journalistik – Nya Dagbladet

”Alla presidentens män” – Ett ypperligt porträtt av undersökande journalistik

Jan Sundstedt — Sat, 05 Sep 2026 13:45:39 +0000

Ordet Watergate är i princip synonymt med korruption och maktmissbruk. Termen har blivit ett samlingsnamn för politiska skandaler, kändisfadäser samt inte minst benämningen "konspirationsteori". Trots begreppets popularitet finns det såklart de som inte känner till detaljerna om vad som egentligen hände i Watergate-skandalen. Alla presidentens män är då till god hjälp för den nyfikne som önskar bli ledsagad i ämnet. Filmen är en dramatiserad version och analys av den journalistiska process som ledde till att Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein lyckades koppla samman inbrottet med utbredd korruption och maktmissbruk inom dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixons administration.

Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 5 augusti 2023

Watergate

Då filmen som sagt är baserad på verkliga händelser beskrivs här Watergate-skandalen i komprimerade ordalag. Som brukligt när det gäller filmer baserade på verkliga händelser finns en viss dramatisering av händelseförloppet i slutprodukten men inget som spårar ur eller tar sig för stora artistiska friheter. Skandalen var en konsekvens av Nixon-administrationens ansträngningar att mörklägga sin inblandning i inbrottet i Demokraternas nationella kommittés högkvarter den 17 juni 1972. Högkvarteret var vid tidpunkten inhyst i Watergate-komplexet i Washington, D.C. Ett amatörmässigt inbrott av mer eller mindre fem stycken klåpare, då samtliga greps på platsen. Kopplingen mellan inbrottet och administrationen framhävdes av medierna och i synnerhet av tidningen The Washington Post. Framför allt var det journalisterna Carl Bernstein, i filmen gestaltad av Dustin Hoffman, och Bob Woodward, spelad av Robert Redford, som var de drivande bakom rapporteringen. Woodward och Bernstein insamlade med stort tålamod under närmare två år graverande information som visade att inbrottet och försöken att dölja det ledde djupt in i katakomberna inom justitiedepartementet, FBI, CIA och hela vägen till Ovala rummet i Vita huset. Det visade sig snart genom vittnesmål och annan bevisning att USA:s dåvarande president Richard Nixon hade godkänt ett beslut att dölja sin administrations inblandning i inbrottet. Undersökningen avslöjade även att det fanns ett röstaktiverat avlyssningssystem i Ovala rummet. Något som 1974 ledde till att Nixon, istället för att låta sig ställas inför riksrätt, avgick. [caption id="attachment_156193" align="alignnone" width="640"] Ett misslyckat inbrott av fem klåpare inleder "Alla presidentens män". Foto: Imdb, Warner Brothers.[/caption]

Enastående realism

Det här är inte en film som gör det lätt för tittaren. Filmen inleds med att vi placeras i händelserna kring inbrottet utan någon förklaring som exempelvis en textvägg, vilket bidrar till filmens oerhörda realism. Vad som först verkar vara en isolerad händelse utvecklas snabbt till något mer olycksbådande. Även om det för några kan vara en nackdel att filmen kräver sin fulla uppmärksamhet är det också en infallsvinkel som förtjänar lovord. Skildringen av Woodwards och Bernsteins kamp att få fram information känns verklighetstrogen och får publiken att, tillsammans med våra journalisthjältar, känna sig närvarande i utredningen. En utredning som inom kort blir alltmer riskfylld. Det dröjer inte länge innan den obligatoriska paranoian infinner sig hos duon. Något det snart visar sig att man har fog för... [caption id="attachment_156203" align="alignnone" width="640"] Hotbilden mot journalisterna tilltar. Foto: Imdb, Warner Brothers.[/caption]

Tidsödande arbete

Ofta får Woodward eller Bernstein information som de inte kan publicera med trovärdighet på grund av att källorna måste förbli anonyma. Istället för att varje pusselbit tydligt, och med många filmers enklare mått mätt leder dem mot en slutsats, tillbringas en stor del av tiden med att gå igenom högar av dokument. Det gedigna arbetet är tidsödande och svårnavigerat, i syfte att hitta de pusselbitar av relevanta detaljer tidningen behöver för att bitarna ska falla på plats. Alla presidentens män glamoriserar inte journalistik utan behandlar yrket med respekt. Istället för att vara pepprad av actionsekvenser täcker större delen av filmen allt det icke-glamorösa arbete som man lägger ner för att nå sanningen. Oändliga telefonsamtal och sömnlösa nätter ägnas åt att finkamma igenom anställningsbevis, kassakvitton, telefonlistor och vittnesutsagor. Ett mödosamt arbete men också ett uppfriskande prov på gammal hederlig journalistik. Filmen hanterar det sävliga tempot på ett utomordentligt skickligt sätt och lägger fokus på framgångspunkterna i utredningen. Alla presidentens män kastar förmodligen inte ljus på hela Watergate-utredningen då det hade krävts betydligt mer än filmens 138 minuter. Det vi får uppleva kan emellertid på goda grunder anses väl avvägt. [caption id="attachment_156197" align="alignnone" width="640"] Bernstein, Woodward och ledarstaben. Foto: imdb, Warner Brothers.[/caption]

