sionism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Mon, 24 Aug 2026 12:58:59 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg sionism – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Gustav Kasselstrand i valtal: ”Israel är en terrorstat” https://nyadagbladet.se/inrikes/gustav-kasselstrand-israel-terrorstat/ Mon, 24 Aug 2026 12:03:08 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=238209 Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand kallade Israel för en "terrorstat" under ett valtal i Gävle och krävde att Sverige upphör med israeliska vapenköp. Han avvisade samtidigt kristen sionism som en "irrlära" och ställde den mot svensk nationalism. Talet hölls på Drottninggatan i centrala Gävle på lördagen, där Alternativ för Sverige samlade väljare inom ramen för partiets valturné. I ett cirka 90 sekunder långt utdrag som partiet publicerade samma kväll riktar Kasselstrand hård kritik mot Israels krigföring i Palestina, Libanon och Iran. — Vi ska inte köpa vapen av Israel. Vi ska absolut inte kräla för Israel. Israel är en terrorstat, säger Gustav Kasselstrand i talet. Han fortsätter med att anklaga den israeliska staten för bland annat mord, folkmord och fördrivning sedan bildandet 1948. Uttalandena framförs som AfS-ledarens politiska bedömning; det korta videoutdraget innehåller ingen närmare beläggning för samtliga anklagelser.

Vill stoppa svenska vapenköp

Kasselstrands krav på att stoppa vapenköp från Israel berör en fråga som även har väckt debatt i riksdagen. Under 2025 uppmärksammades att det svenska försvaret köpte in ytterligare israelisk krigsmateriel, däribland avancerade sjömålsrobotar från det israeliska bolaget Rafael. Svenska Freds uppgav då att Sverige självt beslutar om sådana inköp och kritiserade försvarsledningens motivering att israeliska företag erbjuder kvalificerad materiel. Nya Dagbladet har även rapporterat om krav från Vänsterpartiet och Miljöpartiet på att avbryta militära samarbeten och vapenköp. Regeringens officiella linje går inte lika långt som Kasselstrands. I 2026 års utrikesdeklaration slår regeringen fast att Sverige driver på för ytterligare EU-sanktioner mot extremistiska bosättare och israeliska ministrar som bedriver olaglig bosättningspolitik, men den beskriver inte Israel som en terrorstat.

Angrep kristen sionism

En betydande del av Gustav Kasselstrands tal ägnades åt religion, och i synnerhet kristen sionism. Gustav Kasselstrand vänder sig mot föreställningen att den israeliska staten skulle vara ett uttryck för Guds vilja och angriper kristen sionism, som han säger saknar stöd i Bibeln och den kristna traditionen. — Jag säger nej till sionistisk underkastelse, nej till global sionism, ja till svensk nationalism, säger han. Han framhåller linjen som en skillnad mellan AfS och andra partier och hävdar att dessa inte vågar tala om frågan. Videon avslutas med partiets uppmaning att rösta på AfS i riksdagsvalet den 13 september.]]> JP Sears driver med patriotismen – som sätter Israel främst https://nyadagbladet.se/utrikes/jp-sears-satir-patriotism-israel/ Sun, 24 May 2026 06:34:09 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=231310 Den amerikanske komikern JP Sears har publicerat en ny satirvideo om hur begreppet patriotism förändrats i den amerikanska debatten. Iklädd Israelkeps, matchande slips och med en flagga i handen driver han med en politisk kultur där lojalitet mot Israel framställs som själva måttet på amerikansk fosterlandskärlek. Sears, som under de senaste åren fått stora tittarskaror på sociala medier och blivit en återkommande röst inom amerikanska alternativmedier, låter figuren i klippet spela en överdrivet Israel-lojal patriot. Resultatet blir en skruvad spegel av den konservativa debatten om ”America First”, krigsmotstånd, kristen sionism och gränsen mellan Israelkritik och antisemitism. I videon vandrar karaktären mellan flaggor, bibelreferenser och kabel-tv:s politiska tonläge. En hund som skäller på flaggan stämplas snabbt som misstänkt, en Scofield-bibel får större auktoritet än den vanliga Bibeln och personer som Thomas Massie, Candace Owens och Tucker Carlson blir måltavlor för satiren när de inte följer den förväntade linjen i Israelfrågan. Satiren blir särskilt träffsäker när Sears vänder och vrider på parollen ”America First”. När figuren får frågan hur fortsatta miljardbelopp till Israel kan beskrivas som just ”America First”, blir svaret att pengarna ju befinner sig i Amerika först – innan de går till Israel. Ordleken sammanfattar hela klippets poäng: hur en politisk slogan kan tömmas på innehåll när den underordnas en utrikespolitisk lojalitet. ]]> Sionismen avkodad i 101 citat: En ideologi ställs mot sina egna ord https://nyadagbladet.se/kultur/sionismen-avkodad-i-101-citat-yakov-rabkin/ Mon, 18 May 2026 16:38:45 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=230643 Sionismens historia är inte bara en fråga om Mellanösternpolitik, utan också om hur religion, nationalism och kolonial makt har flätats samman. I Sionismen avkodad i 101 citat låter historikern Yakov M. Rabkin ideologins egna formuleringar, kritiker och offer teckna en översiktlig karta över en av vår tids mest laddade politiska rörelser. Boken är till formatet kort, men ämnet hör till samtidens mest omstridda. På 88 sidor samlar den kanadensiske historikern 101 citat som enligt förlagets presentation ska belysa sionismens ursprung, utveckling och konsekvenser. Greppet är enkelt: i stället för en lång akademisk framställning bygger boken på röster från skilda tider och läger – grundare, försvarare, motståndare och människor som påverkats av rörelsens konsekvenser i praktiken. Rabkin är professor i historia vid Université de Montréal och har länge studerat förhållandet mellan sionism, judendom och staten Israel. Hans tidigare bok Israel i Palestina, som också getts ut på svenska av Karneval, driver tesen att den sionistiska kolonisationen står i konflikt med judendomens grundläggande värden. Sionismen avkodad i 101 citat kan läsas som en mer koncentrerad fortsättning på samma idéhistoriska projekt.

Kampen om ordens innebörd

Boken är högaktuell i ett läge där kriget i Gaza, Israels ockupationspolitik och anklagelser om antisemitism ständigt präglar den internationella debatten. Rabkin menar att begreppet sionism ofta döljer mer än det klargör. Vissa framställer sionismen som en naturlig fortsättning på judisk historia. För andra är den ett kolonialt och imperialistiskt projekt, eller rentav ett brott med judisk religiös tradition. Just därför blir citatformen effektiv. Enligt förlaget har Rabkin delat in materialet i kategorier som ursprung, föregångare, varningar, byggare, krigare, offer, politiker, understödjare och kritiker. Läsaren får därmed följa hur idén om ett judiskt nationalhem formulerades, hur den knöts till europeisk nationalism och hur den mötte motstånd även bland judar.

Judendom, nationalism och kolonialism

Rabkins mest kontroversiella tes är hans skarpa särskiljning mellan sionism och judendom. I förlagets presentation återges ekonomen Jeffrey Sachs omdöme att Rabkin är en vägvisare mot insikten att sionism inte är judendom, utan på många sätt står i motsats till judisk tradition och tro. Historikern Ilan Pappe beskriver boken som "den skarpaste och mest koncisa utmaning som sionistisk propaganda och israelisk diplomati någonsin kommer att möta". Omdömena tydliggör bokens karaktär. Boken är ingen neutral handbok i modern israelisk historia, utan en polemisk introduktion till en sionismkritisk hållning. För den som redan följer debatten om Israel och Palestina utgör boken ett komprimerat källmaterial. För den som är mindre insatt kan den fungera som en ingång till en fråga där begreppen ofta används som politiska vapen.

