Örebropartiet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Thu, 17 Sep 2026 10:31:58 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Örebropartiet – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Kasselstrand: Skolorna fuskar bort AFS-rösterna https://nyadagbladet.se/inrikes/kasselstrand-skolorna-fuskar-bort-afs-rosterna/ Thu, 17 Sep 2026 10:31:58 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240784 Alternativ för Sverige blev större än Liberalerna i det preliminära skolvalsresultatet. Partiledaren Gustav Kasselstrand vägrar ändå kalla siffran en framgång. Enligt honom nekas partiet att lämna in sina valsedlar på de flesta skolor, och på många skolor räknas även röster på AFS som ogiltiga.

I Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors preliminära riksdagsskolval landar Alternativ för Sverige på 1,18 procent mot Liberalernas 1,17 procent. Bakom siffrorna ligger 413 433 röstande elever på 1 461 skolor och ett valdeltagande på 81,9 procent. Samtidigt redovisas 28 937 ogiltiga och blanka röster, 7,00 procent av det totala antalet.

Kasselstrand riktar in sig på de AFS-röster som han uppger underkänns på många skolor. Under onsdagen beskrev han i flera inlägg på X hur skolvalet enligt honom systematiskt trycker ner partiets verkliga stöd bland eleverna.

"Det är visserligen glädjande. Men, det är viktigt att förstå att vårt verkliga stöd i skolvalet är mycket högre – det sker nämligen ett utbrett valfusk på olika sätt", skriver han i huvudinlägget.

Beslagtagna valsedlar och ogiltiga röster

Kasselstrand pekar på två hinder. Dels förbjuds partiet att lämna in sina valsedlar på de allra flesta skolor, dels har elever som själva hämtat AFS-sedlar på partiets torgmöten fått dem beslagtagna när de kommit till skolröstningen. I de allmänna valen kan ett parti alltid lämna in valsedlar, konstaterar han.

Tyngre väger enligt honom det som händer med rösterna som trots allt läggs. "Än värre är dock att många skolor inte godkänner att man röstar på Alternativ för Sverige eller andra partier utanför riksdagen, ens med en handskriven valsedel", skriver han. Sådana röster hamnar i den ogiltiga högen.

Som exempel lyfter han Timrå gymnasium, med över 300 röstande, noll procent för övriga partier och 16 procent ogiltiga röster. I myndighetens preliminära resultatfil redovisas skolan med 312 röstande, 263 giltiga röster, 49 ogiltiga motsvarande 15,7 procent och noll röster på Alternativ för Sverige.

Mönstret är enligt Kasselstrand bredare än en enskild skola. En del skolor redovisar noll procent på övriga partier, andra klumpar ihop hela kategorin utan att ange vad Alternativ för Sverige fick. Troligen har även de skolorna rapporterat in noll för partiet, skriver han i ett uppföljande inlägg.

Själv säger han sig mäta stödet på annat sätt, i elevskarorna på partiets torgmöten i stad efter stad. Slutsatsen blir att den officiella siffran inte ska firas.

"Men jag tänker inte kommunicera det officiella skolvalsresultatet som en framgång, eftersom det skulle legitimera det valfusk som sker från skolorna och dessutom förminska det stöd som vi faktiskt har", skriver Kasselstrand.

Det preliminära resultatet ska fastställas av myndigheten.

]]> SD vill ta makten i Region Örebro län – med Allard https://nyadagbladet.se/inrikes/sd-vill-ta-makten-i-region-orebro-lan-med-allard/ Wed, 16 Sep 2026 10:55:00 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240718 Sverigedemokraterna vill bryta det socialdemokratiska styret i Region Örebro län – och bjuder in Markus Allards Örebropartiet till förhandlingsbordet. Fem partier skulle preliminärt samla 37 av 71 mandat, men KD måste lämna S-samarbetet och både M och KD tvekar redan.

Örebropartiet gick i måndagens regionval från tre till elva mandat enligt det preliminära resultatet och blir därmed regionens tredje största parti. Under tisdagen gick Sverigedemokraternas inbjudan ut till Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna – och till valvinnaren själv. Tillsammans skulle de fem partierna ha 37 av regionfullmäktiges 71 mandat, alltså en majoritet med ett mandats marginal.

SD:s oppositionsråd Patrik Nyström pekar på att partierna redan röstat lika i flera av de stora frågor där oppositionen stått mot styret. Båda vill återinföra akutkirurgin i Lindesberg och öppna förlossningen i Karlskoga igen. SD vill dessutom flytta pengar från administration till vård och återställa kollektivtrafiken på landsbygden.

— Örebropartiet har fått elva mandat av väljarna, och det ska respekteras. De är sitt eget parti med sin egen politik, och vi tycker inte lika om allt, säger Nyström i ett pressmeddelande.

Att SD nu vill leda ett maktskifte är desto mer anmärkningsvärt efter partiets eget valbakslag. Sex mandat återstår efter ett preliminärt tapp på fem, rapporterar Fria Tider. Det är Örebropartiets uppgång, inte SD:s egen, som gör den nya matematiken möjlig.

— Vi gjorde inget bra val och tappade fem mandat. Det ska vi inte hymla med. Men våra sex mandat ska användas till det vi lovat väljarna, säger oppositionsrådet Elin Jensen (SD).

KD sitter kvar hos S – och Cehlin (M) är "rejält skeptisk"

Hela planen vilar på att Kristdemokraterna lämnar det styre med Socialdemokraterna och Centerpartiet som partiet suttit i sedan valet 2018. Just där tar det stopp. KD:s regionråd Behcet Barsom säger till P4 Örebro att ett samarbete med Örebropartiet är främmande för honom.

Moderaternas oppositionsråd Sebastian Cehlin är inne på samma linje. Enligt skattefinansierade statskanalen SVT, som citerar Nerikes Allehanda, är han "rejält skeptisk" till ett samarbete med Örebropartiet. Två av de fyra inbjudna partierna har alltså markerat avstånd innan några förhandlingar ens inletts.

Samtidigt är det gamla underlaget inte längre tillräckligt. S, C och KD har preliminärt 29 mandat, och med samarbetspartiet Vänsterpartiet 35 – ett mandat från majoritet, enligt SD:s egen genomgång av resultatet.

Uppsamlingsdistrikten räknas först under onsdagen, och siffrorna kan justeras. Men oavsett de sista rösterna ställs KD inför frågan om partiet ska fortsätta i det S-ledda styret, som saknar egen majoritet, eller sätta sig ned med det parti som väljarna nyss gav elva mandat.

]]> Örebropartiet rusar lokalt – Malmölistan tar plats i Malmö https://nyadagbladet.se/inrikes/orebropartiet-rusar-malmolistan-tar-plats/ https://nyadagbladet.se/inrikes/orebropartiet-rusar-malmolistan-tar-plats/#respond Mon, 14 Sep 2026 14:00:38 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=240480 Örebropartiet ser ut att missa riksdagen men blir preliminärt näst störst i Örebro kommun. Malmölistan tar samtidigt sina första mandat i Malmö kommunfullmäktige. Valmyndighetens siffror från valet är ännu preliminära. Två distrikt återstår att räkna i respektive kommun. Valmyndighetens preliminära resultat ger Örebropartiet 17,2 procent och 17 891 röster i Örebro kommun. Partiet ökar med 9,3 procentenheter. Resultatet ger preliminärt elva mandat, sex fler än tidigare. Bara Socialdemokraterna, med 30,4 procent, samlar fler röster i kommunen. Moderaterna får 14,8 procent. Örebropartiet går därmed om partiet med 2,4 procentenheter. Rösträknarna har hittills räknat 109 av 111 distrikt. Sett till mandatökningen och uppgången i procentenheter går Örebropartiet ännu starkare i regionvalet. Partiet får 15,5 procent och 30 318 röster i Region Örebro län. Stödet ökar med 11,1 procentenheter. Örebropartiet tar preliminärt elva av regionens 71 mandat. I regionen vinner Örebropartiet åtta nya mandat, jämfört med sex nya mandat i kommunen. Rösträknarna har hittills avslutat 204 av 217 distrikt i regionen. Återstående röster kan fortfarande påverka mandatfördelningen. Riksdagen förblir däremot utom räckhåll för Markus Allard och Örebropartiet. Samtliga 349 preliminära mandat går till Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Miljöpartiet, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Partier under fyra procent i riket kan vinna fasta mandat genom att nå minst tolv procent i en riksdagsvalkrets. I Örebro län samlar kategorin övriga partier tillsammans 5,1 procent. Örebropartiet får därför preliminärt inget av valkretsens tolv mandat. Malmölistan gör samtidigt sitt genombrott i Malmö. Valmyndigheten redovisar 3,9 procent och 8 375 röster, en ökning med 3,1 procentenheter. Resultatet ger preliminärt två av kommunfullmäktiges 61 mandat. Malmölistan tar därmed plats i fullmäktige för första gången. Valmyndigheten hade räknat 215 av Malmös 217 valdistrikt vid den senaste uppdateringen. Kommunerna räknar uppsamlingsdistrikten den 16–17 september. Länsstyrelsernas sluträkning avgör mandatfördelningen. Fram till dess kan siffrorna i både Malmö och Örebro förändras.]]> https://nyadagbladet.se/inrikes/orebropartiet-rusar-malmolistan-tar-plats/feed/ 0 Efter SD:s förändring – vem fyller den etniska nationalismens tomrum? https://nyadagbladet.se/analys/efter-sds-forandring-vem-fyller-den-etniska-nationalismens-tomrum/ Thu, 10 Sep 2026 20:51:17 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239746 föregående artikeln visade jag hur Sverigedemokraternas definition av nationalism förändrats från en uttrycklig etnonationalism, där etnisk homogenitet och härkomst hade en självständig betydelse, till dagens "öppna svenskhet", där människor oavsett etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svenskar". Den förändringen väcker också en annan fråga: vad har hänt med det politiska och ideologiska utrymme som SD därmed lämnat efter sig?
Detta är del 2 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.
Bland de rörelser och partier som menar sig vilja fylla detta utrymme och som utmanar SD i årets val finns aktörer som hävdar att SD har övergett den äldre etnonationella linjen. De menar att partiets idé om "öppen svenskhet" inte längre är nationalism i den mening som SD självt tidigare beskrev.

AfS och NMR gör anspråk på tomrummet

Bland dessa finns idag Alternativ för Sverige, som beskriver sig som nationalistiskt och menar att Sverigedemokraterna har övergett stora delar av sin tidigare ideologiska linje. Partiets ledare Gustav Kasselstrand har själv beskrivit sin kritik mot SD:s ideologiska förändring, bland annat i en intervju i podden Inblick med Nick: — Jag var ju emot att man övergav nationalismen och skrev in socialkonservatismen. Jag var emot den öppna svenskheten och väldigt många andra frågor. Partiet förespråkar en betydligt mer omfattande återvandringspolitik och framställer sig som ett alternativ för väljare som anser att Sverigedemokraterna har övergett sina tidigare mål. AfS har dessutom åtminstone i vissa opinionsmätningar uppvisat ett mätbart stöd. I Nordisk Opinions julimätning uppgav 1 procent av de tillfrågade att de tänker rösta på Alternativ för Sverige, vilket enligt partiets partiledare Gustav Kasselstrand skulle bana vägen för partiets riksdagsinträde i nästa val. Även Nordiska motståndsrörelsen, som också förespråkar en mer omfattande återvandringspolitik, ställer upp i valet och menar också att SD har övergett sina tidigare principer. [caption id="attachment_53257" align="alignnone" width="640"]Gustav Kasselstrand vid torgmöte i Falun. Gustav Kasselstrand vid ett torgmöte i Falun under partiets "återvändringsturné" 2018. Foto: Nya Dagbladet[/caption] Jag granskade inför förra valet båda dessa alternativ i analysen "Är Alternativ för Sverige verkligen ett alternativ för nationalister?". Där konstaterade jag att AfS:s förhållande till etnonationalismen och återvandringsfrågan inte alltid varit entydigt. Partiet hade talat om att "göra Sverige svenskt igen", samtidigt som framträdande företrädare tagit avstånd från återvandring på etnisk grund. NMR hade däremot en betydligt mer uttrycklig etnisk och raslig utgångspunkt för sin repatrieringspolitik. Att båda kritiserar SD innebär därför inte att de representerar samma ideologi eller nödvändigtvis förespråkar samma politiska lösningar. Under valrörelsen 2026 har Gustav Kasselstrand förespråkat en betydligt mer omfattande och tvingande återvandring än den som behandlades i min tidigare AfS-granskning från 2022. I en intervju uppskattade han att "minst en miljon" människor skulle återvandra och preciserade senare siffran till omkring en miljon, "kanske till och med 1,2–1,3 miljoner". På frågan om detta skulle ske frivilligt eller med tvång svarade han:
Huvudsakligen med tvång
Han tillade att sådana volymer inte skulle kunna uppnås genom frivillighet. I en annan intervju klargjorde Kasselstrand dessutom att politiken inte enbart skulle beröra kriminella eller personer som misskött sig. På den uttryckliga frågan om AfS vill ha kvar "skötsamma invandrare som jobbar och betalar skatt" svarade han "både ja och nej". Senare utvecklade han resonemanget och sade att om målet är att stoppa vad han beskriver som folkutbytet, "då måste vi helt enkelt även utvisa en del skötsamma invandrare". Under sommaren 2026 uttryckte Kasselstrand ståndpunkten ännu mer kategoriskt. I ett videoklipp med rubriken "Somalia ut ur Sverige" sade han: "Somalier ska inte bo i Sverige" och "Inga somalier i landet". Han kontrasterade dessutom sin syn mot Sverigedemokraternas öppna svenskhet och slog fast:
En somalier kan aldrig någonsin bli svensk och en svensk kan aldrig någonsin bli somalier.
I en senare debatt utvecklade han samma resonemang. Kasselstrand sade att utgångspunkten bör vara att somalier ska lämna Sverige, även om det kan finnas "enskilda undantag". När diskussionen kom in på personer med somaliska föräldrar som själva är födda i Sverige sade han att även många av dem bör kunna skickas till Somalia och hänvisade bland annat till deras kulturella och nationella tillhörighet. När han därefter fick frågan om hur viktig etniciteten är för honom – tanken att somalier hör hemma bland somalier och svenskar bland svenskar – svarade han att detta är "absolut viktigt för mig", även om det enligt honom inte är den enda faktorn. Uttalandena innebär att AfS:s nuvarande argumentation inte enbart rör omfattningen av återvandringen eller frågor om kriminalitet, försörjning och bristande integration. Etnisk och nationell grupptillhörighet ges också en uttrycklig betydelse för frågan om vem som kan räknas som svensk och vem som bör tillhöra Sverige. Fyra år efter min tidigare granskning ligger AfS:s nuvarande argumentation därmed betydligt närmare just den etnonationella linje som jag då konstaterade saknades i partiets praktiska återvandringspolitik. Det handlar inte längre enbart om hur många som ska återvandra, utan i högre grad också om vilka grupper som anses kunna leva i harmoni med svenskarna och vilka som i huvudsak anses höra hemma någon annanstans. Skillnaden mot Sverigedemokraternas öppna svenskhetsdefinition blev särskilt tydlig efter Åkessons uttalande inför valet 2026. Alternativ för Sverige svarade med att slå fast att svenskar "aldrig någonsin" får acceptera att bli en minoritet i sitt eget land och kopplade detta uttryckligen till ett "massivt återvandringsprogram". Uttalandet ligger i linje med partiets återvandringsprogram, där målet inte enbart är minskad invandring eller kulturell assimilation utan att etniska svenskar även fortsättningsvis ska utgöra majoriteten av befolkningen. Därmed framträder skiljelinjen mellan partierna ovanligt tydligt: medan SD:s svenskhetsdefinition enligt partiets egen beskrivning innebär att en person med annan nationell bakgrund kan uppgå i den svenska nationen genom assimilation, formulerar AfS också ett uttryckligt etnodemografiskt mål för den svenska befolkningens framtida sammansättning. Det innebär inte att jag därmed tar tillbaka den övriga kritik mot AfS som jag framförde i min granskning 2022, bland annat när det gäller frågor om interndemokrati och partiets kopplingar till det så kallade "Nätverket". Den kritiken kvarstår, men ligger utanför ämnet för denna artikel. Här är frågan mer avgränsad: AfS har i den etnodemografiska huvudfrågan förtydligat sin linje och tycks ha rört sig betydligt närmare den målsättning som jag då efterlyste. Det innebär däremot inte att AfS idag förespråkar en absolut återvandring av varje person som inte är etniskt svensk. Kasselstrand har själv öppnat för "enskilda undantag". I den meningen är heller inte Nordiska motståndsrörelsens etniska repatrieringspolitik absolut. NMR:s program "Vår väg" förespråkar repatriering av "merparten" av alla som inte är "etniska nordeuropéer eller närbesläktade folk" och medger uttryckligen särskilda undantag, under förutsättning att de människor som tillåts stanna aldrig blir så många att organisationen anser att det nordiska folkets långsiktiga överlevnad hotas. [caption id="attachment_240108" align="alignnone" width="640"]Fredrik Vejdeland talar vid en talarstol med Nordiska motståndsrörelsens gröna pilsymbol bakom sig. Fredrik Vejdeland leder Nordiska motståndsrörelsen. Foto: nordfront.se[/caption] Skillnaden mellan AfS och NMR i just denna fråga framstår därför som mindre självklar än den gjorde vid min granskning 2022. AfS:s ledare uttrycker idag en tydligare etnonationell syn och en betydligt mer omfattande och tvingande återvandringspolitik. NMR går möjligen längre genom att uttryckligen formulera politiken i rasliga termer och göra den nordiska genpoolens bevarande till ett överordnat mål. Hur stor den praktiska skillnaden mellan partiernas repatrieringspolitik på etnisk grund idag faktiskt är framstår fortfarande som en öppen fråga. Det vore relevant att klargöra vilka grupper AfS anser normalt ska återvandra, vilka som ska kunna undantas och om dessa undantag i praktiken skiljer sig från dem som NMR förespråkar. När båda talar om att etniska svenskar ska utgöra en majoritet återstår dessutom frågan vad de menar med "majoritet". Begreppet säger i sig mycket lite om det eftersträvade demografiska slutläget: en etnisk grupp kan utgöra 51 procent av befolkningen, men också 80, 90 eller 99 procent. För etnonationalistiska väljare är därför partiernas konkreta demografiska mål mer informativa än skillnader i framtoning, strategi och ideologiska etiketter. Om skillnaden i det praktiska slutmålet visar sig vara förhållandevis liten uppstår också en strategisk fråga. NMR har hittills haft ett mycket begränsat väljarstöd och har genom sin öppna nationalsocialism och sina positiva referenser till Adolf Hitler satt upp en hög tröskel för den stora majoriteten av väljare. Nordiska motståndsrörelsen har exempelvis publicerat material om en "dag till Adolf Hitlers ära" och om en aktivitet till hans minne. Om AfS eftersträvar ett i viktiga avseenden liknande etnodemografiskt slutresultat men har större möjligheter att nå väljare och vinna politiskt inflytande blir den strategiska motiveringen för en röst på NMR mindre självklar. Om skillnaden mellan organisationernas slutmål däremot är avgörande – exempelvis om NMR, men inte AfS, betraktar svenskarnas etniska fortlevnad som ett självständigt politiskt mål – kan en väljare som sätter denna fråga över alla andra rationellt komma till motsatt slutsats. Det återstår också att se om AfS:s nuvarande linje är en varaktig ideologisk förskjutning. Partiets politik har förändrats tidigare och kan förändras igen. [caption id="attachment_240109" align="alignnone" width="640"]Marcus Allard i mörk kostym i en tv-studio. Marcus Allard. Faksimil Riks[/caption]

