NAFTA – Nya Dagbladet

Trump tar nya steg i handelspolitiken

Dan Ahlmark — Sat, 28 Mar 2020 12:03:19 +0000

För att förstå den internationella handelspolitiken under det närmaste året, bör man först känna till en viss bakgrund i USA:s och specifikt Donald Trumps handelspolitik. Två framförhandlade transnationella handelstraktat avseende asiatiska länder respektive EU avvisades redan 2017 av Trump, eftersom bägge bedömdes ha negativa följder för USA. Målet var då istället att ingå bilaterala avtal med vissa asiatiska länder och skjuta på ett större avtal med EU. Trump inledde först förhandlingar om det han ansåg vara det mest katastrofala handelsavtalet i USA:s historia, nämligen frihandelsavtalet 1994 med Mexiko och Kanada (NAFTA). Det beräknades tillsammans med handeln med Kina ha berövat USA över en fjärdedel av den amerikanska tillverkningsindustrin och kraftigt skadat ett flertal delstater i nordöstra USA. Ett nytt avtal tvingades fram av Trump, som annars hade sagt upp det för att istället gå tillbaka till läget före NAFTA. Detta nya avtal (USMCA) undertecknades i början av 2020. Genom höga krav på den andel av produktvärdet som ska tillverkas just i Nordamerika samt – beträffande bilindustrin – till vilka minimilöner som krävs, hindras nu EU och Kina att sätta samman egna exporterade komponenter till produkter i Mexiko och Kanada för tullfri införsel till USA. Under 2019 ingicks också bilaterala avtal med Sydkorea och Japan, som förbättrade villkoren för amerikansk export och minskar landets stora handelsunderskott. Beträffande Kina hade USA målet att eliminera den ovannämnda tullfria införseln; öppna vissa av dess industrier för importkonkurrens eller amerikansk etablering i Kina; åstadkomma ömsesidigt likvärdiga villkor gällande tullnivåer och icke-monetära handelshinder; samt stoppa stölder av intellektuell egendom (uppskattas ske med mycket stora belopp varje år) men också otillåtet industristöd och undervärdering av valutan. Förhandlingarna mötte svårigheter, och Trump belade då kinesisk export på runt 200 miljarder dollar med tullar och hotade så småningom också att höja den nivån samt belägga den kvarvarande ännu större exporten med liknande tullar. Ett första avtal, som bland annat innebar ökade kinesiska köp för flera hundra miljarder dollar under två år, undertecknades i januari i år utan att USA ändrade sina redan gällande tullar. Det innebar ett viktigt steg mot att reducera handelsunderskottet avseende Kina uppgående till 375 miljarder dollar. Händelseutvecklingen och tullhoten medförde också att amerikanska och multinationella företag reducerade investeringarna eller verksamheten i de egna kinesiska dotterbolagen alternativt istället köpte produkter från andra leverantörer i andra nationer. För vissa produkter kanske även USA genom landets avregleringar, skattesänkningar, låga energi- och råmaterialkostnader, färre klimatbestämmelser, bortfall av transportkostnader och andra kostnader vid import, kan vara ett lokaliseringsalternativ. Man kan allmänt dra slutsatsen att Trump av säkerhetspolitiska skäl önskar flytta i alla fall amerikanska företags underleverantörssystem från Kina, vilket isåfall skadar den framtida utvecklingen av kinesisk industri. Coronavirusepidemin har nu ändrat några förutsättningar gällande handelspolitiken. Den visar inledningsvis att USA:s oerhört stora beroende av Kina beträffande läkemedel och läkemedelskomponenter är omdömeslös. Beträffande antibiotika uppgår det till 90 procent, och statliga kinesiska media har redan hotat med att landet kan strypa tillgången av läkemedelskomponenter och medicin viktig för USA¹. Att överhuvudtaget sätta sig i en sådan situation i förhållande till sin största politiska motståndare – en diktatur och dessutom kommunistisk stat – visar exempellösa brister i tidigare strategiskt tänkande. Trumps policy ”America First” kommer nu att utgöra riktlinjen. En återuppbyggnad av produktionskapaciteten inom USA för de flesta från folkhälsosynpunkt helt vitala mediciner, råmaterial samt viss medicinsk utrustning kommer att ske ². Det kommer dessutom troligen inte bara gälla sådana läkemedel producerade i Kina, utan även andra nationers liknande preparat och komponenter, men patentfrågor kan självfallet inverka. Det kinesiska hotet kan dock ses i ett vidare perspektiv. Alla produkter som i en konflikt med Kina är väsentliga för USA, kan inte längre tillåtas produceras i Kina, såvida inte tillräckligt stora leverantörer finns i andra länder eller produktion snabbt kan igångsättas i USA. Det gäller naturligtvis särskilt produkter och komponenter för försvaret inklusive komponenter i den elektronik som används där. Det omdömeslösa politiska och ekonomiska etablissemang som accepterat sådana risker för USA bör uppleva konsekvenser av sitt handlande. Men det avser också för det civila samhället vitala varor, där import från Kina kan hindras av dess regering (av politiska eller militära skäl). Vid mycket viktiga varor kommer det restriktiva synsättet nog också ibland användas beträffande alla andra länder. USA, som redan producerar 80 procent av det man förbrukar, kommer säkerligen nu att ytterligare öka den procentsatsen, vilket kan orsaka friktion i olika handelsförhandlingar.

