Riksdagsvalet 2026 – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Tue, 22 Sep 2026 05:49:46 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.2 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Riksdagsvalet 2026 – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Elsa Widding avgår vid stämman – vill att partiet går upp i AFS https://nyadagbladet.se/inrikes/widding-avgar-vid-stamman-afs/ Tue, 22 Sep 2026 05:51:00 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=241179 En vecka efter valet meddelar riksdagsledamoten Elsa Widding, partiledare för Ambition Sverige, att hon avgår vid partiets årsstämma och att hennes enda rekommendation till stämman är att partiet arbetar för ett samgående med Alternativ för Sverige. Samma kväll svarar partiledaren Gustav Kasselstrand, Alternativ för Sverige, att hans partistyrelse ser positivt på saken, men att AFS behåller namn, organisation och politisk linje. Tillsammans fick partierna 34 408 röster. Beskedet kom måndagen den 21 september i en text hon publicerade på sin webbplats, och den inleds med att det nu är en vecka sedan valdagen och att det är dags att samla tankarna. Formuleringen är otvetydig. "Jag kommer att avgå som partiledare vid partiets årsstämma", skriver Widding. Hennes "absoluta rekommendation till stämman", som hon också kallar den enda realistiska vägen framåt, är att stämman ger styrelsen i uppdrag att jobba för ett samgående med Alternativ för Sverige och att tillsammans med dem utarbeta en gemensam valplattform. Något beslut är alltså inte fattat: avgången sker vid stämman, och samgåendet är hittills ett förslag. Motivet hon själv anger är dels politiskt, dels personligt. AFS har "på alla punkter gått emot globalismen" och partierna ligger mycket nära varandra i sakfrågorna, skriver hon. Olikheterna finns, men är enligt henne "helt överkomliga". I en sådan konstellation skulle hon kanske kunna fortsätta arbeta med energi, klimat, geopolitik och internationella samarbeten i en sidoroll, på ett sätt som hälsan tillåter. Bakgrunden, som hon redovisar i samma text, är en lång och misslyckad jakt på en efterträdare. I oktober 2025 informerade hon styrelse och ledning om ett akut hälsoläge och att det i princip var omöjligt att fortsätta som partiledare om inte fler klev fram. I december 2025 inledde hon en process för att hitta en ny partiledare inför stämman i mars 2026. Ingen kandidat höll måttet, enligt styrelsen. I maj 2026 skrev hon till styrelsen att hon ville lämna partiledarrollen; styrelsen bad henne stanna. Katja Nyberg lämnade partiet under sommaren 2026, skriver Widding. Under valrörelsen ställde hon in torgkampanjen men lånade ut sitt namn.

AFS sätter villkoren

Svaret från Alternativ för Sverige dröjde till klockan 20:47 samma kväll. Partistyrelsen hade då hunnit diskutera saken kortfattat och ser positivt på att "Elsa tar med sig partiet till oss", skriver Kasselstrand. Men villkoren staplas i samma andetag: AFS är det "klart större och mer erfarna partiet", med en mer välutvecklad organisation, och fortsätter med samma partinamn och samma politiska profil. "Vi breddar och fördjupar gärna vår politik, men vi kommer inte att ändra inriktning eller tona ned några frågor som vi nu driver", skriver han, och tillägger att han inte heller tror att Widding förväntar sig något annat. Medlemmarna och väljarna välkomnas, kompetensen vill han dra nytta av, och som partiledare säger han sig prioritera att övergången går smidigt, om stämman beslutar att gå över. Det är ingen fusion mellan jämbördiga. Enligt skattefinansierade statskanalen SVT av Valmyndighetens slutliga siffror fick Alternativ för Sverige 0,39 procent och 26 729 röster i riksdagsvalet den 13 september, medan Ambition Sverige stannade på 0,11 procent och 7 679 röster. Tillsammans blir det 34 408 röster, omkring en halv procent av de räknade rösterna, långt under fyraprocentsspärren. Storleksförhållandet syns även på personvalet. Kasselstrand fick själv 12 535 personröster, vilket är fler än hela Ambition Sveriges röstetal och nästan hälften av AFS egna röster. Personrösterna är en delmängd av partiets röster, inte ett tillägg.

Två beskrivningar av samma votering

Den fråga som slitit hårdast i Widdings parti under året är medborgarskapsvoteringen i riksdagen, och här går beskrivningarna isär. Widding skriver att den blev "den utlösande faktorn" och avvisar bilden av hur hon röstade: "I den frågan har det påståtts att jag röstade emot skärpta krav. Det stämmer inte." Hon uppger att hon röstade för sju av åtta beslutspunkter och står bakom skärpta krav för svenskt medborgarskap. Avvikelsen gällde enligt henne övergångsregler för personer som redan hade ansökt enligt tidigare regelverk, där kravet varit fem års hemvist i Sverige i stället för åtta. Beslutet togs, skriver hon, av henne som ledamot och inte som partiledare. En helt annan bild ger Jeff Ahl, som själv skriver att han har lämnat AFS. Sent på måndagskvällen beskriver han samgåendet som ett faktum och hävdar att Ambition Sverige "ville ge 100.000 utlänningar gräddfil till svenskt medborgarskap". Siffran återfinns varken i Widdings text eller i Valmyndighetens material, och till skillnad från både Widding och Kasselstrand skriver Ahl som om beslutet redan vore fattat.

Från Sverige Först till ett förslag om uppgående

Widding valdes in i riksdagen för Sverigedemokraterna 2022, lämnade partiet den 1 maj 2023 och har sedan dess suttit som politisk vilde för valkretsen Stockholms kommun. Riksdagen listar henne som tjänstgörande ledamot till och med den 28 september 2026. Det egna partiet lanserades i juni 2025 under namnet Sverige Först och tvingades efter en namnkonflikt byta till Ambition Sverige i september samma år, en start som Widding själv beskriver som turbulent redan från början, eftersom partiet inte kunde hålla fast vid sitt namn. Hennes beskrivning av valrörelsen är lika kärv: partiet tystades av medierna redan vid lanseringen, finansiering var i princip omöjlig, och efter kampanjen mot henne i medborgarskapsfrågan blev överenskommelsen att hon inte skulle stå på torg alls, utan enbart låna ut sitt namn. För AFS är siffrorna knappast nya. Partiet redovisade själv 16 646 röster i riksdagsvalet 2022 och 0,41 procent och 17 049 röster i EU-valet 2024, med hänvisning till Valmyndighetens räkning. Uppgången till 26 729 röster 2026 skedde i ett val där Sverigedemokraterna enligt Valmyndighetens slutliga resultat tappade 3,05 procentenheter till 17,48 procent och 62 mandat, i ett valdeltagande på 84,89 procent. Nästa steg ligger nu hos Ambition Sveriges årsstämma, som ska ta ställning både till en ny partiledare och till rekommendationen om att gå upp i ett annat parti. Båda partiledarna är överens om att inget händer dessförinnan. Och den som säger ja säger samtidigt ja till Kasselstrands villkor: samma namn, samma organisation, samma linje. ]]> Valet avgjort mot Tidöregeringen – Kristersson begär sitt entledigande https://nyadagbladet.se/inrikes/valet-avgjort-kristersson-begar-entledigande/ Thu, 17 Sep 2026 13:51:14 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240846 Statsminister Ulf Kristersson (M) begärde under torsdagen att bli entledigad hos talmannen. Beskedet kom sedan de sista rösterna i riksdagsvalet räknats: enligt det preliminära resultatet vann den rödgröna oppositionen med 176 mandat mot Tidöpartiernas 173 – en marginal på 50 359 röster. "Nu är det talmannen som ska leda de kommande stegen på väg mot en ny regeringsbildning", skriver Kristersson i ett uttalande, enligt skattefinansierade statskanalen SVT som skriver om avgången. Kort därefter lämnade han sin begäran till talmannen. I brevet varnar den avgående statsministern samtidigt för att utgången kan låsa hela processen. "Valresultatet kan ha givit komplicerade förutsättningar för nästa regeringsbildning eftersom partiernas olika besked inför valdagen skulle kunna utgöra hinder mot alla tänkbara regeringsbildare och koalitioner", skriver han. Det som krävs, enligt Kristersson, är en konstruktiv öppenhet från riksdagens partier. "För att det arbetet ska kunna inledas omedelbart begär jag härmed att bli entledigad som statsminister".

Tre mandat skiljer blocken

Rösträkningen är klar i samtliga 6 626 valdistrikt, alltså 100 procent räknat, enligt de preliminära siffror som SVT redovisar med Valmyndigheten som datakälla och med uppdatering klockan 13.13 på torsdagen. Oppositionen utgörs av V, S, MP och C, Tidöpartierna av M, SD, KD och L. Någon ny statsminister är inte utsedd. Kristersson och övriga statsråd entledigas från sina tjänster men behåller sina befattningar till dess att en ny regering har tillträtt. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch skriver på sina sociala medier att det nu blir upp till talmannen att påbörja sonderingen kring ny regeringsbildare. "Jag vill tacka Ulf Kristersson för sitt ledarskap som statsminister som tillsammans med oss och resten av det blågula laget gett Sverige en ny riktning", skriver hon. Därmed inleds sonderingen i en riksdag där skillnaden mellan blocken är tre mandat. Vilka partier som är beredda att frångå sina egna besked från valrörelsen är ännu obesvarat – och det är just den frågan Kristersson själv pekar ut som hindret.]]> Valmyndigheten vill skrota partivalsedlarna https://nyadagbladet.se/inrikes/valmyndigheten-vill-skrota-partivalsedlarna-politikerna-drojer/ Thu, 17 Sep 2026 13:35:57 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240819 Omkring 1 200 incidentrapporter kom in under förtidsröstningen före valet den 13 september. Ungefär hälften rörde valsedlar: partiers sedlar saknades eller hade plockats bort. Valmyndigheten vill ersätta partiernas egna valsedlar med en gemensam sedel per val, men det är politikerna som avgör. Fram till den 2 september hade omkring 1 200 incidentrapporter kommit in till Valmyndigheten, enligt tidningen Publikt. Hälften rörde händelser kopplade till valsedlar. Rapporteringen är numera lagstyrd; tidigare var den frivillig. Kanslichefen Anna Nyqvist kopplade ökningen till den nya skyldigheten, inte till att mer skulle hända. — Det har varit en hel del strul, särskilt med valsedlar. Men det var väntat, så har det sett ut tidigare också, säger Nyqvist. Tre dagar före valdagen sade hon till Sveriges Radio P4 Skaraborg att det finns för många sedlar, vilket kan göra det rörigt för väljarna, men att det är upp till politikerna att avgöra valsedelns öde.

Gemensam valsedel ger mer lika villkor

Valmyndigheten har sedan 2010 krävt en översyn och presenterade 2023 ett förslag om enhetsvalsedlar – en gemensam valsedel för alla partier, där väljaren kryssar parti. Myndigheten har sagt att dagens mängd sedlar är svår att överblicka och ger risker för logistik, säkerhet och tillgänglighet. En gemensam sedel skulle enligt Valmyndigheten också ge mer lika förutsättningar för partierna, som i nuvarande system är beroende av att just deras valsedlar ligger framme. Inför 2022 trycktes 710 miljoner valsedlar, enligt Sveriges Radio Ekot. Ingen gemensam valsedel hanns med till valet 2026. Valsedelskommitténs slutbetänkande ska lämnas senast den 13 augusti 2027.]]> Närmare 300 000 röster återstår – preliminärt riksdagsresultat på torsdag https://nyadagbladet.se/inrikes/narmare-300-000-roster-preliminart-riksdagsresultat-torsdag/ Tue, 15 Sep 2026 10:07:19 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240569 Valmyndigheten uppskattar att närmare 300 000 sent inkomna förtids- och utlandsröster återstår att räkna efter valdagen. Uppsamlingsräkningen väntas bli klar först under torsdagen – men resultatet som då presenteras är fortfarande preliminärt. Kommunernas valnämnder räknar under onsdagen de röster som inte hann fram till vallokalerna för att räknas under valkvällen. Det gäller förtidsröster som lämnades i den egna kommunen under valdagen, röster från andra kommuner som inte kom fram i tid samt sent inkomna utlandsröster. Enligt Valmyndigheten väntas antalet bli större än vid tidigare val. Myndigheten betonar samtidigt att närmare 300 000 är en uppskattning, inte ett på förhand känt antal. – Vi förväntar oss ett större antal röster i år än vid tidigare val. Vi kan inte veta antal i förväg, men uppskattar att det rör sig om närmare 300 000 röster i årets val, säger Anna Nyqvist, kanslichef på Valmyndigheten. Rösterna räknas i 314 uppsamlingsdistrikt, vilka motsvarar en kommunvalkrets eller en hel kommun. Valmyndigheten uppger att indelningen ska skydda valhemligheten.

