skatter – Nya Dagbladet

Nederländerna kan införa Europas hårdaste kryptoskatt — 36 procent även på orealiserade vinster

Redaktionen — Sun, 15 Feb 2026 08:10:44 +0000

Det nederländska parlamentet har röstat igenom ett lagförslag om 36 procents kapitalvinstskatt på kryptovalutor, aktier och sparkonton — inklusive vinster som ännu inte realiserats. Kritiker varnar för kapitalflykt och menar att landet riskerar att bli Europas minst attraktiva marknad för digitala tillgångar. Förslaget antogs med bred majoritet i parlamentets underhus i torsdags, med 93 röster — väl över de 75 som krävdes. Skatten ska enligt planen träda i kraft under beskattningsåret 2028, men måste först passera senaten. Om lagen klubbas gäller den inte bara kryptovalutor utan även banksparande, de flesta aktier och räntebärande tillgångar. Det mest kontroversiella inslaget är att skatten även träffar orealiserade vinster — investerare kan alltså beskattas på värdeökningar utan att ha sålt sina tillgångar.

Varnar för kapitalflykt

Reaktionen från investerare har inte låtit vänta på sig. Kritiker menar att förslaget riskerar att driva kapital och förmögna investerare ut ur landet, särskilt inom EU där fri rörlighet gör det enkelt att flytta till jurisdiktioner med lägre beskattning. Entreprenören Denis Payre pekar på historiska paralleller och framhåller att Frankrike upplevde en våg av företagsflyttar efter liknande åtgärder under sent 1990-tal. Kryptoanalytikern Michaël van de Poppe kallar förslaget "djupt vilseledande" och förutspår betydande utflyttning bland investerare. Beräkningar som cirkulerar i branschen illustrerar den potentiella effekten. En investerare som börjar med 10 000 euro och sparar 1 000 euro i månaden under 40 år skulle utan skatten kunna ackumulera cirka 3,32 miljoner euro. Med den föreslagna skatten på 36 procent sjunker slutvärdet till cirka 1,885 miljoner — en skillnad på nästan 1,5 miljoner euro. Debatten har paralleller på andra sidan Atlanten. I USA har teknikledare och kryptobranschens företrädare protesterat kraftigt mot Kaliforniens föreslagna förmögenhetsskatt, och flera entreprenörer har öppet diskuterat att flytta från delstaten.

Nederländska kryptoinvesteringar växer

Förslaget kommer samtidigt som Nederländernas exponering mot kryptovalutor genom finansiella värdepapper har vuxit kraftigt de senaste fem åren. Enligt centralbanken De Nederlandsche Bank uppgick dessa investeringar till cirka 1,2 miljarder euro i oktober 2025, upp från 81 miljoner euro 2020. Trots tillväxten utgör kryptorelaterade värdepapper bara omkring 0,03 procent av landets totala investeringsmarknad. Förespråkare av förslaget hävdar att det moderniserar beskattningen av finansiella tillgångar, medan motståndare menar att det kan försvaga Nederländernas position som nav för fintech och digitala tillgångar i Europa.

You're reading that correctly: the Dutch communist government is going to tax UNREALIZED capital gains with 36%.
They're making us fund our own destruction by taxing us money we never even made. https://t.co/KIXViG3Rlt — Eva Vlaardingerbroek (@EvaVlaar) February 14, 2026

Senatens beslut avgör om förslaget blir verklighet — och om Nederländerna därmed inför ett av Europas striktaste skatteregelverk för kryptovalutor.

Studie: Få vill ha klimatskatter

Redaktionen — Fri, 21 Nov 2025 08:20:30 +0000

Trots att en stor del av befolkningen anser att så kallade klimatförändringar är ett allvarligt problem möter politiska åtgärder ofta stort motstånd – särskilt när det gäller klimatskatter. Detta beror ofta på ett lågt politiskt förtroende, visar en ny studie från Institutet för framtidsstudier, som granskat data från fyra europeiska länder, bland annat Sverige. I studien, som publicerats i Journal of Public Policy, fick över 6000 människor från Sverige, Spanien, Tyskland och Polen bedöma 16 olika klimatpolitiska åtgärder. Där rankades skatter generellt bland de minst populära åtgärderna, där endast nya kärnkraft och ett förbud mot försäljning av bensin- och dieseldrivna bilar var ännu mer impopulära. Förutom i Sverige, där kärnkraft rankades ungefär i mitten. Koldioxid- och fossila bränsleskatter var de minst omtyckta åtgärderna när det gällde klimatskatter. Forskarna menar att det handlar om ett lågt politiskt förtroende, att man helt enkelt inte litar på att politikerna kommer att använda skattepengarna rätt. — När människor har lågt politiskt förtroende är de mer benägna att överskatta kostnaderna för klimatpolitiken, säger Malcolm Fairbrother, professor i sociologi, i ett pressmeddelande och fortsätter: — Detta förklarar det särskilt låga stödet för skatter på fossila bränslen eller koldioxid – en politik som många ekonomer anser vara den mest kostnadseffektiva klimatpolitiken av alla, men som paradoxalt nog är minst populär bland allmänheten.