Örebropartiet – ytterligare ett alternativ

Till denna redan komplicerade bild har ytterligare ett politiskt alternativ tillkommit. Uppstickarpartiet Örebropartiet, som tidigare huvudsakligen varit verksamt i kommun- och regionpolitiken i Örebro län, ställer 2026 även upp i riksdagsvalet. Partiet har dessutom en ovanlig men möjlig väg till riksdagen: ett parti som inte når den nationella fyraprocentsspärren kan ändå delta i fördelningen av de fasta riksdagsmandaten i en valkrets om det får minst 12 procent av rösterna där. Örebropartiet har därför uttryckligen satt upp målet att nå 12 procent av riksdagsrösterna i Örebro läns valkrets – enligt partiets egen beräkning omkring 24 000 röster – och på så sätt försöka vinna representation i riksdagen. Örebropartiet går att rösta på även utanför Örebro län. Där gäller dock inte partiets särskilda 12-procentsstrategi; rösterna räknas i stället in i partiets nationella resultat. Det innebär också att partiet utanför sin starkaste valkrets konkurrerar om åtminstone delar av samma nationalistiska och invandringskritiska väljarunderlag som AfS. Ur ett etnonationalistiskt perspektiv uppstår därmed ytterligare en strategisk fråga: om AfS går längre än Örebropartiet i just den etnodemografiska fråga som betraktas som överordnad, riskerar ett splittrat stöd mellan flera partier utanför riskdagen att försvåra snarare än underlätta uppbyggnaden av ett starkare parlamentariskt alternativ till "höger" om SD. I sitt valprogram 2026 går Örebropartiet betydligt längre än SD genom att uttryckligen tala om svenskarna som folk, motsätta sig att etniska svenskar blir en minoritet, eftersträva en "klar majoritet" av etniska svenskar och förespråka nollinvandring samt omfattande återvandring och utvisning. Samtidigt drar partiet en tydlig gräns mot en konsekvent etnisk repatrieringsprincip: invandrare som assimileras och inte utgör problem ska kunna stanna, och partiet skriver uttryckligen att den som vill att alla icke etniskt svenska ska lämna Sverige har valt fel parti. Det gör Örebropartiet särskilt intressant i förhållande till AfS. För en väljare vars främsta mål är kraftigt minskad invandring, omfattande återvandring och att säkra svenskarnas demografiska majoritet kan Örebropartiet framstå som ett betydligt mer långtgående alternativ än dagens SD. Men för en väljare som sätter en mer konsekvent etnonationell princip främst uppstår samma fråga som tidigare: varför välja Örebropartiet framför AfS om AfS:s nuvarande linje faktiskt går längre i just den fråga som betraktas som överordnad? Svaret kan naturligtvis ligga i andra frågor, ledarskap eller bedömningen av partiernas möjligheter till politiskt genomslag – men då uppstår återigen frågan hur dessa hänsyn ska vägas mot påståendet att den etnodemografiska frågan är överordnad alla andra. Ett aktuellt exempel på denna diskussion är den tidigare AfS- och SD-företrädaren Jeff Ahl, som inför valet 2026 har meddelat att han tänker rösta på Örebropartiet. Ahl motiverar beslutet bland annat med ytterligare eftergifter som han menar att SD har gjort under mandatperioden och beskriver Örebropartiets återvandringspolitik som så "tydlig och genomtänkt" att inget annat parti, vare sig i eller utanför riksdagen, enligt honom kan mäta sig med den. Den bedömningen behöver dock skiljas från frågan om vilket parti som faktiskt förespråkar den mest långtgående återvandringen. Örebropartiet går betydligt längre än SD genom att bland annat vilja möjliggöra återkallade medborgarskap och omfattande återvandring, men partiet gör samtidigt klart att skötsamma och assimilerade invandrare ska kunna stanna. AfS:s nuvarande linje tycks gå längre på just denna punkt: Kasselstrand har uttryckligen talat om att även en del skötsamma invandrare måste lämna, om en återvandring som huvudsakligen ska ske med tvång och om etnicitet som en relevant faktor. [caption id="attachment_240107" align="alignnone" width="915"]Demonstrationståg med banderollen Stoppa folkutbytet. Nordiska motståndsrörelsen demonstrerar mot folkutbyte. Foto: nordfront.se[/caption] NMR formulerar samtidigt den etniska och rasliga principen ännu mer explicit genom att förespråka repatriering av merparten av dem som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folk, även om organisationens program också medger undantag. Ahls omdöme om Örebropartiets politik som särskilt "tydlig och genomtänkt" kan naturligtvis avse andra kvaliteter, men om jämförelsen gäller återvandringens omfattning, graden av tvång och etnicitetens betydelse är det svårt att utan vidare beskriva Örebropartiet som det mest långtgående alternativet. På dessa punkter går både AfS:s nuvarande linje och, än tydligare principiellt, NMR:s program längre. Den strategiska möjligheten har dessutom blivit mer konkret genom en ny opinionsmätning. I en Novusmätning för Nerikes Allehanda fick Örebropartiet 15,1 procent i regionvalet i Örebro län. Mätningen gäller regionvalet och kan därför inte direkt överföras till riksdagsvalet, men resultatet ligger över den 12-procentsnivå som krävs för att ett parti som inte når fyra procent nationellt ska få delta i fördelningen av de fasta riksdagsmandaten i en valkrets. Om Örebropartiet skulle nå ett liknande stöd även i riksdagsvalet förändrar det därför den strategiska kalkylen. För en etnonationellt orienterad väljare i Örebro län kan Örebropartiets realistiska möjlighet att nå valkretsspärren väga tungt, trots att AfS i vissa etnodemografiska frågor går längre. Utanför Örebro län ser kalkylen däremot annorlunda ut. Där bidrar en röst på Örebropartiet inte till partiets särskilda väg till riksdagen genom 12-procentsregeln, utan endast till dess nationella resultat. Om valet för en etnonationellt orienterad väljare i praktiken står mellan Örebropartiet och AfS kan en röst på Örebropartiet utanför Örebro län därför få motsatt strategisk effekt: den stärker inte ÖP:s möjlighet att passera valkretsspärren men kan samtidigt försvåra för AfS att befästa eller passera den symboliskt och organisatoriskt betydelsefulla enprocentsnivån. Med AfS uppmätt till omkring en procent i en aktuell opinionsmätning kan även ett relativt begränsat väljarflöde mellan småpartier få betydelse för om denna milstolpe nås. Ur ett sådant perspektiv kan AfS därför framstå som det strategiskt närmare riksdagsalternativet utanför Örebro län, förutsatt att väljaren samtidigt bedömer partiets etnodemografiska politik som närmare den egna målsättningen. Oavsett vad man anser om dessa partier och rörelser visar diskussionen att frågan om nationalismens innebörd inte bara diskuteras av statsvetare, journalister och SD:s politiska motståndare. Den diskuteras också inom den nationalistiska miljön själv. AfS och NMR menar uttryckligen att dagens Sverigedemokrater har behållit den nationalistiska etiketten samtidigt som partiet har övergett det innehåll som SD självt tidigare lade i begreppet. Med utgångspunkt i SD:s egna äldre definitioner är det svårt att avfärda den invändningen.

Från etnonationalistisk renlärighet till SD som strategiskt alternativ

Men utvecklingen inom den nationalistiska miljön går inte enbart i riktning mot den mer långtgående etnonationella linje som AfS idag närmat sig. Parallellt finns en närmast motsatt utveckling bland personer som själva har en lång bakgrund i betydligt mer ideologiskt renläriga etnonationalistiska och nationalsocialistiska miljöer. Två särskilt intressanta exempel är Dan Eriksson och Magnus Söderman – opinionsbildare med lång erfarenhet av betydligt mer ideologiskt kompromisslösa nationalistiska miljöer, som idag argumenterar för ett betydligt mer pragmatiskt förhållningssätt till Sverigedemokraterna, samtidigt som de riktat kritik mot Alternativ för Sverige och mot föreställningen om en mycket omfattande tvångsåtervandring. Det skapar en intressant paradox i förhållande till den utveckling som beskrivits ovan: samtidigt som AfS tycks ha rört sig närmare en mer uttalat etnonationell och tvingande återvandringspolitik, har personer med betydligt längre bakgrund i sådana miljöer kommit att argumentera för SD som ett realistiskt eller rentav föredraget parlamentariskt alternativ. Den strategiska omsvängningen blir särskilt tydlig i Dan Erikssons resonemang inför valet 2026. I ett samtal med influeraren Marcus Follin, mer känd under namnet "The Golden One" och med en offentlig profil kring bland annat fysisk träning, nordisk symbolik och krigarideal med historiskt och fantasyinspirerad cosplay, diskuterar de Sverigedemokraternas roll för nationellt sinnade väljare. Follin säger uttryckligen att han stöder Sverigedemokraterna och uppmanar unga män att gå in i partiet. Eriksson säger att Follins analys ligger nära hans egen och utvecklar ett resonemang där SD fungerar som ett masspolitiskt verktyg, medan opinionsbildare utanför partiet har till uppgift att flytta det politiska Overtonfönstret. [caption id="attachment_239740" align="alignnone" width="640"]Fem män, däribland Marcus Follin i mitten och Magnus Söderman till vänster, poserar i vinröda västar. Från vänster, Dan Eriksson, Magnus Söderman, Marcus Follin, känd som "The Golden One", Jonas Nilsson och Anton Stigermark. Foto: Legio Gloria/The Golden One[/caption] Eriksson använder också Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti – två partier som han själv tidigare varit verksam i – som exempel på vad han idag betraktar som ett strategiskt misslyckande. De stod enligt hans resonemang för långt utanför Overtonfönstret och försökte bedriva en alltför ideologiskt renlärig masspolitik. Slutsatsen blir i stället att nationellt sinnade människor som vill påverka masspolitiken bör kunna arbeta inom etablerade partier som Sverigedemokraterna. [caption id="attachment_239741" align="alignnone" width="640"]Marcus Follin i spartansk hjälm, röd mantel och läderkjol i ett utomhuslandskap. Marcus Follin i den historiskt och fantasyinspirerade cosplay som artikeln nämner. Foto: The Golden One[/caption] Ett återkommande argument i samtalet är att det är ett misstag att vänta på ett "perfekt" parti som överensstämmer med väljaren i varje fråga. Eriksson hänvisar till sin långa erfarenhet av små politiska projekt som kommit och gått och menar att jakten på fullständig ideologisk renlärighet lätt leder till nya småpartier, splittring och i slutänden politisk passivitet. Den invändningen är relevant så långt att inget verkligt parti rimligen kommer att motsvara en enskild väljares uppfattningar i varje fråga. Men den besvarar inte automatiskt den strategiska fråga som diskuteras här. Att inget parti är perfekt är något annat än att skillnader mellan partier saknar betydelse just i den fråga som väljaren själv beskriver som överordnad. Om den etnodemografiska frågan verkligen ges denna särställning blir den avgörande jämförelsen därför inte vilket parti som erbjuder fullständig ideologisk överensstämmelse, utan vilket parti som ligger närmast den uttalade målsättningen i just huvudfrågan. Att avstå från ett sådant parti på grund av sekundära meningsskiljaktigheter kan annars komma mycket nära just den prioritering av sidofrågor som Eriksson själv kritiserar – en spänning som blir särskilt tydlig i hans eget resonemang om Alternativ för Sverige längre fram.

