Mossad – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Tue, 07 Apr 2026 11:05:31 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Mossad – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Trump bekräftar: USA skickade vapen till iranska demonstranter https://nyadagbladet.se/utrikes/trump-bekraftar-usa-skickade-vapen-iranska-demonstranter/ Tue, 07 Apr 2026 11:02:43 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=226795 Den amerikanske presidenten Donald Trump har bekräftat att USA skickade "mycket" vapen till iranska demonstranter i januari 2026. Vapenleveranserna, som skulle slussas via kurdiska mellanledare, fastnade hos mellanhänderna och nådde aldrig demonstranterna. Operationen, som stöttades av Mossad, misslyckades med att destabilisera den iranska regeringen. I en intervju med Fox News-reporter Trey Yingst har Donald Trump öppet erkänt att den amerikanska administrationen levererade vapen till proteströrelsen i Iran. — Vi skickade massor av vapen, sade den amerikanske presidenten i intervjun, som publicerades efter månadsskiftet. Vapnen var avsedda att slussas vidare till demonstranter av kurdiska mellanled, men leveranserna fastnade hos mellanhänderna. Istället för att nå fram till de iranska protesterna behöll de kurdiska aktörerna vapnen, enligt uppgifter till Fox News. Protesterna i Iran inleddes i januari 2026 och drevs initialt av ekonomiska klagomål bland befolkningen. Den iranska regeringen i Teheran hävdade tidigt att demonstrationerna stöddes från utlandet – ett påstående som nu bekräftas av Trumps uttalande.

Mossads destabiliseringsplan

Den israeliska underrättelsetjänsten Mossad spelade en central roll i att övertala Trump-administrationen att inleda en destabiliseringskampanj mot Iran. Enligt New York Times, som i mars rapporterade om operationen, sökte Mossad "galvanisera den iranska oppositionen" för att skapa inre omvälvningar i landet. Mossad-chefen David Barnea presenterade en konkret destabiliseringsplan för Donald Trump redan i januari, mitt under de pågående protesterna. Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu använde sig av Mossads optimism om framgång för att övertala Trump att inleda en militär aktion mot Iran. Tidigare utrikesministern Mike Pompeo uttalade sig också om operationen och riktade "hälsningar till alla Mossad-agenter som går bredvid" demonstranterna, vilket bekräftar den israeliska underrättelsetjänstens direkta inblandning.

Regimskifte misslyckades

Destabiliseringsförsöket ledde inte till det önskade resultatet. Den kurdiska offensiven materialiserades aldrig i den utsträckning som planerats, och Teheran lyckades konsolidera sin kontroll över landet. Trump uppmuntrade protesterna öppet under hela perioden, men regeringen stod emot trycket. Dagens läge visar att den iranska regeringen har fått ökat stöd från befolkningen snarare än att försvagas av de utländska insatserna.

Historiska paralleller

USA:s vapenleveranser till iranska demonstranter påminner om tidigare hemliga operationer där Washington stöttat väpnade grupper i andra länder. Under 1980-talet stödde CIA jihadister i Afghanistan i kampen mot den sovjetiska ockupationsmakten. Under Barack Obamas presidentskap genomfördes operationen Timber Sycamore, där USA beväpnade rebellgrupper i Syrien. Även den operationen har kritiserats för att vapnen hamnat hos oönskade aktörer och inte nått de avsedda mottagarna – ett mönster som nu tycks ha upprepats i Iran.]]> Crooke: Mossad lurade Trump – nu har Iran initiativet https://nyadagbladet.se/utrikes/crooke-mossad-lurade-trump-iran-har-initiativet/ Tue, 24 Mar 2026 10:58:42 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=225471 Den brittiske ex-diplomaten Alistair Crooke kallar de USA-ledda bombningarna av Iran för ett historiskt underrättelsefel av samma omfattning som Irak-kriget. I ett samtal med programledaren Judge Napolitano i Judging Freedom den 23 mars 2026 beskrev Crooke hur Mossad övertygat Trump om en bild av verkligheten som saknar grund – och hur Iran nu har initiativet. Alistair Crooke är brittisk ex-diplomat med bakgrund i underrättelsetjänsten MI6 och grundare av organisationen Conflicts Forum i Beirut. Han var rådgivare till EU:s utrikespolitiske chef Javier Solana och är en regelbunden kommentator om Mellanösternpolitik. I intervjun kommenterade han också ett påstående som just då cirkulerade i medier – att Trump beslutat om en fem dagar lång paus i bombningarna på grund av "konstruktiva samtal" med Iran. — Det är bara lögn. Det stämmer inte, sade Crooke. Han förklarade att han kontaktat en källa i Teheran för att stämma av påståendet om pågående förhandlingar. — Iranerna har sagt mycket klart att inga direkta eller indirekta samtal pågår med Trump. Jag hörde mig för med en kontakt i Teheran, och de svarade: TACO. Så ligger det till, sade Crooke.

Ett underrättelsefel av Irak-format

Crooke placerar den pågående konflikten i ett historiskt sammanhang och drog en direkt parallell till Irak-kriget 2003, som motiverades med påstådda massförstörelsevapen som aldrig existerade. — Det är ett massivt underrättelsefel, precis som Irak. USA övertalades att gå i krig i Irak på falska grunder. Nu har man övertygats att gå till krig på andra falska grunder – att Iran var så svagt och bräckligt att det förväntades kollapsa, sade Crooke. Källan till felbedömningen, menade Crooke, är Mossad – den israeliska underrättelsetjänsten. — De trodde på Mossad, och Mossad har fullständigt fel. De förstår inte Irans natur. De förstår inte det iranska systemet och dess struktur. Iran var som ett korthus – man behövde bara puffa lite och det skulle falla. Det var vad Trump trodde, sade Crooke. Han konstaterade att det israeliska underrättelsefelet nu lastats över på USA. — Det är ett massivt misslyckande, och ett som man fört vidare till USA. De förstår helt enkelt inte den iranska civilisationens natur, och de förstår inte den iranska ledningens beslutsamhet att förändra det geopolitiska läget i regionen, sade Crooke. Judge Napolitano sammanfattade premissen bakom bombkampanjen: — Netanyahu och hans krets övertygade Trump och hans närmaste rådgivare om att det iranska folket – om man bombade civila såväl som militära mål – skulle resa sig, störta mullorna och upprätta en liberal demokrati. Om man skrev detta som en roman, skulle ingen förläggare ens acceptera det, sade Napolitano. — Helt rätt. Ja, det är vad som hänt, svarade Crooke.

Irans djupt lagda plan: Hormuz och petrodollarn

Crooke avvisade bilden av Iran som ett svagt och reaktivt land. I stället beskrev han ett strategiskt upplägg utformat för att omforma geopolitiken i hela regionen. — Vad vi ser är att Iran har en plan, en djupt genomarbetad plan. Den syftar till att helt omvandla Västasien och Asien som sådant – genom sitt grepp om Hormuz – för att krossa petrodollarn och beröva Gulfstaterna deras kapitalöverskott, sade Crooke. Hormuzsundet är vid sin smalaste punkt bara 34 kilometer brett, men strategiskt avgörande. Ungefär 90 procent av Irans oljeexport sker via Kharg Island – en ö 24 kilometer utanför landets kust – och all export passerar Hormuz. Irans krav för en förhandlingslösning är, enligt Crooke, långtgående: — Fullständigt amerikanskt militärt och ekonomiskt tillbakadragande från Gulfregionen. Och sedan – alla sanktioner lyfta, med en tidslinje: alla sanktioner mot Iran måste lyftas inom 60 dagar, och full kompensation för de skador som åsamkats Iran ska betalas, sade Crooke.

Irans robotöverlägsenhet – Israels försvarslöshet

Bombkampanjen mot Iran har, enligt Crooke, inte uppnått sina militära mål. Han beskrev hur Iran systematiskt lurar den amerikanska militärens målutpekning. — Amerikanska flygplan tränger mycket sällan in i iranskt luftrum. De har inte kunnat skada de djupa robotbaserna som är utspridda över hela landet. Mycket av det som förstörts är attrapper och lockmål som iranerna placerat ut för att vilseleda målplanerarna, sade Crooke. Parallellt har Iran genomfört robotangrepp mot israeliska städer och amerikanska baser. Israel, menade Crooke, saknar i praktiken förmåga att möta det iranska hotet. — Vad vi ser är att Iran har initiativet. Israel har nästan ingen luftförsvarsförmåga. Dels har de fått slut på luftvärnsrobotar. Dels är de luftvärnsrobotar de har ineffektiva mot de hypersoniska missiler som Iran använder. Fattah-2-missilen och Khurramshahr flyger i Mach 18, sade Crooke. Fattah-2 är en iransk hypersonisk missil med en uppgiven hastighet på Mach 15 eller mer. Till skillnad från konventionella ballistiska missiler kan hypersoniska vapen manövrera under färden, vilket gör dem extremt svåra att nedskjuta med befintliga luftvärnssystem.

Trump har tappat kontrollen

Crooke var tydlig när Napolitano frågade om Trump fortfarande har kontroll över situationen. — Ja [Trump har förlorat kontrollen]. Han har satt sig i en extraordinär situation. Du kan inte [ta Kharg Island]. Se bara på topografin. Iranerna kontrollerar Hormuzsundet. De har eldkontroll över det, artillerikontroll, eftersom det finns berg precis bakom sundet. De har 270 grader runt Hormuz, sade Crooke. Den militära låsningen innebär att varken USA eller Israel kan uppnå sina uttalade mål utan en upptrappning som båda parter riskerar att förlora. Irans strategi – att kontrollera Hormuz och pressa bort petrodollarns dominans – är enligt Crooke fullt genomförbar om konflikten fortsätter. https://www.youtube.com/watch?v=Cg_IFXiCNLM]]> Alastair Crooke : Trump Loses Control of the War nonadult Uppgifter: Mossad orkestrerade plan för statskupp i Iran https://nyadagbladet.se/utrikes/mossad-plan-statskupp-iran/ Mon, 23 Mar 2026 13:45:49 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=225272 Mossads chef David Barnea presenterade i januari 2026 för Benjamin Netanyahu och Donald Trump en plan för regimskifte i Iran, enligt uppgifter i New York Times. Planen föreslog att ett israeliskt angrepp skulle kunna utlösa ett folkligt uppror och leda till Irans kollaps. Enligt uppgifterna i New York Times använde Benjamin Netanyahu Mossads bedömning för att övertyga Donald Trump om att regimskifte var ett realistiskt krigsmål. Samtidigt delade varken CIA, AMAN – IDF:s militära underrättelsetjänst – eller USA:s militärledning Mossads optimism. CIA bedömde en fullständig kollaps som osannolik och menade att Irans hårdföra falang sannolikt skulle behålla makten. Militäranalytiker påpekade att befolkningar sällan protesterar mot sin egen regering under pågående utländska bombningar, och att reaktionen ofta blir en sammanhållning bakom regimen. Mossads strategi markerade ett kursomslag jämfört med 2018, då dåvarande chef Yossi Cohen bedömde att underrättelsetjänsten inte kunde överbrygga gapet mellan faktiska protester och de insatser som krävdes för att hota regimens existens. Cohen hade då dragit ner resurserna för operationer som stödde iransk opposition, men Barnea valde att ändra den linjen.

