Jimmie Åkesson – Nya Dagbladet

”Jag tänkte rösta på SD, men uppmanar nu alla att rösta på Alternativ för Sverige istället”

Osignerad — Sat, 12 Sep 2026 07:03:35 +0000

Jag har under åren sett hur Sverige och min hemort förvandlats från ett tryggt svenskt samhälle till ett otryggt mångetniskt samhälle, fullt med konflikter, våld och kriminalitet som importerats utifrån. Jag har sett hur antalet utomeuropeiska invandrare ökat i lavinartad takt, samtidigt som svenskarna blir allt färre. Vi svenskar har oddsen emot oss. Om massinvandringen inte stoppas snart och en massiv återvandring av de stora invandrargrupperna tillbaka dit de hör hemma inte genomförs så blir vi etniska svenskar i minoritet i vårt eget land. Detta är helt oacceptabelt! Vänster? Höger? Högre eller lägre skatter? Vem bryr sig om sådana sekundära frågor när hela vårt folk riskerar att översvämmas och försvinna bland andra folkgrupper som inte har här att göra från första början. Strunta i dessa saker som i jämförelse inte är viktiga, nu gäller det att säkra fortlevnaden av det svenska folket och säkra ett tryggt samhälle för våra barn och barnbarn och alla kommande svenska generationer! Ja, jag vet att Sverigedemokraterna är det största partiet, långt ifrån ett perfekt parti. Jag förstår att SD måste kompromissa i frågor för att få inflytande. Men att totalt kapitulera som de nu mer eller mindre gjort i sin kärnfråga är skamligt. Jag tänkte ändå, trots SD:s brister, rösta på dem, för de är det stora partiet i riksdagen som kan åstadkomma någonting, tänkte jag. Men vad har de åstadkommit egentligen? Ja, trots vissa mindre åtgärder i invandringspolitiken har de ändå tillåtit att hundratusentals nya utlänningar invandrat under SD:s tid som samarbetsparti till de borgerliga regeringspartierna! Enligt SCB registrerades 94 514 invandringar 2023, varav 10 593 var personer födda i Sverige. År 2024 registrerades 116 197 invandringar, varav 11 907 var födda i Sverige. År 2025 var motsvarande siffror 89 434 respektive 12 645. Räknar man bort de personer som är födda i Sverige blir det alltså 83 921 + 104 290 + 76 789 = exakt 265 000 registrerade invandringar av utrikes födda under dessa tre år! 265.000 nya utlänningar under SD:s tid vid makten, låt det sjunka in! Var det verkligen därför du röstade på SD? Om inte, varför skulle de få en ny chans igen när de svikit dig som väljare? Dessutom har Jimmie Åkesson öppet vid flera tillfällen gjort klart att bevarandet av en etniskt svensk majoritet inte i sig är ett politiskt mål för honom. SD är ju för "öppen svenskhet", alltså att vem som helst kan bli svensk oavsett ursprung. Det spelar enligt Åkessons resonemang inte i sig någon roll om de etniska svenskarna blir en minoritet, så länge utlänningarna anpassar sig till det svenska samhället.

265.000 nya utlänningar under SD:s tid vid makten, låt det sjunka in! Var det verkligen därför du röstade på SD? Om inte, varför skulle de få en ny chans igen när de svikit dig som väljare?

Alternativ för Sverige svarade direkt på detta och skrev att svenskar "aldrig någonsin" ska acceptera att bli en minoritet i sitt eget land och att det därför krävs ett "massivt återvandringsprogram": Åkesson sade också i P3 att han inte såg något fel med att en troende muslim var svensk statsminister, så länge religionen förblev en privatsak och inte omsattes i exempelvis krav på sharialagar. Gustav Kasselstrand reagerade direkt: — Nej, Jimmie Åkesson. Det är absolut inte okej med en muslimsk statsminister i Sverige. Sverigedemokraterna vill inte stoppa invandring av främmande folkgrupper till Sverige, och de vill inte heller se en återvandring i den omfattning som Alternativ för Sverige förespråkar. SD:s nuvarande svenskhetsdefinition innebär att människor med annan etnisk bakgrund kan assimileras och "bli svenskar". Håller du med om detta och är nöjd med massinvandringen med SD vid makten? Ja, fortsätt då att rösta på Sverigedemokraterna. Jag har däremot fått nog! Jag tänker rösta på Alternativ för Sverige, som säger sig vilja värna svenskarna och säkerställa att de etniska svenskarna förblir en klar majoritet i Sverige även i framtiden. De vill stoppa massinvandringen helt och påbörja ett massivt återvandringsprogram för över en miljon utlänningar. Kasselstrand har också varit väldigt tydlig om skillnaden mot SD:s "öppna svenskhet". I ett videoklipp säger han bland annat: — En somalier kan aldrig någonsin bli svensk och en svensk kan aldrig någonsin bli somalier. Han säger i samma sammanhang bland annat att "Somalier ska inte bo i Sverige" och "Inga somalier i landet". Det är alltså stor skillnad mellan AfS och dagens SD i synen på svenskhet. Om du håller med om AfS:s mål och vill säkerställa ett tryggt och svenskt Sverige även för framtida generationer svenskar, ja då bör du också rösta på Alternativ för Sverige! Alternativ för Sverige har dessutom fått ökat stöd den senaste tiden. I Nordisk Opinions julimätning fick partiet 1 procent. Kasselstrand har själv argumenterat för att ett växande stöd nu kan lägga grunden för att AfS så småningom tar sig in i riksdagen. Jag tycker också att det känns som att AfS har fått ett helt annat medvind nu än tidigare. Kolla bara på torgmötet i Göteborg, där det var fullsmockat med folk! Jag blev faktiskt riktigt glad av att se så många svenskar samlas tillsammans! Och sedan kommer argumentet man alltid får höra: "Men en röst på AfS är ju en bortkastad röst!" Kasselstrand har vänt på just det argumentet. Efter Åkessons uttalande om den etniskt svenska majoriteten frågade han ungefär: "Vad är det egentligen för mening med att rösta på SD om partiet inte ens eftersträvar det mål som du själv vill se och tycker är det viktigaste?" Det är precis den fråga jag själv har börjat ställa mig. Om jag anser att den viktigaste frågan är att svenskarna ska förbli övervägande majoritet i Sverige, varför ska jag då "taktikrösta" på ett större parti som inte har detta som politiskt mål längre? För mig spelar det därför ingen roll om SD skulle få 30, 40 eller 51 procent av rösterna om partiet ändå inte vill genomföra den politik som jag anser krävs. Ett partis storlek hjälper inte om målet är ett annat än mitt eget. NU får det banne mig vara nog! NU får vi alla skärpa oss och göra vår plikt! Sverige ska bli svenskt igen, rösta på Alternativ för Sverige för tusan! Tack för mig. Jörgen, pensionär PS. Har du redan gått och förtidsröstat men ångrat din röst på Sverigedemokraterna eller något annat dåligt parti? Ingen fara! Ta med dig legitimationen och gå till din vallokal nu på söndag den 13 september och be att få rösta om, för det har du rätt till. Saknas Alternativ för Sveriges valsedlar i vallokalen? Ingen fara där heller, ta bara en tom valsedel till riksdagen (den gula) och skriv helt enkelt Alternativ för Sverige på den, så räknas det precis som en vanlig röst.

Vad hände egentligen med Sverigedemokraternas nationalism?

Per Nordin — Wed, 09 Sep 2026 15:56:00 +0000

Inför årets val den 13 september beskrivs Sverigedemokraterna ofta som ett nationalistiskt parti – av partiet självt, av dess motståndare och av andra nationalister.

Detta är del 1 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.

Samtidigt har det bland mer genuint nationalistiskt sinnade personer uppstått en diskussion om hur man bör förhålla sig till SD. Skribenter, debattörer och poddare som själva företräder en mer etnonationell syn har argumenterat för att SD trots allt är det enda realistiska alternativet, eller gjort gällande att partiet i grunden fortfarande står för samma mål som tidigare. Det är också en anledning till att frågan om Sverigedemokraternas nationalism är relevant inför valet. Jag argumenterade redan 2019 för att Sverigedemokraterna hade lämnat sin tidigare ideologi i analysen "Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?" Den som vill läsa en bredare genomgång av hur jag menar att Sverigedemokraternas politik i övriga frågor förändrats sedan början av 2000-talet kan läsa den tidigare analysen, och även Nya Dagbladets valgranskning "Sverigedemokraternas förvandling". Här vill jag gå ett steg längre och fokusera på en mer avgränsad fråga: hur partiet förändrat sin egen definition av nationalism. Med hjälp av partiets egna program och ideologiska texter undersöker jag vad denna förändring innebär för frågan om dagens SD fortfarande kan beskrivas som nationalistiskt enligt partiets egen tidigare definition. Är dagens Sverigedemokrater verkligen nationalistiska enligt partiets egen tidigare definition av nationalism? Den här artikelserien består av tre delar och är medvetet mer omfattande än en traditionell opinions- eller analysartikel. Den riktar sig framför allt till läsare med ett djupare intresse för politik, ideologi och politisk strategi och gör därför inte anspråk på att vara snabbläst eller nå den bredaste möjliga läsekretsen. Serien är aktuell inför valet 2026, men frågorna den behandlar har betydelse både på kort och lång sikt – också för hur den nationalistiska politiken och dess strategiska vägval kan komma att utvecklas efter valet. Att en fråga kräver en längre analys och främst engagerar en mer politiskt intresserad publik gör den inte mindre viktig. Tvärtom finns det frågor som behöver undersökas på djupet just därför att förenklade svar riskerar att dölja de ideologiska och strategiska motsättningar som faktiskt står på spel. Den här serien är ett försök att göra just det.

Nationalismen enligt Sverigedemokraternas egna dokument

1979–1988 – Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna Sverigedemokraternas äldre syn på nationen uppstod inte först i partiprogrammen under 1990-talet. En viktig del av den organisatoriska bakgrunden fanns i kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som bildades 1979 och gjorde motståndet mot invandringen och bevarandet av ett svenskt Sverige till sin centrala fråga. I BSS:s material framställdes invandringen inte enbart som ett kulturellt eller ekonomiskt problem, utan som ett hot mot svenskarnas fortsatta existens som folk i sitt eget land. I ett BSS-program som enligt organisationens egen senare debattskrift troligen skrevs 1985 formulerades denna linje mycket tydligt. Synen på svenskhet framträder särskilt tydligt i programmets avsnitt om internationella adoptioner. BSS motsatte sig sådana adoptioner och skrev om barn från Korea, Sri Lanka, Indien och Afrika: "Dessa barn [...] kan aldrig bli fullt svenska". Här var alltså etnisk härkomst inte bara relevant för invandringspolitiken, utan också uttryckligen för frågan om vem som över huvud taget kunde betraktas som fullt svensk. Den etniska dimensionen framgår också tydligt av programmets konkreta politiska förslag. Där beskrivs Sveriges historiskt homogena befolkning som en tillgång, samtidigt som organisationen slog fast att "endast etniskt besläktade människor från kulturellt närstående länder" principiellt skulle kunna accepteras som invandrare. Programmet sammanfattade sin linje med krav på begränsad invandring från "kulturellt och etniskt besläktade länder", flyktingmottagande av människor "etniskt besläktade med de nordiska folken" och understödd repatriering från "etniskt och kulturellt avvikande länder". Det innebär att flera av de grundläggande idéer som senare återfinns i Sverigedemokraternas tidiga program – etnisk homogenitet, etnisk närhet som kriterium för invandring, assimilation och repatriering – redan återfinns uttryckligen i BSS eget programmaterial. År 1986 gick BSS samman med Framstegspartiet och bildade Sverigepartiet. Samarbetet blev kortvarigt. Efter interna konflikter och splittringar bildades Sverigedemokraterna i februari 1988 ur den falang inom Sverigepartiet som hade sina organisatoriska rötter i BSS. Det innebär inte att BSS, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna kan betraktas som exakt samma organisation eller att varje politisk ståndpunkt förblev oförändrad. Men det finns en tydlig organisatorisk koppling mellan dem. Det gör det relevant att undersöka om det också fanns en ideologisk kontinuitet i synen på nationen, etniciteten och invandringen. Den kontinuiteten blir tydlig när Sverigedemokraternas egna partiprogram börjar granskas.