Egentligen bör EU av samma skäl som USA sätta liknande mål gällande Kina.

De fortsatta förhandlingarna mellan Kina och USA om det andra steget gällande ett nytt och vittomfattande handelsavtal leder kanske inte till acceptabla resultat, eftersom Kinas motvilja mot att ändra beteende och tillämpa ömsesidighet i alla villkor och att observera internationellt accepterade regler kan vara för stark. Trump inför då sannolikt permanenta tullar på resten av importen från Kina (samtidigt som tidigare tullsatser också höjs) och avstår från att teckna ett avtal. Det är faktiskt oklart, om Trump egentligen långsiktigt är särskilt intresserad av en stor handel med Kina. Ett viktigt mål är istället att flytta ut amerikanska och multinationella företags underleverantörssystem från landet till övriga Asien eller helst Nordamerika. EU är förhandlingsmässigt på väg in i en perfekt storm som Trumps huvudmotståndare i år. Dess situation är rätt ofördelaktig. USMCA, som ändrade förutsättningarna för viss EU-export till Nordamerika, är betydelsefullt men också USA:s tullframgångar i Asien. Dessa handelsavtal lägger grunden för kraven på EU, vilka främst kommer att innebära att unionen måste avstå från de högre tullar och andra handelshinder som man som stöd fick lov till alldeles efter andra världskriget. De är således betydelsefulla historiska kvarlevor, som det idag inte finns några skäl för, och vilka gett EU nämnvärda fördelar under dess hela existens. Den ovannämnda komponentexporten, som efter någon förädling i Mexiko eller Kanada tullfritt kunnat exporteras vidare till USA, stoppas nu genom USMCA. Om man inte vill förlora den försäljningen är alternativet nordamerikansk produktion av komponenterna. EU tillämpar högre tullar än USA på exempelvis import av hela bilar. Så dess egen omfattande bilexport, av vital betydelse för exempelvis Tyskland, är ytterst känslig för det amerikanska kravet på ömsesidigt lika villkor. Och genom USA:s första handelsavtal med Kina minskar samtidigt Kinas handelsöverskott, vilket annars vanligen använts för landets inköp av industriprodukter från EU. Samtidigt med den minskningen ökar Kina av kompensationsskäl försäljningen och konkurrensen på olika varuområden just inom EU. Precis som vid förhandlingarna med Kina kommer troligen USA att vid stort motstånd mot förändrade villkor lägga tullar på delar av importen från EU. Genom unionens stora handelsöverskott visavi USA har den ingen stor motståndskraft. Man riskerar också att förlora mer än exportintäkter, eftersom USA nu (se ovan) för vissa produktområden även blivit mycket mera attraktivt som produktionsland. Dessutom måste EU – bortsett från coronapandemins möjliga följder – brottas med interna politiska problem, sårbara finansiella system och fortsatt besvärliga Brexit-förhandlingar. Kompetensen i den nya kommissionen kommer att prövas ordentligt. Kanada är en betydelsefull handelspartner i USMCA. Genom att landet av klimat/miljö- och energiskäl minskat sin tunga industri och då blivit beroende av import från Kina och EU, drabbas man nu hårt av handelsavtalets nya bestämmelser om högre innehåll av nordamerikansk produktion. Man får då köpa sådana komponenter till sina fabriker (som efter NAFTA:s start omlokaliserades från USA) just från Mexiko och USA. De allmänna relativa förutsättningarna för produktion har också kraftigt försämrats för Kanada, och många av dessa fabriker kommer säkerligen så småningom lokaliseras tillbaka till USA, vilket ytterligare försvagar Kanada som industrination. Beträffande de fem stora länder som ingår i handelsorganisationen BRICS, inleder Trump förhandlingar under året med Brasilien och Indien, länder han har mycket goda relationer med. Att hjälpa till att bygga upp dem till större och mera kompetenta leverantörsalternativ till Kina torde vara en avsikt, och det förstärker demokratierna i världen. Med Kina drivs redan förhandlingar, och Ryssland och Sydafrika är av mindre handelsmässig betydelse i BRICS. Beträffande Storbritannien var avsikten att efter Brexit snabbt åstadkomma allt närmare förbindelser och ett stort frihandelsavtal. Trump kan därvid stärka britterna genom att EU-länder som lokaliserar fabriker till landet får tullfri export till USA. Detta skulle av EU uppfattas som potentiellt en stor nackdel. Den ytterst kompetenta grupp av beslutsfattare – den bästa under efterkrigstiden – som utifrån Trumps riktlinjer genomför USA:s handelsförhandlingar, har ett arbetssamt år framför sig. Om de får framgång, kommer de avsevärt förstärka USA:s reindustrialisering och tillväxt samt landets politiska styrka och inflytande. Dan Ahlmark Källhänvisningar [1] Fox News - China hints at denying Americans life-saving coronavirus drugs [2] Gateway Pundit - Sen. Cotton Introduces Bill to End US Dependence on China