Kortfattat om en långdragen konflikt

Rabkins akademiska tyngd gör formatet särskilt intressant. Han har varit gästprofessor vid universitet i bland annat Frankrike, Israel, Sydafrika, Ukraina och USA, och hans bok om judiskt motstånd mot sionismen har översatts till 14 språk. Samtidigt är Sionismen avkodad i 101 citat inte upplagd som en tung fackbok, utan som en snabb men laddad genomgång av centrala formuleringar och motsättningar. Boken lämpar sig för läsare som vill förstå varför diskussionen om sionism inte kan reduceras till en konflikt mellan judar och palestinier, eller mellan Israel och dess yttre fiender. Hos Rabkin blir sionismen i stället en modern politisk ideologi som måste förstås i relation till nationalism, religion, kolonialism och makt. För den som vill få syn på ideologins egna ord – och på det motstånd som funnits mot den från början – är Rabkins nya bok ett kärnfullt och angeläget boktips. Den finns att köpa direkt hos Karneval förlag.]]> ”Skulle hellre dö än att dyrka Israel” — Fröken Kalifornien sparkad av Trump https://nyadagbladet.se/utrikes/sparkad-fran-religionsfrihetskommission-for-att-ha-uttryckt-sin-tro/ Sat, 21 Feb 2026 14:01:19 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=222238 Tidigare Miss California-vinnaren Carrie Prejean Boller har sparkats från Trumps kommission för religionsfrihet — efter att under en utfrågning ha uttryckt sin katolska övertygelse om sionismen. Ironin i att bli utesluten från just en religionsfrihetskommission för att ha gett uttryck för sin tro har inte undgått henne. Sedan dess uppger hon att hon mottagit allvarliga hot. Boller — kristen modell och tidigare Miss California — avsattes från kommissionen efter en uppmärksammad utfrågning om antisemitism i Washington tidigare i februari. — Jag är katolik och katoliker omfamnar inte sionism, konstaterade hon under utfrågningen, och ställde frågan till paneldeltagarna: "Så är alla katoliker antisemiter enligt er?" Texas viceguvernör Dan Patrick, ordförande för kommissionen, meddelade därefter på sociala medier att hon avlägsnats. "Ingen medlem av kommissionen har rätt att kapa en utfrågning för sin egen personliga och politiska agenda i någon fråga", skrev han.

Uppmanades avgå redan i somras

Boller uppger att hon redan i somras uppmanades att avgå efter att ha kritiserat Israels agerande i Gaza. — Vita huset ringde mig en dag i augusti och bad mig att avgå. Och jag sa: "Jag avgår inte", säger hon i en intervju med Lifesite News. Inför den aktuella utfrågningen fick hon enligt egen uppgift besked om att hon varken fick använda sociala medier eller ge uttryck för sina teologiska uppfattningar så länge hon tjänstgjorde i kommissionen. — Dan Patrick sade specifikt till mig att mitt jobb är att skydda presidenten så länge jag sitter i den här kommissionen, säger hon. — Alltså, jag sa i princip till hela världen i måndags att min lojalitet ligger hos Kristus, min katolska tro och mitt land. Hon meddelar också att hon inte är det minsta intresserad av att gå Israels ärenden. — Jag skulle hellre dö än att dyrka Israel, det är en folkmordsstat, konstaterar hon, och uttrycker samtidigt lättnad över att lämna kommissionen: — Jag känner mig så fri, mina bojor har fallit.

Hot och varningar

Efter utfrågningen uppger Boller att hon mottagit hot. — Den första kvällen jag kom hem fick jag obehagliga telefonsamtal mitt i natten i syfte att skrämma mig, berättar hon. — Jag talade med en person på mycket hög nivå inom regeringen som sade: "Carrie, du måste vara mycket försiktig, din telefon kan vara avlyssnad eller så kan de försöka få det att framstå som en olyckshändelse. Du berör ett mycket, mycket känsligt ämne som ingen har modet att tala om just nu". På plattformen X förtydligade hon att hon inte är självmordsbenägen. I ett brev till en paneldeltagare utvecklade hon sin inställning: "Tystnad inför detta är inte religionsfrihet, det är moraliskt medansvar. Min kristna tro kräver att jag står upp för dem som lider och är i nöd." "Som katolik har jag både en konstitutionell rätt och en gudagiven religions- och samvetsfrihet att inte stödja en politisk ideologi eller en regering som ägnar sig åt massdödande och utsvältning av civila", skrev hon.]]> När judiska terrorister mördade svenske kungens gudfar https://nyadagbladet.se/kultur/nar-judiska-terrorister-mordade-svenske-kungens-gudfar/ https://nyadagbladet.se/kultur/nar-judiska-terrorister-mordade-svenske-kungens-gudfar/#respond Wed, 17 Sep 2025 15:10:47 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=187616 Det svenska kungahuset har inte besökt Israel sedan statens grundande – något som bryter mönstret för ett Sverige som annars har omfattande handel och andra diplomatiska förbindelser med Israel. Bakom ”bojkotten” av Israel ligger djupa historiska sår, och även personliga, som går tillbaka till den nuvarande svenske kungens egen gudfar, greve Folke Bernadotte. Greven, som var en hyllad medlare i Sverige, mördades kallblodigt under ett viktigt FN-uppdrag av den judiska paramilitära terrororganisationen Sternligan, på hebreiska känd som "Lohamei Herut Israel - Lehi" - översatt till svenska "Israels frihetskämpar - Lehi".
Artikeln publicerades ursprungligen den 17 september 2024.
Diplomaten Bernadotte hade gjort sig ett aktat namn under andra världskriget och vunnit internationellt erkännande för sin roll i att rädda tusentals fångar från tyska koncentrationsläger genom de ”vita bussarna” – där många av dessa fångar var judar. Hans insatser bedömdes av många auktoriteter som mycket imponerande och han bedömdes 1948 därför också som ett lämpligt val till att bli FN:s medlare i den utdragna konflikten mellan judar och araber. Bernadottes förslag till fred innefattade bland annat en återgång till den delningsplan som FN tidigare föreslagit, där vissa territorier som judarna ockuperat i området skulle återlämnas till araberna. Den svenske grevens förslag byggde på en idé om två oberoende stater, en judisk och en arabisk, där det sågs som mycket viktigt att snabbt få till stånd ett vapenstillestånd och säkerställa att fientligheterna inte återupptogs längre fram. Det fokuserades också på att fördrivna araber och judar skulle få rätt att återvända till sina hem och att staternas gränser, om någon överenskommelse inte kunde nås, skulle avgöras av just FN. [caption id="attachment_187623" align="alignnone" width="640"] Folke Bernadotte på plats i Jerusalem.[/caption]

Förkastades av judiska militanter

Där stora delar av omvärlden betraktade förslaget som sansat och rimligt, uppfattade militanta judiska radikaler förslaget som ett hot mot deras tankar om ett ”Storisrael”. Tanken på att vissa ockuperade territorier skulle ges tillbaka till araberna betraktades av dessa som fullständigt oacceptabelt och något som med alla medel måste stoppas. Även vissa arabiska militanter, som inte vill ha någon judisk stat i regionen, motsatte sig förslaget – men framförallt var det i judiska extremistiska kretsar som fredsmäklaren Folke Bernadotte utmålades som ett existentiellt hot mot det judiska folket. I sammanhanget hjälpte det inte heller att Bernadotte också förespråkade att begränsa den judiska migrationen till Israel. Före Israels grundande var det vanligt förekommande i regionen med judiska terrorgrupper och ”underjordiska militanta nätverk”. Dessa bedrev terror inte bara mot britterna som kontrollerade Palestinamandatet, utan även mot arabiska byar, och ibland även mot andra judar som ansågs vara för ”moderata”. En av dessa grupper var Sternligan - Lehi - som hade föresatt sig det uttalade målet att ”ta över Israel med väpnat våld”. Gruppen lönnmördade 1944 den brittiske ministern Lord Moyne, bombade brittiska myndighets- och armébyggnader och genomförde en lång rad attentat mot brittiska och arabiska mål, både i närområdet och utomlands, där massakern på 107 palestinska bybor i Deir Yassin kanske är en av de mest kända. Sternligan beslutade att även Folke Bernadotte måste mördas. I terrorgruppens ögon var det ointressant att han förespråkade medling, fred och samförstånd - Bernadotte uppfattades som ett hot mot gruppens planer på judisk överhöghet i regionen. Terrorgruppens de facto högste ledare var vid den här tidpunkten Yitshak Shamir, och det team som genomförde själva attentatet leddes av Yehosha Zettler. [caption id="attachment_187624" align="alignnone" width="640"] Medlemmar i Sternligan protesterar mot Bernadottes medling. Foto: National Library of Israel/ CC BY 4.0[/caption]

"Förvridna av hat"