Saknas kommunikation

Bland de mer välsedda klimatåtgärderna fanns bland annat regleringar, såsom energieffektivitetskrav för bilar och byggnader, och ökat naturskydd. Enligt studien kan det bero på att dessa åtgärder helt enkelt kostar mindre, och forskarna betonar att politikerna bör utnyttja sådana åtgärder i större utsträckning. Om politikerna vill få ett större stöd till exempelvis klimatskatter bör de vara mer ärliga kring hur de pengarna kommer att användas. — Klimatpolitikens framgång beror inte bara på ekonomisk effektivitet, utan också på allmänhetens stöd. Det finns strategier som är mer lovande för politiker att följa. Man skulle kunna göra mer för att helt enkelt kommunicera att många klimatåtgärder, inklusive koldioxidskatter, har lägre kostnader än många tror och är mer effektiva. Om politikerna kan kommunicera det kommer människor att vara mer positivt inställda, säger Fairbrother.

Riksdagens nya jättelån för upprustning: 300 miljarder

Jan Sundstedt — Thu, 19 Jun 2025 12:21:44 +0000

I bred enighet beslöt riksdagen på torsdagen att skuldsätta staten med ytterligare 300 miljarder kronor för en massiv militär och civil upprustning. Kritiker varnar för att satsningen kan bli dyrköpt på längre sikt. Överenskommelsen, som samtliga riksdagspartier står bakom, innebär att staten frångår sitt balansmål och tar upp historiskt stora lån för att möta Natos framtida försvarskrav. Av totalbeloppet ska 250 miljarder användas till militärt försvar – främst brigader, luftvärn och ammunition – medan 50 miljarder går till civila förberedelser såsom sjukvård, matlager och infrastruktur. Försvarsminister Pål Jonson (M) uppger att målet är att uppnå 3,5 procent av BNP till militärt försvar och 1,5 procent till civilt försvar senast 2032. Beslutet innebär en dramatisk höjning av dagens nivåer och gör Sverige till ett av de länder i Europa som nu lägger störst andel av sin ekonomi på försvaret. [caption id="attachment_174488" align="alignnone" width="640"] Foto: Norska Försvarets hemsida/ntb.no[/caption] Finansminister Elisabeth Svantesson (M) beskriver lånen som tillfälliga och nödvändiga. – Avvikelsen är tillfällig men utgifterna är permanenta. Därför kommer vi att jobba framåt med att hitta finansiering i olika delar och steg för steg fasa in det så att vi åter kommer i balans, säger Svantesson. Flera ekonomer ifrågasätter om lånefinansiering av militära utgifter är hållbar, där socialdemokraterna vill se en ny skatt för att kunna finansiera återbetalningen. Tidö-regeringen å sin sida hoppas att satsningen ska rymmas inom framtida tillväxt.

Professor: Rimligt att framtida generationer betalar för upprustningen

Markus Andersson — Thu, 27 Mar 2025 08:10:46 +0000

Svenska makthavare har fattat beslut om att låna 300 miljarder till en militär storsatsning som Ulf Kristersson beskriver som den ”största upprustningen sedan kalla kriget”. Daniel Waldenström är professor i nationalekonomi, och han tycker att det är fullt rimligt att det blir framtida generationer svenskar som får bekosta Tidöpartiernas projekt. Den moderatledda regeringens besked är att Sverige ska lägga 3,5 av BNP på försvaret – jämfört med dagens 2,4 procent. För att nå dit tänker man låna motsvarande 50 000 kronor per svensk i arbetsför ålder – sammanlagt 300 miljarder kronor. Waldenström, som är verksam vid Institutet för näringslivsforskning, tycker dock inte att summan är någonting att bråka om – och pekar på att under andra världskriget gick Sverige från att lägga 2 procent till 10 procent av BNP på försvaret på ett enda år. Han medger ändå att militärsatsningen kommer att innebära nedskärningar inom flera områden. – Det innebär att vi kommer behöva omprioritera i våra utgifter. Vi kommer behöva dra ner på vissa saker och ge plats åt ökad prioritet till civil och militär beredskap och krigskapacitet. Det kommer innebära att vissa utgifter minskar eller tas bort, annars har vi inte råd, heter det.

"Får ta en större smäll"

Att jättesatsningen finansieras med lånade pengar anser han inte heller är några konstigheter utan fullt motiverat, så länge man har en klar plan kring vad det är man behöver låna till. – Först efter att vi säger, ’så här mycket pengar kommer vi att behöva till de här utgifterna’. Istället för att börja med att samla in pengar och stoppa de i en kasse för oklara ändamål och då riskera att politiker kommer kunna 'nalla' från den här kassan till massa saker som vi inte hade tänkt. Det skulle jag säga är en risk i sådana fall som vi kan undvika. Eftersom pengarna kommer att betalas tillbaka med ränta framöver kommer skatterna också att behöva höjas i framtiden, och Waldenström är tydlig med att kommande generationer svenskar kommer att tvingas finansiera de beslut som fattas idag. – Det är klart att det kommer bli så att framtida generationer får ta en större smäll än om vi bara skulle gå på årets budget. Men det känns också rimligt att framtida generationer är med och finansierar en återuppbyggnad för den kommer också att gynna dem. – Det är helt enkelt så att de kommer att få betala lite mer skatt till en följd av det här. De kommer att få betala skatter för att finansiera vår återbetalning av de här lånen, avslutar professorn.

