig design beslutar nu att statyn av den amerikanska självständighetsförklaringens främste upphovsman - grundlagsbildaren och presidenten Thomas Jefferson, inte längre ska få vara kvar i stadshuset. Bakgrunden är en långdragen kampanj som vänsterextrema aktivister och politiker drivit, där man konstaterat att Jefferson, likt många andra vid samma tidsperiod, ägde slavar och därför kan anses ha varit rasist och ska raderas från historien. Den afroamerikanske aktivisten och stadsfullmäktigeledamoten Charles Barron och hans fru Inez Barron tillhör de som i 20 års tid propagerat för att statyn ska bort och uttrycker sig vara mycket nöjda med att deras aktivism gett resultat. – När vi tar bort den här statyn så tar vi ett steg i rätt riktning för att radera hedrandet av de som mördat och våldtagit oss, hävdade han den 18 oktober. – Vi är inga revisionister, vi för inte krig mot historien. Vi säger bara att vi vill säkerställa att hela historien berättas, påstod han vidare. Den senaste tiden har ett stort antal historiska monument och statyer monterats ner, slagits sönder eller gömts undan eftersom personerna de förställer inte längre anses politiskt korrekta. Det har framför allt handlar om monument kopplade till Amerikas konfedererade stater – men även sådana som på olika sätt i övrigt av svarta och vänsterradikala aktivister påstås ha kopplingar till rasism eller slaveri. Vad gäller Thomas Jefferson så ska denne ha ägt cirka 130 slavar när han dog 1826 – någonting som inte var exceptionellt eller ovanligt för förmögna amerikaner på den tiden. Under debatten kring omröstningen argumenterade historikern Todd Fine för att statyn borde ställas där den ursprungligen var placerad – i guvernörsrummet. Detta var dock inget som tilltalade aktivisten Charles Barron, som hellre ser att statyn slås sönder eller göms undan. – Jag tycker att den borde sättas i ett förråd någonstans, förstöras eller liknande. Tidigare har New York Historical Society velat köpa och flytta statyn, men eftersom det handlar om en privat aktör som tar inträde och statyn anses tillhöra staden och dess medborgare så har politikerna inte velat gå med på detta. Exakt var statyn nu kommer att placeras är i dagsläget oklart. Beslut om detta ska fattas innan slutet på nästa år. Retoriken mot historiska statyer har stärkts kraftigt även i kölvattnen av den våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM, som särskilt under fjolåret låg bakom omfattande upplopp i USA och även i Sverige.

Sverige krävs på pengar och ursäkt för ”slaveriet”

Per Nordin — Thu, 20 Aug 2020 09:13:36 +0000

Varene Shepherd från de karibiska staternas så kallade gottgörelsekommission menar att även Sverige nu måste "be om ursäkt för sin roll i slaveriet" och dessutom måste "kompensera slavättlingar ekonomiskt". Detta trots att hon samtidigt erkänner att den svenska kopplingen till slavhandeln är ytterst marginell. Den våldsbejakande svart makt-rörelsen Black Lives Matters hatretorik har spridit sig även till de karibiska öarna. Nu målas även Sverige upp som ett land som "burit stor skuld för slaveriet" och som därför både måste "be om ursäkt" samt kompensera befolkningen ekonomiskt för händelser som ägde rum för hundratals år sedan. – Sverige och det svenska kungahuset profiterade på slaveriet. Vi kräver en ursäkt från den svenska regeringen och kungafamiljen till folken i Karibien, vi kräver ursäkt och kompensation, säger Verene Shepherd i de karibiska staternas så kallade gottgörelsekommission. Det är framför allt den svenske kungen som man vill ska be om ursäkt för Sveriges roll i slavhandeln och man pekar på att Sverige måste känna "skam och skuld för sin historia". Shepherd medger att Sverige förvisso var en mycket liten spelare i den västindiska slavhandeln, men att kolonin Gustavia och ön Saint-Barthelemy användes för att tjäna pengar på just slavhandel, även om det skedde i liten skala. Än så länge har varken kungahuset eller Sveriges regering sett några skäl att kommentera utspelet. – Som en nation som är stolt över sina insatser för mänskliga rättigheter och jämlikhet kan Sverige inte känna sig bekvämt med denna historia. Sverige bör göra det rätta och be om ursäkt även om man inte är formellt tvingad till det, säger Shepherd vidare. Eftersom Sveriges roll i slavhandeln bevisligen var mycket liten görs andra mer eller mindre långsökta kopplingar för att koppla ihop slaveriet med Sverige. Bland annat nämns att Sverige var en stor exportör av järn, en metall som användes i alla tänkbara redskap och verktyg, men också bland annat så kallad voyage-järn som användes som valuta vid slavtransaktioner. – Sverige spelade också en dominerande roll i handeln med järn. Om man tänker på alla vapen, redskap, verktyg, bojor, tortyrinstrument och annat av järn som användes i slaveriet, förstår ni att vi har ett case mot Sverige, hävdar Shepherd. Exakt varför det svenska folket eller dess företrädare ska be om ursäkt för sådant som hände långt innan någon idag levande svensk ens var född framgår dock inte klart. BLM-propagandan i synnerhet, liksom den allmänna retoriken i konventionella medier i allmänhet, utgår i praktiken från att genetisk arvsskuld kan åläggas en biokulturell etnisk grupp kollektivt - förutsatt att den är av europeiskt ursprung. Om en grupp däremot är av icke-europeiskt ursprung kan denna dock inte förutsättas ha någon sådan arvsskuld eller kollektiv skamkänsla, utan kan istället endast känna etnisk stolthet eller kollektiv kränkthet för eventuella historiska oförrätter - om dessa begåtts av vita. Det är inte bara Sverige som krävs på ursäkter och kompensation för slaveriet, där större historiska kolonialnationer som Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Spanien och Portugal utsätts för störst press - men också länder som Danmark finns med på listan av länder som utpressas.

