Jan Norberg – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Tue, 03 Dec 2019 12:12:08 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.1 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Jan Norberg – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 Sverige står inför ett könsmaktsskifte https://nyadagbladet.se/kaserier/sverige-star-infor-ett-konsmaktsskifte/ https://nyadagbladet.se/kaserier/sverige-star-infor-ett-konsmaktsskifte/#comments Tue, 03 Dec 2019 12:08:11 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=70531 Den svenska politiken står och stampar. De konkreta förslagen för ett bättre Sverige lyser med sin frånvaro. De politiker som den svenska valmanskåren valt att representera sig mumlar om krafttag mot allt som gått snett i dagens Sverige, men inget händer. Den breda svenska allmänheten har ännu inte kommit till insikt om de bedrägerier som svenska riksdagspolitiker inom åtta-klövern iscensatt. Massinvasionen som orsak till utvecklingen förnekas ihärdigt. Samtliga riksdagspartier fokuserar internt på hur de skall komma åt makten och då adresserar man inte de problem som befolkningen ser som de viktigaste. Förnekelsen är total bland de åtta olika partierna. Så länge man kan hålla uppstickaren SD borta från makten så är de övriga partierna beredda att ingå vilka överenskommelser som helst, och för att få konventionell media med sig anpassar sig dessa partier till den rådande åsiktskorridoren. Sossarnas problem tilltar och Stefan Löfvéns framtid är i uppenbar fara då S är ett veritabelt maktparti som ingår i vilka heliga och oheliga allianser som helst. Vi kommer sannolikt att få se en ny partiledare för sossarna i god tid före valet. När maktpartiet nu inser att spelet snart är över gör man som på klassiskt sossemanér att man byter ut partiledaren istället för att medge sina misstag och be den svenska befolkningen om ursäkt. Den nya partiledaren kan då distansera sig från den tidigare förda sossepolitiken, men kommer man att kunna lura trogna sosseväljare ännu en gång? Fan trot sa Kolingen! Moderaterna befinner sig i ett liknande läge. Ulf Kristersson ingick i landsförrädaren Reinfeldts tidigare regering och har under sin tidigare karriär alltid stått upp för den förda politiken under Reinfeldts era. Massinvandring var ju något som hyllades inom Moderaterna under många år, och det ter sig ju fullständigt solklart att någon avbön inte är att vänta, vare sig från honom eller någon av de andra vilka inom M tidigare hyllat Reinfeldts massinvandringspolitik. Att nästan alla kongressdelegater vid M-dagarna för ett tag sedan samfällt också hyllade Reinfeldt med stående ovationer gör att någon förändring knappast är att vänta. M smider dock internt, bakom ryggen på Kristersson, helt andra planer. Det finns en klick inom M vilka bidar sin tid för att kunna få Kristersson bort från M-tronen. Att detta kan gå fort såg vi då Anna-Kinberg Batra fick gå med kort varsel. Knivarna slipas nu för fullt inom M. Den här gången inväntar man dock rätt tillfälle med större omsorg.
Framför allt så har man redan utsett Alice Teodorescu till ny inofficiell partiledare.
Hon jobbar ju numera inom M med idépolitiskt utvecklingsarbete för att snabbt kunna svänga om Moderaternas framtida politik. Teodorescu har ju också visat sig vara kritisk till den tidigare förda massinvandringspolitiken. Hon kommer att försöka rivstarta sin partiledargärning med en förändrad migrationspolitik och då Ulf Kristersson redan nu är en föredetting som aldrig kommer att kunna lyfta M till högre nivåer bland väljarna så är det nu därför bara en tidsfråga innan han får gå. Det intressanta är ju att inte Kristersson insett de förberedelser som nu pågår inom M. Aningslöst låter han Teodorescu utveckla partiets nya idépolitiska program samtidigt som han själv snart är avsatt. Klanen av besvikna moderater är ganska stor och de vilka nu ställer sig bakom detta myteri kommer sannolikt