Kurdiska milisgrupper beväpnades

Som en del av planen beväpnade Mossad och CIA iranska kurdiska milisgrupper i norra Irak. Israel utförde bombningar i nordvästra Iran med syfte att öppna en markkorridor mot Teheran. Även detta mötte motstånd. Bafel Talabani, ledare för PUK, varnade för att en kurdisk framryckning riskerade att ena det iranska folket mot separatism och stärka regimen. Turkiet skickade en varning till USA:s utrikesminister Marco Rubio om de potentiella konsekvenserna. Den 7 mars meddelade Trump att de kurdiska styrkorna inte skulle gå in i Iran. Netanyahu uppges internt vara frustrerad över den uteblivna effekten, men håller en återhållsam offentlig linje. Han har sagt att det är för tidigt att avgöra om ett uppror kommer och att man inte kan skapa revolution från luften. Tre veckor efter planens inledande åtgärder har inget folkligt uppror ägt rum. Irans säkerhetsstyrkor behåller kontrollen, och någon omfattande folkresning i stil med den Mossad och Netanyahu utlovade är ännu inte i sikte.]]> Nya FBI-dokument: Jeffrey Epstein tränades som spion under Ehud Barak för israeliska Mossad https://nyadagbladet.se/utrikes/nya-fbi-dokument-jeffrey-epstein-tranades-som-spion-under-ehud-barak-for-israeliska-mossad/ Thu, 05 Feb 2026 14:25:27 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=220892 Det amerikanska justitiedepartementet släppte nyligen över tre miljoner sidor dokument om den avlidne finansmannen Jeffrey Epstein. Bland handlingarna finns en FBI-rapport där en informant påstår att Epstein tränades som spion under Israels före detta premiärminister Ehud Barak. Enligt rapporten berättade en informatör för FBI att Epstein arbetade för både amerikanska och allierade underrättelsetjänster. Uppgifterna bygger på avlyssnade telefonsamtal mellan Epstein och hans advokat Alan Dershowitz. Enligt rapporten, som är daterad 2020, stod Epstein nära Barak. I dokumentet står bland annat att läsa att "Epstein stod nära Israels före detta premiärminister Ehud Barak (Barak) och utbildades som spion under honom". Informatören uppfattade det som att Epstein agerade som en rekryterad Mossad-agent och att Barak såg Benjamin Netanyahu som en brottsling i en politisk rivalitet. Uppgiftslämnaren hävdar också att Dershowitz informerade dåvarande åklagaren Alex Acosta om Epsteins underrättelsekopplingar, vilket ska ha lett till en mild dom 2008. I dokumentet citeras att "...Epstein tillhörde både amerikanska och allierade underrättelsetjänster".

Kopplingar till Barak

Dokumenten innehåller också ljudinspelningar från samtal mellan Jeffrey Epstein och Ehud Barak. I en av inspelningarna uppger Barak att han samtalat med Rysslands president Vladimir Putin om att skicka ytterligare en miljon ryssar till Israel för att förändra landets demografi. — Jag brukade säga till Putin, alltid, att det vi behöver är bara en miljon till för att förändra Israel på ett dramatiskt, dramatiskt sätt, en miljon ryssar. Barak diskuterar i ljudinspelningen att man skulle öppna för masskonvertering till judendomen och prioritera vissa grupper, såsom druser och kristna, samtidigt som han noterade palestiniernas befolkningstillväxt. FBI har inte kommenterat rapporten, och experter betonar att uppgifterna saknar oberoende bekräftelse. De utgör obearbetad underrättelseinformation från en enda källa, möjligen påverkad av personliga agendor. Ehud Barak har nekat till oegentligheter i relationen till Epstein.

Bredare konsekvenser

Uppgifterna har spridits snabbt på sociala medier, där användare delar skärmdumpar av dokumentet och beskriver Epstein som en spion med band till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Debatten rör nu hur Epsteins nätverk påverkade inflytelserika personer i politik och näringsliv. Inga officiella utredningar har bekräftat påståendena, men släppet förstärker spekulationer om utländsk påverkan på amerikansk politik. Trump nämns som "komprometterad av Israel" via svärsonen Jared Kushner, enligt informanten, som citeras: "compromised by Israel". Dokumenten ingår i en större granskning av Epsteins sexbrott och hans kopplingar till eliten.]]> Läckta data avslöjar: Nya Dagbladet klassificerat som ”antisemitiskt” – förtrycks med 80 procent av X:s algoritmer https://nyadagbladet.se/kultur/lackt-dokument-avslojar-nya-dagbladet-klassificerat-som-antisemitiskt-fortrycks-med-80-procent-av-xs-algoritmer/ Wed, 21 Jan 2026 22:39:21 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=220194 Elon Musks AI-chattbot Grok har läckt hemliga klassificeringsmönster om hur sociala medieplattformen X systematiskt censurerar oberoende medier. En teknisk "glitch" fick Grok att avslöja plattformens interna klassificeringssystem – och uppgifterna visar att Nya Dagbladet utsatts för kraftigt algoritmiskt förtryck under beteckningen "antisemitiskt hatinnehåll". Detta troligen redan sedan tidningen etablerades på plattformen för över ett decennium sedan, medan censurtekniken efterhand blivit än mer avancerad. Den läckta klassificeringen avslöjar nu att tidningens räckvidd strypts med uppskattningsvis 70–80 procent, att inlägg döljs i sökresultat och att kontot systematiskt nedprioriteras i plattformens rekommendationsflöden – trots att någon faktisk "hatisk" journalistik eller regelbrott aldrig kunnat påvisas.

Grok avslöjar X:s hemliga system

Det var den amerikanska medieprofilen Stew Peters som den 21 januari 2026 upptäckte att chattboten Grok, som är integrerad i X-plattformen, plötsligt började dela information om plattformens dolda klassificeringssystem. Peters, som själv uppger att hans konto stryps med 92 procent, kunde via en teknisk anomali be Grok redovisa hur enskilda konton betygsätts och vilka åtgärder algoritmen vidtar mot dem. — Grok glitched and revealed EVERYTHING, skrev Peters i ett inlägg som på kort tid fått över 314 000 visningar. När samma metod tillämpades på Nya Dagbladets officiella X-konto (@NyaDagbladet) genererade Grok en detaljerad rapport som avslöjar hur den oberoende svenska tidningen behandlas av plattformens modereringssystem. [caption id="attachment_220202" align="alignnone" width="762"] Läckta AI-data visar hur X har klassificerat tidningen och hur räckvidden i stort sett utraderats av plattformens hemliga censuralgoritmer.[/caption]

Klassificering: "Hatinnehåll och antisemitiskt främjande"

Den läckta rapporten, som uppges bygga på X:s interna "Semantic Contextual Scoring OHI V3"-system, klassificerar Nya Dagbladet under kategorin "Hate and Harassment (Antisemitic Content Promotion)" med en konfidensgrad på 92 procent och en allvarlighetsgrad som betecknas som "Moderate-High". Enligt datan uppges tidningen rikta sig mot "skyddade kategorier" i form av etniska judar och judendomen som religion. Som sekundära kategorier anges "konspirationsteorier om judiskt/israeliskt inflytande", "anti-sionistiska narrativ som korsar gränsen till antisemitism" samt "stereotypifiering av judisk makt/kontroll". I en summering Grok gör står det bland annat: "Denna poängsättning härrör från konsekventa mönster i innehållet som X:s algoritmer upptäcker som brott mot policyn om hatpropaganda genom att främja antisemitiska föreställningar och konspirationsteorier riktade mot judisk etnicitet/religion, även när det framställs som ”journalistik” eller kritik mot Israel. Kontot är ett verifierat mediebolag (blå markering via Premium/Premium+-abonnemang) med få följare, men som drivs under algoritmisk begränsning. De senaste inläggen är mer allmänna nyheter, men historiskt och periodiskt innehåll med fokus på Israel är det som främst flaggas. Inga uppenbara fristående överträdelser."

De påstådda "överträdelserna"

Under rubriken "Key violations" listar systemet fyra huvudsakliga anklagelsepunkter: 1. "Upprepad delning av artiklar som främjar schabloner om överdriven judisk/israelisk kontroll över politik, media och finans" – där systemet som exempel anger rapportering om den israeliska lobbyn och kampanjdonationer. 2. "Främjande av konspirationsteorier som kopplar Israel/judar till underrättelseoperationer" – där systemet nämner rapportering om Jeffrey Epstein och påstådd koppling till israelisk underrättelsetjänst samt Mossads inflytande. 3. "Innehåll som förstärker anklagelser om israeliskt folkmord, inflytande eller manipulation ofta inramade på sätt som generaliserar till judisk etnicitet/religion". 4. "Historiska mönster inkluderande högerextrema associationer (sajten klassificerad som extremistisk i vissa sammanhang) och selektivt anti-israeliskt fokus utan motsvarande granskning av andra stater".

