Markus Allard – Nya Dagbladet

Så vände Allard DN-intervjun mot medieeliten

Markus Andersson — Thu, 20 Aug 2026 13:10:12 +0000

Dagens Nyheters frågor till Markus Allard blottar gång på gång ett betydande avstånd mellan medievärldens föreställningar och de problem som människor möter i vardagen. När reportrarna vill tala om identitetsbegrepp, tonläge och politikernas obehag svarar Örebropartiets ledare med mångkulturens följder, bilberoende, familjeekonomi och människor som drabbats av kommunala beslut. Den tydligaste kollisionen gäller svenskhet. DN frågar hur någon "blir etniskt svensk", vilka föräldrar som krävs och hur en person med en svensk och en iransk förälder ska beskrivas. Samtalet spelades in av Örebropartiet och publicerades i sin helhet efter DN-reportrarna Niklas Orrenius och Malena Rydells besök i Örebro rådhus. DN:s färdiga reportage hade ännu inte publicerats när denna artikel skrevs; bedömningen gäller därför frågorna och replikskiftena i den oredigerade inspelningen.

”Hur blir man etniskt svensk?”

När DN fortsätter att söka en formel för vem som kan kallas etniskt svensk tappar Allard tålamodet. Han frågar om reportern ”spelar dum” eller faktiskt inte förstår skillnaden mellan etnicitet och kulturell tillhörighet. Frågan är avslöjande. Det som för många människor är en självklar skillnad mellan medborgarskap, kultur och härkomst behandlas som ett svårgenomträngligt filosofiskt problem. Allard menar att förvirringen har uppstått därför att ämnet länge varit förbjudet i den politiska och mediala miljö där DN verkar. Allard beskriver därefter hur han själv lämnade den mångkulturella övertygelse han hade som ung vänsterpolitiker. Förändringen kom när det lokala arbetet förde honom närmare Vivalla och människor som levde med politikens konkreta följder. Han återger ett möte med äldre invandrare med vänsterbakgrund som frågade hur han kunde kalla sig socialist och samtidigt vilja fylla området med fler problem. — Det som oftast är signifikant för personer som fortfarande desperat håller fast vid den här typen av utopiska idéer om att mångkultur fungerar är att de inte lever i den, säger Allard. Sedan riktar han udden mot tidningens egen publik: ”Jag växte upp bland era läsare.” Den välmående miljö där han formade sina första politiska uppfattningar hade enligt honom liten kontakt med de konflikter som senare förändrade hans syn.

DN som politisk aktör

Allard gör från början klart att han inte betraktar DN som en neutral observatör. Hans erfarenhet av stora medier är, säger han, att reportern lämnar Stockholm med berättelsen redan bestämd. — Det blir den här typen av exotifierande porträtt där man åker utanför Stockholms tullar och berättar om den farliga populisten. Manuset brukar vara ganska förutbestämt, säger han. När DN senare frågar varför han tror att ”alla” vill komma åt honom invänder Allard att han aldrig har sagt alla. Han skrattar åt att tre personer från tidningen sitter framför honom och frågar om han verkligen tror att någon kan vilja motarbeta honom politiskt. — Jag tror att den nyfikenheten är strikt underordnad ert huvudsakliga narrativ, säger han om DN:s journalistik. Skillnaden i perspektiv är central. DN försöker göra hans mediekritik till en fråga om misstänksamhet och personlighet. Allard beskriver i stället en institutionell maktkamp där tidningen själv är en politisk aktör som väljer vilka verkligheter som ska tas på allvar.

Bilbehovet försvinner inte

Samma klyfta syns i diskussionen om Örebros bussystem BRT, där körfält tas från biltrafiken för att ge bussarna egna filer. För Allard handlar motståndet inte om att försvara bilen som identitetsmarkör, utan om människors möjlighet att få vardagen att fungera. — Folk behöver köra bil, och folk kommer inte ha ett mindre behov av att köra bil bara för att man gör det jobbigare för dem att köra bil, säger han. Han beskriver även namninsamlingen för en folkomröstning om projektet. Kommunen underkände enligt honom tusentals namn genom en orimligt hård granskning. På pappret kan medborgarna tvinga fram en omröstning, men i praktiken kan förvaltningen och de styrande politikerna stoppa den, menar han. När Allard räknar upp vad Örebropartiet vill göra vid makten nämner han att BRT ska rivas upp, att parkeringen ska bli avgiftsfri och att även förskolan ska befrias från avgifter. Finansieringen ska bland annat ske genom nedskärningar bland chefer, kommunikatörer och andra tjänster som partiet betraktar som onödiga. DN:s följdfråga blir vad partiet vill införa – utöver allt det vill ta bort. — Men lyssnade inte du precis på vad jag sa? svarar Allard. Reportern upprepar då själv två av förslagen: parkering och avgiftsfri förskola. Replikskiftet visar hur konkreta lättnader i familjers vardag registreras men ändå inte tycks räknas som en positiv politisk vision.