Kan Sverigedemokraterna förändras inifrån?

Ett närliggande argument är att etablerade partier inte bör betraktas som fasta och oföränderliga organisationer, utan som institutioner som människor kan gå in i och påverka. Follin uppmanar unga nationellt sinnade personer att engagera sig i bland annat Sverigedemokraterna och Moderaterna och beskriver i praktiken partierna som resurser vars framtida inriktning beror på vilka människor som fyller dem. Eriksson hänvisar på motsvarande sätt till personer som gått in i SD och andra partier och lyckats påverka dem i vissa frågor. Att partier kan förändras genom internt arbete är knappast kontroversiellt. Men därav följer inte att alla typer av förändringar är lika sannolika eller organisatoriskt lika möjliga. Att påverka SD:s tandvårdspolitik eller detaljer i migrationspolitiken är exempelvis inte nödvändigtvis jämförbart med att förändra partiets grundläggande definition av nation, medborgarskap och svenskhet. Det är en sak att påverka ett partis prioriteringar, kandidater eller enskilda sakfrågor; en annan att försöka återföra ett parti till en grundläggande definition av nation och svenskhet som dess ledning under lång tid aktivt har lämnat, programmatiskt ersatt och organisatoriskt markerat emot. Om strategin förutsätter att etnonationellt orienterade medlemmar på sikt ska föra SD tillbaka mot en sådan position behöver även detta antagande beläggas. Frågan är därför inte bara om partier kan förändras, utan vilka förändringar som faktiskt är möjliga inom den organisation, medlemskultur, ledning och ideologiska riktning som existerar idag. Sverigedemokraternas egen historia erbjuder dessutom ett relevant stresstest av denna strategi. Under åren före 2015 drev partiets dåvarande ungdomsförbund SDU en mer självständig och, enligt samtida beskrivningar av konflikten, mer nationalistiskt profilerad linje än moderpartiet. Det innebär inte att SDU-ledningen som helhet kan beskrivas som etnonationalistisk eller som motståndare till principen om "öppen svenskhet". William Hahne avvisade exempelvis uttryckligen beteckningen etnonationalist i en radiointervju 2015 och sade sig samtidigt ställa sig bakom "öppen svenskhet". Ändå utvecklades motsättningarna mellan SDU och moderpartiet till en flerårig konflikt där Sveriges Radio beskrev den ideologiska skiljelinjen som att moderpartiet rörde sig mot socialkonservatism och "öppen svenskhet", medan en falang inom SDU ville driva en mer nationalistisk agenda. Konflikten fick långtgående organisatoriska konsekvenser. I april 2015 uteslöts Gustav Kasselstrand och William Hahne tillsammans med ytterligare fem medlemmar ur Sverigedemokraterna. När SDU några månader senare, trots partiledningens motstånd, valde Jessica Ohlson till ny förbundsordförande bröt moderpartiet helt med sitt dåvarande ungdomsförbund och beslutade att starta en ny ungdomsorganisation. Kort därefter uppmanades personer som fortfarande var medlemmar i både SD och det gamla SDU att välja organisation, samtidigt som ytterligare nio personer i SDU:s styrelse hotades av uteslutning. Detta visar naturligtvis inte att framtida försök att påverka SD inifrån måste misslyckas, och SD-ledningen angav även andra skäl än ideologiska motsättningar för uteslutningarna. Men fallet visar hur långt partiledningen historiskt varit beredd att gå organisatoriskt när ett starkt internt maktcentrum utvecklats i en riktning som den uppfattat som oförenlig med partiets utveckling. Det blir särskilt relevant eftersom den förändring som diskuteras här skulle vara betydligt mer långtgående: inte bara en mer nationalistisk profil inom ramen för det moderna SD, utan ett övergivande av den "öppna svenskheten" och en återgång till en etniskt definierad nationssyn. För den som idag förespråkar att etnonationellt orienterade aktivister ska gå in i SD för att åstadkomma en sådan förändring uppstår därför en konkret fråga: vad talar för att denna strategi skulle lyckas när SD tidigare varit berett att utesluta centrala företrädare och slutligen bryta med hela sitt dåvarande ungdomsförbund i en konflikt där ideologiska skiljelinjer kring partiets nationalistiska inriktning utgjorde en del? Det fanns dessutom ett tidigare och betydligt mer direkt försök att påverka Sverigedemokraternas ungdomsförbund inifrån. Under 2006 försökte personer med koppling till Nationaldemokraterna, enligt uppgifter som jag själv tog del av inom den nationalistiska miljön vid denna tid, genom ett samordnat medlemsinflöde skaffa sig inflytande över en SDU-förening. Avsikten var, enligt de uppgifter jag då fick, att få in tillräckligt många nya medlemmar för att kunna påverka ett kommande årsmöte och på sikt föra ungdomsförbundet i en ideologisk riktning närmare Nationaldemokraternas. Försöket väckte emellertid misstankar sedan ett ovanligt stort antal nya medlemmar tillkommit inför årsmötet. En samtida redogörelse från juni 2006 beskriver hur en och samma person hade betalat medlemsavgiften för tio nya medlemmar i SDU Stockholm inför föreningens årsmöte, vilket nästan skulle ha fördubblat medlemsantalet. Dåvarande SDU-ordföranden Martin Kinnunen blev misstänksam och det framkom att en av de nytillkomna samtidigt var riksdagskandidat för Nationaldemokraterna. Eftersom jag själv var verksam i den nationalistiska miljön under denna period bygger de mer detaljerade uppgifterna om motivet bakom försöket på information som jag tog del av vid tiden och bör därför betraktas som en förstahandsuppgift från mig, snarare än som något som i alla delar kan beläggas genom offentligt tillgängliga källor. Men den dokumenterade delen av händelsen ger ändå ytterligare ett historiskt exempel på svårigheterna med en strategi där en mer ideologiskt långtgående miljö försöker skaffa sig inflytande över SD eller dess ungdomsorganisation genom organiserat inträde. Försöket upptäcktes redan på föreningsnivå och tycks inte ha fått något bestående organisatoriskt resultat. Detta innebär inte att ett mindre parti till höger om SD saknar möjlighet att påverka Sverigedemokraterna. Tvärtom kan konkurrens om väljare möjligen skapa ett tryck som får SD att gå längre i konkreta frågor. Om partiet märker att väljare går till ett konkurrerande alternativ kan SD få incitament att förespråka lägre invandring, hårdare regler för medborgarskap, större återvandring eller andra konkreta skärpningar. Ett mindre parti kan på så sätt fylla en slags vakthundsfunktion gentemot SD. Det kräver inte att SD överger uppfattningen att en människa med annan etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svensk". Men här måste vakthundsfunktionen skiljas från det långsiktiga ideologiska och etnodemografiska målet. Om ett sådant partis målsättning är att återupprätta en etnonationell definition av Sverige och på sikt återskapa ett etniskt homogent svenskt samhälle, medan SD fortsätter att avvisa en sådan målsättning, finns en gräns för vad det kan uppnå enbart genom att pressa SD. Om SD inte låter sig påverkas hela vägen till detta slutmål – något som mot bakgrund av partiets långvariga programmatiska, ideologiska och organisatoriska utveckling framstår som mycket osannolikt utan en ny och genomgripande omvandling av partiet – uppstår därför en mer långsiktig strategisk fråga. Hur länge kan ett mindre parti nöja sig med rollen som vakthund åt ett större parti vars grundläggande målsättning det inte delar, och vid vilken punkt måste dess egen roll i masspolitiken omprövas? Den frågan återkommer jag till i seriens tredje och avslutande del. Strategin att i stället förändra ett större parti inifrån har historiska paralleller till det som brukar kallas entrism: att en ideologiskt mer långtgående grupp går in i ett större parti för att försöka påverka dess utveckling. Sådana försök visar både möjligheterna och begränsningarna med strategin. Det kanske mest kända exemplet är den trotskistiska Militant-rörelsen inom brittiska Labour. Militant fick under 1970- och 1980-talen ett betydande inflytande inom delar av partiet och en stark ställning i Liverpool, men lyckades aldrig vinna kontroll över Labour som helhet eller omvandla partiet till ett revolutionärt trotskistiskt parti. När konflikten med partiledningen blev tillräckligt djup följde i stället utredningar och uteslutningar. Äldre exempel pekar i samma riktning. Under Trotskijs så kallade "franska vändning" gick trotskister 1934 in i det franska socialistpartiet SFIO, men redan 1935 började den trotskistiska fraktionen uteslutas. Amerikanska trotskister gick på motsvarande sätt in i Socialist Party 1936 och lyckades under sin korta tid där ungefär fördubbla sin styrka genom att rekrytera ytterligare omkring tusen medlemmar, men uteslöts 1937 och bildade därefter ett eget parti.