”USA och slutet på gamla NAFTA”

Dan Ahlmark — Tue, 04 Sep 2018 12:13:20 +0000

NAFTA-avtalet möjliggjorde att främst Kina, men även EU-länder, kunde föra färdiga produkter tullfritt in USA genom att bygga fabriker och driva tillverkning i Mexiko eller Kanada. USA:s huvudproblem med NAFTA berodde på, att dessa fabriker i stor utsträckning satte samman komponenter tillverkade i Kina eller Europa, till färdiga produkter. Kinesiska och multinationella företag hade alltså funnit en väg att tullfritt exportera sina varor till världens största (enhetliga) marknad. Kravet på komponenternas nationella ursprung var inte så högt enligt avtalet samt - ännu viktigare - kontrollen av det kravet var svag. Kina hade då ytterligare två vägar att exportera sina produkter till USA. Det kinesiska handelsöverskottet gentemot USA var således - reellt sett - även högre än det redovisade (vilket är över 350 miljarder dollar). USA:s förhandlingar med Mexiko och Kanada under 2017-18 var delvis framgångsrika men stupade på huvudfrågor såsom nationellt ursprung gällande insatta komponenter, tidpunkt för omförhandling av avtalet osv. Trump valde då att inte offentligt konstatera att NAFTA-förhandlingarna misslyckats, därefter säga upp avtalet för att sedan börja bilaterala förhandlingar separat med de två länderna. Detta skulle väckt ilsken opposition i USA från den mäktiga amerikanska handelskammaren, multinationella företag m.m. Utan att media förstod vad som hände, valde han istället att under slutet av våren-sommaren i tysthet separatförhandla med den för USA viktigaste handelspartnern - Mexiko - och låta Kanada vänta på resultatet av dessa förhandlingar. När de nu avslutats framgångsrikt, kan Trump vända sig till Kanada och fråga, om den kanadensiska regeringen vill delta i uppgörelsen på samma villkor som Mexiko. Om inte, kommer USA och Mexiko att skriva under ett bilateralt avtal, USA säger upp NAFTA och startar särskilda förhandlingar med Kanada. Avtalet med Mexiko har ett sådant innehåll, att det är mycket negativt för Kanada att acceptera det. Det innehåller nämligen ett krav på 75 procent nordamerikanskt ursprung på produkterna, vilket Kanada inte klarar av med sitt beroende av Kina och EU. Regler bland annat om att 40-45 procent av produktionen ska tillverkas med en minimilön på 16 dollar/timme eller att ingående av kollektivavtal underlättas osv är bara ett problem för Kanada genom att det är ett hinder för kinesiska komponenter. Lönekravet i avtalet innebär, att kostnadsgapet USA-Mexiko minskar, vilket - liksom kravet på ursprung - stödjer bl.a. den amerikanska komponentindustrin. Men samtidigt önskar Mexiko att bygga upp sin egen tillverkningsindustri och om möjligt själva tillverka flera komponenter istället för att importera dem. Den nya socialistiska presidenten i landet ser - trots vissa negativa konsekvenser av avtalet - å sin sida med glädje, att USA hjälper till att pressa upp lönerna i den mexikanska industrin. Att Trump hjälper mexikanska arbetare att få bättre betalt var oväntat för många. Detta tillfredsställer även amerikanska fackföreningar, som ser att bestämmelsen stärker de amerikanska arbetarnas relativa ställning - och fackföreningarna. Bland annat dessa avtalsbestämmelser försvagar också demokraternas möjligheter att senare fälla avtalet i kongressen. Kanada har - precis som USA - tidigare fallit för sirensången, att avancerade ekonomier ska alltmer lämna tillverkningsindustrin och istället koncentrera sig på serviceindustrier. Man har likt USA i stor utsträckning lämnat många industrisektorer, och har därför svårt att genom egen tillverkning fylla kravet på nationellt ursprung. Genom nya miljöregler, skatter och allehanda regler försvåras dessutom återuppbyggnaden av industrisektorer i Kanada. Man tvingas då att för sina exportprodukter istället för kinesiska eller EU-tillverkade komponenter köpa amerikanska eller mexikanska. Kanadas - liksom Mexikos - roll att vara en öppen kanal för kinesiska