Region Stockholm satsar mer pengar på filmproduktion

Per Nordin — Thu, 17 Dec 2020 06:01:28 +0000

Region Stockholm, vars främsta uppgift är att sköta Stockholms läns skattefinansierade hälso- och sjukvård, har nu beslutat att satsa stora resurser på att producera filmer och tv-serier. Enligt de styrande är det av yttersta vikt att Stockholmsregionen blir en "attraktiv plats för filminspelningar". Tillsammans med Stockholms stad startar Region Stockholm ett nytt produktionscentrum för film och tv. Det nya bolaget kommer att kallas Film Stockholm. På Region Stockholms hemsida skriver man att bolaget ska ”samproducera film- och tv-drama, arbeta för att Stockholmsregionen ska vara en attraktiv plats för filminspelningar, och arbeta med bransch- och talangutveckling”. – Få konstarter når så många som just filmen och jag ser fram emot att börja arbeta med detta nya och hedersamma uppdrag, säger Kristina Rennerstedt, styrelseordförande för det nya bolaget. Övriga styrelseledamöter blir Ali Boriri, grundare och vd Focus film, Ylva Gustafsson, professor i filmregi Stockholms Konstnärliga Högskola, Pia Kronqvist, vd för Scenkonst Öst, och Henric Larsson, vd för Chimney. Enligt Region Stockholm ska Film Stockholm finansieras genom att samproducera filmer och tv-produktioner. Satsningen har möts av kritik, något som bland annat märks på Region Stockholm officiella Twitter-konto. Många ifrågasätter varför pengar som borde gå till redan ansträngd och nedbantad sjukvård istället ska gå till denna satsning. Förutom sjukvården så ansvarar Region Stockholm även för bland annat lokaltrafiken. Organisationen styrs av en koalition som består av Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

”SKV – Svenska Kvalitetssäkringsverket”

Osignerad — Wed, 19 Jun 2019 09:02:54 +0000

En mardröm som kan bli verklig med lite finslipning. Ett förslag till ny statlig myndighet som garanterar kvalitet på varor och tjänster och bidrar till välfärden. I tider då finansministern förkunnat att landets ekonomi går som på räls, finns anledning att snabbt komma med kreativa förslag till nya skatter och avgifter. Tillståndet för den svenska järnvägens räls och kontaktledningar är ju väl känt. SKV förankras hos folket genom att ledningen besätts av politiker och förtroendevalda ur arbetarrörelsen. En ny verksledning breddar även rekryteringsunderlaget för kvalificerade representanter till uppdrag i EU. Arbetarrörelsen i Europa behöver nya tjänster för att ersätta dem som gått förlorade till partier de kallar extrema. Nya avgifter framställs gärna som om de som betalar tjänar på dem. De skall helst känna att de vill betala för att framstå som seriösa. Avgifterna måste också upplevas rättvisa bland stora grupper. Det gör de genom att vädja till känslor av solidaritet och rättvisa hos dem som inte behöver betala. Kvalitetssäkring indelas i två grupper, obligatorisk och frivillig. Obligatorisk kvalitetssäkring införs för vissa tjänster och produkter. Till en början ansluts ett fåtal branscher med produkter som vänder sig till den krympande gruppen köpstark kundkrets. Obligatorisk anslutning införs senare om den frivilliga anslutningen blir svag. En utredning tillsätts om hur avgiften skall tas ut. Näringslivet kan få lämna synpunkter. Det framstår som demokratiskt och branscher har olika förutsättningar som de själva bör beskriva. Fritidsbåtar är en bransch som kommer ingå i första vändan av obligatorisk kvalitetssäkring, sedan båtregistret inte kunde hållas flytande. Regeringen vill hålla öppet för hur avgifterna skall tas ut. Segelbåtar är en grupp som endast marginellt bidrar med drivmedelsskatt. Segel bör därför betala kvalitetsavgift. De kan beläggas antingen med avgift på segelytan, eller efter vikt. Den senare metoden har redan införts för andra vitvaror. Segel utnyttjar vindkraft och bör därför bidra med avgifter som övrig vindkraft. Vind över haven tillhör staten liksom mineraler under plogdjup. En arbetsgrupp får utreda undantag för avgifter på segel för mindre allmogebåtar. Segelbåtar på privat insjö undantas. Frivillig anslutning till kvalitetssäkringsverket kan ske för att höja företags status och underlätta deras handläggning i byråkratin. Kvalitetssäkrat bolag kommer ha förtur vid hyrning av lokal. För att visa svenskar att regering tänker på dem, kommer en del intäkter gå till integration och åtgärder för anpassning av svenskar till ny kultur. Stöd kommer ges till svenskars vuxenutbildning i invandrarspråk. Kvalitetssäkrat företag och produkter får märkas med en symbol likt kattfot på föremål av ädel metall. SKV:s kvalitetssymbol blir en bockfot. Förhoppningsvis kan kvalitetssäkringen införas mjukt med hjälp av strejkande skolbarn som bär banderoller på torgen med texter som "STÖD DIG PÅ BOCKFOT FÖR RÄTTVIS KVALITET OCH MILJÖ". Jan Ivarson Politiskt obunden

”Det är tid att agera, Team Sverige”