Västerlandet har ingen grund till skam

Dan Ahlmark — Sat, 18 Jul 2020 13:03:12 +0000

Ett angrepp pågår sedan länge på alla västerländska länder i syfte att undergräva deras samhällsbärande värderingar och institutioner. Målet är att ersätta dagens samhälle med ett kulturmarxistiskt sådant, som då även kommer att innefatta traditionell ekonomisk marxism. Planekonomi är - trots sin ineffektivitet - nödvändig för att kunna upprätthålla ett socialistiskt samhälle utan våldsamma uppror. Trots nämnvärda skillnader i ideologi mellan ekonomisk marxism och kulturell marxism sammanfaller deras kollektivistiska strävanden, och motsättningar kommer snabbt att lösas i den stat som växer fram. För vanliga människor i exempelvis Sverige leder en sådan dock till: ”…svåra konflikter och generationer av svenskar med skadade liv. (Resultatet)…blir… likadant som det tidigare östblockets: djup besvikelse, förtryck, elände och onödig fattigdom” ¹. Majoriteten svenskar har ännu inte insett vidden av de missuppfattningar eller lögner som bildar basen för den nya marxismen. Vissa av de argument kulturmarxister använder bygger på vissa västländers tidigare historiska agerande i världen. Deras syfte är att skapa skam och skuldkänslor och föreställningen att andra civilisationer är överlägsna vår. Alla vet dock att starka länders imperialism och kolonialism ända sedan Babylon varit en ständig plåga i historien och är principiellt förkastlig. Förutom de erövringskrig expansiva europeiska länder bedrivit mot sina grannar, levde delar av Europa med vissa avbrott under mer än tusen år under ett ständigt imperialistiskt hot från muslimska stater. Vissa europeiska länder var även muslimska kolonier under sekler och ända in på 1900-talet. Som en följd av Europas tekniska överlägsenhet kunde europeiska länder under den moderna tiden erövra ett antal länder i Amerika, Afrika och Asien. Vissa av dem frigjorde sig dock, och beträffande Afrika och Mellanöstern var dominansen (med undantag för Portugals) i huvudsak av - historiskt sett - rätt kort varaktighet. Det koloniala förtrycket av vissa nordafrikanska länder under islamiska imperier eller härskare varade exempelvis under en oerhört mycket längre period; Egypten led under främmande styre i nästan tusen år. De västerländska kolonierna var tyvärr en följd av dåtidens allmänna syn i världen. Att - när möjligt - erövra andra länder tillämpades överallt av starka stater, som sedan själva kanske blev koloniserade på liknande grunder. Genom sin teknik och modernitet lyckades Europa över hela världen, men när de nya värderingarna (människans rättigheter och demokrati) slagit igenom i Väst, föll stödet bort för europeisk kolonialism. Det dröjde dock tyvärr tills efter västmakterna besegrat de tyska, italienska och japanska imperierna under andra världskriget som demokratiernas kolonier avslutades. Denna unika och ofta frivilliga avveckling borde ha skett tidigare. Nu blev det marxistiska Ryssland genom besittningarna i Centralasien och Östeuropa det stora kolonialväldet, vilket dock också föll mot slutet av 1900-talet. Vissa anför, främst gällande Afrika, humanistiska argument för den tidigare kolonialismen och pekar på den modernisering (förvaltning, undervisning, sjukvård och så vidare), som införts, eller på politik som hindrade stamkrig, eliminerade uråldrig brutalitet och tortyr samt - slutligen - slaveri. De erövringskrig som Zulufolket inledde 1815 i södra Afrika mot svarta stammar orsakade exempelvis genom följdeffekter kanske 2 miljoner döda under de följande 25 åren. Vilket var omfånget av de massakrer vita historiskt utförde jämfört med de som annars skulle inträffat? Oavsett vilka effekterna än var för den enskilde afrikanen jämfört med det koloniala alternativet, motiverar det dock på inget vis de vitas erövringar. När västländerna eliminerade sin kolonialism, bevarades dock i mycket deras införda samhällsskick