att få framträdande positioner inom M. En annan men osannolik tanke är att han själv är en del av denna plan, men det ter sig lite långsökt för en utomstående. Liksom i sossarnas fall måste man dock fråga sig om M med denna kovändning kommer att kunna lura sina kärnväljare ännu en gång? Tveksamt. Funderar vi lite på den framtida skaran av nya partiledare så ter sig de kommande debatterna klart intressanta ur ett könsperspektiv. Antar vi att Annie Lööf sitter kvar som partiledare för Centern så skall hon konkurrera med Nyamko Sabuni (L) för att kunna parasitera på de väljare vilka riskerar att rösta på ett parti (L) som i sin tur sannolikt hamnar under den så kallade riksdagsspärren på fyra procent. Vi torde därför kunna räkna bort L som riksdagsparti. KD:s temporära uppgång är nu så gott som utraderad och även om Ebba Busch Thor med sin signalpolitik ger sken av att vara massinvandringsmotståndare så agerar inte KD i linje med hennes uttalanden då det skall röstas i riksdagen. KD är som parti inte trovärdiga i praktisk tillämpning av den politik de ibland säger sig vilja stödja. KD kommer sannolikt att kunna klamra sig fast i riksdagen men är inte någon viktigare part i formandet av svensk framtida politik. Vänsterpartiet kan vi betrakta som en häst vilken på travspråk står utom totalisatorspelet – de har sin trogna krets av kommunistväljare vilka röstar på V oavsett vilken politik de säger sig företräda. Ett visst flöde av besvikna sossar kommer sannolikt att gå över från S till V. Jonas Sjöstedt sitter dock långtifrån säker som partiledare för V, och det finns många feministiska krafter som vill ersätta honom med en kvinnlig partiledare. MP kan inte ens räkna med att nå fyraprocent-spärren och har för den delen ett manligt och ett kvinnligt språkrör vardera. SD kommer sannolikt att fortsätta med Jimmie Åkesson, åtminstone över nästa val. Därefter kan vi nog förvänta oss ett skifte på partiledarposten. Kanske väljer de också en kvinnlig partiledare. Det ser av allt att döma ut som att partiledardebatterna framledes kommer att domineras av kvinnor – Teodorescu, Lööf, Busch-Thor, Sabuni, Lövin. Samtliga kvinnor med liten egen yrkeserfarenhet utanför det partipolitiska spelet som de skolats in i. Yrkeserfarenheterna rent praktiskt är det klart sämre bevänt med. Med en ny kvinnlig partiledare även för sossarna (Lena Rådström Baastad?) hade det varit riktigt intressant att följa debatterna när Sjöstedt och Åkesson skall ta sig an en lång rad av kvinnliga ärkefeminister. Sverige är sannerligen på väg att bli en feminismens högborg, även om det återstår att se hur just dessa förutsägelser slår in. Kvinnor brukar ibland vara avsevärt bättre än män att framföra ursäkter när de oundvikligen måste medge tidigare tillkortakommanden. Män tenderar som Stefan Löfvén (läs Agenda-intervjun nyligen) att skylla på andra, svära sig själv fria och fortsätta förnekelsen intill dess att den starkt hjärntvättade svenska befolkningen till slut inser att de med sina röster måste rösta bort S och de andra sanningsförnekarna. De svenska väljarna har då ett val att göra, men jag är mycket tveksam att man trots den havererade migrationspolitiken kommer att välja något av de nya mer migrationskritiska partierna. Kvinnorna kan göra skillnad men frågan är om de törs. Även kvinnor kan vara karriärister som högaktningsfullt struntar i Sveriges väl och ve, och som utvecklats till veritabla maktmänniskor. Att säga sanningen gör, oavsett kön, ont särskilt om man tidigare stått på barrikaderna och stigmatiserat alla dem vilka sett den osannolika utvecklingen komma. Något Stefan Löfvén inte verkar ha gjort!   