1989 – Den homogena nationen

Redan i Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989 framställdes Sveriges historiskt homogena befolkningssammansättning som en tillgång. Partiet kopplade Sveriges fredliga utveckling till den nationella samhörigheten och "frånvaron av främmande folkminoriteter". I programmet formulerades den grundläggande synen på nationen: "Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig och demokratisk utveckling [än] en mångkulturell heterogen statsbildning". Även härkomst tillmättes uttrycklig betydelse. Partiet ville huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst, eftersom européer ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt" smälta in i det svenska samhället. Det långsiktiga målet för befolkningspolitiken var samtidigt att vända invandrarströmmen. Sverigedemokraterna ville kraftigt begränsa invandringen och "verka för återflyttning av invandrare av utomeuropeisk härkomst". Redan i partiets första program förenades alltså kulturella argument med en uttrycklig etnisk dimension: homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, människors härkomst tillmättes betydelse och återflyttningspolitiken riktades uttryckligen mot invandrare av utomeuropeisk härkomst.

1994 – Att "återskapa ett svenskt Sverige"

I partiprogrammet från 1994 blev målet för befolkningspolitiken ännu tydligare. Sverigedemokraterna skrev:

Sverigedemokraternas viktigaste politiska målsättning är att återskapa ett svenskt Sverige.

Sveriges homogena befolkningssammansättning beskrevs som en "ovärderlig tillgång", och partiet ville "stoppa all invandring av människor från etniskt avlägsna kulturer". Programmet förespråkade samtidigt en omfattande återflyttningspolitik: "Stora resurser måste avsättas för att skapa förutsättningar för att de som kommit till vårt land efter 1970 ska kunna återvända till sina respektive länder inom en snar framtid." Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder. Programmet slog fast att "någon hänsyn till utgivna medborgarskap" inte skulle tas. Även härkomst användes uttryckligen som kriterium för vilken invandring som ansågs önskvärd. Sverige borde enligt programmet huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av nordeuropeisk härkomst, eftersom dessa ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället". Det är därför svårt att tolka 1994 års nationalism som enbart kulturell. Etnisk härkomst hade en självständig politisk betydelse. [caption id="attachment_239731" align="alignnone" width="1058"] Exempel på Sverigedemokraternas val- och informationsmaterial från 1990-talet. Montage: NyD/SD-arkivet[/caption]

1995 – "Bevara Sverige Svenskt" lever kvar

Kontinuiteten med den äldre nationalistiska miljön framgår inte enbart av partiprogrammen. I filmen SD-95 använde Sverigedemokraternas dåvarande partiledare Mikael Jansson själv den gamla BSS-parollen när han talade om Sveriges framtid. Jansson sade: — Trots att hoten mot Sverige är flertaliga och allvarliga och trots att många människor känner i sin vardag en dyster sinnestämning så är det ännu inte för sent. Följ med oss i vårt motto. Hjälp oss att rekonstruera en svensk överlevnad. Låt oss alltså bevara Sverige svenskt. Uttalandet är intressant eftersom uttrycket "Bevara Sverige Svenskt" fortfarande användes som ett motto av partiets egen ledare 1995, sju år efter Sverigedemokraternas bildande. Kontinuiteten mellan BSS-miljön och 1990-talets SD framträder därmed inte bara genom likheter mellan organisationernas programtexter och partiledarens egen retorik, utan också i det budskap som förmedlades genom partiets affischer, klistermärken och annat kampanjmaterial.

1996 – Repatrieringspolitiken konkretiseras

I 1996 års partiprogram stod den etniska dimensionen kvar. Partiet beskrev fortfarande sin viktigaste politiska målsättning som att "återskapa ett svenskt Sverige" och framhöll den homogena befolkningssammansättningen som en tillgång. Återflyttningspolitiken formulerades nu som ett repatrieringsprogram för "de etniska främlingar" som hade invandrat till Sverige efter 1970. Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder, och en särskild repatrieringsmyndighet skulle inrättas för att administrera politiken. Även människors härkomst hade fortsatt en uttrycklig betydelse. Tillhörigheten till den "västerländska kulturkretsen" definierades bland annat med utgångspunkt i förfädernas nationella tillhörighet, samtidigt som programmet framhöll värdet av etnisk homogenitet och betydelsen av att svenskarna kunde behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung". Det bör samtidigt noteras att programmet inte förespråkade att samtliga människor med icke-svenskt ursprung skulle lämna Sverige. Personer som hade invandrat senast 1970 samt adopterade skulle kunna finnas kvar, och partiet skrev att svenskarna skulle leva i "fredlig samvaro" med dessa. Målet var alltså inte absolut etnisk homogenitet, men etnicitet och härkomst hade fortfarande en uttrycklig och självständig betydelse för partiets syn på nationen och befolkningspolitiken.

1999 – En etniskt och kulturellt homogen nation

I partiprogrammets inledning från 1999 (reviderat 2002) beskrev Sverigedemokraterna sin grundläggande syn på nationen: "Vår nation är ett kollektiv, där vi alla har ett ansvar för vårt folks bästa både nu och i framtiden. Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig utveckling än en mångkulturell heterogen statsbildning. Erfarenheten talar för att gemensamma rötter stärker den nationella samhörigheten och bidrar till stabilitet och rättvisa". Partiet nöjde sig alltså inte med att framställa etnisk homogenitet som önskvärd. Den kopplades uttryckligen till bättre förutsättningar för nationell sammanhållning, stabilitet och en fredlig samhällsutveckling.

1999/2002 – Målet att återskapa Sverige

Lite längre fram i samma partiprogram under rubriken "Befolkningspolitik" formulerades också partiets långsiktiga mål: "Sverigedemokraterna vill istället på sikt återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt."

2003 – Den nationalistiska principen

I principprogrammet från 2003 utvecklades resonemanget ytterligare under rubriken "Den nationalistiska principen": "Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen." Programmet slog dessutom fast att nationalismens princip var "en stat, en nation" och att den ideala nationalstaten var befolkningsmässigt homogen.

2005 – Nationalismen kan aldrig vara multietnisk

På en ideologisk frågesida på Sverigedemokraternas webbplats från 2005 förklarade partiet skillnaden mellan konservatism och nationalism. Där skrev man: "Konservatismen kan även vara internationalistisk och multietniskt orienterad, vilket nationalismen naturligtvis aldrig kan vara". Detta var ingen tillfällig eller isolerad formulering. Samma grundsyn återkommer i partiets program och ideologiska texter från samma period.

2005 – Folkbegreppet

På samma ideologisida utvecklade Sverigedemokraterna även sin syn på begreppet folk. Partiet tog uttryckligen avstånd från den nationalsocialistiska uppfattningen att ras och folk är samma sak, men skrev samtidigt: "Vår utgångspunkt är istället folket, som är ett subjektivt och föränderligt begrepp vilket inrymmer både kulturella, sociala och biologiska hänsynstaganden". Partiets folkbegrepp var alltså inte strikt rasbiologiskt, men det var heller inte enbart kulturellt eller medborgerligt. Enligt partiet ingick uttryckligen även biologiska hänsynstaganden i folkbegreppet. Läser man partiets program och ideologiska texter från 1989 fram till mitten av 2000-talet tillsammans framträder en tydlig kontinuitet. Sverigedemokraternas nationalism var under denna period etnonationell, även om det samtidigt förekom formuleringar om assimilation och möjligheten för vissa människor med annan bakgrund att upptas i den svenska gemenskapen. Den etniska dimensionen hade dock en självständig betydelse. Etnisk homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, härkomst tillmättes politisk betydelse och folkbegreppet omfattade enligt partiet inte bara kulturella och sociala utan också biologiska hänsynstaganden. Det fanns därför redan tidigt en kulturell syn på svenskhet och en möjlighet till assimilation i partiets nationalism, men den existerade tillsammans med – inte i stället för – den etniska dimensionen. Detta skiljer den äldre ideologin från den senare "öppna svenskheten", där etnisk härkomst inte längre ges samma självständiga betydelse för vem som betraktas som svensk. Här krävs samtidigt ett begreppsligt förtydligande. När Sverigedemokraterna och den bredare nationalistiska miljön under denna period talade om nationalism användes inte nödvändigtvis beteckningen etnonationalism. I denna artikel använder jag begreppet för att skilja den äldre nationssynen från den kulturnationalism som SD senare kom att företräda. I det äldre synsättet sammanföll den svenska nationen i hög grad med det svenska folket i etnisk mening: härkomst och etnisk tillhörighet hade en självständig betydelse för vem som kunde betraktas som svensk och bevarandet av den etniska kontinuiteten var en del av nationalismens mål. Det skiljer sig från den senare kulturnationalismen och den "öppna svenskheten", där nationstillhörigheten inte görs beroende av etnisk bakgrund och där människor av annan härkomst kan assimileras och "bli svenskar". Distinktionen mellan etnonationalism och kulturnationalism används alltså här för att hålla isär två olika nationsbegrepp som annars riskerar att döljas bakom samma ord: nationalism. Innan vi går vidare finns det en sak som bör klargöras. Den här artikeln argumenterar inte för att dagens Sverigedemokrater inte är nationalistiska enligt alla tänkbara definitioner av nationalism. Den argumenterar för att partiet inte längre är nationalistiskt enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets bildande och fram till mitten av 2000-talet.

Den ideologiska omorienteringen

2005–2011 – Gradvis ideologisk omorientering

Under denna period började en annan syn på svenskhet successivt ta större plats i partiets program. Redan vid revideringen 2005 betonades FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samtidigt som partiet uttryckligen skrev: "Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund". Samtidigt fanns de äldre etnonationella formuleringarna kvar. Under denna övergångsperiod kunde alltså avståndstagande från etnisk diskriminering och möjligheten till assimilation samexistera med resonemang om etnisk likhet, biologiska hänsynstaganden och en nationalism som enligt partiets egen ideologiska frågesida "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad. Programutvecklingen framstår därför inte som ett enda plötsligt ideologiskt brott. Under några år existerade äldre och nyare sätt att definiera nationen parallellt innan den senare definitionen blev dominerande.

2001–2005 – Splittringen försvagar motståndet mot förändringen

För att förstå förutsättningarna för denna ideologiska omorientering behöver man gå några år tillbaka. Sverigedemokraterna hade redan från 2001 genomgått omfattande interna konflikter. År 2001 inträffade en av de största splittringarna i partiets historia, då missnöjda medlemmar bröt sig ur Sverigedemokraterna och bildade Nationaldemokraterna. Utbrytarna kritiserade vad de uppfattade som en pågående liberalisering av Sverigedemokraterna och ville företräda en hårdare och mer uttalat etnonationell linje. Bland dem som lämnade SD för Nationaldemokraterna fanns också personer med djupa rötter i den äldre nationalistiska miljö som föregick partiet. Sven Davidson hade varit ordförande för BSS, vice ordförande i Sverigepartiet och därefter verksam inom Sverigedemokraterna, innan han på 2000-talet gick över till Nationaldemokraterna. Även Tomas Johansson, som tidigare varit verksam i SD och bland annat suttit i partistyrelsen, anslöt sig till Nationaldemokraterna när partiet bildades 2001 och valdes 2004 till dess partiledare. Brytningen omfattade inte bara några enskilda ledande personer. Nationaldemokraterna tog också med sig en betydande del av SD:s aktivistmiljö, och utbrytningen slog särskilt hårt mot partiets organisation i Stockholmsområdet. I Haninge gick större delen av den lokala SD-organisationen över till det nya partiet. Nationaldemokraterna etablerade sig samtidigt även i bland annat Göteborgsområdet där flera av Sverigedemokraternas medlemmar anslöt sig till det nya partiet. Nationaldemokraternas senare partiledare Marc Abramsson beskrev själv brytningen som "den kanske största utbrytningen i Sverigedemokraternas historia" och förklarade den ideologiska skillnaden med att hans sida ansåg sig företräda en "genuin nationalism", medan SD enligt honom hade slagit in på en "liberaliserande väg". Splittringen fick också betydelse för den fortsatta maktkampen inom SD. De som motsatte sig partiets förändring utgjorde nämligen inte en enda sammanhållen falang. En del av de mer "hårdföra" nationalisterna hade lämnat partiet för Nationaldemokraterna, medan andra stannade kvar och försökte bevara mer av den äldre programlinjen. I Stockholm fanns den gruppering som inom partiet kom att kallas "bunkergänget" eller "bunkerfalangen" med gamle partiledare Mikael Jansson i spetsen. Samtidigt växte den yngre Skånebaserade kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson fram. Åkesson har själv senare beskrivit hur de redan under Lundatiden såg sig som den grupp som skulle forma partiets framtid, samtidigt som den äldre Stockholmsgruppen främst var inriktad på Stockholm. Den äldre och mer etnonationellt orienterade miljön hade därmed redan försvagats genom splittringen 2001 när den yngre generationen successivt ökade sitt inflytande. När Jimmie Åkesson 2005 besegrade Mikael Jansson i partiledarvalet innebar det därför inte bara ett generationsskifte, utan blev också en viktig etapp i den längre ideologiska förändring som senare skulle bli tydlig i partiets program.