och administration i de nya nationerna. Tidigare feodalvälde, ohämmat klanvälde eller regionala krigsherrar ersattes vanligen av partier, som upprätthöll centralregeringar, och vissa vidmakthöll både demokratins principer och praktik. Slaveri har tyvärr alltid setts - och i stort sett av hela världen - som en naturlig och självklar institution. Det var också ett ständigt plågoris i Afrika, där det historiskt funnits endogent i bred omfattning. Beträffande svarta slavar hade det interna slaveriet inom de rent afrikanska länderna söder om Sahara den största omfattningen. Därefter kommer det muslimska handeln med afrikanska slavar, vilken igångsattes efter den muslimska erövringen av de afrikanska medelhavsstaterna (inledd år 639). En volymuppskattning från olika källor anger att cirka 21 milj svarta slavar under tidernas lopp förts till och bjudits ut för försäljning i det muslimska Nordafrika eller Mellanöstern. Uppskattningen är troligen alltför låg (2), och det sammanlagda antalet döda vid slavräderna, under transporter och vid kastrering överskrider mycket kraftigt den siffran. När vita 850 år därefter inledde inköp av arbetskraft för kolonierna i Amerika, utnyttjade de bara den slavhandel, de institutioner och system, som redan fanns. Svarta politiska ledare och muslimska köpmän letade upp och levererade då den allra största delen av slavarna till den afrikanska västkusten för transport främst till Sydamerika och Karibien. Under perioden 1526–1866 transporterades 12 miljoner svarta slavar från Afrika till Amerika, av vilka 10,7 miljoner överlevde sjöresan. Av dessa fördes mindre än 5 procent till USA², som alltså varit ett rätt obetydligt importland. Beträffande förslavning av andra raser gäller att muslimer mellan år 1400 till 1850 genom krig eller räder förde bort (som ett absolut minimum) 14 miljoner européer från Europa inklusive Ryssland och Ukraina som vita slavar, vilka såldes i muslimska länder². Antalet av muslimer förslavade européer översteg alltså med flera miljoner antalet afrikaner förda västerut av vita till Amerika. Muslimernas slavimport av svarta var alltså helt ledande och översteg kraftigt den europeiska exporten till Amerika. Själva utbudet av slavar sköttes samtidigt av de förra samt av svarta. Muslimernas bortrövande av européer överstiger även de vitas transport västerut av svarta. Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn. När sedan under 1700-talet insikten om det moraliskt felaktiga i slaveriinstitutionen sakta spred sig i Europa och Nordamerika, ledde det till en lång kamp genomförd av främst Storbritannien (så småningom stöttat av alltfler nationer) under 1800-talet att över hela världen eliminera slaveriet. Politiken blev helt avgörande för att avsluta slaveri-institutionen i världen, men man fick därvid kämpa under ständigt och hårt motstånd från främst muslimska och afrikanska länder.

Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn.

Beträffande just Afrika sågs tidigare institutionen slaveri av de flesta som helt naturlig och självklar. Man glömmer att de svarta ledarnas stöd och utnyttjande av försäljningen av sina egna rasfränder var en förutsättning för exporten till Amerika. Allmän rasism dominerade världen, och även socialister som Marx och Engels var exempelvis klara rasister, där Marx själv uttryckte sig kritiskt även om upphävandet av slaveriet i USA³. Beträffande vita folkgruppers skuld för svart slaveri gäller att de flesta europeiska nationer inte deltagit i detta. Dagens vita befolkning har dessutom ingen som helst skuld till någon på grund av handlingar vissas (avlägsna) förfäder utfört. När utvecklingen av värderingarna i Väst äntligen medförde att slaveriinstitutionen ansågs som generellt oacceptabel, eliminerade Väst sedan denna internationellt under ständigt motstånd från afrikaner och muslimer. Det visade Västs överlägsenhet även på detta område. Dan Ahlmark