Slutresultatet dröjer

Den stora mängden röster innebär enligt myndighetens bedömning att många kommuner behöver längre tid. Ett uppdaterat preliminärt resultat för riksdagsvalet väntas därför först under torsdagen. Därefter lämnas rösterna till länsstyrelserna, där den slutliga rösträkningen pågår. Det slutliga riksdagsresultatet kan presenteras när samtliga länsstyrelser är klara och Valmyndigheten har fördelat mandaten, utsett ledamöter och ersättare samt fastställt resultatet. Det väntas ske cirka en vecka efter valdagen.]]> Valet är över – förfallet fortsätter https://nyadagbladet.se/inrikes/valet-ar-over-forfallet-fortsatter/ Mon, 14 Sep 2026 11:29:36 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240439 För många av våra politiker tycks ett fullskaligt krig mot Den Store Hemske Ryssen vara en våt dröm. Mig veterligen är det emellertid ingen som gett något svar på frågan om exakt hur den ryska invasionen, ockupationen och förvaltningen av Sverige kan tänkas se ut. Upprustningen ska trots det fortsätta, hotbilderna ska målas allt svartare och svenska folket ska förmås acceptera att landet steg för steg dras allt djupare in i stormakternas konflikter. Nato-medlemskapet ligger fast förankrat. DCA-avtalet likaså. Oavsett vilket parti som sitter i regeringen kommer den svenska säkerhetspolitiska kursen knappast att kastas om. När det kommer till stödet till Ukraina finns det uppenbarligen fortsatt pengar att tillgå. Medan svenska hushåll tvingas vända på slantarna ska den politiska nomenklaturan fortsätta skicka vapen, pengar och stöd till husguden Zelenskyj. Svenska skattebetalare kommer i sedvanlig ordning att bli de som får betala för kalaset. De ansvariga politikerna klappar varandra på axeln och kallar det solidaritet. Den som inbillar sig att ett regeringsskifte automatiskt innebär att Sverige åter blir ett land där svenskarna själva utgör en självklar majoritet i alla delar av samhället bör nog ta en titt på den politiska verkligheten. Migrationen, integrationen och de demografiska förändringarna har under decennier formats av beslut fattade av politiker från olika läger. Varför samma politiska etablissemang plötsligt skulle börja riva upp hela den ordning som det självt har skapat har jag mycket svårt att se. Bostadsbristen tycks oroväckande nog helt ha försvunnit från åttaklöverns dagordning. För den unga människan som står i bostadskö, för familjen som inte har råd att köpa en bostad och för den som tvingas betala en orimlig andel av sin inkomst i hyra är det föga tröst att ännu en regering lovar att "ta tag i frågan" (kod för "inget vi prioriterar speciellt högt"). Arbetslösheten kommer inte heller att försvinna i brådrasket, oavsett vilka hitte-på-insatser och "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" riksdagen beslutar om – eller vilka absurda och människofientliga krav som ställs på redan utsatta människor. Den stackars sate som redan står längst ned på samhällsstegen kommer även fortsättningsvis att få bära en orimligt stor del av bördan. [caption id="attachment_240462" align="alignnone" width="640"]Fyra rivna valaffischer från S, M, C och MP mot en bakgrund av valsedlar. Montage. Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet[/caption] Samtidigt arbetar sig Sverige allt närmare ett slags skitland. Man får gärna tycka att ordvalet är mustigt, kärvt och kanske till och med helt galet. Syftet är dock att väcka eftertanke. Hushållen skuldsätter sig för att kunna överleva. Bostäderna kostar skjortan. Mat, el och andra nödvändigheter äter upp allt större delar av lönen. Medborgare som redan står på knä får vackert hoppas att nästa räkning inte blir den som knäcker ekonomin fullständigt. Om räntorna dessutom stiger framöver kommer många hushåll att få det ännu tuffare. Politiska rödgardister tycks däremot alltid landa på fötterna. Medan vanligt folk tvingas vända på varje krona fortsätter den politiska nomenklaturan att leva ett liv som de flesta svenskar bara kan drömma om. Förnedringen av under- och arbetarklassen kommer bit för bit att tillåtas fortgå. Svinaktiga företag kommer även fortsättningsvis kunna behandla anställda som närmast livegna. Inga årliga löneökningar. Ingen avtalspension. Inga försäkringar. Otrygga anställningar och ett arbetsliv där människan förväntas vara tacksam över att över huvud taget få arbeta. Och, ja, tvärtemot vad många kanske tror, så finns det gott om företag som på fullaste allvar har satt det oklädsamma beteendet mer eller mindre i system. Arbetsgivare kan, med våra folkvaldas goda minne, välja att blankt skita i kollektivavtal – eller motsvarande trygghet. Kriminaliteten då? Vissa siffror sägs visserligen peka mot en förbättring på senare tid. Statistik kan som bekant dock trollas med, och eländet kommer även fortsättningsvis att ta strypgrepp på befolkningen. Gäng, utpressning, skjutningar och otrygghet i vardagen. För de som bor i ett utsatt område hjälper det föga att politikerna ännu en gång lovar att vända utvecklingen. Slutdebatten i SVT gjorde mig för övrigt fysiskt illamående. Maken till scharlataner får man leta efter. Däremot imponerande att galjonsfigurerna orkar hålla på – det ska man ge dem. Samma skådespel vart fjärde år. Samma löften. Samma floskler. Samma välregisserade indignation. Svenska folket rättar sig dock lydigt i ledet. Man går till valurnorna, röstar på det ena eller det andra laget och inbillar sig att det nu äntligen ska bli förändring. Oavsett vem som styr skutan kommer olyckligtvis samma människor dock att betala priset. Det är inte demokrati i någon meningsfull bemärkelse, utan ett spel för galleriet och vi är alla med och betalar inträdet. Man blir nästan sugen på att citera Norman Bates, med de bevingade orden "We all go a little mad sometimes"... I Sverige tycks vi göra ungefär så vart fjärde år. Cirkus Rosenbad is back in business... The show must go on!   Jan Sundstedt]]> Oppositionen tar knapp ledning – tre mandat skiljer blocken https://nyadagbladet.se/inrikes/tre-mandat-skiljer-blocken-efter-valnatten/ Mon, 14 Sep 2026 05:43:50 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240396 Valnatten gav inget besked. Mandaten vandrade fram och tillbaka mellan blocken timme för timme, och oppositionen har nu ett knappt övertag i den preliminära räkningen. Marginalen är så liten att frågan om vem som får regera fortfarande är öppen. Under måndagsmorgonen har 94 procent av rösterna räknats. Det preliminära läget är 176–173 till oppositionen, med Tidöpartierna på andra sidan bordet. Samma siffra gällde redan vid tvåtiden. Däremellan knappade Tidöpartierna in till 175–174 innan ett mandat flyttades tillbaka igen. Ledningen krympte alltså från tre mandat till ett och växte sedan till tre – och med den marginalen kan små förskjutningar avgöra vilket regeringsunderlag som blir störst. Socialdemokraterna är fortsatt största parti med 28,1 procent, men har i nuläget backat 2,3 procentenheter jämfört med 2022. Tyngre är tappet för Sverigedemokraterna, som med dessa siffror går ned 3,0 enheter till 17,6 procent. Liberalerna blir avgörande för Tidösidans 173 mandat. Med 5,4 procent klarar partiet riksdagsspärren och får 19 mandat – en ökning med 0,8 procentenheter jämfört med 2022. På onsdagen den 16 september räknas bland annat sena förtidsröster och utlandsröster – röster som fortfarande kan flytta enskilda mandat mellan blocken.]]> Valmyndigheten varnar för köer: ”Var gärna ute i god tid” https://nyadagbladet.se/inrikes/valmyndigheten-varnar-koer-valdagen-2026/ Sun, 13 Sep 2026 11:24:36 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240369 Valmyndigheten uppmanar väljarna att ta sig till vallokalen i god tid på söndagen. Skälet är risken för köer när röstmottagningen stänger klockan 20. Söndagen den 13 september 2026 är valdag och sista dagen att rösta i valen till riksdag, region- och kommunfullmäktige. Vallokalerna håller öppet klockan 08–20. "Var gärna ute i god tid på grund av risk för köer", säger Anna Nyqvist, kanslichef på Valmyndigheten. Själva röstkortet behöver inte tas med till vallokalen. Däremot behöver väljaren kunna styrka sin identitet. På röstkortet framgår vilken vallokal väljaren tillhör. Den som inte hinner eller kan ta sig till sin egen vallokal är inte utan alternativ. Minst en lokal för förtidsröstning i varje kommun håller öppet på valdagen, och där kan väljare från hela landet lägga sin röst. När röstmottagningen stänger klockan 20 inleds den preliminära rösträkningen. En första preliminär mandatfördelning för riksdagsvalet väntas enligt Valmyndigheten omkring klockan 22.30.]]> Vem flyttar egentligen gränserna för vad som är politiskt möjligt? – AfS, SD och den nationalistiska strategins dilemma https://nyadagbladet.se/analys/vem-flyttar-egentligen-granserna-for-vad-som-ar-politiskt-mojligt-afs-sd-och-den-nationalistiska-strategins-dilemma/ Fri, 11 Sep 2026 19:22:40 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239747 Detta är del 3 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.