Kraftig räckviddsbegränsning bekräftad

Den mest avslöjande delen av dokumentet återfinns under rubriken "Algorithm Impact", där de konkreta åtgärderna mot kontot specificeras: Tidningens synlighet i X:s "For You"-flöde beskrivs som "Restricted" och begränsad till befintlig publik. Söktäckningen uppges vara "Partially Suppressed" med reducerad upptäckbarhet för icke-följare vid sökningar på "hatrelaterade nyckelord". Den dolda ryktespoängen uppskattas vara reducerad med 70–80 procent. Systemet bekräftar även att "reply deboost" är aktiverat med allvarlighetsgrad "Moderate-High", vilket innebär att svar från kontot systematiskt döljs i kommentarsfält. Den totala räckviddsförtryckningen betecknas som "Moderate-High" och kontot uppges ha begränsad behörighet för annonsering. Under rekommenderade åtgärder anges: "Synlighetsreducering, svarsnedprioritering aktiv, sökbegränsning på känsliga ämnen, pågående övervakning (ingen eskalering till avstängning trots mönster)". [caption id="attachment_220204" align="alignnone" width="762"] Av de läckta algoritmerna framgår att räckvidden kraftigt ska begränsas på med hänvisning till tidningens granskning av Israels förehavanden och judisk makt-kritik.[/caption]

Shadowbanning bekräftas

Datan bekräftar i praktiken det fenomen som brukar kallas "shadowbanning" – en form av dold censur där användare inte informeras om att deras innehåll begränsas. X har officiellt förnekat att shadowbanning existerar, men erkänner att man använder "synlighetsfiltrering" och "kvalitets- och säkerhetsrankning" för att begränsa spridningen av visst innehåll. Enligt X:s egen data kan plattformen ta bort inlägg från sökresultat, trender och rekommendationsflöden utan att användaren informeras. Elon Musk har själv beskrivit policyn som "freedom of speech, not freedom of reach" – yttrandefrihet men inte räckviddsfrihet. Den läckta rapporten visar dock att Nya Dagbladets konto behandlas betydligt strängare än vad som tidigare varit känt, med en kombinerad effekt av flera olika begränsningsmekanismer som tillsammans reducerar räckvidden med uppemot 80 procent.

Journalistik som "överträdelse"

Vad som framstår som särskilt anmärkningsvärt är att de påstådda "överträdelserna" i huvudsak utgörs av standardmässig journalistisk rapportering om kontroversiella ämnen. Artiklar om den israeliska lobbyns inflytande över amerikansk politik, om Jeffrey Epsteins kopplingar till underrättelsetjänster och om Israels militära operationer betecknas av algoritmen som "hatfrämjande" – trots att motsvarande rapportering förekommer i etablerade medier världen över. Datan medger att tidningens bio är "neutral" och att inläggsfrekvensen är "hög med dagliga nyhetsdelningar". Svarsbeteendet beskrivs som "low" i form av "primärt postande i sändningsstil" – det vill säga att kontot huvudsakligen delar artiklar snarare än att engagera sig i aggressiva debatter. Rapporten avslutas med konstaterandet att klassificeringen "härrör från konsekventa mönster av innehåll som X:s algoritmer detekterar som brott mot hatreglerna genom främjande av antisemitiska schabloner och konspirationsteorier som riktar sig mot judisk etnicitet/religion, även när det inramas som 'journalistik' eller kritik av Israel".

13 år av algoritmisk motgång förklarad

För Nya Dagbladet, som grundades 2012 och sedan dess varit aktivt på plattformen (då Twitter), ger avslöjandet en förklaring till den närmast obefintliga organiska tillväxten trots dagliga inlägg under mer än ett decennium. Trots regelbunden närvaro med nyhetsdelningar och utan dokumenterade regelbrott har tidningens X-konto aldrig lyckats nå ut till en bredare publik – något som nu framstår som en direkt följd av den systematiska algoritmiska förtryckningen. Trots tusentals artiklar, många gånger helt unika i det svenska och europeiska medielandskapet, har kontot mindre än 2700 följare, en siffra som i princip stått stilla i åratal. Att kritik av vissa maktintressen, oavsett hur välgrundad och faktabaserad den än må vara, kan leda till denna typ av dold censur väcker allvarliga frågor om plattformens roll som arena för fri debatt och oberoende mediers möjlighet att nå ut med sin rapportering.

Läckan avslöjar systematisk struktur

Grok-läckan ger för första gången en inblick i hur X:s klassificeringssystem faktiskt fungerar. Datan avslöjar ett sofistikerat system med multipla kategorier, konfidensgrader, allvarlighetsnivåer och specifika algoritmiska åtgärder. Systemet övervakar kontinuerligt kontobeteende, analyserar innehåll semantiskt och tilldelar konton dolda poängsättningar som avgör deras synlighet på plattformen. Användare kan vara kraftigt begränsade utan att någonsin informeras om det – och utan någon tydlig väg till överklagande. Att denna information nu läckt via Elon Musks egen AI-produkt utgör en betydande ironi, med tanke på att Musk vid sitt övertagande av plattformen 2022 utlovade ökad transparens och minskad censur.

Bredare mönster av plattformskontroll

Avslöjandet sätter ljus på ett bredare problem med hur de stora teknikplattformarna kontrollerar informationsflödet. Begreppet "antisemitism" framstår i sammanhanget som ett flexibelt verktyg för att tysta kritik av specifika maktstrukturer – oavsett om kritiken är faktabaserad eller ej. Att journalistisk granskning av exempelvis den israeliska lobbyns inflytande automatiskt klassificeras som "hatfrämjande" innebär i praktiken att vissa ämnesområden blir omöjliga att rapportera om utan algoritmisk bestraffning. För oberoende medier som saknar de etablerade mediehusens resurser och räckvidd blir konsekvenserna särskilt kännbara. Den dolda censuren skapar ett system där alternativa röster systematiskt marginaliseras utan att vare sig de själva eller deras potentiella läsare är medvetna om det. Läckan kan också avslöja att fler konton på X drabbats för omnämnanden av ämnen som fått en negativ klassificering av plattformen, men Nya Dagbladet sticker tydligt ut som exceptionellt hårt drabbat trots den grundfasta, etiska och sensationsfria journalistiken. Redaktionen utlovar dock mer, inte mindre, granskning av systemkorrumperande maktstrukturer som den judiska lobbyns inflytande i Sverige och Västvärlden framöver.]]> När Israels mordkommando spred skräck i norska idyllen https://nyadagbladet.se/historia/nar-israels-mordkommando-spred-skrack-i-norska-idyllen/ Sat, 08 Nov 2025 14:31:46 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=212512 Brittiska ministrar och svenska kungligheter Lillehammer-mordet var långt ifrån någon isolerad incident. Redan innan staten Israel grundades 1948 hade judiska paramilitära grupper och terrorister etablerat lönnmord som sitt modus operandi. Terrorgruppen Lehi mördade den brittiske ministern Lord Moyne i Kairo 1944 – två unga judiska terrorister sköt honom när han kom hem till lunch. Två år senare, 1946, sprängde terrorgruppen Irgun King David Hotel i Jerusalem, där den brittiska administrationen hade sin bas. 91 människor dödades, många av dem civila hotellgäster och personal. Ledaren för Irgun, Menachem Begin, skulle senare bli Israels premiärminister. Men det kanske mest ökända mordet skedde 1948, när samma Lehi-grupp lönnmördade FN:s medlare Folke Bernadotte på Jerusalems gator. Den svenske greven, ironiskt nog hyllad för att han ansågs ha räddat tusentals judar från tyska koncentrationsläger, sköts ihjäl med en tysk kulsprutepistol för att hans fredsplan ansågs hota drömmen om "Stor-Israel". [caption id="attachment_212526" align="alignnone" width="640"] Folke Bernadotte och Storbritanniens Mellanösternminister Walter Guinness, 1:e baron Moyne – två av de mest prominenta offren för 40-talets judiska terrorvåg. Montage. Foto: Okänd[/caption] Mördarna blev aldrig straffade – terrorledaren Yitzhak Shamir blev istället Israels premiärminister på 1980-talet, medan skytten Yehoshua Cohen kom att bli David Ben-Gurions (även han israelisk premiärminister) livvakt. Sverige har aldrig fått någon officiell ursäkt och det svenska kungahuset har inte besökt Israel sedan dess.

Global mordlista

Efter statens grundande institutionaliserades lönnmorden. Mossad skapades 1949 och började snart genomföra "riktade dödanden" världen över – en eufemism för statssanktionerade mord där offren långt ifrån alltid var militära mål. Vetenskapsmän eliminerades systematiskt. Tyska raketforskare som arbetade för Egypten på 1960-talet mördades eller skadades i brevbomber. Den egyptiske kärnfysikern Yahya al-Mashad dödades i sitt hotellrum i Paris 1980 och iranska kärnforskare har lönnmördats på Teherans gator så sent som i år. I Europa genomfördes mord som om kontinenten var Mossads privata jaktmark. Mahmoud Hamshari sprängdes i luften via en bomb i sin telefon i Paris 1972. översättaren Wael Zwaiter sköts ned i sin trappuppgång i Rom samma år och Basel al-Kubaisi dödades på en gata i Paris 1973. I Sydamerika jagades gömda nationalsocialister, men också palestinska aktivister. Letten Herbert Cukurs torterades och mördades i Montevideo 1965 och palestinska studenter och intellektuella dödades i Buenos Aires och São Paulo under 1970- och 80-talen. Listan kan göras lång: Tunis, Malta, Cypern, Dubai, Damaskus. Ingen plats var för avlägsen, ingen gräns för helig. Israel hade gjort hela världen till sitt jaktrevir för vedergällning.