Oscarsbelönad "konspirationsteori"

Alla presidentens män var en av 1976 års mest hyllade och uppmärksammade filmer. Vid Oscarsgalan 1977 kammade den hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fyra, inklusive Bästa film och Bästa regi. Med all rätt, då filmen är ett klanderfritt prov på artistisk frihet, fri från nutidens cancelleringskultur, dogmer och agendor. Manuset är välskrivet och tajt på ett sätt som leder tittaren tålmodigt in i handlingen. Personerna bakom historien porträtteras på trovärdigt sätt med en känsla av värdighet. Alan J. Pakula behandlar källmaterialet med sin karakteristiska känsla för den lilla människan och spretar aldrig iväg från målet - att berätta en historisk händelse på autentiskt maner. Skådespelarna är givet rollistan klanderfria. Redford och Hoffman är utmärkta i sina respektive kostymer. De är helt enkelt Woodward och Bernstein. Birollsinnehavarna sticker ut än mer. Framför allt Hal Holbrook och Jason Robards - två personliga favoriter. Sistnämnde erhöll ytterst välförtjänt en Oscar för Bästa manliga biroll. Verklighetens konspirationer och mysterier löses inte så snyggt eller hastigt som många andra filmer vill få oss att tro. Detta gäller inte minst Watergate-skandalen. Uppfriskande då att Alla presidentens män vågar ta en smalare och mer riskfylld väg.

Mer aktuell än någonsin

Filmen visar och belyser även något som är högst aktuellt idag. Strax efter att Washington Post och andra medier börjat nysta i affären dröjde det inte länge innan den som ens insinuerade att något skumt var i görningen kallades "konspirationsteoretiker" och "foliehattar". Känns detta igen? Intressant då att notera att den förmenta konspirationsteorin ett par år senare visade sig vara allt annat än teori. Något att begrunda för den som har låtit sig förledas att tro att konspirationer inte existerar. Alla presidentens män visar vad sann undersökande journalistik kan vara utan den enkelhet eller glamour som Hollywood ofta ger sådana berättelser. Det är också en film som torde vara obligatorisk för den som söker sig till yrket som sådant och strävar efter att titulera sig journalist. Journalister som ifrågasätter rådande narrativ och inte med hull och hår sväljer vad politiker och makthavare ber oss att svälja. Journalister med mod, tåga och tålamod och som är villiga att gräva till jordens ände för att uppdaga sanningen. Jan Sundstedt

Så vände Allard DN-intervjun mot medieeliten

Markus Andersson — Thu, 20 Aug 2026 13:10:12 +0000

Dagens Nyheters frågor till Markus Allard blottar gång på gång ett betydande avstånd mellan medievärldens föreställningar och de problem som människor möter i vardagen. När reportrarna vill tala om identitetsbegrepp, tonläge och politikernas obehag svarar Örebropartiets ledare med mångkulturens följder, bilberoende, familjeekonomi och människor som drabbats av kommunala beslut. Den tydligaste kollisionen gäller svenskhet. DN frågar hur någon "blir etniskt svensk", vilka föräldrar som krävs och hur en person med en svensk och en iransk förälder ska beskrivas. Samtalet spelades in av Örebropartiet och publicerades i sin helhet efter DN-reportrarna Niklas Orrenius och Malena Rydells besök i Örebro rådhus. DN:s färdiga reportage hade ännu inte publicerats när denna artikel skrevs; bedömningen gäller därför frågorna och replikskiftena i den oredigerade inspelningen.

”Hur blir man etniskt svensk?”

När DN fortsätter att söka en formel för vem som kan kallas etniskt svensk tappar Allard tålamodet. Han frågar om reportern ”spelar dum” eller faktiskt inte förstår skillnaden mellan etnicitet och kulturell tillhörighet. Frågan är avslöjande. Det som för många människor är en självklar skillnad mellan medborgarskap, kultur och härkomst behandlas som ett svårgenomträngligt filosofiskt problem. Allard menar att förvirringen har uppstått därför att ämnet länge varit förbjudet i den politiska och mediala miljö där DN verkar. Allard beskriver därefter hur han själv lämnade den mångkulturella övertygelse han hade som ung vänsterpolitiker. Förändringen kom när det lokala arbetet förde honom närmare Vivalla och människor som levde med politikens konkreta följder. Han återger ett möte med äldre invandrare med vänsterbakgrund som frågade hur han kunde kalla sig socialist och samtidigt vilja fylla området med fler problem. — Det som oftast är signifikant för personer som fortfarande desperat håller fast vid den här typen av utopiska idéer om att mångkultur fungerar är att de inte lever i den, säger Allard. Sedan riktar han udden mot tidningens egen publik: ”Jag växte upp bland era läsare.” Den välmående miljö där han formade sina första politiska uppfattningar hade enligt honom liten kontakt med de konflikter som senare förändrade hans syn.

