”Som ni kanske har märkt har det varit tyst från mig på sociala medier, och i övrigt, sedan i maj. Min tystnad beror på att jag – efter långvariga stridigheter inom den s.k. ”vänstern” och även inom mitt eget parti – har gått in i den berömda väggen. Det har blivit för mycket att försöka hålla ihop ett parti och samtidigt strida för en politisk utveckling som jag anser är nödvändig.

Jag trodde att några lediga månader i sommar skulle räcka för att återhämta kraft, men tyvärr inte. Jag har därför tvingats avgå som partiordförande.

Men min hälsostatus är inte bara – och inte främst – en personlig fråga. Det handlar om politik. Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit.

Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism).

Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.”