Jan Norberg]]> https://nyadagbladet.se/kaserier/sverige-star-infor-ett-konsmaktsskifte/feed/ 9 ”Skattebetalarnas pengar är en drivkraft för korruption” https://nyadagbladet.se/debatt/skattebetalarnas-pengar-ar-en-drivkraft-for-korruption/ https://nyadagbladet.se/debatt/skattebetalarnas-pengar-ar-en-drivkraft-for-korruption/#comments Fri, 22 Nov 2019 12:29:31 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=70093 Med egna erfarenheter av sofistikerad korruption inom myndighetsvärlden, det privata näringslivet och den politiska sfären fick mina ögon syn på en tankeväckande artikel om hur mäktiga intressen har styrt korruptionen genom att infiltrera olika intressenter inblandade i offentlig upphandling, och där skattebetalarnas pengar är själva drivkraften för korruption. Detta exempel handlar om USA, men kan på många sätt jämföras med vad som sker och har skett i Sverige. Att en offentlig upphandling i mångt och mycket styrs av regelverk och lagstiftning ser ju alltid bra ut på papperet, men vad som sker i verkligheten är dock en helt annan sak. Just den här upphandlingen omfattar så kallade molntjänster för det amerikanska försvaret och består av ett 10-årigt kontrakt värt bortemot 100 miljarder kronor, en synnerligen stor och viktig affär med andra ord. För att skaffa sig makt och inflytande över hela upphandlingsprocessen så agerar mäktiga industriella intressen, det vill säga företag och intresseorganisationer samt inhyrda lobbyister, ofta med politisk bakgrund, på olika sätt för att med olika medel kunna påverka de inblandade i en för den egna affärsverksamheten positiv riktning. I detta fall har Amazon, vars ägare är Jeff Bezos, lyckats förmå dem som kunnat påverka kravställningen i det offentliga upphandlingsunderlaget att ställa olika krav vilka ensidigt gynnar Amazon. Allt för att göra det svårt för olika konkurrenter att vinna den offentliga upphandlingen. Denna form av korruption är inte alltid så lätt att identifiera då den pågår på så många nivåer och berör så många olika delar av hela processens samtliga skeenden. Gemensamt är dock att ärlig konkurrens och affärsmässighet konsekvent sätts åt sidan. Varför detta sker kan ha många olika orsaker beroende på vilka som är berörda. Börjar vi med tekniksidan hos det amerikanska försvaret, som detta exempel visar, så finns det förmodligen anledning anta att vissa grupper och individer där, av olika orsaker, föredrar Amazon som leverantör. Om de är ordentligt mutade till detta eller om de verkligen föredrar Amazons lösningar är av underordnat intresse då de är underställda kravet på att stimulera till riktig konkurrens till gagn för skattebetalarnas intressen. Det är knappast något som bekymrar en tekniknörd i den djupa staten – att gratis få åka på ett par årliga kongresser i regi av Amazon räcker sannolikt för att de skall försöka gynna Amazon. Kommersiellt ansvariga för denna upphandling har inte något intresse att ifrågasätta tekniksidans kravställningar. Dels begriper de inte teknikfrågor, men framför allt så vill inte inköpssidan stöta sig med tekniksidan genom att ifrågasätta deras olika tekniska krav på leverantörerna. Alla är rädda om sina jobb. Kommersiellt ansvariga för offentlig upphandling är ofta själva mutade av olika leverantörer. Det räcker oftast med några intressanta seminarier på platser där man har möjligheter till överdådig rekreation betald av leverantören. Såklart vinner därför ”vissa” leverantörer de offentliga upphandlingarna oftare än andra. Grovt beskrivet är det ungefär så här anställda inom den djupa staten både i USA och Sverige hanterar skattebetalarnas medel. De politiker och generaldirektörer vilka genom lagar och regelverk skall styra offentlig upphandling sitter också stilla i båten eftersom de själva är föremål för olika former av bestickning. Här använder stora leverantörer som till exempel Amazon mer sofistikerade metoder. I USA, där det öppet går att stödja olika politikers valkampanjer med olika former av ekonomiska bidrag, behöver man ju inte vara Einstein för att inse att politiker är korrumperade. I Sverige sker detta på ungefär samma sätt, men med skillnaden att politiker lockas av en senare anställning i det företag eller den intresseorganisation