DN som politisk aktör

Allard gör från början klart att han inte betraktar DN som en neutral observatör. Hans erfarenhet av stora medier är, säger han, att reportern lämnar Stockholm med berättelsen redan bestämd. — Det blir den här typen av exotifierande porträtt där man åker utanför Stockholms tullar och berättar om den farliga populisten. Manuset brukar vara ganska förutbestämt, säger han. När DN senare frågar varför han tror att ”alla” vill komma åt honom invänder Allard att han aldrig har sagt alla. Han skrattar åt att tre personer från tidningen sitter framför honom och frågar om han verkligen tror att någon kan vilja motarbeta honom politiskt. — Jag tror att den nyfikenheten är strikt underordnad ert huvudsakliga narrativ, säger han om DN:s journalistik. Skillnaden i perspektiv är central. DN försöker göra hans mediekritik till en fråga om misstänksamhet och personlighet. Allard beskriver i stället en institutionell maktkamp där tidningen själv är en politisk aktör som väljer vilka verkligheter som ska tas på allvar.

Bilbehovet försvinner inte

Samma klyfta syns i diskussionen om Örebros bussystem BRT, där körfält tas från biltrafiken för att ge bussarna egna filer. För Allard handlar motståndet inte om att försvara bilen som identitetsmarkör, utan om människors möjlighet att få vardagen att fungera. — Folk behöver köra bil, och folk kommer inte ha ett mindre behov av att köra bil bara för att man gör det jobbigare för dem att köra bil, säger han. Han beskriver även namninsamlingen för en folkomröstning om projektet. Kommunen underkände enligt honom tusentals namn genom en orimligt hård granskning. På pappret kan medborgarna tvinga fram en omröstning, men i praktiken kan förvaltningen och de styrande politikerna stoppa den, menar han. När Allard räknar upp vad Örebropartiet vill göra vid makten nämner han att BRT ska rivas upp, att parkeringen ska bli avgiftsfri och att även förskolan ska befrias från avgifter. Finansieringen ska bland annat ske genom nedskärningar bland chefer, kommunikatörer och andra tjänster som partiet betraktar som onödiga. DN:s följdfråga blir vad partiet vill införa – utöver allt det vill ta bort. — Men lyssnade inte du precis på vad jag sa? svarar Allard. Reportern upprepar då själv två av förslagen: parkering och avgiftsfri förskola. Replikskiftet visar hur konkreta lättnader i familjers vardag registreras men ändå inte tycks räknas som en positiv politisk vision.

Klimatpolitiken som klassintresse

När DN frågar var klimatförändringarna passar in avfärdar Allard inte att klimatet förändras. Han ifrågasätter varför svenska bilister och pendlare ska bära kostnaden för åtgärder som enligt honom har försumbar global effekt. — Det är klart att det finns någon form av klimatförändringar, men hur hänger det ihop med om jag ska stå vid 14 rödljus till i trafiken eller om det ska vara svårare för mig att köra bil? frågar han. Allard beskriver klimatpolitiken både som en trosfråga och som ett klassintresse för grupper som kan bygga karriärer kring reglering, certifiering och kommunal administration. Oavsett vad man anser om formuleringarna pekar han på den materiella fråga som DN aldrig utvecklar: vem betalar för politiken och vem tjänar på den?

”Klump i magen” – men för vem?

Den kanske skarpaste värderingskrocken kommer när DN berättar att lokala politiker har fått en ”klump i magen” av att möta Allard i fullmäktige och att någon uppges ha lämnat politiken. Allard ställer deras obehag mot familjer som enligt honom har fått sina barn felaktigt omhändertagna och äldre som drabbats av kommunens agerande. — Hur tror ni det känns för de här föräldrarna som de har kidnappat barnen från? Hur tror ni det känns för den här tanten som de ska ge sig på som får en hjärtinfarkt? säger han. DN återkommer ändå till om det är bra att politiker känner obehag. Allard svarar att deras känslor är deras ansvar och att konflikten handlar om att väljarna får veta vad makthavarna gör och tycker. Replikskiftet sammanfattar det verklighetsfrånvända drag som återkommer i frågorna. Etablerade politikers känslor ges en självklar tyngd, medan ilskan hos bilberoende familjer, kritiker av mångkultur och människor som upplever sig överkörda av kommunen först måste förklaras, definieras och försvaras. Allard använder därför intervjun till att vända granskningen tillbaka mot medieeliten – och mot den samhällsbild som dess frågor avslöjar. Hela den oredigerade intervjun:

