Richard Werner – Nya Dagbladet

Berlin–Bagdad och den nya sidenvägen – kampen om Eurasien

Markus Andersson — Tue, 02 Jun 2026 14:27:05 +0000

Kampen om Eurasien har i över hundra år handlat om mer än territorier och militärallianser. Den har handlat om vem som kontrollerar järnvägar, hamnar, råvaruflöden, kreditgivning och de korridorer som binder samman Europas industriella kärna med Asiens landmassor. Berlin–Bagdad-järnvägen var ett av de tydligaste exemplen. Projektet skulle ge Tyskland en landväg till Osmanska riket och Persiska viken, och i förlängningen ge tillgång till råvaror och marknader bortom brittisk sjökontroll. I dag fyller Kinas Belt and Road Initiative – den nya sidenvägen – en liknande geopolitisk funktion. Den strategiska kärnan är densamma: den fysiska infrastrukturen avgör vilka länder som kan handla, försörja sig och bygga industri utan att vara beroende av sjövägar, finanssystem och flaskhalsar som andra makter kontrollerar. Järnvägar och hamnar är därför inte neutrala byggprojekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur. [caption id="attachment_231289" align="alignnone" width="640"] Historisk karta över Berlin–Bagdad-järnvägens ofullbordade delar vid första världskrigets utbrott. Karta: Okänd upphovsman/Wikimedia Commons (CC0).[/caption]

Järnvägen som utmanade sjöherraväldet

Efter Tysklands enande 1871 växte landet snabbt till en industriell och vetenskaplig stormakt. Den preussisk-tyska modellen byggde på god utbildning, lokal förvaltning, produktiv industri och ett stort antal banker som finansierade mindre företag och långsiktiga investeringar. Storbritanniens makt vilade samtidigt på dess sjöherravälde. Imperiet kunde kontrollera handelsvägar, råvaruflöden och sjötransporter över hela världen. Ett växande Tyskland, med behov av energi och råvaror, förblev därför sårbart så länge dess försörjningslinjer kunde strypas till havs. Berlin–Bagdad–Basra-projektet förändrade kalkylen. Järnvägen skulle binda samman Centraleuropa med Osmanska riket och Persiska viken, och ge Tyskland en möjlig landväg till råvaror, olja och marknader oberoende av brittiskt kontrollerade sjövägar. Uppslagsverket Britannica beskriver Bagdadjärnvägen som ett tyskfinansierat järnvägsprojekt genom Osmanska riket, med stor strategisk betydelse i upptakten till första världskriget. Ekonomen Richard Werner beskriver i en intervju med Tucker Carlson järnvägen som en nyckel till att förstå konflikten mellan sjömakt och kontinentalmakt. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att på 1990-talet ha myntat begreppet ”kvantitativa lättnader” (quantitative easing). — Planen utvecklades på investerings- och ingenjörssidan av Siemens och finansierades av Deutsche Bank – alltså planen att bygga järnvägen Berlin–Bagdad–Basra, säger Werner.

Kontroll över landmassan

Berlin–Bagdad-järnvägen blev därmed mer än ett transportprojekt. Den hotade själva mekanismen bakom det brittiska imperiets makt: möjligheten att via sjövägar, blockader och kontroll över de globala handelsflödena påverka andra länders utveckling. Sjömakter kontrollerar hamnar, sund och farleder och kan upprätthålla blockader. Kontinentalmakter försöker i stället skapa järnvägar, landkorridorer och regionala handelsnätverk som inte lika enkelt kan stoppas från haven. Den brittiska blockaden mot Tyskland efter vapenvilan i första världskriget visade hur sårbart ett industriland blir när försörjningen kan strypas från havet. — Om den hade färdigställts i tid skulle den i praktiken ha neutraliserat den brittiska sjödominansen, säger Werner om Berlin–Bagdad-järnvägen. [caption id="attachment_231290" align="alignnone" width="640"] Karta från Halford Mackinders Democratic Ideals and Reality, 1919. Karta: Halford Mackinder/Wikimedia Commons[/caption] Den brittiske geografen Halford Mackinder formulerade i början av 1900-talet tanken att kontrollen över Eurasiens inre delar kunde bli avgörande för global makt. Hans Heartland-teori satte ord på samma grundfråga: den makt som kan binda samman Europas industriella kärna med Eurasiens råvaror och landmassor får ett strategiskt övertag som sjömakter måste försöka förhindra. Historiskt handlade detta om Tyskland, Osmanska riket och Ryssland. I dag handlar det om Kina och de korridorer som knyter samman Asien, Europa, Mellanöstern och Afrika.