som politikern gynnat. Ta bara Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, med flera vilka nu har högt uppsatta jobb inom den globalistiska maffia som infiltrerar politikerskrået. På mycket nära håll har jag personligen sett denna form av korruption äga rum på ett mycket illaluktande sätt. Globala organisationer och företag har kunnat härja fritt i hela västvärlden där man hela tiden strävar efter total marknadsdominans och monopolliknande förutsättningar från de berörda ländernas politiska ledningar. Den officiella förklaringen stavas hela tiden arbetstillfällen och skatteintäkter. Det har till och med gått så långt att dessa globala affärsintressen officiellt krävt att nationell lagstiftning skall underställas en global rätt för stora företag att kunna strunta i nationella lagar och regelverk. Allt för att kunna lägga under sig en total och dominerande marknadsställning. Den här utvecklingen har pågått under många årtionden, men inte varit så känd för allmänheten. I synnerhet inte för den svenska allmänheten som fortfarande tycks tro att allt i Sverige går rätt till. Men, så kom det en ny amerikansk president som själv varit en del av detta spel. Som mark- och fastighetsspekulant i USA kunde Donald Trump spelet bättre än många andra och blev därför ganska snabbt ett veritabelt hot mot den djupa statens etablissemang, men framför allt för de mäktiga globala intressen som endast var några år ifrån att totalt kunna styra och ställa den globala utvecklingen. Jeff Bezos, huvudägaren av Amazon, hade för att kunna påverka opinionen, det vill säga politiker och allmänhet, insett att en stor och välkänd medial plattform är ett av de viktigaste sätten att påverka. Bezos äger The Washington Post och har också insett att Donald Trump inte går att köpa för pengar, med en egen förmögenhet av dignitet som gör honom svårköpt. Bezos har därför tillsammans med andra oligarker ur den globalistiska rörelsens mörker gått i bräschen för att misskreditera Donald Trump via olika medieplattformar där de själva är stora ägare. I högt spel är underskattning ofta en orsak till varför man kan förlora stora insatser. Globalisterna underskattade grovt Donald Trumps narcissistiska läggning och det amerikanska folkets frustration över en allt mer påver framtid rent ekonomiskt. Mainstream-media har genom sin agendastyrda journalistik och sina veritabla smutskastningskampanjer blivit ett rött skynke för Trump, och Washington Post är en av de mediekanaler Donald Trump ofta pekar ut som fake news. Bezos och andra har naivt trott att man skulle kunna mobba ut Donald Trump, men när inte det lyckades så ökades ansträngningarna för att via sina köpta politiker i kongressen försöka ställa Trump inför riksrätt. Donald Trump kan detta fulspel till fulländning och slog därför tillbaka mot Amazon i denna upphandling av så kallade molntjänster på ett sätt som sannolikt sänder chockvågor till globalisternas alla olika tankesmedjor. Framför allt polariserar Trump medvetet kriget mellan falska nyhetsmedia och hans administration. Jeff Bezos och andra globalister har fått något att tänka på inför valet 2020. Det paradoxala och något pikanta i just denna upphandling är att det samtidigt är en annan korrupt global gigant, Microsoft, som vunnit upphandlingen. Deras track records är minsann inte heller något man vill lägga ut i skyltfönstret.   