Telefonen beslagtogs – nu skriver journalisten handbok för att skydda din data

Emil Fjellstedt — Thu, 23 Jul 2026 09:41:24 +0000

Journalisten Richard Medhurst har gripits i Storbritannien, frihetsberövats i Österrike och fått sin utrustning beslagtagen. Erfarenheterna har nu fått honom att skriva en handbok om hur journalister och andra utsatta personer kan skydda sina telefoner, datorer och källor. Den brittiske journalisten berättar för Computer Weekly att han tidigare höll sina säkerhetsrutiner hemliga. När myndigheterna väl hade tagit hans utrustning såg han inte längre samma skäl att tiga. Nu vill han omvandla det han lärt sig till en omfattande säkerhetsmanual. Den första delen ska handla om mobiltelefoner. Senare delar ska behandla datorer, nätverk, de säkerhetsinriktade operativsystemen Qubes och Tails, diskkryptering samt hur filer kan flyttas utan att lämna onödiga kriminaltekniska spår.

Greps på Heathrow och fick telefonerna beslagtagna

I augusti 2024 greps Medhurst när han landade på Heathrow i London. Han hölls frihetsberövad i nästan ett dygn och förhördes i två timmar. Polisen beslagtog bland annat två telefoner, mikrofoner, hörlurar, kablar, adaptrar och en Faradaypåse som blockerar radiosignaler. Nya Dagbladet rapporterade då att han gripits med stöd av den brittiska terrorlagstiftningen. Medhurst har därefter också frihetsberövats och fått sin bostad och studio genomsökta i Österrike. Enligt Computer Weekly har den brittiska utredningen pågått i närmare två år utan att han åtalats. — Staten använder den här osäkerheten för att hålla ett hot hängande över dig, vilket kyler ned ditt arbete och skickar ett budskap till andra reportrar, säger Medhurst till tidningen.

Automatisk omstart kan ha skyddat källorna

En av telefonerna var en Google Pixel 7 Pro där Medhurst själv hade installerat GrapheneOS, en öppen och säkerhetshärdad variant av Android. Han uppger att telefonen var uppdaterad och att han fortfarande använder systemet. När en telefon har startats och låsts upp ligger krypteringsnycklar i arbetsminnet. Det gör enheten lättare att använda, men också mer utsatt för avancerad kriminalteknisk åtkomst. Detta tillstånd kallas After First Unlock, AFU. Efter en fullständig omstart, innan lösenordet har skrivits in, befinner sig telefonen i det säkrare läget Before First Unlock, BFU, där data åter är fullständigt krypterade. Polisen tog den låsta telefonen ur Medhursts händer innan han hann stänga av den. GrapheneOS var dock inställt på att automatiskt starta om enheten om rätt lösenord inte angavs inom 18 timmar. När tidsgränsen löpte ut gick telefonen tillbaka till BFU-läget. Medhurst anser att funktionen skyddade hans konfidentiella uppgifter. Som stöd pekar han på att polisen under flera månader fortsatte att begära hans lösenord. Han avslog varje begäran och avvisade även ett erbjudande om att lämna koden till en så kallad oberoende polis som skulle sortera ut material som omfattades av journalistiskt källskydd.

Ingen teknik ger fullständigt skydd

Säkerhetsexperter som Computer Weekly talat med bedömer att GrapheneOS kan ge ett starkare skydd än vanlig Android, särskilt på en modern och nyligen omstartad enhet. Men de varnar samtidigt för att inget system är omöjligt att knäcka. Professor Steven Murdoch vid University College London säger att även ledande kriminaltekniska verktyg i vissa fall har misslyckats med att hämta data från GrapheneOS-enheter utan lösenord, framför allt när telefonen nyligen startats om. Systemet begränsar också biometrisk upplåsning och kan kräva en extra kod tillsammans med fingeravtrycket. Harlo Holmes vid den amerikanska pressfrihetsorganisationen Freedom of the Press Foundation betonar i stället arbetsrutinerna. Känsligt material bör delas upp mellan olika enheter och hållas borta från den telefon som tas med genom en gränskontroll. Den säkraste informationen är, enligt henne, den som inte finns tillgänglig för en motståndare.

Rådet: Stäng av telefonen före gränsen

Medhurst medger att hans främsta misstag var att inte stänga av telefonen innan flygplanet landade. Han räknade inte med att polisen skulle gå ombord för att hämta honom. Holmes råd till journalister är att låta telefonen vara avstängd medan de passerar pass- och tullkontroll och att använda separata enheter när risken för beslag är hög. Den planerade handboken bygger därmed inte på föreställningen att en viss produkt löser alla problem. Medhursts erfarenhet visar snarare hur kryptering, automatisk omstart och genomtänkta rutiner kan försvåra åtkomst när en telefon tas med kort varsel. För journalister som hanterar känsliga källor har sådan teknisk beredskap, menar han, blivit ett nödvändigt arbetskrav.