2011 – Den öppna och ickerasistiska nationalismen

Den tydligaste programmässiga brytpunkten i det material som här har gåtts igenom återfinns i principprogrammet från 2011 , där den äldre etnonationella definitionen i huvudsak ersattes av en nationalism där kultur, språk, identitet och lojalitet stod i centrum. Från partiets principprogram från 2011 går följande att läsa:

Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk.

"Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer". "Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur". "Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den". "Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation". "Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter". Kontrasten blir särskilt intressant om denna definition av nationalismen jämförs med hur Jimmie Åkesson själv beskrev Sverigedemokraternas nationalism i en TV-debatt 1998. På frågan varifrån partiet hämtade sin ideologi svarade han: — Vi ligger ju på den nationaldemokratiska ideologin, det vill säga en demokratisk nationalism, där man strävar efter ett tryggt och stabilt samhälle genom att folket känner samhörighet med varandra genom att man har en gemensam historia, en gemensam kultur, talar samma språk, en gemensam historia och religion. Åkessons beskrivning från 1998 är inte identisk med den uttryckliga etniska definition som återfanns i partiets dåvarande program, men den ligger tydligt närmare den äldre föreställningen om ett folk sammanbundet av historisk kontinuitet, gemensam kultur, språk och religion än 2011 års formulering. I det senare principprogrammet definierades nationen i stället genom kultur, språk, identitet och lojalitet, samtidigt som partiet uttryckligen slog fast att nationstillhörigheten inte grundades på "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Skillnaden blir särskilt betydelsefull eftersom Åkesson här, tretton år före 2011 års principprogram, med egna ord beskriver den nationalism som Sverigedemokraterna företrädde under 1990-talet. Ett konkret exempel från denna övergångsperiod visar samtidigt hur konfliktfylld förändringen kunde vara redan innan den nya definitionen skrevs in i principprogrammet 2011.

2005 – När den äldre programtolkningen blev oförenlig med medlemskap

Ett särskilt illustrativt exempel på konflikterna kring Sverigedemokraternas ideologiska förändring är statsvetaren Jimmy Windeskog. Han var inte någon perifer medlem. Windeskog tillhörde under många år partiets ledande och mest aktiva skikt. Han var ordförande för SDU (Sverigedemokratisk ungdom) 1996–2000, satt i partistyrelsen 1995–2004, var partisekreterare 2001–2003 och hade därefter ansvar för kommunpolitiska frågor. Han hade också en framträdande roll i partiets publicistiska verksamhet och var bland annat redaktör för SD-Bulletinen och SDU:s medlemstidning Demokraten. [caption id="attachment_239880" align="alignnone" width="640"] Jimmy Windeskog, tidigare SDU-ordförande och partisekreterare i Sverigedemokraterna. Foto: okänd[/caption] Windeskog var samtidigt en praktiskt inriktad partiaktivist. Hans engagemang bestod alltså inte enbart av styrelseposter och skrivande, utan också av deltagande i partiets utåtriktade verksamhet. Hans betydelse för det äldre SD är därför relevant när den senare ideologiska konflikten ska förstås. Windeskogs egen tolkning av den nationalism som partiet företrädde under 1990-talet var tydligt etnonationalistisk. I en intervju i SVT:s ungdomsprogram Elbyl 1996 uttryckte han målsättningen: "Jag vill ha ett etniskt homogent Sverige. I den mån det går." Den tolkningen hade tydliga motsvarigheter i Sverigedemokraternas officiella program under samma period. I 1994 års program framhölls människor av "nordeuropeisk härkomst" som särskilt lämpade därför att de ansågs bäst kunna "etniskt och kulturellt smälta in" i Sverige. I 1996 års program betonades värdet av etnisk homogenitet och möjligheten att behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung", samtidigt som partiet motsatte sig framtida adoptioner av barn med ursprung utanför den västerländska kulturkretsen. [caption id="attachment_239732" align="alignnone" width="640"] Jimmie Åkesson och dåvarande SDU-ordföranden Jimmy Windeskog vid en SD-årskongress omkring år 2000. Foto: okänd[/caption] Mot den bakgrunden blir Windeskogs uteslutning 2005 särskilt intressant. Konflikten utlöstes av ett blogginlägg den 29 september 2005, "Tony Wiklander och mångkulturen", där Windeskog kritiserade vice partiordföranden Tony Wiklander sedan denne berättat att han hade en adoptivdotter från Indien. Windeskog menade att Wiklander därigenom själv hade bidragit till det mångkulturella samhälle som partiet sade sig motarbeta och frågade: "vilken trovärdighet har vi som parti när inte ens vice partiordförande verkar avvisa mångkulturen?" Sveriges Radio rapporterade efter uteslutningen att partistyrelsen ansåg att Windeskogs synsätt stred mot principprogrammet och därför omöjliggjorde fortsatt medlemskap. Windeskog själv uppfattade konflikten på motsatt sätt. I en kommentar till Ingrid Carlqvist, som då arbetade på Aftonbladet, sammanfattade han sin syn på konflikten: "De vill utesluta mig för att jag håller mig till vårt principprogram". Detta var också kärnan i det försvar Windeskog själv publicerade i samband med uteslutningen. Han hänvisade bland annat till principprogrammets formulering om att den gemensamma identiteten förutsatte "en hög grad av etnisk och kulturell likhet" och till partiets politik kring internationella adoptioner. Hans slutsats var att han "till punkt och pricka följt SD:s politiska styrdokument". I kommentarsfältet fick Windeskog också öppet stöd från partivännerna Weine Berg och Joakim Larsson, vilket visar att hans tolkning inte var helt isolerad inom partiet. Windeskog gjorde samtidigt klart att han själv inte nödvändigtvis förespråkade ett förbud mot internationella adoptioner. Kärnan i hans argument var i stället att han ansåg sig ha tillämpat partiets dåvarande syn på nation, etnicitet och mångkultur konsekvent även på en ledande partiföreträdare. Därmed hade konflikten också blivit en strid om hur Sverigedemokraternas egen ideologi skulle tolkas: Windeskog försvarade sitt resonemang genom att hänvisa till partiets fortfarande gällande skrivningar om etnisk likhet och dess politik kring internationella adoptioner, medan partiledningen ansåg att hans synsätt stod i strid med partiets grundläggande principer. Windeskog beskrev senare själv konflikten som en del av en längre ideologisk förändring inom partiet. Han skrev att han redan före uteslutningen "själsligen lämnat SD" och kritiserade vad han kallade den "popularisering och missnöjespolitiska förskjutning" som enligt honom hade accelererat efter valet 2002. Särskilt pekade han ut synen på etnisk homogenitet: "Till slut kunde man bli misstänkliggjord för att man försvarade delar av principprogrammet – det jag syftar på är främst delarna som talar om etnisk homogenitet. Det är bara en fråga om tid innan dessa snart stryks bort från deras principprogram för gott". Windeskogs bedömning är särskilt intressant i efterhand. Han hade själv under 1990-talet företrätt en etnonationell tolkning av partiets politik och uteslöts 2005 efter en konflikt om hur principprogrammet skulle förstås. Sex år senare antog SD ett nytt principprogram där nationen uttryckligen definierades utifrån kultur, språk, identitet och lojalitet och inte utifrån "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Det som Windeskog förutsåg skulle försvinna ur partiets program kom alltså också att göra det. Kontrasten mot partiets äldre program är påtaglig. Ett synsätt som bara några år tidigare hade kommit till uttryck i Sverigedemokraternas officiella program kunde alltså 2005 bidra till att en tidigare SDU-ledare och partisekreterare uteslöts ur partiet. Windeskogs fall blir därmed ett konkret exempel på att den ideologiska förändringen inte enbart kom till uttryck genom nya formuleringar i partiprogrammen, utan också genom att uppfattningar som tidigare hade rymts inom partiets officiella linje inte längre accepterades inom organisationen. Utvecklingen skedde således i flera steg. En del av den äldre nationalistiska miljön lämnade SD vid splittringen 2001 och bildade Nationaldemokraterna. Andra stannade kvar men kom senare i konflikt med den förändrade programtolkningen. Windeskogs fall visar också hur en tidigare ledande företrädare för det äldre SD till slut hamnade utanför partiet i en konflikt om vad dess nationalism skulle innebära. Samtidigt stärkte den yngre kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson successivt sin ställning. När principprogrammet 2011 slutligen definierade nationalismen som "öppen och ickerasistisk" och slog fast att nationstillhörighet inte bygger på "genetisk grupptillhörighet" hade förändringen därför föregåtts av ungefär ett decennium av programförändringar, interna ideologiska konflikter, avhopp och uteslutningar.

Dagens SD beskriver svenskhet på ett helt annat sätt

Dagens Sverigedemokrater betonar i stället det som partiet har kallat "öppen svenskhet". Svenskhet beskrivs inte längre som beroende av etnisk härkomst eller biologiskt ursprung. [caption id="attachment_239734" align="alignnone" width="992"] Jimmie Åkesson vid ett SD-torgmöte. Bilden illustrerar den "öppna svenskhet" partiet i dag företräder. Foto: okänd[/caption] Den som delar svenska värderingar, lär sig språket, identifierar sig med Sverige och blir en del av den svenska gemenskapen kan enligt partiet bli svensk oavsett om personen har sina rötter i Afrika, Asien, Europa eller någon annanstans. I SD:s valplattform inför valet 2026 beskrivs den svenska nationen som bestående av både människor som bott i Sverige i generationer och människor som flyttat hit, anpassat sig och så småningom uppgått i nationen. I partiets program kan man exempelvis läsa: "Svenskheten är öppen. Det betyder att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk". Samma syn uttrycks på partiets nuvarande webbplats , där SD skriver att "Svenskheten är öppen för den som vill bli en del av den", men att den bygger på "lojalitet, ansvar och anpassning".

Åkesson: svenskheten sitter inte i det biologiska

Jimmie Åkesson har själv vid flera tillfällen uttryckt samma syn på svenskhet. I en intervju som publicerades 2018 fick han frågan om han med det svenska folket avsåg en rent etniskt svensk befolkning. "Nej, nej, inte alls", svarade Åkesson och fortsatte, översatt till svenska: "Vi förespråkar en öppen svenskhet. Vem som helst kan bli svensk." Han framhöll också att han aldrig hade betraktat befolkningen som något som behöver vara biologiskt ren. Samma grundsyn uttryckte Åkesson 2018 i en radiointervju med Ekot i konflikten med de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige. Han framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet" och beskrev skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi". Åkesson förklarade vidare: "Svensk för mig sitter inte i det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson företrädde de uteslutna "en annan typ av nationalism som vi inte står för", och skillnaden i synen på nationen och svenskheten hade varit själva konflikten och anledningen till att de inte längre var med i SD. I sitt vårtal den 2 maj 2026 formulerade Åkesson denna syn ännu tydligare:

Svenskheten sitter inte i hudfärgen eller någon annan kroppsdel.