AfS som strategiskt mellanled

Ur Erikssons egen Overtonmodell, som även diskuterades i föregående artikel blir existensen av ett parti till ”höger” om SD särskilt intressant. Ett sådant parti skulle åtminstone teoretiskt kunna fylla den funktion som modellen förutsätter: formulera ståndpunkter som idag ligger utanför den masspolitiska mittfåran, föra in dem i offentlig debatt och därigenom göra dem mindre främmande för väljare och etablerade partier. Om ett sådant parti dessutom kom in i riksdagen skulle det kunna fungera som en konkurrent eller "vakthund" åt SD och potentiellt utsätta partiet för ett politiskt tryck från "höger" i frågor där SD annars huvudsakligen konkurrerar med partier som vill dra politiken i motsatt riktning. Intressant nog accepterar Eriksson själv i samma diskussion i stor utsträckning denna mekanism. Han föreställer sig ett hypotetiskt "återvandringsparti" som kommer in i riksdagen, koncentrerar sig på sin huvudfråga och därefter kan försvinna om andra partier har anammat politiken. Ett sådant utfall betraktar han inte som ett misslyckande, eftersom partiets funktion då varit att sätta press på större aktörer snarare än att självt bli statsbärande. I samma samtal efterlyses också en rörelse som kan fungera som "vakthund" gentemot SD och övriga riksdagen. Principen att ett mindre parti kan få strategisk betydelse utan att vinna regeringsmakten tycks alltså i stor utsträckning accepteras. Frågan blir snarare varför denna funktion inte skulle kunna fyllas av ett befintligt mindre parti vars politik i huvudfrågan redan ligger nära den eftersträvade riktningen. Det betyder naturligtvis inte att Alternativ för Sverige nödvändigtvis skulle lyckas fylla denna funktion. Men det gör Erikssons förhållande till AfS desto mer intressant. Han har själv sagt att partiets återvandringspolitik ligger "väldigt nära" hur han vill se frågan löst. Jonas Nilsson konstaterar också i deras samtal att hans egen position i återvandringsfrågan ligger närmare AfS än SD:s "öppna svenskhet". Eriksson och Söderman har dessutom, enligt egen uppgift, haft direkt kontakt med Gustav Kasselstrand och AfS. Det har alltså funnits möjligheter till dialog med ett parti som i delar av nations- och återvandringsfrågan står närmare deras uttalade ideal än dagens SD. Ändå avvisar Eriksson AfS som valalternativ. Den motsättning detta skapar till hans egen rangordning av den etnodemografiska frågan behandlas längre fram. Här är poängen främst strategisk: ett befintligt parti vars återvandringspolitik ligger nära hans egen avvisas samtidigt som Eriksson själv accepterar principen att ett mindre parti kan fungera som politiskt mellanled och påtryckare. Follin formulerar samtidigt ett något annorlunda argument när han beskriver Sverigedemokraterna som ett fordon med "skavanker" som ändå för Sverige i rätt riktning. Utifrån ett realpolitiskt perspektiv kan poängen vara begriplig för vissa: ett parti behöver inte föra väljaren hela vägen till den önskade slutpunkten för att ett steg i rätt riktning ändå ska kunna vara bättre än ett steg i motsatt riktning. På samma sätt kan argumentet att SD här och nu är det minst dåliga eller mest realistiska av de större alternativen vara fullt förenligt med att väljaren egentligen föredrar en betydligt mer långtgående politik. Men här behöver riktning skiljas från destination. Att två politiska aktörer rör sig åt samma håll från en viss utgångspunkt innebär inte nödvändigtvis att de eftersträvar samma slutmål. Om SD vill minska invandringen något, öka den frivilliga återvandringen och föra en restriktivare migrationspolitik kan detta mycket väl utgöra rörelse i "rätt riktning" från Follins och Erikssons perspektiv. Men om Erikssons uttalade slutmål samtidigt är etnodemografiskt och Sverigedemokraterna uttryckligen har en annan principiell definition av svenskheten och sätter en annan gräns för hur långt återvandringen ska gå, återkommer frågan: vid vilken punkt upphör fordonet att föra honom mot hans eget mål? Ett parti kan minska avståndet till en väljare i vissa frågor och ändå eftersträva en annan slutdestination i den fråga som väljaren själv beskriver som överordnad. Rörelse i samma riktning kan därför av vissa betraktas som ett argument för taktisk skademinimering, men den visar inte i sig att partierna delar samma långsiktiga politiska mål. Att hävda att SD är ett bättre eller mindre dåligt alternativ här och nu är med andra ord inte samma argument som att SD därför är det bästa strategiska verktyget för att på lång sikt förverkliga ett etnonationellt slutmål. Som konstaterades i föregående artikel behöver en förskjutning mot en mer restriktiv migrationspolitik inte innebära en motsvarande förskjutning mot etnonationalism. Lägre invandring är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Den skillnaden kan också prövas mot det konkreta utfallet under mandatperioden. Invandringen har minskat något, men under de tre hela åren 2023–2025 registrerade SCB samtidigt sammanlagt drygt 300 000 invandringar till Sverige. Enskilda år har därmed fortfarande legat på nivåer jämförbara med delar av Fredrik Reinfeldts regeringstid. År 2023 registrerades exempelvis 94 514 invandringar, jämfört med 98 801 år 2010 och 96 467 år 2011. Siffran kan inte likställas med 300 000 nya utländska invandrare – den omfattar bland annat återvändande svenskfödda och påverkades 2024 av att ukrainare som redan befann sig i Sverige kunde folkbokföras – men den illustrerar ändå avståndet mellan dagens situation och Sverigedemokraternas betydligt mer långtgående tidigare ambitioner. En möjlig invändning är naturligtvis att SD inte har egen majoritet och därför måste kompromissa med övriga partier i regeringsunderlaget. Det förklarar varför partiet inte ensamt kan genomföra hela sin politik, men undanröjer inte frågan om politiskt ansvar och prioriteringar. SD har accepterat kompromisser och eftergifter i andra frågor för att möjliggöra regeringssamarbetet och hade samtidigt kunnat ställa hårdare migrationspolitiska krav som villkor för sitt stöd. Att partiet inte fått igenom sina tidigare betydligt mer långtgående ambitioner kan därför inte enbart förklaras med att SD saknar egen majoritet; utfallet återspeglar också vilka krav partiet faktiskt har prioriterat och varit berett att göra till avgörande för samarbetet. Partiet beskrev under lång tid den svenska invandringspolitiken som massinvandring och krävde under 2010-talet en minskning av den utomeuropeiska asyl- och anhöriginvandringen med åtminstone 90 procent. Inför valet 2022 skrev SD dessutom att asylinvandringen från länder utanför Sveriges närområde skulle upphöra. Samtidigt har Åkesson uttryckligen avvisat tanken att svenskarnas framtida majoritetsställning har en etnisk dimension. För Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin uppstår därför en principiell fråga. Om det långsiktiga målet är en återgång till en etnonationell syn på Sverige, på vilket sätt innebär denna utveckling att Overtonfönstret faktiskt har flyttats närmare just det målet? Att SD har bidragit till att normalisera en restriktivare migrationspolitik är svårt att bestrida. Men detta är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Ett parti kan vilja minska invandringen och samtidigt avvisa föreställningen att bevarandet av en viss etnisk befolkningssammansättning är ett legitimt politiskt mål. Denna fråga blir än mer relevant mot bakgrund av vice partiledaren Henrik Vinges uttalanden den 3 september 2026. I en intervju med Dagens ETC gav Vinge, kort efter att Jimmie Åkesson återigen markerat att svenskheten inte är beroende av etnisk bakgrund, uttryck för samma grundläggande syn. När han konfronterades med migrationspolitiske talespersonen Ludvig Asplings uttalande om att alltför många i Sverige inte tillhör den etniskt svenska befolkningen svarade Vinge att det inte var så han själv skulle uttrycka problemet. I stället framhöll han att problemet är människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, att han känner många muslimer som enligt honom är svenskar och att han inte är intresserad av var människor är födda eller vilken hår- eller hudfärg de har. Han avvisade samtidigt tanken på återvandring i den storleksordning som diskuterades i intervjun som "helt orealistiskt och kanske inte önskvärt heller". Uttalandena förstärker bilden av att Åkessons tidigare besked inte bara bör förstås som en enskild formulering från partiledaren, utan ligger i linje med den principiella hållning som också uttrycks av SD:s vice partiledare. För den etnonationalist som trots detta betraktar SD som det främsta verktyget för att på sikt flytta Overtonfönstret i etnonationell riktning blir frågan därmed ännu svårare. Om både partiledaren och vice partiledaren öppet avvisar att etnisk bakgrund i sig har någon betydelse för vem som kan vara svensk, samtidigt som Vinge även ifrågasätter önskvärdheten i en storskalig återvandring, vilken mekanism ska då föra partiet mot målet att återskapa ett etniskt svenskt Sverige? Och vilket incitament har SD att göra en sådan ideologisk förflyttning så länge även väljare och opinionsbildare som själva eftersträvar ett etnonationellt slutmål fortsätter att ge partiet sina röster? Mot den bakgrunden blir det ännu svårare att förstå varför Dan Eriksson, Magnus Söderman, Marcus Follin och Jonas Nilsson öppet argumenterar för SD som det strategiska valalternativet och därmed också bidrar till att leda etnonationellt orienterade följare mot ett parti vars högsta ledning uttryckligen avvisar den centrala premiss som deras långsiktiga mål bygger på. För en väljare som fortfarande utgår från en sådan betydligt mer långtgående målsättning kan det strategiska SD-argumentet därför vändas på. Om utfallet under mandatperioden betraktas som otillräckligt kan fortsatt stöd till SD uppfattas som ett accepterande av resultatet, medan en röst på ett mer långtgående alternativ i stället kan fungera som en missnöjessignal och visa SD att det finns väljare att förlora åt "höger". Mot detta står naturligtvis den kortsiktiga invändningen att SD faktiskt har parlamentarisk möjlighet att påverka regeringspolitiken medan exempelvis AfS sannolikt saknar sådan makt. Frågan blir därför återigen vilken strategi som bäst förenar kortsiktig skademinimering med väljarens långsiktiga politiska mål. Det skapar också ett mer allmänt strategiskt dilemma. Att ett starkt SD betraktas som strategiskt önskvärt innebär inte automatiskt att just etnonationalistiska väljare måste lägga sina röster på partiet för att upprätthålla dess masspolitiska styrka. Om väljare som egentligen föredrar en mer långtgående opposition alltid avstår från den därför att ett större etablerat parti för stunden betraktas som mindre skadligt än dess motståndare, får den mer långtgående oppositionen samtidigt betydligt sämre möjligheter att växa, påverka offentligheten och själv bidra till att flytta Overtonfönstret. Ett mindre partis stöd har dessutom betydelse utöver själva valresultatet. Röster, medlemskap och andra former av politiskt stöd kan påverka organisationens möjligheter att rekrytera och behålla aktivister, bedriva opinionsbildning, bygga organisation och etablera sig som ett långsiktigt alternativ. Strategin riskerar därmed att bli självreproducerande: det mindre partiet anses för litet för att vara ett realistiskt alternativ, samtidigt som de väljare som skulle kunna göra det större uppmanas att rösta på det etablerade partiet därför att det mindre fortfarande är för litet. Den politiska efterfrågan på de mer långtgående ståndpunkterna blir därmed också mindre synlig än den annars hade varit. Här finns också en organisatorisk dimension som lätt försvinner när strategin endast bedöms utifrån nästa mandatperiod. Politiskt stöd är inte bara en röst på valdagen, utan bidrar också till att fördela uppmärksamhet, legitimitet, aktivister och organisatoriska resurser mellan konkurrerande politiska miljöer. För en rörelse som vill göra etnonationalismen politiskt relevant uppstår därför en spänning om dess egna opinionsbildare återkommande kanaliserar potentiella väljare till ett större parti som uttryckligen avvisar den etnonationella grundpositionen, samtidigt som betydligt närmare politiska alternativ förblir organisatoriskt svaga – en svaghet som just detta väljarflöde samtidigt riskerar att bidra starkt till.

När kritiken inte kostar något

Här uppstår också en fråga om vilket incitament SD egentligen har att ta kritik från mer etnonationellt orienterade opinionsbildare på allvar. Om dessa återkommande kritiserar partiets ideologiska förflyttning, dess syn på svenskhet eller dess migrationspolitik men ändå vid varje val belönar SD med sina röster och uppmanar sina följare att göra samma sak, minskar samtidigt det politiska priset för partiet att ignorera kritiken. För SD blir signalen i praktiken att missnöjet inte behöver innebära någon väljarförlust. Detta blir särskilt relevant för opinionsbildare som själva vill fungera som en ideologisk "vakthund". Kritikens påtryckande effekt försvagas om den kombineras med ett på förhand givet fortsatt valstöd. Om SD vet att samma väljare och opinionsbildare till slut ändå kommer att stödja partiet, varför skulle partiet behöva anpassa sin politik efter deras mer långtgående krav? Omvänt skulle ett mätbart väljarflöde till ett konkurrerande parti kunna göra missnöjet politiskt kostsamt och därmed ge kritiken större tyngd. Resonemanget blir än mer intressant mot bakgrund av att Alternativ för Sverige i Nordisk Opinions väljarbarometer i juli 2026 uppmättes till 1,0 procent, en fördubbling från 0,5 procent i april. I just denna mätning var AfS därmed också det största enskilda partiet utanför riksdagen. En enskild opinionsmätning ska naturligtvis inte övertolkas och innebär inte att ett riksdagsinträde nödvändigtvis är nära, men resultatet visar åtminstone att partiet i denna mätning nådde en nivå som ger en annan strategisk utgångspunkt än ett parti med endast marginellt väljarstöd. Ett parti som etablerar en stabil väljarbas utanför riksdagen får också bättre förutsättningar att växa vidare, synas i offentligheten och på sikt utmana SD från en position längre ut i nationalistisk riktning. Mot den bakgrunden blir Erikssons och Södermans rekommendation av Sverigedemokraterna särskilt svårbegriplig utifrån deras egna strategiska resonemang. Just när ett parti vars återvandringspolitik Eriksson beskriver som liggande "väldigt nära" hans egen möjligen börjar få ett större politiskt genomslag, uppmanas potentiella väljare i stället att stödja det betydligt större parti som redan befinner sig innanför Overtonfönstret. Men om AfS aldrig får dessa röster därför att dess potentiella väljare "taktiskt" röstar på SD, försvagas samtidigt möjligheten att skapa just det politiska tryck från "höger" som enligt Overtonmodellen skulle kunna flytta gränsen för vad SD och den bredare offentligheten tvingas förhålla sig till.