Källor och referenser:

Förslavande och slavhandel med judiska och arabiska förtecken

Osignerad — Wed, 15 Jul 2020 13:47:41 +0000

Följande text är skriven med anledning av den diskussion som i dessa dagar äger rum angående slaveriets historia, relationen mellan svarta och vita i historiskt ljus samt rasismens roll i detta. Slaveriet har en mångtusenårig historia och redan när de romerska härarna drog fram på sina härjningar, så fanns där judar i deras släptåg. De köpte upp krigsfångar och sålde dem vidare som slavar. Så småningom fick judarna konkurrens från araberna med början på 800-talet. En slavhandel som sedan växte och man uppskattar att cirka 18 miljoner afrikaner fraktades via Sahara och Indiska Oceanen mellan 1650 och 1905. I slutet av 1400-talet började europeér att uppköpa slavar på Afrikas västkust. Det var afrikanska slavar som inhemska svarta slavjägare infångat och nu skulle omvandlas till valuta. Fram till år 1867 hade mellan sju och tio miljoner slavar skeppats till Amerika. Sannolikt var det många fler. Konspirations-media har som standard att utpeka vita européer som motorn i denna transatlantiska handel. Det kan då vara värdefullt att studera vad judiska författare skriver om de verkliga aktörerna. Nordfront, som inte gillar slavhandlare, har tagit fram några citat, bland annat detta från Seymour B. Liebman i boken New World Jewry, 1493-1825: ”De (judarna) var de största handlarna i hela Karibien där sjöfarten främst var ett judiskt företag. Fartygen inte bara ägdes av judar, utan bemannades av judiska besättningar och stod under befäl av judiska kaptener.” C. Vilhelm Jacobovsky skriver i boken Göteborgs Mosaiska församling 1780-1955 om hur juden Simon Abraham styrde över de kompanier som drev den svenska slavhandeln. ”Judiska köpmän spelade en viktig roll i slavhandeln. I själva verket dominerade judiska köpmän frekvent de amerikanska kolonierna, vare sig de var franska, brittiska eller tyska.” Marc Raphael, skriver följande i Jews and Judaism in the United States: ”Detta var inte mindre sant på det nordamerikanska fastlandet där judar under 1700-talet tog del i triangelhandeln som tog slavar från Afrika till Västindien för att där byta dem mot bland annat sirap, vilket i sin tur togs till New England och omvandlades till rom för att säljas i Afrika.” Även Arnold Witzniter är inne på samma linje i sin bok Judeos no Brasil Colonial. ”Köparna vid aktionerna var nästan alltid judar och på grund av den bristande konkurrensen kunde de köpa slavar till lågt pris. Om en sådan aktion råkade infalla på en judisk helgdag, tvingades den läggas på ett annat datum.” Marc Lee Raphael nämner även några av de judar som var mycket stora inom slavhandel vid namn. Där finns bland annat Isaac Da Costa i Charlestone, David Frank i Philadelphia samt Aron Lopes i Newport - alla verksamma under slutet av 1700-talet. Det är naturligtvis mycket värdefullt att höra från judarna själva att de inte tar avstånd från sitt dominanta engagemang i slavhandeln, utan snarare framhåller den för sina judiska läsare. Uppenbarligen hanterades den transatlantiska slavhandeln av svarta afrikaner som hämtade slavar från det afrikanska inlandet, medan den resterande hanteringen fram till slutkunden sköttes av judar. Vita européers inblandning var minimal. [caption id="attachment_81695" align="alignnone" width="2560"] Karta med översikt av den transatlantiska slavhandeln. Foto: Nick Normal/CC BY-NC-ND 2.0[/caption] Går vi så vidare och kommer in på 1900-talet finner vi ett sekel där slavhandel är helt förbjuden, men där en hantering av människor ändå äger rum under slavliknande förhållanden. Ofta har förhållandena varit än mer bestialiska än under den transatlantiska handeln. I den hade i alla fall slaven ett ekonomiskt värde som måste förvaltas. I synnerhet under den sovjetiska Gulag perioden sågs de förslavade ryska bönderna närmast som en ekonomisk börda som man ville befria sig ifrån. Det rörde sig om cirka 25 miljoner människor som fördes långt bort för att i mörker och sträng kyla i Sibirien arbeta under vidriga förhållanden till dess att döden kom som en befriare. Den rysk-amerikanske judiske forskaren, professor Yuri Slezkine, har i sin prisbelönta bok The Jewish Century omsorgsfullt dokumenterat det enorma Sovjetiska folkmordet, Gulag. Han utpekar tydligt bödlarna som till 80-90 procent visar sig vara av judisk börd. Dessa benämner han ”Stalins villiga bödlar”. Att utpeka gångna tiders slavhandlare och slavdrivare som vita rasister saknar grund. En seriös undersökning visar tydligt att judar och araber, med afrikanskt stöd, i olika intervall, däremot faller handlöst för den kritiken. Man kan dock betona att initiativet till att under 1800-talet förbjuda slavhandeln, inte kom från judiskt eller arabiskt håll. Enligt Global Slavery Index från 2018 beräknas 136 000 personer ännu idag leva i slavliknande förhållanden bara i Storbritannien. Arbeten på dolda cannabisodlingar är vanliga, förutom arbeten åt olika kriminella grupper. I Afrika räknar man med att 9,2 miljoner lever som slavar genom påtvingat arbete eller som sexslavar. Detta enligt Global Slavery Index. Så här finns mycket för BLM-rörelsen att göra, om de vill arbeta seriöst. Hans Myrebro