Osignerad — Wed, 12 Jun 2019 05:08:36 +0000

Kraschar man från 21,1 procent till 8,7 procent som Dansk Folkeparti gjorde nyligen så borde väl även den mest hårdföre ideologen nyktra till och börja undra varför väljare inte längre gillar partiprogrammet? Men så fungerar inte den mänskliga naturen, så förändra sin politik tänker de inte göra. Politiken ligger fast. ”Vi har alltid sagt samma sak. Vi står fast vid det som vi är, eftersom vi är stolta över det” säger Dansk Folkepartis vice ordförande Sören Espersen. Många tror att partier bara tänker på att vinna väljare. Men så är det alltså inte. Det centrala är istället att känna sig trygg, och trygg blir man när man får bekräftat att det man tror på – vare sig det kallas för ett politiskt program eller för en religion – stämmer. Banbrytande forskning kring moralsystem de senaste decennierna har avslöjat att våra övertygelser – både politiska och religiösa – närs av och lever i ett tankesystem som vi byggt upp genom livet. Vårt moralsystem är likt en karta och kompass något som vi använder för avgöra hur läget är, och förstå hur vi bäst ska agera; ett verktyg för att navigera genom världen så att vi kan minimera risker. Systemet byggs till stor del upp av omedvetna och halvt medvetna grundtankar som genom känslor förmedlar vad som är rätt och fel till oss. De flesta vill naturligtvis inte erkänna att vi är känslovarelser snarare än logiska och rationella varelser. Men hur logiskt är det att hålla fast vid en politik som kraschar som för Danskt Folkeparti? Det är naturligtvis inte enda exemplet. När Alternativ för Sverige misslyckas totalt och bara får några tiondelar både i riksdagsvalet och i EU-valet så verkar partiledaren Gustav Kasselstrand nöjd med resultatet och säger till Nyheter24: ”Vi har ökat trots att media försöker tysta oss och trots att vi belagts med reklamförbud nästan överallt. Det är starkt.” Starkt att komma så långt ifrån det mål man självsäkert innan basunerade ut? Vår hjärna är snabb på att skapa bortförklaringar så vi kan känna oss trygga; att slippa hantera frågan "Är det fel på min karta och kompass?” Men då uteblir analysen. En djuplodande analys krävs dock för att kunna komma vidare. Den enda svenska politiker som verkligen förstått detta är Fredrik Reinfeldt. Geniet hos Reinfeldt var att han lyckades lyfta sig upp ur de egna idéernas värld och se vad som faktiskt behövdes för att vinna väljare. Att det inte räckte för moderaterna att stå på högerbenet; man måste också stå på vänsterbenet, locka sossar. Och då måste man prata med bönder på bönders språk; man måste prata med sossar på sossars språk. Och han förstod att man måste skrida till handling. I sin bok Fredrik Reinfeldt i huvudrollen beskriver Ulf Kristersson hur moderaterna byggde upp en pressavdelning med flera medarbetare som fick större inflytande än någonsin tidigare och hur detta hängde ihop med att Reinfeldt hade en annan syn på mediefrågor än tidigare. ”Det är en jättestor förändring. . . . Perspektivet är affärsmässigt och ovanligt rakt på sak när hon (Ulrica Schenström) beskriver hur lättmanipulerade medierna är.” En del menar väl att Fredrik Reinfeldt helt enkelt ljög, och det kan man hålla med om, men det missar totalt poängen. Den kritiska poängen är att Reinfeldt var så pass desperat i sin kamp att rädda Sverige att han insåg att politik är krig och i krig måste man ibland acceptera förluster; man måste offra värdefulla saker för att vinna något större. Fast i hans fall offrade man ju bara på ytan, det väljare fick se. Nu förespråkar jag inte att man ska låtsas vara ett arbetarparti som Fredrik Reinfeldt gjorde. Dels är det ju fel att använda lögner för att nå sina mål, dels så håller sådant inte i längden. Nej, jag menar att man ska bli ett klassiskt socialdemokratiskt parti. Alltså i bemärkelsen att anamma dess grundläggande idé om att använda skatter för att minska inkomstskillnaderna och få resurser att bygga upp samhället till ett folkhem. I boken Jämlikhetsanden sammanfattas vetenskaplig forskning som klart visar att de länder som begränsar inkomstskillnaderna blir bättre samhällen. En annan viktig bok är Kapitalet i tjugoförsta århundradet som beskriver hur det blir revolution när inkomstskillnaderna blir för stora. Så klassisk socialdemokratisk politik där man minskar inkomstskillnaderna genom skatter är livsviktigt, för det leder till bättre samhällen och vi slipper riskera kaotiska revolutioner. Och som grädde på moset ger skatter kraftfulla verktyg för att bygga framtiden och ge oss välfärd. Detta förstår medelsvensson. Det var därför den politiken ledde till ett mycket långt maktinnehav för S – och för den delen lurade tillräckligt många väljare att rösta på Reinfeldt när han låtsades vara liksom en sosse. Människor vill minska riskerna. Tage Erlander beskrev det så här: ”Även enligt vår uppfattning borde människor stimuleras till att klara sig själva, att ordna sitt eget liv. Men vi ansåg det vara helt verklighetsfrämmande att tro att medborgarna skulle kunna klara sin sysselsättning vid en arbetslöshetskris, att ge sina barn en tidsenlig utbildning, att betala sin sjukvård, om de drabbades av ett långvarigt sjukdomsfall. Allt detta kunde endast klaras av ett samhälle, byggt på samverkans och solidaritetens principer.” Det handlar om att bemöta människor värdigt enligt Tage Erlander: ”Socialdemokratin var en reaktion mot ett system som krossade människor. Först gällde det att skapa social trygghet. Denna strävan fick socialdemokratin ett helhjärtat stöd av liberala vänsterkrafter. Men motståndet var stort från de konservativa.” Och motståndet är fortfarande stort. 2012 kunde vi under rubriken ”Visar att det funkar” läsa om Marita Häggström med grav artros och en svår blodsjukdom som fick klara sig med 3000 kronor i månaden. Dåvarande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson tyckte det var fullt rimligt. Högern vill inte acceptera att det behövs skatter för att kunna bygga ett humant samhälle, Tage Erlander igen: ”Men att bygga ett samhälle efter våra principer krävde att medborgarna var villiga att betala ganska höga skatter. Striden om den allmänna sektorn, om den sociala balansen blev en strid om skatternas höjd. I Sverige var högern det parti som hänsynslösast och skickligast gick till anfall mot högskattepolitiken.” Även idag är lågskattepolitiken - med dess dystra konsekvenser - central i högerns DNA: ”Vi hatar att höja skatten” hette det nyligen när Danderydspolitikerna presenterade en skattehöjning. Förbundsordförande för Muf, Benjamin Dousa, kommenterade: "Moderater höjer inte skatten, punkt slut." Genom att minimera risker i våra vardagsliv fick S en gång med sig folket. Det viktiga som hänt är att vi nu har två stora trygghetsbehov som drar i väljare. För det första de minskade risker som folkhemmets högskattepolitik gör möjligt. För det andra de minskade risker som en striktare invandringspolitik ger. Så när de danska Socialdemokraterna anammade en stramare invandringspolitik kunde de anknyta till båda dessa trygghetsbehov och det gav dem valseger i Danmark. Med Dansk Folkepartis katastrofval och en stundande anhöriginvandring borde desperationen finnas där hos partier som SD och AfS. Det borde då vara lätt för dem att offra skattesänkarpolitiken då omfattande forskning stöder behovet av att minska inkomstskillnaderna. Men icke, för som vi påpekade tidigare så styrs vi inte av det rationella och logiska utan av betydligt grumligare ofta omedvetna grundvärderingar. Därför lyssnar man inte på vetenskaplig forskning. I ett nötskal här sammanfattat av ekonomen Augusto Lopez-Claros på World Economic Forum: ”Om höga skatter skapar resurser som sedan används till att leverera utbildning i världsklass, effektiva sociala trygghetssystem och en högt motiverad och kunnig arbetskraft, då blir konkurrenskraften stärkt, inte underminerad.” En nödvändig förändring av politiken hejdas också av att vi gillar att snacka, men vi är genomgående dåliga på att skrida till handling. Bara snack ändrar inget. Ett bra exempel på detta är Swebb-tvs senaste konferens. Mycket intressant sades, men när sedan frågestunden kom och någon undrade vad man skulle göra och hur gå till väga så blev det mest svar i stil med "Ut med de kriminella", "Totalt asylstopp", "Återvandring", "Det är kvinnorna som ger kraft" och liknande. Jo, en kvinna föreslog tillsättandet av en arbetsgrupp, och en man att vi måste samla oss, men på dessa helt grundläggande trådar spann man inte vidare. Det är förunderligt. Är verkligen Fredrik Reinfeldts förmåga till insikt så unik? En av deltagarna, Lennart Matikainen, skulle bli en mycket bra partiledare för ett nytt parti, Team Sverige. Matikainen kan argumentera, han har viktiga insikter och han kan bygga ett team. Somliga av oss minns säkert hur Ny Demokrati kraschade för att det inte fanns någon som förstod att bygga det partiet till ett team. Receptet är enkelt; det som förde S till regeringsmakten under lång tid och det som förde Reinfeldt till makten var idén om folkhemmet. Vad som behövs är ett skräddarsytt partiprogram som anknyter till den svenska folksjälen: folkhemmet. Man måste lyssna på vad vetenskaplig forskning säger; man måste våga offra flosklerna om att sänkta skatter för de rikaste är lösningen på nästan alla våra problem. Vi kan få en fungerande invandring och ett slut på det vansinne som pågår på allehanda ställen, men då måste slöjorna som ligger över mångas huvud skingras. Polletten måste falla ner, arbetsgruppen måste till, vi måste samla oss och börja agera nu. Stefan Sigfried