Är en röst på AfS en röst på motståndarsidan?

Ett vanligt argument mot att rösta på ett mindre parti är att rösten i praktiken hjälper det motsatta politiska blocket. En röst på AfS beskrivs exempelvis ibland som en indirekt röst på de rödgröna, eftersom en väljare som annars hade kunnat stödja SD i stället lägger sin röst på ett parti som sannolikt inte kommer in i riksdagen. I strikt mening är detta missvisande. En röst på AfS är inte en röst på Socialdemokraterna eller något annat parti. Om AfS inte når riksdagsspärren kan rösten däremot få en alternativkostnad: för en väljare som annars hade röstat på SD innebär den att SD går miste om en röst som hade kunnat bidra till Tidöunderlagets mandat. Den kortsiktiga parlamentariska invändningen är därför inte betydelselös. Men den avgör inte den långsiktiga strategiska frågan. Argumentet förutsätter i praktiken att det viktigaste vid varje enskilt val är att maximera stödet för det minst avlägsna av de två dominerande blocken. För en väljare som betraktar den etnodemografiska frågan som överordnad uppstår då ett problem om båda blocken anses leda bort från det eftersträvade slutmålet, även om det ena bedöms göra det långsammare än det andra. Att det ena alternativet innebär en mindre kortsiktig försämring visar inte i sig hur det långsiktiga målet någonsin ska kunna uppnås. Här återkommer alltså samma självförstärkande strategiska dilemma som jag nämnde tidigare. Om ett mindre parti aldrig bör stödjas därför att det ännu är för litet för att påverka mandatfördelningen, får det också svårare att nå den storlek som skulle göra en röst på partiet parlamentariskt relevant. För den som ser ett mindre parti som ett möjligt långsiktigt alternativ uppstår därför frågan hur den omedelbara mandatkostnaden ska vägas mot värdet av att bygga upp ett framtida alternativ, skapa konkurrenstryck på större partier och ge den egna politiska riktningen ett mätbart väljarstöd. Om alltför många av det mindre partiets potentiella väljare följer uppmaningar att i stället stödja ett större kompromissalternativ kan konsekvensen dessutom bli mer långtgående än utebliven tillväxt. Ett parti som under lång tid inte lyckas omsätta sitt potentiella stöd i röster, medlemmar och organisatoriska resurser kan försvagas så kraftigt att verksamheten till slut måste begränsas eller i värsta fall upphöra. Till detta kommer risken att politisk och organisatorisk kapacitet går förlorad under väntetiden: aktivister och sympatisörer kan lämna politiken i besvikelse, medan uppbyggda nätverk, erfarenheter och organisatoriska strukturer försvagas eller försvinner. Sådana resurser kan inte självklart återskapas den dag man bedömer att "nu är tiden mogen" för det mindre alternativet. Det betyder inte nödvändigtvis att en röst på ett mindre parti alltid betraktas som strategiskt rationell. Om skillnaden mellan två möjliga regeringsunderlag bedöms som avgörande och det mindre partiet saknar realistisk möjlighet att nå representation eller skapa något annat betydelsefullt politiskt genomslag kan skademinimering, ur detta perspektiv, väga tyngre. Men då bör argumentet formuleras just så: väljaren accepterar ett parti som ligger längre från det långsiktiga målet för att undvika ett ännu sämre kortsiktigt utfall. Det är något annat än att hävda att rösten på det mindre partiet egentligen är en röst på motståndarsidan. Gustav Kasselstrand formulerade inför valet 2026 den motsatta invändningen i direkt polemik mot argumentet om den "bortkastade rösten". Efter Jimmie Åkessons uttalande om att bevarandet av en etniskt svensk majoritet inte i sig är ett politiskt mål frågade Kasselstrand vilket politiskt värde en nationalistiskt orienterad väljare egentligen får av en röst på SD om väljaren samtidigt anser att partiets svenskhetsdefinition och demografiska mål går i fel riktning. Hans slutsats var att en röst på AfS i stället bör användas för att ge stöd åt en politik som uttryckligen syftar till att bevara en etniskt svensk majoritet och genomföra omfattande återvandring. Ur ett etnonationalistiskt perspektiv blir den motsatta logiken därför tydlig: ett partis storlek och parlamentariska inflytande är inte i sig tillräckliga skäl att stödja det, om partiet inte eftersträvar det långsiktiga mål som väljaren själv betraktar som överordnat. En röst på ett större parti kan i den meningen vara strategiskt bortkastad och rent kontraproduktiv om den samtidigt stärker ett parti vars principiella slutmål går i en annan riktning. Problemet blir större om samma skademinimeringsargument upprepas vid varje val. Om etnonationellt orienterade väljare konsekvent uppmanas att stödja det minst avlägsna etablerade alternativet – och väljare som i stället försöker bygga ett närmare alternativ anklagas för att i praktiken hjälpa motståndarsidan – uppstår frågan när övergången till det långsiktiga alternativet någonsin ska ske. Om båda dominerande blocken, från väljarnas egen ideologiska utgångspunkt, leder bort från det eftersträvade etnonationella slutmålet, men i olika hastighet, kan en permanent strategi av detta slag som mest visa hur utvecklingen ska bromsas. Den visar inte i sig hur riktningen ska vändas. Detta är den centrala svagheten i argumentet. Att rösta på det mindre dåliga alternativet kan av vissa betraktas som rationell tillfällig skademinimering, men om samma princip görs permanent riskerar medlet att ersätta målet. För en väljare vars uttalade slutmål är ett etnonationellt Sverige krävs därför ytterligare ett led i strategin: när, genom vilken mekanism och under vilka omständigheter ska stödet till det större kompromissalternativet faktiskt övergå till en politisk kraft som eftersträvar detta slutmål? Utan ett svar på den frågan beskriver strategin främst hur den oönskade utvecklingen kan fördröjas, inte hur den ska upphöra eller vändas. Jag står fast vid den grundläggande analysen från 2019: Sverigedemokraternas politik är inte tillräcklig för att förverkliga det etnonationella mål som resonemanget utgick från. Det utesluter naturligtvis inte att en väljare av andra skäl kan betrakta en röst på SD som kortsiktig skademinimering.