Klimatpolitiken som klassintresse

När DN frågar var klimatförändringarna passar in avfärdar Allard inte att klimatet förändras. Han ifrågasätter varför svenska bilister och pendlare ska bära kostnaden för åtgärder som enligt honom har försumbar global effekt. — Det är klart att det finns någon form av klimatförändringar, men hur hänger det ihop med om jag ska stå vid 14 rödljus till i trafiken eller om det ska vara svårare för mig att köra bil? frågar han. Allard beskriver klimatpolitiken både som en trosfråga och som ett klassintresse för grupper som kan bygga karriärer kring reglering, certifiering och kommunal administration. Oavsett vad man anser om formuleringarna pekar han på den materiella fråga som DN aldrig utvecklar: vem betalar för politiken och vem tjänar på den?

”Klump i magen” – men för vem?

Den kanske skarpaste värderingskrocken kommer när DN berättar att lokala politiker har fått en ”klump i magen” av att möta Allard i fullmäktige och att någon uppges ha lämnat politiken. Allard ställer deras obehag mot familjer som enligt honom har fått sina barn felaktigt omhändertagna och äldre som drabbats av kommunens agerande. — Hur tror ni det känns för de här föräldrarna som de har kidnappat barnen från? Hur tror ni det känns för den här tanten som de ska ge sig på som får en hjärtinfarkt? säger han. DN återkommer ändå till om det är bra att politiker känner obehag. Allard svarar att deras känslor är deras ansvar och att konflikten handlar om att väljarna får veta vad makthavarna gör och tycker. Replikskiftet sammanfattar det verklighetsfrånvända drag som återkommer i frågorna. Etablerade politikers känslor ges en självklar tyngd, medan ilskan hos bilberoende familjer, kritiker av mångkultur och människor som upplever sig överkörda av kommunen först måste förklaras, definieras och försvaras. Allard använder därför intervjun till att vända granskningen tillbaka mot medieeliten – och mot den samhällsbild som dess frågor avslöjar. Hela den oredigerade intervjun:

Markus Allard vill avskaffa en hel klass – med riksdagsmandatet som vapen

Markus Andersson — Thu, 13 Aug 2026 12:55:46 +0000

Örebropartiets partiledare Markus Allard går till val på att avskaffa det han kallar transferiatet, använda riksdagsmandatet som påtryckningsmedel mot både Tidöpartierna och Socialdemokraterna och lägga ner public service. I en lång intervju i Örebro rådhus beskriver han sig själv som en gaspedal, inte en broms. Allard, som i höst kandiderar till riksdagen via den regionala 12-procentsspärren i Örebro län, vägrar placera sig på den klassiska höger–vänsterskalan. Politiken kallar han klassmedveten populism: en linje för det han beskriver som de produktiva klasserna, mot en skattefinansierad överbyggnad av kommunikatörer, strateger och bidragssystem. Journalisten Malin Ekman intervjuade honom för Stockholm Report efter att ha jämfört Örebropartiet med den amerikanska MAGA-rörelsen. Jämförelsen avvisar Allard bara delvis. Likheter finns, säger han, men partierna är inte samma sak. Däremot ser han Örebropartiet som en möjlig ny politisk kraft i Sverige – populistisk, isolationistisk i betydelsen Sverige först och omöjlig att placera i etablissemangets vanliga fack. Han beskriver hur socialdemokrater och moderater i samma debatt i sessionssalen kan kalla honom både Adolf Hitler och Josef Stalin. — Det här betyder ju ingenting. Det är bara läten som de kräks ur sig och försöker kleta på en.

