https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Tue, 11 Jan 2022 07:36:18 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg https://nyadagbladet.se 32 32 https://nyadagbladet.se/kronikor/ryssland-som-politiskt-slagtra/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ryssland-som-politiskt-slagtra/#respond Tue, 22 Oct 2013 17:14:49 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=11991 Utgör ryska militärplan nära svenskt territorium ett konkret hot mot rikets säkerhet eller är situationen medvetet överdriven för att skapa opinion for svenskt NATO inträde? Inte många i dag känner till Karl Staaff. Han var den liberale ledaren i början av 1900-talet, statsminister 1911-14 efter det första valet med någorlunda lika rösträtt för män. Han föredrog sociala reformer i Fattigsverige i stället för pansarbåtar. Därför tvingades han bort av kunga-, herre- och militärmakt. Under det år han hade kvar att leva utsattes han för en vidrig smutskastningskampanj. Han beljögs för att gå ryssarnas ärenden, ja herrarna på Östermalm fimpade sina cigarrer i askkoppar med Staaffs bild i botten. UBÅTSHYSTERIN Man kan säga att Staaff blev offer för den svenska rysskräcken. Den har grasserat också i vår egen tid.  Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade hysteriskt om de sovjetiska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten. Nästan allt i Östersjön kunde då med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar, pruttande fiskar eller gamla svenska båtar. Visst, ett sovjetiskt intrång gjordes faktiskt 1981 av ubåten U137. Den gick med dundrande dieselmotorer och i övervattensläge på grund - på militärt svenskt skyddsområde rentav - i blekingska Gåsefjärden. Men varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods? Den förste svensk som gick ombord på U137 var en erfaren marinofficer, kommendören Karl Andersson. Han har länge hävdat att U137 inte gjorde ett avsiktligt intrång utan hade grovt felnavigerat. Om de andra ”ubåtsincidenterna” sade han: ”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt” Andersson fick stöd av utländska kollegor: Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon, att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den kanske spydigaste salvan kom från den norske amiralen Ola Thomesen, som förefaller ha gillat elaka Sverige-historier. Han tyckte att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv och tillade: ”Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?” ”RYSSLAND ÖVAR ANFALL PÅ SVERIGE”? I våras blev det en inflammerad debatt, då det visade sig att några ryska plan hade flugit över Östersjön i närheten av Sverige. ”De övar anfall på Sverige”, löd hotfulla rubriker. Anhängarna av svenskt Natointräde och ökad svensk militärbudget vädrade morgonluft. Marinen hade ju fått så många nya miljarder under de många ubåtslarmens tid. Men till och med Carl Bildt, som i yngre dagar ändå hade befrämjat sin karriär på de påstådda ryska ubåtarna, ansåg att debatten i våras var "rätt hysterisk”. Sven Hirdman, en eminent Rysslandskännare, som var Sveriges ambassadör i Moskva 1994-2004, hyfsade också debatten. Han sade bland annat: ”Ett isolerat anfall mot Sverige är totalt uteslutet /…/.Det finns inget militärt hot mot Sverige i dag /…/.Ryska försvaret var i totalt förfall på 90-talet /.../ Rysslands militär är en tolftedel av USA:s och hälften av Kinas.” NATO FINNS ALLT NÄRMARE RYSSLAND För dem som alltmer högljutt vill ansluta Sverige till Nato räcker det inte med att Sverige har militärt samarbete med Nato, ibland i Östersjön och också rentav på svenskt område. De gör en stor affär av att Nato minsann i motsats till Sverige är på alerten när ryssar flyger över Östersjön. Två danska Natoplan skuggade ryssarna i påskas. Det märkliga var att dessa danska plan var baserade i Litauen. Vi glömmer lätt att Ryssland verkligen inte är Sovjet längre. Inte bara Ukraina, Vitryssland och sydkaukasiska områden har blivit egna stater sedan Sovjets sönderfall utan också Estland, Lettland och Litauen är nu självständiga. Och dessa tre är faktiskt medlemmar i den särklassigt starkaste militärpakten Nato, som leds av supermakten USA, knappast känd för enbart fredliga ingripanden i andra länder. Dessutom är före detta länder i den sovjetiska Warzawapakten numera medlemmar i Nato, förutom de baltiska länderna också Polen, DDR, Bulgarien, Rumänien, Kroatien, Slovakien Tjeckien, Slovenien och Ungern. Men i Sverige utnyttjar ännu våra militarister den gamla rysskräcken.   