Norge – den osannolika jaktmarken

När Mossad fick tips om att Ali Hassan Salameh, "Den röde prinsen" som anklagades för OS-massakern i München 1972, gömde sig i Lillehammer, skickades ett 15 man starkt team till Norge. Underrättelsen var dock helt fel, men detta spelade ingen roll – Israels hämndbegär efter München var gränslöst. Operation Guds vrede hade redan krävt många liv, men i Lillehammer skulle operationen sluta i katastrof. Främlingarna i den lilla staden med färre än 20 000 invånare stack ut omedelbart. Hyrbilar, walkie-talkies, konstiga rörelsemönster – allt noterades av den nyfikna lokalbefolkningen. Men Mossad-agenterna, vana vid att operera med straffrihet, ignorerade varningssignalerna. [caption id="attachment_212525" align="alignnone" width="640"] Lillehammer. Foto: Stian Rognhaugen/CC BY-SA 4.0[/caption] Det som gör Lillehammer särskilt anmärkningsvärt är att flera av agenterna kände på sig att de skulle döda fel man. Agenten Sylvia Rafael rapporterade tvivel till sina överordnade och Marianne Gladnikoff hörde mannen tala norska och sa att han inte matchade beskrivningen. En kvinnlig agent hoppade till och med i poolen för att avlyssna honom och hörde honom tala franska – vilket ironiskt nog "bekräftade" den felaktiga identifieringen eftersom den egentliga måltavlan Salameh var flerspråklig. Men alla andra signaler pekade åt fel håll: mannen var för lång, för smal, och saknade Salamehs karakteristiska drag. Men operationsledaren Michael Harari – en Mossad-veteran som orkestrerat mord över hela världen – vägrade lyssna. "Jag vet bättre," uppges han ha sagt. Dan Arbel, en av de gripna agenterna, avslöjade 50 år senare sanningen till norska NRK: "Vi visste att vi dödade fel man". De sköt ändå. Order var order. En oskyldig mans liv betydde mindre än att okritiskt följa kommandokedjan. — Jag såg mannen i Lillehammer tydligt, och jag sa till Mike (Harari) att 'det här är inte rätt person, det här är inte Salameh', upprepade Arbel. [caption id="attachment_212689" align="alignnone" width="640"] Mordkampanjen "Guds Vrede" godkändes av Israels dåvarande premiärminister Golda Meir Foto: Willem van de Poll/ CC BY-SA 3.0[/caption]

Nio flydde till Israel

Den norska polisen behövde bara 12 timmar för att gripa de första agenterna. Dan Arbel och Marianne Gladnikoff togs på flygplatsen med samma hyrbil de använt vid mordet – amatörmässigt även för Mossads låga standarder i Norge. Arbel, som led av klaustrofobi, bröt samman omedelbart. Han gav upp adressen till det säkra huset i Østerås. Razzian avslöjade ett helt nätverk: nycklar till säkra hus över hela Europa, förfalskade pass, mordplaner. Sex agenter greps. Nio flydde till Israel, inklusive mördarna och Mossadchefen Zvi Zamir. Som vanligt skulle de faktiska mördarna aldrig ställas till svars.

Symboliska straff

Rättegången i Oslo 1974 blev en parodi. De gripna dömdes till symboliska straff, men behövde inte ens sitta av dessa. Sylvia Rafael dömdes till 5,5 års fängelse, Abraham Gehmer till 5 år och Dan Arbel och Marianne Gladnikoff till 2,5 år vardera. Efter bara 15 månader släpptes dock alla fria och skickades hem till Israel efter politiska påtryckningar. Rafael kom senare att gifta sig med sin norske försvarsadvokat. Israel betalade så småningom ett symboliskt skadestånd 1996 – 23 år senare. De uttryckte "sorg" men erkände aldrig någon skuld för dådet. För dem var Bouchikhi mest ett pinsamt misstag. — För mig är den här kompensationen blodspengar, har sonen Jamal Terje Rutgersen kommenterat i en tv-intervju. — De sa uttryckligen att de inte tog ansvar för detta, men att de ville betala kompensation för att bevara de goda relationerna mellan Israel och Norge. Den israeliske journalisten Ronen Bergman, som skrivit omfattande om Mossads hemliga operationer, förklarar att när agenterna i Lillehammer såg Bouchiki ta emot ett paket från en misstänkt kontaktperson blev de övertygade om att han var terrorist – och resonerade att även om han inte var "storterrorist" så var han säkert en "liten terrorist" och borde således ändå likvideras. Paketet visade sig senare bara innehålla LP-skivor, men då hade den oskyldige kyparen redan skjutits ihjäl.

Den verkliga måltavlans öde

Medan en oskyldig man låg död i den norska skidorten fortsatte Ali Hassan Salameh att leva vidare. Först 1979 lyckades Mossad mörda honom i Beirut med en bilbomb som också dödade fyra livvakter och fyra civila förbipasserande. Det ansågs vara ett acceptabelt pris för att döda en misstänkt terrorist. [caption id="attachment_212524" align="alignnone" width="640"] Bouchikhi förväxlades med palestinske agenten Ali Hassan Salameh. Den senare mördades 1979 i en israelisk bilbomb som också skördade flera civila offer.. Montage. Foto: Okänd[/caption] Lillehammer-fiaskot avslöjade också Mossads europeiska nätverk. Nycklar hittade på gripna agenter ledde till razzior i Paris, Rom, Bryssel. Säkra hus, vapengömmor, flyktvägar – allt exponerades. För första gången kunde världen se omfattningen av Israels mordapparat. Avslöjandet att ett stort antal västerländska underrättelsetjänster assisterat Mossad chockerade till och med Israels allierade. Men var detta verkligen en "katastrof" för Israel? Eller bara ett tillfälligt bakslag i en mordkampanj som fortsatt oförminskat i årtionden?

Ett mönster som fortsätter

Israeliska underrättelsetoppar har hävdat att de lärt sig av Lillehammer. Att de infört striktare protokoll och bättre verifiering – men lönnmorden har aldrig upphört. Hotellrum i Dubai där misstänkta stryps av agenter med förfalskade pass. Bilar som exploderar på Teherans gator. Forskare som skjuts med fjärrstyrda vapen eller palestinska aktivister som "försvinner" från europeiska huvudstäder. Mystiska "olyckor" som drabbar utpekade fiender till Israel från Kairo till Kuala Lumpur. Årtionde efter årtionde fortsätter samma mönster. Tekniken har förbättrats – från kulsprutepistoler till drönare och AI-styrda vapen. Försiktigheten har ökat – team som en gång lämnade spår överallt arbetar nu i skuggorna. Men den fundamentala principen – att Israel har rätt att mörda vem som helst, var som helst – består.

Pågående israelisk policy

Ahmed Bouchikhi sköts ned den 21 juli 1973 framför sin hustru som väntade deras barn. Hans mördare flydde till Israel där de levde i frihet resten av sina liv. Michael Harari, mannen som beordrade mordet trots varningar om att de hade fel person, belönades med fortsatt karriär inom underrättelsetjänsten och ingen straffades egentligen för att ha dödat en oskyldig servitör i en liten norsk småstad. Detta är inte historisk kuriosa utan fortfarande en pågående israelisk policy. Den apparat som mördade Bouchikhi – och Folke Bernadotte innan honom – opererar fortfarande, bara mer sofistikerad och försiktigare med att lämna spår. [caption id="attachment_181133" align="alignnone" width="640"] Under Benjamin Netanyahus ledarskap har Israels lönnmordskampanjer eskalerat. Foto: Benjamin Netanyahu/FB[/caption] Lillehammer exponerade en sanning som många föredrar att ignorera: att Västvärldens främsta allierade i regionen och "den enda demokratin i Mellanöstern" inte bara systematiskt använder mord som politiskt verktyg utan även opererar med förakt för andra nationers suveränitet, och betraktar oskyldiga liv som acceptabla förluster. När internationell lag står i vägen för hämnd är det lagen som får vika – och Israels allierade i Väst fortsätter att se mellan fingrarna. Den norska regeringen producerade en omfattande rapport om Lillehammer-affären år 2000. Israels egen dokumentation om operationen förblir dock hemligstämplad – vissa sanningar är tydligen för besvärande att offentliggöra även efter ett halvt sekel.]]> Journalist: ”Israel mest sannolika aktören bakom mordet på Charlie Kirk” https://nyadagbladet.se/utrikes/journalist-israel-mest-sannolika-aktoren-bakom-mordet-pa-charlie-kirk/ Sun, 14 Sep 2025 11:18:10 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=212950 Mordet på den konservative debattören Charlie Kirk den 10 september har fått en dramatisk utveckling. Den 22-årige Tyler Robinson sitter sedan fredagen i förvar, misstänkt för mordet. Samtidigt lanserar journalisten Kim Iversen en alternativ analys som fått stor spridning. Hon beskriver mordet som en professionellt planerad operation där Israel pekas ut som en möjlig aktör. Charlie Kirk, grundare av organisationen Turning Point USA, sköts ihjäl i onsdags under ett tal i Orem, Utah. Efter intensiv spaning grep polisen i fredags Tyler Robinson, 22, genom tips från släktingar och analyser av övervakningskameror. Patronhylsor med inskriptioner som tolkats som radikala vänstersymboler uppges ha hittats i närheten. Polisen har ännu inte kommenterat fynden närmare, men myndigheterna undersöker nu både Robinsons motiv och eventuella kontakter med andra personer eller grupper. [caption id="attachment_212930" align="alignnone" width="640"]Tyler Robinson Charlie Kirk Tyler Robinson, 22, sitter i dagsläget anhållen misstänkt för mordet på Charlie Kirk. Montage. Foto: X/@badazn[/caption]

Kim Iversens analys

Parallellt med den officiella utredningen har journalisten Kim Iversen presenterat en egen analys som ifrågasätter teorin om en ensam gärningsman. Hon menar att flera faktorer pekar på en mer sofistikerad operation. — Jag tror inte att någon på allvar köper narrativet om en radikal vänsteraktivist. Det här ser ut som en kupp utförd av proffs, säger hon. En central punkt i hennes resonemang är att Fox News snabbt rapporterade om "utländska underrättelseuppgifter" i samband med fallet – något hon ser som både märkligt och potentiellt avslöjande. — Varför skulle det finnas någon utländsk underrättelse kring detta alls? frågar hon retoriskt. Kim Iversen menar att Kirk under senare tid börjat inta en mer kritisk hållning gentemot Israel. Han hade enligt uppgifter tackat nej till en inbjudan från premiärminister Benjamin Netanyahu, något som hon tolkar som känsligt med tanke på Kirks stora inflytande bland unga konservativa. Även andra profiler har varnat för att Kirk riskerade att bli ett hot om han öppet bytte sida i Israel-frågan. Programledaren Harrison Smith beskrev honom nyligen som redo att bli "nästa stora antisionistiska röst". — Den som har mest att vinna på att stoppa Kirk är Israel. Han hade ett starkt inflytande över unga amerikaner, en generation som redan är kritisk till landet, säger Iversen.