Politik för den som producerar

Klassmedveten populism är enligt Allard ett slarvigt men användbart begrepp. Han vill bygga en politik av och för det han kallar de produktiva klasselementen: arbetare i privat och offentlig sektor, företagare, och i praktiken allt från miljardärer till folk med usla villkor i vård och omsorg. Den gemensamma nämnaren är produktion. Utanför den cirkeln placerar han transferiatet – de som enligt honom främst lever på skattemedel. Det övre skiktet är de påhittade jobben. Kommunikatörer som förökar sig som Pokémon, från kommunikatör till kommunikationsstrateg till kommunikationsdirektör. Mångfaldsstrateger. Folk som håller på med genderbudgeting eller koldioxidbudget över äldreomsorgen. Ideologiproducenter och symbolmanipulatörer, säger han, som har konstruerat ett narrativ om varför de ska få suga i sig skattemedel. — Det är en svindålig pitch att säga att jag är parasit och ska leverera tjänster som är onödiga. Därför gör de inte det, säger Allard. I stället, menar han, klär de sitt klassintresse i klimat, antirasism och identitetspolitik. Woke är inte en lösryckt idé utan en materiell intressepolitik. Det undre skiktet är bidragssystemet och den invandring som enligt honom inte går att integrera i produktionen. Arbetare och företagare kan stå mot varandra i vanliga lönefrågor, men hamnar på samma sida när de exploateras av transferiatet. Läkare, lärare, sköterskor, poliser och brandmän räknar han däremot inte dit. De skapar ett värde tillbaka. Konfliktlinjen går alltså inte mellan offentlig och privat sektor, utan mellan den som producerar och den som enligt Allard bara administrerar, fostrar och förbrukar.

En klass han vill avskaffa

Det mest explosiva i resonemanget är att Markus Allard inte bara vill skära i slöseri. Han vill politiskt avskaffa transferiatet som klass. Med ett pennstreck i budgeten kan politiken stryka de påhittade tjänsterna, säger han. Demokratin hänger som ett svärd över dem, eftersom de enligt honom alltid landar i en antidemokratisk reflex: folket är en pöbel som måste fostras. — Jag vill sparka ut transferiärer och avskaffa transferiatet som klass. I hans ögon utgör dagens vänster inte längre en arbetarrörelse utan transferiatets politiska representation: minoritetsorienterad och prästerlig. Den klassiska vänstern trodde på majoritetsstyre. Den nya, säger han, vill reglera sönder utvecklingen och försvara sina egna positioner. Därför kallar han dagens vänster för vår tids reaktionärer. På migrationsområdet går han längre än Sverigedemokraterna. Han vill ha återvandring och utvisning, med fokus på kriminella och på människor som gått på bidrag i åratal. Det reproducerar sig, säger han, och blir en cancer för samhället. Invandrare som assimilerar sig är däremot inte problemet. Men svenskar ska inte bli en minoritet i sitt eget land. — Jag vill att svenskar ska vara majoritet i sitt eget land. Sverige är svenskarnas land, betonar han. Gränserna är enligt honom fortfarande vidöppna trots Tidöregeringen. Sverigedemokraterna utgör omkring 40 procent av regeringsunderlaget, men har enligt Allard bara åstadkommit småjusteringar medan invandringen fortsatt.

Träffade Malin Ekman!
Inleder starkt med att dra referenser till Jorges Bestarium där jag DESSUTOM säger fel. Jorges Bestarium var ju inte DOD6E, det var ju bara DOD6... Så nu tappade jag ALLA de tre tittare som förstår referensen. De kommer döma ut mig som obildad och… https://t.co/Lo5dyoaDU7 — Markus Allard (@Markus_Allard) August 11, 2026