Per Petreas]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ryssland-som-politiskt-slagtra/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/kronikor/det-goda-krigarna/ https://nyadagbladet.se/kronikor/det-goda-krigarna/#respond Tue, 01 Oct 2013 16:54:35 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=11592 Inga är väl så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med intala sig att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade - åtminstone om de är på den segrande sidan. Och deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig. Militära massmord sker under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, frihet, rättvisa, demokrati, skydd av civila och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt mänskligt liv för sina höga ideal. [caption id="attachment_11593" align="aligncenter" width="450"] Minnestavla för mordet på Jean Jaurès vid Café Croissant i Paris. Foto: Remi Jouan/ CC SA 3.0[/caption] Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris kvällen den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad och med den gode krigarens belåtenhet. När han fem år senare ställdes inför rätta, blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. "Segern" hade byggts på många miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet? Dessutom hade den gode krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före dådet hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen "att rädda sitt land", vad denna klyscha må betyda. Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år" som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok 1914. Dagen före mordet hade Jaurès tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: "Ner med kriget - krig mot kriget!" För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyska kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi. När Jaurès begravdes, hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas i gråt och många av de jublande ruttna i massgravar. Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès, när han diktade: På väggen stod det med krita: De vill ha krig: Den som skrivit det har redan stupat. Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig. Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Denna grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas också med rätta för att döda också civila, när de sprider död och förintelse. Visst dödar vi oskyldiga, medger då de goda krigarna som kallas terrorister, men än sen: Det gör ju alla goda krigare i alla goda krig. Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter: Faktum är att all statistik på förlustsiffror i moderna krig tyder på att de goda krigarna främst dödar barn, kvinnor och obeväpnade män. Och trodde människor inte på goda krig, skulle de inte över hela världen tillåta att en allt större del av deras arbetes resultat satsades på förberedelser för att massdöda just människor. Våra inhemska muskelspännare, som breder ut sig i spalterna och i sina angrepp på fredsrörelsen tungomålstalar om de goda krigen, gör bara en dygd av konvention och enfald. De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra stora pengar och fin karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara vapenfabrikanter, militaristiska politiker och förvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som får oss att tro på de goda krigen. När Dwight D. Eisenhower 1961 avgick som USA:s president varnade han faktiskt i sitt avskedstal för det "militär-industriella komplexet". Och han hade ändå varit de allierades överbefälhavare under andra världskriget. Vi som försöker resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelse. "Sörj inte, organisera er"! sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986, kanske av en god krigare.   Per Petreas]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/det-goda-krigarna/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-det-iran-som-ar-aggressivt/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-det-iran-som-ar-aggressivt/#respond Tue, 24 Sep 2013 13:46:30 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=11388 Iran har ofta behandlats med dubbla måttstockar av västmakterna. Och i praktiken har det varit civilbefolkningen som fått lida för västs sanktioner. Det skriver Per Petreas i sin krönika om Iran. Det är lätt att beskriva Iran negativt. Det görs också flitigt av västerländska medier. Andra ungefär likartade eller värre grannländer, såsom Saudiarabien, kommer mycket lindrigare undan. Med rätta klagas det över att i Iran står det uselt till med de mänskliga rättigheterna. Kvinnornas situation är bedrövlig. Lagarna styrs delvis av religiösa potentater och avrättningar är vanliga. FN, USA, Kanada och EU har sedan flera år utsatt Iran för sanktioner. De drabbar i regel folket mer än regimerna. Vi minns sanktionerna mot Irak på 1990-talet. De ledde till död, svält, sjukdomar och