Han framhöll samtidigt att det inte är blodsband som avgör vem som är svensk och beskrev i stället svenskheten i termer av normer, värderingar och seder. Om människor som invandrat till Sverige sade han: "Människor som har valt att flytta till vårt land, har rätt att genom flit, ambition, strävan, så småningom uppgå i vår nation och bli svenskar. Så man kan bli svensk, utan att vara född i Sverige". Den 24 juli 2026 återkom Åkesson till frågan om etnicitetens politiska betydelse. "Det är inte politik. Politik handlar om att stifta lagar och fördela resurser. I en politisk kontext är alla svenska medborgare lika inför lagen", sade han till SVT. Till Sveriges Radio uttryckte han samma princip: "I Sverige är alla medborgare lika inför lagen, det är ganska grundläggande i en rättsstat, och det tycker vi också". I en intervju med den SD-närstående mediekanalen Riks den 31 augusti 2026 under titeln "Väljarna grillar politikern" blev Åkesson ännu mer explicit när han inför fyra personer med invandrarbakgrund fick frågan hur han såg på uppfattningen att etniska svenskar inte får bli en minoritet i Sverige. Åkesson svarade att han höll med om att svenskar inte får bli en minoritet, men tillade: "det har inte nödvändigtvis en etnisk aspekt utan det handlar just om identitet, värderingar, normer". När frågeställaren därefter målade upp ett scenario där svenska värderingar, traditioner och kultur fortfarande dominerar, men där den etniskt svenska befolkningen inte längre gör det, svarade Åkesson att hans politiska mål är ett så konfliktfritt samhälle som möjligt och att hudfärg inte spelar någon roll för detta. I sitt svar reducerade han därmed frågan om den etniskt svenska befolkningens framtida majoritetsställning till en fråga om hudfärg, trots att frågeställningen uttryckligen gällde etnicitet – ett betydligt bredare begrepp än hudfärg. Åkessons resonemang innebär alltså att det inte i sig är ett problem om etniska svenskar blir en minoritet, så länge människor med annan etnisk bakgrund assimileras, anammar den svenska kulturen och enligt hans definition "blir svenskar" i kulturell mening. Ett ytterligare exempel kom den 3 september 2026 från SD:s vice partiledare Henrik Vinge. I en intervju med Dagens ETC avvisade han en etnisk definition av den politiska skiljelinjen. När han konfronterades med migrationspolitiske talespersonen Ludvig Asplings uttalande om att alltför många i Sverige inte tillhör den etniskt svenska befolkningen svarade Vinge att det inte var så han själv skulle uttrycka saken. Problemet var enligt honom i stället människor som kommit till Sverige utan att vilja bli en del av det svenska samhället. Vinge framhöll också att han känner "många muslimer som är svenskar" och att han inte är intresserad av var människor är födda eller vilken hår- eller hudfärg de har. Uttalandena ligger därmed tydligt i linje med den moderna SD-definitionen som beskrivits ovan: svenskheten avgörs inte av etnisk härkomst utan av assimilation, samhällstillhörighet och kulturell anpassning. Ett annat uppmärksammat exempel på Åkessons nuvarande syn på svenskhet kom i Morgonpasset i P3 den 25 augusti 2026. På frågan om det var fel att vara statsminister och troende muslim svarade Åkesson nej. När programledarna senare återkom till frågan förklarade han att religion i Sverige är en privatsak och bekräftade att det var "helt okej" med en troende muslim som svensk statsminister, så länge den religiösa övertygelsen inte omsattes i politiska krav såsom införandet av sharialagar. Uttalandet mötte kritik även från nationalister. Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand reagerade med orden : "Nej, Jimmie Åkesson. Det är absolut inte okej med en muslimsk statsminister i Sverige". Åkesson har dock därefter gått ut på X och kommenterat: "Sveriges statsminister ska vara svensk och tillhöra den svenska majoritetskulturen, något annat vore vansinne". För frågan om Sverigedemokraternas nationalism är denna distinktion central. Åkessons förtydligande att statsministern ska vara "svensk" innebär enligt hans eget svenskhetsbegrepp inte att statsministern måste vara etniskt svensk. Som partiets program och Åkessons övriga uttalanden visar definieras svenskheten i stället utifrån bland annat kultur, identitet och assimilation. En statsminister skulle enligt detta svenskhetsbegrepp alltså exempelvis kunna ha arabisk etnisk bakgrund och samtidigt vara muslim, förutsatt att personen assimilerats och blivit svensk i kulturell mening. Sammantaget lämnar dessa uttalanden inget utrymme för en tolkning där biologisk eller etnisk härkomst i sig skulle utgöra ett hinder för att "bli svensk" enligt Åkessons nuvarande syn. Detta är inte bara en förändring av invandringspolitiken. Det är en förändring av själva definitionen av svenskhet – och därmed också av den nationalism partiet säger sig företräda.

Samma ord – en förändrad definition

Sverigedemokraterna betecknar sig i dag främst som socialkonservativa, men beskriver fortfarande sin ideologiska grund som nationalistisk i partiets principprogram. Men ordet nationalism används idag på ett annat sätt än i de program och ideologiska texter som präglade partiet från dess tidiga år och fram till mitten av 2000-talet. Det finns därför två sätt att beskriva utvecklingen. Det ena är att säga att SD fortfarande är nationalistiskt, men att partiet har omdefinierat nationalism från en etnonationell till en kulturell eller medborgerligt orienterad nationalism. Det andra är att utgå från partiets egen tidigare definition. Om nationalism enligt SD år 2005 "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad, men dagens SD accepterar ett mångetniskt Sverige där människor med olika etniska bakgrunder enligt partiets nuvarande syn kan "bli svenskar", följer en logisk slutsats: Enligt Sverigedemokraternas egen tidigare definition är dagens Sverigedemokrater inte längre ett nationalistiskt parti. Partiet har inte övergett ordet nationalism. Men man har övergett den definition av nationalism som man själv tidigare ansåg vara självklar.

Nationalismen förändrades – förändrades också målet?

Här går det att gå ett steg längre. När SD i början av 2000-talet beskrev Sverige som en nation "såväl etniskt som kulturellt" var detta inte en detalj i partiets politik. Det var en central utgångspunkt för partiets nationalism. Målet var inte enbart att begränsa invandringen, bevara svenska traditioner eller ställa krav på kulturell anpassning. Det långsiktiga målet var att återskapa Sverige som en etniskt såväl som kulturellt svensk nation. Den svenska nationens och den svenska etnicitetens fortlevnad framstår därmed som centrala delar av partiets politiska existensberättigande under denna period. Det låg också i linje med partiets historiska framväxt i en politisk miljö där motståndet mot invandringen och idén om att bevara Sverige svenskt stod i centrum – en paroll som Sverigedemokraterna själva använde under 1990-talet och i början av 2000-talet. Jag minns själv hur jag som dåvarande medlem satte upp affischer och klistermärken med denna paroll inför valet 2002. Partiets särart låg inte i dess ståndpunkter om exempelvis skatter eller miljöpolitik, utan framför allt i synen på invandringen, nationen och det svenska folkets fortlevnad. Om den svenska nationen då definierades som både etnisk och kulturell, medan dagens SD inte längre betraktar etnisk härkomst som avgörande för svenskhet, innebär det att partiet också har lämnat det mål som tidigare utgjorde själva kärnan i dess ideologi. Det handlar inte bara om att SD har justerat sin invandringspolitik eller moderniserat sitt språkbruk. Det handlar om att partiet har lämnat etnonationalismen som under många år utgjorde dess ideologiska fundament och ersatt den med en annan nationalism, samtidigt som det har behållit samma benämning.

Det räcker inte att bara begränsa invandringen

Som jag skrev i min artikel från 2019: "Den någorlunda insatte vet att det inte räcker med att begränsa invandringen eller att ens stoppa den, om målet är att förhindra att vi svenskar ska bli i minoritet i vårt eget land. Det behövs idag en massiv återvandring för att rädda nationen. Även med SD:s politik vid makten blir svenskarna på sikt i minoritet, även om det måhända skulle gå i lite långsammare takt. För en genuin Sverigevän är en röst på Sverigedemokraterna inget annat än en bortkastad röst." Jag står fast vid den grundläggande analysen. Men poängen i denna artikel går längre än att SD:s praktiska politik enligt min uppfattning är otillräcklig för att uppnå partiets tidigare mål. Partiet har inte bara valt otillräckliga metoder. Det har förändrat själva målet. Om Sverige inte längre definieras som den svenska folkgruppens etniska och kulturella nation, utan som en öppen nation som människor av alla etniska ursprung kan uppgå i genom kulturell anpassning, återstår inte längre det mål som den äldre sverigedemokratiska nationalismen var avsedd att förverkliga.

De som ledde förändringen fanns redan i partiet

Flera av de personer som senare kom att utgöra partiets ledande skikt var redan aktiva och i vissa fall framträdande företrädare under denna period. Jimmie Åkesson valdes in som suppleant i partistyrelsen 1997 och ledde SDU 2000–2005. Björn Söder var suppleant i partistyrelsen 1997–1998 och förbundssekreterare i SDU 1998–2000. Han var ledamot i partistyrelsen 2001–2003 och åter från 2005, satt i det verkställande utskottet från 2001 och blev 2003 vice partiordförande. Richard Jomshof hade samtidigt centrala uppdrag inom partiet och dess publicistiska verksamhet och var chefredaktör för SD-Kuriren 1999–2009. Mattias Karlsson ingick tillsammans med Åkesson, Jomshof och Söder i den Lundakrets som senare blev känd som "de fyras gäng". De fyra kom senare att inta centrala positioner i partiet och har återkommande beskrivits som den krets som fick ett avgörande inflytande över Sverigedemokraternas organisatoriska och ideologiska förändring.

Senare ideologiska uteslutningar

Det väcker därför ytterligare frågor. Hur och varför kom partiledningen att överge de mål och principer som hade präglat partiets äldre program? Hur motiverades denna ideologiska förändring internt? Och vilken roll spelade den förändrade synen på nationalism, nation och svenskhet i de konflikter som senare ledde till avhopp och uteslutningar ur partiet? Att sådana ideologiska motsättningar faktiskt spelade en roll vid senare uteslutningar har Jimmie Åkesson själv beskrivit. Om de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige sade Åkesson i en intervju i Sveriges Radio P1 : "Vi uteslöt ju ledarna för det här partiet av ideologiska skäl". När reportern frågade om Åkesson alltså betraktade Alternativ för Sverige som ett extremistiskt parti svarade han: "Jo men för mig är det det". På följdfrågan om vad som var "extremistiskt" pekade Åkesson framför allt ut synen på svenskheten och framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet". Han förklarade skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi". AfS företrädde enligt honom "en annan typ av nationalism som vi inte står för". Han kritiserade dessutom partiets retorik om att minst hundratusentals människor skulle utvisas och beskrev den som inte förankrad i verkligheten. Den ideologiska skiljelinjen uttryckte Åkesson särskilt tydligt när han sade: "svensk för mig sitter inte i liksom det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson var skillnaden i synen på nationen och svenskheten "själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti". Åkessons beskrivning visar alltså att åtminstone denna senare brytning inte enbart handlade om personkonflikter eller organisatoriska frågor. Enligt honom själv handlade den viktigaste ideologiska skiljelinjen om synen på nationen och svenskheten. Vilken roll samma motsättning spelade i andra konflikter, avhopp och uteslutningar under partiets förändring är en fråga som förtjänar en egen historisk genomgång. Åkesson har även uttryckt sig mer nedsättande om AfS. I ett samtal med Navid Modiri 2019 sade han att partiet nu "drar till sig de här knäppgökarna" och att detta fått effekten att SD "slipper många knäppgökar". Uttalandena får en särskild historisk dimension av att Åkessons egen företrädare som SD-ledare, Mikael Jansson, gick över till AfS 2018 . Jansson hade lett SD 1995–2005 och stannade därefter kvar under Åkessons ledarskap i ytterligare tretton år, bland annat som riksdagsledamot och partiets försvarspolitiska talesperson. Han blev senare vice partiledare för AfS . Åkesson och Jansson hade därmed befunnit sig i samma parti från det att Åkesson anslöt sig 1995 fram till Janssons avhopp 2018 – sammanlagt 23 år. Mot den bakgrunden blir Åkessons språkbruk anmärkningsvärt. När han beskriver AfS som ett extremistiskt parti omfattar omdömet rimligen också det parti som hans egen företrädare och mångårige partikamrat valde att ansluta sig till. Och när han samtidigt talar om AfS som en miljö som "drar till sig de här knäppgökarna" hamnar även Jansson, åtminstone indirekt, i den krets som Åkesson beskriver i starkt nedsättande ordalag. Det väcker frågan hur Åkesson ser på en person som under ett decennium ledde SD, därefter arbetade tillsammans med honom i partiet och riksdagen och först efter 23 år som partikamrat valde att gå över till det parti som Åkesson nu beskriver på detta sätt.