Den 17 september skrider gärningsmännen till verket och blockerar vägen framför diplomatens konvoj i Jerusalem. Därpå stegar den 26-årige Yehoshua Cohen fram och avrättar både Folke Bernadotte och den franske militären Andre Serot med flera skott med en tysk 9 mm kulsprutepistol. Generalmajor Åge Lundström, som satt på vänster sida i bilen bredvid Serot, har beskrivit att ansiktsuttrycket på terroristen som ”förvridet av hat”. Bernadotte och Serot avled hastigt av skotten och flögs senare hem i två vita kistor för att på vägen postumt ta emot ett stort antal hedersbetygelser för sina insatser. Mördarna åtalades eller straffades dock aldrig. Istället hyllades gärningsmännen i sionistiska kretsar som hjältar, och de få som greps släpptes nästan omedelbart. Mördaren, Yehoshua Cohen, blev så småningom Israels förste premiärminister David Ben-Gurions ”inofficielle livvakt” och nära vän. Terrormedlemmar, som var delaktiga i dubbelmordet, har också suttit och stoltserat om dådet i tv- och radiosändningar. Yehoshua Zettler, som ledde mordkommandot, uttryckte aldrig någon ånger över att man mördat Bernadotte. – När vi demonstrerade framför (Bernadotte) och sa till honom 'Bort från vårt Jerusalem, tillbaka till Stockholm', så svarade han inte, så vi hade inget val, hävdade han 1988. Andra Lehi-medlemmar fick med tiden prominenta positioner inom det israeliska samhället – men ingen mer så än terrorgruppens ledare, Yitzhak Shamir, som kom att bli både talman och utrikesminister samt vid två tillfällen även statsminister för Israel. Mannen som beordrade mordet på den fredsmäklande greven Bernadotte blev alltså Israels högste ledare – sista gången så sent som 1986-1992. [caption id="attachment_187621" align="alignnone" width="640"] Mördaren Cohen blev livvakt åt en premiärminister och Shamir blev själv premiärminister. Montage. Foto: Yolene Haik/CC BY 4.0[/caption]

Ingen ursäkt

Även Shamir undslapp rättsligt ansvar för terrordådet, och även om israeliska myndigheter vid tillfället pliktskyldigt fördömde mordet som en handling begången av ”fegisar, skurkar och ränksmidare” fanns det aldrig någon genuin politisk vilja att utdela straff. Ännu idag har Israel inte officiellt bett om ursäkt för mordet, vilket antagits vara huvudskälet till att Sveriges kung Carl XVI Gustaf under sin långa ämbetstid aldrig uttryckt intresse av att besöka Israel. Även kronprinsessan Victorias beslut att döpa dottern till ”Estelle” – efter Folkes hustru, har mot samma bakgrund spekulerats vara en symbolisk markering för att hedra minnet av konungens gudfar. Vid ett par tillfällen har israeliska makthavare träffat kungen i Sverige, men dessa besök har inte blivit besvarade. Vid den mördade statsministern Olof Palmes begravning 1986 ska kungen ha uttryckt till Shimon Peres, Israels dåvarande premiärminister: ”Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor”. Även om inte alla araber heller vid tillfället såg positivt på Bernadottes gärning tycks greven ändå vara ihågkommen med mer värme där än i Israel. I staden Ramallah, på Västbanken, finns nämligen en gata uppkallad efter honom för att hedra hans ansträngningar att skapa en ”rättvis” lösning i regionen. [caption id="attachment_187622" align="alignnone" width="640"] Greve Bernadottes gata i Ramallah. Foto: Mohammed Abushaban/CC BY-SA 3.0[/caption]

Dekorationsband uppkallat efter terrorgruppen

Sternligan upplöstes och terrorklassades sedermera officiellt 1948 efter starka påtryckningar från omvärlden. I praktiken innebar detta dock inga större bekymmer för de inblandade som istället engagerade sig i andra politiska organisationer, gick med i armén eller i någon mer officiellt godkänd underrättelseorganisation. Vissa medlemmar fortsatte också sin militanta bana och ägnade sig åt lönnmord på offentliga personer som ansågs ”svika” det judiska folket – exempelvis på journalisten Rudolf Kasztner 1957. Att israeliska makthavare sett med gillande på Sternligans långa lista över blodiga attentat är tydligt. Exempelvis instiftade den dåvarande premiärministern, Menachem Begin, 1980 ett militärt dekorationsband uppkallat efter terrorgruppen – ”Lehi-bandet”. Även Begin själv hade en bakgrund som ledare för den judiska terrorgruppen Irgun, som under 1940-talet också genomförde attentat mot ett stort antal brittiska mål. Terroristerna i Irgun absorberades efter staten Israels bildande till stor del av IDF, som än idag är Israels officiella militär. [caption id="attachment_164305" align="alignnone" width="640"] Många terrorister fick en "ny chans" i IDF. Foto: IDF[/caption]

Svenska fredsmyndigheten bär hans namn

För svensk del kanske Bernadottes minne börjat falla i glömska något, från att i decennier ha varit den kanske främste symbolen för humanitär diplomati. Ekot av hans namn och engagemang lever dock i hög grad kvar, inte minst genom myndigheten Folke Bernadotteakademin, som under UD:s försyn arbetar för fred, utveckling och säkerhet och vars huvudfokus är att lösa konflikter genom diplomati och förhandlingar – istället för med vapen och våld. "Som en del av Sveriges bistånd arbetar vi för att bygga fred i konfliktdrabbade länder. Vi bedriver utbildning, rådgivning och forskning för att stödja freds- och statsbyggande. Vi bidrar också med civil personal till fredsinsatser och valobservationsinsatser som leds av främst FN, EU och OSSE. Vi har fått vårt namn efter Folke Bernadotte, FN:s första fredsmedlare", deklarerar myndigheten på sin hemsida.]]> https://nyadagbladet.se/kultur/nar-judiska-terrorister-mordade-svenske-kungens-gudfar/feed/ 0 ”Kristdemokraternas hjärta klappar för Israel – inte för Sverige” https://nyadagbladet.se/insandare/kristdemokraternas-hjarta-klappar-for-israel-inte-for-sverige/ Wed, 06 Aug 2025 15:02:48 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=210820 – Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas, hävdar hon och låter även meddela att Sverige mitt under folkmordet bör passa på att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Detta säger hon om en invasion som inte bara orsakat ett historiskt humanitärt lidande, utan som enligt Israel själva är tänkt att leda till en permanent ockupation och etnisk rensning av Gaza. Men det bekymrar inte KD. Tvärtom. Man höjer tonen. Och det här är inget tillfälligt utspel. Det är själva partiets själ - Israel betyder mer än Sverige. I inrikespolitiken framstår KD ofta som ett identitetslöst annex till Moderaterna – ett parti som går dit opinionsvinden blåser, som inte vågar något, som backar i varje kulturdebatt och kompromissar sig ur varje skugga. Men när det gäller Israel agerar man med en närmast fundamentalistisk glöd. Inga förbehåll. Inga villkor. Inga gränser. Och partiets företrädare slutar inte vid att ge sitt fullständiga politiska stöd. I ett blogginlägg kräver Kristdemokraternas EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe att lojalitet mot Israel ska bli ett krav för svenskt medborgarskap. Inte lojalitet mot Sverige. Inte mot svensk lag. Utan mot en regim i Mellanöstern. ”För att ens få ett svenskt medborgarskap bör det, precis som i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt, krävas att den som önskar bli svensk medborgare också erkänner statens Israels rätt att existera och därtill har för avsikt att ta till sig de judiskt-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på”, skriver hon. Den som sedan visar sig vara illojal mot Israel – inte mot Sverige – ska kunna bli av med sitt medborgarskap. Att ett svenskt riksdagsparti på allvar driver den linjen borde väcka ramaskri. Men för Kristdemokraterna verkar det helt logiskt. Deras lojalitet med Israel handlar inte främst om politik – utan om ideologi och tro. För KD är Israel mer än en allierad: det är ett religiöst ideal, någonting heligt. Ett land de vördar, försvarar och ursäktar, oavsett vad som sker. Det Israel gör skulle de aldrig acceptera från något annat land – men här gäller andra regler, för det är inte bara politik. Det är trosbekännelse. Det spelar ingen roll hur många tusen civila som dör. Det spelar ingen roll hur många brott Israel begår. Det spelar ingen roll att hela Gaza snart är jämnat med marken. KD står där, troget. Inte bakom Sverige. Inte bakom folkrätten. Utan bakom Benjamin Netanyahu. Och samtidigt? När Sverige står inför vårdens sammanbrott, växande barnfattigdom, massinvandring, organiserad brottslighet, misär och bostadsbrist – då är det tyst. Då är KD som en meningslös viskningsklubb. Då heter det ansvar, samarbete, långsiktighet. Man gör utspel om hårdare tag med ungdomar, lite mer pengar till kärnkraft och något vagt om familjen, men i praktiken händer inte mycket, och många undrar nog vad partiet överhuvudtaget har för existensberättigande eller fyller för syfte.
När Netanyahus armé dränker Gaza i blod däremot – då reser sig KD, då kommer värderingarna plötsligt fram. Då vaknar den glödande fanatismen till liv.
Det går inte att tolka partiets fanatiska hållning på något annat sätt än att Israel betyder betydligt mer för Kristdemokraterna än vad Sverige gör. Ett parti som säger sig vilja försvara kristna värderingar, men som i praktiken försvarar bombningar av kyrkor och sjukhus, tvångsförflyttningar och massvält – bara det sker i rätt flaggas namn. Det är en politisk och moralisk kollaps. Kristdemokraterna talar ofta om nationell samhörighet, om vikten av svenska värderingar och om att ta ansvar för vårt land. Men vad är de orden värda, när partiets starkaste lojalitet verkar ligga hos en främmande stat i Mellanöstern? Vad säger det om ett så kallat värdeparti, när dess principer bara tycks gälla – så länge det handlar om att försvara den israeliska regeringens brott mot mänskligheten? Det är dags att sluta låtsas. KD är inte något svenskt konservativt värdeparti. De agerar inte för svenskarna bästa – utan som Tel-Avivs förlängda röst i Sveriges riksdag.   Andreas Jansson]]> Lasse Wilhelmson: Resan från judisk marxist till svensk nationalist https://nyadagbladet.se/kultur/resan-fran-judisk-marxist-till-svensk-nationalist/ https://nyadagbladet.se/kultur/resan-fran-judisk-marxist-till-svensk-nationalist/#comments Thu, 01 May 2025 05:04:04 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=105291 Det är en regnig höstdag i oktober när jag möter Lasse Wilhelmson i hans villa i Täby. Han har skördat honung från sin egen lilla biodling och sätter på en kopp te för att bjuda på ett smakprov. Mer uppvärmning än så behövs inte för honom för att dyka ner i ett djupt samtal om livet och omvärlden. Honungen är för övrigt mästerligt god, något jag sedermera blir ännu tydligare varse eftersom jag får med mig en väl tilltagen burk hem som tack för samtalet.
Artikeln publicerades ursprungligen den 14 augusti 2021.
Den 7 maj 1941 föddes Lasse Wilhelmson till en svensk far och en judisk mor. Det hade tagit flera år för fadern att övertyga moderns familj för att hon skulle få gifta sig med en icke-judisk man, men han gav sig inte och vann till slut deras hjärtan efter en ihärdig övertalningskampanj. I början av 60-talet hälsade familjen och Lasse själv ofta på i Israel för att besöka sina judiska släktingar. – Jag har bara goda minnen av min uppväxt, berättar Lasse. I hans släkt fanns framförallt skomakare och skräddare, eller ”lägre medelklass” och ”proletariat” som han själv beskriver det. – Det var vanligt folk, inga bankirer och oligarker och sånt, skojar han. Några år efter att han hade gjort militärtjänstgöring i Sverige bodde han från 1961 fram till 1963 på en så kallad kibbutz i Israel. – Jag ville ju ta reda på vem jag var. Många invandrare från andra länder har ju samma identitetsproblematik, berättar Lasse om tiden i Israel. Kibbutzerna beskriver han som socialistiska experimentsamhällen som lockade även icke-judiska ungdomar från utlandet. Även Israels armé försökte utnyttja dessa förhållandevis utbredda kollektivsamhällen, exempelvis genom att försöka sätta personer som vuxit upp på samma kibbutz i samma förband i den israeliska armén. – De där åren i början av 60-talet blev jag nästan frälst i Israel. Jag träffade arabiska människor som berättade hur man hade beslagtagit deras land men jag såg bara det jag ville se och fick mig till livs, säger han tillbakablickande. Det var dock inte frågor om varken Israels eller Palestinas relationer och framtid som senare skulle komma att väcka hans politiska intresse – utan den omvälvande vänstervåg som sköljde över Europa och även Sverige med den så kallade 68-rörelsens framfart.