undernäring för miljoner irakier. När UNICEF 1996 meddelade att sanktionerna hade lett till en halv miljon barns död, fällde den blivande amerikanske utrikesministern Madeleine Albright de beryktade orden: "Vi tycker att det är värt priset". Precis som i fallet Irak, där propagandalögnen om att Saddam hade massförstörelsevapen fick motivera det "illegala anfallet", som Kofi Annan kallade den västliga aggressionen 2003, talas det mycket om kärnvapenhotet från Iran. Det är litegrann av "vargen kommer", men den medialeken om "att Iran snart har kärnvapen" har nu pågått i så många år att varningarna börjar verka lite urvattnade. De senaste åren har också många iranska kärntekniker mördats och misstankarna riktas inte oförståeligt mot lika duktiga som hänsynslösa utländska underrättelseagenter. Bakom den västliga uppslutningen mot regimen Assad i Syrien och stödet till några av de allt mer splittrade rebellgrupperna anar många, att det är Assads vänskapliga relationer till Iran som är orsaken. Iran hjälper säkert den syriska regimen i inbördeskriget, men det är inte Iran som har bombat eller hotat att bomba landet. Låt oss då kolla Irans moderna historia för att hitta exempel på krigiska aggressioner: Under andra världskriget anfölls och ockuperades landet, som då kallades Persien, av England och Sovjetunionen. 1953 fick Iran Mohammed Mossadec som folkvald premiärminister med ambitionen att förstatliga oljan. Han avsattes dock snart genom en kupp med hjälp av USA och England. 1980 angreps Iran av Saddam Husseins Irak. Det blev ett åttaårigt mycket blodigt krig. Kemiska vapen användes av Irak mot både kurder och iranier i en mycket större skala än de nuvarande kemattackerna i Syrien, som väckt sådan uppståndelse. På  den tiden hade dock Saddam stöd från västländerna, så det uppmärksammades först efteråt, när Irak liksom Iran blev en "skurkstat". En mäktig och mot Iran och Syrien kritisk granne är Saudiarabien, delvis av religiösa skäl, eftersom Iran är shia och Saudiarabien sunni. Det är dock inte Iran utan Saudiarabien som med militära insatser härom året hjälpte Bahrain att slå ner demokratiska protester. Och i Bahrain är det inte Iran utan USA som har en flottbas. Under åratal har Iran haft ockupationssoldater på andra sidan av både sin västra och östra gräns, det vill säga i grannländerna Irak och Afghansistan. Men det har inte varit iranska inkräktare utan västliga. Pierre Schori har påpekat, att flera länder i mellanöstern tycker att de ständiga larmen om Irans eventuellt framtida kärnvapen är ett hyckleri, så länge man snarast förtiger Israels redan befintliga kärnvapen. Han menar, att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men bromsats i nästa steg, säkerhetsrådet. Där har USA nogsamt lagt in sitt veto.   Per Petreas ]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-det-iran-som-ar-aggressivt/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/kronikor/en-befastning-av-hemlighetsmakeri-och-smussel/ https://nyadagbladet.se/kronikor/en-befastning-av-hemlighetsmakeri-och-smussel/#respond Tue, 17 Sep 2013 18:23:16 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=11004 Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till hårda straff. Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare. Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer. Som ett mantra betonas dock alla människors lika värde. Det är bra, men försöker man sig på att skildra också de ”ovärdiga” offrens öden blir man lätt misstänkliggjord. Av etablissemangets tempeltjänare anklagas man för revisionism. Förr i världen hade detta begrepp en positiv klang. Då talades det med förakt om hovhistoriker, de som smickrade de mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. Det antyds också att man tar den ”onda” sidans parti eller att man försöker relativisera dess ogärningar. Den östtyska teologen Norbert Buske har skrivit en liten bok om den nordtyska staden Demmin, vars hemska öde i slutet av andra världskriget han upplevde som liten pojke. Där skriver han: "Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga offer har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände” 1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors' universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara. Slutkapitlet i boken har rubriken "Ett kollektivt trauma". Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr: ”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång." Ylikangas påstår att "samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp", medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har "byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel". Som en förklaring till att den vita sidan begick flera våldsdåd än den röda nämner han, att den segrade och därmed tog långt flera fångar än den röda. Det behövs röster som vågar ge motbilder till de stora mediernas ängsligt trendiga skildringar av krigen och dess följder, låt vara att det är i segrarnas tross som de lockande köttgrytorna finns. Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.   Per Petreas]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/en-befastning-av-hemlighetsmakeri-och-smussel/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/kronikor/da-kemiska-vapen-anvandes/ https://nyadagbladet.se/kronikor/da-kemiska-vapen-anvandes/#respond Tue, 10 Sep 2013 09:38:06 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=10457 CHURCHILL VÄN AV GASATTACKER Dödande gas användes av båda parter i första världskrigets masslakt, inte minst på västfronten. Det var dock ett nyckfullt vapen. När vinden vände drabbades de egna av gasdöden. På 1920-talet använde britterna gas mot upproriska kurder i det av England ockuperade Mesopotamien (Irak). Den dåvarande kolonialsekreteraren Sir Winston Churchill hade inga betänkligheter mot detta utan yttrade tvärtom: ”Jag är en stark anhängare av att använda giftgas mot ociviliserade stammar”. Churchill var ett barn av sin främlingsfientliga tid och visade ofta sitt förakt för de engelska koloniernas människor. När Mahatma Gandhi startade sin icke-våldsliga kampanj för ett fritt Indien gick Churchill i taket: ”Gandhi borde bli bunden till händer och fötter och lagd på Delhis gator och sedan trampad på av en enorm elefant med den nye brittiske vicekungen på dess rygg!” Och när motståndet i Indien ökade, sa han: ”Jag hatar indier. De är ett avskyvärt folk med en djurisk religion.” Undra på att Churchill av indiska historiker numera får en stor del av skulden till att tre miljoner bengaler bara under 1943 dog av svält i Brittiska Indien. Men Churchill tyckte det var indiernas eget fel, ty ”de fortplantade sig som kaniner”, som han drämde till med. HALABIA 1988 I diskussionen om kemiska vapen i Syrien har det ibland erinrats om den kurdiska staden Halabias öde den 16 mars 1988 i Irak. Där dödades uppåt 5 000 människor av giftgas. Det skedde under det åttaåriga och mycket blodiga kriget mellan Saddam Husseins Irak och det Iran, som redan då hade ådragit sig USA:s misshag för att sedan kallas för en "ondskans axelmakt" av George Bush. Halabia hade erövrats av iranierna och stadens kurder som gjort uppror mot Irak betraktades därför som "landsförrädare". Amerikanerna stödde på den tiden Saddam Hussein och i början försökte de beskylla iranierna för massakern men efteråt råder det ingen tvekan om att det var ett irakiskt dåd. ALLRA VÄRST FÖR VIETNAMESERNA! [caption id="attachment_10459" align="alignright" width="210"] Vietnamesisk man vars moder utsattes för Agent Orange vilket bidrog till svåra deformationer[/caption] I den upprörda debatten om syriska kemiska vapen aktar sig våra västvänliga medier för att påminna om det amerikanska kriget i Vietnam. Över en tiondel av det landets yta fälldes minst 72 miljoner liter av det kemiska avlövningsmedlet Agent Orange. Tre miljoner vietnameser påverkades och minst 150 000 barn föddes missbildade av giftet. (Enligt vietnamesiska uppgifter ledde det till hela 400 000 döda eller skadade och en halv miljon missbildade barn).   Per Petreas ]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/da-kemiska-vapen-anvandes/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-assad-verkligen-sa-korkad/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-assad-verkligen-sa-korkad/#respond Tue, 03 Sep 2013 14:21:22 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=9925 Syrisk pojke vid stora mosken i Damaskus. Foto: James Gordon: CC BY-NC 2.0[/caption] Ska vi nu snällt  tro att Assadregimen är så omdömeslös, att den själv triggar i gång en västlig aggression. Redan romarna frågade "cui bono", vem gagnas? I detta fall av påståendet att Assad skulle använt kemvapen mot sin egen befolkning? För ett par veckor sedan chockades vi av otäcka bilder från Syrien. Vi såg rader av lik till synes dödade av någon slags nervgas. I dag laddar USA och Frankrike upp för att i sedvanlig ordning göra ett militärt ingripande. Hur ett sådant skulle kunna minska det redan otäcka massdödandet i landet får vi inte veta. Nu säger de båda aggressiva västländerna självsäkert, att det var Assadregimen som med kemiska vapen var ansvarigt för massdödandet. De är så angelägna att få basunera ut det, att de inte ens tycks vilja invänta FN-inspektörernas slutrapport. Föga sägs om det motsägelsefulla i att regimen var syndabocken. Assad visste ju mycket väl, att användning av kemiska vapen skulle vara ett klartecken för västmakterna att