En möjlig vakthundskedja

Ur ett etnonationalistiskt perspektiv följer inte av detta att AfS bör ges ett villkorslöst stöd. Följer man samma strategiska logik finns det tvärtom skäl att förvänta sig ett fortsatt ideologiskt tryck på även AfS från etnonationalistiska opinionsbildare. Om AfS fortsätter på den nu inslagna vägen uppstår, utifrån dessa premisser, en möjlig påverkanskedja som förefaller mer förenlig med själva Overtonmodellen: etnonationalistiska miljöer pressar AfS att hålla fast vid och utveckla sina positioner; AfS försöker normalisera dessa positioner i den bredare politiska debatten och pressar samtidigt SD från "höger"; SD:s betydligt större väljarbas och parlamentariska inflytande kan därefter, om trycket faktiskt får effekt, föra delar av förskjutningen vidare in i den politiska huvudfåran. Det skulle alltså handla om etnonationalistiska opinionsbildare → AfS → SD → den bredare offentligheten, snarare än att hoppa direkt från etnonationalistiska opinionsbildare till ett SD som uttryckligen avvisar deras centrala ideologiska premiss. Jag har själv försökt inta ungefär en sådan position gentemot Alternativ för Sverige. Min tidigare granskning, "Är Alternativ för Sverige verkligen ett alternativ för nationalister?", syftade inte till att angripa partiet därför att det befann sig för långt utanför den etablerade politiska mittfåran, utan till att pröva om dess faktiska politik motsvarade de nationalistiska och etnonationella anspråk som partiet gjorde. När jag fann motsägelser – bland annat mellan retoriken om att "göra Sverige svenskt igen" och dåvarande företrädares avståndstagande från repatriering på etnisk grund – kritiserade jag dem. Om AfS idag rör sig tydligare i den etnonationella riktning som då saknades förändras också förutsättningarna för just den delen av kritiken. Det är också så den ideologiska "vakthundsfunktionen" kan förstås inom denna strategiska modell. Den förutsätter varken ett villkorslöst stöd för ett parti eller att partiet bekämpas så snart en meningsskiljaktighet uppstår. Opinionsbildaren kan stödja utvecklingen när partiet rör sig i den eftersträvade riktningen, men samtidigt reagera när partiet vacklar, överger centrala mål eller motsäger sina egna principer. Sett ur ett etnonationalistiskt perspektiv skulle funktionen därmed bestå i att kritiskt granska och försöka påverka AfS så att partiet håller fast vid den etnonationella kursen, samtidigt som AfS i sin tur kan utöva tryck på SD från "höger". Intressant nog har Kasselstrand själv beskrivit ett förhållningssätt som på flera punkter ligger nära denna modell. När han vid ett torgmöte i Gävle den 22 augusti 2026 fick frågan hur väljarna skulle kunna lita på att han inte skulle förändras och svika sina tidigare ståndpunkter om AfS växer och får makt, svarade han:
Du måste utvärdera mig hela tiden
Han frågade retoriskt om han hade "blivit korrumperad", "blivit köpt" eller "blivit påverkad". Han framhöll att politiker kan lova att aldrig bli korrumperade eller "sälja sig" och ändå senare göra det. Det viktiga var enligt Kasselstrand därför "egentligen inte vad jag säger idag", utan att väljarna hela tiden frågar sig: "står Gustav fast vid sina åsikter?" Om så inte längre är fallet uppmanade han dem att säga: "fan, du svek, du blev precis som de andra". Kort därefter beskrev Kasselstrand dessutom hur ett litet parti kan fungera som en "mygga", skapa problem för större konkurrenter, föra upp frågor på den politiska dagordningen och göra SD nervöst för att förlora väljare till AfS. Uttalandena innebär inte att Kasselstrand uttryckligen ansluter sig till den "vakthundsmodell" som används här, men de illustrerar båda leden i samma möjliga påverkanskedja: ett fortlöpande kritiskt tryck från de egna sympatisörerna på AfS och ett konkurrenstryck från AfS på SD. Det gör valet av vem som främst ska kritiseras och påverkas strategiskt betydelsefullt. Om SD uttryckligen avvisar etnonationalismen, medan AfS åtminstone för närvarande rör sig närmare den, framstår det som svårförklarligt att etnonationalistiska opinionsbildare lägger sin kraft på att legitimera SD och samtidigt undergräva det parti som potentiellt skulle kunna fungera som det nödvändiga mellanledet i deras egen Overtonmodell. Risken är då att man kastar sin möjliga politiska "vakthund" under bussen samtidigt som man stärker ett betydligt större parti vars ideologiska gränsdragning uttryckligen utestänger den egna grundpositionen. I denna kedja kan även Nordiska motståndsrörelsens existens, åtminstone teoretiskt, få en begränsad funktion. Som konstaterades i föregående artikel har organisationen genom sin öppna nationalsocialism och sina positiva referenser till Adolf Hitler samtidigt byggt upp mycket höga trösklar för att vinna ett bredare stöd. NMR hade kunnat förespråka långtgående etnonationalistiska mål utan att knyta dem till ett historiskt belastat nationalsocialistiskt styre i ett annat land. Organisationens möjliga funktion i denna modell måste därför skiljas från frågan om dess möjligheter till egen parlamentarisk framgång. Att NMR trots detta kan fylla en begränsad funktion i denna kedja motsäger inte resonemanget ovan om AfS som ett betydligt mer realistiskt parlamentariskt alternativ för en etnonationellt orienterad väljare. Här handlar det om två olika former av politisk betydelse. Ett parti kan vara alltför litet för att framstå som det mest effektiva parlamentariska huvudalternativet och samtidigt vara tillräckligt stort för att utöva konkurrenstryck på ett annat mindre parti. För AfS, som självt befinner sig kring en procent i den aktuella mätningen, kan även en väljarförlust på några tiondels procentenheter eller rentav några promille få betydelse. NMR:s möjliga funktion ligger därför inte nödvändigtvis i att självt vinna parlamentarisk framgång, utan i att utgöra en ideologisk flank som AfS riskerar att förlora väljare till. Ett sådant bortfall behöver dessutom inte innebära att alla missnöjda väljare går till NMR. Vissa kan i stället avstå från att rösta, rösta blankt eller förlora förtroendet för partipolitiken som väg till förändring. NMR behöver alltså inte självt bli framgångsrikt för att mekanismen ska få betydelse. Sett på detta sätt får "vakthundskedjan" ytterligare ett led: NMR och andra mer långtgående etnonationella miljöer kan utöva ett ideologiskt och konkurrensmässigt tryck på AfS; AfS kan i sin tur försöka pressa SD; och SD kan genom sin betydligt större väljarbas och parlamentariska ställning påverka den bredare politiska huvudfåran. Aktörerna behöver alltså varken stödja varandra eller dela samma ideologi för att konkurrensen mellan dem ska få politiska effekter. Sett från just denna ideologiska utgångspunkt blir den strategiska frågan dock svår att undvika. Om målet verkligen är att åter göra en etnonationell definition av Sverige politiskt möjlig, är det då mest rationellt att fortsätta legitimera ett SD som uttryckligen lämnat denna målsättning – eller att försöka bygga upp den politiska kraft som faktiskt kan föra in den i det parlamentariska Overtonfönstret? Sett utifrån dessa premisser kan det senare framstå som den mer internt konsekventa strategin för en väljare som delar AfS:s nuvarande etnonationella mål, så länge partiet faktiskt fortsätter i denna riktning. Ur ett konsekvent etnonationalistiskt perspektiv uppstår en obekväm fråga för Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin. Hur länge kan man uppmana människor att strategiskt stödja ett parti som betraktar ens egen centrala målsättning som något oönskat eller extremistiskt och samtidigt hävda att stödet är ett redskap för att föra just denna målsättning närmare politisk acceptans? Vid någon punkt riskerar strategin att upphöra att vara en kompromiss på vägen mot målet och i stället bli en anpassning till det parti som har övergett målet, vilket behandlades närmare i seriens första del. Då är frågan inte längre bara vad etnonationalister kan få ut av Sverigedemokraterna, utan vad som återstår av etnonationalismen när dess anhängare accepterar Sverigedemokraternas gränser för vad som får vara politiskt möjligt. Det vänder i slutänden deras eget resonemang om Overtonfönstret tillbaka mot dem själva: är det verkligen Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin som genom sitt strategiska stöd använder Sverigedemokraterna för att flytta gränsen för det politiskt möjliga i deras riktning – eller är det i praktiken Sverigedemokraterna som har fått dem att successivt anpassa sina politiska ambitioner till partiets gränser? Om påverkan i själva verket går åt det senare hållet uppstår en ännu obekvämare fråga: har de, i tron att de använder SD strategiskt för sina egna syften, i praktiken kommit att fungera som strategiska understödjare av ett parti som samtidigt arbetar för att hålla just deras etnonationella målsättning utanför det politiskt acceptabla? Och där sluts cirkeln tillbaka till Erikssons egen Overtonmodell. Om valet endast är "termometern" och den verkliga förändringen måste börja längre in i "kärnan" – i idépolitiken, kulturen och den strategiska offentligheten – återstår frågan vilken politisk aktör som slutligen ska föra den etnonationella idén från dessa lager in i masspolitiken. Om SD uttryckligen inte vill göra det, samtidigt som ett parti som försöker inta en position till "höger" om SD avfärdas som valalternativ, blir det oklart genom vilken mekanism den etnonationella förändring Eriksson fortfarande beskriver som central faktiskt är tänkt att nå den parlamentariska politiken. Det är kanske den mest grundläggande frågan som hans strategiska modell lämnar obesvarad: inte vilket av dagens regeringsalternativ som för stunden är minst dåligt, utan hur den politik han själv säger sig ytterst vilja se någonsin ska kunna gå från idé till verklighet.