"Vi riktiga marxist-leninister tyckte han var en riktig jävla mjukis"

Från 1965 och fram till 1972 kom Lasse att studera vid den pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och sedermera även att arbeta som lärare och forskare på ”Peddan” som den kallades i jargong. Institutionen leddes av Arne Trankell som var känd som en ytterst ”röd” professor politiskt sett, något han var långtifrån ensam om. – Vi som var riktiga marxist-leninister tyckte dock han var en riktig jävla mjukis, skämtar Lasse samtidigt som han understryker att det faktiskt var lite så de mer radikala ungdomarna uppfattade det. Vid sidan av att institutionen var genomgående röd politiskt, konstaterade han att det vid sidan av honom själv fanns ett ansenligt antal övriga judiska studerande vid institutionen. – Vad det där beror på kan man ju diskutera, men det var egentligen ingenting jag tyckte var märkvärdigt eller ens reflekterade över där och då, säger han. Lasses judiska identitet gav honom däremot vissa kval i relation till den tydliga marxistiska anti-imperialistiska diskursen, som även innefattade ett tydligt motstånd mot ockupationen av Palestina. I samband med att det så kallade sexdagarskriget bröt ut 1967 berättar han om sina egna blandade känslor inför de israeliska framryckningarna i Jordanien och Egypten. – Där satt vi ett gäng judiska marxister och lyssnade på radion om kriget. Teoretiskt och i praktiken stödde vi Palestinierna, men ändå kommer jag ihåg mina egna och de andras känslor över de israeliska framgångarna på marken när Sharon gjorde den avgörande rörelsen för att få slut på kriget. Vi tyckte Israel hade fel men ändå hoppades jag att de skulle vinna, berättar Lasse. Hans medstuderanden Hans Gordon och Lennart Grosin, som likt honom själv hade judisk bakgrund, skrev sedermera sina licentiatavhandlingar om just denna dubbla typ av identitet som förekom hos marxistiska judar. Själv ägnade han sin uppmärksamhet bland annat på att lägga grunden för fredsforskningen i Sverige, och hann även skriva en uppsats på temat tillsammans med Charles Westin - som senare skulle komma att bli Stiftelsen Expos ordförande och förbli så i många år.   [caption id="attachment_105300" align="alignnone" width="456"] Lasse Wilhelmson på bokmässan 2016.[/caption]   I slutet av 60-talet tilltog vänstervågen i Sverige och den övriga västvärlden på ett sätt som Lasse menar är svårt att återge till någon som inte var med då. Det var en omvälvande tid, på gott och ont, men han understryker fortfarande idag att han kan se många positiva sidor med den speciella anda som rådde under den så kallade 68-rörelsens högtidsdagar. Han nämner bland annat hur den nya öppenheten avspeglade sig inom den akademiska världen med tvärvetenskapliga seminarier och diskussioner som utvecklade det pedagogiska området bland många andra. Upptäckarglädjen och det fria samtalet är ett exempel på något som han konstaterar dock helt har försvunnit från vänsterpolitiska rörelser i samtidens Sverige. – Man öppnade upp, det var en debatt. Det var sånt som var bra där som först senare urartade eller blev dåligt. Rollen att vara systemkritiska, att jobba för yttrandefrihet och så vidare är det dock inte den rörelsen som spelar längre, den rollen spelas idag snarare i högre grad av nationella – det vill säga nationalister, menar Lasse. Under en tid var han medlem i kommunistiska partiet och kom därtill att sitta i den centrala ledningen för FNL-rörelsen i Sverige - riksstyrelsen för Vietnamrörelsen i Sverige - enligt hans egen och många andras bedömning vad som faktiskt utgjorde världens starkaste Vietnamrörelse. – I USA och andra länder var det mer flower-power, det fanns ingen organiserad Vietnamrörelse i samma grad som i Sverige. Han konstaterar att dåtidens breda vänsterrörelse såg mycket annorlunda ut jämfört med vad den sedermera skulle komma att utvecklas till och pekar bland annat på synen på nationalism och nationellt självbestämmande. – Vi talade för att Vietnams sak är vår, och med det menade vi att om vi hjälper till att stödja och försvara en annan liten nations självständighet och territoriella integritet – så innebär det också ett stöd för vårt eget oberoende. Den delen av 68-rörelsen var både nationalistisk och internationalistisk. Vi hade ju svenska flaggor i våra demonstrationer. På det viset var ju också vi både internationalister och nationalister, men det är många från den gamla vänstern som har glömt det eller låtsas ha glömt det.