Jan Norberg]]> https://nyadagbladet.se/debatt/skattebetalarnas-pengar-ar-en-drivkraft-for-korruption/feed/ 1 ”Behöver vi verkligen FN?” https://nyadagbladet.se/debatt/behover-vi-verkligen-fn/ https://nyadagbladet.se/debatt/behover-vi-verkligen-fn/#respond Thu, 14 Nov 2019 11:48:56 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=69561 Under hela min uppväxt och ända fram till i dag så har FN framställts som den verkliga garanten för fred, framåtskridande och rättvisa för jordens alla folk, men är detta verkligen sant? Eller är det möjligen så att vi i Sverige fortfarande sörjer att vår svenske Dag Hammarskjöld som dess generalsekreterare omkom under mystiska omständigheter vid en nattlig flygning i Afrika år 1961? Låt oss titta på hur FN bildades och varför. Nationernas Förbund, föregångaren till Förenta Nationerna (FN) fick efter andra världskriget ge plats för denna nya organisation. Stämningsläget i världen efter detta krigs fasor gjorde det ganska lätt för starka intressen att inrätta en global organisation med syfte att bevara freden för evig tid, men hur har FN egentligen lyckats med sitt uppdrag? Ja, frågan är berättigad om vi tar en titt på hur världsläget ser ut idag. Fred och rättvisa som appell är principiellt alltid svårt att argumentera emot, så varför ser vi idag så många konflikter och i vilken mån har FN verkligen bidragit till att bevara fred och rättvisa? När man gräver djupare så inser man snabbt att FN har ett tragiskt facit då det gäller att bevara fred och rättvisa, framåtskridande oräknat. Den utbredda korruption som bland annat vår svenska sanningssägare Inga-Britt Ahlenius redovisat inom FN inger verkligen stora tvivel. Det är nu några år sedan (1999) Bosse Ringholm (S), dåvarande finansminister, med en papegojas envishet redovisade de kvasiargument som ledde till att Inga-Britt Ahlenius sparkades från sitt jobb som sanningssökande chef för Riksrevisionen. Ahlenius lyckades dock efter detta med konststycket att på egen hand få ett jobb på hög nivå inom FN och därmed somnade svenska politiker om i förvissning om att de blivit av med ännu en besvärlig men sanningssökande tjänsteman med hög personlig integritet. Hennes ambition att vara trogen sina höga moraliska och etiska ideal fortsatte under hennes tid inom FN, inte riktigt vad svenska politiker hade väntat sig då de blivit av med henne som orädd sanningssägare i den svenska ankdammen. FN:s utveckling sedan dess grundande 1945 med 51 medlemsstater har idag vuxit till 193 medlemmar och tagit en oroande utveckling. Organisationen är numera ett veritabelt forum för olika särintressen som i många delar påminner om Sveriges egna nationella problem, det vill säga olika regimer och lobbyintressen som via FN driver veritabla kampanjer för ett globalt överstående mål att avveckla nationernas eget bestämmande på olika områden.
FN som forum för ett mellanstatligt bevarande av fred, framåtskridande och rättvisa kan starkt ifrågasättas om man lyfter på huven och tittar närmare på vad som numera pågår i FN:s regi.
Finansiellt så lever FN och alla dess olika underorganisationer på pengar från olika staters regeringar samt globala lobbyorganisationer vars mål det är att verka för olika särintressen där nationernas egenbestämmande skall reduceras för att till slut, under mottot ”en gränslös värld”, ledas av okända intressen från den skuggvärld där dessa verkar. Man undrar till exempel varför Stefan Löfvén på stående fot häromsistens, och utan inhämtande av ett formellt mandat, kunde öka Sveriges bidrag från 4 till 8 miljarder i bidrag till FN:s klimatfond. Möjligen ett tack för den plats som ordförande i säkerhetsrådet (2017-2018) som Sverige mutat sig till? Jag deltog häromåret vid en internationell konferens i Estoril, Portugal (Global Challenges - Local Answers) och träffade då en högt uppsatt företrädare för Läkare utan gränser, en så kallad NGO (Non Governmental Organisation) som under många år aktivt samarbetat med kriminella flyktingsmugglare och transporterat asylanter över Medelhavet i en omfattning som inte många i Sverige har en aning om. När mina frågor blev lite mer närgångna så kallade denna organisations företrädare på vakter för att slippa mina frågor. Han undslapp därmed mina följdfrågor men pekade på ett aktivt samarbete med EU:s egen organisation Frontex och ville med detta framhäva att EU minsann också verkar för ett underlättande av flyktingsmugglingen. När jag frågade hur Läkare utan gränser finansierar sin mycket omfattande