Skattehöjningar ska finansiera invandringen till Hässleholm

Osignerad — Tue, 14 May 2019 06:00:05 +0000

Den skånska M-ledda kommunen Hässleholm kommer sannolikt att höja sina skatter. Anledningen till detta ska vara de stora kostnaderna för kommunens många arbetslösa invandrare. Enligt kommunstyrelsens ordförande, Lars Johnsson (M), är det ekonomiska läget oerhört kärvt. Under tisdagen aviserade kommunstyrelsen en skattehöjning för de kommande åren. Ett förslag som väntas gå igenom i höst. ”Det handlar om kostnader för ekonomiskt bistånd, SFI, språkstöd. Det är oerhört svårt att beräkna kostnaderna för migrationen, eftersom mycket går in i de ordinarie verksamheterna” säger Johnsson till Kristiansbladet. Under 2019 väntas dessutom ytterligare 450 invandrare till kommunen via anhöriginvandringen, i och med att reglerna lättats. Ett stort problem är att många som kommer har låg utbildningsnivå och är därför mycket svåra att anställa. ”Vi har att välja mellan att skära i välfärden eller öka intäkterna”, fortsätter Johnsson.

Multinationella företag vill inte uppge skatter

Osignerad — Mon, 10 Jun 2013 07:06:30 +0000

Multinationella företags skatteflykt är ett stort hot mot hållbar utveckling i utvecklingsländer. Enbart Zambia förlorar varje år sex miljarder kronor på skatteflykt. Swedwatch har undersökt Sandvik, Atlas Copco, SKF och Ericsson som alla är aktiva i landet och funnit att ingen information om verksamheten finns med i bolagens årsredovisningar, och inget av bolagen vill uppge siffror om vinst och skatteinbetalningar i specifika länder, skriver Diakonia i ett pressmeddelande. Olovliga finansiella flöden, inklusive skatteflykt, beräknas ha kostat utvecklingsländerna sex gånger mer än vad de fick i bidrag under perioden 2001-2010 skriver Diakonia. — Vi förväntar oss nu att den svenska regeringen börjar verka för en mer omfattande land-för-land- rapportering för att öka insynen i företags verksamhet i utvecklingsländer. Swedwatchs rapport visar att insynen är väldigt begränsad och mer transparens skulle gynna organisationer som vill utkräva ansvar av företag och regeringar, säger Carl-Henrik Jacobsson, policyrådgivare på Diakonia som är medlemsorganisation i Swedwatch och står bakom rapporten. Artikeln har tidigare publicerats i Miljömagasinet