inskrida militärt. Att dessutom göra det just när FN-inspektörerna hade anlänt är ju ett uppseendeväckande självmål. Är Assadregimen verkligen så korkad? Redan romarna frågade "cui bono", vem gagnas. Vart tog Carla del Pontes rapport till FN vägen för tre månader sedan? Hon hade bland annat genom intervjuer med flyktingar funnit att det inte fanns några bevis på att den syriska regimen använt kemvapen, medan mycket tydde på att rebellerna hade gjort det. Schweiziskan Carla del Ponte är ingen duvunge i fråga om krigsförbrytelser. Hon har bland annat varit åklagare vid den Internationella Brottsdomstolen i Haag och visat civilkurage tidigare. För ett par veckor sedan framträdde fredsprofessorn Ola Thunander vid fredsdagarna i Degerfors. Han talade bland annat om de operationer som kallas "false flag". Ett av exemplen han nämnde var den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992, när bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo och dödade många civila muslimer. Han ifrågasatte om det verkligen var ett serbiskt dåd, ty det var de som missgynnades. Krigens första offer Dessutom vet vi ju att sanningen har varit krigets första offer inte minst i Mellersta östern. Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag. "Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort  även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet.. Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar. Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington. Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena".  På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna. Efteråt blev hundratusentals irakier indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport dog uppåt en halv miljon barn, främst till följd av sanktionerna. Ännu mera ökänd är den propagandalögn som USA och England använde för att motivera sitt anfall på Irak 2003. Det var det falska påståendet att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. I detta krig och dess följder har många hundratusen irakier dödats och ännu flera drivits på flykt. Men nu ska vi snällt  tro att Assadregimen är så omdömeslös, att den själv triggar i gång en västlig aggression.   Per Petreasnligt det ryska förvarsministeriet avfyrade Israel två långdistansrobotar mot Medelhavet under tisdagsmorgonen.]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ar-assad-verkligen-sa-korkad/feed/ 0 https://nyadagbladet.se/kronikor/det-var-javla-synd-om-ryssarna/ https://nyadagbladet.se/kronikor/det-var-javla-synd-om-ryssarna/#comments Tue, 13 Aug 2013 14:51:25 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=8183 Hedemoras oförbrännelige fredskämpe, Olavi Veijalainen, berättade en gång om sitt deltagande i finska vinterkriget 1939-1940. Han var soldat i nordligaste Finland, "i det kalla helvetet vid Petsamo", som han uttryckte det. En natt anföll en överlägsen rysk styrka. Men de kom i mörka kläder, medan finnarna låg vitklädda och väntade. "Ryssarna hade inte en chans. De syntes för väl mot snön och vi mejade ned hundratals av dem", berättade Olavi. Sedan tillade han: "Det var jävla synd om ryssarna!" Även tyskar som överlevde mångårig fångenskap i Sovjet efter kriget och återvände som utmärglade skuggor kan ömka ryssarna Min gamle tenniskompis Lothar Hennig förhördes 1945 i veckor av KGB med kniven mot strupen och med råttor i den ständigt upplysta cellen. Sedan fördes han till fånglägret i estländska Jöhvi. Där dog enligt Lothar uppåt hundra tyskar om dagen av dysenteri och undernäring. Men också Lothar hade ett tillägg: "Men de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre." Under decennier fick vi höra om Sovjets hotfullhet och att alla i Sovjetblocket  var militanta kommunister, aggressivt inriktade på att kasta sig över oss i väst och beredda att lyda minsta vink från herrarna i Kreml. Denna hjärntvätt gynnade våra vapenmånglare och militarister. De senaste 20 åren har vi lärt motsatsen. Polacker, ungrare, tjecker, slovaker, östtyskar, bulgarer, rumäner, balter, ukrainare, för att inte tala om tjetjenier, vill inte alls gå i Moskvas ledband. Redan i början av "det stora fosterländska kriget", Sovjets propagandanamn på andra världskriget, gav sig miljoner sovjetiska soldater till fånga hos tyskarna, en del i hopp om att få det bättre, andra för att slåss på tyskarnas sida mot kommunismen. Men huvuddelen av de ryska krigsfångarna fick ett helvete. Medan västliga krigsfångar i tyska läger tycks ha haft en något lägre dödlighet än tyskar i allierad fångenskap, bröt tyskarna grovt mot Genèvekonventionens regler i behandlingen av sina oräkneliga ryska fångar. De ryska fångarna dog som flugor, det talas om miljontals. Deras politiska kommissarier sköts utan