nyspråk – Nya Dagbladet

Helena Ekstrands orwellska språkmoralism för tankarna till DDR

Karl-Olov Arnstberg — Tue, 18 Aug 2020 13:45:56 +0000

Vissa ord får mig att resa ragg. Normkritik är ett sådant ord. Jag vet att det tillhör PK-världen och att myndigheter gillar att anställa normkritiker som hjälper dem att peta i myndighetens navel istället för att tjänstemännen (förbjudet ord) där utför det jobb, som myndigheten är till för. Men om någon skulle fråga mig vad en normkritiker gör, blir det rätt luddigt. Googlar jag begreppet får jag veta att ”normkritik handlar om att sätta fokus på makt” och att med normkritikens hjälp får man syn på och kan begränsa ”strukturer och normer”. Det ligger rätt nära vad forskare som psykologer, sociologer och etnologer gör. I utbildningen får de lära sig att ta ett steg tillbaka och med disciplinens olika verktyg avtäcka den vardagsverklighet som till största delen är osynlig för aktörerna. Men det finns en viktig skillnad. När jag som etnolog vill frilägga det vardagliga samspelets dolda regelsystem, så gör jag det inte med ambitionen att förändra. Jag vill i första hand veta. Vad som därefter händer – hur den kunskapen används i olika sammanhang – det stör mig inte att jag inte kan kontrollera det. Det är ett förhållningssätt som också gäller för andra akademiska discipliner. Eftersom normkritik i hög utsträckning handlar om språk – hur man ska formulera sig när man är anställd och arbetar för samhället – kan det också vara värt att påminna om att språkforskare ofta får frågan om ett nytt språkligt uttryck är rätt eller fel, och då nogsamt avstår från att fälla sådana omdömen. Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift. Tvärtom med normkritiker. Själva motivet för deras ”forskning” är att förändra språket – vare sig det nu handlar om att tvätta det från ”rasism” eller från att framställa ”mannen som norm”. En annan skillnad är att det handlar om att rensa språket från ”gamla” ord med bibetydelser som inte längre är acceptabla. Det gäller att anpassa en förgången och ondare tids språkbruk till det som är godkänt i vår egen tid.

Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift.