Den största lärdomen: "Enhetsfronten"

Lasse menar att det finns många lärdomar att hämta från Vietnamrörelsen, bland annat vad som inom den marxistiska diskursen kallades och fortfarande kallas för enhetsfronten – en metodik som går ut på att formulera ett begränsat antal krav i paroller för att samla människor kring dessa. Den svenska Vietnamrörelsen använde denna metod systematiskt med stor framgång och blev stark även internationellt, något som bland annat föranledde att till och med statsministern Olof Palme gick med i deras tåg. ”USA ut ur Vietnam”, ”Stöd Vietnams folk på deras egna villkor” och ”Bekämpa den amerikanska imperalismen” var exempel på slagord man samlades kring. – Enhetsfronten är min största lärdom från 68-rörelsen, betonar han med eftertryck. I rörelsen fanns även en frän kritik mot Sovjet, som man benämnde som ”socialimperalism” - något som till och med fick Nordvietnams Moskva-ambassadör att kräva att få träffa ledningen och försöka få dem att avstå från denna kritik. Vid tillfället funderade ledningen inklusive Lasse på huruvida man skulle hålla tyst om dessa påtryckningar eller gå ut med dem i offentligheten. – Vi valde till slut att inte göra det för att vi trodde det skulle försvaga Nordvietnams kamp, berättar han och uttrycker ånger över detta. – I backspegeln tror jag det var det största felet vi gjorde, Nordvietnam hade nog befriat sig ändå och om det hade blivit en stor grej att de Sovjettrogna kommunisterna försökte påverka vårt oberoende hade Vietnam kanske inte kunnat gå in i Kambodja.   [caption id="attachment_105301" align="alignnone" width="387"] Exempel på en typisk 68-poster man lade upp i Täby centrum.[/caption]  

"Uppfattade Reinfeldt som en nolla"

När 68-vågen hade passerat kom barn, familj och jobb emellan. Fram till slutet av 90-talet var Lasses politiska engagemang fokuserat på kommunalpolitiken i Täby, där han satt i fullmäktige och kommunstyrelsen för Täbypartiet i 24 år. Under ett av dessa år arbetade han där nära med Fredrik Reinfeldt när denne gjorde ett kort gästspel i kommunpolitiken. Lokalpolitikerna hade vid tillfället en tradition att hälsa på företag i regionen, och de enda två som åkte ut på de besöken var Lasse och den blivande statsministern. – Jag uppfattade honom som en nolla. Han var ju egentligen inte intresserad av det, han stod bara och snackade skit i fullmäktige och hade ingenting att säga när vi besökte företagen i kommunen, säger han om Reinfeldt. – Han förstod att det var nödvändigt för att komma vidare, men för mig var det på allvar - företagarna hade problem och det var mest jag som snackade för jag hade en plan för regionen, berättar Lasse. – Till saken hör ju att Reinfeldts pappa också var moderat och aktiv i kommunpolitiken och var en av mina främsta supporters. Han tog ju avstånd från sin son senare i livet, det var en bra gubbe, avrundar Lasse temat. Under årens lopp hopade sig samtidigt efterhand allt fler frågetecken hos Lasse kring marxismen och den politiska vänstern i Sverige. Han nämner den vänsterpopulistiska S-tidningen Aftonbladets kulturchef och uttalade marxist Åsa Linderborg som ett exempel på något som väckte sådana frågor. – Man kan undra hur det kommer sig att en marxist kan få vara kulturchef på en av Sveriges största tidningar, som ägs av kapitalister. Hur kommer det sig att marxister och vänstern i Sverige aldrig frågar sig varför det är så?, frågar han sig. I början av 2000-talet återgick Lasse till allt mer djupgående studier och berättar att han ”köpte hyllmeter med böcker” i ett försök att få svar på sina frågor. Utgående från sitt intresse för judisk historia och marxismens rötter gjorde han snart en upptäckt som förbryllade honom.

Sionismen och marxismen

Enligt officiell historieskrivning är Theodor Herzl omnämnd som sionismens anfader och dess grundande skedde på sionistkongressen 1897. Lasse fann dock i sina studier att sionismens verklige upphovsman var Moses Hess i form av hans epokgörande bok Rom och Jerusalem - vilken i sin tur hade lagt en grund som Herzl tog vid. Hess var själv en av de första socialdemokraterna i Tyskland och introducerade även Karl Marx till socialismen som en framträdande mentor. Något som fick Lasse att särskilt höja på ögonbrynen var att Moses Hess även var Marx personliga suppleant på den kommunistiska internationalens två första möten. – Det var en första grej som chockade mig. Varför hade vi inte pratat om det här i våra studier i 68-rörelsen? Jag fick inte ihop det där. När jag hade vänt på den stenen tänkte jag att jag måste fortsätta på det spåret, berättar han. – Det enda sättet jag fick ihop det på var ju liksom att de tillhörde samma grupp. De var judar bägge två. Lasse konstaterar att det judiska som tema betraktat är minst sagt laddat för många att sätta ord på - även i de fall det är någon som han själv med judisk bakgrund som berör frågan. – Folk får hjärtat i halsgropen så fort man säger ordet jude eller judisk, och om man sedan lägger till begrepp som makt eller inflytande i samma diskussion – ja då är det ju supertabu, konstaterar han. Själva frågan om vad som egentligen konstituerar den judiska identiteten med dess religiösa, kulturella och etniska aspekter är heller inte helt enkel att besvara, menar Lasse. – Det där finns det ju olika uppfattning om. Enligt den mosaiska församlingen, alltså den religiösa församlingen i Sverige, är man jude om man har en judisk mor. Men man kan också bli jude genom att konvertera, men det är omständigt och otroligt sällsynt. De som gör det blir aldrig riktiga judar enligt andra judar, menar han. Utgående från detta synsätt är man alltså jude även om man anser sig själv vara ateist, eller om man själv anser att man inte är det. Det är ett förhållningssätt som Lasse själv dock inte delar och tar i detta stöd av den judiske forskaren Schlomo San. San noterar bland annat att 80 procent av dagens judar, ashkenasiska judar, härrör från att större delen av folket i kungadömet Khazarien, som låg mellan Svarta och Kaspiska havet på 700- och 800-talet, konverterade till judendomen. – De har överhuvudtaget ingen hemvist i Palestina. Och de resterande då – större delen av de 20 procenten – det är konverterade berber ifrån Nordafrika, förklarar Lasse och nämner den israeliske journalisten Gideon Levy på tidningen Haaretz som gjorde en undersökning på sin egen bakgrund, och ingenstans fann någon anknytning till Mellanöstern. Den stora divergensen inom judenheten gör det enligt Lasse tvivelaktigt om man faktiskt kan definiera judar som en distinkt etnisk grupp. – Jag har ju bott i Israel, och judar som bott i Jemen och Marocko ser ju helt annorlunda ut än de som kommer från Polen, Tyskland eller Sverige. Många som ser sig som judar är ju araber helt enkelt, förklarar han. Istället menar Lasse att det judiska i första hand är en identitet eller rentav en mentalitet. – Att vara jude är i första hand en identitet, mentalitet eller ideologi som jag ser det, och som är kopplad till den judiska staten Israel, förintelsen och utvaldheten. Det är delar som främst knyter samman judar, men det betyder inte att det är en enhetlig grupp – långtifrån, menar Lasse. – Samtidigt är det en extremt stamorienterad grupp som påminner om andra klanbaserade samhällen som finns i Sverige idag. De som är utanför gruppen betraktas enligt den kulturen inte som fullvärdiga människor, de är ”gojer”. Lasse betonar vad han skriver i sin bok Är världen upp och ner? - att alla sociala, religiösa eller etniska grupper av olika slag som regel värnar om sina särintressen - och att det uppfattas som helt legitimt att deras företrädare gör sitt bästa för att göra just det. Enligt samma princip, menar Lasse, bör det dock samtidigt också vara legitimt att kritisera sådana särintressen, oavsett vem de representeras av, i synnerhet om dessa strider mot allmänintresset. Därtill pekar han på att kritik mot specifikt judiska särintressen, aktivister eller makthavare som regel medvetet misstolkas som "antisemitism" – fientlighet till den judiska folkgruppen i sin helhet – som en metod för att tysta kritik. – Att diskutera ”zigensk makt” eller snarare maktlöshet, går bra. Men så snart man kritiserar judiska organisationer och dess företrädare, är den legitimiteten så gott som bortblåst, noterar han och menar att tabut är en direkt konsekvens av dessas kulturella, ekonomiska, mediala och politiska inflytande - som systematiskt riktar sig emot sådan kritik.

