Vill motverka ”destruktiva mansnormer”

I Det nya matriarkatet fortsätter Catharina Grönqvist Olsson och Erik J. Olsson den kartläggning av det offentliga Sverige som de inledde med Den mjuka staten 2024. Den här gången ligger fokus ännu tydligare på staten: departementen, myndigheterna och de institutioner som formar samhällskultur, politik och offentlig förvaltning.

Bokens kärna är enkel men kontroversiell. Om Sveriges jämställdhetspolitiska mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att påverka samhället och sina egna liv, hur ser det då ut i statens egna verksamheter? Författarnas svar är att makten inte längre kan beskrivas med den invanda bilden av en mansdominerad stat. Tvärtom menar de att stora delar av staten i dag har blivit kvinnodominerade.

Myndigheterna som prövosten

Enligt Karnevals presentation av boken hävdar författarna att kvinnor är i majoritet bland de anställda på nästan 80 procent av myndigheterna. De pekar också ut Jämställdhetsmyndigheten som en av de mest ojämställda myndigheterna, räknat efter könsfördelning. Därmed vänder boken på ett välbekant perspektiv: jämställdhetsproblemet lokaliseras inte främst till kvarvarande mansdominans, utan till att statliga verksamheter med stark kvinnlig övervikt sällan behandlas som ett problem.

Denna asymmetri gör boken till ett särskilt intressant bidrag i samhällsdebatten. Författarna menar att jämställdhetsintegrering fortfarande ofta riktas mot mansdominerade miljöer, med krav på större kvinnlig representation, medan motsvarande krav på kvinnodominerade myndigheter att rekrytera fler män inte ställs på samma sätt. Resultatet blir, enligt deras analys, att den kvinnliga dominansen inom staten snarare förstärks än balanseras.

Från departement till totalförsvar

Det nya matriarkatet nöjer sig inte med att redovisa könsfördelning i myndigheter. Boken tar också upp vilka följder författarna menar att utvecklingen får för samhällskultur och politik i stort. Särskilt behandlas områden som totalförsvar, polis och rättsväsende – sektorer där staten inte bara administrerar utan också upprätthåller ordning, säkerhet och rättsliga principer.

Boken är därmed aktuell i en tid då frågor om försvarsförmåga, brottsbekämpning, myndighetsstyrning och offentlig sektors effektivitet står högt på dagordningen. Författarnas tes är inte bara att könsfördelningen har förändrats, utan att förändringen också påverkar hur staten tänker, prioriterar och agerar. Läsaren behöver inte dela varje slutsats för att se varför frågan har sprängkraft.

Föregångaren Den mjuka staten väckte uppmärksamhet i svensk offentlighet. Enligt förlagets återgivning skrev Erik Jersenius i Dagens Nyheter att bokens hypotes öppnade för ett fält som diskuteras för lite och för onyanserat. Svenska Dagbladets Lena Andersson beskrev den som välargumenterad och väl underbyggd av vetenskap och logik.

Erik J. Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och har i sin senare forskning bland annat intresserat sig för jämställdhet, offentlig styrning och akademisk frihet. Catharina Grönqvist Olsson har mångårig erfarenhet av offentlig sektor med inriktning på artificiell intelligens, digitalisering samt arkiv- och informationshantering. Tillsammans skriver de från en position där statistik, förvaltningskunskap och idédebatt möts.

Det nya matriarkatet är därför särskilt relevant för läsare som vill följa den svenska jämställdhetsdebattens mindre bekväma sidor. Boken ställer en fråga som ofta hamnar i skymundan: om jämställdhet mäts som balans mellan könen, varför uppmärksammas då obalans åt ena hållet mer än obalans åt det andra?

Karneval beskriver boken som en kartläggning av feminiseringen inom staten. Det är en laddad formulering, men också en tydlig inbjudan till diskussion om makt, representation och statens egen självförståelse. Därmed är boken intressant för den som vill förstå en växande konfliktlinje i svensk samhällsdebatt.

Mångmiljonstöd och kraftig kvinnodominans