Vår tids Berlin–Bagdad-järnväg

Belt and Road Initiative är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Precis som Berlin–Bagdad-järnvägen utmanade en ordning byggd på sjöherravälde, skapar den nya sidenvägen alternativa vägar genom världsekonomin. Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. I ett skarpt konfliktläge kan sådana flaskhalsar utnyttjas för att störa kinesisk handel och energiförsörjning. Landbaserade rutter genom Centralasien, Ryssland, Iran och andra regioner minskar därför sårbarheten mot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden. — Vad är den moderna Berlin–Bagdad-järnvägen? Svaret är Belt and Road Initiative, den nya sidenvägen, säger Werner. [caption id="attachment_231291" align="alignnone" width="640"] Godståg vid Alashankou-stationen vid gränsen mellan Kina och Kazakstan. Foto: Republiken Tatarstans representation i Kazakstan/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).[/caption]

Kina som strategisk huvudfråga

Dagens konflikt med Kina bör därför ses som en fortsättning på ett historiskt mönster. Frågan är inte bara vem som exporterar mest eller vem som har störst militärbudget, utan vem som bygger de transportleder, kreditsystem och försörjningsvägar som andra länder blir beroende av. Flera av dagens konfliktlinjer bör därför förstås mot bakgrund av Kinas uppgång. Amerikanska makthavare betraktar Kina som den främsta strategiska utmaningen, på liknande sätt som brittiska imperieplanerare tidigare såg Tyskland som hotet mot den egna världsordningen. — Jag tror att det slutgiltiga målet är Kina, säger Werner. Kina har blivit den makt som kan utmana USA ekonomiskt, teknologiskt och infrastrukturellt. Konkurrensen behöver i sig inte vara ett problem. Tvärtom skulle handel och samarbete kunna gynna båda sidor. Konflikten uppstår när Kinas uppgång tolkas som ett strategiskt hot som måste begränsas.

Industrin som byggde rivalen

En avgörande del av utvecklingen är USA:s egen roll i Kinas industriella uppgång. Under flera decennier flyttades produktion, kapital och teknik till Kina. Företag tjänade på lägre kostnader, men den amerikanska industribasen försvagades samtidigt som Kina byggde upp den kapacitet som i dag gör landet till en självständig konkurrent. Werner jämför utvecklingen med amerikanska investeringar i Tyskland under 1920- och 1930-talen. I båda fallen byggdes en blivande motståndare upp ekonomiskt genom kapital, kunnande och tekniköverföring. — USA hade egentligen inte behövt flytta merparten av sin produktion till Kina överhuvudtaget, säger Werner. På kort sikt var utvecklingen lönsam för företag och finansintressen. På längre sikt stärkte den Kina till en nivå där landet inte längre behöver utländsk teknik på samma sätt, samtidigt som amerikanska arbetare, medelklass och industriell självständighet försvagades.

Krediter, banker och nationell utveckling

Infrastrukturfrågan är även kopplad till bankväsendet. Tysklands, Japans och Kinas historiska framgångar byggde i hög grad på decentraliserad kreditgivning: lokala banker som finansierade små och medelstora företag, industri och produktiva investeringar. I ett sådant system styrs krediter mot verklig produktion och långsiktig utveckling. I ett centraliserat system hamnar pengarna lättare i spekulation och tillgångsbubblor, samtidigt som kontrollen uppifrån ökar. Skillnaden avgör vilka samhällen som kan bygga självständig industri och vilka som blir beroende av externa finanscentra. — Man behöver tusentals små lokala banker som lånar ut till små företag. Modellen bygger på decentraliserat beslutsfattande, säger Werner. Den preussiska modellen för lokal kreditgivning fördes enligt Werner vidare till Japan och därefter till Kina under Deng Xiaoping. Resultatet blev fyra decennier av snabb ekonomisk utveckling, industriell uppbyggnad och att hundratals miljoner människor lyftes ur fattigdom.