Entrism och bevisbördan

Historien visar alltså att en organiserad ideologisk minoritet kan vinna anhängare och få betydande inflytande över delar av ett större parti utan att för den skull lyckas ersätta värdpartiets grundläggande ideologiska riktning. För den etnonationalist som försöker förändra SD inifrån uppstår därmed ett dilemma. Om personen håller sina mer långtgående uppfattningar privata för att undvika konflikt med partiets etablerade linje kan han eller hon behålla sin position och kanske påverka andra frågor, men den etnonationella målsättningen får då ingen självständig politisk verkan. Strategin riskerar att bli ett långvarigt väntande på "rätt tillfälle" att öppet driva frågan – ett tillfälle som kanske aldrig kommer. Om personen eller en grupp likasinnade i stället organiserar sig och öppet försöker förändra partiets grundläggande ideologiska riktning uppstår den motsatta risken: konflikt, marginalisering eller uteslutning innan förändringen har kunnat genomföras. För nationalistiska rörelser med begränsade organisatoriska och ekonomiska resurser väcker detta i sin tur en fråga om alternativkostnad. Är det strategiskt rationellt att lägga år av tid, pengar, engagemang och politisk energi på försök att förändra SD inifrån, om det mest realistiska utfallet kanske är inflytande i en lokal partiförening, ett ungdomsförbund eller framgång för enskilda motioner – samtidigt som en djupare konflikt med partiets etablerade ideologiska riktning i slutänden kan resultera i marginalisering eller uteslutningar? Risken är då inte bara att försöket misslyckas, utan att år av begränsade resurser har bundits till ett projekt som lämnar aktörerna tillbaka nära utgångspunkten. Till detta kommer den mänskliga kostnaden: långvariga interna konflikter och ett arbete där deltagarna inte öppet kan företräda hela sin politiska målsättning kan rimligen också medföra en risk för frustration, utmattning och att aktivister slutligen lämnar det politiska arbetet. Mot detta måste vägas alternativet att samma tid, pengar, engagemang och organisatoriska energi används till att bygga en egen långsiktigt hållbar organisation där medlemmarna öppet kan arbeta tillsammans för den målsättning de faktiskt delar. Nationaldemokraterna försökte dessutom bygga in ett institutionellt skydd mot att partiets grundläggande målsättning senare skulle förändras. De fyra första paragraferna i stadgarna, där bland annat målet att trygga det svenska folkets fortsatta existens och bevara dess långsiktiga etniska sammansättning slogs fast, fick enligt §4 "under inga omständigheter" ändras, förringas eller tas bort. Samma förbud upprepades i bestämmelsen om stadgeändringar, där §§1–4 uttryckligen undantogs från riksårsmötets möjlighet att ändra stadgarna. Medlemmar var samtidigt skyldiga att stödja partiets värderingar och följa stadgarna, och stadgebrott kunde enligt §8 utgöra grund för uteslutning. Konstruktionen innebar därför inte att varje ideologisk diskussion var förbjuden, men den gjorde själva den etnonationella kärnan formellt omöjlig att avskaffa inom ramen för partiets egna stadgar. Oavsett vad man i övrigt anser om Nationaldemokraterna, dess ledning, organisation eller de interna konflikter och andra problem som bidrog till att partiet till slut misslyckades som politiskt projekt, är denna konstruktion värd att uppmärksamma separat. Ett partis brister i fråga om personer, ledarskap och organisation innebär inte nödvändigtvis att varje organisatorisk princip det använde saknade värde. I just detta avseende var konstruktionen konsekvent: den etnonationella målsättningen skulle inte kunna röstas bort av en senare generation medlemmar samtidigt som organisationen behöll samma namn och gjorde anspråk på kontinuitet med det tidigare partiet. Konstruktionen kan därmed också ses som ett sätt att förhindra att partiet genomgick samma typ av ideologisk förändring som Sverigedemokraterna. För framtida etnonationella rörelser kan detta därför vara en viktig lärdom. Om SD:s utveckling visar att även en tidigare central definition av nationen kan förändras över tid, uppstår frågan hur ett nytt parti skulle kunna skydda sin grundläggande målsättning mot samma typ av ideologisk förskjutning. Ett stadgemässigt skydd av vissa uttryckligen definierade kärnprinciper skulle åtminstone skapa ett institutionellt hinder mot detta. Det skulle naturligtvis inte skydda organisationen mot dåligt ledarskap, interna konflikter, maktkamp eller olämpliga personer på fel positioner; sådana problem måste hanteras genom bland annat rekrytering, organisationskultur och ansvarsutkrävande. Men det skulle kunna göra det betydligt svårare för ett framtida parti att gå samma ideologiska väg som den här artikelserien beskriver att Sverigedemokraterna har gjort: att organisationen består medan själva definitionen av dess ursprungliga kärnmål successivt förändras. [caption id="attachment_123403" align="alignnone" width="640"] Sektnätverkets huvudman "Tobbe Larsson", vars egentliga namn är Patrik ("Tor") Paulsson, presenteras som "vaktmästare" på sitt eget mediaprojekt "Frihetsnytt".[/caption] Minst lika viktigt som att skydda de grundläggande ideologiska principerna är emellertid att en politisk organisation förmår skydda sig mot sekterism, våldsbenägenhet, personkult, dolda lojalitetsstrukturer, personer med allvarligt manipulativa och destruktiva beteendemönster och personer med dokumenterad våldsproblematik, inklusive våld mot kvinnor. Nya Dagbladet har i sin fleråriga granskning av det så kallade Nätverket beskrivit hur personer och strukturer med koppling till Nätverket sökt inflytande inom nationalistiska organisationer och alternativa medier. Granskningen har bland annat behandlat infiltrationsförsök, sektmentalitet, hemliga interna strukturer, hot och vittnesmål om tystnadskultur och utpressningsliknande metoder. Den centrala personen i granskningen hade dessutom enligt Nya Dagbladets tidigare granskning dömts för flera fall av kvinnomisshandel och olaga hot. Sammantaget illustrerar de enskilda uppgifter och vittnesmål som framkommit i granskningen ett mer generellt organisatoriskt problem: en rörelse kan ha tydligt definierade politiska mål och välformulerade stadgar och ändå undergrävas inifrån om destruktiva personer och informella maktstrukturer tillåts få ett betydande inflytande. Att skydda en organisations långsiktiga målsättning handlar därför inte enbart om vilka principer som skrivs in i stadgarna, utan också om vilka människor som ges förtroende och ledande positioner, vilka beteenden som accepteras och om organisationen har en kultur där missförhållanden kan påtalas utan rädsla för repressalier. Ett stadgemässigt skydd kan försvåra en framtida ideologisk förskjutning; det kan däremot aldrig ersätta omdöme, ansvarstagande och förmågan att identifiera och hålla destruktiva maktstrukturer borta från organisationens ledning. Även tiden i sig utgör här en strategisk resurs. Om utgångspunkten, som hos flera av de aktörer som diskuteras i denna artikel, är att den etnodemografiska utvecklingen är långsiktigt avgörande och att etniska svenskar riskerar att bli en minoritet inom en överblickbar framtid, uppstår en motsättning om strategin samtidigt innebär att ytterligare årtionden kan ägnas åt återkommande försök att förändra ett större parti inifrån. Allt avgörs naturligtvis inte i valet 2026, inte heller i valet därefter, och en känsla av brådska är inget argument för ogenomtänkta eller desperata politiska projekt. Tvärtom talar begränsade resurser för att ett långsiktigt alternativ måste vara genomtänkt och organisatoriskt hållbart. Men det motsatta problemet finns också: en rörelse som ständigt skjuter den långsiktiga organisationsfrågan framför sig kan efter varje misslyckat försök finna sig tillbaka nära utgångspunkten, samtidigt som ytterligare fyra, åtta eller tolv år har gått. För den som själv betraktar den demografiska utvecklingen som tidskritisk kan därför tiden knappast behandlas som en obegränsad resurs. Den strategiska frågan blir därför inte enbart om SD över huvud taget kan påverkas inifrån, utan om den begränsade påverkan som realistiskt kan uppnås står i proportion till de resurser och den tid som måste investeras – och till vad samma resurser hade kunnat åstadkomma i en självständig organisation. Samma skillnad blir tydlig genom några hypotetiska jämförelser i dagens svenska politik. Organiserade trotskister skulle tänkas kunna påverka Socialdemokraterna åt vänster i enskilda frågor, men därifrån är steget mycket långt till att de skulle kunna omvandla Socialdemokraterna till ett revolutionärt socialistiskt parti som vill avskaffa kapitalismen. På motsvarande sätt skulle organiserade libertarianer inom Moderaterna kunna påverka partiet i riktning mot lägre skatter och en mindre stat, utan att det därför är realistiskt att utgå från att de skulle kunna omvandla Moderaterna till ett parti som förespråkar att beskattningen helt avskaffas. Samma bevisbörda bör rimligen gälla föreställningen att etnonationellt orienterade aktivister genom arbete inom SD skulle kunna återföra partiet till dess äldre ideologiska utgångspunkt. Att sådana aktivister kan påverka SD mot exempelvis lägre invandring, större återvandring eller en stramare medborgarskapspolitik är tänkbart, även om möjligheterna till en sådan påverkan sannolikt även de är begränsade. Det är något helt annat än att visa att de realistiskt skulle kunna få partiet att överge den "öppna svenskheten", återinföra en etnisk definition av nationen och göra återskapandet av ett etniskt homogent Sverige till partiets långsiktiga mål. Till den strategiska frågan kommer slutligen en empirisk bevisbörda. Vilka exempel finns egentligen på att ideologiskt mer långtgående grupper under de senaste decennierna framgångsrikt har förändrat ett större etablerat parti inifrån i en så grundläggande fråga att värdpartiets egen långvariga ideologiska riktning i praktiken har ersatts? De historiska exemplen ovan visar att entrism kan ge betydande inflytande utan att slutmålet för den skull uppnås. Om strategin att förändra SD inifrån ska betraktas som mer realistisk än att bygga ett självständigt alternativ räcker det därför inte att visa att enskilda medlemmar kan påverka lokalföreningar, motioner eller sakpolitiska positioner. Det behöver också visas varför just SD skulle kunna förändras i den betydligt mer genomgripande riktning som strategin ytterst förutsätter, trots partiets programmatiska och organisatoriska utveckling under de senaste årtiondena. Här uppstår dessutom en intressant parallell till argumentet om den "bortkastade rösten". Den som avråder från att rösta på ett mindre parti därför att rösten riskerar att inte ge något mandat bör rimligen tillämpa samma alternativkostnadstänkande på politiskt engagemang. En valsedel kostar väljaren några minuter vart fjärde år; ett försök att förändra ett stort parti inifrån kan däremot kräva år av medlemskap, möten, kampanjarbete, interna strider och organisatoriskt engagemang. Om detta arbete efter många år endast har påverkat enskilda sakfrågor men inte fört partiet närmare det långsiktiga mål som motiverade engagemanget, kan alternativkostnaden därför vara betydligt större än för en enskild röst som inte resulterade i ett mandat. Frågan om "bortkastade röster" bör med andra ord följas av en lika relevant fråga: hur många år av politiskt engagemang är man beredd att riskera att investera i en strategi vars avgörande ideologiska slutmål ännu inte har visats vara möjligt att uppnå?

Kompromisser – eller ideologisk förändring?

Som förklaring till Sverigedemokraternas många eftergifter framhåller Eriksson också behovet av kompromisser. Ett parti med omkring 20 procent av rösterna kan inte få igenom hela sin politik och måste därför prioritera mellan olika krav. Han försvarar också SD mot anklagelsen att partiet skulle ha "förrått" sina väljare och framhåller att ett parti utan egen majoritet måste förhandla med andra. Det resonemanget är naturligtvis relevant när det gäller exempelvis skatter, energipolitik, eurofrågan eller andra frågor där SD måste förhandla med andra partier. Men det förklarar inte den ideologiska förändring som min föregående artikel behandlade. Sverigedemokraterna började nämligen överge sin äldre etnonationella definition av svenskhet och nationalism långt innan partiet satt vid något förhandlingsbord med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. De centrala förändringarna av synen på nationen, etniciteten och vem som betraktas som svensk skedde successivt under 2000-talet och kodifierades tydligt i principprogrammet 2011. Det var alltså inte kompromisser inom Tidösamarbetet som fick SD att överge den äldre tanken om etnisk homogenitet eller att börja definiera nationen utan hänvisning till "genetisk grupptillhörighet". För en etnonationalist blir därför kompromissargumentet otillräckligt. Man kan förstå att ett parti kompromissar om skattesatser, vindkraft eller budgetposter för att få igenom frågor som betraktas som viktigare. Men om just nationens etniska fortlevnad betraktas som den överordnade frågan blir det betydligt svårare att förklara varför själva definitionen av nationen kan överges och varför ytterligare kompromisser i invandrings- och återvandringsfrågan därefter ska accepteras. SD hade dessutom redan genomgått stora delar av denna ideologiska förändring innan partiet släpptes in i det parlamentariska samarbete som idag används för att förklara behovet av kompromisser – ja, stora delar av förändringen hade skett redan före själva riksdagsinträdet.

Södermans argument: SD som strategiskt handlingsutrymme

Resonemanget är inte heller begränsat till Dan Eriksson. Magnus Söderman har själv gått ännu längre genom att uttryckligen rekommendera Sverigedemokraterna som valalternativ. I artikeln "Valkompass för högerradikaler" från den 7 juni 2026 diskuterar han vilket parti den "högerradikala" väljaren bör rösta på och besvarar frågan: — Som det står nu, i skrivande stund, är svaret enkelt enligt mig. Sverigedemokraterna. [caption id="attachment_240111" align="alignnone" width="640"]Magnus Söderman i skägg och glasögon utomhus. Magnus Söderman. Foto: privat[/caption] Detta är särskilt intressant mot bakgrund av Södermans egen politiska historia. Han har tidigare verkat i uttalat etnonationalistiska och nationalsocialistiska miljöer och hade bland annat en ledande roll inom Svenska motståndsrörelsen. Ändå rekommenderar han idag ett parti som, vilket jag dokumenterade i den föregående artikeln, uttryckligen har lämnat den äldre etnonationella definitionen av svenskhet och nationalism. I artikeln utvecklar Söderman ett mer genomarbetat strategiskt argument för denna slutsats. För honom är partivalet uttryckligen av underordnad betydelse och behöver inte innebära stöd för ett parti som delar den långsiktiga ideologiska målsättningen. Valet handlar i stället om "handlingsutrymme": vilket parti som bäst kan bromsa utvecklingen och skapa förutsättningar för det långsiktiga politiska och kulturella arbete som enligt honom är viktigare än själva parlamentarismen. Det är ett starkare argument än föreställningen att SD självt måste förverkliga ett etnonationellt slutmål, men det flyttar också den strategiska bevisbördan. Söderman anger själv tre kriterier: vilket parti som ligger närmast de egna grundläggande insikterna, vilket som är mest mottagligt för påverkan och vilket som bäst kan bromsa utvecklingen. Slutsatsen att svaret är SD behöver därför prövas mot dessa kriterier. Att partiet är ojämförligt större än sina konkurrenter är relevant, men visar inte i sig att det skapar de bästa långsiktiga förutsättningarna. Inte minst frågan om mottaglighet för påverkan är empirisk: om SD under lång tid rört sig bort från etnonationalismen behöver det visas varför partiet ändå bör betraktas som särskilt möjligt att påverka tillbaka i denna riktning. Söderman skriver samtidigt att "den folkliga högerns parti finns inte idag". Det innebär inte att AfS därför automatiskt måste motsvara hans föreställning om ett sådant parti; andra ideologiska skillnader kan vara avgörande. Men påståendet blir ändå intressant mot bakgrund av att Eriksson beskriver AfS:s återvandringspolitik som mycket nära den politik han själv önskar och att partiet i flera av de etnodemografiska frågor som diskuteras står närmare denna position än SD. Om inget befintligt parti anses fylla den efterfrågade funktionen behöver det därför klargöras vilka skillnader som diskvalificerar det närmare alternativet och varför dessa väger tyngre än motsvarande ideologiska avstånd till SD. Södermans resonemang aktualiserar dessutom samma övergripande fråga om politisk förändring som Erikssons resonemang om förhållandet mellan opinionsbildning och masspolitik. Söderman beskriver valfrågan som underordnad och parlamentet huvudsakligen som en plats där utvecklingen administreras, medan det långsiktigt avgörande arbetet sker genom uppbyggnaden av ett politiskt och kulturellt fundament. Men om masspolitisk representation själv kan påverka opinionen, om mindre partier kan föra in nya frågor i det offentliga samtalet och om Eriksson själv pekar ut SD:s riksdagsinträde 2010 och dess parlamentariska ställning 2022 som betydelsefulla brytpunkter, behöver denna begränsade syn på partipolitikens förändringsförmåga beläggas snarare än förutsättas. Masspolitiken kan vara ett resultat av djupare förändringar, men också själv bidra till fortsatt förändring. Eriksson och Söderman har dessutom riktat hård kritik mot föreställningen om en mycket omfattande tvångsåtervandring. I deras resonemang om "återvandringens verkliga pris" skiljer de mellan frivillig återvandring och tvångsdeportation och kritiserar uttryckligen Alternativ för Sveriges mål om återvandring av minst omkring en miljon människor som orealistiskt. De argumenterar för att en sådan massåtervandring skulle möta omfattande motstånd och kräva ett betydande statligt tvång och framhåller i stället att återvandringen måste ske på frivillig basis. Detta står i tydlig kontrast både till de miljöer där de själva tidigare varit verksamma och till den betydligt mer långtgående politik som AfS nu för fram. För Erikssons del blir kontrasten särskilt tydlig i jämförelse med hans egen tidigare hållning. År 2019 beskrev han sig i artikeln "Integration och assimilation blir Sveriges död" uttryckligen som nationalist och avvisade assimilation därför att en omfattande sådan enligt honom skulle förändra den svenska biokulturen. Massinvandringens primära problem var enligt honom inte kriminaliteten eller de ekonomiska kostnaderna, utan att den på sikt riskerade att tränga undan svenskarna i deras eget land. Den lösning han då förespråkade sammanfattade han med orden:
Vi måste internera, deportera och repatriera.
År 2026 kritiserar han i stället AfS:s omfattande tvångsåtervandring som orealistisk och tycks förorda frivillig återvandring. Samtidigt betraktar han dagens Sverigedemokrater som ett strategiskt användbart masspolitiskt alternativ, trots att SD:s "öppna svenskhet" bygger på föreställningen att människor med annan etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svenskar". Skillnaden gäller alltså inte bara vilket parti som av strategiska skäl anses mest användbart, utan också vilka politiska medel och vilken syn på assimilation Eriksson är beredd att acceptera för att uppnå det demografiska mål som han i artikeln beskriver som sitt primära problem och som han senare i poddsamtalet beskriver som överordnat andra politiska frågor. Mot bakgrund av Erikssons långa bakgrund i miljöer där etnicitetens fortlevnad och en mer uttalat etnonationell nationalism stod centralt väcker detta en mer grundläggande fråga: hur mycket av den tidigare ideologiska målsättningen kan överges innan själva målet har förändrats? För den etnonationalistiske väljaren uppstår därmed en fråga som hänvisningar till kompromisser, parlamentarisk realism och Overtonfönstret inte helt besvarar. Om dagens SD inte längre anser att etnisk härkomst avgör vem som anses vara svensk och inte längre betraktar bevarandet av den svenska etniciteten som ett principiellt mål – på vilken ideologisk grund bör då just etnonationalister betrakta Sverigedemokraterna som sitt naturliga valalternativ?