Israel bombar RT-journalister i Libanon

Jan Sundstedt — Thu, 19 Mar 2026 15:37:18 +0000

En brittisk reporter för ryska RT skadades när en israelisk robot slog ned på några meters avstånd från honom under ett livereportage i södra Libanon. Hela förloppet fångades på film.

Ryssland anklagar Israel för att medvetet ha riktat in sig på journalisterna och kräver svar från internationella organisationer, rapporterar Fria Tider.

RT-reportern Steve Sweeney och hans fotograf Ali Rida befann sig nära Al-Qasmiya-bron i södra Libanon när en israelisk robot slog ned i deras omedelbara närhet.

Sweeney höll just på att rapportera om Israels senaste angrepp mot Libanon när det hände.

Enligt RT avfyrades roboten från ett israeliskt flygplan och slog ned mindre än tio meter bakom Sweeney. Båda skadades av splitter och fördes till sjukhus.

— Helvete! Helvete! hörs Sweeney utbrista i videon omedelbart efter att bomben slagit ned precis bakom honom.

🇮🇱🇱🇧 Insane footage shows an Israeli airstrike impacting right next to RT journalist Steve Sweeney in southern Lebanon.

Russia Today says Steve and his cameraman are both conscious in the hospital. pic.twitter.com/vkRpZy9m8d
— The Daily News (@DailyNewsJustIn) March 19, 2026

Fotografen Ali Rida uppger att israeliska styrkor "medvetet attackerade" journalisterna trots att de bar tydliga pressmarkeringar.

Moskva: Inte oavsiktligt

Händelsen har väckt skarpa reaktioner i Moskva. Ryska utrikesdepartementets talesman Maria Zacharova hävdar att attacken "inte kan kallas oavsiktlig med tanke på dödandet av tvåhundra journalister i Gaza".

Zacharova understryker även att målet saknade militär karaktär: "Särskilt eftersom raketen inte träffade en 'betydande strategisk militär anläggning', utan i stället platsen där reportaget spelades in".

Ryssland "inväntar svar från internationella organisationer", skriver Maria Zacharova vidare.

Attacken mot journalisterna Sweeney och Rida är inte ett isolerat fall. Flera pressfrihetsorganisationer har tidigare anklagat Israel för att medvetet rikta attacker mot journalister.

Enligt Committee to Protect Journalists har över 250 journalister och mediearbetare dödats av Israel sedan 1992, varav minst 64 fall klassas som "mord".

Journalisten ställde kritiska frågor om Israel – portas från Eurovision

Jan Sundstedt — Thu, 15 May 2025 13:44:31 +0000

Den polske journalisten Szymon Stellmaszyk nekas ackreditering till årets Eurovision i Basel. Själv menar han att det beror på en kritisk fråga han ställde till Israels artist Eden Golan förra året – något EBU förnekar. Szymon Stellmaszyk har bevakat Eurovision Song Contest i 20 år och driver både Facebook-sidan "Let’s talk about ESC" och branschsajten "Radio Newsletter". I år nekas han för första gången ackreditering för att bevaka tävlingen på plats i Basel. Bakgrunden, menar Stellmaszyk själv, är en kritisk fråga han ställde till Israels tävlande, Eden Golan, under Eurovision i Malmö i fjol. Då frågade han om Golan, med tanke på det politiska läget och kriget i Gaza, ansåg att hennes närvaro kunde innebära en säkerhetsrisk för övriga deltagare och publik. Frågan väckte uppmärksamhet och kritiserades av vissa, men Stellmaszyk betonar att den inte var avsedd att vara stötande eller "antisemitisk". I ett mejl till Stellmaszyk, som statskanalen SVT tagit del av, motiverar EBU beslutet med att de plattformar Stellmaszyk använder inte har tillräcklig räckvidd.

"Inskränkning"

Szymon Stellmaszyk är själv övertygad om att EBU hittar på ett svepskäl och att det de facto handlar om frågan han ställde förra året. – Det handlar om någon form av hämnd och i praktiken en inskränkning av yttrandefriheten, säger han. Noteras kan även att årets så kallade mediehandbok från EBU dessutom innehåller en ny regel om att publicerat innehåll måste vara "respektfullt" mot Eurovision och EBU. Eurovisionchefen Martin Green menar att formuleringen är olycklig och lovar att den ska omarbetas till nästa år. Samtidigt vill han inte kommentera enskilda fall, men framhåller att det finns ett begränsat antal platser för journalister. Eurovision Song Contest 2025 avgörs i Basel, Schweiz.