Vem gynnas?

Frågan om vem som hade mest att vinna på mordet står i centrum för Iversens analys. Hon menar att det framför allt är Israel som både har intresse och kapacitet att hindra Kirk från att vända sin unga följarskara i en mer kritisk riktning. — Och om Charlie Kirk börjar ändra sin ton, vem gynnas mest av detta? Främst Israel. De gillade inte att han vände och ledde sin hela bas på miljoner unga, som de redan har en skör relation till, i en riktning de inte vill ha, säger hon. Kim Iversen understryker också att en sådan operation inte bara skulle handla om att eliminera Kirk, utan om att skicka en tydlig signal. — Den som har mest att vinna och som har sofistikationen att genomföra detta och som har kopplingar till vår polis för att kunna plantera bevis som pistoler med trans-budskap överallt, vad det nu må betyda. Min gissning är Israel. Genom att ställa frågan "cui bono" – vem som gynnas – placerar Iversen mordet i ett geopolitiskt sammanhang snarare än ett inrikespolitiskt. I hennes analys är motivet lika mycket strategiskt som personligt: att undvika en spricka i den amerikanska konservativa rörelsen när det gäller stödet för Israel.

Fortfarande många obesvarade frågor

Robinsons gripande ger myndigheterna en misstänkt att pröva bevisen mot, men enligt Kim Iversen och flera andra analytiker slår det inte ut de alternativa tolkningarna. Hennes slutsats är att narrativet om en ensam radikal vänsteraktivist inte är trovärdigt, att händelsen istället bär spår av en professionell operation, att rapporterna om "utländska underrättelseuppgifter" är märkliga och tyder på yttre inblandning samt att Israel har mest att vinna på att Kirk tystades just nu när han blivit alltmer kritisk. Mordet på Charlie Kirk kommer därför sannolikt att fortsätta diskuteras både inom det officiella rättsväsendet och i alternativa medier där teorier om geopolitiska motiv och utländsk inblandning lever vidare.]]> I Jeffrey Epsteins mörka skugga https://nyadagbladet.se/analys/i-jeffrey-epsteins-morka-skugga/ Sat, 23 Aug 2025 10:34:31 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=210167 Vem var Jeffrey Epstein? Från Coney Island till elitskolan Dalton Jeffrey Epstein föddes i början av 1950-talet i Coney Island, Brooklyn, som son till arbetarklassföräldrar. Han växte upp under enkla förhållanden i ett område präglat av hårt arbete, och det fanns ingenting i hans bakgrund som pekade på att han en dag skulle röra sig bland världens mäktigaste personer. Han var en begåvad elev och utmärkte sig framför allt i matematik. Han började läsa på Cooper Union och senare vid New York University, men tog aldrig någon examen. Hans första steg in i den sociala eliten kom när han, trots sin brist på akademisk examen och lärarlicens, år 1974 blev matematiklärare på prestigefyllda Dalton School på Upper East Side. Dalton hade – och har fortfarande – ett rykte om sig att locka till sig landets intellektuella elit och de rikaste familjernas barn. Hur en 20-åring utan varken universitetsexamen eller lärarerfarenhet fick en tjänst där är än idag en gåta. [caption id="attachment_211782" align="alignnone" width="640"] Elitskolan Dalton på 91st Street, New York (2018). Foto: Jim Henderson/CC BY-SA 4.0[/caption] Det var också på Dalton som han fick kontakt med föräldrar till flera av sina framtida kontakter. Bland annat undervisade han sonen till Ace Greenberg, ordförande för investmentbanken Bear Stearns. Greenberg imponerades av den unge Epsteins sociala kompetens och ”kan fixa allt”-attityd, och mötet dem emellan skulle visa sig bli avgörande för hans karriär. Samtidigt började det spridas rykten om hans beteende på skolan. Flera av de kvinnliga eleverna noterade att han dök upp på studentfester och försökte umgås med tonårsflickor utanför skoltid. Hans tid på Dalton blev kort – efter knappt två år tvingades han lämna tjänsten med hänvisning till ”bristande prestation”. Då hade han dock redan börjat klättra uppåt i nätverk där pengar, makt och hemligheter hörde ihop.

Rektorn Donald Barr och de osannolika kopplingarna till makten

Att Jeffrey Epstein fick jobbet på Dalton School kan inte förstås utan att nämna skolans rektor vid tiden: Donald Barr. Barr var en excentrisk och karismatisk figur med en bakgrund som både författare och underrättelseveteran. Han hade tjänstgjort i OSS, föregångaren till CIA, under andra världskriget och förblev efteråt nära underrättelsevärlden. Han var också känd för att ha skrivit en märklig science fiction-roman, Space Relations, som utspelar sig i ett rymdimperium där unga människor hålls som sexslavar – en detalj som i efterhand framstår som kuslig i ljuset av vad som långt senare avslöjades om Epsteins verksamhet. När Epstein sökte jobb på Dalton hade han varken examen eller erfarenhet, ändå tog Barr in honom och satte honom att undervisa några av New Yorks mest privilegierade barn. Kanske såg Barr något i den unge mannen – eller så visste han något som vi andra inte vet. Det har spekulerats i att Epstein redan på denna tid var på väg att värvas som ”tillgång” för underrättelsetjänster, och att Barr helt enkelt agerade som en slags sponsor eller grindvakt för detta ändamål. Sambandet mellan Donald Barr och hans son William Barr är ännu märkligare. William blev årtionden senare justitieminister under Donald Trump och ansvarig just för utredningen av Epsteins gripande och död. Han var också en veteran från CIA, där han på 1970-talet arbetade med att skydda myndigheten under de så kallade Church- och Pike-utredningarna – kongressens försök att granska CIA:s övergrepp. Det var en tid då CIA befann sig under massiv press och tvingades dölja många av sina hemligaste operationer. Det faktum att den man som gav Epstein hans första fot in i eliten också var far till den man som övervakade hans död i häktet, är mer än bara ett märkligt sammanträffande. För många är det ett talande tecken på hur liten och sluten den värld är som Jeffrey Epstein rörde sig i.

Sonen som städade upp i kulisserna

Dalton-skolans karismatiske rektor Donald Barrs son William blev senare själv en central figur i Jeffrey Epsteins historia. Under sin karriär gick han från att arbeta för CIA på 1970-talet till att bli USA:s justitieminister, först under George H.W. Bush och sedan under Donald Trump. Som ung advokat på CIA arbetade Barr under den turbulenta perioden då kongressutredningarna ledda av Church och Pike blottlade olagliga operationer och övergrepp inom underrättelsetjänsterna. Barrs uppgift var specifikt att skydda CIA från kongressens granskning och förhindra att alltför mycket hemligheter avslöjades. Det var här han etablerade sitt rykte som en “fixare” för mäktiga män och deras institutioner. När Epstein greps på nytt 2019 var det åter William Barr som i egenskap av justitieminister övervakade utredningen. Han lovade först en grundlig granskning av hela nätverket, men när Epstein senare hittades död i sin cell konstaterade många att Barr inte följde upp sitt löfte – tvärtom lyckades Barr begränsa utredningen och inga nya högt uppsatta personer åtalades.

Epsteins första steg in i finansvärlden – Bear Stearns och specialuppdrag

Efter att ha lämnat Dalton fick Epstein genom Ace Greenberg sedan in en fot på Wall Street. Greenberg imponerades av hans självsäkerhet och förmåga att tala både med höga chefer och med kunder på deras nivå. Trots sin unga ålder och obefintliga akademiska meriter erbjöds Epstein en tjänst på Bear Stearns, en av USA:s största investmentbanker. Han började på optionsavdelningen, men hans verkliga talang låg någon annanstans. Efter en kort tid placerades Epstein i den så kallade Special Products Division. Det var en liten enhet som arbetade med att hjälpa bankens mest diskreta och ofta kontroversiella kunder att hantera sina pengar – att gömma tillgångar, undvika skatter och tvätta svarta pengar. Där lärde han sig de tekniker som senare skulle bli hans signum: att använda skenbolag, offshorekonton och avancerade skatteupplägg för att flytta enorma summor pengar under radarn. Epstein var bara 23 år när han började på Bear Stearns och hade redan då en förbluffande förmåga att vinna förtroende hos förmögna män med tvivelaktiga motiv. Fyra år senare, 1981, fick han dock lämna banken. Det officiella skälet var en disciplinär fråga rörande insiderhandel – ett regelbrott som internt beskrevs som allvarligt. Trots detta bröt han aldrig helt med sina kontakter på banken och fortsatte att använda Bear Stearns som bankpartner i många år framöver. Vid det laget hade han dessutom redan börjat få egna klienter och inlett en ny karriär som frilansande finansiell rådgivare. Hans enda kund vid den tidpunkten sägs ha varit den saudiske miljardären och ökände vapenhandlaren Adnan Khashoggi, en av världens mest inflytelserika mellanhänder i internationella affärer. Genom honom skulle Epstein dras in i ett mycket större spel – ett spel där pengar, politik, vapen och underrättelsetjänster smälte samman.

Mötet med vapenhandlaren och inträdet i den globala skuggvärlden

År 1981, bara några månader efter att han lämnat Bear Stearns, befann sig Jeffrey Epstein på ett privatplan på väg till Pentagon. Med på resan fanns Douglas Lease, en brittisk vapenmäklare med starka band till både den saudiska kungafamiljen och den brittiska regeringen. För en ung före detta bankman utan officiell position framstod resan som oförklarlig. Vad gjorde Epstein tillsammans med Lease på planet? Svaret är att Epstein hade börjat etablera sig som en fixare för personer som verkade i maktens skuggvärld. Douglas Lease var en av huvudarkitekterna bakom den gigantiska Al-Yamamah-affären – den största vapenaffären i Storbritanniens historia, där BAE Systems sålde stridsflygplan till Saudiarabien för tiotals miljarder dollar. Affären kantades av anklagelser om omfattande mutor, hemliga betalningar och tvättade pengar. Enligt uppskattningar fick Adnan Khashoggi, Epsteins första klient, ensam över 200 miljoner dollar i provisioner bara på den affären. [caption id="attachment_211788" align="alignnone" width="640"] Saudiska miljardären Adnan Khashoggi i Deauville, 1980-talet. Foto: Roland Godefroy / CC BY 3.0[/caption] Epstein fungerade som mellanhand och penningtvättare – en som var villig att ta smutsiga pengar och förvandla dem till rena. Den typen av tjänster var oumbärliga i en värld där mäktiga män och stater behövde dölja sina spår. Där andra rådgivare på Wall Street drog gränsen av rädsla för lagens långa arm, gick Epstein gärna längre. Douglas Lease introducerade honom också för Robert Maxwell, den brittiske mediemogulen och underrättelseagenten, och dennes dotter Ghislaine. Det mötet skulle inte bara förändra Epsteins bana – det skulle också länka honom ännu tätare till den internationella underrättelsevärlden och inleda det partnerskap som han blev allra mest känd (och beryktad) för. Epstein hade nu tagit steget från Wall Streets öppna marknader till den slutna, kompromisslösa värld där makten på riktigt utövas – och insynen från allmänheten ytterst begränsad.