Om EUs kommande finanshandelsskatt

Osignerad — Mon, 20 May 2013 19:05:44 +0000

Den 14 februari offentliggjorde Europeiska Kommissionen sitt slutliga förslag om en finanshandelsskatt (finanstransaktionsskatt, FTT). Förslaget är en bearbetning av ett ursprungligt förslag som gjordes i september 2011. Skatten är avsedd att träda i kraft den 1 januari 2014. Elva av EUs medlemländer tänker införa finansskatten, nämligen Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Österrike, Belgien, Grekland, Slovakien, Estland och Slovenien. Dessa elva är också alla medlemmar av valutaunionen EMU. EUs övriga 16 medlemländer, däribland Sverige och Storbritannien, liksom EMU-medlemmarna Nederländerna, Finland och Irland, har förkastat denna skatt. Även om det alltså är en minoritet av EUs medlemländer, som avser att införa finansskatten, står dessa elva stater likväl för två tredjedelar av EUs samlade ekonomiska produktion. EUs skattekommissionär Algirdas Šemeta har hyllat FTT såsom varande ”först i världen”. Detta är formligen inte sant (Sverige hade en dylik skatt åren 1984–1991, och EU-länder som Frankrike och Italien har nyligen infört dylika), utan ska nog snarare uppfattas som att FTT innebär ”första steget” mot en samordning inom hela EU och därefter hela världen, vilket är en avsikt som Europeiska Kommissionen uttalat. Hr Šemeta har hävdat att FTT kommer att inbringa upp till 57 miljarder euro i skatteintäkter per år och tvinga bankerna till ”mer ansvarsfullt handlande”. Hr Šemeta har vidare påstått att EUs finanssektor är ”underbeskattad” med 18 miljarder euro och att FTT kommer att få ”finanssektorn att lämna ett rättvist och betydande bidrag till de offentliga inkomsterna”. I dessa hr Šemetas uttalanden framkommer de två huvudsakliga skäl Europeiska Kommissionen angett för att införa den nya finansskatten: att förbättra finansmarknadernas sätt att arbeta genom att minska elementet av spekulation och att låta finanssektorn bidraga till att täcka kostnaderna för finanskriser. Emellertid framgår ganska tydligt att ett för Europeiska Kommissionen viktigt motiv för att införa den nya skatten är att få egna skatteinkomster i stället för att behöva tigga av EUs medlemländer. För att locka medlemländerna att gå med på att införa FTT säger Europeiska Kommissionen att de kan använda inkomsterna av denna skatt till att betala del av medlemsavgiften till EU. Skattesatsen skall uppgå till lägst 0,1 procent på handeln med aktier och obligationer, penningmarknadsinstrument, återköpsavtal och avtal om säkerhetslån samt lägst 0,01 procent på handeln med derivatprodukter. Skatten ska betalas av varje finansinstitut som deltar i transaktionen; i exempelvis aktiehandel ska både köpare och säljare betala 0,1 procent, så att hela skatten på transaktionen i det fallet blir 0,2 procent. Skattskyldiga blir alla finansinstitut som lyder under EUs skattejurisdiktion. Termen finansinstitut har fått en bred definition i EU-förslaget: alltifrån banker och försäkringsbolag till investeringsfonder. Också företag som icke är finansbolag kan bli skattskyldiga, om de utför finansiella transaktioner för företagets räkning. Det står de deltagande EU-ländernas regeringar fritt att tillämpa högre skattesatser, om de så önskar. Undantag skall göras för dagliga finanstransaktioner såsom användande av kreditkort, insättningar och primäremissioner av aktier och obligationer liksom av aktiefonder avsedda att tillföra nytt kapital. Man kan med skäl ifrågasätta om dessa undantag bara blir tillfälliga. För att en finanstransaktion, som ett företag deltar i, skall beskattas räcker det att företaget är registrerat i något av de elva FTT-länderna. Det har alltså ingen betydelse var någonstans handeln äger rum. Också bolag som finns utanför FTT-zonen skall tvingas betala denna skatt på sin finanshandel, om i denna ingår finansinstrument, som utfärdats i något av de elva FTT-länderna. Om exempelvis en volkswagenaktie handlas mellan banker i London och New York, kommer transaktionen ifråga att beskattas oaktat att den sker utanför FTT-zonen. Detta kan innebära brott mot gällande internationella lagar om exterritorialitet. Skatten kommer dessutom att drabba alla slags företag, inte bara banker. I själva verket kommer vi alla att drabbas – både företag och privata hushåll. Viktiga aktörer på finansmarknaderna är pensionsfonderna. Också de kommer givetvis att få betala för sina finansiella transaktioner. Och detta kommer förstås att urholka vårt pensionssparande. Exakt hur mycket är svårt att beräkna, men om man utgår från att den fond man sparar i gör fyra transaktioner per år och sparandet pågår i 40 år, får man vidkännas en sammanlagd förlust på c:a 5 procent av sitt till pensionen insparade kapital. Men är det något att bråka om? Vill vi inte avstå en tjugondedel av vår pension till en så god sak som Europeiska Kommissionen? Kommissionens nu liggande förslag till FTT skiljer sig avsevärt från de ursprungliga planerna. Fler finansiella tjänster beskattas, däribland vanliga företags verksamheter för riskhantering. Dessutom kommer skatten att