verksamhet så kom svaret snabbt – det är FN som huvudsakligen skjuter till pengar för att de skall kunna fortsätta sin kriminella verksamhet. När jag frågade om vilka andra som bidrar med ekonomiska medel så blev det tydligen för mycket för denna hycklare, jag frågade rakt ut hur mycket pengar som kommer från till exempel George Soros (Open Society Foundation) och andra globalisters olika organisationer. Högröd i ansiktet av ilska kallade han då på säkerhetspersonal som bad mig sluta fråga om detta. Mina frågor uppmärksammades dock av ett brasilianskt tv-team som också intervjuade mig efteråt. Jag passade också på att fråga Nigel Farage om dennes syn på flyktingtransporterna över Medelhavet, han skakade bara på huvudet och suckade djupt. Ett svar som sade vad han sannolikt tycker i dessa frågor. Vid presskonferensen efteråt utvecklade Nigel Farage sin tvivlande syn på globalisternas inflytande över såväl EU som FN, och det var efter dennes utläggning helt klart för mig att det pågår mycket som vi svenskar i allmänhet inte har en aning om. Hans första steg att aktivt verka för en Brexit skall därför ses som ett initialt steg i avvecklingen av globalismens inflytande över den nationella suveräniteten. Med detta sagt så är åtminstone jag övertygad om att Sverige snarast bör begära utträde ur FN och EU. Tyvärr är svenskar i allmänhet så djupt hjärntvättade att de fortfarande tror att FN är en god organisation. Så är inte fallet!   Jan Norberg ]]> https://nyadagbladet.se/debatt/behover-vi-verkligen-fn/feed/ 0 ”Dags att omvärdera samhällskontraktet” https://nyadagbladet.se/debatt/dags-att-omvardera-samhallskontraktet/ https://nyadagbladet.se/debatt/dags-att-omvardera-samhallskontraktet/#respond Thu, 19 Sep 2019 16:14:36 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=65274 Diskussionen om svenska pensionssystem pågick under några årtionden under 1900-talet, men under slutet av 1950-talet kunde politikerna inte längre motstå frestelsen att göra sina medborgare ännu mer beroende av staten. ATP-reformen var ett faktum och nu skulle svensken, som inte ansågs ha förstånd nog att av egen kraft, genom statens försorg spara till sin egen ålderdom. Tidsandan och den utbredda tron på en stark stat gjorde att reformer av det här slaget ganska enkelt och utan ideologiska protester kunde tricksas fram till ett beslut i riksdagen, och då likväl som nu var det en folkpartist (numera Liberalerna) som med sin enskilda röst hjälpte sossarna och kommunisterna att få igenom denna socialistiska reform. Med en rösts övervikt fördjupades den enskildes beroendeställning till staten i en riktning som sedermera skulle visa sig förödande för alla parter. För att få ett över tiden hållbart pensionssystem att fungera tog politikerna fasta på några förutsättningar innan man lade fram sitt slutliga pensionsförslag i riksdagen. Det nya pensionssystemet byggde på förutsättningen att det för evig tid skulle vara full sysselsättning (arbetslöshet var ju vid denna tid ett relativt okänt begrepp). Likaså förutsattes att inflationen inte skulle kunna påverka pensionsutfallet nämnvärt. Stabil och uthållig tillväxt var dessutom ett grundfundament som man aldrig trodde skulle kunna hota ett pensionssystem. En galen princip Innan begreppet pensioner (före folkpensionens tid) på allvar introducerades var det upp till var och en av oss att försöka sätta av så mycket att en ålderdom kunde tryggas, i den mån detta inte räckte till så kunde man till viss del förvänta sig stöd från familjen och anhörigkretsen. I den socialistiska andan ansåg vissa att pension var en fråga som samhället skulle ansvara för på solidarisk basis. Varför man inte trodde att individen själv hade tillräcklig drivkraft för att själv sörja för sin ålderdom går det att spekulera om. Själv tror jag att det var en mix av rättvisekrav och en uppfattning att den enskilde inte alltid förstod sitt eget bästa, det vill säga en förmyndarsyn från