produkter/komponenter avslutas nu i betydande utsträckning. Om Kanada ska följa Mexikoavtalets principer, innebär det bl.a. att landet tvingas avveckla sina skyhöga tullar på mejeriprodukter (inkl. kyckling/höns); att man i all export till USA uppfyller kravet på nordamerikanskt ursprung (75 procent); samt tillåter amerikanska banker att fritt verka i landet (kanadensiska banker tillåts i USA) mm. Elefanten i rummet är då den kanadensiska bilindustrin, som genom bearbetning av importerat råmaterial och sammansättning av importerade komponenter producerar en fordonsexport till USA värd så mycket som 100 miljarder dollar. Alla större amerikanska bilföretag samt Toyota, Honda mm återfinns med tillverkningsenheter i Kanada, där den industrin främst är lokaliserad till delstaten Ontario. Trump har antytt, att konsekvensen av misslyckade förhandlingar blir kraftiga tullar på denna export. Tullsatsen torde röra sig om 20-25 procent. Men det han offentligt nu främst riktat uppmärksamheten på är, att de kanadensiska mejeritullarna på nästan 300 procent måste tas bort. Den kanadensiska mejeriindustrin är främst lokaliserad till Québec, vilken provins är en politisk styrkepunkt för premiärminister Justin Trudeau, och det finns också en stark och nationellt förankrad åsikt om, att denna industri bör skyddas. Under NAFTA-förhandlingarna drev Kanada därför hårt kravet, att den industrin inte fick påverkas. Den kanadensiska förhandlingsstrategin är dock svår att förstå. Istället för att helhjärtat försöka få så bra villkor som möjligt för sin primära tillverkningssektor (bilar) med 160 000 väl betalda arbetare, inriktade sig de kanadensiska förhandlarna på mindre områden och problem och försökte dessutom föra in olika politiska krav t.ex. gällande minoriteter, i förhandlingarna. Mejeriindustrin har en ringa storlek i förhållande till bilindustrin, men Trump kan genom de orimliga tullarna därigenom få ett starkt stöd av den amerikanska allmänheten för sina allmänna krav på Kanada. Trump känner till hur kanadensarna ser på mejerier, och hans krav gällande just den sektorn avslöjar varåt hans briljanta förhandlingstaktik syftar. Egentligen är han inte särskilt intresserad av den sektorn utan är helt inriktad på bilindustrin. Om USA efter att Trudeau vägrar acceptera hans villkor lägger - säg - 25 procent tullar på den senare industrin, kommer säkerligen delar av den så småningom lokaliseras tillbaka till främst USA (men också Mexiko drar nytta av det). Investeringsströmmarna mellan länderna har redan p.g.a. osäkerheten om förhandlingarna helt förändrats till USA:s fördel. En omlokalisering skulle innebära en ordentlig ekonomisk stimulans och expansion av arbetsmarknaden i företrädesvis delstaterna Ohio och Michigan. Redan bortfallet av icke-nordamerikanska komponenter är en stor förhandlingsseger för USA; att återvinna själva industrin är en total triumf. Många amerikaner önskar nu, att Trudeau avvisar det amerikanska förhandlingsbudet som för tufft och lämnar förhandlingarna. Detta ger då Trump möjlighet att införa biltullar. Om en nämnvärd del av kanadensisk biltillverkning återgår till USA, kommer som en bonus de rent politiska konsekvenserna vara stora. Republikanerna kan då konsolidera sin ställning i stater i nordöst, som i flera decennier röstat demokratiskt, men som med små marginaler röstade för Trump år 2016. I alla fall delar av "rostbältet" säkras därmed under längre tid för republikanerna, som alltmer framträder som det verkliga amerikanska arbetarpartiet. Följden av Trudeaus inkompetenta, ja, katastrofala förhandlingsstrategi är nu, att han antingen måste göra en förnedrande reträtt och acceptera tidigare s k oacceptabla villkor, eller stå fast och därmed godta (1) den gradvisa förlusten av en betydande del av kanadensisk bilindustri med åtföljande stor arbetslöshet, (2) en snar recession i Kanada, samt (3) en rätt säker valförlust under 2019. Detta är bara en illustration av The Art of the Deal! Dan Ahlmark