"Det var den andra chocken för mig"

Lasse lade dock alla känsliga tabun åt sidan och fortsatte att gräva i marxismens historia och ner i den ryska revolutionen. – Jag började köpa böcker om det där. De flesta av de källor jag hade då var skrivna av judiska professorer, historiker och så vidare, det är de som kan mest om det och har skrivit mest, säger han och nämner bland annat historieprofessorn Jurij Slezkin och hans bok ”The Jewish Century” som en klargörande pusselbit. I Slezkins forskning framgår bland annat att lejonparten av de socialistiska grupperingar som drev igenom och ratificerade den ryska revolutionen hade judiska företrädare. – Det var den andra chocken för mig och då fortsatte jag att tänka – varför diskuterade vi aldrig det här i 68-rörelsen? Vi hade ju studier om marxismen och kapitalismen och Marx och Lenin och Mao Tse-Tung - varför var det viktigare för oss att veta hur mycket de producerade i en liten bondby i Kina än att gå till de här grundläggande sakerna som hur Marx blev socialist och vilka det var som var i ledningen för den här så kallade ryska revolutionen? Efter ett tag upptäckte jag att det inte var någon rysk revolution utan en judisk statskupp, fortsätter han. Lasse menar på basen av sin forskning att det inte är någon överdrift att benämna marxismen som en i sina rötter judisk rörelse. – Många judar själva anser ju att det är på det viset och om man ser till hur det hela började med Moses Hess och Karl Marx och även tittar på den judiska statskuppen - den ryska revolutionen - så är det ju rätt tydligt att det är en judisk rörelse. Det innebär inte att majoriteten av dem som var eller är marxister är judar. Men den har grundats, iscensatts och letts av judar. Enligt hans uppfattning används marxismen i praktiken som ett politiskt vapen som en del av en mycket cynisk strategi. – På något sätt så handlar det om att försvaga andra grupper utom sin egen – för då stärks ju samtidigt den egna gruppen. Sionismen handlar om en judisk stat i Palestina och marxismen handlar om att man ska upplösa andra nationer. Det är en dubbelsidig överlevnadsstrategi som jag ser det, där sionismen innebär att judarna garanteras en egen nation, och marxismen verkar för att andra nationer upplöses, menar Lasse.

Frankfurtskolans signum

Han pekar också på Frankfurtskolans intellektuellt inriktade judiska marxister som ett annat exempel som är mer aktuellt i dagens läge än den sovjetiska marxismen. Skolans tre mest namnkunniga teoretiker Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer var med och lade grunden för så kallad ”kritisk teori” – något som i praktiken banat väg för det som i folkmun kommit att bli känt som ”politisk korrekthet” eller ”kulturmarxism” i modern tid. – Det är det som är hela Frankfurtskolans signum. När jag undervisade på universitet så undervisade jag om Frankfurtskolan, och det är ju den här identitetspolitiken – ”som invandrare tycker jag”, ”som kvinna anser jag”, ”som homosexuell anser jag” och så vidare... och sen sätter man alltid etiketter på dem som har åsikter man inte gillar – etiketter som passar de egna åsikterna. Ett tecken på illviljan i denna ideologiska diskurs och dess anhängare, menar han, är dess avsaknad av nyanser, där öppen och förutsättningslös diskussion brännmärks och brunsmetas. Ett exempel där denna typ av attityd strypt det offentliga samtalet under många år, påpekar han, är migrations- och flyktingpolitiken. – Att Sverige och även andra länder tar hand om en viss del av riktiga flyktingar tror jag alla kan omfatta, och det rimliga är att när det blir lugnt igen i deras länder så åker de tillbaka. Kanske en del rotar sig och stannar kvar – så länge det handlar om väldigt små mängder så är det där inte något problem. Dagens migrationspolitik däremot är ytterst destruktiv, menar Lasse, och går heller inte att jämföra med historiska folkvandringar. – Under Hansatiden var det väldigt tyskt i Sverige, men det var ju europeiska folk i huvudsak och nu när det handlar om migration från Afrika och Mellanöstern och även ännu längre bort – helt främmande kulturer – det funkar ju inte, det förstår ju vem som helst. Det skulle inte funka om vi reste till deras länder – de skulle ju aldrig släppa in oss på det viset. Förklaringen till den enfaldiga debatten, tror han, är att massmigrationen utgör det viktigaste verktyget i att upplösa och försvaga länderna i Europa och i synnerhet Sverige. Han går så långt som att slå fast att det är det ”absolut effektivaste sättet att ta död på ett folk” och att man inspirerade av Richard von Coudenhove-Kalergi driver på för att blanda ut vita folkgrupper och ytterst sett upplösa samtliga etniska särarter i en eurasisk-afrikansk smältdegel, som Kalergi själv visionerade om. – Massmigrationen är det starkaste vapnet att slå sönder Europas nationer, och i Sverige är vi långt på väg. I Sverige pekar han i sammanhanget även på den israeliska aktivisten Barbara Spectre som grundat och driver stiftelsen Paideia med stöd av den svenska regeringen. Spectre har bland annat blivit vida uppmärksammad för sina hårdföra uttalanden kring nödvändigheten av att judar tar en ledande roll i att omvandla Europa till ett mångkulturellt samhälle.   https://www.youtube.com/watch?v=G45WthPTo24   Ett annat uttryck för samma ideologi och anda i Sverige är enligt Lasse underrättelsegruppen Expo, som under många år arbetat med att brännmärka olika typer av nationalistiska strömningar i samhället - och sedermera kan nämnas även den svenska så kallade frihetsrörelsen som varit drivande i protesterna mot coronapolitiken. – Alla kallar dem för vänsterextremister, och man kanske kan göra det också, men det är samtidigt ett sätt att, tycker jag, gömma undan vad det är för intressen som Expo verkligen står bakom, menar han. Dagens vänsterpolitiska rörelser ger han inte mycket för och menar att det i dagsläget inte finns något kvar av det positiva som fanns i 68-rörelsen. – De ömmar för nationer som förtrycks och utsätts för krig och annat i andra delar av världen, men inte för sitt eget folk, och därmed blir de totalt värdelösa när det gäller kampen för att rädda Sverige. En särskilt påtaglig del av detta, menar Lasse, är hur många gamla vänsteraktivister som i dagens läge prostituerat sig för att få vara en del av ”kultureliten” i egenskap av journalister och att man anklagar andra för att sprida falsk information när man själva konsekvent gör sig skyldiga till just det. – Snacket om fake news är ett sätt att försöka ge sken av det man själv säger är sant och det som meningsmotståndare säger är falskt. Det är bara ett skådespel som jag ser det. Media använder ju själva fake news, de bara tycker saker utan att ha några riktiga källor och finns det källor är det amerikanska nyhetsbyråer. En mer komplicerad problematik han pekar på i medielandskapet är semi-oppositionella figurer som lyfts fram i debatten, men som i hög grad fokuserar på symptom och inte på att söka grundorsaker, exempelvis i frågan om massmigrationen till Väst, där han nämner Ann Heberlein, Katerina Janouch och Peter Springare som exempel. – De kan få vara hur kritiska som helst utan att tala om orsakerna bakom massmigrationen. Vem vill ha det, vem har satt igång det, vem tjänar på det? Det gör ingen av dem. De jobbar med symptom. De gör det på ett bra sätt, men de jobbar bara med symptomen. Så fort man kommer in på orsakerna så börjar det brännas. – Låt oss ta Syrien som exempel. Varför blev det ingen massmigration där under de första åren av kriget, när folk verkligen flydde? De sitter ju fortfarande kvar där, alla fattiga människor som flydde är kvar i närområdet. Varför satte den här vågen igång flera år efteråt? Vad var det för krafter som satte igång den i EU, i FN i USA, i alla tankesmedjor och så vidare? Han nämner bland annat den ökände ungersk-judiske globalisten George Soros som drivit på migrationsströmmarna från Afrika och Mellanöstern genom sin stiftelse Open Society Foundation, till och med på så direkta sätt som att ta fram broschyrer för hur man ska göra för att ta sig till Sverige och få ekonomiskt stöd. Rädslan för att ta i den typen av analyser präglar heller inte bara vänsterpolitiskt inriktade personer utan även Sverigedemokraterna och så kallade ”Sverigevänner” i stort, påpekar Lasse. – Bland de Sverigevänner och invandringskritiker som stampas ut ur åsiktskorridoren är det väldigt få som tar upp bakomliggande orsaker till massmigrationen, och så fort det är någon som gör det – som jag – då gör de likadant som de själva blivit behandlade, det vill säga de stampar ut dem som talar om vilka som ingår i makteliten. Han konstaterar att priset för att tala klarspråk om sina analyser idag är högt och att debattklimatet förändrats radikalt i Sverige under de senaste decennierna. – Under de här 15 åren så har det skett enorma förändringar när det gäller yttrandefriheten, i synnerhet under de senaste 5 åren. Det gick ju ändå en bit in på 2000-talet i alla fall att föra en debatt i olika frågor, men nu är det mycket mera styrt, och det var ju aldrig på det viset att den här häxjakten som har funnits länge på oliktänkande och som påverkar oliktänkandes hela liv – möjligheten att få jobb, deras familjer – det fanns ju inte då. Lasse lyfter fram ett annat exempel på det aggressiva tonläget i den offentliga debatten där den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Anna Hagwalls motion, att motverka monopoliseringen av medialandskapet, bemöttes med anklagelser om ”antisemitism”. – Hon har inte sagt ett ord om judar. Man behöver inte ens säga att det är judiska intressen, utan bara att man säger att media måste decentraliseras – så blir man anklagad att vara antisemit, eftersom det är judar och judiska intressen som styr de här koncernerna. Även i privata forum finns idag en godtycklig lagstiftning genom lagen om hets mot folkgrupp som ytterligare spär på rädslan för att tala fritt. – Det här skär ju rakt igenom hela samhället – det går in i familjer, in i äktenskap, det går in bland vänner – det här att man sätter etiketter på folk.