politikerhåll och misstro mot att en majoritet av den svenska befolkningen visste sitt eget bästa. Det som framstår som det mest märkliga med den tidens, och för all del också dagens pensionssystem, är att de individer vilka med sina inkomstskatter idag arbetar ihop till pensionsavsättningar mestadels gör det för de pensionärskollektiv vilka idag skall ha utdelning från systemet. Det vill säga, de aktivt arbetande individernas inbetalningar till systemet går till andra individer och är inte till någon större del öronmärkta till just den egna pensioneringen. Pensionsrätten för de betalande är starkt begränsad till hur mycket pengar systemet fylls på med av den arbetande delen av befolkningen. Denna kollektiva tanke skjuter hela det individuella incitamentet i sank. Du arbetar med andra ord huvudsakligen inte ihop pengar till din egen pension, dina inbetalningar går till någon annan och du är beroende av att detta pyramidspel fortsätter i oförminskad takt för att du själv ska få tillbaka dina egna avsättningar och förhoppningsvis en viss tillväxt på kapitalet när du själv blir pensionär. De senare uppdateringarna av det svenska pensionssystemet har i och för sig medfört en viss men starkt begränsad individualisering, men andelen är fortfarande mikroskopisk. Den har heller inte ändrat grundprincipen om att inte ha en individuell koppling till de avstådda inkomsterna, som med tvång sätts av till staten via arbetsgivarens krav på sig att betala in pensionsavsättningar för den anställdes räkning. Ebberöds bank Innan jag berör en del avarter inom pensionssystemet vill jag uppmärksamma frågan om hur många av de människor som har rätt till pension, också förstår på vilka grunder deras respektive pension bygger. Skulle vi som individer så fullständigt strunta i detta om det hade varit vårt eget ansvar att sörja för ålderdomen? Idag är det väldigt få som verkligen kan förstå och redogöra för det pensionsutfall man får vid sin egen pensionering. Det är mycket oroande om man uttrycker sig försiktigt. Med en demografisk tillväxt som inte följer de förutsättningar man antagit inför introduktionen av pensionssystemet, tvingas den arbetande delen av befolkningen sätta av alltmer pengar till ett äldrekollektivs pensioner vars numerär är i kraftigt tilltagande. Vi har alltså en situation av Ebberöds bank, vilket alla förstår innebär kraftiga påfrestningar men framförallt orättvisor för dem vilka arbetar och betalar in till systemet. Lägger vi dessutom till pensionsrätten för de migranter vilka, utan att själva ha bidragit med en svensk krona till systemet, kommer till Sverige utan möjligheter att någonsin i sin levnad kunna bidra till systemet, så inser alla att systemet inte håller i längden utan våldsamma skattehöjningar. Vari rättvisan och solidariteten med detta numera ligger är för de flesta höljt i dunkel. Det går utför i rekordfart och ingen verkar förstå att detta inte håller länge till. Nytt sätt att tänka behövs Det är inga småpengar som sätts av från den löneinkomst den anställde avstår ifrån i och med sina respektive pensionsavsättningar via arbetsgivarens inbetalningar till Skatteverket. Har dessutom arbetsgivaren ett kollektivavtal, garanteras ofta en viss tjänstepension som kan vara skillnaden mellan att leva under knapphetens kalla stjärna och att leva på en hygglig nivå. 16 procent av din inkomst ”betalas” alltså in av arbetsgivaren. Utöver detta betalar arbetsgivaren också in 2,5 procent till din premiepension, det vill säga tillsammans 18,5 procent av den lön som du avstått ifrån att få i handen direkt vid intjänandet. Har arbetsgivaren dessutom ett kollektivavtal, betalas ofta ytterligare cirka 4,5 procent in till din tjänstepension via något så kallat pensionsinstitut. Det är i detta skede vi alla behöver fundera lite på matematiken. Låt oss anta att du tjänar cirka 30 000 kronor brutto per månad. Du avstår då enligt ovan cirka 23 procent av din lön som du