pardon. En del är dock krigspropaganda, till exempel att 840 000 ryssar avlivades i Sachsenhausen med någon slags pedaldriven manick som slog hål i skallarna, varefter liken brändes i lastbilsburna (!) krematorier. Det var de sovjetiska åklagarna som med stöd av tyska "bekännelser" lanserade dessa fantasterier vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg, som kallade sig "internationell" men var de fyra segrarmakternas uppgörelse med förlorarna, "en fortsättning på de allierades krigsansträngningar" enligt Robert Jackson, USA-domare i Nürnberg. Sedan dess har antalet dödade ryssar i Sachsenhausen reducerats med 99 procent. Av de ryssar som överlevde fångenskap och tvångsarbete ville många trots allt stanna i Tyskland. De tvangs att återvända och många hamnade i sovjetiska läger, eftersom Stalin betraktade dem som förrädare. Där hade de efter kriget sällskap av miljoner tyska krigsfångar och tvångsdeporterade. Dödligheten i dessa läger var tragiskt hög. Av de ca 100 000 tyskar som tillfångatogs vid Stalingrad överlevde 5000-6000. "Om vi skulle gräva i moder Rysslands jord, skulle vi hitta många massgravar", lär Nikolai Burdenko ha sagt strax före sin död. Han var inte bara en framstående medicinprofessor utan ledde också den sovjetiska kommission som fastslog, att 11 000 polska officerare hade mördats med nackskott av tyskarna vid Katyn utanför Smolensk 1941. De sovjetiska åklagarna gjorde ett stort nummer av detta i Nürnberg med hjälp skriftliga av rapporter från många "vittnen" och utlåtanden från "vetenskapliga experter". I dag påstår också ryska historiker, att det var sovjetiska NKVD som 1940 mördade 15 000 polska officerare och poliser, därav 4 400 vid Katyn. I Nürnberg var i det här fallet massmördarnas regim representerad av domare och åklagare men inte av åtalade. Burdenko tänkte nog också på Stalins utrensningar ett par år före Katyn. Det har talats om att miljoner sköts med nackskott 1937-38, men mera sansade uppger omkring 600 000, plus någon miljon, som gick under i vidriga läger. Andra världskriget drabbade ryssar, polacker och tyskar fruktansvärt hårt. Men dessa folk har varit dåligt representerade i Hollywood eller i den mediala lobbyverksamheten. Inga svenska skattepengar satsas på minnesmonument eller skolföreläsningar om dessa 20-30 miljoner förintade. Ingen varnar oss för att glömma dem. Hur skulle vi förresten kunna det? De har ju knappast varit ihågkomna.   Per Petreas]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/det-var-javla-synd-om-ryssarna/feed/ 3 https://nyadagbladet.se/kronikor/ironi-logn-och-cynism-om-hiroshimas-forodelse/ https://nyadagbladet.se/kronikor/ironi-logn-och-cynism-om-hiroshimas-forodelse/#respond Tue, 06 Aug 2013 08:39:32 +0000 http://nyadagbladet.se/?p=7883 "Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt" [caption id="attachment_7891" align="alignright" width="210"] Atombomben orsakar ohyggliga skador. Ändå utvecklas den fortfarande av flera demokratiska länder.[/caption] Verkligheten är kanske ännu mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar. Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat. Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen. [caption id="attachment_7893" align="aligncenter" width="450"] Total ödeläggelse. Trots att Japan var nära att kapitulera valde USA:s president att fälla bomberna mot de civila städerna.[/caption] Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem brändes till döds i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju sju andra länder sen dess har gjort. Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet.  Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945: "När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår" Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan: "Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare" Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president: "Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt" Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950: "Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera." Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så. I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen: "Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?" Men vid krigsslutet 1945 var stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen. 1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Låt oss minnas Joe Hills gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er! Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell: BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !   Per Petreas]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/ironi-logn-och-cynism-om-hiroshimas-forodelse/feed/ 0