Åkessons egen historiska paradox

Här uppstår också en historisk paradox i Jimmie Åkessons egen politiska historia. I konflikten med Alternativ för Sverige har Åkesson beskrivit en nationalism där biologiskt ursprung och genetik ges politisk betydelse som en ideologisk linje som inte hör hemma i dagens SD. Han har betonat att svenskhet inte "sitter i det biologiska", att även den som är född i ett annat land kan bli svensk och att AfS företräder "en annan typ av nationalism" som Sverigedemokraterna inte står för. Kontrasten blir än tydligare om man går tillbaka till Åkessons egen politiska verksamhet under 1990-talet. I en TV-debatt från 1998 argumenterade den då 19-årige Åkesson själv för att stoppa invandringen, med särskild betoning på den utomeuropeiska invandringen, och därefter inleda ett återvandringsprogram. På frågan om vad han menade med det mångkulturella samhället beskrev han bland annat utomeuropeisk invandring som något som skapade etniska konflikter, segregation och rotlöshet, innan han fortsatte: — Och det är det vi vill förhindra då genom att stoppa invandringen, först och främst den utomeuropeiska invandringen, och sen starta ett återvandringsprogram… Åkesson avbröts därefter av programledaren innan han hann utveckla vad återvandringsprogrammet skulle innebära. Det handlade inte heller enbart om invandringspolitiken. Som tidigare visats beskrev Åkesson i samma TV-debatt Sverigedemokraternas nationalism utifrån ett folk som kände samhörighet genom bland annat "en gemensam historia, en gemensam kultur, språk och religion". Detta kan jämföras med att SD:s principprogram från 2011 uttryckligen slog fast att nationen inte definierades genom "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". När Åkesson senare tar avstånd från AfS:s nationalism och invandringspolitik blir därför hans egen ideologiska förflyttning relevant för bedömningen: hans kritik riktas mot ett parti vars ståndpunkter i flera av dessa frågor ligger betydligt närmare den nationalism och återvandringspolitik som SD – och i vissa avseenden Åkesson själv – företrädde under 1990-talet än vad dagens Sverigedemokrater gör. Den historiska kontrasten förstärks dessutom av att Åkesson anslöt sig till Sverigedemokraterna under en period då partiets officiella program uttryckligen betonade etnisk homogenitet och härkomst. I 1994 års program beskrevs det som partiets "viktigaste politiska målsättning" att "återskapa ett svenskt Sverige". Partiet ville stoppa invandring från "etniskt avlägsna kulturer", förespråkade omfattande återflyttning och framhöll människor av nordeuropeisk härkomst som de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället". [caption id="attachment_239879" align="alignnone" width="1170"] Jimmie Åkesson vid ett SD-torgmöte i Sölvesborg 1995, under sitt första år i partiet. På banderollen syns Sverigedemokraternas dåvarande fackelsymbol och parollen "Sverige åt svenskarna". Faksimil: SD-arkivet[/caption] Det innebär inte automatiskt att Åkesson personligen omfattade varje formulering i partiprogrammen. Men här uppstår en fråga som hans senare beskrivning av konflikten med AfS inte i sig besvarar. När Åkesson blev medlem i Sverigedemokraterna 1995 gällde 1994 års partiprogram, där etnicitet och härkomst uttryckligen gavs stor betydelse för synen på nationen och invandringen. Det rörde sig samtidigt inte enbart om ett program som redan gällde när han anslöt sig. Även de program som antogs och reviderades under de följande år då Åkesson var aktiv och avancerade inom partiet behöll en tydlig etnisk dimension. I 1996 års program betonades bland annat etnisk homogenitet och ett "genuint svenskt ursprung", medan 1999 års program, reviderat 2002, slog fast att partiet på sikt ville "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt". Ännu i principprogrammet 2003 beskrevs en hög grad av "etnisk och kulturell likhet" som en förutsättning för den gemensamma identiteten. Frågan blir därför inte bara hur Åkesson förhöll sig till det program som gällde när han gick med i partiet. Om han inte delade dessa centrala delar av den äldre nationalismen – hur förhöll han sig då till att samma grundläggande etniska dimension återkom i partiets program under de år då han själv blev en alltmer framträdande företrädare? När tog han i så fall avstånd från den, och hur beskrev han själv denna ideologiska förändring? Här har jag också en personlig erfarenhet från min egen tid i Sverigedemokraterna. Jag var medlem och aktiv inom SD och SDU under större delen av 2000-talets första år och träffade Jimmie Åkesson vid några tillfällen. Vi hade också kontakt via telefon, e-post och de nätforum och chattar som användes inom ungdomsförbundet på den tiden. Jag uppfattade honom då som både kompetent, sympatisk och trevlig, och min senare kritik av partiets ideologiska utveckling handlar därför inte om någon personlig konflikt med honom. Vid ett tillfälle frågade jag honom i en privat chatt, så som jag minns formuleringen, om han inte ville "återgå till ett etniskt homogent svenskt Sverige". Hans svar har fastnat i mitt minne: "Om jag ändå hade haft ett trollspö." Jag uppfattade svaret som att han fortfarande betraktade ett mer etniskt homogent Sverige som önskvärt, men att han ansåg ett sådant mål politiskt och praktiskt omöjligt att förverkliga i det mångetniska Sverige som redan hade vuxit fram. Jag minns också att Åkesson vid ett annat tillfälle resonerade om själva nationalismen som beteckning för partiet. Enligt min minnesbild sade han att det strategiskt hade varit bättre om Sverigedemokraterna aldrig hade deklarerat sig som ett nationalistiskt parti, eftersom beteckningen stod i vägen för väljare som annars skulle kunna tänka sig att rösta på SD. Jag minns honom också säga att han egentligen hade velat stryka nationalismen ur partiets program, men att en sådan förändring skulle vara svår att få igenom. Båda dessa uppgifter återger jag ur minnet. Samtalen dokumenterades inte, och de ska därför läsas som mina personliga minnesbilder av hur Åkesson resonerade vid denna tid, inte som dokumenterade offentliga uttalanden från honom. [caption id="attachment_239735" align="alignnone" width="640"] Per Nordin och Jimmy Åkesson vid en träff i Sundsvall 2005. Foto: privat/Per Nordin[/caption]

Privat övertygelse och offentlig politik

För mig blev dock skillnaden mellan vad en politiker personligen kunde anse önskvärt och vilka mål han faktiskt var beredd att öppet företräda allt viktigare. Om ett politiskt mål inte längre formuleras, försvaras eller eftersträvas kan det enligt min uppfattning heller aldrig bli verklighet. Privata försäkringar från enskilda företrädare är därför en svag grund för att bedöma ett partis långsiktiga riktning. Inte heller offentliga uttalanden utgör någon garanti för att en ståndpunkt förblir partiets linje över tid. En uttrycklig och entydig formulering i partiets program ger en betydligt starkare grund för en sådan bedömning, men inte ens den är oföränderlig: program kan skrivas om, tolkningar kan förändras och personer som anser sig försvara den äldre linjen kan hamna utanför organisationen. Hur en politisk rörelse kan försöka skydda sina grundläggande mål mot en sådan utveckling återkommer jag till i nästa del. Min egen brytning med partiet blev definitiv några år senare. Vid ett möte 2007 med Björn Söder tog jag upp förhållandet mellan etnicitet och kultur och frågade, i sak, om svensk kultur lika gärna hade kunnat uppstå bland en helt annan befolkning. Jag minns hans svar som att etniciteten inte hade någon avgörande betydelse för kulturen och att även exempelvis en afrikansk befolkning i princip hade kunnat skapa den svenska kulturen. Även detta återger jag ur minnet och inte som ett ordagrant dokumenterat citat. För mig blev svaret emellertid ett tydligt tecken på att den syn på förhållandet mellan folk, etnicitet och kultur som jag själv hade uppfattat som central i det äldre SD inte längre självklart delades inom den framväxande partiledningen. Efter det lämnade jag partiet definitivt. [caption id="attachment_239736" align="alignnone" width="640"] Undertecknad har följt partiet och den svenska nationalismen i närmare 30 år och konstaterar att långt ifrån alla förändringar har varit till det bättre. Foto: privat/Per Nordin[/caption] Det är naturligtvis svårt att veta i vilken utsträckning den "öppna svenskhet" som den nya partiledningen successivt kom att företräda från början var resultatet av en förändrad personlig övertygelse och i vilken utsträckning den också hade strategiska orsaker. Min egen minnesbild av samtalet med Åkesson gjorde att jag under en tid uppfattade åtminstone hans hållning som mer pragmatisk än principiell: det äldre målet kunde fortfarande framstå som önskvärt, men betraktades som politiskt omöjligt att förverkliga. Jag kan naturligtvis inte veta vad Åkesson eller andra ledande företrädare innerst inne ansåg då eller vad de anser idag, och det är också fullt möjligt att deras personliga uppfattningar förändrades i takt med partiets ideologiska utveckling. Det innebär också att frågan om den öppna svenskheten ursprungligen främst var en strategisk anpassning eller uttryck för en genuint förändrad övertygelse inte behöver avgöras för den här artikelns huvudtes. För den politiska frågan är detta i slutänden mindre avgörande. En privat övertygelse som en politiker inte är beredd att formulera offentligt, försvara eller omsätta i politiska mål får ingen självständig politisk verkan. Om ett parti inte längre säger sig eftersträva ett etniskt homogent Sverige, inte utformar sin politik för att nå ett sådant mål och i stället uttryckligen definierar svenskheten som "öppen oavsett etnisk bakgrund", förändras den politik partiet faktiskt företräder – oavsett vilka enskilda personer eventuellt kan ha för privata uppfattningar. Skillnaden mellan privata uppfattningar och offentlig politik är inte unik för Sverigedemokraterna. Uppdrag gransknings uppmärksammade valstugereportage inför valet 2002 visade hur flera politiker uttryckte betydligt hårdare uppfattningar om invandring när de trodde att de talade privat än de gjorde offentligt. Med dold kamera dokumenterades bland annat "rasistiska och främlingsfientliga" uttalanden som stod i motsättning till vad politiker tidigare hade sagt offentligt. När politikerna därefter konfronterades med inspelningarna blev skillnaden mellan det privata och offentliga tydlig. Hela det ursprungliga reportaget kan även ses här: Episoden illustrerar en mer generell poäng: vad en politiker säger privat kan ge information om personens övertygelse, men det är de mål och den politik som personen faktiskt är beredd att företräda offentligt och försöka genomföra som får politiska konsekvenser. Ett annat, mer konkret exempel på samma problematik är den tidigare SSU-ordföranden Anna Sjödin. Hon var inte någon perifer medlem utan förtroendevald ledare för Socialdemokraternas ungdomsförbund och företrädde därmed en politisk rörelse som offentligt bekämpade "rasism och främlingsfientlighet". Efter ett krogbråk i Stockholm 2006 dömdes hon emellertid bland annat för förolämpning sedan Stockholms tingsrätt funnit det styrkt att hon kallat en ordningsvakt "svartskalle". Åklagaren beskrev förolämpningen som ett brott "av hatbrottskaraktär" med en "främlingsfientlig udd". En servitris som vittnade i rättegången uppgav dessutom att hon var helt säker på att hon hade hört Sjödin säga "svartskalle". Sjödin förnekade anklagelserna, men tingsrättens dom stod fast sedan Svea hovrätt inte meddelade prövningstillstånd. Sjödin försökte därefter få saken prövad i Högsta domstolen, men inte heller HD meddelade prövningstillstånd. Fallet innebär naturligtvis inte att det går att fastställa vilka Sjödins "egentliga" eller innersta politiska övertygelser var. Däremot illustrerar det hur stor motsättningen kan vara mellan vad en politisk företrädare uttrycker i en privat eller pressad situation och den politik och de värderingar som samma person offentligt företräder. Om en privat uttryckt uppfattning verkligen motsvarar en djupare övertygelse uppstår en personlig motsägelse, men utomstående kan sällan veta varför den finns. Det kan handla om politisk strategi, karriär och inflytande, social anpassning, förändrade övertygelser eller helt andra orsaker. Det viktiga för resonemanget här är därför inte att spekulera om Sjödins motiv, utan att skilja mellan privat övertygelse och politisk handling. Även en djupt hållen personlig uppfattning får begränsad politisk betydelse om personen inte är beredd att offentligt stå för den, arbeta för den eller försöka omsätta den i politiska beslut – och särskilt om personen i sin politiska gärning i stället aktivt företräder den motsatta linjen. Frågan blir särskilt relevant eftersom Åkesson senare har beskrivit just en biologiskt eller genetiskt grundad syn på svenskheten som en avgörande ideologisk skiljelinje gentemot personer som uteslutits ur SD. Om en liknande etnonationell grundsyn senare används som argument för att beskriva politiska konkurrenter som "extremister" uppstår åtminstone frågan om hur denna bedömning förhåller sig till Sverigedemokraternas egen ideologiska historia och om skillnaden i bedömning kan uppfattas som användandet av dubbla måttstockar. Om Åkesson idag betraktar denna typ av nationalism som "extremistisk" blir frågan också när han själv kom fram till det, hur han betraktar den period då hans eget parti företrädde sådana principer och varför denna förändring inte tydligare har beskrivits som en uppgörelse med Sverigedemokraternas egen tidigare ideologi – och med hans egen roll i ett parti som då företrädde den. Innebär Åkessons kritik av den nationalism som AfS företräder därmed också ett indirekt fördömande av det Sverigedemokraterna som han själv en gång valde att tillhöra? Men oavsett hur denna interna utveckling gick till kvarstår den ideologiska kontrast som partiets egna dokument visar. Hur kunde Sverigedemokraterna gå från att vilja "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt", beskriva en hög grad av etnisk likhet som en förutsättning för den nationella gemenskapen, hävda att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad och att folkbegreppet omfattade biologiska hänsynstaganden, till att senare beskriva sin nationalism som "öppen och ickerasistisk", slå fast att nationen inte definieras utifrån "genetisk grupptillhörighet" och förklara att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk?