Kampen om världsekonomins vägar

Det som binder samman Berlin–Bagdad-järnvägen och den nya sidenvägen är därför kampen om världsekonomins vägar. Om en kontinental industrimakt kan bygga egna landvägar till råvaror, energi och marknader minskar sjömaktens förmåga att styra världshandeln. Transportleder och banker blir därmed politiska vapen. Järnvägar, hamnar och kreditsystem avgör vilka samhällen som kan utvecklas självständigt och vilka som förblir beroende av externa maktcentra. Att den nya sidenvägen väcker sådan oro beror på att den binder samman länder, öppnar alternativa försörjningsvägar och skapar ett eurasiskt nätverk utanför den gamla sjömaktens fulla kontroll. Den utgör vår tids Berlin–Bagdad-järnväg – och en av nycklarna till att förstå stormaktspolitiken kring Kina.

Belt and Road – Kinas väg ut ur dollarfällan

Markus Andersson — Thu, 28 May 2026 15:25:01 +0000

Belt and Road är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Initiativet handlar inte bara om byggprojekt, utan om hur handel, finansiering och geopolitisk självständighet hänger samman. Kinas president Xi Jinping lanserade Belt and Road Initiative 2013. Världsbanken beskriver satsningen som ett omfattande program för handel, investeringar och regional integration, med stora konsekvenser för infrastrukturen och utvecklingen i berörda länder. Den strategiska betydelsen ligger i att fysisk infrastruktur avgör vilka länder som kan handla, investera och försörja sig utan att vara beroende av de kanaler som domineras av andra makter. Vägar, järnvägar, hamnar och energikorridorer är därför inte neutrala tekniska projekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur. [caption id="attachment_231286" align="alignnone" width="640"] Karta över kinesiska Belt and Road-projekt 2018. Karta: Lena Appenzeller, Sabine Hecher, Janine Sack/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).[/caption]

En parallell väg genom världsekonomin

Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. Sådana flaskhalsar kan utnyttjas för att störa kinesisk handel i ett skarpt konfliktläge. Landbaserade rutter genom Centralasien, hamninvesteringar och järnvägar minskar därför sårbarheten gentemot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden. I en längre intervju med Tucker Carlson fördjupar ekonomen Richard Werner denna analys. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att ha myntat uttrycket ”quantitative easing” på 1990-talet. Han beskriver Belt and Road som Kinas moderna svar på en världsordning där USA:s valuta, finansinstitutioner och sjömilitära makt länge har gett Washington ett avgörande inflytande över andra länders utvecklingsvägar. — Det handlar å ena sidan om logistik för att säkra stabila och effektiva försörjningsvägar mellan Kina och resten av världen, säger Werner i intervjun.

Vägen bort från dollarn

Den andra delen av frågan rör dollarn. Sedan USA 1971 övergav dollarns direktkoppling till guldet – den så kallade Nixonchocken – växte ett system fram där dollarn behöll sin centrala roll genom oljemarknaden, amerikanska statspapper och Bretton Woods-institutionernas efterkrigsordning. Kina tjänade länge stora summor i dollar på sin export och placerade en betydande del av reserverna i amerikanska statspapper. Det passade USA, men innebar samtidigt att Kina hamnade i en strategisk beroendeställning: landets överskott bands till ett finansiellt system där Washington behöll den institutionella kontrollen. — Projektet fungerar även som ett sätt för Kina att göra sig oberoende av dollarn, säger Werner om Belt and Road. Petrodollarsystemet knöt oljehandeln, särskilt via Saudiarabien, till dollarn och ledde till att överskott återinvesterades i amerikanska statspapper. Denna ordning utmanas i dag av Kina, BRICS-länderna och andra stater som söker alternativ till dollardominansen. [caption id="attachment_231288" align="alignnone" width="640"] Federal Reserve Bank of New York i New York. Foto: Kidfly182/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).[/caption]

Statspapper som ett löfte

Ett av de mest tekniska men centrala resonemangen rör amerikanska statspapper. Utländska stater som köper amerikanska statsobligationer får inte nödvändigtvis en fysisk tillgång. Federal Reserve Bank of New York beskriver själv sina förvarings- och kontotjänster åt centralbanker, regeringar och internationella institutioner. Om statspapper och reserver hålls i amerikanska system blir de inte bara finansiella tillgångar, utan också möjliga verktyg för kontroll. — När andra länder köper amerikanska statspapper får de i praktiken bara ett löfte om framtida betalning, säger Werner. Denna insikt växte fram i Kina. Landet kunde inte i längden samla på sig dollaröverskott och återinvestera dem i ett system där USA samtidigt behöll den institutionella kontrollen över infrastrukturen. Belt and Road erbjöd en annan användning av dollarreserverna: att finansiera konkreta projekt i länder som Kina vill knyta närmare sig.