Journalisten till Vita huset: ”Folk är trötta på skitsnacket”

Jan Sundstedt — Thu, 10 Oct 2024 13:05:56 +0000

USA bidrar till att eskalera mot kärnvapenkrig i Ukraina och understödjer folkmord i Gaza. Det framförde journalisten Liam Cosgrove i samband med en presskonferens i Vita huset där han ifrågasatte den kritiserade stormaktens moraliska tonläge i relation till omvärlden. I samband med en presskonferens, i Vita huset under tisdagen, ifrågasatte journalisten Liam Cosgrove den amerikanske utrikespolitiske talesmannen Matthew Miller om USA:s moraliska hållning i Mellanöstern och Ukraina, särskilt med tanke på frånvaron av diplomati som enligt Cosgrove riskerar att utlösa en större konflikt mellan USA och kärnvapenmakter som Ryssland - och även med Iran. – Min fråga till dig är: Vi hör ofta att Putin och Khomeini är terrorister, för onda för att förhandla med. Men samtidigt finansierar den här administrationen ett folkmord i Gaza, och ni förnekar ansvar för det varje dag. Vad ger er rätten att läxa upp andra länder om moral? frågade Cosgrove. Miller undvek att direkt svara på anklagelsen och betonade istället att han gärna diskuterar "policyfrågor", utan att kommentera Cosgroves påstående. Hans svar möttes dock av ytterligare kritik från Cosgrove. – Om du vill hålla ett tal finns det gott om platser i Washington för det, svarade Miller irriterat. Cosgrove gav dock inte upp och replikerade. – Folk är trötta på skitsnacket här inne. Det här är ett folkmord, och ni medverkar till det. Ni riskerar ett kärnvapenkrig i Ukraina för det här proxykriget, sade Cosgrove samtidigt som Miller avbröt honom.

Finally! Shoe Thrown at George W. Bush Award goes to Liam Cosgrove | X / @cosgrove_iv.
Target: Matthew Miller, spokesman for the US State Department, Washington DC, 9 October 2024. Cosgrove is a reporter for The Grayzone (38K followers on Facebook; 390K on YouTube). pic.twitter.com/PO2AerZZdC — Noric Dilanchian | Lawyer (@noricd) October 8, 2024

Händelsen har bidragit till debatten om hur rapporteringen från Mellanöstern hanteras, särskilt med hänsyn till den begränsade tillgång för internationella journalister i Gaza som lyfts fram av bland andra Rebecca Vincent, kampanjchef på Reportrar utan gränser. – Israeliska styrkor har systematiskt begränsat bevakningen av Gaza och riktat in sig på journalister som tar enorma risker för att rapportera sanningen. Detta har direkt påverkat den globala tillgången till information om kriget, vilket är avgörande för allmänintresset. Journalister måste få göra sitt jobb, och världen har rätt att få veta vad som händer i Gaza, framhåller Vincent.

”En titt in i sovrummet”

Osignerad — Wed, 04 Sep 2024 07:56:13 +0000

På Jesu tid stenades den äktenskapsbryterska som tagits på bar gärning. Sedan dess har sexualmoralpaniken kommit och gått i vågor. Vi tror kanske att vi avlägsnat oss från den gammaltestamentliga moralen men könslivet är lika lagbundet som det alltid varit. Endast tidsandans påbud har varierat. Vi som är gamla nog minns Inge och Stens och Malenas sexualbejakningsbudskap, men efter några decenniers pendelsvängning har viktorianska attityder nu alltmer trätt fram koncipierade av massmedierna som flåsigt kombinerar de för dagen politiskt korrekta samlevnadsprinciperna med offentlig stening à la Gamla Testamentet. På 2010-talet släppte alla spärrar. Nu blev det sexaffärer uppiskade till sällan skådad indignation. Prinsessan Madeleines otrogne pojkvän. Tiger Woods sexmissbruk, Sven-Otto Littorins sexköp och Carl XVI Gustafs kaffeflickor och ”bladvändare” i älgskogen. Här fanns plötsligt nu två positioner: De som gillade socialdemokratin förfasade sig över Littorin. De som gillade den motvillige monarken ojade sig över journalisterna. På en vågkam fanns feminister som rasade mot män som bröt mot det likställda och korrekta regelverket. Metoo-rörelsen inte att förglömma. På det andra vågkrönet fanns ett folkligt raseri mot medier som fräckt och skamlöst ”avslöjat” och snaskat på det mest privata och förbjudna. I dag är politiska intressen så insyltade i sexdebatten att det är nästan omöjligt att urskilja sakfrågorna. Och allting är numera underhållning eftersom marknadskrafterna dikterar villkoren för medieproduktionen. Förr var det prästerskapet som förföljde folk i moralens namn. Nu är det chefredaktörer eller så kallade publisher i pr-branschen med ekonomisk makt över redaktionerna. Bloggosfären kokar över och twittret kvittrar hysteriskt. När kalabaliken är ett faktum tvingas tv, radio och morgontidningar ut på banan. Aftonbladet och Expressen har jobbat ner sig i en klass för sig och säljer sexmoralpanik som smör och kan man sedan på köpet rikta en ful spark mot en politiske motståndaren, så desto bättre. Det är ett oroande tecken att Sverige är på väg att kopiera den sexhysteri som länge utmärkt anglosaxiska medier. De privata relationernas intåg i svensk journalistik är en olycka. I stort sett vilken offentlig person som helst riskerar att få se sitt familje- och sexliv som följetong på löpsedlarna. Sängkammarjournalistiken har skapat en vrångbild där otrohet blivit ett värre brott än inkompetens och korruption. Har det begåtts något brottsligt? Har någon utanför familjekretsen med detta att göra? Nej. Den givna slutsatsen är att vuxna människors frivilliga och privata relationer mår bäst av att vara privata, och politiken mår bäst av att hålla sig till sakfrågorna. Ska anonyma uppgifter om kungens eventuella älskarinnor avgöra frågan om Sveriges framtida statsskick? Svaret är återigen nej. Sexjournalistik är som en bilolycka. Man kan inte låta bli att titta, men snart kanske vi själva sitter i den bilen och då finns det inga bromsar på bilen. Christer Nilsson