Trump inte säker på om han ska skrota Nafta

Osignerad — Thu, 27 Apr 2017 16:33:41 +0000

USA:s president Donald Trump vill omförhandla North American Free Trade Agreement, mer känt som "Nafta". Om förhandlingarna inte skulle bära frukt kommer presidenten att skrota frihandelsavtalet helt. Under presidentvalsrörelsen gick Donald Trump ut som en hård kritiker mot frihandelsavtalet Nafta, som president Bill Clinton undertecknade med Mexiko och Kanada 1993. Ett av Trumps vallöften var att antingen omförhandla Nafta eller skrota avtalet. Under torsdagen meddelade Trump via Twitter att han diskuterat Nafta med Mexikos president Enrique Peña Nieto och Kanadas premiärminister Justin Trudeau. Enligt Trump kom parterna överens om att omförhandla, inte skrota, frihandelsavtalet. Men Trump utesluter inte att Nafta kan skrotas om länderna inte kan komma överens om en "rättvis uppgörelse".

I received calls from the President of Mexico and the Prime Minister of Canada asking to renegotiate NAFTA rather than terminate. I agreed..
— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 27 april 2017

...subject to the fact that if we do not reach a fair deal for all, we will then terminate NAFTA. Relationships are good-deal very possible!
— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 27 april 2017

USA valde tidigare i veckan att sätta press på Kanada genom att införa en 20-procentig tullavgift av importerat trä från Kanada.

”Handelsavtal banar väg för GMO”

Osignerad — Thu, 22 Aug 2013 10:51:22 +0000

Den väldiga stordriften inom lantbruket riskerar tillsammans med handelsavtal som TTIP att bli en social katastrof och urholka stora delar av landsbygden. Skall man fortsätta bulkvaruproduktionen eller måste man fundera på andra lösningar? Det skriver Thomas Gunnarson. En radikal omläggning av handelssystem mellan EU och USA, som det nu diskuterade TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership), kan bli en social katastrof om man driver frågan enbart ur den urbana västeuropeiska befolkningens intressen. Erfarenheterna från handelsavtalet mellan USA och Mexiko, som nu är tjugo år gammalt, har gett bittra erfarenheter genom de stora skillnaderna mellan dessa båda grannländer. USA med sin stordrift inom lantbruket, medan stora delar av Mexikos landsbygd varit typisk småskalig traditionell indianbygd, precis som de skillnader som idag är mellan europeisk landsbygd och landsbygden i USA! När billig majs från USA , genom handelsavtalet NAFTA, översvämmade den mexikanska landsbygden var ekonomin förstörd för småbönderna. Man lämnade byarna helt. De äldsta stannade kvar, inga andra. Men då inga arbeten fanns i städerna blev kriminaliteten den enda utvägen. Droghandeln ökade. Idag anser man att gränsen mellan USA och Mexico är en "krigszon", orsakad av ett dåligt genomtänkt handelssystem. När nu TTIP eventuellt skall genomföras, enligt i stort sett samma mönster som avtalet mellan Mexico och USA (NAFTA) så måste vi befara att vi kan drabbas av liknande problem. Monsanto drar tillbaka sina ambitioner att lansera GMO-grödor inom EU. Men egentligen är det ett steg bakåt för att få möjligheten att ta två steg framåt. Med förhandlingarna om TTIP så kommer nya förutsättningar in i bilden. Ty chefsförhandlare från USA är en tidigare lobbyist för Monsanto! Skulle Monsanto släppa den Europeiska marknaden frivilligt? Knappast. En strategisk reträtt utförs av Monsanto. För att återkomma senare. Importen av GMO-gröda till EU är enorm, som djurfoder. Med TTIP på plats kan förutsättningarna för Europas jordbruk förändras radikalt. Svensk jordbrukspolitik och landsbygdspolitik står inför ett avgörande vägskäl. TTIP, det framtida handelsavtalet mellan Nordamerika och EU, förändrar spelreglerna radikalt! Skall man fortsätta bulkvaruproduktionen eller måste man fundera på andra lösningar? Kanske borde svenska politiker fundera på detta redan nu, innan TTIP med obehagliga överraskningar blir uppenbara. Men det blir troligen inte förrän efter valet och då har vi väl en ny regering. Thomas Gunnarson (Debattartikeln har tidigare publicerats i Miljömagasinet)