Erikssons motsägelse om AfS

Erikssons argumentation blir än mer svårbegriplig i ett senare avsnitt av podden "Eriksson & Söderman" från den 10 augusti 2026 under rubriken "Om misstagen vi gjort och vad vi lärt oss". Vid omkring 1:14:34 diskuterar han Alternativ för Sverige och säger först att Gustav Kasselstrand är en "jätteduktig retoriker" och att AfS har "en återvandringspolitik som ligger väldigt nära" hur han själv skulle vilja se frågan lösas. Trots detta säger han omedelbart därefter:
Men jag kan ändå inte rösta på dem
Det beror enligt honom på att det finns för många andra frågor där han "går helt vilse". Slutsatsen blir därför att han "hellre [röstar] på någonting annat". Redan vid omkring 1:16:31 – bara knappt två minuter senare – argumenterar Eriksson emellertid utifrån en princip som förefaller leda till motsatt slutsats. Han säger då:
En fråga som är överordnad alla andra
Det gäller nämligen "den demografiska fortlevnaden", och han definierar målet som att säkerställa att svenskarna förblir "en absolut majoritet i Sverige" och att svenskarna styr landet. Han utvecklar därefter resonemanget genom att uttryckligen säga att han hellre ser "ett Sverige som bedriver en ekonomisk politik och en utrikespolitik som jag inte håller med om, men som är svenskt" än ett Sverige vars ekonomiska politik och utrikespolitik han håller med om men som är "multikulti". Motsättningen är svår att komma runt. I det första resonemanget kan Eriksson inte rösta på AfS trots att partiets återvandringspolitik enligt honom själv ligger mycket nära hans egen, eftersom han motsätter sig andra delar av partiets politik. I det andra resonemanget säger han däremot uttryckligen att den demografiska frågan är överordnad alla andra och att han är beredd att acceptera såväl ekonomisk politik som utrikespolitik han ogillar, så länge Sverige förblir svenskt. De båda resonemangen framförs alltså inte bara i samma samtal, utan praktiskt taget direkt efter varandra. Motsägelsen blir desto mer påfallande eftersom Erikssons övergripande argument i samma diskussion är att ett parti som bildas kring en avgörande huvudfråga inte bör belasta sig med ett heltäckande program som skapar onödiga skiljelinjer. Han beskriver just problemet som att människor som sympatiserar med huvudfrågan splittras kring andra frågor och menar att ett sådant parti i första hand bör fungera som en proteströrelse kring sin kärnfråga. När han några minuter senare beskriver sig själv som potentiell AfS-väljare gör han alltså närmast exakt det som han nyss har identifierat som problemet: han delar partiets centrala fråga men avstår från att stödja det på grund av andra politiska ställningstaganden. Vid omkring 1:20 återkommer Eriksson dessutom till att demografin är den "avgörande viktigaste frågan" och säger att det för att säkerställa "demografisk säkerhet" krävs vad han själv räknar upp som att "internera, deportera, repatriera", "remigration" eller "återvandring". En stark politisk röst för denna fråga behövs enligt honom, men riskerar att "vattnas [...] ur" när andra ställningstaganden läggs ovanpå den. Det gör hans eget ställningstagande till AfS särskilt anmärkningsvärt: den väljare som hans resonemang varnar för – någon som delar huvudfrågan men låter andra frågor hindra honom från att stödja partiet – är i detta konkreta exempel Eriksson själv. Motsägelsen går ett steg längre. Följer man Erikssons eget resonemang till dess logiska slutsats borde han själv kunna rösta på just Alternativ för Sverige. Han har konstaterat att AfS:s återvandringspolitik ligger "väldigt nära" hur han själv vill se frågan löst. Samtidigt slår han fast att den demografiska fortlevnaden är "överordnad alla andra" frågor och att han hellre accepterar en ekonomisk politik och utrikespolitik han ogillar i ett svenskt Sverige än motsatsen. Med hans egen rangordning av frågorna blir det därför svårt att förena detta med beskedet att han "ändå inte" kan rösta på AfS just på grund av andra politiska frågor. Det anmärkningsvärda är också hur snabbt motsägelsen uppstår. Det handlar inte om två uttalanden gjorda med flera års mellanrum, där förändrade omständigheter eller en ideologisk omprövning skulle kunna förklara skillnaden. Från beskedet att han "ändå inte" kan rösta på AfS till påståendet att den demografiska fortlevnaden är "överordnad alla andra frågor" går bara omkring två minuter. Eriksson argumenterar därmed först för varför han inte kan rösta på AfS och formulerar nästan omedelbart därefter en politisk princip som, tillämpad på hans egen beskrivning av partiet, tycks tala för att han borde kunna göra just det. [caption id="attachment_239744" align="alignnone" width="640"]Frihetsnytt-tumnagel med Magnus Söderman och texten Svenskheten är inget förhandlingsbart. Magnus Söderman medverkade på kanalen ”Frihetsnytt” och förde fram tesen ”Svenskheten är inget förhandlingsbart”. Kanalen leds av Tor Änglasjö, som är dömd för misshandel av en kvinna, har använt identiteten ”Tobbe Larsson” och är huvudman bakom det så kallade ”Nätverket”. Även Dan Eriksson har medverkat på kanalen.[/caption] För den som under många år har följt Dan Eriksson och Magnus Söderman är ideologiska omprövningar i sig inget märkligt. Deras olika projekt har genom åren producerat många intressanta samtal, analyser och resonemang, och människor måste naturligtvis kunna ändra uppfattning. Problemet är inte att politiska ståndpunkter förändras över tid, utan när svårförenliga principer tycks kollidera inom samma resonemang utan att motsättningen förklaras. AfS-diskussionen är ett ovanligt koncentrerat exempel på just detta: här behöver man inte jämföra vad Eriksson sade för fem, tio eller tjugo år sedan med vad han säger idag. Två svårförenliga principer presenteras som hans egen uppfattning praktiskt taget direkt efter varandra. Samtidigt bör Erikssons ståndpunkt nyanseras på en viktig punkt. Han avvisar inte principiellt tanken på ett mindre och mer radikalt återvandringsparti. Tvärtom föreställer han sig i samma diskussion ett parti som koncentrerar sig på återvandringsfrågan, tar sig in i riksdagen och sätter sådan press på de större partierna att det i princip kan ha fyllt sin funktion om dessa därefter anammar politiken. Hans invändning tycks därför främst gälla att dagens AfS enligt honom inte längre fyller denna funktion tillräckligt renodlat, bland annat därför att partiet breddat sin profil till andra och mer splittrande frågor. Det gör kritiken mer precis: frågan är inte varför Eriksson avvisar småpartistrategin som sådan, utan varför han efterlyser ett framtida renodlat återvandringsparti samtidigt som han avstår från att stödja ett befintligt parti vars återvandringspolitik han själv beskriver som "väldigt nära" den egna – och samtidigt hävdar att sidofrågor inte bör få splittra människor kring den överordnade frågan. Problemet är alltså inte att Eriksson avvisar småpartistrategin, utan att de sidofrågor som enligt hans egen modell inte bör få splittra väljare kring den överordnade demografiska frågan samtidigt blir skälet för honom själv att avvisa det befintliga parti vars politik i just huvudfrågan enligt honom ligger "väldigt nära" hans egen. Det finns också en historisk ironi i den raljanta tonen kring AfS:s storlek. I ett annat poddsamtal inför valet 2026 från den 31 augusti (cirka 11:18 in i samtalet) säger Nilsson först om AfS: "De tar sikte på 0,1 men jag tror det blir tungt", varpå Eriksson korrigerar honom: "1,0 tar de sikte på." Därefter skämtas det om den lägre nivån och Eriksson fortsätter: "Det hade i och för sig varit kul om en partiledare gick ut och sa att i år ska vi klara 0,1. Varför då? Något mål måste man ha." Eriksson satt emellertid själv i Svenskarnas partis partistyrelse under valrörelsen 2014, då partiet offentligt hade som målsättning att nå 10 000 riksdagsröster och tio kommunala mandat. Målet hade offentliggjorts av partiet redan vid höstkonferensen 2012. De 10 000 rösterna skulle, räknat mot det slutliga antalet giltiga röster 2014, ha motsvarat omkring 0,16 procent – alltså en målsättning i samma storleksordning som den nivå som i samtalet används som skämtexempel. SvP nådde dessutom endast 4 189 riksdagsröster, motsvarande 0,07 procent, och inget kommunalt mandat. Eriksson deltar därmed i ett skämt om en ambitionsnivå som ligger anmärkningsvärt nära den som det politiska projekt vars partistyrelse han själv tillhörde offentligt satte upp inför valet 2014. Motsättningen sammanfattar samtidigt svårigheten att förena Erikssons äldre etnonationella målsättningar, hans nuvarande strategiska försvar av SD och hans kritik av AfS. Den väcker därmed en bredare fråga om vilken politisk och ideologisk linje som idag faktiskt företräds av de opinionsbildare som argumenterar för SD som masspolitiskt verktyg. Tidigare under året argumenterade Eriksson för att själv rösta på Sverigedemokraterna och beskrev partiet som det masspolitiska alternativ som befinner sig innanför Overtonfönstret, medan mer långtgående opinionsbildning skulle ske i andra lager av politiken. Söderman har på motsvarande sätt offentligt argumenterat för en röst på SD. I den senare diskussionen instämmer han samtidigt i ett resonemang där Eriksson framhåller behovet av ett betydligt mer radikalt återvandringsalternativ till "höger" om SD – alltså just den typ av politisk aktör vars praktiska betydelse den tidigare strategin åtminstone tycktes tona ned. När Eriksson dessutom i samma diskussion beskriver den etnodemografiska frågan som överordnad alla andra, uttrycker stor närhet till AfS:s återvandringspolitik men ändå avvisar partiet som valalternativ, blir det svårt att avgöra hur dessa principer egentligen ska rangordnas när de kommer i konflikt med varandra. Frågan gäller därmed inte enbart en motsägelse hos Eriksson som enskild person. Den berör också den bredare strategiska linje som kommuniceras från en miljö där både Eriksson och Söderman har centrala roller och där närstående opinionsbildare som Jonas Nilsson och Marcus Follin på olika sätt har deltagit i samma strategiska diskussion. För den publik och de medlemmar som följer verksamheten återstår därför en grundläggande fråga: vilken princip är ytterst vägledande – stödet till SD som masspolitiskt verktyg, behovet av ett mer radikalt alternativ som kan pressa SD utifrån, eller den etnodemografiska målsättning som samtidigt beskrivs som överordnad andra politiska hänsyn? Ett färskt exempel på samma resonemang gav Marcus Follin i en video publicerad den 3 september 2026, bara dagar före valet. Follin medgav uttryckligen att han inte känner Jimmie Åkesson och inte kan tala för honom, men spekulerade samtidigt i att Åkesson "innerst inne" vill att etniska svenskar ska förbli majoritet i Sverige. Han tolkade dessutom Åkessons ovilja att diskutera etnicitet som ett taktiskt val inför valet: Åkesson skulle enligt Follin koncentrera sig på den praktiska politiken och undvika en diskussion som riskerar att kosta röster. Här uppstår ytterligare en paradox. Om Follin själv betraktar bevarandet av en etniskt svensk majoritet som ett centralt mål, varför väljer han då att ge Åkesson en så välvillig tolkning när dennes offentligt uttryckta hållning i just denna fråga går i en annan riktning? Follin presenterar inga belägg vare sig för denna motivförklaring eller för den privata övertygelse han tillskriver Åkesson. Frågan blir därför varför en uttalad politisk ståndpunkt ska ges mindre vikt än en förmodad privat övertygelse som det saknas belägg för. Ett strategiskt argument för fortsatt stöd till SD kan knappast med trovärdighet byggas på antagandet att partiledaren egentligen eftersträvar ett etnodemografiskt mål som han inte själv uttrycker politiskt, utan tvärtom offentligt har tagit avstånd från, och som inte heller återfinns i partiets nuvarande program och dessutom har avvisats av andra ledande företrädare för partiet. Även om Åkesson privat skulle dela en sådan målsättning får den ingen politisk betydelse så länge den inte uttrycks eller omsätts i partiets faktiska politik. Det finns dessutom konkreta exempel på att Åkesson själv har beskrivit förändrade politiska uppfattningar som just förändrade värderingar, snarare än som taktiska anpassningar bakom vilka en äldre övertygelse finns kvar. När han inför valet 2018 fick frågan om samkönade pars rätt att adoptera – en fråga där SD tidigare intagit en annan position – svarade Åkesson: "Jag har varit väldigt skeptisk, men jag har utvecklat mina värderingar." Liknande förändringar har under hans tid som partiledare skett på flera områden, samtidigt som partiets syn på svenskhet, etnicitet och nationalism genomgått den utveckling som dokumenterats i denna artikelserie. Det bevisar naturligtvis inte vilka privata uppfattningar Åkesson har i dag. Men det försvagar antagandet att hans offentliga avståndstagande från ett etnodemografiskt mål utan vidare bör förstås som valtaktik bakom vilken den äldre målsättningen egentligen finns kvar. För att en sådan tolkning ska väga tyngre än partiets program, politiska utveckling och Åkessons egna offentliga uttalanden krävs belägg. Annars riskerar föreställningen om en "dold agenda" – där SD efter vunnen makt skulle återgå till äldre ståndpunkter och exempelvis eftersträva ett etniskt homogent svenskt Sverige genom en omfattande etniskt grundad återvandring – att bli ett antagande som inte går att pröva mot partiets faktiska politik. Sverigedemokraterna kan historiskt mycket väl ha bidragit till att flytta Overtonfönstret genom att göra invandringskritik och krav på en mer restriktiv migrationspolitik mer politiskt accepterade. Men därav följer inte att partiet också kan fortsätta flytta fönstret i etnonationell riktning. Det är därför viktigt att skilja mellan olika dimensioner av samma förskjutning. Ett parti kan bidra till att göra en betydligt stramare migrationspolitik politiskt accepterad och därigenom indirekt underlätta även för aktörer som vill gå längre i migrationsfrågan, samtidigt som det drar en allt tydligare gräns mot en etnisk definition av svenskheten. Overtonfönstret behöver alltså inte röra sig i samma riktning i båda frågorna. Sverigedemokraterna kan i migrationsfrågan ha fungerat som en dörröppnare för ståndpunkter som tidigare låg utanför det politiskt accepterade, men samtidigt fungera som en ideologisk bromskloss i etnonationalismens fall. Genom att från sin position som det dominerande "nationalistiska" riksdagspartiet själv dra gränsen för legitim nationalism vid den "öppna svenskheten" kan partiet bidra till att befästa, snarare än förskjuta, Overtonfönstrets yttre gräns i just den etnonationella frågan. I den meningen kan SD paradoxalt nog komma att fungera som en slags "vakthund" åt andra hållet: inte som den aktör som för etnonationalismen närmare politisk acceptans, utan som en aktör som bidrar till att hålla den utanför. När SD självt i stället företräder "öppen svenskhet" uppstår därför frågan om partiet på just denna ideologiska dimension fortfarande kan fungera som en motor för förskjutningen. En röst på Sverigedemokraterna innebär därför förmodligen inte att Overtonfönstret fortsätter att förskjutas i en mer radikalt nationalistisk eller etnonationell riktning, åtminstone inte genom Sverigedemokraternas egen politiska påverkan. Partiet kan rimligen förväntas bidra till att normalisera och legitimera de ståndpunkter som det självt företräder, inte sådana idéer som det uttryckligen har lämnat bakom sig eller tar avstånd från. Här finns dessutom en viktig skillnad mellan politiskt handlingsutrymme och politisk vilja. Även om metapolitisk opinionsbildning skulle flytta Overtonfönstret så långt att en mer etnonationell politik blev möjlig för Sverigedemokraterna att föra, följer det inte därav att partiledningen också skulle vilja föra den. Ett förändrat opinionsklimat kan undanröja ett hinder för en viss politik, men det skapar inte automatiskt övertygelsen att denna politik är önskvärd. Erikssons strategi tycks därmed förutsätta ytterligare ett led som behöver beläggas: inte bara att Overtonfönstret kan flyttas utanför Sverigedemokraterna, utan att partiet därefter också skulle följa med i just den etnonationella riktningen. Om målet är att flytta den politiska debatten längre än vad Sverigedemokraternas nuvarande program och ideologiska gränser medger, talar denna osäkerhet snarare för att sådana ståndpunkter också behöver politiska aktörer som faktiskt företräder dem och själva arbetar för att göra dem politiskt möjliga. Det innebär inte att en röst på ett mindre parti med säkerhet flyttar Overtonfönstret eller att valresultat är den enda kraft som påverkar det. Men om politiska partier själva kan bidra till att förändra gränserna för det politiskt möjliga blir det svårt att samtidigt hävda att väljare först måste vänta på att dessa gränser har flyttats innan de kan stödja partier utanför dem. Ur ett rent strategiskt perspektiv finns här också en risk för att resonemanget blir självundergrävande. Ju fler led som läggs mellan den egna politiska övertygelsen och det faktiska partivalet – Overtonfönster, masspolitiska verktyg, opinionsbildning utanför partipolitiken och förhoppningar om att SD längre fram ska förflyttas – desto svårare blir det att avgöra om strategin fortfarande tjänar det uttalade målet eller om den i praktiken leder bort från det. Om utgångspunkten är att den etnodemografiska frågan är överordnad andra politiska frågor och att en betydligt mer omfattande återvandringspolitik än SD:s är nödvändig, blir den mer grundläggande strategiska frågan därför vilket av de alternativ som faktiskt företräder en sådan politik som bäst motsvarar den egna målsättningen. I det perspektivet blir Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen relevanta jämförelseobjekt, medan Sverigedemokraterna – utifrån de premisser som Eriksson själv ställer upp – hamnar betydligt längre från den uttalade målsättningen. Den enklare utgångspunkten blir då att jämföra partiernas faktiska program och målsättningar med den politiska övertygelse som strategin ytterst är tänkt att förverkliga. Ibland kan den mest konsekventa och strategiskt rationella vägen helt enkelt vara den minst komplicerade: att utgå från vilket politiskt mål man ytterst vill uppnå och vilket av de tillgängliga alternativen som faktiskt ligger närmast detta mål – och rösta därefter.   Per Nordin]]> Nya Dagbladets valkompass: 24 sakfrågor där åtta partier utanför riksdagen faktiskt går isär https://nyadagbladet.se/inrikes/nya-dagbladets-valkompass-2026/ Fri, 11 Sep 2026 17:17:30 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239796 Många väljare upplever de etablerade partiledardebatterna som en strid om obetydliga skillnader, rena marginaler – ibland om hundralappar – samtidigt som de partier de kan välja mellan uppfattas stå nära varandra i flera av de frågor dessa väljare själva ser som avgörande: EU och överstatligheten, Nato och DCA-avtalet, migrationen, kontanterna och den digitala kontrollen. Den upplevelsen är ett av skälen till att NyD ger partierna utanför riksdagen mer utrymme än de får i den nationella valrörelsen. Som Markus Andersson skriver i ledaren Demokratin som fruktar sina väljare gynnas de etablerade partierna dessutom av valsedelsreglerna, av fyraprocentsspärren och av ett medieurval som i praktiken avgör vilka alternativ väljaren alls ser. Valkompassen är därför ingen rekommendation av något enskilt parti. Den är ett verktyg för att jämföra de åtta partier som vill ha din röst den 13 september 2026 utan att redan sitta i en riksdagsgrupp – och för att se var de faktiskt går isär. Ska botten av samhället vara en basinkomst på 8 000 kronor i månaden eller en platt inkomstskatt? Ska Sverige lämna EU, omförhandla villkoren eller utvidga unionen? Ska Nato-medlemskapet sägas upp eller kompletteras med starkare eget försvar? Ska Migrationsverket ersättas av ett Återvandringsverk eller ska alla ha rätt att bosätta sig där de vill? Därtill landsbygd och självförsörjning, kontanter och digital integritet, direktdemokrati och folkomröstningar. Vilket parti som sedan levererar verklig förändring är inget kompassen kan lova – den visar vad partierna själva skriver att de vill. Källtransparensen är hela poängen. Varje kodad partiposition är kopplad till ett citat ur partiets eget program eller valmanifest. Partierna har inte fyllt i någon enkät hos NyD; underlaget är deras publicerade texter, som anger vad partierna vill, inte neutralt verifierade samhällsfakta. Kompassen rangordnar partierna efter hur väl deras belagda positioner stämmer med dina svar och visar en översikt per parti med citat och källor. Ingen totalvinnare utses, eftersom partierna har olika många belagda positioner – procentsatsen gäller bara de frågor där partiet har en verifierad hållning. Du kan ändra dina svar eller börja om, och svaren sparas inte och skickas inte till någon server. Urvalet är de sju partier som medverkade i den direktsända debatt som NyD tidigare rapporterat om, plus Medborgerlig Samling. Det är inte en styrkt lista över landets åtta största partier utanför riksdagen. Kristna Värdepartiet var annonserat till debatten men saknade representant på grund av sjukdom och ingår därför inte här. Alla debattdeltagare var inte partiledare: Ambition Sverige företräddes av Bo Hansson och Enhet av Anders Axner. Uttrycket utanför riksdagen avser i den här texten att partiet saknar egen riksdagsgrupp – Elsa Widding valdes in i riksdagen 2022 på SD:s lista och lämnade partiet 2023. Efter testet kan du fördjupa dig. Längre ned går NyD igenom varje parti med tre konkreta förslag ur programmet, ideologisk riktning och en granskningsfråga, följt av tematiska jämförelser i fördelningspolitik, EU och Nato, demokrati, migration och landsbygd – och en praktisk guide till hur du faktiskt röstar på ett litet parti utan att din valsedel blir en blankröst. [aeon_quiz id="240333"]