slå också mot transaktioner som utförs utanför FTT-zonen. Både Frankrikes och Italiens regeringar har ivrigt förespråkat FTT. De har trott sig se idel fördelar med den nya skatten: tillskott till de offentliga inkomsterna och minskning av spekulationen på finansmarknaderna. Men de har underskattat de oavsiktliga nackdelarna för de egna statliga lånekostnaderna. Frankrikes experiment med finansskatt på 0,2 procent har pågått bara sedan den 1 augusti 2012 men har redan visat sig bli ett präktigt fiasko. Finansministeriet medgav i april 2013 att man fått in endast en tredjedel av de intäkter man räknat med. De totala intäkterna för innevarande år beräknas till ynka 800 miljoner euro. Till långt större belopp uppgår skadorna på Frankrikes finansväsen, näringsliv och statens egen skattebas. ”Frankrike skjuter sig självt i foten”, sade Paul-Henri de La Porte du Theil, chef för franska finansväsendet AFG. Maya Atig, tillförordnad chef för Frankrikes motsvarighet till riksgäldskontoret, säger att Europeiska Kommissionens interna dokument medger att FTT skulle kunna minska likviditeten på obligationsmarknaderna med 15 procent, vilket skulle vidga skillnaderna i ränta mellan olika länder (s.k. yield spread) och höja lånekostnaderna. Vid en konferens i London nyligen avvisade mme Atig Europeiska Kommissionens beräkning att den nya skatten skall inbringa alltifrån 30 till 57 miljarder euro. Hon sade att alla intäkter av FTT kommer att ätas upp av de extra kostnader medlemländerna får betala. En representant för den danska pensionsfonden ATP gav henne genast rätt: ATP godtar inte längre franska statsobligationer som säkerhet. Innebörden är att om franska staten i detta läge alls ska få sina obligationer sålda, måste den höja räntan på dem, vilket betyder större kostnader. Men man kan inte höja hur långt som helst. När staten tvingats höja räntan på sina lån till c:a 7 procent, bedöms den av marknaden som i det långa loppet insolvent (betalningsoförmögen). Då utestängs den från den öppna lånemarknaden och går antingen i konkurs eller får som Grekland leva på bidrag från övriga eurozonen. Mme Atigs italienska kollega Maria Cannata säger att hennes land redan har en version av FTT införd men att man där varit noga med att undantaga transaktioner i samband med statsskulden, eftersom ”det är viktigt att inte skada marknaderna för statsobligationer”. Att FTT likväl kommer att skada just marknaderna för statsobligationer anser Londons City, som har gjort prognosen att FTT skulle öka Storbritanniens kostnad för utgivande av statsobligationer med 4 miljarder pund för detta år. Kostnaderna i form av minskad vinst för Europas större banker beräknas till c:a 170 miljarder euro eller 16 procent av deras kapital – vid en tid då EUs myndigheter kräver att bankerna håller sig med större mängder kapital för att öka sin betalningsförmåga. Storbritanniens finansminister George Osborne har uttalat att FTT kommer att innebära en skatt på pensionärer och kosta upp till en miljon arbetstillfällen över hela EU utan att bankirerna behöver betala en cent. Fenomenet i fråga kallas skatteövervältring: de för vilka skatten var avsedd håller sig skadeslösa genom att ta ut motsvarande avgifter av sina kunder. Detta har man iakttagit till exempel i Förenta staterna, där en federal skatt tas ut vid aktieförsäljning. Formellt är det bankerna som betalar denna, men i praktiken vältrar de över den på kunderna genom att höja priser och avgifter på sina tjänster. Genom övervältring sprider sig fördyrings- och snedvridningseffekter genom hela ekonomin, inte bara finanssektorn. Finansmarknadens aktörer flyttar till skattefria länder och tar sina tjänster med sig. Varningar har alltså inte saknats men förefaller dock klinga för döva öron i Europeiska Kommissionen, vilket ger anledning misstänka att skatten är politiskt motiverad och inte bygger på rationella ekonomiska överväganden. Att skatten mest har ett politiskt symbolvärde och inte kan försvaras med ekonomiska skäl är också Sveriges Riksbanks officiella ståndpunkt, uttalad i den mot FTT mycket kritiska artikeln ”Taxing financial transactions” (Riksbankens Economic Review, 2012:1), författad av Johan Almenberg vid finansdepartementet och Magnus Wiberg vid Riksbankens avdelning för penningpolitik. De båda svenskarna hänvisar bland annat till de dåliga erfarenheter vi i Sverige hade av en liknande skatt åren 1984–1991. Denna finansskatt, som infördes av den socialdemokratiska regeringen 1984, ledde till en 85-procentig krasch för obligationsförsäljningen, ett 98-procentigt ras för obligationsfuturer och en fullständig nedläggning av handeln med optioner. En stor del av handeln med värdepapper flyttade utomlands, till exempel hade år 1990 hälften av den svenska aktiehandeln flyttats till Londonbörsen. Den borgerliga regering, som tillträdde år 1991, avskaffade denna skatt som en av sina första åtgärder. Det finns dock de som aldrig lär sig. Till exempel föreslog nyligen Vänsterpartiet införandet av en finansskatt i Sverige. Den är tänkt att inbringa 7,5 miljarder kr för att ”bekämpa