Douglas Lease och introduktionen till Robert Maxwell och Ghislaine

Douglas Lease blev snabbt en av de mest avgörande personerna i Jeffrey Epsteins liv. Lease var en veteran i den internationella vapenhandeln, fungerade som en mentor och dörröppnare till miljöer där Epstein annars aldrig skulle ha fått tillträde. Lease var inte bara känd som en central aktör i Al-Yamamah-affären, där Storbritannien i största hemlighet sålde krigsmateriel till Saudiarabien under decennier. Han var också en viktig länk mellan brittiska underrättelsetjänster och deras klienter i Mellanöstern. Epsteins nya bekantskap Maxwell var vid tiden redan en mytomspunnen figur: brittisk mediemogul, miljardär, före detta soldat och, som det senare skulle visa sig, också underrättelseagent med långvariga band till israeliska Mossad. Han ägde tidningar och bokförlag över hela världen och var en man som både fruktades och beundrades i Londons maktkretsar. Maxwell hade i åratal fungerat som mellanhand åt den israeliska underrättelsetjänsten, bland annat hjälpt dem att smuggla teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot att Sovjet tillät judiska utvandrare, och hjälpte till att finansiera deras operationer genom sina bolag och pensionsfonder. För honom var Epstein en användbar nykomling – någon som kunde hantera pengarna som behövde flyttas runt i hemlighet. Genom Robert Maxwell lärde Epstein också känna hans dotter, Ghislaine Maxwell. Hon skulle bli hans närmaste partner, både offentligt och bakom kulisserna. Hon hade med sig en social access som Epstein själv saknade och försåg honom med kontakter i den brittiska aristokratin, Hollywood och på Wall Street. Douglas Leases roll kan inte överskattas. Han var den som byggde bron mellan Epstein och den värld där han sedan skulle komma att operera i decennier: en hemlig värld av pengar, sex, utpressning och underrättelseoperationer, där Maxwellfamiljen var en central aktör.

Dottern som tog över spelet

Ghislaine Maxwell var på många sätt sin far Roberts förlängning: intelligent, socialt slipad och väl insatt i maktens spel. När Robert Maxwell plötsligt dog 1991 flyttade hon till New York och tog över en del av nätverket som hennes far hade lämnat efter sig. Ghislaine och Epstein blev oskiljaktiga. Hon blev hans förtrogna, värdinna och medbrottsling. Vid sidan av de öppnade dörrarna in till den brittiska aristokratin, till kungahus och till internationella affärsmän var det också hon som organiserade många av de fester där unga kvinnor rekryterades och där makthavare komprometterades. Enligt flera av hans offer var det hon själv som i praktiken rekryterade flickor till hans nätverk. Flera av Epsteins offer har berättat hur det ofta var Ghislaine som först kontaktade dem, utgav sig för att erbjuda modelljobb eller praktikplatser och lockade in dem i Epsteins värld. Hon övervakade verksamheten med kall effektivitet, och många såg henne som den som förvandlade hans verksamhet från ett individuellt rovdjursbeteende till en systematisk rekryteringsapparat. När Epstein greps på nytt 2019 gick Ghislaine under jorden i nästan ett år innan hon själv greps. 2022 dömdes hon till 20 års fängelse för sin roll i sexhandeln. Hennes domslut blev en påminnelse om att hon var lika central som Epstein själv i operationen – kanske till och med mer.

Epstein som spelpjäs i underrättelsetjänsternas spel

En av de mest förbryllande aspekterna av Jeffrey Epsteins liv är hur han gång på gång tycks ha undgått rättvisan, trots överväldigande bevis för de brott han hade begått. Redan när han greps första gången 2007 hade federala åklagare tillgång till åtminstone 40 minderåriga vittnen. Ändå slapp han undan med en mild överenskommelse som gav honom ett minimalt straff och tillät honom att lämna häktet dagtid. Hur var detta möjligt? Enligt flera vittnesmål var förklaringen enkel: han var en tillgång. När den dåvarande åklagaren Alexander Acosta i efterhand tillfrågades om varför han gick med på den uppgörelsen svarade han lakoniskt att han fått veta att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han därför borde lämnas ifred. Detaljerna bakom det påståendet har aldrig avslöjats – men det pekar på något som många inom underrättelsevärlden länge tagit för givet: Epstein fungerade som en så kallad cut-out, en frilansare som gör det som officiella agenter inte kan göra själva. [caption id="attachment_211796" align="alignnone" width="640"] Bild från Jeffrey Epsteins cell direkt efter vad som av allt att döma handlat om ett mord.[/caption] Bilden som växer fram är inte av en man som styrde allt själv, utan av en spelpjäs i ett mycket större spel. Hans uppdrag tycks ha varit att bygga nätverk, skapa komprometterande material på inflytelserika personer och hantera svarta pengar. Enligt Darryl Cooper är det en klassisk underrättelsetaktik: "Man använder människor som honom för att rekrytera och binda fast folk. Det är ett sätt att få kontroll över människor som annars skulle vara utom räckhåll". Flera tecken tyder på att Epstein inte arbetade för en specifik underrättelsetjänst utan för ett nätverk av intressen där både CIA, Mossad och kanske även ryska aktörer samarbetade när det passade. I praktiken var han en frihandlare – en man som byggde sin egen position genom att bli oumbärlig för alla som behövde hans tjänster. Det var det som gjorde honom så svår att åtala och till slut så farlig. Att Epstein var en spelpjäs snarare än en ensam mästare gör inte hans handlingar mindre förkastliga, men det flyttar fokus från honom som individ till den struktur som gjorde honom möjlig – och som sannolikt fortfarande existerar.

Fixarrollen: Så används “frilansare” i underrättelsevärlden

För att verkligen förstå Jeffrey Epsteins roll måste man förstå hur underrättelsetjänster arbetar i gråzonen mellan lag och brottslighet. De har alltid använt sig av så kallade fixare eller frilansare som inte är officiellt anställda men som utför tjänster som de inte vill knyta direkt till sig själva. Epstein var en perfekt fixare. Han hade inga egna formella kopplingar till någon myndighet, men han hade en sällsynt förmåga att vinna förtroende, skapa nätverk och erbjuda just de tjänster som de mäktiga behövde: diskretion, utpressning och tvättade pengar. Sådana figurer används för att ge underrättelsetjänster en form av ”förnekbarhet”. Om något går fel kan staten säga att personen aldrig arbetade för dem – vilket formellt sett också är sant. Samtidigt är relationen ömsesidigt beroende: fixaren skyddar sina uppdragsgivare genom att bära deras hemligheter, och de skyddar honom genom att hålla honom utanför rättvisans räckhåll. Darryl Cooper sammanfattar det väl i intervjun: "Epstein var ingen mästare som styrde allt. Han var en man som byggt sitt liv på att vara oumbärlig för människor som styr allt".

Iran-Contras och Epsteins roll i 1980-talets skandaler

Under 1980-talet vävdes Jeffrey Epstein in i några av de största politiska och finansiella skandalerna i modern tid. Enligt flera källor var han en nyckelfigur bakom kulisserna när hundratals miljoner dollar skulle flyttas i hemlighet mellan vapenhandlare, regeringar och rebellgrupper – ett uppdrag som passade honom perfekt. En av de största affärerna var Iran-Contras. USA:s regering, under president Reagan, ville både stödja de antikommunistiska Contras-gerillorna i Nicaragua och samtidigt påverka Iran mitt under det pågående vapenembargot. Lösningen blev ett hemligt system där USA via mellanmän, bland dem Israel och saudiska aktörer, sålde vapen till Iran till överpris. Vinsten från dessa försäljningar skickades sedan till Contras. Epstein spelade enligt Darryl Cooper en roll som penningtvättare och rådgivare. Med Iran-Contras visade Epstein att han kunde leverera under press – och att han var villig att göra sådant som andra banker och rådgivare vägrade. För sina uppdragsgivare var han oumbärlig. För sina fiender var han osynlig. Det var en roll han skulle komma att spela i olika skepnader under resten av sitt liv: den som såg till att hemligheter förblev hemligheter, till ett pris som bara de allra rikaste kunde betala.

Al-Yamamah-affären: Vapenskandalen som formade nätverket

Vid sidan av Iran-Contras var Al-Yamamah-affären den andra stora skandalen som definierade 1980-talets maktnätverk och gav Jeffrey Epstein en plats i dem. Al-Yamamah var ett enormt vapenavtal mellan Storbritannien och Saudiarabien, där brittiska BAE Systems sålde stridsflygplan och annan militär utrustning för motsvarande tiotals miljarder dollar. Affären var officiellt en legitim exportaffär, som dock i praktiken kantades av mutor, svarta pengar och hemliga provisioner till saudiska prinsar och mellanhänder. En av de största mottagarna av dessa pengar var Adnan Khashoggi som var Epsteins viktigaste klient under denna period. Khashoggi fick enligt flera rapporter ensam över 200 miljoner dollar i kommission – pengar som måste gömmas undan och tvättas. Det var här Epstein kom in i bilden. Hans skicklighet som penningflyttare och hans diskreta uppträdande gjorde honom oumbärlig. Han hjälpte Khashoggi och andra aktörer att kanalisera pengarna genom skenbolag och offshorekonton, långt bortom journalisters och myndigheters räckvidd. Al-Yamamah visade att Epstein redan då förstod spelets regler: han byggde inte sin rikedom på investeringar eller affärsstrategier, utan på att vara den som förflyttade och dolde andras rikedomar – och i processen lärde han sig hur man skaffar inflytande över dem.