En gaspedal, inte en broms

Det är synen på makt, inte bara sakfrågorna, som han menar skiljer Örebropartiet från SD. Enligt Allard har Sverigedemokraternas ledning slipat ner partiet sedan det kom in i riksdagen. De ser sig själva genom etablissemangets ögon, vill bevisa att de inte är så farliga som det sägs, och frågar tjänstemän om lov. Högern är bror duktig. Socialdemokraterna, säger han, har skitit i folket men behållit maktanalysen. — Jag går till val på att jag ska sparka tjänstemän om tjänstemän inte gör som jag säger. Det är de som ska fråga mig om lov, säger Allard. När han går in i ett rum frågar han inte vilka han ska bli kompis med. — När jag går in i det här rummet tänker jag: vilka ska jag slå ner i dag? Vilka ska vi köra över i dag? Mina kompisar är där ute. Jag har inga kompisar här inne. SD:s väljare ger han ändå ett slags upprättelse. De hade rätt i migrationsfrågorna när han själv stod i vänstern och skrek att de var nazister. Problemet nu, menar han, är att de inte går tillräckligt långt och att de tappat konfliktorienteringen just när de äntligen har makt. — Nu ska man ju ha en revolver mot tinningen på Ulf Kristersson varje morgon när han vaknar. God morgon Ulf, nu ska vi göra så här. Annars så fäller vi din skitregering, säger Allard. Så har Miljöpartiet arbetat, påpekar han: ett litet parti som tvingade Socialdemokraterna till eftergifter. Han vill använda ett mandat i ett jämnt parlamentariskt läge på samma sätt. Han är öppen för att tala med alla, även Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar, om de skulle vilja frysa medborgarskapsprocesserna, utvisa kriminella invandrare, skära i transferiatet och skattebefria de produktiva. Han tror inte att det blir så. Lättare blir det med Tidöpartierna. Men ingenting ska ges gratis. — Jag är inte en broms, jag är en gaspedal. Kraven han skulle ställa dag ett är konkreta: frys medborgarskapsprocesserna, ta bort rösträtten i kommun- och regionval för migranter som inte är medborgare, driv igenom lagändringar på dygn och veckor i stället för att misslyckas i fyra år. Det svenska parlamentet är enligt honom ett av de starkaste i västvärlden. Den som vill kan trycka igenom förändringar. Liberalernas krav på långsam lagstiftning gör honom därför otålig.

Från vänstersekt till kommunalt uppror

Markus Allard kommer själv ur vänstern. Han beskriver en övre medelklassbakgrund, med tandläkare till far och tandsköterska till mor, och en tidig bana i Vänsterpartiet och Ung Vänster. Vid 23 års ålder stod han enligt egen utsago på väg in i riksdagen när han uteslöts. Först organisatoriskt, med vad han kallar en sluten, sovjetinspirerad promemoria full av lögner. Därefter ideologiskt, steg för steg, i takt med att han sökte relevans hos väljarna i stället för hos rörelsen. — Hela min värld rasade. Jag var 23 år, på väg in i riksdagen. Plötsligt blir du utesluten och vet inte vad du ska ta vägen. Kvar fanns ett gäng från Ung Vänster. Han och gruppen bildade Örebropartiet 2014 som ett renodlat vänsterprojekt, med antifascistiska flaggor och manifestationer i Vivalla. Första valet gav 1,14 procent. Sparpengarna var borta. Fadern, som dog i juli 2018, hann aldrig se att partiet senare fick luft under vingarna. Brottet med vänstern fullbordades när han började skriva för Nyheter Idag under Chang Frick. Då blev han fascist på riktigt i de gamla kamraternas ögon, beskriver han det som. Partiet sökte samtidigt en ny publik och lade om sitt tilltal. Han lärde sig att jaga det som är relevant, att skriva enkelt och att sluta förhålla sig till sekten. Lokalt har partiet vuxit på frågor som angår vardagen. Superbussarna i Örebro är hans exempel på tevatten i petrogradsk mening: en konkret konflikt som bygger makt. En namninsamling till en folkomröstning gav enligt Allard omkring 15 000 underskrifter. Kommunen detaljgranskade sedan varje namn och förvaltningsrätten tittade enligt honom inte ens på bevisningen. Samma mönster ser han i socialtjänstärenden och i mediernas systembevarande reflex. — Det är omöjligt att inte bli populist i ett sånt här jävla land. Det är ju vi mot dem.

Kofoten i riksdagen

Strategin inför september är koncentration, inte stavhopp över fyraprocentsspärren i hela landet. Allard vill in via 12-procentsspärren i Örebro län och sedan använda mandatet som kofot. Finns det ingen vågmästarroll tänker han väcka debatt. Finns den ska han pressa regeringsalternativen. Målet därefter är att etablera Örebropartiet som ett fyraprocentsparti till valet därpå. Han hänvisar till en mätning som han menar skulle ha gett partiet 2,1 procent nationellt om spärren inte funnits. Han lämnar öppet hur seriös mätningen är, men hävdar att tomrummet i svensk politik är verkligt. På riksplanet vill han som enda riksdagsparti driva frågan om att lägga ner public service. Journalistkåren har enligt honom redan valt krig. Då ska den få krig. Han beskriver medierna som en del av regimen, inte som en neutral lägereld, och vill avlägsna den regimen. — Vi ska inte betala en krona till den där skiten, vi ska lägga ner det. De får sälja sin arbetskraft på marknaden precis som du eller Chang Frick eller jag gjorde, markerar han. Han vill inte ha röster från folk som inte håller med. I stället erbjuder han sig som ett redskap. — Jag finns här till förfogande om man vill använda mig som verktyg och vapen och redskap för att få till den förändring som jag tror att de flesta av oss vill se.