Bilden av slaveriet måste nyanseras

Dan Ahlmark — Sat, 25 Jan 2020 07:45:07 +0000

I Sverige försvann slaveriet helt under 1400-talet liksom i många andra länder i Europa. Livegenskap (bundenhet till ett markområde och arbetsplikt till ägaren) fortlevde dock i vissa och avslutades först under 1700-talet, eller som i Ryssland under 1800-talet. På andra kontinenter ej influerade av kristendomen, renässansen och upplysningen, fortsatte man dock att se slaveri som en helt naturlig del av livet och samhället. I vissa muslimska länder dominerade den synen fortfarande under en del av 1900-talet. Slavens rättsliga ställning skilde sig naturligtvis mellan länderna. Idag utnyttjas tidigare slaveri som en del av vänsterns angrepp på den västerländska civilisationen. Man syns hävda att europeiska nationers medverkan i slavhandeln och dess utnyttjandet av slavar i Syd- och Nordamerika var något särpräglat ont, som inte förekommit lika brett och frekvent någon annanstans i världen. Kritiken skapar ett intryck av att vita varit värst i historien gällande slaveri, och som begått unika brott mot mänsklig värdighet och främst afrikanernas rätt att leva fritt. Hur sant är då detta? Sällan nämns sådant som att fler vita européer under perioden 1400-1850 togs som slavar för försäljning i muslimska länder, än antalet svarta som under samma period fördes av vita till Syd- och Nordamerika från Afrika. För att skapa ytterligare klarhet kring liknande sällan nämnda saker på området vill jag i en lite längre artikel utgå från främst fyra frågor gällande slaveriet enligt följande: 1) Vilken roll spelade européer för införande av slaveri-institutionen i Afrika? 2) Har europeiska stater varit ledande i slavhandel med afrikaner? 3) Hur stor var USA:s roll som kund av slavar från Västafrika till Amerika? 4) Hur betydande var tillförseln av europeiska slavar till muslimska länder jämfört med afrikanska till Amerika? 1) Vad gäller européernas roll gällande slaveriet som institution i Afrika, kan för det första nämnas att slaveriet där var endogent. De afrikanska folken hade slavar mycket tidigt i historien, och någon export utanför Afrika förekom även då. En kompletterande och kontinuerlig efterfrågan på slavar skapades därefter under andra hälften av 600-talet e.Kr., efter den muslimska erövringen av inledningsvis nordöstra Afrika. Redan 652 tvingade exempelvis den arabiske krigsherren Abdullah ben Said genom ett avtal sudaneserna att regelbundet leverera slavar till Nordafrika. Tillgängliga uppgifter gällande medeltiden visar en utbredd tillämpning av slaveri i många afrikanska riken och väl organiserade system för kontinuerlig tillförsel av trälar. Reguljära krig skapade ett stort antal krigsfångar; genom privata räder rövades människor bort från sina hemtrakter; och barnafödslar, fattigdom och straff för begångna brott skapade i övrigt många slavar på kontinenten. En fri afrikan ägde ofta en eller flera, som då främst tog hand om det fysiska arbetet på dennes ägor. Behandlingen av slavarna i olika områden skilde sig naturligtvis. En minskning av slaveriet av moraliska skäl, som i Europa, skedde senare inte i afrikanska samhällen. Data saknas i mycket gällande antalet i olika riken och regioner, men någon information finns beträffande slutskedet. Gällande det beryktade västafrikanska kalifatet Sokoto uppskattades hälften av befolkningen vara slavar under 1800-talet. Uppgifter insamlades 1830 om befolkningen i det stora afrikanska imperiets Oyo’s huvudstad, och man fann då att slavarna utgjorde cirka två tredjedelar av invånarna. Även om andelen ökat under århundradena och dessa specifika tal är höga, var andelen nämnvärd redan innan européerna inträdde på scenen. Mot den bakgrunden spelade vita människor ingen roll för slaveriets uppkomst i Afrika. De utnyttjade vid sin ankomst institutioner och system som redan fanns på plats sedan tidigare. 