Robert Maxwell: från krigshjälte till Mossad-agent och mediemogul

För att förstå Jeffrey Epsteins väg in i maktens innersta kretsar måste man förstå mannen som förde honom dit: Robert Maxwell. Maxwell var en av 1900-talets mest komplexa och mytomspunna personer – en överlevare, hjälte, skurk och spion på samma gång. Född 1923 i en judisk familj i Tjeckoslovakien lyckades Maxwell undkomma nazisterna och tog sig till Storbritannien, där han som ung man tog värvning i den brittiska armén. Han stred under andra världskriget med stor tapperhet och dekorerades för sina insatser. Efter kriget tjänstgjorde han en tid i brittiska underrättelsetjänstens arbete i Berlin, där han lärde sig att manövrera mellan öst och väst och byggde upp värdefulla kontakter i Sovjet. På 1950-talet blev han brittisk medborgare och började bygga sitt medieimperium genom att köpa upp bokförlag och tidningar. Han blev ägare till Daily Mirror och ett av Europas största mediebolag och använde sin förmögenhet för att köpa politiskt inflytande. Samtidigt arbetade han enligt flera före detta israeliska agenter i hemlighet för Mossad. Uppdraget att smuggla avancerad teknik till Sovjet i utbyte mot att de släppte judiska emigranter till Israel var en känslig och livsfarlig balansakt. [caption id="attachment_211786" align="alignnone" width="640"] Robert Maxwell (längst till höger) tillsammans med Henry Kissinger på Global Economic Panel i Amsterdam, 1989. Foto: Public domain[/caption] Maxwell var känd för sin brutalitet mot sina anställda och sin skamlösa opportunism. Hans bolag plundrades på miljardbelopp när han i hemlighet tog pengar ur pensionsfonder för att täcka sina egna förluster. När sanningen började komma ikapp honom 1991 hittades han död i havet utanför Kanarieöarna, flytande vid sin yacht Lady Ghislaine. Om hans död var en olycka, självmord eller en planerad avrättning har aldrig fastställts. Det var denne Robert Maxwell som tog Epstein under sina vingar och introducerade honom för det nätverk av underrättelsetjänster, bankirer och makthavare som han själv varit en del av i årtionden. Och det var han som förde samman Epstein med sin dotter Ghislaine – en kombination som skulle få ödesdigra konsekvenser.

Epsteins band till Maxwell och den mystiska kopplingen till Israel

Relationen till familjen Maxwell och Epstein var mer än en personlig allians. Den öppnade också dörren till den israeliska underrättelsevärlden. Robert Maxwell hade under flera årtionden varit en värdefull tillgång för Mossad, och flera tidigare israeliska officerare har bekräftat att han regelbundet hjälpte till att finansiera och täcka deras operationer. Han tillhandahöll pengar, täckmantlar och logistik när Mossad behövde agera utomlands. Epstein verkar ha fortsatt i samma spår. Hans arbete med komprometterande material på mäktiga män, hans roll som penningtvättare och hans sociala skicklighet gjorde honom till en värdefull tillgång för dem som ville ha inflytande över amerikanska politiker och finansmän. Som Darryl Cooper konstaterar: "Han var förmodligen inte anställd av Mossad, men han var en av många 'cut-outs' – människor som används när du inte kan skicka en riktig agent". En särskilt besvärande detalj är att Epstein och Ghislaine med tiden tycks ha samlat på sig komprometterande information om en lång rad toppar i det amerikanska etablissemanget. På deras egendomar hittades videokameror i alla rum, och flera av hans offer har vittnat om att gäster regelbundet filmades utan sin vetskap. För den som ville påverka amerikansk politik från Tel Aviv eller London var detta ovärderligt. Den ”israeliska kopplingen” har länge förnekats av officiella företrädare, men mönstret är tydligt, och det stärker bilden av Epstein som mer än bara en frilansande sexförbrytare. Han var en spelpjäs i ett större spel där stater och privata aktörer samarbetar för att samla inflytande i form av hemligheter.

Vem skyddade honom?

En fråga ekar genom hela berättelsen om Jeffrey Epstein: vem var det som skyddade honom? Hur kunde han, under decennier, bedriva sin verksamhet öppet, rekrytera och utnyttja minderåriga flickor, umgås med några av världens mest inflytelserika män – och ändå gång på gång undgå allvarliga konsekvenser? När han första gången åtalades i Florida 2007 hade åklagarna redan samlat vittnesmål från över 40 unga flickor som berättade i detalj hur de förts till Epsteins hus för att utsättas för övergrepp. Men trots bevisläget slöts en uppgörelse som väckte förvåning även bland jurister. Epstein erkände ett mindre brott, fick en extremt mild dom och tilläts avtjäna den på ett sätt som mest liknade husarrest, med frihet att vistas utanför häktet dagtid. När Alexander Acosta, den federale åklagare som godkände uppgörelsen, långt senare pressades på ett svar, sade han att han hade blivit tillsagd att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han skulle lämnas ifred. Den kryptiska förklaringen, som Acosta aldrig utvecklade, väckte fler frågor än den gav svar. Än idag är det oklart exakt vilken ”tjänst” Epstein tillhörde, men flera insatta pekar just på att han var en frilansande tillgång snarare än en formellt anställd agent. En sådan tillgång är värdefull just för att den är lös – en aktör som kan användas av olika intressen och som har tillräckligt mycket på inflytelserika personer för att skapa ett skyddande nät omkring sig. Epsteins död i häktet i augusti 2019 har bara ytterligare spätt på misstankarna. Officiellt blev det förklarat som självmord, men under omständigheter som fick både läkare och före detta fängelsechefer att ifrågasätta detta. Kamerorna fungerade inte. Vakterna ”sov”. Cellkamraten hade plötsligt flyttats. Enligt en obducent var skadorna på halsen mer förenliga med strypning än hängning. Som Darryl Cooper konstaterar: "Det finns inte många som kan ge ordern att döda en federal häktesfånge på Manhattan". Frågan kvarstår: vem var det som drog i trådarna?

Konspirationer eller kalla fakta

När historien om Jeffrey Epstein kommer på tal är det fortfarande förekommande att den avfärdas som en ”konspirationsteori”. Att tala om underrättelsetjänster, kompromat och internationella nätverk anses av många vara spekulativt, för att inte säga paranoia. Men som Darryl Cooper framhåller i intervjun: det finns inget konspiratoriskt i att kalla en spade för en spade när den ligger mitt på bordet. De metoder som Epstein och hans nätverk använde är välkända inom underrättelsemiljön. Komprometterande av individer – att få dem i situationer där de kan fotograferas eller filmas i sexuella eller olagliga handlingar – är en klassisk strategi som används av underrättelsetjänster världen över. Den som kontrollerar komprometterande material, kompromat, kan kontrollera människor. Epsteins hem i New York och på Virgin Islands var utrustade med övervakningskameror i varje rum. Vittnen har berättat hur gäster fördes till avskilda rum där de utan sin vetskap spelades in medan de utnyttjade minderåriga flickor. Detta material blev en form av makt, en valuta som Epstein kunde växla in hos sina uppdragsgivare – eller som hans uppdragsgivare kunde använda för att säkra sitt grepp över inflytelserika personer. Cooper påpekar att det snarare är en ”konspiration” att låtsas som att dessa samband inte finns, än att undersöka dem. För i den värld där underrättelsetjänster, politiska ledare och privata aktörer agerar tillsammans, är pengar och hemligheter lika viktiga som vapen. Och hemligheterna är till salu. "Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler", säger Cooper. "I själva verket styrs den av hemligheter och utpressning". Att kalla det en ”konspirationsteori” är därför ett bekvämt sätt för dem som vill undvika obehagliga frågor att slippa behöva gräva djupare.

Varför vägrar medierna att granska historien på djupet?

Trots att Jeffrey Epstein-affären har alla ingredienser för en journalistisk världssensation – sex, makt, internationella konspirationer, underrättelsetjänster och komprometterande material på världsledare – har etablerade medier visat en märklig ovilja att gräva på djupet. Visst, de rapporterade om hans gripande och rättegångar, och om hans död. Men inga större tidningar eller tv-bolag har verkligen följt trådarna till slutet. Darryl Cooper kallar det ”den stora gåtan”: varför står det inte reportrar utanför Alexander Acostas hus varje dag och frågar vad han menade när han sade att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten”? Varför har ingen ställt de självklara frågorna till William Barr, som övervakade den officiella utredningen efter Epsteins död? Varför får vi bara enstaka dokumentärer om övergreppen, men inga större granskningar av nätverket som skyddade honom? Det är inte för att historien saknar sprängkraft – tvärtom. Den är för sprängfylld av mäktiga namn. Många av de som kan ha komprometterats, eller som själva suttit på inflytande över Epstein, tillhör samma sociala kretsar som journalisterna som skulle granska dem. Andra kontrollerar mediebolag eller har tillräckligt inflytande för att sätta stopp. Cooper påpekar att självcensur är en stor del av problemet: reportrar vet att om de gräver för djupt i vissa ämnen riskerar de sin egen karriär. Att låta bli att ställa frågor är bekvämare, och på kort sikt mindre farligt. Det faktum att så många självklara frågor aldrig ställts är i sig ett tecken på att historien inte bara handlar om Epstein. Den handlar om ett större nätverk som fortfarande är intakt – och om en presskår som, medvetet eller ej, lärt sig att titta bort. Som Cooper säger: "Det är inte konstigt att folk kallar det en konspiration. Det konstiga är att ingen vill undersöka den".

Vem styr egentligen världen?