Mullvad-grundare donerade fem miljoner till Örebropartiet

Emil Fjellstedt — Sat, 27 Jun 2026 14:04:13 +0000

En av grundarna bakom VPN-bolaget Mullvad gav fem miljoner kronor till Örebropartiet under 2025. Pengarna kom samtidigt som partiet växlade upp sin satsning mot riksdagen. En av Sveriges mest profilerade nätintegritetsentreprenörer står bakom den stora privata donation som gav Örebropartiet en helt ny ekonomisk nivå inför valrörelsen. Daniel Berntsson, grundare och delägare i VPN-bolaget Mullvad, donerade fem miljoner kronor till Örebropartiet under 2025, rapporterar Flamman. Enligt tidningen motsvarade bidraget 72 procent av partiets intäkter under året. Berntsson beskriver donationen som personlig. "Det här är en donation från mig personligen", skriver han i ett mejl till Flamman. Artikeln innehåller däremot ingen separat bekräftelse från Mullvad VPN AB om bolagets roll. På Mullvads egen webbplats uppges att Mullvad VPN AB och moderbolaget Amagicom AB ägs av grundarna Fredrik Strömberg och Daniel Berntsson. Donationens storlek sticker ut i svensk partipolitik. Databasen DonationWatch, som bygger på offentliga uppgifter från Kammarkollegiets intäktsredovisningar, anger att Örebropartiets redovisade bidrag och stöd uppgick till drygt 5,58 miljoner kronor 2025. Året före låg motsvarande summa på drygt 200 000 kronor.

Riksdagssatsning via tolvprocentsregeln

Örebropartiet har tidigare främst varit ett lokalt och regionalt parti i Örebro. Inför valet 2026 har partiet däremot meddelat att man ställer upp i riksdagsvalet och siktar på att ta sig in via Örebro läns valkrets. Strategin bygger på den mindre kända spärren i riksdagsvalet: ett parti som inte når fyra procent nationellt kan ändå delta i mandatfördelningen för fasta mandat i en valkrets om det får minst tolv procent där. Valmyndigheten beskriver regeln som ett undantag från huvudspärren. SVT har tidigare rapporterat att Örebropartiets mål skulle kräva omkring 24 000 röster i Örebro läns valkrets. Statsvetaren Jan Olsson vid Örebro universitet beskrev då chanserna som små och konstaterade att inget parti tidigare tagit sig in i riksdagen den vägen. Samtidigt har partiet fått tydlig lokal medvind. En Novusmätning på uppdrag av Nerikes Allehanda, återgiven av SVT, visade i maj att Örebropartiet skulle få 18,4 procent i Örebro kommun om det vore kommunval. I valet 2022 fick partiet 7,9 procent i kommunen. Berntsson motiverar enligt Flamman sitt stöd med att han uppskattar partiets motstånd mot korruption och vad han beskriver som ryggrad, klarsynthet och vilja att lösa problem. Örebropartiet leds av Markus Allard och har under senare år byggt sin profil på hård kritik mot etablerade partier, public service, politikerarvoden och förd migrationspolitik. Den stora donationen gör samtidigt partiets riksdagssatsning till mer än ett lokalt utspel. Ett parti som tidigare saknat nationell apparat får nu ekonomiska möjligheter att testa hur långt en stark lokal bas, sociala medier-spridning och en ovanlig valsystemsregel kan bära.

Örebropartiet rusar i ny mätning – kan bli riksdagsparti

Markus Andersson — Sat, 30 May 2026 10:05:20 +0000

Örebropartiet mer än fördubblar sitt stöd och blir näst största parti i Örebro kommun, enligt en ny Novusmätning. Framgången ger ny tyngd åt partiets plan att försöka ta sig in i riksdagen via den ovanliga tolvprocentsregeln. Om det vore kommunval i dag skulle Örebropartiet få 18,4 procent av rösterna i Örebro kommun, rapporterar Kvartal med hänvisning till en ny undersökning från Novus, beställd av Nerikes Allehanda. Partiet fick 7,92 procent i kommunvalet 2022, enligt Valmyndighetens slutliga resultat. Det innebär mer än en fördubbling jämfört med valet 2022. Även SVT har rapporterat om mätningen. Enligt SVT:s sammanställning hamnar Socialdemokraterna på 34,0 procent, medan Liberalerna faller till 3,1 procent. Örebropartiet skulle därmed bli större än både Moderaterna och Sverigedemokraterna i kommunen och, enligt NA:s beräkning, gå från fem till tolv mandat. Mätningen bygger på svar från 1 000 personer i Örebro kommun. Resultatet visar inte hur partiet skulle prestera i ett riksdagsval, men ger partiets riksdagsplaner större politisk tyngd.