Helena Ekstrand heter en normkritiker på Åklagarmyndighetens kommunikationsavdelning. I en fyra sidor lång skrivelse från den 6 juli i år har hon ställt upp skrivregler för jämlika texter. Hon ger en kort motivering under rubriken ”Bli medveten om dina ordval”: "I vårt samhälle är mannen norm vilket ofta syns i tal och skrift. Många gånger skriver vi texter utan att reflektera över vad orden egentligen innebär och hur texten tas emot. Att vara medveten om sina ordval och vad orden signalerar är det viktigaste verktyget för att uppnå jämlika texter." Man (ett ord som Helena Ekstrand anser att juristerna bör undvika) bör här vara medveten om att jurister visserligen ofta skriver träigt och i formler, men att det, mig veterligt, inte finns någon annan yrkesgrupp som är mer medveten om språkets betydelse. Ett slarvigt eller otydligt språk, både skrivet och muntligt, kan leda till mycket huvudbry i en domstol. Det kan också förstöra en åtalads liv. Det är därför något av ett övergrepp när en normkritiker tar på sig uppgiften att förbättra det juridiska språket och uppfostra jurister. Men det är också troligtvis så att jurister är mycket mottagliga för påpekanden med avseende på språk, eftersom de vet att ett korrekt språkbruk är oerhört viktigt. Som första punkt skriver normkritikern Helena Ekstrand att det är viktigt att använda könsneutrala personbeteckningar och titlar. Hon exemplifierar enligt följande: Exemplen är väl inte så uppseendeväckande, utom kanske att vissa av de föreslagna titlarna inte är helt kongruenta. Forskare är ett bredare begrepp än vetenskapsman. Det finns många som ägnar sig åt forskning utan att vara vetenskapligt utbildade. Och begreppet ”anställd” är ett dåligt ersättningsbegrepp för tjänsteman. Om jag till exempel vill skriva om ”tjänstemannaansvaret” så är det en juridiskt relevant term som inte kan ersättas med den krystade formuleringen ”en anställds ansvar”. Vad som är än värre är något som jag inte tror att Helena Ekstrand har tänkt på, nämligen att för ett rikt språk behövs det synonymer. Jag kan till exempel behöva både ordet polisman och ordet polis, för att använda i olika sammanhang. Mera Helena Ekstrand: "Ord som kvinnlig och manlig ska inte användas framför titlar och dylikt eftersom de skapar och förstärker normer och könsstereotyper. Om du exempelvis skriver manliga sjuksköterskor och kvinnliga svetsare, förstärks uppfattning av att dessa är avvikande." Min invändning är att de är ju avvikande! Följer vi Helena Ekstrand rekommendation så övergår vi från ett språkbruk som är deskriptivt till att vara normativt. Helena Ekstrand anser att språket ska styra verkligheten istället för tvärtom. Samma bakvända förhållningssätt har Helena Ekstrand till genus. Många språk har bara maskulinum och femininum medan svenskan visserligen har fyra genus, även om modern svenska redan i praktiken upphävt skillnaden. Maskulinum och femininum har blivit en ny kategori, reale, och vi har numera endast två grammatiska genus: reale och neutrum. Men Helena Ekstrand vill gå ännu längre. Hon vill bli av med alla språkets historiska referenser, i synnerhet när det handlar om typiskt manliga ändelser. I hennes värld gör den som skriver ”den unge mannen” ett dubbelfel. Det bör heta ”den unga personen”. När vi citerar eller påminner om Orwells begrepp nyspråk så är det ofta för att visa hur begrepp förvanskats i sin relation till verkligheten – exempelvis ”Krig är fred” – men när man läser 1984 så handlar språktvätten mera om just det som Helena Ekstrand aningslöst föreslår, nämligen att förenkla språket, att bara ha ett enda ord för varje fenomen. Det är Sanningsministeriets viktigaste uppgift, att tömma orden på mening, så att ingen ska kunna lära av historien och så att det inte längre går att protestera mot missförhållanden. Orwell visar också hur förödande detta är för det mänskliga tänkandet. Vi skulle kunna travestera Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och skriva: ”Det enkelt sagda är det enkelt tänkta”. Orwell ansluter till en filosofisk tradition som också jag är starkt attraherad av, nämligen att språket är tankens enda redskap (Wittgenstein: “Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”). Till det kan man lägga de franska existentialisternas uppfattning (bland annat Sartres) att tanken skapas när man skriver eller säger något. Det där vet alla proffsskribenter, att det är först när man skriver ner något som man får ordning på sina tankar om det fenomenet. Det skrivna är det tänkta. Eller mer preciserat: Det skrivna är det jag skulle önska att jag hade tänkt, redan innan jag skrev det. Helena Ekstrands avslutande uppmaning är starkt obehagsframkallade. Jag får en direkt bild av både det forna Sovjetunionen och DDR där en oavsiktlig felformulering kunde få ödesdigra konsekvenser. Under rubriken ”Kontrollera din text” skriver hon: "Gör det till en vana att se på den färdiga texten eller presentationen med normkritiska ögon. Behöver du förändra något för att skapa jämlikhet? Är du osäker – ta hjälp av en kollega eller någon som har bra kunskaper om jämlik kommunikation." Karl-Olov Arnstberg

Microsoft-ägd programmeringsportal ska göra kod mer ”inkluderande”

Markus Andersson — Mon, 20 Jul 2020 11:17:31 +0000

Påtryckningarna i kölvattnen av Black Lives Matters framfart påverkar nu även den Microsoft-ägda Linux-portalen GitHub att ändra sin terminologi kring riktlinjer för dokumentation och kod-syntax. Bland annat ska termer som ”master”, ”slave”, ”blacklist” och ”whitelist” bytas ut i det officiella dokumentet som ger riktlinjer för kodning, skriver ZDNet. "Master” och ”slave” sägs nu ska ersättas i GitHub med termer som primary/secondary, main/replica or subordinate, initiator/target, requester/responder, controller/device, host/worker or proxy, leader/follower och director/performer. ZD Net rapporterar att det är Intel-ingenjören Dan Williams som ligger bakom förslaget. Alla utvecklare är dock inte lika imponerade över initiativet. Bland annat Willy Tarreau, veteran i Linuxkretsar, oroar sig över att det kan komma att bromsa utvecklingen. – Det här skadar utvecklares effektivitet, säger Tarreau som särskilt pekar på att det gör arbetet svårare för utvecklare som inte har engelska som modersmål att tillämpa mer omfattande filter och att lägga fokus på att utröna vad den kulturella språkpolisen godtar eller inte. Även färgerna svart och vit ska undvikas av GitHub, där ”blacklist” och ”whitelist” exempelvis kan bytas till "denylist/allowlist" och "blocklist/passlist".