2) För att behandla frågan huruvida européer var ledande avseende afrikansk slavhandel, måste man för det första skilja mellan vad vi kan kalla intern slavhandel och extern. Den interna gäller slaveriet inom de subsahariska afrikanska länderna (länder och områden söder om de muslimska kuststaterna vid Medelhavet). Antalet slavar i detta område torde under historiens gång ha varit betydligt högre än de, som fördes norrut eller västerut till andra länder. Vilken andel av dessa ”interna” slavar som bytt ägare genom en köptransaktion är okänt, men antalet slavar torde klart ha varit mycket högre än de som såldes genom den externa slavhandeln. Den senare externa slavhandeln avser de slavar, som såldes till de muslimska kuststaterna inklusive Mellanöstern plus de som fördes till Syd- och Nordamerika av européer. Den verkligt stora och kontinuerliga externa slavhandeln i Afrika gällde just de nordafrikanska kuststaterna samt Mellanöstern. Slavar fördes dock även långt utanför detta område. Kungen av Bengalen (Indien) uppges exempelvis ha ägt 8000 afrikanska slavar i mitten av 1400-talet. Människor rövades därvid bort från Östafrika och andra regioner. Slavtransporter genom Sahara förekom långt före muslimernas erövring av Nordafrika, så ökenområdet hade sedan länge genomkorsats av slavkaravaner med sikte på de stora städerna i norr. Genom krig eller ständiga slavräder utarmades sedan under mer än elvahundra år betydande delar av (inledningsvis främst) Östafrika genom muslimernas kontinuerliga angrepp norrifrån. Även muslimska områden söderut kunde drabbas, men självfallet blev huvudsakligen polyteistiska områden attackerade. Uppskattningarna om antalet afrikanska slavar i muslimska länder varierar mellan 11 och 32 miljoner.¹ Man kan då betänka att zanj-upproret i södra Irak av bland annat afrikanska slavar, vilket varade under fjorton år (869-883 e.Kr.), redan beräknas ha omfattat hundratusentals aktiva och präglade livet där under mer än ett decennium. Om vi begränsar oss till den muslimska slavhandeln sedan slutet på 600-talet, talar vi om elva till tolv hundra år under vilka slavar förts till Mellanöstern eller kuststaterna vid Medelhavet. Under de mer än 700 år som förflöt innan européerna nämnvärt deltog i afrikansk slavhandel, fördes nära 10 miljoner slavar in till det området, enligt forskaren T. N’Diaye.² Medan denne beräknar det totala antalet afrikanska slavar i området under hela slavperioden till minst 17 miljoner, anger WikiIslam³ antalet till 28 miljoner. Ett medeltal av volymuppskattningarna gällande totalantalet ger 21,5 miljoner slavar sålda i muslimska länder, och andra historiker kommer till liknande siffror – runt 20 miljoner). Under den långa period det gäller, blir det dock mindre än 20 000 slavar per år. Men antalet ökade mot slutet av perioden, vilket sänker det årliga antalet tidigare. När efterfrågan på slavar från Syd- och Nordamerika inledde en nämnvärd import av afrikaner från början av 1500-talet, kunde européerna snabbt utnyttja befintliga institutioner och det existerande systemet i Afrika för sina inköp. Kungar i svarta riken uppskattade den nya efterfrågan och blev ytterst förmögna genom den. Utan dessa makthavares medverkan hade slavhandeln västerut blivit kraftigt reducerad. Man har även tvivlat på att den kunnat existera ifall afrikanska kungar och andra ledare inte sett försäljningen till européer som förmånlig. Över 80 procent av slavarna såldes till européerna genom muslimska slavhandlare, som också gjorde betydande vinster. Mellan åren 1525-1866 exporterades 12,5 miljoner slavar till den Nya Världen och 86 procent – 10,7 miljoner – överlevde sjöresan.⁴ Antalet slavar, som exporterades dessförinnan till västliga öar utanför Afrika och Amerika kan uppskattas till något mera än ett par hundratusen. Även om en del slavar togs från den befintliga stocken i Afrika, orsakade självfallet denna nya efterfrågan regionalt en nämnvärd ökning av slavräderna just för exporten västerut och främst till Amerika. Oavsett vilken realistisk bedömning man gör av den muslimska slavimporten, överstiger denna mycket kraftigt exporten till Amerika. Svarta som exporterades till främst Portugal och Spanien efter avslutningen av reconquistan (1492), påverkar inte den slutsatsen. När man idag av politiska skäl konsekvent kritiserar européer för att ha dominerat slavhandeln och utnyttjandet av slavar är detta således en osann bild.