annars fått i handen den tjugofemte varje månad. Du tillåter alltså arbetsgivaren att skicka in cirka 7000 av din lön per månad till Skatteverket för att staten via sina politiker skall förvalta och förhoppningsvis förmera ditt kapital så att du, när du får ut din pension, förhoppningsvis får ut mer än de nominella belopp du satt av till pensionssystemet. Hade matten fungerat så hade du under cirka 35-40 yrkesverksamma år (i dagens penningvärde) hunnit betala in 7000 x 12 x 40 = 3 360 000 kronor. Då kan vi ju dessutom anta att du under din levnad sannolikt kommer att tjäna alltmer i takt med stigande ålder, det vill säga att du med dagens månadsinkomst plus framtida lönehöjningar sannolikt skjuter in minst det dubbla i pensionssystemet. Nuvärdesberäkningen som behöver göras i varje enskilt fall är av begripliga skäl inte redovisad här. Varför kommer då inte de förväntade beloppen ut, till den vilken gjort avsättningarna? Jo, därför att det finns en allt större del medborgare, inklusive de med nya uppehållstillstånd, vilka inte bidragit till systemet genom  inbetalningar så att de motsvarar de pengar de får ut. De pensioner som dessa medborgare får ut urholkar systemet och betalas av alla de andra vilka lojalt betalat in sin del till systemet. Rättvist? Har solidariteten med andra ord ett pris? Koppla pensionssystemet till individens eget bestämmande Den mest intressanta frågan som måste ställas är varför vi frivilligt har avstått från ett löneutrymme i form av pensionsavsättningar för att våra politiker skall kunna förfoga över dessa pengar under flera årtionden, utan garantier för att vi får ta del av dessa när vi själva går i pension. Hade vi inte alla varit mer betjänta av att själva, direkt vid intjänandet, få förfoga över det löneutrymme som vi tjänat in men tvingats avstå ifrån? Förr sade alltid politiker att man måste räkna med vissa dynamiska effekter när man inte i detalj kunde redovisa alla detaljer i ett lagförslags effekter på lång sikt. Med facit hand över effekterna av ett helt havererat pensionssystem är det nog hög tid att ompröva de fundamentala förutsättningarna för ett över tid hållbart pensionssystem. De hittills vunna erfarenheterna förskräcker de flesta som orkar sätta sig in konsekvenserna av detta socialistiska experiment. Den samlade privata skuldsättningen antyder att svensken tvingats ta stora och omfattande lån endast för att kunna bo någonstans. Vad hade hänt om individen sluppit dessa tvångsvisa avsättningar till ett kollektivt och socialistiskt pensionsexperiment och istället kunnat betala med mer av sina egna intjänade pengar och på så sätt avstå från att låna upp så mycket pengar för sitt boende? Den som är satt i skuld är inte fri sade före detta statsministern Göran Persson för inte alltför många år sedan, varpå han försnillade 256 miljarder från det svenska pensionssystemet. Pengar vi aldrig sett röken av igen. Vi måste alla vakna och verka för en omläggning av hela pensionssystemet så att vi inte är beroende av politikernas beslut hur vi skall framleva vår pensionering. Antalet så kallade fattigpensionärer ökar kraftigt för varje år som går, och med höjd pensionsålder återstår nog ättestupan för väldigt många de kommande åren. Ny syn på statens inblandning i våra liv Vi behöver alla som individer komma ur de kollektiva lösningar som det icke fungerande systemet bundit oss vid. Det borde rimligen vara i vårt eget intresse att inte längre vara lydiga vasaller i en stat med totalitära drag och där individens beroende inte längre kan vara detsamma som vid tiden för introduktionen av det vansinniga svenska pensionssystemet. Om vi alla säger nej till fortsatt vansinne på pensionsområdet, kan vi fortsätta med att fundera på vilka andra delar av det svenska socialistimperiet vi skall överväga inom ramarna för ett uppdaterat samhällskontrakt.   Jan Norberg]]> https://nyadagbladet.se/debatt/dags-att-omvardera-samhallskontraktet/feed/ 0