Alternativ för Sverige

[caption id="attachment_240275" align="alignnone" width="640"]Alternativ för Sveriges autentiska logotyp på en neutral ljus sektionsvinjett. Alternativ för Sverige ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] Nationalistiskt parti med Gustav Kasselstrand, som också företrädde partiet i debatten, i ledningen. Nationalstaten, återvandringen och svenskt självbestämmande är den bärande linjen. Tre konkreta förslag ur programmet: Migrationsverket läggs ned och ersätts av ett Återvandringsverk som får besluta om att återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap, med en särskild återvandringsminister. Skattesystemet förenklas kraftigt genom platt skatt, samtidigt som inflationsmålet sänks till noll procent. Den ordinarie biståndsbudgeten sätts till noll, medan särskilt beslutade engångsinsatser fortfarande ska kunna göras vid till exempel katastrofer i närområdet. I EU-frågan beskriver partiet sig som europavänligt men kräver svenskt utträde och vill ersätta unionen med frivilligt mellanstatligt samarbete. Ideologisk riktning: nationalkonservativ och suveränistisk, ekonomiskt marknadsliberal med lågskatteprofil. Granskningsfråga: partiet anger själv att återvandringsprogrammet kräver både lagändringar och grundlagsändringar. Hur ska processen för återkallade medborgarskap utformas rättsligt, vilka överklagandevägar ska gälla och över hur många mandatperioder räknar partiet med att den ordningen kan vara på plats?

Ambition Sverige

[caption id="attachment_240276" align="alignnone" width="640"]Ambition Sveriges autentiska logotyp på en neutral ljus sektionsvinjett. Ambition Sverige ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] Partiet bildades 2025 av Elsa Widding och driver en suveränistisk och frihetlig linje mot överstatlig styrning. Tre konkreta förslag: Sverige ska lämna Nato, säga upp DCA-avtalet med USA och avbryta det militära stödet till Ukraina, eftersom partiet anser att alliansfrihet håller landet utanför krig. Kontanter ska grundlagsskyddas, en e-krona för allmänheten stoppas och digital euro avvisas, liksom EUDI-plånboken som villkor för samhällsdeltagande. Sverige ska dessutom lämna Agenda 2030 som styrande ram och säga nej till WHO:s pandemifördrag och bindande IHR-ändringar. Partiet vill också att Sverige lämnar EU och att klimatpolitiken kostnads- och nyttovärderas. Widding är energiexpert med ledande befattningar i stora energibolag bakom sig. Ideologisk riktning: nationell suveränism med stark integritets- och frihetsprofil och mindre offentlig sektor. Granskningsfråga: hur ska ett Nato-utträde och ett uppsagt DCA-avtal ersättas i praktisk försvarsförmåga – vilken numerär, materielplan och kostnadsnivå räknar partiet med för ett eget alliansfritt försvar?

MoD

[caption id="attachment_240281" align="alignnone" width="640"]MoDs autentiska logotyp på en neutral ljus sektionsvinjett. MoD ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] MoD, med Gustaf Rydelius i ledningen, kombinerar antiglobalism med en tydligt omfördelande ekonomisk politik. Tre konkreta förslag ur valmanifestet: en stegvis basinkomst på 8 000 kronor i månaden under ett inkomsttak – alltså inte en universell och ovillkorlig summa till alla oavsett inkomst. Vidare förmögenhetsskatt och progressiv kapitalbeskattning, Tobinskatt på finansiella transaktioner och bankskatt på övervinster. Dessutom arbetstidsförkortning med sextimmarsdag införd stegvis. Säkerhetspolitiskt vill MoD att Sverige lämnar Nato, säger upp DCA-avtalet, förbjuder permanenta utländska baser och undertecknar FN:s kärnvapenförbud. EU-medlemskapet ska avgöras genom folkomröstning. Demokratiskt vill partiet avskaffa fyraprocentsspärren, införa medborgarinitiativ till folkomröstning och återinföra tjänstemannaansvaret. Ideologisk riktning: vänsterorienterad fördelningspolitik förenad med nationellt självbestämmande och alliansfrihet. Granskningsfråga: hur ska basinkomst, sextimmarsdag och höjda barnbidrag finansieras samtidigt – vilka intäkter från förmögenhetsskatt, kapitalbeskattning och bankskatt räknar partiet med, och vad händer med kalkylen om kapital flyttar utomlands?

Enhet

[caption id="attachment_240277" align="alignnone" width="640"]Enhets autentiska symbol med namnet Enhet diskret utskrivet på en neutral ljus sektionsvinjett. Enhet ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] Enhet, med Vide Geiger som ordförande och talesperson, driver en pacifistisk och ekologisk linje. Tre konkreta förslag: basinkomst utan motkrav till alla, som grundtrygghet och möjlighet till delaktighet. Ett fredsdepartement inrättas och Sverige ska verka som neutral fredsmäklare – vilket enligt partiet förutsätter att svensk vapentillverkning och vapenexport upphör. Migrationspolitiskt slår programmet fast att alla har rätt att bosätta sig och leva där de önskar, förutsatt att de följer lagarna på platsen. Partiet vill styra landet med måttet Gross National Happiness i stället för BNP, verka för ett räntefritt och spekulationsfritt system, lämna EU och på sikt införa direktdemokrati med beslut i folkomröstningar lokalt och nationellt. Migrationssynen är därmed dramatiskt öppnare än AfS:s. Ideologisk riktning: ekologisk, pacifistisk och decentralistisk vänsterhumanism. Granskningsfråga: hur ska en basinkomst utan motkrav finansieras, och hur förhåller den sig till den fria bosättningsrätten – vilka intäkter och vilka institutionella spärrar föreslår partiet?

Landsbygdspartiet oberoende

[caption id="attachment_240279" align="alignnone" width="640"]Landsbygdspartiet oberoendes autentiska logotyp på en neutral ljus sektionsvinjett. Landsbygdspartiet oberoende ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] Landsbygdspartiet oberoende, som i tv-debatten företräddes av partiledaren Benneth Thyr, bygger hela sin politik på en enda konfliktlinje: centralorterna mot resten av landet. Ideologiskt beskriver partiet sin utgångspunkt som kärleken till landsbygden och tron att byar, tätorter och småstäder erbjuder en bättre livsmiljö än storstäderna, med beslut fattade så nära medborgarna som möjligt. Programmet slår också fast att partiet inte ska verka för rasism mot minoriteter. Tre konkreta förslag: skattemedel från industrifastigheter och naturresurser ska återföras till de regioner där verksamheten och utvinningen finns; arbetsgivaravgifterna ska differentieras geografiskt för att göra det lättare att skapa jobb utanför städerna; målet ska vara 100 procent självförsörjning av baslivsmedel, energi och drivmedel. I säkerhetsfrågan är beskedet att Sveriges medlemskap i Nato ska gå hand i hand med en stark egen förmåga att försvara landet och att stödja de allierade. Något krav på utträde finns inte i partitexten, som i stället lyfter försvarsförmåga i hela landet och högre egen försörjningsförmåga. Granskningsfrågan: hur ska en geografisk differentiering av arbetsgivaravgifterna konstrueras utan att skapa gränsdragningstvister mellan kommuner, och vad kostar den statskassan? Partiprogrammet.

Partiet Nyans

[caption id="attachment_240282" align="alignnone" width="640"]Partiet Nyanss autentiska logotyp på en neutral mörkgrå sektionsvinjett. Partiet Nyans ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] Partiet Nyans, lett av Mikail Yüksel, beskrev sig i debatten som mittenorienterat med minoritetsfrågor som profil men med program över hela det politiska fältet. Det gör partiet till undantaget i sällskapet i EU-frågan: det är uttryckligen EU-vänligt. Därtill driver partiet en betydligt öppnare minoritetspolitik än de nationalistiska konkurrenterna. Tre konkreta förslag: muslimer ska erkännas som nationell minoritetsgrupp i grundlagen och islamofobi få en egen brottsrubricering; hyrorna i kommunala och statliga hyresrätter ska frysas fem år framåt; EU ska utvidgas och partiet är positivt till bosniskt och turkiskt medlemskap, samtidigt som man säger nej till EMU. Yüksel pekar dessutom själv ut LVU-missbruk, integration, diskriminering och segregation som partiets prioriterade frågor. Granskningsfrågan: hur ska en femårig hyresfrysning finansieras för de kommunala bostadsbolagen utan att underhåll och nyproduktion stryps? Partiets politik.

