naturvård – Nya Dagbladet

Pilgrimsfalken minskar kraftigt i Sverige

Emil Fjellstedt — Thu, 20 Aug 2026 04:53:57 +0000

Den svenska pilgrimsfalken, länge en av naturvårdens tydligaste framgångshistorier, har på kort tid gått in i en ny nedgång. Ornitologer slår nu larm om tomma boplatser där arten tidigare häckat. Vid förra sekelskiftet fanns det sannolikt tusentals häckande par i Sverige. Under 1900-talets senare del slog miljögifter hårt mot arten och pilgrimsfalken var nära att försvinna från landet. Efter naturvårdsinsatser och ett långvarigt arbete för att minska miljögifterna vände utvecklingen. För några år sedan uppskattades den svenska stammen till omkring 650 häckande par, men nu syns åter tomma boplatser på flera håll. Ornitologen Berth-Ove Lindström i Norrbotten har bevakat rovfågeln sedan 1980-talet och är aktiv i Pilgrimsfalk Sverige, en arbetsgrupp inom BirdLife Sverige som arbetar med arten. Lindström uppskattar att antalet häckande par har minskat med cirka 40 procent de senaste åren. — Jag känner en sorg. Man kommer till berg där det häckat pilgrimsfalk i 10–12 år och nu är det tomt igen, säger Berth-Ove Lindström till Sveriges Radio.

Fågelinfluensan pekas ut som trolig orsak

Pilgrimsfalk Sverige bedömer att fågelinfluensan sannolikt ligger bakom den snabba nedgången. Falken lever främst av andra fåglar, bland annat duvor, och kan därför riskera att smittas när den tar ett infekterat byte. Arten kan också vara särskilt utsatt eftersom den är en flyttfågel och rör sig över stora områden där smittan förekommer. Bryan Watts, chef för William & Mary’s Center for Conservation Biology i USA, beskriver samma oro för utvecklingen. — Vårt hopp står till att vår population av pilgrimsfalkar kan utveckla lite immunitet och att de kan härda ut.

Första tigern på 70 år släpps fri i Kazakstan

Emil Fjellstedt — Thu, 06 Aug 2026 06:48:02 +0000

Kazakstan har släppt ut en amurtigrinna i det vilda för första gången sedan tigern försvann ur landet. Utsläppet är det första praktiska steget i ett långsiktigt program för att återföra tigern till dess historiska utbredningsområde i Centralasien. Den vuxna honan, som heter Ümit, släpptes den 31 juli i naturreservatet Ile-Balkhasj i sydöstra Kazakstan. Hon har försetts med ett satellitbaserat GPS/GSM-halsband och ska följas dygnet runt med bland annat kamerafällor, meddelar Kazakstans miljö- och naturresursministerium. Den turanska tigern levde tidigare i tugajskogarna och floddalarna i Centralasien, bland annat kring Ili och södra Balkhasj. När dessa livsmiljöer krympte under mitten av 1900-talet, samtidigt som bestånden av vilda klövdjur minskade och tjuvjakten fortsatte, försvann tigern från Kazakstan. Ministeriet uppger att de sista säkra observationerna gjordes för mer än 70 år sedan.

Fyra tigrar fördes till reservatet

Förberedelserna för återintroduktionen har pågått i mer än ett decennium. Enligt ministeriet har reservatet byggts upp, bytesdjuren blivit fler och särskilda hägn samt övervakningssystem anlagts inför projektet. I maj fördes fyra amurtigrar till Kazakstan från Rysslands Khabarovskregion, som en del av samarbetet mellan länderna. Tigrarna placerades först i särskilt byggda anpassningshägn i Ile-Balkhasj, där de kunde genomgå veterinärundersökningar och beteendetester innan ett eventuellt utsläpp. Ümit bedömdes vara redo för ett självständigt liv i naturen. En vuxen hane ska genomgå ytterligare tester innan ett beslut fattas om utsläpp, medan två tigerungar fortsätter att hållas under uppsikt.

Kazakhstan has released an Amur tiger, Umit, into the wild for the first time in over 70 years 🐅🇰🇿 This step forward marks real progress in restoring the species to its historic habitat through a long-term reintroduction program in the Ile–Balkhash State Nature Reserve. 🌿
— Kazakh Embassy 🇰🇿 to UK 🇬🇧 (@KazakhEmbassyUK) August 5, 2026

Målet är att på sikt bygga upp en livskraftig tigerpopulation i Ilideltat och södra området kring sjön Balkhasj. Återintroduktionen är tänkt att bidra till att återställa ett ekosystem som en gång kunde bära den turanska tigern.