Frågor till väljarna

Den här artikeln handlar inte i första hand om att avgöra om dagens Sverigedemokrater har rätt eller fel i sin nya syn på svenskhet. Den handlar om en enklare och mer grundläggande fråga. För den som hävdar att dagens SD i grunden fortfarande företräder samma nationalism och samma långsiktiga mål som det äldre partiet blir den dokumenterade programutvecklingen därför central. Kan ett parti behålla samma ideologiska etikett samtidigt som det överger det som partiet självt tidigare beskrev som ideologins principiella kärna? Utifrån den definition som analyserats i den här artikeln är svaret nej. Sverigedemokraterna har inte slutat kalla sig nationalistiska. Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet har man lämnat denna nationalism bakom sig och gett ordet ett nytt – och i viktiga avseenden motsatt – innehåll. När partiet år 2005 fortfarande skrev att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad lämnade det inte mycket utrymme för alternativa tolkningar. Dagens Sverigedemokrater företräder i stället en kulturell syn på svenskhet där de menar att människor kan "bli svenskar" genom assimilation och där etnisk härkomst inte avgör vem som betraktas som svensk. Bevarandet av den svenska etniciteten utgör därmed inte längre något principiellt mål i partiets ideologi, till skillnad från den äldre ideologin där etnisk homogenitet, härkomst och etnisk likhet uttryckligen tillmättes betydelse för synen på den svenska nationen och dess framtid. Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet kan deras nuvarande ideologi inte beskrivas som nationalism. Man bör också fråga: Nationalistiskt enligt vilken definition? Det är vanligt att partier utvecklas och omprövar delar av sin ideologi. Men om definitionen av nationalism förändrats så genomgripande återstår en fråga som förr eller senare måste besvaras: När förändrades då nationalismens innebörd? Den programmässiga brytpunkten går i det material som här granskats att spåra till perioden 2005–2011. Men i vilken utsträckning förklarade partiledningen för väljarna att detta innebar ett avsteg från den nationalism och de grundläggande mål som partiet tidigare hade beskrivit som principiella? Utifrån den genomgång som gjorts i denna artikel framstår det som att den nationalism som präglade Sverigedemokraternas program från partiets tidiga år successivt omdefinierades, med en särskilt tydlig övergång under 2000-talet och en programmässig brytpunkt i principprogrammet 2011. Per Nordin

Valgranskning: Så blev Sverigedemokraterna en del av systemet

Jan Sundstedt — Mon, 07 Sep 2026 10:10:54 +0000

På drygt ett decennium har Sverigedemokraterna lämnat flera av de principer som byggde partiets ursprungliga systemkritiska profil. Kravet på svenskt EU-utträde är borta. Den militära alliansfriheten har ersatts av Nato-medlemskap, DCA-avtal och amerikansk militär närvaro. Samtidigt har partiet gått från utfryst opposition till organiserat regeringsunderlag – och kräver nu en stor del av ministerposterna efter valet. Förflyttningen handlar inte om en enstaka kompromiss utan löper genom partiets nuvarande syn på exempelvis EU, säkerhetspolitik, övervakning och inte minst relationen till regeringsmakten. Frågan är därför inte längre om Sverigedemokraterna har förändrats, utan vilka gamla principer som fortfarande gäller när vägen till makten kräver något annat. Nya Dagbladet har gått tillbaka till partiets valmanifest från 2010, 2014 och 2018 och jämfört dem med riksdagsbeslut, aktuella partipositioner och 2026 års politiska uppgörelser. Mönstret är tydligt: flera linjer som en gång presenterades som avgörande har blivit förhandlingsbara. [caption id="attachment_49133" align="alignnone" width="1170"] Foto: News Øresund/Johan Wessman[/caption]

Swexit försvann

Motståndet mot EU var länge något av en paradgren för SD. I 2010 års valmanifest krävde man en omförhandling av medlemskapet och fortsatt nej till EMU. Inför valet 2018 gick partiet längre: medlemskapet skulle nu inte enbart omförhandlas utan även underställas en folkomröstning där väljarna kunde välja att lämna unionen. Ett år senare, inför EU-valet 2019, släppte man oväntat utträdeskravet. Fem år senare var partiets reviderade syn på EU-medlemskapet än mer tydlig. I partiets EU-manifest 2024 låg tonvikten i stället på att bromsa överstatligheten och förändra unionen inifrån. Manifestet må fortfarande ha inslag av EU-kritisk politik, men den avgörande gränsen har flyttats: Sverige ska inte längre förberedas för att lämna EU. För 2026 beräknade riksdagen den svenska EU-avgiften till drygt 54 miljarder kronor. SD kräver fortfarande en lägre avgift och motsätter sig nya EU-skatter, men när utträdeslinjen försvann accepterade partiet i praktiken att miljardbetalningarna fortsätter. Samma förskjutning syns i eurofrågan. SD säger fortfarande nej till valutan, men har tillsammans med Liberalerna öppnat för en ny folkomröstning senast 2030. Liberalernas Sverigelöfte visar hur en fråga som länge beskrevs som avgjord åter blivit en del av förhandlingen om regeringsmakten.

Från alliansfrihet till Nato och DCA-avtal

I 2018 års valmanifest beskrev Sverigedemokraterna Sverige som militärt alliansfritt. Partiet ville bygga ett försvarsförbund med Finland, respektera balansen mellan stormakterna och motsatte sig ett militariserat EU. Nato-samarbete accepterades, men medlemskap var inte partiets linje. Efter Rysslands intåg i Ukraina i februari 2022 bytte SD dock raskt fot. Partiet stödjer nu medlemskapet fullt ut och anser enligt sin aktuella Nato-linje att Sverige inte ska ha några egna restriktioner i samarbetet med alliansens medlemmar. En säkerhetspolitisk grundprincip som partiet försvarade i valrörelsen 2018 övergavs därmed inom samma mandatperiod. Omläggningen stannade inte vid Nato-medlemskapet. I juni 2024 röstade samtliga 63 närvarande SD-ledamöter i riksdagen ja till DCA-avtalet med USA – ett avtal som ger amerikanska styrkor tillgång till svenska anläggningar och områden. Avtalets bilaga räknar upp 17 svenska militära anläggningar och områden. Där kan amerikanska styrkor bland annat öva, inkvarteras, utplacera förband och förhandslagra materiel. Det offentliga avtalet visar hur långt steget är från 2018 års alliansfrihet till dagens praktiska militära integration. SD har samtidigt ställt sig bakom ett omfattande och långvarigt militärt, humanitärt och ekonomiskt stöd till Ukraina. Partiets aktuella Ukrainalinje beskriver Rysslands agerande som ett hot mot europeisk säkerhet. Kontrasten mot 2018 är skarp: då betonade partiet fortfarande alliansfrihet, stormaktsbalans och att Sverige inte urskillningslöst skulle peka ut andra stater som fiender. [caption id="attachment_239113" align="alignnone" width="1170"] Sveriges Nato-inträde markerade ett brott med den militära alliansfrihet som SD fortfarande försvarade i valmanifestet 2018. Foto: Maj. Arturo Rodriguez/U.S. Army[/caption]

Israel först – Sverige på vänt

Sverigedemokraternas profil byggde under lång tid på att svenska intressen ska sättas främst. Samtidigt har partiet gjort stödet till Israel till en allt tydligare utrikespolitisk profilfråga. I dag vill SD att Sverige återkallar erkännandet av Palestina, flyttar ambassaden till Jerusalem och omprövar bistånd som kan gynna palestinska organisationer. Israelvänligheten är äldre än Tidösamarbetet – redan i valmanifestet 2018 ville partiet avveckla statligt stöd till den palestinska myndigheten. Den nuvarande partilinjen visar en påtaglig spänning mellan retoriken om nationellt självbestämmande och ett starkt engagemang för en annan stats territoriella och diplomatiska intressen. Sverigedemokraternas väg mot regeringsmakt har också inneburit stöd för en kraftig utbyggnad av statens övervaknings- och tvångsmedel. Under Tidöperioden har partiet stått bakom preventiva hemliga tvångsmedel, säkerhetszoner, utbyggd kamerabevakning och större möjligheter för polisen att använda ny teknik. Man har tillsammans med regeringen bland annat drivit igenom att polisen ska få använda AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid vid allvarlig brottslighet. I en riksdagsdebatt kring frågan beskrev SD:s Adam Marttinen reformen som ett resultat av partiets och regeringens arbete. Partiet motsätter sig dessutom ett generellt stopp för svenska myndigheters köp av system från det amerikanska dataanalysföretaget Palantir. SD säger sig ha förtroende för att användningen håller sig inom lag och säkerhetskrav, vilket Nya Dagbladet tidigare granskat. Resultatet är en maktpolitik där personlig integritet väger lättare än polisens och myndigheternas tillgång till nya kontrollverktyg. [caption id="attachment_239446" align="alignnone" width="1170"] Jimmie Åkesson i samband med en regimkritisk Iranmanifestation i Humlegården den 5 september.[/caption]

Lönekravet som blev förhandlingsbart

Den 1 juni 2026 höjdes lönekravet för arbetstillstånd som huvudregel till 90 procent av medianlönen. Samtidigt undantogs 27 bristyrken, där gränsen sattes till 75 procent. Partiet hade tidigare krävt att arbetskraftsinvandrare skulle ha en lön motsvarande minst medianlönen. Genom uppgörelsen accepterade partiet alltså både yrkesundantag och lönenivåer under det egna kravet. Kompromissen följer samma mönster som i flera andra frågor: en tidigare kategorisk position blev förhandlingsbar när arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft och regeringssamarbetets krav vägdes in. Sverigedemokraterna byggde länge sin identitet på att stå utanför vad som tidigare beskrivits som "sjuklövern", angripa blockpolitiken och beskriva sig som det enda verkliga oppositionspartiet. Tidöavtalet gjorde i stället partiet till organiserat regeringsunderlag för M, KD och L. SD erhöll inga ministerposter efter valet 2022, men har ett samordningskansli i Regeringskansliet och förhandlar om frågor som rör exempelvis budget, lagstiftning och centrala utnämningar. I sin egen redovisning beskriver partiet avtalet som ett historiskt genombrott och räknar upp det politiska genomslag som följt, något som med goda grunder kan beskrivas som en institutionell förvandling. Partiet som gjorde utanförskapet till ett bevis på sin trovärdighet har blivit en del av den struktur som fördelar statens pengar, utformar lagarna och styr Regeringskansliets arbete. [caption id="attachment_239114" align="alignnone" width="1170"] Tidöavtalet 2022 gjorde SD till organiserat regeringsunderlag för M, KD och L. På bilden Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Johan Pehrson och Ebba Busch inför presentationen. Foto: Tom Samuelsson/CC BY-SA 4.0[/caption]

Valet 2026: Ministerposter ett krav

Inför årets val nöjer sig Sverigedemokraterna inte längre med rollen som enbart stödparti. Jimmie Åkesson har krävt att partiet ska ingå i en ny regering och få inflytande i proportion till sin storlek. Med dagens opinionsläge innebär det nära hälften av ministerposterna. Åkesson har pekat ut tre av de fyra tyngsta posterna samt migrationsministerposten som ett rimligt anspråk om SD blir störst i regeringsunderlaget. Förvandlingen från utfryst oppositionsparti till aspirerande regeringsparti är därmed fullbordad. Partiet vill till synes inte längre enbart påverka makten utifrån. Målet tycks nu vara att bemanna departementen och kontrollera en stor del av regeringsarbetet. Sverigedemokraterna använder emellanåt fortfarande en hård retorik om EU, migration, eliter och nationell suveränitet. När regeringsduglighet och inflytande stått på spel har dock gamla skiljelinjer blivit möjliga att flytta. Swexit släpptes. Alliansfriheten övergavs. DCA accepterades. Eurofrågan öppnades på nytt. Undantag i arbetskraftsinvandringen förhandlades fram. Det finns därför goda grunder för att tala om mer än en traditionell partipolitisk utveckling. Det handlar om en återkommande rörelse från principiellt motstånd till praktiskt accepterande av samma institutioner och maktordningar som tidigare användes för att mobilisera väljarna. Inför valet 2026 är trovärdighetsfrågan konkret: vilka principer återstår när politiskt inflytande lockar? Vilka står näst på tur att överges när vägen till ministerposterna kräver det?