Sveriges regering ger miljoner till ”oberoende medier” – i Venezuela

Redaktionen — Tue, 20 Aug 2024 12:37:12 +0000

Den svenska regeringen har beslutat att det är av yttersta vikt att ”öka stödet yttrande- och pressfrihet samt oberoende medier” och tillsätter genast tio miljoner kronor för ändamålet. Svenska regimkritiska medier kan dock inte ta del av några pengar – stödet ska nämligen gå till medier som verkar i sydamerikanska Venezuela. – I ljuset av det omstridda valet gör nu Venezuelas socialistregim allt för att strypa det fria ordet och förhindra oppositionella röster, menar bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell (M). – Med det här akuta stödet vill vi hjälpa oberoende journalister att kunna rapportera om utvecklingen och dokumentera de inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter som sker i landet, fortsätter han. Regeringen vill inte uppge hur pengarna ska fördelas – men slår i ett pressmeddelande fast att ”tillgång till information är en grundsten i kampen mot auktoritära regimer” och hävdar att man lägger stort fokus på att ”stärka demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet globalt”. Detta ”är en av byggstenarna i regeringens satsning på stärkta förutsättningar för fria val”, heter det och det blir biståndsmyndigheten Sida som får i uppgift att fördela pengarna. Ulf Kristerssons regering har tidigare själva kritiserats av oppositionella medieaktörer på både vänster- och högerkanten för att motarbeta regimkritisk journalistik på hemmaplan – samtidigt som stora och redan inflytelserika vänsterliberala mediekoncerner som Bonnier och Schibsted anses gynnas av de nya reglerna för mediestöd.

Europaparlamentarikern: ”EU-regeringar spionerar på journalister och motståndare”

Jan Sundstedt — Sun, 01 Oct 2023 10:33:04 +0000

EU:s regeringar övervakar och kartlägger kommunikation mellan journalister "utan åtgärd och utan tillsyn", hävdar den nederländska parlamentsledamoten Sophie in 't Veld (Demokraterna 66). Europaparlamentarikern svarade på anklagelser om att ett antal EU-stater planterat skadlig programvara och spionkod på ett flertal ryska journalisters telefoner. Det var i samband med en intervju med den brittiska liberala tidningen The Guardian, som Sophie in 't Veld uttryckte dessa påståenden riktade mot några av unionens medlemsstater.

EU member state may have used #Pegasus spyware against a journalist who fled Russia. It is deeply problematic that Europeans will never know the truth, while #NSOGroup and Israel know all about the perpetrator and the target. This must be investigated in Europe @EP_PegaInquiry https://t.co/gZ7TySAFXs
— Sophie in 't Veld (@SophieintVeld) September 25, 2023

Galina Timchenko, erfaren redaktör och medgrundare av den oppositionella ryska nyhetssajten Meduza, bekräftade för The Guardian att hennes telefon har avlyssnats med hjälp av israeliskutvecklad så kallad "Pegasus"-malware. Detta ska bland annat ha skett under ett möte med andra ryska journalister i Berlin tidigare i år. En utredning av University of Toronto och Access Now kom fram till att minst en EU-stat ligger bakom hackningen av Timchenkos telefon.

Europeisk säkerhetstjänst pekas ut

Timchenko bor och verkar för närvarande i Lettland, där regeringen förnekat all inblandning och tyska myndigheter har hittills vägrat att kommentera uppgifterna. Båda länderna sägs dock ha tillgång till Pegasus-mjukvaran. En mjukvara som utvecklats av det israeliska företaget NSO - ett företag svartlistat av bland annat USA. – Det är troligt att hackningen utfördes av någon europeisk säkerhetstjänst. Vi vet inte om det var Lettland eller något annat land, men vi har större (närvaro) i Lettland, kommenterade Meduzas chefredaktör Ivan Kolpakov uppgifterna.