"Vi finansierar vår egen undergång som nation"

Han bedömer att den demografiska situationen i Sverige har blivit särskilt problematisk, även jämfört med andra länder, eftersom man på grund av sin homogena befolkning, och i många avseenden skyddade tillvaro har haft en väldigt hög tillit. Även om det kan vara något positivt pekar han på att den naiva inställningen inte fungerar i dagens läge och att svenskarnas låga självbevarelsedrift är ett problem. – Jag tror att 68-rörelsen och vänsterrörelsen, som omfattade hela samhället och var oerhört stark, öppnade upp för att man ska hjälpa andra, att man ska solidarisera sig med andra och så vidare – och jag tror också att det är så att eftersom svenskarna är ett så homogent folk så har man haft en väldigt hög tillit. Man har litat på varandra och på att man inte behöver låsa dörren när man går hemifrån och så man känner sig trygg och så vill man hjälpa andra – och helt plötsligt ställs man då inför främmande kulturer som kommer hit olagligt. Alla ska öppna sina hjärtan som Fredrik Reinfeldt säger. Det fanns inget naturligt med det och det fanns ingen självbevarelsedrift hos det svenska folket, så upplever jag det. Man bara tog, man ska hjälpa andra, man ska vara snälla, det är synd om dem och så vidare. I den mån det finns möjlighet till politiska åtgärder efterlyser han att i första hand repatriera migranter som kommit på lögnaktig eller olaglig grund, samt komplettera en återvandring med ekonomiska incitament för att vända den demografiska utvecklingen. – Det är en rent moralisk fråga – folk som har ljugit om sin ålder, sin bakgrund eller hittat på en historia – eller inte sökt asyl i första land. Folk har ju åkt genom 10 länder innan de sökt asyl i Sverige. Alla som sökt asyl olagligt måste så fort som möjligt ut ur Sverige. – De som kommit hit är inte de riktiga, fattiga flyktingarna som finns i närområden till krigen, det är välfärdsmigranter. Det är inget som jag hittar på, det säger man ju inom EU själv att merparten är välfärdsmigranter. Vi håller på att finansiera vår egen undergång som nation, ekonomiskt och som folk. Han konstaterar att det är svåra beslutsprocesser som krävs, men att det faktiskt finns exempel på att en annan typ av migrationspolitik åtminstone delvis kan bli verklighet i en framtid i Sverige med exempelvis Danmarks återvandringsprogram som exempel. – Om Sverige som nation och svenskarna som folk inte ska försvinna inom en par generationer så handlar det ju inte om att skicka tillbaka 50 000 afghanska män som ljugit om sin ålder, utan det handlar ju om en eller två miljoner människor som inte kan få bo i Sverige. Det vill säga om Sverige ska kunna existera som nation – alltså inte bara som en geografisk plätt med gränser – utan som ett folk.

Rådet inför framtiden: Nätverka

I frånvaro av politisk förändring tror Lasse att vägen framåt framförallt går genom att nätverka med andra som ser allvaret i situationen och ta stöd av varandra. – Man får skapa kontaktnät med sådana som tycker ungefär som en själv och förstår allvaret. Jag tror inte så mycket på formella organisationer längre. Jag tror på informella nätverk och att man bygger parallella informella nätverk med likasinnade. En person kan vara delaktig i flera olika nätverk som inte ens nödvändigtvis behöver veta om de andra. Då kan man bygga ett motstånd underifrån, tror jag. – Det andra är att försöka göra sig oberoende från alla system. Det är nästan omöjligt att göra det, men att göra det så mycket som möjligt. Av försäkringskassan, av pensionssystem, av olika myndigheter som ska hålla på och tala om för en vad man ska göra. – Poängen är att hela tiden försöka organisera sitt eget liv med sina närmaste så att man kan fortsätta att fungera efterhand som samhället fortsätter att falla isär, avslutar han.  
Om intervjun Artikeln är baserad på ett samtal med Lasse Wilhelmson i oktober 2020 i hans hem i Täby. I samråd med honom själv är den till stor del kompletterad med hans kommentarer från Jonas Nilssons intervju med honom på Palaestra Media från mars 2018. Han har skrivit om sin livshistoria i boken "Ett porträtt med många berättelser" och har även publicerat ett urval av sina viktigaste artiklar i boken "Är världen upp och ner?". Lasse Wilhelmson avled den 5 augusti 2021, 80 år gammal. Under sitt sista levnadsår kom han också att bli en uttalad kritiker till coronapolitiken och riktade bland annat frän kritik mot den pågående massvaccinationskampanjen och planerna på att införa digitala vaccinpass.]]> https://nyadagbladet.se/kultur/resan-fran-judisk-marxist-till-svensk-nationalist/feed/ 13 Utmärkt att Teodorescu Måwe visar sitt rätta ansikte https://nyadagbladet.se/inrikes/utmarkt-att-teodorescu-mawe-visar-sitt-ratta-ansikte/ https://nyadagbladet.se/inrikes/utmarkt-att-teodorescu-mawe-visar-sitt-ratta-ansikte/#respond Sun, 19 May 2024 12:54:31 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=180898 Aktuellt” ett ”stopp på det besinningslösa dödandet i Gaza”, där mer än 35 000 människor nu har dödats under Israels storskaliga bombningar och invasion – varav de flesta kvinnor och barn. Stora delar av Gaza ligger numera i ruiner, tiotusentals saknas och en majoritet av befolkningen befinner sig på flykt, samtidigt som israeliska makthavare öppet diskuterar att permanent fördriva palestinierna. Sjöstedt menar att omvärlden måste pressa Israel, att EU inför ett vapenembargo och att man på alla sätt försöker få till en vapenvila. Han betonar att israelerna förvisso har rätt att försvara sig mot angrepp – men inte rätt att döda civila, begå massakrer eller jämna sjukhus med marken. Kristdemokraterna driver dock en ultrasionistisk linje i frågan. Prestigevärvningen och EU-kandidaten, Alice Teodorescu Måwe, menar att det till skillnad från Ryssland och Vitryssland är uteslutet att införa sanktioner mot Israel eftersom man är ”Mellanösterns enda demokrati”. – Man utkämpar ett försvarskrig, hävdar hon bestämt, och vill heller inte fördöma de krigsförbrytelser som Israel enligt FN och människorättsgrupper rapporter ägnar sig åt. – I alla krig dör civila, påstår hon vidare och menar att Israel i själva verket går mycket varsamt fram i sin krigföring.

Etablissemangets låtsasdissident

Teodorescu har byggt sin karriär på att uppfattas som en ”frispråkig frisk fläkt” på liknande sätt som Ivar Arpi och andra borgerliga debattörer, som började framföra försiktig invandringskritik decennier efter att Sverigedemokraterna och andra först larmat om den katastrofala migrationspolitiken. Eftersom hennes tagningar och perspektiv alltid varit ofarliga för makten, och precis lagom radikala, har hon också varit en av relativt få ”högerdebattörer” som beretts utrymme i de etablerade medierna och i tv-sofforna, som ett slags ”säkert kort” som aldrig kommer att gå över de gränser som makthavarna satt upp. Där riktiga dissidenter blivit sparkade från sina arbeten efter massmediala smutskastningskampanjer eller uthängda och demoniserade har Alice Teodorescu istället tillåtits göra en fin karriär från Timbro och Svenskt Näringsliv, vidare till bland annat Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Expressen och Dagens Nyheter. 2019 anställdes hon av Moderaterna och ville också kandidera för partiet till EU – men fick nobben. Istället anslöt hon sig till KD där hon omedelbart lanserades som partiets toppkandidat till sommarens EU-val. – Jag är med i Kristdemokraterna sedan igår, jag fick frågan i går. Så ni kan föreställa er hur överrumplad jag är, utbrast hon glatt.