Åkesson gör ett ”fritt Iran” till regeringslöfte inför valet

Jan Sundstedt — Sun, 06 Sep 2026 18:10:19 +0000

Jimmie Åkesson lovar att en regering han företräder ska stå upp för ett "fritt Iran". Vid manifestationen i Humlegården en vecka före riksdagsvalet krävde SD-ledaren fortsatt press mot "regimens ombud" och åtgärder mot islamism i Sverige. Löftet kommer efter att Åkesson tidigare sagt sig hoppas att israeliska och amerikanska anfall skulle få Irans styre på fall. Åkesson sade att han inte skulle hålla ett valtal när han talade vid den Iranstyrelsekritiska manifestationen den 5 september 2026. Men han påminde om att det var en vecka kvar till riksdagsvalet och gjorde regeringsfrågan till en del av sitt budskap till deltagarna. I talet, som Sverigedemokraterna publicerar i sin helhet, ställde han en regering som står upp för ett "fritt Iran" mot en som inte gör det. — Det betyder någonting om vi får en regering som står upp för ett fritt Iran eller om vi får en regering som inte gör det. Och jag vill lova att den regering som jag kommer att företräda står upp för ett fritt Iran, säger Jimmie Åkesson.

Från Irans styre till moskéer i Sverige

När det hördes publikrop om att stänga Irans ambassad hänvisade Åkesson till att SD och vissa samarbetspartier hade medverkat till sanktioner mot det iranska ledarskapet och personer som går dess ärenden. Han krävde att trycket mot dessa personer skulle fortsätta. — Alla som springer den regimens ärenden ska få den press på sig som de förtjänar, säger Jimmie Åkesson. SD-ledaren kopplade därefter stödet till de iranska styrelsekritikerna till kampen mot islamism på svensk mark. Han sade att islamism inte hör hemma i Sverige och ville stoppa statsbidrag till islamistiska organisationer, stänga deras moskéer och låta staten tvångsinlösa fastigheter för att hindra att nya islamistiska samlingslokaler öppnas. Efter manifestationen skrev Åkesson på X: "Vi står upp för ett fritt Iran!" Han jämförde också stödet till iranska oppositionella med stödet till Ukraina: "Precis som vi står vid Ukrainas sida i kriget mot Ryssland, så går vi sida vid sida med de iranska frihetskämparna i deras kamp mot islamisterna." Liknelsen placerar Iranfrågan i samma blockpolitiska ram som kriget i Ukraina, men Åkesson förklarade inte vilka svenska åtgärder formuleringen "går sida vid sida" ska innebära.

Tidigare välkomnat västliga anfall

I Humlegårdstalet preciserade Åkesson inte vad stödet från en framtida regering skulle innebära. Hans tidigare uttalanden visar däremot att han har knutit Irans politiska framtid till israeliska och amerikanska militära angrepp. Sveriges Radio rapporterade den 24 juni 2025 att Åkesson i P1 Morgon sade sig hoppas att israeliska och amerikanska anfall mot Iran skulle leda till att landets styre föll. I riksdagen den 13 mars 2026 argumenterade SD-ledamoten Nima Gholam Ali Pour för att "det iranska folkets frihet" endast kan förverkligas genom ett maktskifte. Han beskrev USA:s och Israels militära anfallskrig som en "humanitär intervention".

SD:s kapitulation: Etniska svenskar kan bli minoritet – bara kulturen blir kvar

Markus Andersson — Thu, 03 Sep 2026 17:43:01 +0000

Det avgörande beskedet kom inte när Jimmie Åkesson talade om språk, försörjning eller svenska sociala koder. Det kom när frågan preciserades: Spelar det någon roll om den svenska kulturen och de svenska traditionerna lever vidare, men människorna i Sverige inte längre ser ut som den historiska majoritetsbefolkningen? Åkessons svar var att hudfärg inte spelar någon större roll – ”det spelar faktiskt ingen roll”. Därmed drog han den yttersta konsekvensen av Sverigedemokraternas så kallade öppna svenskhet. Etniska svenskar kan bli en minoritet i sitt eget land, så länge en framtida befolkning säger sig bära svenska normer, värderingar och traditioner. Åkessons besked är ingen randanmärkning i ett annars nationalistiskt resonemang, utan själva slutpunkten för den nationalism som SD har valt och nedgraderats till vad man nu kallar "socialkonservatism".

Kulturen frikopplas från folket

I intervjun hos Riks säger Åkesson först att han håller med om att svenskar inte får bli minoritet i Sverige. Men han tillägger omedelbart att detta ”inte nödvändigtvis” har en etnisk aspekt. Det handlar enligt honom om identitet, värderingar, normer och sociala koder. Partiets officiella linje säger samma sak. I SD:s principprogram definieras nationen genom kultur, språk, identitet och lojalitet – inte genom historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Den som föds in i en annan nation kan enligt partiet aktivt välja att uppgå i den svenska. Att en enskild människa med utländsk bakgrund kan assimileras och bli svensk är inte den avgörande stridsfrågan. Den avgörande frågan är om denna individuella möjlighet innebär att det saknar betydelse vad som händer med det folk som har byggt landet, burit språket och fört kulturen vidare mellan generationerna. SD:s svar är i praktiken ja. Om kulturen kan läras in och identiteten kan väljas, blir folket utbytbart. Svenskheten förvandlas till ett kulturellt kontrakt som vilken tillräckligt anpassad befolkning som helst kan underteckna.

En kultur kan inte frikopplas från det folk som har skapat, burit och överlämnat den mellan generationerna utan att till slut förändras till något annat.

En nationalism utan rätt till kontinuitet

Åkesson har rätt i att kultur, gemensamma normer och lojalitet är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Han har också rätt i att medborgarskap och faktisk nationell tillhörighet inte är samma sak. Under intervjun framhåller han att första generationens invandrare ofta har mycket svårt att bli svenska och att verklig assimilering kräver lång tid och kontakt med människor som redan har en svensk identitet. Men detta gör motsägelsen större, inte mindre. Om assimilering är en lång process som kan ta flera generationer, och om stora grupper gör den svårare, kan inte den historiska majoritetsbefolkningens ställning samtidigt avfärdas som irrelevant. Utan en stabil svensk majoritet finns det till slut inte heller någon självklar majoritetskultur att assimileras in i. Än märkligare blir motsägelsen när SD numera uttryckligen vill att brott med motiv kopplade till offrets ”svenska etnicitet” ska kunna bedömas som hatbrott. Partiet erkänner alltså den svenska etniciteten när svenskar utsätts för brott, men avstår från att försvara samma grupps rätt att förbli majoritet i sitt historiska hemland. Dubbelheten gör svenskheten till ett politiskt redskap. Etniciteten finns när den kan användas i ett vallöfte om svenskfientlighet, men löses upp när frågan gäller folkets långsiktiga fortbestånd.

”Folkutbyte” utan folket

Så sent som 2024 skrev Åkesson att det pågår ett folkutbyte och att ett Sverige som människor känner igen håller på att ersättas av något annat. Men även då var han noga med att definiera utbytet kulturellt och inte etniskt. Det skapar en uppenbar begreppsförvirring. Om en befolkning kan ersättas demografiskt utan att folket anses utbytt, så länge efterföljarna tar över vissa normer och högtider, har ordet folk förlorat sin historiska betydelse. Kvar blir ett administrativt och kulturellt medlemskap som staten och politiken kan omdefiniera. Samma linje återkom i Åkessons vårtal 2026, där han förklarade att svenskheten inte sitter i hudfärgen eller någon annan kroppsdel. Nu har han också klargjort vad den formuleringen betyder när den förs hela vägen till den demografiska frågan: Det historiska folket behöver inte bestå som majoritet.

AfS formulerar motsatsen

Som kontrast publicerade Alternativ för Sverige ett kort budskap efter intervjun. Partiet skriver att svenskar ”aldrig någonsin” får acceptera att bli minoritet i sitt eget land och kopplar detta till kravet på ett omfattande återvandringsprogram. Man kan invända mot AfS:s politik, dess genomförbarhet eller dess sätt att formulera frågan. Men någon oklarhet om principen finns inte. Där SD talar om en öppen svenskhet som kan överleva en fullständig demografisk omvandling, säger AfS att ett folk också har rätt till kontinuitet och ett eget historiskt hemland. Skillnaden är inte kosmetisk. Den går till nationalismens kärna. Är nationen endast en uppsättning värderingar och kulturella vanor, eller är den också ett historiskt folk med band mellan döda, levande och ännu ofödda generationer?

SD har gjort sin egen nationalism ofarlig

Sverigedemokraterna vill gärna tala om att Sverige ska förbli Sverige. Partiet kampanjar om återvandring, svenskfientlighet, assimilation och en stramare migrationspolitik. Allt detta kan påverka utvecklingens hastighet och minska de mest omedelbara konflikterna. Men när partiledaren får den principiella frågan om etniska svenskar får bli minoritet finns ingen röd linje. Det finns inget mål om att det svenska folket ska förbli majoritet och ingen vilja att ens definiera vad en sådan kontinuitet skulle innebära. Kapitulationen inför den samhällsomvandling som partiet påstår sig vilja stoppa är därmed fullständig. Man försvarar svenska traditioner, men inte nödvändigtvis de svenskar som har skapat dem. Man försvarar ett kulturellt skal, men avstår från att slå fast att folket inuti det har en självklar rätt till framtiden. SD:s öppna svenskhet gör därmed partiets nationalism fullständigt ofarlig för den ordning som har drivit fram den demografiska förändringen. Så länge framtidens befolkning lär sig språket, följer lagarna och antar en godkänd svensk identitet kan processen fortsätta – och partiet kan ändå hävda att Sverige har förblivit svenskt. För väljare som anser att svenskarna inte bara är bärare av utbytbara normer, utan ett historiskt folk med samma rätt till kontinuitet som andra folk, är beskedet tydligt. Sverigedemokraterna företräder inte längre den självklara principen. På den här punkten kan man inte vara annat än glasklar: Svenskar existerar otvivelaktigt som etnisk grupp och vi européer skall nu och i framtiden utan det minsta ursäktande dominera kontinenten som är vår civilisations vagga och urhem! Markus Andersson

Drönarfyndet i Leipzig: Regeringen följer Berlin och pekar ut Ryssland

Jan Sundstedt — Thu, 03 Sep 2026 09:39:36 +0000

Sverige har kallat upp Rysslands ambassadör och kallar drönarfyndet i början av augusti vid Leipzigs flygplats för ett ryskt hybridangrepp. Jimmie Åkesson går ännu längre och säger att ansvaret har bekräftats. Samtidigt håller den tyska regeringen de avgörande bevisen hemliga för allmänheten. En flygplatsanställd hittade den 4 augusti en drönare som enligt LKA bar en spränganordning innanför säkerhetsområdet på Leipzig/Halle flygplats. Drönaren låg nära ett ukrainskt Antonov-fraktflygplan. Laddningen exploderade aldrig och ingen kom till skada. Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt pekade den 1 september ut Ryssland. Han sade att drönarens konstruktion, delar, sprängämne och tändanordning liknar materiel från tidigare ryska operationer och kriget i Ukraina. Dobrindt sade också att polisens undersökning, tillvägagångssättet och underrättelseuppgifter tillsammans bevisar ryskt ansvar. Enligt ministern agerade de misstänkta på uppdrag av ryska statliga organ, utan att ange vilka organ han syftade på eller hur utredarna hade knutit ordern till dem. Allmänheten har inte fått ta del av hela den tekniska undersökningen eller underrättelseuppgifterna. Enligt en gemensam granskning säger sig utredarna ha identifierat två misstänkta. De ska ha hittat DNA-spår på en drönare, en konservburk med sprängämnen och på en antenn nära flygplatsen. En av de misstänkta uppges ha ett ryskt pass, medan den andre uppges ha både lettiskt och ryskt pass. Ryska pass och liknande materiel räcker däremot inte ensamma för att visa att den ryska staten gav ordern. Dagen före utpekandet sade den tyska regeringens talesman att regeringen först skulle peka ut den ansvarige när utredningen var klar. Något som man nu däremot gör.

Ulf Kristersson pekar ut Ryssland

Statsminister Ulf Kristersson skrev redan samma eftermiddag om "den ryska hybridattacken i Leipzig" som ett faktum, och försäkrar Tyskland fullt svenskt stöd. Kristersson bekräftar även att regeringen sammankallat det Nationella säkerhetsrådet. Efter mötet kallade Utrikesdepartementet upp Rysslands ambassadör.