SD, Overtonfönstret och föreställningen om den dolda agendan

Dan Erikssons strategiska argument för att rösta på Sverigedemokraterna bygger till stor del på hans sätt att förstå Overtonfönstret. Poddaren Jonas Nilsson, tidigare verksam bakom bland annat Palaestra Media och numera programledare inom Swebbtv, bland annat tillsammans med Katerina Janouch, för ett liknande resonemang i ett samtal med Eriksson. [caption id="attachment_240110" align="alignnone" width="640"]Jonas Nilsson i ljusblå skjorta utomhus mot höstlig bakgrund. Jonas Nilsson. Foto: privat[/caption] I samtalet beskriver Eriksson politisk förändring som en process där idéer rör sig från idépolitiken och kulturen, genom den strategiska offentligheten och slutligen in i masspolitiken. Ett massparti som Sverigedemokraterna måste enligt detta resonemang huvudsakligen befinna sig inom det för tillfället politiskt möjliga, medan opinionsbildare och rörelser utanför partipolitiken kan bidra till att successivt flytta gränserna för vad som går att säga och genomföra. Eriksson illustrerar själv modellen med synen på homosexualitet och hur ståndpunkter som tidigare befann sig utanför den politiska mittfåran steg för steg normaliserades. Förändringen skedde inte genom att den mest långtgående positionen omedelbart genomfördes parlamentariskt, utan genom successiva förskjutningar där det som tidigare betraktats som politiskt otänkbart efter hand blev accepterat och slutligen blev en del av den etablerade politiken. Tillämpad på den etnonationella frågan uppstår dock ett problem med modellen. För att Sverigedemokraterna ska fungera som ett masspolitiskt redskap för en framtida etnonationell förskjutning måste partiet rimligen åtminstone bidra till att göra den etnonationella huvudfrågan mer politiskt möjlig. Men som den historiska genomgången i min föregående artikel visar har utvecklingen inom SD i just denna fråga gått i motsatt riktning. Partiet har inte successivt normaliserat bevarandet av svensk etnicitet som ett självständigt politiskt mål, utan lämnat sin äldre etnonationella definition, uttryckligen avvisat genetisk grupptillhörighet som grund för nationstillhörighet och gjort den "öppna svenskheten" till en del av sin ideologiska självbild. Detta har skett trots alternativa mediers kraftiga tillväxt och det betydligt större genomslag som nationalistiska opinionsbildare fått i Sverige under samma period. Den utvecklingen har alltså inte fått SD att återgå till en etnonationell definition av svenskheten. Tvärtom har denna grundläggande ideologiska förändring inom partiet ofta hamnat i bakgrunden när SD:s förskjutning av den bredare migrationsdebatten har diskuterats. Det handlar dessutom inte bara om förändrade formuleringar i partiprogrammen. Personer som velat försvara eller återuppliva ståndpunkter närmare den äldre etnonationella linjen har vid olika tidpunkter hamnat i konflikt med partiet, lämnat det eller uteslutits. Det innebär att SD inte framstår som en organisation som väntar på att successivt normaliseras i etnonationell riktning. Partiets organisatoriska och ideologiska utveckling har tvärtom under lång tid inneburit att dörren för just denna definition av nationalism blivit mycket smalare. Det är därför viktigt att skilja mellan två olika former av förskjutning. Sverigedemokraterna kan mycket väl ha bidragit till att flytta svensk politik i restriktiv riktning när det gäller exempelvis asylinvandring, kriminalpolitik, medborgarskap och synen på migrationens omfattning. Men det innebär inte automatiskt att partiet har flyttat Overtonfönstret i riktning mot etnonationalism – än mindre att det har för avsikt att göra det eller, med tanke på partiets nuvarande ideologiska ställningstaganden, ens skulle kunna göra det utan en genomgripande förändring av den egna linjen. Ett parti kan bidra till ett betydligt stramare migrationsklimat samtidigt som det gör en etnisk definition av svenskheten mer, inte mindre, politiskt tabubelagd. Ur ett etnonationellt perspektiv får denna utveckling dessutom en mer konkret strategisk betydelse. SD har inte bara avvisat en etnisk definition av svenskheten, utan har också dragit tydliga gränser för hur långt partiets återvandringspolitik ska sträcka sig. Jimmie Åkesson och andra ledande företrädare har inte förespråkat ett generellt återkallande av redan beviljade svenska medborgarskap för att möjliggöra en omfattande etniskt grundad återvandring. Partiets linje innebär därför inte den storskaliga tvingande återvandring som skulle krävas för att förverkliga ett konsekvent etnonationellt mål, utan är i huvudsak inriktad på andra kategorier och åtgärder, exempelvis frivillig återvandring och utvisning i vissa fall där medborgarskap saknas. För en etnonationalist uppstår ett dubbelt strategiskt problem. Det parti som delar av den nationalistiska miljön en gång betraktade som ett möjligt redskap för att säkra svenskarnas framtid begränsar inte bara de politiska åtgärder som en sådan målsättning skulle kräva, utan bidrar samtidigt till att hålla själva den etnonationella principen utanför det politiskt acceptabla. Om man trots detta fortsätter att stärka samma parti riskerar stödet, sett från den egna ideologiska utgångspunkten, att motverka det långsiktiga mål som stödet påstås tjäna. Man riskerar med andra ord att stärka både de praktiska och ideologiska hinder som den egna politiska strategin senare måste övervinna. Det går visserligen att invända att SD:s långvariga invandringskritik indirekt har gjort det lättare även för betydligt mer långtgående invandringskritiska positioner att över huvud taget diskuteras. Genom att bryta tabun kring migrationens omfattning, återvandring och assimilation kan partiet i den meningen ha röjt mark också för aktörer vars slutsatser går betydligt längre än SD:s egna. Men denna indirekta effekt måste skiljas från SD:s egen ideologiska riktning. I den specifikt etnonationella frågan har partiet inte försökt normalisera en etnisk definition av svenskheten, målet om Sverige som en etniskt definierad stat eller bevarandet av svenskarnas etniska homogenitet som ett självständigt politiskt mål. Tvärtom har partiet markerat mot sådana positioner och miljöer. SD kan alltså ha vidgat utrymmet för invandringskritik samtidigt som partiet har bidragit till att hålla just etnonationalismen utanför det politiskt acceptabla. Jimmie Åkessons nedsättande tal om nationalistiska "knäppgökar" blir i det sammanhanget inte någon oväsentlig detalj. De människor och miljöer vars idéer Eriksson, Söderman, Nilsson och Follin säger sig vilja föra in i Overtonfönstret tillhör samtidigt just den politiska sfär som SD:s ledning under lång tid velat hålla på avstånd. Därför räcker det inte att konstatera att SD har bidragit till ett stramare migrationspolitiskt klimat. Den avgörande frågan här är vilka idéer partiet har gjort mer accepterade – och vilka idéer det samtidigt har arbetat för att hålla utanför det politiskt acceptabla. Här uppstår också frågan vad som egentligen avses med påståendet att Sverigedemokraterna har flyttat Overtonfönstret i en etnonationell riktning. Som konstaterats ovan har partiet bidragit till att normalisera en betydligt restriktivare migrationspolitik. Men lägre invandring är inte i sig detsamma som normaliserad etnonationalism. Ett parti kan vilja minska invandringen och samtidigt avvisa föreställningen att bevarandet av en viss etnisk befolkningssammansättning är ett legitimt politiskt mål. Som framgick i min föregående artikel om Sverigedemokraternas ideologiska utveckling blir kontrasten särskilt tydlig mot bakgrund av partiets egen självbeskrivning. Redan i principprogrammet från 2011 slog SD fast att "Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk". Tillsammans med partiets avståndstagande från en etnisk definition av svenskheten och från målet om ett etniskt homogent Sverige skapar detta en principiell spänning i Erikssons, Södermans, Follins och Nilssons strategi. De argumenterar som etnonationalister för att stödja ett parti vars officiella nationalism uttryckligen har definierats som ickerasistisk och vars ideologiska utveckling har inneburit tydliga gränsdragningar mot centrala delar av den etnonationella position som de själva säger sig vilja normalisera. Här blir argumentet om SD som strategiskt verktyg betydligt allvarligare än en vanlig diskussion om vilket av flera ofullkomliga partier som är minst dåligt. Om man själv betraktar svenskarnas etniska fortlevnad och bevarandet av en etniskt svensk majoritet som politikens överordnade mål kan det inte räcka att SD endast bromsar vissa delar av migrationspolitiken, samtidigt som partiet aktivt motarbetar legitimeringen av detta långsiktiga etnonationella mål. Att begränsa invandringen är ur detta perspektiv endast ett av flera möjliga medel; målet går längre och innefattar även en förändring av den demografiska utvecklingen genom exempelvis omfattande tvingande återvandring. Skademinimering är därför inte detsamma som ideologisk förflyttning. Ett parti kan bromsa en utveckling som en väljare motsätter sig utan att för den skull själv företräda den långsiktiga politiska målsättning som väljaren eftersträvar. I detta sammanhang blir också föreställningen om Sverigedemokraternas påstådda "dolda agenda" relevant. Under många år har både motståndare till SD och vissa mer radikala sympatisörer föreställt sig att partiets ideologiska förändring endast är taktisk: att den "öppna svenskheten", avståndstagandet från biologiska definitioner och den mindre långtgående återvandringspolitiken egentligen döljer en äldre etnonationell målsättning som skulle återkomma den dag partiet fick tillräckligt stor makt. Intressant nog avvisas en sådan föreställning också i samtalet mellan Jonas Nilsson och Dan Eriksson. Där behandlas tanken att SD endast säger en sak offentligt men egentligen menar något helt annat, för att senare genomföra den verkliga politiken när partiet fått makten, som en mytbild. Eriksson resonerar samtidigt om hur människor faktiskt kan ompröva tidigare politiska övertygelser och därefter uttrycka vad de numera verkligen tror. Det är också en rimlig utgångspunkt: politiska övertygelser kan förändras över tid. Den historiska utveckling som dokumenterats i min föregående artikel om SD ger också begränsat stöd för teorin om en sådan dold etnonationell agenda. Förändringen har inte enbart bestått av några taktiska formuleringar riktade till medierna. Partiprogrammen har skrivits om, definitionen av nationen har förändrats, nya generationer av företrädare har formats under den nya ideologiska linjen och personer som velat försvara betydligt mer etnonationella positioner har vid flera tillfällen antingen uteslutits eller själva lämnat partiet när de inte längre ansett sig dela dess ideologiska riktning. Även om man för argumentets skull antar att "öppen svenskhet" ursprungligen infördes av rent strategiska skäl förändrar detta inte nödvändigtvis slutsatsen. En strategi som under femton år skrivs in i partiprogram, försvaras offentligt, används för att dra ideologiska gränser och formar vilka företrädare och uppfattningar som får plats i organisationen upphör med tiden att vara enbart en kommunikationsstrategi. Den blir en del av partiets faktiska ideologiska och organisatoriska verklighet. Ett parti kan därför inte utan vidare återgå till en tidigare grundsyn bara därför att några av dess ursprungliga strateger möjligen en gång betraktade förändringen som taktisk. En sådan återgång skulle kräva en ny ideologisk omvandling av program, ledning, kandidater och medlemskultur – och sannolikt skapa nya interna konflikter, denna gång i motsatt riktning. Mot bakgrund av SD:s egen historia skulle ett öppet försök att återföra partiet till dess äldre etnonationella linje dessutom nästan oundvikligen leda till konflikt med den organisation som vuxit fram under den "öppna svenskheten". Föreställningen att den "öppna svenskheten" fortfarande enbart skulle vara ett strategiskt skådespel blir också svårare att förena med hur dagens parti faktiskt ser ut. SD har idag medlemmar och politiska företrädare med utomeuropeisk bakgrund, samtidigt som personer i partiets ledande skikt själva lever i familjer med sådan bakgrund. Ett tydligt exempel är Mattias Karlsson, en av de mest inflytelserika ideologerna bakom det moderna SD, som är gift med en kvinna med delvis indiskt påbrå och har barn med henne. Detta bevisar naturligtvis inte vad varje enskild företrädare innerst inne anser om nation och etnicitet. Men tillsammans med femton års programmatisk och organisatorisk utveckling gör det föreställningen om "öppen svenskhet" som enbart en fasad mindre plausibel. En återgång till den äldre etnonationella linjen skulle dessutom behöva genomföras inom ett SD som under de mellanliggande årtiondena förändrats organisatoriskt: nya generationer av medlemmar och företrädare har tillkommit och partiets ideologiska självbild har formats kring helt andra utgångspunkter än de som präglade 1990-talets SD. [caption id="attachment_239742" align="alignnone" width="640"]Mattias Karlsson och hans maka fotograferade utomhus framför en gul byggnad. SD-ideologen Mattias Karlsson med maka. Faksimil[/caption] För den som fruktar att ett framtida SD vid betydligt större makt plötsligt skulle återgå till 1990-talets etnonationella program finns det därför skäl att skilja mellan det historiska SD och dagens organisation. Men samma slutsats gäller åt andra hållet. Den etnonationalist som fortfarande hoppas att dagens SD innerst inne delar den äldre målsättningen och endast väntar på rätt tillfälle att genomföra den bör fråga sig vilka konkreta belägg som egentligen finns för detta. Att enskilda personer inom ett stort parti privat kan ha mer långtgående uppfattningar går naturligtvis aldrig att utesluta. Men det är något helt annat än att organisationen skulle bära på ett hemligt program. Även om en framtida partiledare personligen skulle vilja återföra SD till en etnonationell position skulle han eller hon behöva förändra betydligt mer än några formuleringar: program, ledarskikt, kandidater, medlemskultur och de ideologiska gränser som byggts upp under årtionden skulle behöva förskjutas på nytt. Ett öppet försök att genomdriva en sådan förändring skulle dessutom kunna utmana partiledarens egen ställning och i förlängningen sätta den fortsatta karriären inom partiet på spel. Det är därför svårt att bygga en långsiktig etnonationell strategi på förhoppningen att SD en dag kommer att avslöja en helt annan politik än den politik som partiet under lång tid har utvecklat offentligt, förankrat internt och försvarat organisatoriskt. En politisk strategi bör inte byggas på en hypotetisk framtida version av Sverigedemokraterna utan konkreta skäl att bedöma en sådan ideologisk förändring som sannolik. En rimligare utgångspunkt är att bedöma partiet efter den nationalism och politik som det faktiskt företräder idag och efter vad dess historiska utveckling säger om riktningen över tid.

Vad är det egentligen som flyttar Overtonfönstret?