IMF-systemet som kontrollmekanism

Belt and Road måste också förstås mot bakgrund av IMF:s och Världsbankens roll i utvecklingsländer. Dessa institutioner har i praktiken ofta tvingat länder till åtstramningar, skuldsättning och utförsäljningar, snarare än att bidra till genuint självständig utveckling. Som exempel tar Werner upp Asienkrisen 1997–1998 och Thailand, där han själv säger sig ha analyserat läget på uppdrag av Asiatiska utvecklingsbanken. Thailand drogs in i ett dollarberoende genom fast växelkurs, kortfristig upplåning i dollar och efterföljande valutakris. När landet sedan blev sårbart kom IMF in med villkor om åtstramningar och försäljning av tillgångar. — Det var uppenbart ett system för att sänka landet, säger Werner. Mönstret fungerar som en kontrollmekanism: först skapas en skuldfälla, sedan kommer krisen, därefter krävs åtstramningar och försäljningar till utländska aktörer. Ur det perspektivet blir Belt and Road ett alternativ till den västerländska institutionella modellen. — Belt and Road-initiativet har erbjudit, och erbjuder fortfarande, ett alternativ till detta rovaktiga system, säger Werner. [caption id="attachment_231287" align="alignnone" width="640"] Containerterminal i Yangshan-hamnen utanför Shanghai. Foto: Bruno Corpet/Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0).[/caption]

Infrastruktur som finansiellt oberoende

Infrastruktur är därför en väg till finansiellt oberoende. Genom Belt and Road kan Kina både hjälpa mottagarländer att bygga fysisk infrastruktur och använda sina reserver på ett sätt som minskar beroendet av amerikanska statspapper. För mottagarländerna kan projekten erbjuda vägar, broar, hamnar och järnvägar som stärker den egna ekonomin. För Kina blir de en väg till försörjningssäkerhet, inflytande och minskat dollarberoende. — Inom ramen för initiativet lånade Kina ut pengar till andra länder, men för specifika projekt som bygger upp infrastruktur och därför också hjälper dessa länder, säger Werner. Satsningen har samtidigt mött motåtgärder. Länder som velat ansluta sig har utsatts för politiskt tryck från USA och EU. Italien, som under en period var anslutet till Belt and Road, är ett exempel på hur kontroversiellt det är när västländer knyter tätare band till Kina genom infrastruktur.

Iran och flaskhalsarna kring Kina

Iran ingår i samma större mönster. Landet är en strategisk energipartner för Kina, och konflikter kring Iran handlar inte enbart om regional säkerhetspolitik. De berör också försörjningsvägar, energiflöden och försöken att störa Kinas eurasiska nätverk. — Ett krig mot Iran skulle kunna ses som en del av de motåtgärder som egentligen riktas mot Kina, säger Werner. Den som kontrollerar pengar, skulder, handelsvägar och transportflöden kan också påverka andra länders politiska handlingsutrymme. Belt and Road framstår därmed inte enbart som ett kinesiskt prestigeprojekt, utan som ett försök att skapa en parallell infrastruktur för handel, finansiering och utveckling. Frågan är därför större än Kina. Den handlar om huruvida utvecklingsländer även i framtiden ska vara beroende av dollar, IMF-program och sjövägar kontrollerade av USA:s allierade – eller om de ska kunna välja andra finansiella och fysiska vägar in i världsekonomin.

Richard Werner: Krig banar väg för digital kontroll

Markus Andersson — Sat, 23 May 2026 14:10:00 +0000

Den tyske ekonomen Richard Werner hävdar att krig, finanskriser och digitala centralbankspengar ingår i en bredare rörelse mot centraliserad kontroll. I en längre intervju med Tucker Carlson varnar han för att kommande kriser kan användas för att pressa fram ett nytt digitalt penningsystem.

Werner är professor i bank- och finansfrågor och har länge profilerat sig som kritiker av centralbankernas makt. Han är bland annat känd för att ha myntat uttrycket ”quantitative easing” på 1990-talet och för sin forskning om hur banker skapar krediter.

I intervjun, som kretsar kring krigspropaganda, banker, Iran, Kina och digitala valutor, lägger Werner fram en långtgående maktanalys. Kärnan i resonemanget är att den som kontrollerar kreditgivningen också kontrollerar ekonomins riktning – och därmed i förlängningen samhällsutvecklingen.