Twitter rensar ut ”kränkande” termer – anklagas för Orwellskt nyspråk

Markus Andersson — Wed, 08 Jul 2020 08:53:43 +0000

”Blacklist” blir ”denylist” och ”man hours” blir ”person hours” när Twitter rensar ut en mängd termer som påstås vara kränkande, sexistiska och rasistiska. Några andra exempel som kan nämnas är att ”whitelist” ersätts av allowlist, att ”master” och ”slave” blir ”leader” och ”follower” och att ”man hours” byts ut mot ”person hours”. Allt för att undvika att väcka anstöt och för att skapa ett mer ”inkluderande språk”.

We’re starting with a set of words we want to move away from using in favor of more inclusive language, such as: pic.twitter.com/6SMGd9celn
— Twitter Engineering (@TwitterEng) July 2, 2020

Noterbart är att även MySQL ansluter sig till språkcensuren och har valt att byta ut ungefär samma termer som Twitter. Sedan tidigare har Github, Microsoft, Linkedin, Ansible, Splunk, Android, Go, PHPUnit, Curl, openZFS och OpenSSL också rensat ut termer som fått kritik från vänsterliberalt håll, rapporterar IDG. IDG noterar dock att att ord som ”svartlista” och ”vitlista” inte alls har någonting med hudfärg att göra men att de ändå rensas ut eftersom de ”väcker anstöt”. Exakt vad det är som väcker anstöt framgår däremot inte. Man påpekar också att svenska journalister har börjat använda sig av termen ”rödlista” istället för ”svartlista” men att detta ord egentligen har en helt annan betydelse och vanligtvis används för att lista utrotningshotade djur- och växtarter. På sociala medier är många kritiska till Twitters agerande och användaren @shooflypiehon citerar George Orwell för att göra sin poäng. ”Förstår du inte att hela syftet med nyspråk är att begränsa tankesfären? Till slut ska vi göra tankebrott bokstavligt talat omöjliga, därför att det inte kommer att finnas några ord för att uttrycka det.”

Kulturmarxismen och språket

Dan Ahlmark — Sat, 07 Dec 2019 12:48:12 +0000

Den amerikanske TV-kommentatorn Tucker Carlson talade om hur vänstern berövar oss vårt tänkande genom att beröva oss vissa ord: – Språket gör tanken möjlig. När ord försvinner, så försvinner också vår förmåga att tänka de begrepp, som de orden representerar. När de hindrar dig från att säga det uppenbara, blir det så småningom omöjligt att se det uppenbara. Och det är naturligtvis skälet till att de gör så. De som kontrollerar dina ord, kontrollerar ditt sinne. ¹ De ord som förs in för att ersätta tidigare, är fyllda med ett annorlunda innehåll, och användning av dem leder då till annorlunda åsikter. Många ord försvinner, används inte längre eller undanhålles – för att de inte överensstämmer med eller ses som ett potentiellt hot mot vänsterns drivande ideologi (kulturmarxismen). Det är som med kontanter: när allmänheten inte längre använder sådana, försvinner de och vi överlämnar kunskapen om våra privatliv till banker och det offentliga. Vi måste – precis som beträffande kontanter – själva mera börja använda de ord, som är viktiga i ett frihetligt samhälle, men som andra vill få bort. Nationell suveränitet, personligt ansvar, sanning och redlighet har nämnts i sammanhanget. Åsiktskorridoren är därvid också avsedd att kväva användningen av ord, som i sig representerar motstånd mot ideologin. Om det inte är praktiskt för vänstern att ett visst ord försvinner, fylls det istället på med ett annat innehåll.

I dag sker det exempelvis en förändring beträffande ett så grundläggande begrepp som ”demokrati”, där kampen står mellan demokrati såsom åsiktsfrihet eller som tro på en viss värdegrund. ²

En svagare variant av förändring av innehållet är att klart koppla detta till något positivt eller negativt. Ett historiskt exempel på framgångsrik brunsmetning var när vänstern i Väst under efterkrigstiden lyckades i allmänhetens medvetande koppla ihop fascisterna med den moderna demokratiska högern. Så skedde trots att fascismens bevisade socialistiska rötter och praktiska politik visade en mycket klar samhörighet med vänstern.³ Det var en oursäktlig strategisk blunder av högern. Om den inte kan ändra innehållet, kan vänstern istället ändra attityden till viktiga och respekterade ord eller begrepp som stöttar motståndarna. Att yttra dem – ta maskulinitet – medför då inte en reaktion av acceptans utan av skepsis eller antipati. Dagens förvridning av verkligheten orsakas huvudsakligen av postmodernistisk filosofi, som kulturmarxismen är det samhälleliga uttrycket för. Enligt postmodernismens kunskapsteori finns inga skäl att förlita sig på vetenskap, logik och empiri. Människan påstås nämligen inte ha förmåga att konstatera objektiva sanningar om verkligheten, vilket på olika områden då lämnar fältet fritt för ren subjektivitet, kunskapsförakt och uppfattningar uttolkaren kan ha haft sedan tidigare. För vänstermänniskor är dessa vanligen marxistiska. Fakta har därför mindre eller liten betydelse; sådana är ju suspekta beroende på människans påstådda oförmåga att fastställa och förstå verkligheten. Man håller inte längre med om principen, att ”objektivt fastställda fakta är fakta, men tolkningar av dem kan variera”. Så vicepresident Bidens uttalande ”We choose truth over facts” är helt meningsfullt enligt denna filosofi. Skälet till att objektivt konstaterade fakta inte ska respekteras är naturligtvis att sådana klart försvagar socialisternas möjligheter att genomföra sina politiska förslag.