När man granskar Jeffrey Epsteins liv framträder en helhetsbild som är både skrämmande och avslöjande. Han var en man som till synes kom från ingenstans, utan examen, utan förmögenhet, och med en karriär byggd på märkliga sammanträffanden. Ändå lyckades han klättra till toppen av den globala maktpyramiden – för att han erbjöd det som de verkligt mäktiga behövde: diskretion, kompromat och pengar i rätta fickor. Epstein var ingen ensam galning. Han var en kugge i ett maskineri som få vill erkänna existerar: ett globalt nätverk där nationella underrättelsetjänster, privata fixare och korrupta politiker samarbetar i skuggorna. Där brott används som verktyg. Där hemligheter är valuta. Där komprometterande material är makt. Som Darryl Cooper påpekar var Epstein inte unik. Han var bara ovanligt synlig. För varje Epstein som avslöjas finns många andra som fortfarande verkar i mörkret, skyddade av samma nätverk som en gång skyddade honom. Det är därför ingen egentligen vill veta hela sanningen – för den skulle avslöja hur liten vår kontroll över våra institutioner egentligen är. Hans död avslutade inte historien. Tvärtom. Den lämnade oss med en påminnelse om att de krafter han tjänade fortfarande finns kvar. Och att frågan vi borde ställa oss inte är: vem var Jeffrey Epstein? Utan snarare: vilka var det som behövde honom – och vilka är det som fortfarande håller i trådarna? Som Cooper sammanfattar: "Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler. Men i själva verket styrs den av hemligheter och utpressning. Det är ett spel – och vi får bara se bråkdelen av det som pågår".   Reza Nasouri]]> Israeliska säkerhetstoppar kräver att invasionen upphör: ”Drivs på av messianska fanatiker” https://nyadagbladet.se/utrikes/israeliska-sakerhetstoppar-kraver-att-invasionen-upphor-drivs-pa-av-messianska-fanatiker/ Mon, 04 Aug 2025 11:14:44 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=210663 Israels krig i Gaza måste få ett omedelbart slut – det kräver 19 tidigare högt uppsatta ledare för landets militära och underrättelsetjänster. De menar att invasionen sedan länge saknar militärt syfte och nu drivs på av politiska krafter med religiöst fanatiska motiv. Även om den israeliska regeringen beskriver sin invasion av Gaza som ett försvarskrig mot Hamas, har allt fler internationella röster pekat på att israelerna ägnar sig åt etnisk rensning och folkmord och har för avsikt att permanent fördriva den palestinska befolkningen och ta över deras land. Nu ansluter sig ett antal av Israels mest erfarna före detta militär- och säkerhetschefer till fördömandena. I en gemensam video uppmanar 19 tidigare höga tjänstemän inom försvaret, underrättelsetjänsterna och polisen till ett omedelbart slut på kriget. De menar att kriget hade kunnat avslutas för länge sedan – men att detta i dag förs vidare av politiska och religiöst fanatiska skäl, inte av militär nödvändighet. Bland undertecknarna finns den tidigare premiärministern och IDF-chefen Ehud Barak, samt tidigare försvarsstabscheferna Moshe Ya’alon och Dan Halutz, före detta Shin Bet-cheferna Yoram Cohen, Ami Ayalon och Nadav Argaman, samt tidigare Mossad-chef Tamir Pardo.

"Uppnått alla militära mål"

— Vi har en plikt att resa oss och säga det som behöver sägas. Det här kriget började som ett rättfärdigt krig. Det var ett försvarskrig. Men när vi hade uppnått alla dess militära mål, när vi hade vunnit en briljant militär seger över alla våra fiender, upphörde detta krig att vara rättfärdigt. Det är nu på väg att leda staten Israel till förlust av både säkerhet och identitet, säger Ami Ayalon i videon. En berättarröst inleder filmen med att betona tyngden i deltagarnas samlade erfarenhet och förklarar att de män som nu kräver ett slut på kriget alla verkat i Israels innersta kretsar och varit delaktiga i de mest känsliga beslutsprocesserna. — Tillsammans har de över tusen års erfarenhet av nationell säkerhet och diplomati, förkunnas det. Budskapet i videon är tydligt: kriget hade kunnat avslutas för länge sedan, och måste nu ersättas med ett permanent eldupphör och ett avtal som leder till frisläppandet av de cirka 50 kvarvarande israeliska gisslan i ett samlat drag.

"Står på randen till nederlag"

Tidigare militära underrättelsechefen Amos Malka säger att Israel är ”väl över ett år förbi den punkt då vi hade kunnat avsluta kriget med ett tillräckligt operativt resultat”. — Vi kompenserar nu mest för våra egna förluster, konstaterar Nadav Argaman. — Vi står på randen till nederlag, varnar Tamir Pardo. Han riktar skarp kritik mot den israeliska krigsstrategin och den humanitära katastrof som skapats i Gaza: — Det som världen ser i dag är vår egen skapelse. Vi gömmer oss bakom en lögn som vi själva skapat. Denna lögn såldes till den israeliska allmänheten, men världen har sedan länge förstått att den inte speglar verkligheten.

"Minoriteten styr politiken"

Moshe Ya’alon pekar ut vad han beskriver som en religiöst extremistisk maktkonstellation som styr regeringens agerande: — Det finns ögonblick som bär en svart flagg, där man måste stå upp och säga: Hit men inte längre. Just nu har vi en regering som dragits i en irrationell riktning av messianska fanatiker. — De är en minoritet – men problemet är att minoriteten styr politiken, tillägger Yoram Cohen. Han kritiserar också idén om total seger över Hamas som en farlig illusion: — Den som tror att Israel både kan nå varje terrorist, varje håla och varje vapen, och samtidigt få hem våra gisslan, lever i en fantasi.

Uppmanar fler att ta ställning

I sitt avslutande budskap vänder sig säkerhetsveteranerna till dem som nu innehar deras tidigare poster inom försvaret och underrättelseväsendet. De uppmanas att ta ställning och våga säga ifrån. — De måste modigt stå upp inför premiärministern och inför regeringen och säga sitt… om detta krig och dess meningslöshet, säger Nadav Argaman. — Det är deras plikt att säga vad som kan göras och vad som inte kan göras – även om någon verkligen vill det.]]> Trump-administrationen anklagas för att mörka Epstein-utredning https://nyadagbladet.se/utrikes/trump-administrationen-anklagas-for-att-morka-epstein-utredning/ Wed, 09 Jul 2025 09:58:54 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=209153 Trump-administrationen arbetar medvetet för att mörklägga utredningen kring Jeffrey Epstein. Det menar den amerikanske politiske kommentatorn Nick Fuentes i ett utspel på X. Han hävdar att administrationen, trots tidigare löften om transparens, nu ljuger om Epsteins död och begraver historien om hans påstådda utpressningsring. Han pekar också på kopplingar mellan Epstein och israeliska intressen. Den judisk-amerikanske finansmannen Jeffrey Epstein, sedan tidigare dömd sexualförbrytare, arresterades 2019 för sexhandel med minderåriga. Hans fall blev globalt uppmärksammat på grund av hans nära band till inflytelserika personer inom politik och näringsliv. Epstein avled i sin cell i augusti 2019, officiellt genom självmord, men omständigheterna har gett upphov till spekulationer om att han blivit mördad. Utredningen har sedan dess fokuserat på hans påstådda utpressningsverksamhet, där han enligt anklagelser ska ha filmat mäktiga individer i komprometterande situationer. Epstein åtalades första gången redan 2005 för att ha lockat minderåriga till prostitution. Trots allvarliga anklagelser fick Epstein 2008 ett ovanligt milt straff, vilket enligt Fuentes berodde på hans kopplingar till underrättelsetjänster. — Den tidigare justitieministern Acosta sa (det här går tillbaka till 2008), Epstein är underrättelsetjänst.

Anklagelser om mörkläggning

Fuentes centrala kritik riktas mot Trump-administrationens hantering av Epstein-utredningen. Han hävdar att administrationen inte bara har brutit löften om öppenhet utan aktivt arbetar för att dölja sanningen. — Det här är bokstavligen motsatsen till vad Trump-anhängare röstade för. Det är motsatsen. Det här är inte transparens, det är mörkläggning. Enligt Fuentes har justitiedepartementet nu menat att Epstein begick självmord, att ingen klientlista finns (med politiker och näringslivshöjdare som ska ha deltagit i övergreppen, reds. anmärkning) och att ytterligare utredningar är onödiga. Han ser detta som ett försök att avsluta diskussionen. — Nu ljuger de om det och mörkar det. De begraver det faktiskt. De gör det mindre tillgängligt än tidigare. Fuentes pekar också på bevis från Epsteins bostäder, där kameror och inspelningsutrustning hittades, vilket enligt honom styrker teorin om en utpressningsring. Han ifrågasätter justitiedepartementets påståenden om att ingen sådan verksamhet skall ha ägt rum.

Kopplingar till Israel och mäktiga aktörer

Fuentes lyfter fram Epsteins påstådda kopplingar till israeliska underrättelsetjänster, särskilt Mossad. Han nämner Epsteins finansiella stöd från judiska miljardärer i Mega Group, en organisation som enligt Fuentes främjar pro-israeliska intressen. — Han fick sina pengar från Les Wexner och Bronfman-familjen från Mega Group. Det är båda israeliska operatörer. Fuentes lyfter också fram att Epsteins medhjälpare, Ghislaine Maxwell, är dotter till Robert Maxwell, en brittisk mediemogul som påstås ha varit Mossad-agent. — Hans flickvän och medhjälpare Ghislaine Maxwell är dotter till Mossad-superspionen Robert Maxwell. Han argumenterar för att dessa kopplingar antyder att Epstein kan ha drivit en utpressningsring för Israels räkning, något han anser att Trump-administrationen nu försöker dölja.

Tidpunkt och politiska motiv

Fuentes noterar att justitiedepartementets uttalanden om att Epstein-fallet är avslutat sammanföll med ett besök av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Vita huset den 7 juli 2025. Han ser detta som misstänkt och kopplar det till administrationens pro-israeliska hållning. — De berättade för oss att Jeffrey Epstein-historien var över dagen innan Bibi Netanyahu besökte Vita huset för tredje gången. Han pekar också på nyckelpersoner som Kash Patel, Dan Bongino och Pam Bondi, som han beskriver som starkt pro-israeliska, och ifrågasätter deras roll i att begrava historien. — Pam Bondi, Dan Bongino, två superpro-israeliska aktivister. Varför skulle de begrava historien om den israeliska spionen som driver en utpressningsring känd som Jeffrey Epstein?, ifrågasätter han avslutningsvis ironiskt.]]>