Analysen ovan väcker samtidigt en mer grundläggande fråga. Även om man accepterar Erikssons beskrivning av hur idéer kan röra sig från kultur och opinionsbildning till masspolitik, återstår frågan om modellen fullt ut beskriver hur politiska förskjutningar faktiskt uppstår. Det finns skäl att också undersöka vad som från början sätter själva förskjutningen i rörelse – och om förändringen alltid behöver gå från idépolitiken och den strategiska offentligheten till masspolitiken, eller om påverkan också kan gå i andra riktningar. Eriksson formulerar denna föreställning särskilt tydligt när han liknar de politiska nivåerna vid en lök. Längst in placerar han en ideologisk kärna som enligt honom kanske endast omfattar promillenivåer av befolkningen, men vars antaganden de övriga lagren ytterst vilar på. Det är ett betydligt starkare påstående än att idéproducenter och små intellektuella miljöer kan påverka den bredare politiken. Modellen tycks också tillskriva denna mycket lilla kärna en grundläggande roll för de föreställningar som senare förs vidare genom kultur, opinionsbildning och masspolitik. Just därför blir den empiriska frågan om vad som faktiskt orsakar större opinionsförskjutningar central: hur mycket kan spåras tillbaka till en sådan ideologisk kärna, och hur mycket uppstår genom samhällsutvecklingen, väljarnas egna erfarenheter och masspolitiska aktörer? Om de yttre politiska lagren ytterst vilar på antaganden som formuleras av en mycket liten ideologisk kärna uppstår också frågan vilken denna kärna konkret var bakom Sverigedemokraternas genombrott 2010 och den senare förskjutningen av svensk migrationsopinion. Det fanns naturligtvis invandringskritiska publikationer, aktivistmiljöer och idéproducenter före riksdagsinträdet, men det är något annat än att visa att dessa utgjorde den nödvändiga idémässiga grund som den bredare förändringen vilade på. Forskning om SD:s utveckling under åren före riksdagsinträdet har exempelvis pekat på ett samband mellan partiets medieexponering och dess opinionsutveckling, medan andra analyser har framhållit ett redan existerande invandringsmotstånd bland delar av väljarkåren som länge saknade parlamentarisk representation. Senare forskning har dessutom visat att själva den politiska representationen kan påverka väljarnas attityder, vilket ytterligare komplicerar en modell där påverkan huvudsakligen antas gå från en liten ideologisk kärna ut mot masspolitiken. Andra möjliga förklaringar – SD:s egen organisatoriska och masspolitiska verksamhet, etablerade mediers växande uppmärksamhet, samhällsutvecklingen och senare migrationskrisen – behöver därför också vägas in. Om lökmodellen ska fungera som en förklaring snarare än en metafor behöver sambandet mellan den innersta kärnan och de yttre lagrens förändring därför kunna visas empiriskt. Det finns därför skäl att nyansera föreställningen om att Overtonfönstret först måste flyttas genom metapolitisk opinionsbildning innan partipolitiken kan följa efter. En möjlig och sannolikt kompletterande förklaring till förändrade politiska attityder är samhällsutvecklingen själv och människors egna erfarenheter av politiska beslut och deras konsekvenser. När en samhällsfråga blir mer påtaglig i människors vardag kan erfarenheterna i sig påverka privata samtal, sociala medier och så småningom den bredare opinionen. Alternativmedier kan då förstärka, formulera och påskynda en förändring som redan pågår, utan att nödvändigtvis vara dess ursprungliga drivkraft. Olika politiska frågor kan dessutom vara olika beroende av ett sådant opinionsbildande förarbete. Komplexa eller långsiktiga samhällsproblem som människor har begränsade möjligheter att själva observera kan ge forskare, medier och andra kunskapsförmedlande institutioner en särskilt betydelsefull roll. Andra samhällsförändringar kan däremot vara direkt märkbara i människors vardag och därigenom påverka politiska attityder underifrån. Det innebär inte att människors tolkningar av sina erfarenheter alltid är riktiga eller att forskning och medier saknar betydelse. Men det innebär att politisk opinionsförändring inte nödvändigtvis behöver börja med en organiserad metapolitisk insats. Detta är särskilt relevant för migrationsfrågan. En möjlig förklaring till åtminstone delar av den svenska opinionsförskjutningen är att migrationens omfattning och de demografiska och sociala förändringar som följt med den har gjort frågan alltmer konkret för delar av befolkningen. Erfarenheter av exempelvis förändrade bostadsområden, segregation, svenskfientlighet, ökad kriminalitet och otrygghet kan ha bidragit till förändrade politiska uppfattningar även utan föregående metapolitisk opinionsbildning. Som möjlig mekanism innebär detta att kausaliteten inte självklart behöver börja hos alternativmedier, intellektuella eller andra organiserade opinionsbildare. Jämförelsen mellan Miljöpartiets och Sverigedemokraternas framväxt är intressant i detta sammanhang. Miljöpartiets bildande 1981 föregicks av en växande miljödebatt under framför allt 1960- och 1970-talen, där miljö- och aktionsgrupper, forskare, intellektuella och andra opinionsbildare bidrog till att föra frågan högre upp på den offentliga dagordningen. Kärnkraftsdebatten och folkomröstningen 1980 blev ytterligare en viktig del av den utveckling ur vilken partiet växte fram. Miljöpartiet skapade alltså inte denna opinionsförändring från grunden, utan kunde växa fram i ett samhälle där ett omfattande opinionsbildande förarbete redan hade ägt rum. När partiet väl hade bildats blev det samtidigt självt ytterligare en aktör i samma opinionsbildning. Sverigedemokraternas utveckling ser åtminstone delvis annorlunda ut. Även här fanns ett opinionsbildande förarbete långt före det parlamentariska genombrottet. En del av den politiska miljö ur vilken partiet senare växte fram kan spåras tillbaka till Bevara Sverige Svenskt (BSS), som bildades 1979 och framför allt bedrev utomparlamentarisk opinionsbildning genom bland annat flygblad, demonstrationer och offentliga möten. Därefter följde Sverigepartiet och 1988 bildandet av Sverigedemokraterna. Men jämfört med miljöfrågans etablering var förutsättningarna påtagligt annorlunda. Den invandringskritiska och nationalistiska miljön hade ett mycket begränsat inflytande inom etablerade massmedier, akademi och den parlamentariska politiken. Det betyder inte att partiet därefter saknade egna opinionsbildande miljöer. SD-Kuriren, partiets webbplats, mindre publikationer, aktivistmiljöer, bloggar och diskussionsforum fanns före riksdagsinträdet. Men deras direkta räckvidd till den breda väljarkåren bör skiljas från den betydligt större alternativmediala offentlighet som senare växte fram genom nya nätmedier och sociala medier. När Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen 2010 med 5,7 procent av rösterna hade denna senare mediestruktur ännu inte fått den omfattning den skulle få under följande år. Genombrottet skedde dessutom i ett etablerat medielandskap och ett politiskt klimat som i stor utsträckning var starkt kritiskt till partiet och där Sverigedemokraterna återkommande förknippades med "rasism och främlingsfientlighet". Detta bevisar inte att metapolitisk opinionsbildning helt saknade betydelse för Sverigedemokraternas framväxt. Mindre publikationer och nätmiljöer kan ha haft betydelse för partiets aktivister, idéutveckling och organisatoriska miljö även om deras direkta publik var begränsad. På samma sätt kan böcker, tidskrifter, forskare, intellektuella och andra idéproducenter få betydelse genom att påverka de opinionsbildare och politiska aktörer som senare formulerar, systematiserar och förmedlar idéerna till en betydligt bredare publik, utan att denna publik själv behöver ha tagit del av det ursprungliga idéarbetet. Men denna funktion bör skiljas från förmågan att förändra attityder hos hundratusentals väljare. Sverigedemokraternas riksdagsgenombrott visar åtminstone att ett omfattande föregående genombrott för partiets invandringskritiska idéer inom etablerade medier, akademi och andra tongivande samhällsinstitutioner inte var en nödvändig förutsättning för att partiet skulle kunna nå masspolitisk framgång. En möjlig förklaring är därför att förändringen inte enbart drevs uppifrån genom organiserad opinionsbildning, utan också underifrån genom väljarnas egna erfarenheter, förändrade prioriteringar och samtal med andra. Migrationens omfattning och dess demografiska och sociala konsekvenser kan i så fall själva ha bidragit till att göra frågan politiskt viktigare, medan Sverigedemokraterna kanaliserade ett missnöje som redan höll på att växa. Alternativmedier kan senare ha förstärkt och påskyndat denna utveckling utan att för den skull ha varit dess ursprungliga förutsättning. Detta är en möjlig förklaringsmodell snarare än något som kan fastställas enbart utifrån Sverigedemokraternas valresultat, men den visar varför kausaliteten bakom opinionsförskjutningen behöver undersökas snarare än förutsättas. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna bör därför inte betraktas som bevis för två helt motsatta modeller för politisk förändring. Jämförelsen illustrerar snarare att vägen till politiskt genomslag inte nödvändigtvis behöver se likadan ut för olika frågor och rörelser. Ett omfattande kulturellt och institutionellt förarbete kan vara betydelsefullt utan att alltid vara en nödvändig förutsättning för att ett parti eller en politisk fråga ska växa. Det finns därför skäl att vara försiktig med att göra erfarenheterna från exempelvis miljörörelsen, 68-vänstern eller andra historiska rörelser till en allmän strategisk mall som en nationalistisk rörelse nödvändigtvis måste följa. Att en betydande opinionsförskjutning kan uppstå underifrån innebär samtidigt inte att en sådan process kan förväntas bära sig själv hur långt som helst. Missnöje, egna erfarenheter och spontana förändringar i väljarnas prioriteringar kan mobilisera stora grupper och flytta den politiska debatten utan att först ha föregåtts av ett omfattande metapolitiskt eller kulturellt förarbete. Därav följer dock inte med nödvändighet att en sådan rörelse kan fortsätta växa av egen kraft utan motsvarande idéutveckling, organisation och ledarskap. De människor som aktivt omprövar sina uppfattningar, protesterar eller förändrar sitt politiska beteende kan utgöra en betydande del av befolkningen utan att för den skull bli en majoritet. För att omsätta ett växande missnöje i en sammanhängande politisk riktning kan därför idéutveckling, organisation, intellektuellt arbete och politiskt ledarskap få en allt större betydelse. Poängen är således inte att den ideologiska eller metapolitiska nivån saknar betydelse, utan att den inte nödvändigtvis måste utgöra processens första led. Politisk förändring kan börja underifrån och senare möta, skapa eller förstärkas av ett mer organiserat idéarbete. Intressant nog ger Eriksson själv exempel som komplicerar en alltför enkelriktad modell för hur Overtonfönstret förflyttas. När han beskriver migrationsdebattens förändring pekar han ut tre viktiga brytpunkter: Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010, migrationskrisen 2015 och partiets förändrade parlamentariska ställning efter valet 2022. Två av dessa exempel är i första hand masspolitiska förändringar, medan det tredje – migrationskrisen – är en samhällsutveckling vars konkreta konsekvenser enligt Erikssons egen beskrivning förändrade förutsättningarna för debatten. Han framhåller själv hur SD:s inträde i riksdagen förändrade mycket och hur situationen 2015 till slut blev "logistiskt ohållbar". Hans egen historieskrivning pekar därmed mot ett mer ömsesidigt förhållande mellan samhällsutveckling, opinion och masspolitik än den linjära rörelsen från idépolitik och kultur via strategisk offentlighet till masspolitik först kan ge intryck av. Politiska partier och samhällshändelser framstår i hans egna exempel inte bara som slutpunkter för ett redan förskjutet Overtonfönster, utan som krafter som själva kan bidra till att förskjuta det. Det utesluter inte att metapolitisk opinionsbildning samtidigt bidrog till utvecklingen, men det talar emot att politisk förändring behöver förstås som en process med endast en bestämd riktning. Söderman har senare utvecklat samma resonemang ytterligare. I artikeln "Stirra dig inte blind på valet – se det som verkligen leder till förändring" framhåller han att "det är på idéplanet och i kulturen som morgondagens förändring börjar", samtidigt som han betonar att politikens yttre lager inte ska överges och att den politiska representationen så långt som möjligt bör "genomsyras av den svenska radikalhögerns tankegods". Strategin konkretiseras genom frågan om resurser bör läggas på mindre valalternativ eller på att verka för att nästa generations ledare för "det parti som redan har etablerat sig" ska tillhöra den önskade ideologiska riktningen. Men dessa strategier behöver inte nödvändigtvis utesluta varandra. En person kan exempelvis verka inom ett etablerat parti för att försöka påverka dess politik och utveckling i en riktning som ligger närmare den egna övertygelsen, även om möjligheterna till sådan påverkan är begränsade, men samtidigt rösta på ett mindre parti som för tillfället ligger närmare den egna övertygelsen i den fråga som betraktas som överordnad. Ett sådant väljarstöd skulle dessutom kunna skapa ett yttre konkurrenstryck på det större partiet samtidigt som det utsätts för påverkan inifrån. Södermans egen historieskrivning komplicerar också en alltför enkelriktad modell för politisk förändring. Han beskriver hur människor genom flyktingkrisen 2015 kom att uppfatta att utvecklingen gått fel, varefter trycket på politiker och medier ökade och deras retorik började förändras. Även här framträder därför ett mer ömsesidigt förhållande mellan de politiska lagren: idéer och kultur kan påverka masspolitiken, men samhällsutveckling och folkliga reaktioner kan samtidigt påverka medier, politiker och den bredare offentligheten. Samtidigt är politiska partier inte enbart passiva mottagare av ett redan förskjutet opinionsklimat. Genom att föra fram tidigare marginaliserade frågor och förslag kan även partier själva påverka vilka ståndpunkter som uppfattas som möjliga och legitima att diskutera. Detta tycks också Eriksson och Söderman själva erkänna när de tillskriver Sverigedemokraterna en roll i att flytta Overtonfönstret. Om SD kan bidra till att flytta Overtonfönstret genom masspolitiken finns det därför ingen principiell anledning att anta att denna funktion endast kan fyllas av fristående metapolitiska aktörer. Som forskning om SD:s kommunala representation också antyder kan masspolitiken i sig påverka politiska attityder. Ett mindre parti kan därför vara beroende av ett förändrat Overtonfönster för att nå bredare valframgång och samtidigt självt bidra till att flytta detta fönster. Partiets opinionsbildning, även utanför parlamentet, kan därmed bli en del av just den metapolitiska förändring som enligt den mer linjära modellen antas behöva föregå partipolitiken. Mekanismen kan dessutom förstärkas när ett mindre parti lyckas etablera en fråga som större partier måste förhålla sig till. Konkurrenterna kan tvingas bemöta frågan, formulera egna ståndpunkter och konkurrera om väljare som prioriterar den. Därigenom kan ett parti få ett inflytande över den politiska dagordningen som är större än dess väljarandel eller antal mandat antyder. Ett parti behöver alltså inte först erövra regeringsmakten – eller ens komma in i riksdagen – för att potentiellt bidra till att förändra vilka frågor och ståndpunkter som diskuteras. Även Örebropartiet kan illustrera denna mekanism, trots att partiet inte företräder samma etnonationella linje som AfS eller NMR. Partiets betydelse behöver inte enbart mätas i möjligheten att självt genomföra hela sin politik. Genom en stark lokal ställning, en partiledare med stor offentlig profil och en kommunikation som ofta medvetet bryter mot den etablerade politiska stilens konventioner kan partiet bidra till att föra upp frågor och formuleringar som större partier därefter tvingas förhålla sig till. Om Örebropartiet dessutom skulle lyckas med sin uttalade strategi att nå 12 procent av riksdagsrösterna i Örebro län och därigenom möjligtvis vinna representation i riksdagen skulle denna dagordningsmakt potentiellt kunna förstärkas ytterligare. Ett enskilt riksdagsmandat ger begränsad parlamentarisk makt, men kan samtidigt ge en offentlig plattform från vilken en skicklig opinionsbildare kan påverka debatten långt utöver mandatets numerära betydelse. I den meningen skulle Örebropartiet kunna få en slags politisk vakthundsfunktion genom att pressa större partier i vissa frågor, även om partiets egen ideologiska profil och politiska målsättningar skiljer sig från andra mindre oppositionspartiers. För en väljare vars partival däremot i första hand utgår från en uttryckligt etnonationell övertygelse är Örebropartiet inte nödvändigtvis ett motsvarande alternativ, eftersom partiet inte företräder en sådan ideologisk linje. Det förändrar dock inte dess relevans som exempel på den mer generella mekanismen: även ett mindre parti utanför riksdagen kan genom opinionsbildning, politisk konkurrens och en stark offentlig profil bidra till att pressa större partier och påverka vilka frågor och ståndpunkter som får utrymme i debatten. På de områden där partiet intar mer långtgående positioner än SD skulle konkurrensen kunna sätta press på SD och bidra till att göra ståndpunkter diskuterbara som annars hade förblivit längre utanför den parlamentariska debatten. Det illustrerar återigen varför förhållandet mellan metapolitik och partipolitik inte behöver vara enkelriktat: själva partiet, dess företrädare och dess parlamentariska eller utomparlamentariska opinionsbildning kan vara en del av den process som flyttar gränsen för vad som uppfattas som politiskt möjligt. Detta väcker i sin tur en mer grundläggande fråga om den teori om politisk förändring som Erikssons strategi åtminstone delvis tycks förutsätta. Om den svenska migrationsdebatten har förskjutits kraftigt under de senaste två decennierna, hur stor del av denna förändring kan egentligen tillskrivas organiserad metapolitisk opinionsbildning – och hur stor del har drivits av migrationsutvecklingen själv, människors förändrade erfarenheter och attityder, sociala medier samt politiska partier som aktivt fört fram tidigare marginaliserade ståndpunkter? Förhållandet mellan metapolitik, samhällsutveckling, opinion och masspolitik framstår ur det perspektivet snarare som ömsesidigt än enkelriktat. Samhällsutvecklingen kan förändra opinionen, opinionsbildare kan påverka hur utvecklingen tolkas, politiska partier kan både fånga upp och forma opinionen och deras framgångar kan i sin tur påverka medier och konkurrerande partier. Om alternativmediernas betydelse överskattas samtidigt som dessa andra drivkrafter underskattas, blir därför också den till synes tydliga ordningsföljden "metapolitiken först, masspolitiken senare" betydligt mindre självklar. Detta avgör naturligtvis inte vilket parti en etnonationellt orienterad väljare bör stödja. Men det förändrar förutsättningarna för den strategiska frågan. Om masspolitiken inte bara är slutprodukten av ett redan förändrat opinionsklimat, utan själv kan bidra till att förändra detta klimat, kan mindre partiers betydelse inte bedömas enbart efter deras omedelbara möjligheter att vinna regeringsmakt. Därmed återstår en mer konkret fråga: vilken funktion kan partier utanför riksdagen fylla i den politiska förändringsprocessen, och vad innebär det för argumentet att en röst på Sverigedemokraterna är det strategiskt rationella valet? Den frågan behandlas i nästa del.   Per Nordin]]> S-politiker: syrisk hemtjänstman som plågade dementa kan få stanna i Sverige https://nyadagbladet.se/inrikes/s-politiker-vill-ha-kvar-hemtjanstman-plagade-dementa/ Tue, 01 Sep 2026 15:33:18 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=239094 En tidigare hemtjänstman med bakgrund i Syrien filmade och förnedrade äldre i deras egna hem. När Örebropartiets Markus Allard på mustigt språk i en debatt sade att han ville få ut den dömde mannen ur Sverige svarade den socialdemokratiska regionpolitikern Linn Svansbo att mannen kan vara kvar i Sverige. Ordväxlingen ägde rum i Youtubekanalen Studio 3 under en debatt om bland annat integration. Markus Allard använde en mindre smickrande beskrivning av mannen, vilket fick Linn Svansbo att fråga hur ett sådant språk skulle "hjälpa integrationen". – Jag vill inte ha integration. Jag vill få ut den här människan, svarade Allard. Linn Svansbo menade att språkbruket sammanfattade hans politiska agenda. När Allard därefter slog fast att han ville skicka ut den dömde mannen ur Sverige, frågade han om Svansbo ville ha honom kvar. Efter en kort tvekan svarade hon: – Eh, ja. Den dömde mannen som Linn Svansbo inte tycks ha några problem med att han får vara kvar i Sverige har enligt åtalet bland annat uttryckt följande till äldre och dementa han hade ansvar för: — Du ser ut som en apa! – ska ha sagts till en 92-årig kvinna. — Ät skit! Hora! – till samma kvinna vid ett annat tillfälle. — Jag svär vid Allah att jag ska låta dig frysa! – till en 81-årig man.