Vetenskap, fakta och sanning är därför som att visa korset för vampyrer.

Om ingenting är sant, finns heller inga begränsningar, vilket passar en i grunden totalitär ideologi. Språket är då enligt samma kunskapsteori i princip inte kopplat till någon verklighet, för någon sådan kan vi ju inte säkert fastställa. Språket används för socialt utbyte men är inte avsett att fastställa vad som är korrekt eller för att argumentera rationellt. Språket i politiska sammanhang är avsett att övertala, men som Hicks säger är sakargument inte viktiga: ”..de flesta postmodernister ser språket främst som ett vapen”.⁴ Han understryker att personangrepp och att tysta opponenter är följder av den syn på språk, som postmodernismen har. Det man säger ska vara effektivt, uppsatt syfte ska nås, och sanning behöver man inte bry sig om. Och målet är främst politisk makt med syftet att förändra samhället. Man behöver inte bekymra sig särskilt om vad man säger, bara att det tjänar avsett ändamål. Här gäller verkligen att ändamålet helgar medlen, en princip som vi traditionellt anser vara omoralisk. Inlärningen av det kulturmarxistiska språket sker i första hand genom skolan, den högre utbildningen och media. Dessa är de främsta – men långtifrån enda - instrumenten för massindoktrineringen av svenskar. Traditionell journalistik finns inte längre på områden där politiska värderingar är relevanta, eftersom journalister och tidningar numera mera är megafoner för makten, inte granskare av den. De är ofta heller inte främst språkrör för ett enstaka parti utan för den svenska Åsiktskartellen: gruppen av politiska partier, organisationer och medieföretag, som i mycket har liknande åsikter beträffande viktiga politiska frågor. Tillsammans innehar Åsiktskartellen den väsentliga makten i Sverige. Ledarna för vissa delar av den offentliga sektorn kan i en del frågor också vara av nämnvärd betydelse. Det som sammanfogar detta block är en mix av vänsterliberalism (radikal socialliberalism) kombinerad med kulturmarxism. På den grunden och inom den ramen kan Åsiktskartellen komma överens i de flesta frågor, även om kontroversiella problem självfallet också uppkommer. För att skydda indoktrineringen upprätthålls då politisk korrekthet, vilket är censur av tal och skrift i alla sammanhang som effektivt stoppar felaktiga åsikter. Den politiska korrektheten fyller dock ett vidare mål än att hindra andra ståndpunkter att uttalas och att attacker riktas mot kulturmarxistiska åsikter. Om människor yttrar sig, tvingas de då att anpassa sig till redan godkända ståndpunkter. Som Dalrymple observerat: ”Att instämma i uppenbara lögner är att samarbeta med ondskan, och i viss mindre utsträckning att själv bli ond. Människans inställning att motstå tvång urholkas, och kan även förstöras. Ett samhälle bestående av…lögnare är lätt att kontrollera” Det är ett sätt att långsamt indoktrinera medborgarna, att vänja dem att höra och så småningom även uttala åsikter de i ett fritt samhälle våldsamt skulle protesterat mot. Så språket med ordens innehåll, vissa ords existens överhuvudtaget eller deras samband med andra ord, användningen av dem för att sakligt övertala alternativt övertyga med osanningar, och möjligheten att överhuvudtaget offentligt yttra sin egen mening, avgör arten av det samhälle vi lever i. Dan Ahlmark Källhänvisningar 1) The Gateway Pundit - Tucker Carlson on liberal fascists 2) Magasinet Neo - Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot 3) Frihetsportalen - Fascism är en utveckling av socialismen 4) Hicks, S., 2014, Postmodernismens förklaring, sid.190.