Siktar på riksdagen via tolvprocentsregeln

Örebropartiet har tidigare gjort klart att partiet planerar att ställa upp i riksdagsvalet 2026. Vägen in kan i stället gå via den lokala tolvprocentsregeln, vid sidan av den nationella fyraprocentsspärren. Enligt Valmyndigheten kan ett parti som inte når fyra procent i hela landet ändå få delta i mandatfördelningen till riksdagen om det får minst tolv procent i en valkrets. Regeln gäller då bara de fasta mandaten i den aktuella valkretsen. I Örebro läns valkrets motsvarar gränsen ungefär 24 000 röster, enligt statsvetaren Jan Olsson vid Örebro universitet, som intervjuades av SVT i höstas. Han beskrev Örebropartiets chanser som små, men konstaterade att tolvprocentsvägen i teorin kan ge ett mandat. — Det är ett okänt parti för svenskarna. Den enda chansen är om de skulle gå riktigt bra i valkretsen, sade Olsson till SVT. Han påpekade samtidigt att inget parti tidigare har tagit sig in i riksdagen genom tolvprocentsregeln.

Från lokal uppstickare till nationell aktör

Örebropartiet leds av Markus Allard och finns i dag både i Örebro kommunfullmäktige och i Region Örebro län. I kommunvalet 2022 fick partiet 7 780 röster och fem mandat i kommunen. I regionvalet samma år fick partiet 4,46 procent och tre mandat, enligt Valmyndigheten. Partiet har profilerat sig genom kritik mot höga politikerarvoden, kommunal maktutövning och invandringspolitik. Statsvetaren pekade i höstas ut sänkta politikerlöner och invandringskritik som frågor som kan lyftas till riksnivå. Den nya mätningen visar framför allt att Örebropartiet inte längre bara är en liten lokal uppstickare. Om stödet i kommunen också speglar en bredare trend i länet kan den sällan diskuterade tolvprocentsregeln bli en av valrörelsens mer oväntade konfliktlinjer.

Allard i migrationsduell: ”Kaosblattarna ska ut med huvudet före”

Emil Fjellstedt — Mon, 27 Apr 2026 10:45:10 +0000

Örebropartiets partiledare Markus Allard riktar hård kritik mot Tidöregeringens invandringspolitik och kallar det utlovade paradigmskiftet för ett ”bedrägeri mot väljarna”. I en debatt med Liberalernas Martin Melin säger han att hundratusentals personer måste lämna Sverige.

Uttalandet gjordes i programmet Duellen, där Markus Allard mötte Liberalernas riksdagsledamot och rättspolitiske talesperson Martin Melin. I debatten gick Allard till frontalangrepp mot regeringens och samarbetspartiernas migrationspolitik, rapporterar Fria Tider.

Allard menade att löftet om ett paradigmskifte efter valet inte har infriats.

— Paradigmskiftet är ett bedrägeri mot väljarna. Man kan inte hävda något annat, sade han i debatten.

Markus Allard @Markus_Allard : Tidöregeringens paradigmskifte är ett bedrägeri mot väljarna.

Tidö har kastat bort 4 år. pic.twitter.com/gwbW7P9ucN
— Alexander Sjöstedt (@SeastedtInc) April 26, 2026

Kräver massutvisningar

Enligt Allard krävs betydligt mer långtgående åtgärder än de som regeringen hittills har genomfört. Han sade att Sverige behöver utvisa ”hundratusentals personer” som enligt honom har levt på bidrag under lång tid.

— Det finns så mycket kaosblattar i det här landet som inte ska vara här. De ska ut med huvudet före, sade Allard.

Allard kritiserade även situationen i Örebro, där han hävdade att personer kan läsa SFI under mycket lång tid utan att etablera sig i samhället. När Martin Melin invände att problemet beror på bristande krav svarade Allard med att peka på regeringens ansvar.

— Ni har suttit i regering nu i fyra år. Fyra, sade han.

Allard menade även att Tidöpartierna har varit passiva och därför inte åstadkommit det migrationspolitiska skifte som väljarna utlovades.