Om man bortser från det betydande och kontinuerliga inhemska slaveriet inom Afrika söder om Sahara, är det i själva verket de muslimska länderna som dominerat importen av afrikanska slavar samt slavhandeln i stort.

Den tredje frågan är viktig att behandla eftersom den vanliga föreställningen är att USA varit det stora slavlandet i världen. Det är det land som alltid nämns i samband med afrikanskt slaveri. En för allmänheten okänd information i det sammanhanget är att blott 450 000 (4,2 procent) av slavarna som transporterades till Amerika, fördes till USA.⁴ Den volymmässigt stora destinationen var istället Sydamerika och särskilt Brasilien, samt länderna i Karibien. Blott kolonialmakternas slavimport till Karibien, där afrikanerna arbetade på plantager, var mycket större än USA:s andel. Genom de ofta bättre levnadsförhållandena i USA jämfört med många andra destinationer, ökade snart den svarta befolkningen i USA. De svarta i USA tilläts nämligen ofta – i motsats till de flesta muslimska länder – att ha familjer. När det kommer till frågan om slaveri och etniska övergrepp måste man vidare även notera de européer som förslavades under perioden 1400 till 1850. I synnerhet det ottomanska väldet var centrum inte bara för svart slaveri, utan även för vitt. Snart efter islams tillkomst och dess första erövringsvåg började slavräder precis som i Afrika riktas mot europeiska länder. Med minskningar under perioder, då muslimska stater militärt led nederlag i väst, fortsatte dessa oupphörligt fram till mitten av 1800-talet. Data som följer nedan gäller tiden efter år 1400. Tidigare förslavande av vita i Mellanöstern eller Nordafrika under den muslimska erövringen av den kristna världen där, samt exporten söderut av vita slavar från det muslimska Spanien, är inte inkluderade. Exkluderad är även tidigare handel med vita slavar från Europa till Mellanöstern och den svarta slavimporten till Portugal och Spanien. Historikern Emmet Scott beskriver tre europeiska regioner där erövring av slavar var särskilt betydande.⁵ Det första området var centrala och sydöstra Europa, som under otaliga räder, krig och även under ockupation berövades delar av sin befolkning genom bortrövande av vita. Antalet bortförda har uppskattats till mellan 10 och 40 miljoner människor. En andra region var östra Europa omfattande främst Ryssland och dagens Ukraina, som utsattes för krig och slavräder av muslimska stater (bland annat Krim och Kazakhstan). Tre miljoner slaviska bönder uppskattas ha förts bort av muslimer till Krimstaten mellan 1441-1774. Avnämare för dessa östeuropeiska slavar var det ottomanska imperiet. Ett minimum på en miljon personer bortrövades under perioden från kristna men icke-europeiska länder som Georgien, Armenien med flera. Det tredje området gällde främst kustområdena i Italien, Frankrike, Spanien och Portugal, där piratflottorna från de nordafrikanska Barbareskstaterna gjorde oupphörliga angrepp med det främsta målet att tillfångata vita (främst kvinnor). Räderna sträckte sig ibland mycket långt norrut och till och med Island drabbades. Europeisk sjöfart skadades också märkbart av pirater, som förslavade besättningarna. Antalet slavar beräknas här till 1–1,25 miljoner.³ I alla de tre angivna drabbade regionerna var skadorna ekonomiskt, demografiskt och socialt mycket omfattande. De påverkade väsentligt samhällsutvecklingen där under främst medeltiden. De mänskliga tragedierna kan vi knappast föreställa oss. Som ett absolut minimum togs 14 miljoner européer (slavar från kaukasiska länder medräknas inte) från Europa som muslimska slavar och fördes till främst Mellanöstern och Nordafrika. Sannolikt var siffran mycket högre. Det innebär, att muslimerna (minimalt) tog flera europeiska slavar från Europa till islamska stater än antalet afrikaner sålda av vita i Syd- och Nordamerika. Dessa muslimska länder (och särskilt Turkiet) har alltså haft en oerhört destruktiv inverkan på både Afrika och Europa.

De egentliga storleksförhållandena gällande olika grupper av slavar och vem som egentligen bär mest skuld tystas nu ned och döljs på grund av dagens rådande ideologi.