Varnar för krigspropaganda

Samtalet börjar i historien. Carlson tar upp sänkningen av passagerarfartyget Lusitania 1915 och beskriver den som ett exempel på hur opinionen kring krig kan formas genom starka berättelser om fienden. Werner utvecklar resonemanget och hävdar att händelsen bidrog till att skapa en tyskfientlig opinion i USA inför landets inträde i första världskriget.

Enligt Werner visar sådana historiska exempel hur svårt det är för vanliga människor att föreställa sig att mäktiga aktörer medvetet skulle kunna driva fram krig.

— Vanliga människor vill inte ha krig i något land. De flesta människor är goda, sade Werner i intervjun.

Han påstår att falska förevändningar återkommande har använts för att få länder att gå in i större konflikter. I intervjun kopplar han denna historiska modell till dagens konflikter och varnar för att en enda välplacerad händelse, förstärkt av medier och propaganda, kan räcka för att förändra opinionen.

— Bara en ondskefull och framgångsrik falsk flagg-operation, förstärkt med falsk information i medierna, är tyvärr fortfarande tillräckligt, sade han.

Iran och Venezuela i Kinas skugga

Werner beskriver de senaste konflikterna kring Iran och Venezuela som delar av ett större geopolitiskt mönster. Enligt hans analys handlar det inte enbart om enskilda regimer eller specifika regionala konflikter, utan om resurser, strategiska handelsvägar och maktbalansen gentemot Kina.

Han pekar särskilt på Kinas infrastruktursatsningar och ekonomiska expansion som en parallell till tidigare epoker där stormakter försökt bryta eller kontrollera handelsförbindelser. I intervjun återkommer han flera gånger till hur konflikter, sanktioner och regimskiften kan fungera som verktyg för att hindra konkurrerande maktblock från att växa sig för starka.

Påståendena är långtgående och bygger i stor utsträckning på Werners egen historiska och ekonomiska tolkning. Intervjuns kärna är inte en enskild prognos, utan hans bredare tes: att krig och kriser ofta ger beslutsfattare möjligheter att införa åtgärder som annars hade mött starkare motstånd.

”Den som tillhandahåller pengar har makt”

Mot slutet av samtalet flyttar Werner fokus från geopolitik till bankväsendet. Han menar att makten över kreditgivningen är en av de mest avgörande politiska maktfrågorna, eftersom nya pengar i praktiken skapas genom bankernas utlåning.

— Den som tillhandahåller pengar har makt att välja vem som får dem, hur mycket de får och för vilka ändamål, sade Werner.

Av det skälet försvarar han små lokala banker och kritiserar den långvariga trenden mot större banker, färre institut och mer centraliserad finansmakt. När lokala banker försvinner, menar han, flyttas besluten om kredit och investeringar längre bort från lokalsamhällen och företagare.

Werner hävdar att detta i praktiken slår mot medelklassen och den produktiva ekonomin. En decentraliserad bankstruktur skulle enligt honom sprida makten över kreditgivningen och göra ekonomin mindre sårbar för politiskt styrda bubblor och kriser.

CBDC beskrivs som digital kontroll

Den skarpaste varningen riktar Werner mot digitala centralbankspengar, ofta kallade CBDC. Han avfärdar argumentet att centralbankernas digitala valutor framför allt handlar om teknisk modernisering.

— De lanseras som CBDC, centralbankers digitala valutor. Jag kallar det centralbankernas digitala kontroll, sade han.

Enligt Werner är det inte den digitala formen som är ny. Pengar på bankkonton är redan till stor del digitala. Enligt honom är ordet ”central” det avgörande. Om pengarna blir programmerbara och tillståndsbaserade kan användningen i teorin begränsas efter plats, tid, person eller ändamål.

— Vi är på väg mot digitala kontrollsystem där vi inte längre har kontroll över våra likvida tillgångar, varnade Werner.

Han kopplar utvecklingen till kriser, inflation och krigslägen. I ett sådant politiskt klimat kan befolkningar enligt honom lättare pressas att acceptera lösningar som annars skulle uppfattas som ett hot mot friheten.

— Det förverkligar en totalitär diktators dröm, sade Werner om ett fullt ut programmerbart penningsystem.

Intervjun avslutas med en bredare varning för centraliserad makt. Werners poäng är att den ekonomiska friheten inte främst avgörs av tekniska betalningslösningar, utan av vem som ytterst kontrollerar kredit, pengar och rätten att använda dem.