Tusenårseken vägrar ge upp – sista levande grenen har slagit ut igen

Emil Fjellstedt — Mon, 18 May 2026 05:05:12 +0000

Kvilleken utanför Rumskulla har överlevt århundraden av svensk historia och räknas som landets grövsta och sannolikt äldsta ek. Det finns fortfarande liv i trädjätten, meddelar Länsstyrelsen i Kalmar län – trots att bara en gren återstår. Trädet var gammalt redan när Sverige präglades av minnet av digerdöden, kungamaktens skiften och kyrkans grepp om landsbygden. Eken har i århundraden betraktats som helig, men den har också använts som redskapsbod och blivit ett av landets mest kända träd. Nu fortsätter den tusenåriga eken att kämpa – genom en enda levande gren. Mitt i det historiska odlingslandskapet i Kvill naturreservat står Kvilleken, även kallad Rumskullaeken. Med sin väldiga, ihåliga stam och en omkrets på omkring 14 meter i brösthöjd är den Sveriges grövsta ek, och sannolikt även landets äldsta. Trädet förklarades som naturminne 1928, men dess historia är betydligt äldre än så. Enligt Länsstyrelsen i Kalmar län beskrevs eken redan 1772 av häradsfogden Magnus Gabriel Craelius. Han noterade att trädet då redan var ihåligt och att människor kunde stå inne i stammen. Genom seklerna har synen på den väldiga eken skiftat. Förr betraktades den som helig, och enligt länsstyrelsen ska människor ha offrat under dess krona. Senare kom den ihåliga stammen att användas mer praktiskt – som förvaringsplats för redskap. År 2014 beräknades ekens ålder till 850 år, med en felmarginal på 100 år åt båda håll. En äldre undersökning från 1930-talet uppskattade åldern till omkring 950 år. Kvilleken kan därmed vara över tusen år gammal.

Den sista grenen lever vidare

Länsstyrelsen meddelar att det fortfarande finns liv i trädet. Den enda levande grenen har även i år börjat slå ut. Men läget är skört. Myndigheten skriver att Kvilleken, vars hälsa vacklat sedan 2012, fortsätter att kämpa – men att bladen på den sista grenen blir allt glesare. ”Våren kom tidigt även i år. I normala fall brukar vi inte se något förrän i mitten av maj, men det är faktiskt blad som har börjat spricka fram nu”, skriver länsstyrelsen. Under åren 2014–2017 dog större delen av den berömda eken. Länsstyrelsen försökte rädda trädet genom olika insatser, men trädets tillstånd försämrades snabbt. Orsaken är en kombination av flera påfrestningar. Ett gammalt järnband runt stammen kan ha försvårat näringstransporten mellan kronan och rötterna. Trädet drabbades också hårt av ekvecklare under 2012 och 2013, då fjärilslarver åt av ekbladen. Färre blad innebar mindre energi till rötterna, och delar av rotsystemet har senare dött. Eken har även försvagats av svampsjukdomen mjöldagg. När delar av kronan dog ersattes järnbandet med en skonsammare vajerkonstruktion. Marken kring trädet har också täckts med finfördelad lövvedsflis för att skydda de ytliga rötterna och långsamt tillföra näring.

Oklart hur länge den överlever

Länsstyrelsen konstaterar att ingen vet hur länge Kvilleken kommer att leva. Den väldiga stammen står kvar, men livskraften är nu koncentrerad till den sista gröna grenen. Samtidigt utgör även döende och döda ekar viktiga livsmiljöer. Naturvårdsverket framhåller att eken är det trädslag i Sverige som hyser flest arter – över 1 500 – varav mer än 500 är hotade. Grov bark, håligheter, död ved och mulm skapar livsmiljöer som tar sekler att utveckla. Kvilleken är därför mer än bara ett turistmål. Den är ett levande kulturminne, en viktig livsmiljö och en påminnelse om de enorma tidsperspektiv som gamla träd bär på. Människor har kommit och gått, generationer har passerat och landskapet runt Rumskulla har förändrats. Eken står kvar – med endast en grön gren, men fortfarande vid liv.