Varje regerings viktigaste ansvar är medborgarnas säkerhet. Den uppgiften tar vi på största allvar. Vår historiska upprustning av försvaret gör tillsammans med Natomedlemskapet att Sverige är tryggare än på många decennier, trots en orolig omvärld.
Vi har just avslutat det… pic.twitter.com/ZipEQ2acev — Ulf Kristersson (@SwedishPM) September 2, 2026

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard pekar också ut Ryssland och betonar att Sverige fördömer sabotageförsöket och stöder Tysklands svar.

Rysslands mål är ett splittrat Europa och minskat stöd till Ukraina.
Vårt svar måste vara mer enighet, mer upprustning och ökat stöd till Ukraina. Det är ett av budskapen som jag kommer framföra när EU:s utrikesministrar möts i dag. pic.twitter.com/KU26ZEpBjc — Maria M Stenergard (@MariaStenergard) September 2, 2026

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har i ett inlägg på X gått ut med att Ryssland ligger bakom och att ansvaret har bekräftats.

Sverige står inför ett ytterligare försämrat omvärldsläge efter att det bekräftats att Ryssland står bakom hybridangreppet i tyska Leipzig. Rysslands agerande måste fördömas och motverkas.
Sverigedemokraterna stödjer de åtgärder regeringen vidtar. Det är viktigt att vi står… — Jimmie Åkesson (@jimmieakesson) September 2, 2026

Varken Ulf Kristersson, Maria Malmer Stenergard eller Jimmie Åkesson har i skrivande stund redovisat någon självständig svensk prövning som förklarar de tvärsäkra ordvalen.

Ryssland tillbakavisar

Ryssland förnekar all inblandning i händelsen och tillbakavisar samtliga anklagelser. Den ryska ambassaden i Berlin kallar det hela för en hastigt hopsatt provokation. President Vladimir Putin hävdar att någon har planterat bevis för att flytta uppmärksamheten från tyska inrikesproblem.

🇷🇺☄️ 🇩🇪 #Putin calls #Germany’s sanctions a “serious mistake”
Russian President Vladimir Putin has described #German punitive measures against #Russia following the incident involving an explosive drone at #Leipzig/Halle Airport as a “serious mistake.” “Where is the evidence?”… pic.twitter.com/l1xeULA19z — Mahalaxmi Ramanathan (@MahalaxmiRaman) September 3, 2026

Underlaget som allmänheten kan granska räcker därför varken för att slå fast en skenoperation eller för att följa en order från Moskva hela vägen till de påstått misstänkta. Skillnaden i ordval är ändå tydlig: Tyskland har pekat ut Ryssland, medan svenska makthavare talar om ryskt ansvar som ett bekräftat faktum.

DIF stänger av tränare efter dödshot mot Kasselstrand och Åkesson

Jan Sundstedt — Fri, 21 Aug 2026 09:48:41 +0000

Djurgårdens IF Boxning har med omedelbar verkan stängt av tränaren och den tidigare proffsboxaren Aldo Colliander efter att han i en livesändning talat om att döda AFS-ledaren Gustav Kasselstrand och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Uttalandena spreds först i klipp på sociala medier och har därefter uppmärksammats av flera medier. I den längre sändningen, som ska ha pågått i över 40 minuter, återkommer Colliander flera gånger till Kasselstrand och jämför ett attentat mot honom med mordet på Olof Palme. — Den här killen är farlig, honom måste man stoppa. Man måste göra en Olof Palme på honom. Så illa är det. Man måste göra en Olof Palme på Gustav Kasselstrand, säger Colliander i klippet. När samtalet senare kommer in på vad som enligt honom borde göras åt problemen i Sverige nämner han även Åkesson. — Lösningen, man ska döda sådana här som Jimmie Åkesson och AFS, säger han.

DIF: ”Tar definitivt avstånd”

Efter att Samnytt frågat klubben om uttalandena meddelade styrelsen att Colliander inte längre får delta i verksamheten. ”DIF boxning ser naturligtvis allvarligt på detta och tar definitivt avstånd från Aldos uttalanden”, skriver styrelsen. Klubben uppger att Colliander varit en omtyckt tränare, men att de nya uttalandena och inläggen på sociala medier har gjort att styrelsen agerat. ”Vi har med omedelbar verkan stängt av honom från all verksamhet på klubben”, skriver styrelsen. Till Riks uppger styrelsen att man redan under de senaste veckorna hade sett en ökad aktivitet och ”en del mycket tveksamt innehåll” på Collianders konton. Frågan hade diskuterats internt, men klubben hade ännu inte bestämt hur den skulle agera när hotklippen fick spridning. Avstängningen är omedelbar, men ett slutligt beslut om huruvida Colliander permanent ska lämna föreningen ska enligt styrelsen fattas vid ett kommande styrelsemöte.

Ansvariga ledare på Djurgårdens IF Boxning är totalt obrydda inför tränaren Aldo Collianders grova hot om att mörda Gustav Kasselstrand och Jimmie Åkesson samt våldta svenska kvinnor.
Vi fick denna inspelning skickad till oss av en privatperson som idag ringde upp Henrik… pic.twitter.com/XN6nAxSu38 — Alternativ för Sverige (@AFS_riks) August 19, 2026

Grova uttalanden om svenska kvinnor

I samma sändning uttalar sig en annan deltagare grovt om svenska kvinnor och flickor. Medan Colliander deltar i samtalet talar mannen om att ”ta” svenskars fruar, ”sprida våra spermier i era döttrar” och islamisera Sverige. I flera av de första återpubliceringarna tillskrevs hela ordväxlingen Colliander, men i det längre klippet hörs att delar av dessa formuleringar kommer från den andre deltagaren. Colliander har i en skriftlig kommentar tagit avstånd från sina egna uttalanden. Han uppger att han reagerade mot främlingsfientlighet, lät sig provoceras och uttryckte sig på ett sätt som var fel. ”Jag borde inte ha sagt de saker jag sa, oavsett hur provocerad jag kände mig”, skriver han och tillägger att videoklippen lyfter fram de grövsta uttalandena utan det som föregick dem. AFS publicerade senare en länk till den fullständiga sändningen och invände att inga kommentarer eller provokationer föregick de första hoten. Enligt partiet inledde Colliander sändningen med en bild på Kasselstrand i bakgrunden och började tala om honom efter omkring fyra minuter.

Kasselstrand har polisanmält

Kasselstrand meddelade på torsdagen att en polisanmälan upprättats. Han uppger att även Åkesson har angetts som målsägande eftersom uttalanden riktats mot honom. Enligt Kasselstrand har anmälan placerats i polisens särskilda händelse för brott som inträffar i samband med valet och kommer sannolikt att utredas av en särskild demokratibrottsenhet. Uppgifterna bygger på hans redogörelse och något beslut från Polismyndigheten om rubricering eller fortsatt utredning har ännu inte presenterats offentligt. Colliander dömdes 2009 av Stockholms tingsrätt för bland annat grov kvinnofridskränkning, våld mot tjänsteman, misshandel, olaga hot och ofredande. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård. I juni berättade han för Expressen att han ångrade den tidigare brottsligheten och ansåg sig ha sonat sitt straff.

Åkesson vill stänga ute Spanien från Schengen: ”En invasion”

Redaktionen — Fri, 31 Jul 2026 10:02:33 +0000

SD-ledaren Jimmie Åkesson vill att Spanien utesluts ur Schengen efter gränskrisen i Ceuta. Spaniens inrikesministerium beräknar att omkring 49 000 migranter tagit sig in i den spanska enklaven från Marocko under ett dygn. Uppgiften om antalet kommer från Spaniens inrikesministerium och återgavs av Reuters. Enligt nyhetsbyrån tog sig människor in i Ceuta både landvägen och sjövägen från Marocko. I ett inlägg på X beskriver Åkesson situationen som ”inget mindre än en invasion”. Han kräver att Spanien omedelbart stänger gränsen och skriver att landet annars bör uteslutas ur Schengen, med stängda gränser mot Spanien som följd.

Meloni öppnar för Schengenåtgärder

Italiens premiärminister Giorgia Meloni sade på torsdagen att regeringen förbereder möten med berörda organ. Hon uppgav att Italien efter mötena är berett att använda extraordinära åtgärder för att försvara gränser och säkerhet, däribland en möjlig suspendering av Schengen med Spanien. Liberalernas partiledare Simona Mohamsson kallar i ett eget inlägg Ceuta för en kris för hela Europa. Hon efterlyser omedelbara krismöten inom EU och en gemensam europeisk gränspolitik. Spaniens regering har avvisat Ceutas begäran om nationellt nödläge, med hänvisning till att regelverket inte omfattar migrationskriser. Samtidigt har Madrid förstärkt staden med 200 specialiserade poliser och 60 soldater och meddelat att landet samarbetar med Marocko om återvändandet för personer som tagit sig in olagligt, enligt Reuters.

Åkesson: Inte mycket mer att göra åt invandringen

Emil Fjellstedt — Tue, 26 May 2026 14:12:09 +0000

Trots löften om ett paradigmskifte fortsätter Sverige att bevilja omkring 100 000 uppehållstillstånd om året. Jimmie Åkesson säger nu att det inte finns särskilt mycket mer att göra för att minska invandringen – och pekar i stället ut integrationen som nästa stora fråga. Beskedet kom i skattefinansierade kanalen SVT, där Fouad Youcefi frågade SD-ledaren om partiet vill skärpa invandringslagarna ytterligare efter valet. Åkesson svarade att det återstår ”lite mer att skruva på” när det gäller anhöriginvandringen, men tonade samtidigt ned behovet av fler åtgärder för att få ned inflödet. Han lyfte bland annat försörjningskravet för personer i Sverige som vill ta hit anhöriga. Enligt Åkesson kan kravet höjas så att anknytningspersonen i högre grad måste visa att han eller hon kan försörja de anhöriga.

Åkesson flyttar fokus till integration

Beskedet markerar en tydlig förskjutning. I stället för att driva kravet på kraftigt minskad invandring pekar Åkesson nu ut integrationen och konsekvenserna av den tidigare invandringspolitiken som nästa huvudfråga. — I övrigt så finns det inte så mycket att göra på det området utan det handlar väl mer om hur vi sköter integrationen eller de problem som har uppstått med den här stora invandringen och så. Det är väl nästa stora fråga, säger Jimmie Åkesson. För väljare som röstade på Sverigedemokraterna i tron att partiet skulle minska invandringen kraftigt kan beskedet bli känsligt. Regeringen fortsätter att bevilja omkring 100 000 uppehållstillstånd om året, samtidigt som Åkesson inte nämnde återvandring i intervjun.

Elsa Widding ställer in valkampanj efter hot

Emil Fjellstedt — Tue, 26 May 2026 08:31:22 +0000

Elsa Widding säger att hon inte kommer att bedriva någon traditionell valkampanj för sitt nya parti Ambition Sverige. Den tidigare SD-ledamoten hänvisar till hot och hat efter den senaste konflikten med Sverigedemokraterna. Widding, som numera är politisk vilde i riksdagen, uppger i en intervju med Schibsted-kanalen TV4 att hon inte längre bedömer det som möjligt att röra sig bland större folksamlingar under valrörelsen. — Jag kan inte röra mig ute i den stora massan efter den här hatstormen, säger hon. Hon valdes in i riksdagen för Sverigedemokraterna efter valet 2022, men lämnade partiet året därpå och fortsatte som politisk vilde. Sedan dess har relationen till det tidigare partiet försämrats. Widding riktar nu hård kritik mot SD:s interna kultur och menar att partiet styrs hårt uppifrån. Enligt henne har riksdagsledamöter begränsat utrymme att agera självständigt i omröstningar. — För mig är det här mer en sekt, inte ett politiskt parti, säger hon.

Konflikt efter omröstning

Den senaste konflikten blossade upp efter att Widding röstade emot Tidöpartierna i frågan om skärpta regler för medborgarskap. Efter omröstningen säger hon att en ny våg av hot och aggressiva kommentarer riktades mot henne i sociala medier. Widding pekar särskilt på SD-ledaren Jimmie Åkessons uttalanden i skattefinansierade kanalen SVT:s partiledardebatt. Åkesson antydde där att Miljöpartiet skulle ha påverkat hennes agerande i riksdagen. — När han kör de här dreven och hittar på att jag skulle ha tagit emot mutor. Det underlättar inte. Det blir en hatstorm bland vad jag antar är SD-väljare, säger Widding till TV4. Hon uppger också att kommentarerna har gått längre än vanliga politiska angrepp. — Det går så långt att man till och med i de här trådarna riktar riktiga, verkliga dödshot, säger hon. Widding beskriver priset för det politiska engagemanget som för högt och ställer därför in sin medverkan ute på gator och torg.