Beträffande de fyra frågor som formulerades i början av artikeln är alltså de politiskt korrekta svaren helt felaktiga. Européer utnyttjade den slaveri-institution som existerade i Afrika när de kom dit. De var inte heller på något vis ledande i världen gällande utnyttjande av afrikanska slavar eller beträffande denna slavhandel. USA spelade en perifer roll som avnämare av afrikanska slavar. Skälet till att fördomarna idag är så starka och vitt spridda i Väst om de vitas roll i denna helt förkastliga verksamhet, beror sannolikt på vänsterns växande roll gällande historieskrivning och dess dominans av media. Under senare decennier har tillkommit att araber och svarta muslimer oftast kraftigt vill nedvärdera eller direkt dölja de brott muslimer begått i Afrika. De har nu en stark ställning i många länder söder om Sahara, och önskar knappast att deras trosfränders tidigare ytterst grymma handlande ska bli belyst. Beträffande omfattningen av förslavandet av européer jämfört med afrikaner, är det höga talet för européer anmärkningsvärt och något som mycket sällan lyfts fram. Att det muslimska slaveriet av vita under perioden (talet 14 miljoner är ett absolut minimum) överstiger antalet afrikaner, som transporterades västerut, förvånar sannolikt de allra flesta. Men inte heller detta förhållande passar vänsterns ideologi och den politiska korrektheten, så det döljs i skolor och universitet samt i media. På detta som på så många andra områden kommer förvånande data att spridas, när politisk korrekthet stoppas i Sverige. Fram till upplysningen såg de allra flesta människor i världen slaveri som något självklart och naturligt. Européer förslavade så småningom (med undantag för livegna i vissa länder) ej varandra, och även muslimer undvek under normala omständigheter att förslava sina egna trosfränder. I de flesta länder accepterades dock slaveri under vissa förutsättningar även gällande egna landsmän.

Men, i slutet av sjuttonhundratalet började man, i Väst, i enlighet med upplysningens idéer, att arbeta för att eliminera acceptansen av själva idén om slaveri.

Man fick snabbt framgång i till exempel England, och detsamma gällde snart flera andra länder. 1807 beslutade USA och Storbritannien att förbjuda transporter av slavar till Amerika, och den brittiska flottan arbetade mellan 1815 och 1865 på att upprätthålla förbudet, vilket många länder i Sydamerika och Karibien inte respekterade. Transporterna minskade, men eliminerades inte helt förrän 1870. Vitas deltagande i slavhandeln över Indiska oceanen avslutades också. Inga andra kulturer än delar av den västliga hade en sådan inställning till slaveriet, och försöken att övertyga islamska länder om att eliminera institutionen mötte mycket starkt motstånd. Endast Västerlandets makt och växande inflytande under artonhundratalet kunde, trots ständigt och hårt motstånd, långsamt men i stor utsträckning eliminera slaveriet i världen. Det var en unik insats till nytta för människor i alla nationer. Dan Ahlmark

Källhänvisningar [1] American Thinker - Time to Set the Record Straight on Slavery [2] Africa Global News - The Arab Muslim Slave Trade [3] Wiki Islam [4] The Root - How Many Slaves Landed in the US? [5] New English Review - The Islamic Trade in European Slaves [6] Ohio State News - When Europeans Were Slaves

30 miljoner slavar i världen

Osignerad — Sun, 20 Oct 2013 07:52:18 +0000

Enligt den nya rapporten Global Slavery Index lever 29,8 miljoner människor i slaveri. Av dem finns drygt 1 300 i Sverige. "Global Slavery Index har i syfte att omfatta alla former av det moderna slaveriet. Det betyder också att man belyser olika sätt människor förslavas genom bedrägeri, kidnappningar, falsk rekrytering och tvångsäktenskap och alla andra sätt som brottslingar utnyttjar människor på", står det i rapporten som den australiensiska stiftelsen Walk Free står bakom. De tre länder som klarat sig bäst av de 162 länderna i rapporten är Storbritannien, Irland och Island. I Indien finns nästan hälften av de 30 miljoner slavarna. Ändå är det i afrikanska Mauretanien som problemen är värst. Fyra procent av landets befolkning lever i slaveri, vilket motsvarar 160 000 personer av landets befolkning på 3,8 miljoner 76 procent av de 30 miljonerna slavarna finns i tio olika länder. Påtvingad kriminalitet - stölder och tiggeri - är vanligast bland medborgare i Östeuropeiska länder. I Sverige återfinns mellan 1 200 till 1 300 människor som lever under slavliknande förhållanden. Det är sexuellt utnyttjande som är den moderna slaveriform som dominerar i Sverige.