Straffet: ett års fängelse

Den 22-årige mannen, Abdulrahman Al Khleef Almasalmeh, arbetade inom hemtjänsten i Örebro. I april dömde Örebro tingsrätt honom till ett års fängelse för 36 fall av kränkande fotografering och sju fall av ofredande mot äldre kvinnor och män. Flera av de drabbade hade demens. Mannen filmade dem i deras bostäder utan deras samtycke och spred inspelningarna. På filmerna förolämpade och förnedrade han de äldre. Tingsrätten framhöll att offren befann sig i en skyddslös ställning och att mannen missbrukade det förtroende han hade som anställd. Domstolen friade mannen från två åtal om misshandel men dömde honom i stället för ofredande för gärningarna. Mannen ålades utöver fängelsedomen att betala sammanlagt 192 000 kronor i skadestånd. Abdulrahman Al Khleef Almasalmeh kom från Syrien till Sverige som elvaåring 2015 och fick senare svenskt medborgarskap. Regeringsformen förbjuder svenska myndigheter att landsförvisa svenska medborgare. Dagens grundlag stoppar därför Allards krav. Örebropartiet vill emellertid kunna riva upp medborgarskap och utvisa personer som partiet inte betraktar som svenska. I en text efter debatten skrev Svansbo om hot som riktats mot henne och angrep Allards språkbruk. Hon nyanserade däremot inte sitt besked om att mannen skulle få stanna i Sverige. Linn Svansbo är ersättare för Socialdemokraterna i Region Stockholms fullmäktige.]]> Örebropartiet - Nya Dagbladet nonadult Så vände Allard DN-intervjun mot medieeliten https://nyadagbladet.se/inrikes/markus-allard-dn-intervjun-medieeliten/ Thu, 20 Aug 2026 13:10:12 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=238089 Dagens Nyheters frågor till Markus Allard blottar gång på gång ett betydande avstånd mellan medievärldens föreställningar och de problem som människor möter i vardagen. När reportrarna vill tala om identitetsbegrepp, tonläge och politikernas obehag svarar Örebropartiets ledare med mångkulturens följder, bilberoende, familjeekonomi och människor som drabbats av kommunala beslut. Den tydligaste kollisionen gäller svenskhet. DN frågar hur någon "blir etniskt svensk", vilka föräldrar som krävs och hur en person med en svensk och en iransk förälder ska beskrivas. Samtalet spelades in av Örebropartiet och publicerades i sin helhet efter DN-reportrarna Niklas Orrenius och Malena Rydells besök i Örebro rådhus. DN:s färdiga reportage hade ännu inte publicerats när denna artikel skrevs; bedömningen gäller därför frågorna och replikskiftena i den oredigerade inspelningen.

”Hur blir man etniskt svensk?”

När DN fortsätter att söka en formel för vem som kan kallas etniskt svensk tappar Allard tålamodet. Han frågar om reportern ”spelar dum” eller faktiskt inte förstår skillnaden mellan etnicitet och kulturell tillhörighet. Frågan är avslöjande. Det som för många människor är en självklar skillnad mellan medborgarskap, kultur och härkomst behandlas som ett svårgenomträngligt filosofiskt problem. Allard menar att förvirringen har uppstått därför att ämnet länge varit förbjudet i den politiska och mediala miljö där DN verkar. Allard beskriver därefter hur han själv lämnade den mångkulturella övertygelse han hade som ung vänsterpolitiker. Förändringen kom när det lokala arbetet förde honom närmare Vivalla och människor som levde med politikens konkreta följder. Han återger ett möte med äldre invandrare med vänsterbakgrund som frågade hur han kunde kalla sig socialist och samtidigt vilja fylla området med fler problem. — Det som oftast är signifikant för personer som fortfarande desperat håller fast vid den här typen av utopiska idéer om att mångkultur fungerar är att de inte lever i den, säger Allard. Sedan riktar han udden mot tidningens egen publik: ”Jag växte upp bland era läsare.” Den välmående miljö där han formade sina första politiska uppfattningar hade enligt honom liten kontakt med de konflikter som senare förändrade hans syn.

DN som politisk aktör

Allard gör från början klart att han inte betraktar DN som en neutral observatör. Hans erfarenhet av stora medier är, säger han, att reportern lämnar Stockholm med berättelsen redan bestämd. — Det blir den här typen av exotifierande porträtt där man åker utanför Stockholms tullar och berättar om den farliga populisten. Manuset brukar vara ganska förutbestämt, säger han. När DN senare frågar varför han tror att ”alla” vill komma åt honom invänder Allard att han aldrig har sagt alla. Han skrattar åt att tre personer från tidningen sitter framför honom och frågar om han verkligen tror att någon kan vilja motarbeta honom politiskt. — Jag tror att den nyfikenheten är strikt underordnad ert huvudsakliga narrativ, säger han om DN:s journalistik. Skillnaden i perspektiv är central. DN försöker göra hans mediekritik till en fråga om misstänksamhet och personlighet. Allard beskriver i stället en institutionell maktkamp där tidningen själv är en politisk aktör som väljer vilka verkligheter som ska tas på allvar.

Bilbehovet försvinner inte

Samma klyfta syns i diskussionen om Örebros bussystem BRT, där körfält tas från biltrafiken för att ge bussarna egna filer. För Allard handlar motståndet inte om att försvara bilen som identitetsmarkör, utan om människors möjlighet att få vardagen att fungera. — Folk behöver köra bil, och folk kommer inte ha ett mindre behov av att köra bil bara för att man gör det jobbigare för dem att köra bil, säger han. Han beskriver även namninsamlingen för en folkomröstning om projektet. Kommunen underkände enligt honom tusentals namn genom en orimligt hård granskning. På pappret kan medborgarna tvinga fram en omröstning, men i praktiken kan förvaltningen och de styrande politikerna stoppa den, menar han. När Allard räknar upp vad Örebropartiet vill göra vid makten nämner han att BRT ska rivas upp, att parkeringen ska bli avgiftsfri och att även förskolan ska befrias från avgifter. Finansieringen ska bland annat ske genom nedskärningar bland chefer, kommunikatörer och andra tjänster som partiet betraktar som onödiga. DN:s följdfråga blir vad partiet vill införa – utöver allt det vill ta bort. — Men lyssnade inte du precis på vad jag sa? svarar Allard. Reportern upprepar då själv två av förslagen: parkering och avgiftsfri förskola. Replikskiftet visar hur konkreta lättnader i familjers vardag registreras men ändå inte tycks räknas som en positiv politisk vision.

Klimatpolitiken som klassintresse

När DN frågar var klimatförändringarna passar in avfärdar Allard inte att klimatet förändras. Han ifrågasätter varför svenska bilister och pendlare ska bära kostnaden för åtgärder som enligt honom har försumbar global effekt. — Det är klart att det finns någon form av klimatförändringar, men hur hänger det ihop med om jag ska stå vid 14 rödljus till i trafiken eller om det ska vara svårare för mig att köra bil? frågar han. Allard beskriver klimatpolitiken både som en trosfråga och som ett klassintresse för grupper som kan bygga karriärer kring reglering, certifiering och kommunal administration. Oavsett vad man anser om formuleringarna pekar han på den materiella fråga som DN aldrig utvecklar: vem betalar för politiken och vem tjänar på den?

”Klump i magen” – men för vem?

Den kanske skarpaste värderingskrocken kommer när DN berättar att lokala politiker har fått en ”klump i magen” av att möta Allard i fullmäktige och att någon uppges ha lämnat politiken. Allard ställer deras obehag mot familjer som enligt honom har fått sina barn felaktigt omhändertagna och äldre som drabbats av kommunens agerande. — Hur tror ni det känns för de här föräldrarna som de har kidnappat barnen från? Hur tror ni det känns för den här tanten som de ska ge sig på som får en hjärtinfarkt? säger han. DN återkommer ändå till om det är bra att politiker känner obehag. Allard svarar att deras känslor är deras ansvar och att konflikten handlar om att väljarna får veta vad makthavarna gör och tycker. Replikskiftet sammanfattar det verklighetsfrånvända drag som återkommer i frågorna. Etablerade politikers känslor ges en självklar tyngd, medan ilskan hos bilberoende familjer, kritiker av mångkultur och människor som upplever sig överkörda av kommunen först måste förklaras, definieras och försvaras. Allard använder därför intervjun till att vända granskningen tillbaka mot medieeliten – och mot den samhällsbild som dess frågor avslöjar. Hela den oredigerade intervjun: ]]> DN INTERVJUAR MARKUS ALLARD nonadult Markus Allard vill avskaffa en hel klass – med riksdagsmandatet som vapen https://nyadagbladet.se/inrikes/markus-allard-vill-avskaffa-klass-val-2026/ Thu, 13 Aug 2026 12:55:46 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=237036 Örebropartiets partiledare Markus Allard går till val på att avskaffa det han kallar transferiatet, använda riksdagsmandatet som påtryckningsmedel mot både Tidöpartierna och Socialdemokraterna och lägga ner public service. I en lång intervju i Örebro rådhus beskriver han sig själv som en gaspedal, inte en broms. Allard, som i höst kandiderar till riksdagen via den regionala 12-procentsspärren i Örebro län, vägrar placera sig på den klassiska höger–vänsterskalan. Politiken kallar han klassmedveten populism: en linje för det han beskriver som de produktiva klasserna, mot en skattefinansierad överbyggnad av kommunikatörer, strateger och bidragssystem. Journalisten Malin Ekman intervjuade honom för Stockholm Report efter att ha jämfört Örebropartiet med den amerikanska MAGA-rörelsen. Jämförelsen avvisar Allard bara delvis. Likheter finns, säger han, men partierna är inte samma sak. Däremot ser han Örebropartiet som en möjlig ny politisk kraft i Sverige – populistisk, isolationistisk i betydelsen Sverige först och omöjlig att placera i etablissemangets vanliga fack. Han beskriver hur socialdemokrater och moderater i samma debatt i sessionssalen kan kalla honom både Adolf Hitler och Josef Stalin. — Det här betyder ju ingenting. Det är bara läten som de kräks ur sig och försöker kleta på en.