ungdomsarbetslösheten”. Det skulle i stället bli tvärt om, ty genom att skattevägen öka kreditinstitutens kostnader driver man upp deras låneräntor och ökar därmed ytterligare kapitalkostnaderna för de företag som vill investera. Detta leder i företagen till ökad jakt på kostnader och därför minskad förmåga och benägenhet att nyanställa. I sin artikel påpekar Almenberg och Wiberg att Europeiska Kommissionens beräkning att FTT skall inbringa mer än 57 miljarder euro årligen bygger på det orealistiska antagandet att en skattesats på 0,1 procent skulle alstra en skatteinkomst motsvarande 0,5 procent av de deltagande EU-ländernas samlade BNP. Detta var ungefär vad den svenska finansskatten inbringade, när den var som mest utbredd år 1988 och medan kraftiga begränsningar av möjligheten att flytta valuta utomlands alltjämt var i kraft (1939–1989). När dessa begränsningar hävdes år 1989, föll skatteinkomsterna kraftigt ner mot 0,1 procent av BNP. I en ekonomi, som är långt mer globaliserad i dag än den var för 25 år sedan, är det ännu lättare för finansmarknadens aktörer att skydda sina tjänster för beskattning genom att flytta dem till andra länder. En av EUs ”fyra pelare” är ju kapitalets fria rörlighet, och så länge FTT inte kommer att gälla i hela världen, inte ens i hela EU, finns ju denna möjlighet att skydda sig för oönskad beskattning. En annan faktor, som måste minska inkomsterna av denna skatt, är att skatten i sig sänker BNP och därmed minskar skattebasen. Enligt Europeiska Kommissionens egen konsekvensanalys av år 2011 kan en skatt på 0,1 procent befaras minska BNP med åtminstone 0,5 procent årligen och rent av 1,8 procent, när skatten når full effekt. Enligt Kommissionen beror denna sänkning av BNP på att bolagens kapitalkostnader kommer att öka, när de tvingas kompensera investerarna på finansmarknaderna för de förluster FTT vållat dem. De högre kapitalkostnaderna betyder minskade investeringar för bolagen själva och därmed minskad förmåga att producera varor och tjänster. Och denna minskning av den ekonomiska verksamheten i samhället innebär givetvis att också skatteinkomsterna av denna minskar. Denna sänkning av BNP är särskilt allvarlig och skadlig, när eurozonen som helhet betraktad stadigt befinner sig i recession sedan ett och ett halvt år – den längsta perioden sedan 1995, då Eurostat började samla data. Tysklands svaga tillväxt senaste kvartalet på bara 0,1 procent räcker inte för att lyfta övriga eurozonen ur svackan. I sin artikel framhåller Almenberg och Wiberg även att de båda angivna motiven för införandet av FTT inte bara är sakligt ohållbara utan även inbördes motsägande. Att skattevägen ”hålla efter” finansmarknaden, minska spekulation och volatilitet (alltför stora svängningar i priset på en finansiell tillgång) genom att minska handelsvolymen är att antaga för mycket. Ty även om volatiliteten på finansmarknaderna är större än vad som är ekonomiskt riktigt sunt, så är det ett obevisat antagande utan stöd i vare sig ekonomisk teori eller praktisk erfarenhet att volatiliteten skulle minska, om transaktionsvolymen minskade. Och det är ännu ett tankesprång ut i det okända att förmoda att en skatt på transaktioner får dessa att minska, ty de kan ju flyttas över på obeskattade investeringsinstrument eller till obeskattade länder. En större transaktionsvolym medför vanligen också en större likviditet på finansmarknaden. Detta kan ses som positivt, eftersom likviditeten förbättrar riskhantering och mer effektivt förser företag och hushåll med kapital. Om FTT minskar handelsvolymerna, blir den därför en skatt på likviditeten snarare än på volatiliteten. FTT kan också komma belasta hushållen och de företag som inte är finansbolag genom att fördyra de finansiella tjänsterna och öka kostnaderna för riskspridning. Något för alla lagstiftare att tänka på, när de vill införa nya skattelagar, är att noga skilja på vilka som i formell mening är tänkta att betala skatten och vilka som får bära de faktiska kostnaderna för den. Den tyngsta bördan kan till sist falla på det övriga, icke till finanssektorn hörande näringslivet och de privata hushållen. De angivna två motiven för införandet av FTT – att hämma spekulation genom att minska handelsvolymen och att få skatteinkomster – strider sakligt sett emot varandra. Antingen är lagstiftarens avsikt att motarbeta spekulationselementet på finansmarknaderna genom att minska handelsvolymen, och då reduceras ju skatteunderlaget i samma mån. Eller är avsikten att finanssektorn skattevägen ”ska betala för sig” mycket mera än den hittills gjort, och då måste det ju ligga i lagstiftarens intresse att inte minska handelsvolymen, eftersom denna utgör skatteunderlaget. Men det är ju betecknande för alla slags glädjekalkyler att man kommer fram till de fantastiska siffrorna – i detta fall 30–57 miljarder euro per år – genom att förena oförenligheter, räkna med vinst och nytta men bortse från förlust och skada. Till sist: skall EUs planerade finanshandelsskatt djupast ses som bara ännu en yttring av europeiskt kollektivt självskadebeteende? Ernst Larsson