Knapptryckarna

[caption id="attachment_240278" align="alignnone" width="640"]Knapptryckarnas autentiska logotyp på en neutral ljus sektionsvinjett. Knapptryckarna ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] Knapptryckarna är det parti i urvalet som saknar sakpolitiskt program helt och hållet, och det är själva poängen. I debatten företräddes partiet av Ulf Bejerstrand. Partiet vill att de röstberättigade ska få rösta i alla stora viktiga frågor och att folket tillsammans blir beslutande i stället för de 349 riksdagsledamöterna. Målet är, enligt partiet, i förlängningen full direktdemokrati. Tre konkreta förslag: röstberättigade ska rösta direkt i alla stora politiska frågor; en säker och lättanvänd plattform ska byggas där medborgarna kan rösta om politiska frågor; digital röstning ska bli en del av beslutsprocessen på både kommunal och nationell nivå. Att partiet kallar sig neutralt gäller beslutsmodellen, inte en mittenposition i sakfrågor. Väljaren får alltså ingen linje i skatter, migration, EU eller Nato – utan en metod för hur linjen ska avgöras. Partiets egen FAQ ställer själv frågan hur folket ska få kunskap om för- och nackdelar i sakfrågorna. Granskningsfrågan: vem ansvarar för att en digital röstningsplattform blir manipulationssäker, och hur formuleras frågorna? Vanliga frågor.

Medborgerlig Samling

[caption id="attachment_240280" align="alignnone" width="640"]Medborgerlig Samlings autentiska logotyp på en neutral mörkgrå sektionsvinjett. Medborgerlig Samling ingår i jämförelsen mellan åtta partier utanför riksdagen. Bild: NyD.[/caption] Medborgerlig Samling deltog inte i tv-debatten men ingår i denna guide med flera antagna sakpolitiska program. Partiet leds av ordföranden Daniel Sonesson och står ideologiskt närmast en borgerlig, statsskeptisk linje med tydlig skattesänkningsprofil och strama migrationskrav. Tre konkreta förslag: den statliga inkomstskatten på 20 procent avvecklas så att inkomstskatten blir platt, det vill säga samma procentsats i alla skikt ovanför grundavdraget; den allmänna löneavgiften tas bort så att arbetsgivaravgifterna sänks; nettoinvandringen ska bli negativ tills segregationsproblemen enligt partiet hanterats på ett betryggande sätt. Försvaret ska bygga på Natos artikel 5 och EU:s solidaritetsklausul 42.7, med 2,5 procent av BNP som golv och en budget mot omkring 4 procent under krig i närområdet. EU-linjen är omförhandling först – och folkomröstning om medlemskapet först som sista utväg om omförhandling nekas. Det är alltså varken okritisk EU-vänlighet eller villkorslöst utträde. Granskningsfrågan: hur ska bortfallet från platt skatt och slopad löneavgift täckas samtidigt som försvarsbudgeten ska föras mot omkring 4 procent av BNP under krig i närområdet enligt programtexten? Skattepolitiskt program. [aeon_quiz id="239905"]

Fördelningen: 8 000 kronor i månaden eller platt skatt

MoD, som leds av Gustaf Rydelius, vill införa en stegvis basinkomst på 8 000 kronor i månaden under ett inkomsttak, alltså inte en universell summa till alla, och finansiera omfördelningen med bland annat förmögenhetsskatt och progressiv kapitalbeskattning. Enhet går längre i princip och kortare i detalj: basinkomst utan motkrav till alla, med ekonomisk grundtrygghet som uttalat mål. Motpolen är lika tydlig. Alternativ för Sverige vill ha platt skatt, nollad biståndsbudget och inflationsmål på noll procent. Medborgerlig Samling, med Daniel Sonesson som ordförande, vill avveckla den statliga inkomstskatten på 20 procent så att inkomstskatten blir platt – samma procentsats i alla skikt ovanför grundavdraget – samt slopa den allmänna löneavgiften så att arbetsgivaravgifterna sjunker. Landsbygdspartiet oberoende driver i stället en geografisk fördelningslinje: differentierade arbetsgivaravgifter och återförd skatt från naturresurser till de regioner där utvinningen sker. Nyans lägger tyngdpunkten på hushållens utgifter med fem års hyresfrys i kommunala och statliga hyresrätter. Ambition Sverige vill ha mindre offentlig sektor, Knapptryckarna har medvetet ingen egen linje alls.

EU och Nato: fler linjer än två läger

AFS beskriver sig som nationalistiskt med svenskt självbestämmande i centrum och Ambition Sverige som EU-kritiskt. MoD och Enhet driver ett uttryckligt utträde. MoD formulerar det uttryckligen som Swexit genom folkomröstning, följd av ett nytt samarbetsavtal, och vill återta kontrollen över lagstiftning, välfärd och gränspolitik. Ambition Sverige vill lämna Nato, säga upp DCA-avtalet och bygga säkerheten på alliansfrihet och eget försvar. Enhet säger nej till EU, WHO och Nato, ja till Swexit och utvidgat nordiskt samarbete, och vill stoppa svensk vapentillverkning och vapenexport. Partiets ordförande och talesperson är Vide Geiger. Motsatt håll: Medborgerlig Samling driver omförhandling av EU-villkoren först, med folkomröstning om medlemskapet som sista utväg om omförhandling nekas – alltså varken okritisk EU-vänlighet eller ovillkorlig Swexit. Landsbygdspartiet oberoende accepterar Nato och skriver att medlemskapet ska gå hand i hand med en stark egen förmåga att försvara landet och stödja de allierade. Nyans är uttryckligen EU-vänligt och vill dessutom öppna unionen för bosniskt och turkiskt medlemskap. Knapptryckarnas svar är procedurellt: frågan avgörs av väljarna i omröstning.

Demokrati, migration, landsbygd och självbestämmande

Direktdemokrati förenar partier i urvalet men i olika grad. Knapptryckarna vill att de röstberättigade ska rösta direkt i alla stora viktiga frågor och att digital röstning blir en del av beslutsprocessen på kommunal och nationell nivå, medan Enhet lyfter direktdemokrati och lokal delaktighet som en del av sin profil. MoD vill införa medborgarinitiativ till folkomröstning. Landsbygdspartiet oberoende driver i stället decentralisering: beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. I migrationsfrågan är kontrasterna skarpa. AFS vill lägga ned Migrationsverket och inrätta ett Återvandringsverk med rätt att återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap. MED vill se negativ nettoinvandring tills segregationsproblemen hanterats. Enhet står för att alla har rätt att bosätta sig där de önskar om de följer platsens lagar – en betydligt öppnare hållning än AFS. Nyans vill ha muslimer erkända som nationell minoritet och en egen brottsrubricering för islamofobi. Partiledaren Mikail Yüksel lyfter också LVU-missbruk bland de frågor partiet driver. Landsbygden är Landsbygdspartiet oberoendes sakpolitiska profil, med målet 100 procent självförsörjning av baslivsmedel, energi och drivmedel. Personligt självbestämmande är en av Ambition Sveriges profilfrågor: partiet vill grundlagsskydda kontanter, stoppa e-krona för allmänheten och lämna Agenda 2030 som styrande ram.

Så röstar du på ett litet parti den 13 september 2026

Förtryckta valsedlar krävs inte. Enligt Valmyndigheten är valsedlarna färgkodade: gul till riksdagen, vit till kommunen och blå till regionen. På en blank valsedel skriver du själv partiets namn tydligt. Skriver du inget partinamn räknas sedeln som blankröst. Kontrollera partiets exakta beteckning och att partiet har anmält deltagande i det val du röstar i. Registrerat partinamn, anmälan till val och personröst är tre olika saker: anmälan avgör om rösten kan ge mandat, och vad som gäller för personröst på just det partiet framgår av Valmyndighetens regler. Skriv alltså inte in ett valfritt personnamn i tron att det blir en personröst. Lägg en valsedel per kuvert. En röst på ett litet parti är inte automatiskt ogiltig. Den räknas, men mandat i riksdagen kräver 4 procent i hela landet, eller 12 procent i en valkrets – det senare ger bara fasta mandat i just den valkretsen. I kommunvalet gäller 2 procent i kommuner utan valkretsindelning och 3 procent i indelade kommuner, i regionvalet 3 procent. Alla partier ställer inte upp överallt, så kontrollera vad som gäller där du bor. [aeon_quiz id="239906"]]]> Helldén vill sänka gränsen för juridiskt könsbyte till 12 år: ”Kan upptäcka vad man är för kön” https://nyadagbladet.se/inrikes/hellden-mp-juridiskt-konsbyte-12-ar/ Fri, 11 Sep 2026 11:07:00 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240129 Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén vill att tolvåringar ska kunna ändra juridiskt kön med föräldrarnas godkännande. Motiveringen han ger är att det är först i den åldern som ett barn kan upptäcka vad det känner sig som. Uttalandet kom under onsdagen, fyra dagar före riksdagsvalet den 13 september. Helldén fick frågan i en kort intervju med Tiktok-profilen Christian Skogsgårdh, publicerad på Instagram den 9 september. Skogsgårdh frågade varför man borde kunna byta kön vid tolv års ålder. Enligt Riks svarade språkröret: – Vi tycker att man är 12 år kan man byta juridisk könstillhörighet vid 12 år med föräldrarnas godkännande. När intervjuaren invände att en tolvåring knappast är mentalt mogen för ett sådant beslut höll Helldén inte med: – Därför att vid den åldern så kan man upptäcka vad man är för kön, det vill säga vad man känner sig som.

Folkbokföringen, inte vården

Det Helldén talar om är juridiskt kön, alltså det kön som står i folkbokföringen. Ingen hormonbehandling och ingen kirurgi följer med ändringen. Socialstyrelsen skriver rakt ut: "Att ändra juridiskt kön har inte något med sjukvård eller behandling att göra." Det som krävs är ett intyg från läkare, psykolog, psykoterapeut eller hälso- och sjukvårdskurator. Uttalandet är heller inget löst utspel i en snabbintervju. På mp.se uppger partiet att "för minderåriga vill Miljöpartiet att ändring ska vara möjlig från 12 års ålder med vårdnadshavarens tillstånd". Samma sida slår fast att juridiskt kön ska kunna ändras genom självbestämmande utan kontakt med vården, att ett tredje juridiskt kön ska införas och att transpersoners diskrimineringsskydd ska skrivas in i grundlagen. Helldén har tillsammans med språkröret Amanda Lind och riksdagsledamoten Ulrika Westerlund dessutom drivit linjen att rätten att ändra juridiskt kön ska grundlagsskyddas.

Dagens gräns är 16 år

Gällande rätt är lag (2024:238), i kraft sedan den 1 juli 2025. Där går gränsen vid 16 år. En ansökan för ett barn görs av barnets vårdnadshavare, och en ansökan för ett barn som fyllt tolv får inte göras utan barnets skriftliga samtycke. Tolvåringen finns alltså redan i lagen – som den som ska samtycka, inte som den som kan få sitt juridiska kön ändrat. För kirurgiska ingrepp gäller fortfarande 18 år, och 23 år för avlägsnande av könskörtlar. För barn under 16 år med medfödd avvikelse i könsutvecklingen finns särskilda regler. Frågan skiljer partierna åt inför valet. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill riva upp könstillhörighetslagen, Moderaterna vill se över den och Liberalerna vill behålla den. Enligt SVT hade Socialstyrelsen fått in nästan 2 000 ansökningar om att ändra juridiskt kön, räknat från juli 2025 till och med maj 2026. Årligen brukade myndigheten få in runt 300–600 ansökningar med den tidigare lagstiftningen. I samma intervju sade Helldén också att drivmedelspriserna både kommer och behöver höjas. På frågan om han är för kärnkraft eller kärnvapen i Sverige svarade han: "Vi vill varken se kärnvapen eller kärnkraft."]]>