Netanyahus nyttiga idioter

Att Alice Teodorescu inte tycks ha någon särskild lojalitet eller relation till KD, men ändå får toppa partiets vallista, har lett till stark irritation bland många av partiets trotjänare – däremot tycks hon onekligen dela KD:s ultrasionistiska världsbild. Inte ens Joe Biden – ledare för Israels viktigaste allierad (USA) vågar längre ge sitt fullständiga stöd till Israel – helt enkelt eftersom pressen blivit för stor då rapporterna om krigsförbrytelser, folkmord, övergrepp och vettlösa bombningar är för många för att kunna ignoreras. Men trots att FN-organisationer och människorättsgrupper larmat om att det finns rimliga skäl att anta att Israel begår folkmord i Gaza, och trots att Israel utreds för just folkmord av Internationella domstolen i Haag, efter en anmälan från Sydafrika, står Teodorescu fast vid att det handlar om ett ”försvarskrig” och att ”civila dör i alla krig”. – Sydafrika hade hoppats, sedan vi senast var i denna domstol, att folkmordsutvecklingen skulle stoppas för att bevara Palestina och dess folk. I stället har Israels folkmord fortsatt och precis nått en ny och fruktansvärd nivå, konstaterade Sydafrikas representant Vusimuzi Madonsela i veckan. När Alice Teodorescu och andra likasinnade makthavare fortsätter att fanatiskt, med näbbar och klor, försvara Israel oavsett vilka krigsförbrytelser som begås, ger man också Netanyahu frikort att fortsätta blodbadet – man är tydliga med att inga konsekvenser är att vänta.

Moraliskt bankrutt parti

Tyvärr är KD (precis som vissa amerikanska kristna rörelser) ”mer israeliska än israelerna själva”. Deras riksdagsledamöter nätkrigar på ett närmast sjukligt sätt för att övertyga allmänheten om att kritiken mot Israels blodiga invasion i själva verket handlar om ”judehat” och ”antisemitism”. Att israeliska makthavare själva låtit meddela att de har för avsikt att etniskt rensa Gaza verkar inte ha gått in – eller så spelar det helt enkelt ingen roll. Inte ens när israeliska politiker deklarerar att de vill atombomba Gaza till aska eller ”känner stolthet över ruinerna i Gaza” tycks kristdemokratiska företrädare inse att de befinner sig på fel sida av historien. Israel kan helt enkelt inte vara förövaren. Att partiledaren Ebba Busch själv gärna poserar med tröjor från den israeliska armén och arméfordon säger det mesta om hur moraliskt bankrutt partiet är. Extra absurd blir den folkmordsapologetiska hållningen förstås när man ser hur partiets företrädare samtidigt glatt viftar med Ukrainaflaggor och fördömer det lidande ukrainsk civilbefolkning utsätts för. Israelstödet är så djupt rotat och av så religiöst sekteristisk karaktär att de inte själva verkar förstå att de uppfattas som skamlösa hycklare.   Markus Andersson]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/utmarkt-att-teodorescu-mawe-visar-sitt-ratta-ansikte/feed/ 0 Attacker mot kristna ökar i Israel https://nyadagbladet.se/utrikes/attacker-mot-kristna-okar-i-israel/ https://nyadagbladet.se/utrikes/attacker-mot-kristna-okar-i-israel/#comments Wed, 19 Apr 2023 07:27:07 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=147955 Den kristna minoriteten i Israel får det allt tuffare under Netanyahus sionistiska regering. Kristna företrädare vittnar om hur de misshandlas och trakasseras av judiska extremister och hur kristna gravar och kyrkobyggnader vandaliseras. I en intervju med nyhetsbyrån AP menar den romersk-katolska kyrkans patriark Pierbattista Pizzaballa att den hårdfört sionistiska regeringen under premiärminister Netanyahu i praktiken uppmuntrar extremister som numera ofta trakasserar präster och vandaliserar kyrkans egendom. – Angreppens antal och aggressivitet har blivit något helt nytt. Dessa människor känner att de är skyddade ... att den kulturella och politiska atmosfären nu kan rättfärdiga, eller tolerera dessa handlingar mot kristna. Även om Israel officiellt har religionsfrihet känner kristna i Israel att myndigheterna inte skyddar deras heliga platser från riktade angrepp. Netanyahus regering består av ledare för sionistiska bosättargrupper som eftersträvar att stärka den judiska kontrollen över Västbanken och östra Jerusalem – inklusive planer på att skapa en nationalpark på det bibliskt viktiga Olivberget – något som ses som ett hot mot kristendomens närvaro i staden. – De högerextrema elementen vill judaisera Gamla staden och de andra landområdena och vi känner att ingenting längre håller dem tillbaka, berättar pastor Don Binder. Enligt gruppen Inter-Church Center förväntas 2023 bli det värsta året för Kristna i Israel på ett decennium. Samtidigt som fysiska attacker och trakasserier mot präster ofta inte rapporteras har man dokumenterat sju allvarliga fall av vandalism mot kyrklig egendom i Jerusalem bara under årets första 2,5 månader. – Denna upptrappning kommer att leda till mer och mer våld. Det kommer att skapa en situation som kommer att vara mycket svår att rätta till, konstaterar Pizzaballa. Så sent som i mars stormade sionister in i basilikan vid Getsemane trädgård där jungfru Maria sägs vara begravd och gick där till attack mot en präst med en metallstav innan de arresterades. I februari gick en amerikansk-judisk sionist till attack mot en Kristusstaty med hammare samtidigt som han ropade ”inga avgudabilder i den heliga staden Jerusalem”. Andra kristna vittnar om att deras samlingslokaler sprejats med hotfull graffiti, präster berättar att de blivit spottade på, misshandlade och förföljda och januari vandaliserades 30 kristna gravar i staden. Den kristna minoriteten anser att Israels polis inte tar attackerna på allvar. En kristen armenisk Jerusalembo vittnar om att han själv blivit misshandlad och arresterad efter att en mobb av judiska bosättare stormat hans kristna konvent och börjat rycka ner flaggor. – Vi ser att de flesta incidenterna i våra kvarter förblir ostraffade, berättar Aghan Gogchian, rådgivare till det armeniska patriarkatet. Även israeliska politiker och tjänstemän anklagas för att hålla tyst om brotten mot kristna, biskop Sani Ibrahim Azar från den evangelikala kyrkan i Jerusalem berättar att han får det allt svårare att motivera sina församlingsmedlemmar att stanna kvar i landet. – Det finns saker som får oss att oroa oss för vår egen existens, men utan hopp så kommer fler och fler av oss att lämna.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/attacker-mot-kristna-okar-i-israel/feed/ 1 Israels finansminister: ”Det finns inga palestinier” https://nyadagbladet.se/utrikes/israels-finansminister-det-finns-inga-palestinier/ https://nyadagbladet.se/utrikes/israels-finansminister-det-finns-inga-palestinier/#comments Wed, 22 Mar 2023 11:23:15 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=145575 – Det finns inga palestinier, eftersom det inte finns något palestinskt folk, deklarerade Bezalel Smotrich, israelisk finansminister och ledare för Religiösa sionistpartiet, under ett tal vid en privat sionistisk minnesceremoni i Paris. Enligt den sionistiske ministern ”uppfanns” det palestinska folket för mindre än 100 år sedan av araber som ogillade att judar återvände till Israel för att skapa en judisk stat. – Finns det en palestinsk historia eller kultur? Det fanns araber i Mellanöstern som kom till Israels land samtidigt som den judiska invandringen och sionismens början. Efter 2000 års exil återvände Israels folk hem, och det fanns araber runt omkring som inte gillade det. Så vad gör de? De uppfinner ett fiktivt folk i Israels land och gör anspråk på fiktiva rättigheter i Israels land bara för att bekämpa den sionistiska rörelsen. Smotrich beskriver vidare staten Israel som ”ett mirakel” – inte minst ekonomiskt, och menar att livet i Israel är betydligt bättre och enklare än livet i samtliga muslimska grannländer. – Om ni ser er omkring, i alla 22 länder (med muslimsk majoritet), finns det något annat land där människor har ett så bra liv? Ett modernt land med en ekonomi i utveckling, med religionsfrihet, yttrandefrihet... Det finns inget sådant land i världen. Sluta bekämpa staten Israel och Israels folk. Ni kommer att förlora och vi kommer att vinna eftersom den Helige, välsignad vare han, är med oss. Det är inte första gången som Smotrich är i blåsväder. Han har tidigare beklagat att israelerna inte sparkade ut alla araber ur landet när staten Israel grundades och insinuerat att icke-judar med israeliskt medborgarskap kan komma att bli av med dessa. Omvärlden reagerade med avsky när finansministern nyligen också krävde att en palestinsk stad i Västbanken skulle jämnas med marken som hämnd för ett terrordåd där två judiska bröder dödades – uttalanden som han snart tvingades backa ifrån.]]> https://nyadagbladet.se/utrikes/israels-finansminister-det-finns-inga-palestinier/feed/ 15