After Galina Timchenko, head of independent #Russia news website @meduza_en, found out that her phone was infected by #PegasusSpyware while she was in Germany in early 2023, she spoke with CPJ about her reaction to the revelation.https://t.co/CXdn8j2AMJ pic.twitter.com/BwNq7uSVK2
— Committee to Protect Journalists (@pressfreedom) September 27, 2023

Jämförs med Stasis metoder

Enligt en rapport som sammanställts av Sophie in 't Veld, har exempelvis regeringarna i Polen, Ungern, Grekland och Spanien alla använt Pegasus för att kartlägga politiska motståndare. – Folk har ofta sagt att hela den här spionprogramhistorien kan jämföras med den europeiska versionen av Watergate. Så är det inte. Det är mer som "De andras liv", konstaterade hon med hänvisning till en tysk film som skildrar östtyska Stasis omfattande övervakning av dess medborgare. – Jag säger inte att Europa redan är på väg in i totalitarism, men det här är totalitära metoder. Om det är sant att den lettiska regeringen eller andra europeiska stater gjorde detta, så finns det inget sätt att ta reda på det. Det finns inget rättsmedel och ingen tillsyn.

Minst 50 000 har övervakats

Spionprogrammet Pegasus kan installeras på en mobiltelefon med eller utan att användaren klickar på en falsk länk. När Pegasus väl har installerats ger det hackaren möjlighet att läsa meddelanden, titta igenom foton, spåra personens plats och till och med slå på kameran och mikrofonen utan att telefonens ägare vet om det. Enligt en sammanställning av NSO:s kunder som läckte ut 2021 har mer än 50 000 politiker, journalister, aktivister och näringslivsföreträdare övervakats med hjälp av det israeliska sabotageprogrammet. – EU-regeringar använder programvaran för politiska syften, precis som odemokratiska regeringar gör. I vissa undantagsfall kan användningen av spionprogram vara legitim ... poängen är att vi inte har något sätt att veta om användningen är proportionerlig och legitim, sammanfattade Sophie in 't Veld.

Färre vill bli journalister

Jan Sundstedt — Wed, 30 Aug 2023 12:16:52 +0000

Allt färre svenskar är intresserade av en yrkesbana som journalist. Under de senaste 10 åren har antalet sökande till de fyra stora journalistprogrammen minskat med hela 35 procent. Det är branschtidningen Journalisten som begärt ut statistik för Universitets- och högskolerådet, och det är tydligt att branschen inte upplevs som lika lockande som i början av 2000-talet. ”Hösten 2014 sökte totalt 4 667 personer till något av de fyra journalistprogrammen, mot 3 011 personer i år, en minskning med 35 procent”, noterar man. JMG i Göteborg är det populäraste journalistprogrammet och hade i år 1 485 sökande, varav 379 förstahandssökande. För JMK i Stockholm var motsvarande siffror 1 299 respektive 315. Man kan se att det i dagsläget framför allt är unga kvinnor som vill bli journalister. Så många som 71 procent av de antagna på JMG är kvinnor och 85 procent är 24 år eller yngre. På Södertörn och Mittuniversitetet är könsfördelningen något jämnare, skriver man, men det finns ändå en tydlig kvinnlig dominans. Det kan också nämnas att Mittuniversitetet i Sundsvall hade 700 sökande till journalistprogrammet 2014 – men bara 245 i år. Dessutom hade så få som 29 personer utbildningen som sitt förstaval. – Om arbetsmarknaden nu vänder uppåt för journalister, vilket den verkar ha gjort om man lyssnar på branschen, så tror jag det tar tid innan de som söker förstår att det hänt, hävdar Mattias Vesslegård som ansvarar för Mittuniversitetets journalistprogram. – Vårt nya utbildningspaket i journalistik på distans, för den som redan har en akademisk examen, har runt 300 sökanden för 30 platser, tillägger han och pekar också på att de flesta journalistutbildningar sett en minskning av antalet sökanden under flera års tid. Digitaliseringen av journalistiken har blivit en utmaning för många traditionella medier som tidigare förlitat sig på dyra pappersprenumerationer. På 15 år har minst var fjärde redaktionell tjänst försvunnit – varför just journalistik av många betraktas som ett osäkert framtidsyrke. Orsaken är enligt Arbetsvärlden dels ett förändrat läsarbeteende där yngre generationer inte är intresserade av att betala för en tryckt papperstidning, men också att annonsörerna har övergett de gamla tidningarna och istället lägger sina pengar på att annonsera hos internetjättar som Google och Facebook.