Politik för den som producerar

Klassmedveten populism är enligt Allard ett slarvigt men användbart begrepp. Han vill bygga en politik av och för det han kallar de produktiva klasselementen: arbetare i privat och offentlig sektor, företagare, och i praktiken allt från miljardärer till folk med usla villkor i vård och omsorg. Den gemensamma nämnaren är produktion. Utanför den cirkeln placerar han transferiatet – de som enligt honom främst lever på skattemedel. Det övre skiktet är de påhittade jobben. Kommunikatörer som förökar sig som Pokémon, från kommunikatör till kommunikationsstrateg till kommunikationsdirektör. Mångfaldsstrateger. Folk som håller på med genderbudgeting eller koldioxidbudget över äldreomsorgen. Ideologiproducenter och symbolmanipulatörer, säger han, som har konstruerat ett narrativ om varför de ska få suga i sig skattemedel. — Det är en svindålig pitch att säga att jag är parasit och ska leverera tjänster som är onödiga. Därför gör de inte det, säger Allard. I stället, menar han, klär de sitt klassintresse i klimat, antirasism och identitetspolitik. Woke är inte en lösryckt idé utan en materiell intressepolitik. Det undre skiktet är bidragssystemet och den invandring som enligt honom inte går att integrera i produktionen. Arbetare och företagare kan stå mot varandra i vanliga lönefrågor, men hamnar på samma sida när de exploateras av transferiatet. Läkare, lärare, sköterskor, poliser och brandmän räknar han däremot inte dit. De skapar ett värde tillbaka. Konfliktlinjen går alltså inte mellan offentlig och privat sektor, utan mellan den som producerar och den som enligt Allard bara administrerar, fostrar och förbrukar.

En klass han vill avskaffa

Det mest explosiva i resonemanget är att Markus Allard inte bara vill skära i slöseri. Han vill politiskt avskaffa transferiatet som klass. Med ett pennstreck i budgeten kan politiken stryka de påhittade tjänsterna, säger han. Demokratin hänger som ett svärd över dem, eftersom de enligt honom alltid landar i en antidemokratisk reflex: folket är en pöbel som måste fostras. — Jag vill sparka ut transferiärer och avskaffa transferiatet som klass. I hans ögon utgör dagens vänster inte längre en arbetarrörelse utan transferiatets politiska representation: minoritetsorienterad och prästerlig. Den klassiska vänstern trodde på majoritetsstyre. Den nya, säger han, vill reglera sönder utvecklingen och försvara sina egna positioner. Därför kallar han dagens vänster för vår tids reaktionärer. På migrationsområdet går han längre än Sverigedemokraterna. Han vill ha återvandring och utvisning, med fokus på kriminella och på människor som gått på bidrag i åratal. Det reproducerar sig, säger han, och blir en cancer för samhället. Invandrare som assimilerar sig är däremot inte problemet. Men svenskar ska inte bli en minoritet i sitt eget land. — Jag vill att svenskar ska vara majoritet i sitt eget land. Sverige är svenskarnas land, betonar han. Gränserna är enligt honom fortfarande vidöppna trots Tidöregeringen. Sverigedemokraterna utgör omkring 40 procent av regeringsunderlaget, men har enligt Allard bara åstadkommit småjusteringar medan invandringen fortsatt.

En gaspedal, inte en broms

Det är synen på makt, inte bara sakfrågorna, som han menar skiljer Örebropartiet från SD. Enligt Allard har Sverigedemokraternas ledning slipat ner partiet sedan det kom in i riksdagen. De ser sig själva genom etablissemangets ögon, vill bevisa att de inte är så farliga som det sägs, och frågar tjänstemän om lov. Högern är bror duktig. Socialdemokraterna, säger han, har skitit i folket men behållit maktanalysen. — Jag går till val på att jag ska sparka tjänstemän om tjänstemän inte gör som jag säger. Det är de som ska fråga mig om lov, säger Allard. När han går in i ett rum frågar han inte vilka han ska bli kompis med. — När jag går in i det här rummet tänker jag: vilka ska jag slå ner i dag? Vilka ska vi köra över i dag? Mina kompisar är där ute. Jag har inga kompisar här inne. SD:s väljare ger han ändå ett slags upprättelse. De hade rätt i migrationsfrågorna när han själv stod i vänstern och skrek att de var nazister. Problemet nu, menar han, är att de inte går tillräckligt långt och att de tappat konfliktorienteringen just när de äntligen har makt. — Nu ska man ju ha en revolver mot tinningen på Ulf Kristersson varje morgon när han vaknar. God morgon Ulf, nu ska vi göra så här. Annars så fäller vi din skitregering, säger Allard. Så har Miljöpartiet arbetat, påpekar han: ett litet parti som tvingade Socialdemokraterna till eftergifter. Han vill använda ett mandat i ett jämnt parlamentariskt läge på samma sätt. Han är öppen för att tala med alla, även Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar, om de skulle vilja frysa medborgarskapsprocesserna, utvisa kriminella invandrare, skära i transferiatet och skattebefria de produktiva. Han tror inte att det blir så. Lättare blir det med Tidöpartierna. Men ingenting ska ges gratis. — Jag är inte en broms, jag är en gaspedal. Kraven han skulle ställa dag ett är konkreta: frys medborgarskapsprocesserna, ta bort rösträtten i kommun- och regionval för migranter som inte är medborgare, driv igenom lagändringar på dygn och veckor i stället för att misslyckas i fyra år. Det svenska parlamentet är enligt honom ett av de starkaste i västvärlden. Den som vill kan trycka igenom förändringar. Liberalernas krav på långsam lagstiftning gör honom därför otålig.

Från vänstersekt till kommunalt uppror

Markus Allard kommer själv ur vänstern. Han beskriver en övre medelklassbakgrund, med tandläkare till far och tandsköterska till mor, och en tidig bana i Vänsterpartiet och Ung Vänster. Vid 23 års ålder stod han enligt egen utsago på väg in i riksdagen när han uteslöts. Först organisatoriskt, med vad han kallar en sluten, sovjetinspirerad promemoria full av lögner. Därefter ideologiskt, steg för steg, i takt med att han sökte relevans hos väljarna i stället för hos rörelsen. — Hela min värld rasade. Jag var 23 år, på väg in i riksdagen. Plötsligt blir du utesluten och vet inte vad du ska ta vägen. Kvar fanns ett gäng från Ung Vänster. Han och gruppen bildade Örebropartiet 2014 som ett renodlat vänsterprojekt, med antifascistiska flaggor och manifestationer i Vivalla. Första valet gav 1,14 procent. Sparpengarna var borta. Fadern, som dog i juli 2018, hann aldrig se att partiet senare fick luft under vingarna. Brottet med vänstern fullbordades när han började skriva för Nyheter Idag under Chang Frick. Då blev han fascist på riktigt i de gamla kamraternas ögon, beskriver han det som. Partiet sökte samtidigt en ny publik och lade om sitt tilltal. Han lärde sig att jaga det som är relevant, att skriva enkelt och att sluta förhålla sig till sekten. Lokalt har partiet vuxit på frågor som angår vardagen. Superbussarna i Örebro är hans exempel på tevatten i petrogradsk mening: en konkret konflikt som bygger makt. En namninsamling till en folkomröstning gav enligt Allard omkring 15 000 underskrifter. Kommunen detaljgranskade sedan varje namn och förvaltningsrätten tittade enligt honom inte ens på bevisningen. Samma mönster ser han i socialtjänstärenden och i mediernas systembevarande reflex. — Det är omöjligt att inte bli populist i ett sånt här jävla land. Det är ju vi mot dem.

Kofoten i riksdagen

Strategin inför september är koncentration, inte stavhopp över fyraprocentsspärren i hela landet. Allard vill in via 12-procentsspärren i Örebro län och sedan använda mandatet som kofot. Finns det ingen vågmästarroll tänker han väcka debatt. Finns den ska han pressa regeringsalternativen. Målet därefter är att etablera Örebropartiet som ett fyraprocentsparti till valet därpå. Han hänvisar till en mätning som han menar skulle ha gett partiet 2,1 procent nationellt om spärren inte funnits. Han lämnar öppet hur seriös mätningen är, men hävdar att tomrummet i svensk politik är verkligt. På riksplanet vill han som enda riksdagsparti driva frågan om att lägga ner public service. Journalistkåren har enligt honom redan valt krig. Då ska den få krig. Han beskriver medierna som en del av regimen, inte som en neutral lägereld, och vill avlägsna den regimen. — Vi ska inte betala en krona till den där skiten, vi ska lägga ner det. De får sälja sin arbetskraft på marknaden precis som du eller Chang Frick eller jag gjorde, markerar han. Han vill inte ha röster från folk som inte håller med. I stället erbjuder han sig som ett redskap. — Jag finns här till förfogande om man vill använda mig som verktyg och vapen och redskap för att få till den förändring som jag tror att de flesta av oss vill se.]]> Mullvad-grundare donerade fem miljoner till Örebropartiet https://nyadagbladet.se/inrikes/mullvad-grundare-donerade-fem-miljoner-till-orebropartiet/ Sat, 27 Jun 2026 14:04:13 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=234119 En av grundarna bakom VPN-bolaget Mullvad gav fem miljoner kronor till Örebropartiet under 2025. Pengarna kom samtidigt som partiet växlade upp sin satsning mot riksdagen. En av Sveriges mest profilerade nätintegritetsentreprenörer står bakom den stora privata donation som gav Örebropartiet en helt ny ekonomisk nivå inför valrörelsen. Daniel Berntsson, grundare och delägare i VPN-bolaget Mullvad, donerade fem miljoner kronor till Örebropartiet under 2025, rapporterar Flamman. Enligt tidningen motsvarade bidraget 72 procent av partiets intäkter under året. Berntsson beskriver donationen som personlig. "Det här är en donation från mig personligen", skriver han i ett mejl till Flamman. Artikeln innehåller däremot ingen separat bekräftelse från Mullvad VPN AB om bolagets roll. På Mullvads egen webbplats uppges att Mullvad VPN AB och moderbolaget Amagicom AB ägs av grundarna Fredrik Strömberg och Daniel Berntsson. Donationens storlek sticker ut i svensk partipolitik. Databasen DonationWatch, som bygger på offentliga uppgifter från Kammarkollegiets intäktsredovisningar, anger att Örebropartiets redovisade bidrag och stöd uppgick till drygt 5,58 miljoner kronor 2025. Året före låg motsvarande summa på drygt 200 000 kronor.

Riksdagssatsning via tolvprocentsregeln

Örebropartiet har tidigare främst varit ett lokalt och regionalt parti i Örebro. Inför valet 2026 har partiet däremot meddelat att man ställer upp i riksdagsvalet och siktar på att ta sig in via Örebro läns valkrets. Strategin bygger på den mindre kända spärren i riksdagsvalet: ett parti som inte når fyra procent nationellt kan ändå delta i mandatfördelningen för fasta mandat i en valkrets om det får minst tolv procent där. Valmyndigheten beskriver regeln som ett undantag från huvudspärren. SVT har tidigare rapporterat att Örebropartiets mål skulle kräva omkring 24 000 röster i Örebro läns valkrets. Statsvetaren Jan Olsson vid Örebro universitet beskrev då chanserna som små och konstaterade att inget parti tidigare tagit sig in i riksdagen den vägen. Samtidigt har partiet fått tydlig lokal medvind. En Novusmätning på uppdrag av Nerikes Allehanda, återgiven av SVT, visade i maj att Örebropartiet skulle få 18,4 procent i Örebro kommun om det vore kommunval. I valet 2022 fick partiet 7,9 procent i kommunen. Berntsson motiverar enligt Flamman sitt stöd med att han uppskattar partiets motstånd mot korruption och vad han beskriver som ryggrad, klarsynthet och vilja att lösa problem. Örebropartiet leds av Markus Allard och har under senare år byggt sin profil på hård kritik mot etablerade partier, public service, politikerarvoden och förd migrationspolitik. Den stora donationen gör samtidigt partiets riksdagssatsning till mer än ett lokalt utspel. Ett parti som tidigare saknat nationell apparat får nu ekonomiska möjligheter att testa hur långt en stark lokal bas, sociala medier-spridning och en ovanlig valsystemsregel kan bära.]]> Örebropartiet rusar i ny mätning – kan bli riksdagsparti https://nyadagbladet.se/inrikes/orebropartiet-rusar-riksdagen/ Sat, 30 May 2026 10:05:20 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=231950 Örebropartiet mer än fördubblar sitt stöd och blir näst största parti i Örebro kommun, enligt en ny Novusmätning. Framgången ger ny tyngd åt partiets plan att försöka ta sig in i riksdagen via den ovanliga tolvprocentsregeln. Om det vore kommunval i dag skulle Örebropartiet få 18,4 procent av rösterna i Örebro kommun, rapporterar Kvartal med hänvisning till en ny undersökning från Novus, beställd av Nerikes Allehanda. Partiet fick 7,92 procent i kommunvalet 2022, enligt Valmyndighetens slutliga resultat. Det innebär mer än en fördubbling jämfört med valet 2022. Även SVT har rapporterat om mätningen. Enligt SVT:s sammanställning hamnar Socialdemokraterna på 34,0 procent, medan Liberalerna faller till 3,1 procent. Örebropartiet skulle därmed bli större än både Moderaterna och Sverigedemokraterna i kommunen och, enligt NA:s beräkning, gå från fem till tolv mandat. Mätningen bygger på svar från 1 000 personer i Örebro kommun. Resultatet visar inte hur partiet skulle prestera i ett riksdagsval, men ger partiets riksdagsplaner större politisk tyngd.

Siktar på riksdagen via tolvprocentsregeln

Örebropartiet har tidigare gjort klart att partiet planerar att ställa upp i riksdagsvalet 2026. Vägen in kan i stället gå via den lokala tolvprocentsregeln, vid sidan av den nationella fyraprocentsspärren. Enligt Valmyndigheten kan ett parti som inte når fyra procent i hela landet ändå få delta i mandatfördelningen till riksdagen om det får minst tolv procent i en valkrets. Regeln gäller då bara de fasta mandaten i den aktuella valkretsen. I Örebro läns valkrets motsvarar gränsen ungefär 24 000 röster, enligt statsvetaren Jan Olsson vid Örebro universitet, som intervjuades av SVT i höstas. Han beskrev Örebropartiets chanser som små, men konstaterade att tolvprocentsvägen i teorin kan ge ett mandat. — Det är ett okänt parti för svenskarna. Den enda chansen är om de skulle gå riktigt bra i valkretsen, sade Olsson till SVT. Han påpekade samtidigt att inget parti tidigare har tagit sig in i riksdagen genom tolvprocentsregeln.

Från lokal uppstickare till nationell aktör

Örebropartiet leds av Markus Allard och finns i dag både i Örebro kommunfullmäktige och i Region Örebro län. I kommunvalet 2022 fick partiet 7 780 röster och fem mandat i kommunen. I regionvalet samma år fick partiet 4,46 procent och tre mandat, enligt Valmyndigheten. Partiet har profilerat sig genom kritik mot höga politikerarvoden, kommunal maktutövning och invandringspolitik. Statsvetaren pekade i höstas ut sänkta politikerlöner och invandringskritik som frågor som kan lyftas till riksnivå. Den nya mätningen visar framför allt att Örebropartiet inte längre bara är en liten lokal uppstickare. Om stödet i kommunen också speglar en bredare trend i länet kan den sällan diskuterade tolvprocentsregeln bli en av valrörelsens mer oväntade konfliktlinjer.]]>